Hedrande bedömning av Sverige

STOCKHOLM: Det var hedrande att European Council on Foreign Relations i sin årliga utvärdering även för 2013 ger vår utrikespolitik höga betyg som inflytelserik europeisk aktör.

Normalt är det de tre stora huvudstäderna London, Paris och Berlin som i kraft av storlek och tyngd anses vara de viktigaste i dessa hänseenden, och det är ju knappast någonting som förvånar.

Men i årets utvärdering kommer Stockholm upp som en huvudstad med i dessa sammanhang ett inflytande man mer eller mindre jämställer med Berlin.

Att värderingar som dessa har sina brister, och att de säkert kan kritiseras på olika sätt, är självklart, och det är också med alla dessa reservationer som jag refererar till den.

Men det hindrar inte att den värdering som nu görs av våra insatser är både hedrande – och dessutom inspirerande för framtiden.

Viktigt att notera är att värderingen dessutom ger den gemensamma europeiska utrikespolitiken i dess helhet ett bättre betyg för 2013 än vad som varit fallet under de föregående åren.

Även detta är självfallet inspirerande för framtiden.

Denna dag inleddes med sedvanligt regeringssammanträde, som dessutom gav möjlighet till genomgång också av aktuella utrikespolitiska utmaningar vad gäller främst Syrien och Ukraina.

På eftermiddagen var det frågestund i riksdagen, vilket alltid är både nyttigt och lärorikt. Det finns ju områden i den inrikespolitiska diskussionen som man då och då behöver att uppdatera sig på.

Efter det gav jag åtskilliga intervjuer med fokus på min förestående resa till Iran. En längre intervju som gjordes i dag på eftermiddagen kommer att sändas i SVT:s Agenda på söndag kväll.

Och anledningen till det är att jag lämnar tidigt i morgon bitti för att bege mig till årliga Munich Security Conference, och sedan åker direkt därifrån med slutdestination Iran på söndag eftermiddag.

I München samlas nu utrikes- och säkerhetspolitiker från en rad olika länder för en konferens som i år fyller 50 år, men som har förändrats åtskilligt under dessa decennier. Såväl agenda som deltagarkrets har breddats högst väsentligt under dessa år.

Vad som kommer att dominera diskussionerna under årets konferens återstår att se.

Såväl USA:s John Kerry som EU:s Catherine Ashton kommer att finnas på plats. Med dem kommer Ukraina att tillhöra de viktiga diskussionsämnena.

Men också Irans utrikesminister Zarif finns på plats, och deltar på söndag eftermiddag i ett offentligt diskussionspass med bl a mig.

I München kommer också försvarsminister Karin Enström att finnas, och vi kommer tillsammans att ha en del möten.

Dagen har ju också inneburit en del dramatik i Danmark med rödröd röra i dess regering.

Och det kommer, vad jag förstår, att innebära att jag får en ny kollega i Danmark igen.

Nu avgående utrikesminister Holger K Nielsen hann ju i alla fall med ett trevligt och produktivt besök till Stockholm, och det var ju alltid något.

En bra utrikesförvaltning!

STOCKHOLM: Ännu en arbetsdag hemma i Stockholm, och dessutom en sådan utan några besök från omvärlden eller annat av motsvarande slag.

Det gav mig en välkommen möjlighet att spendera en timme med alla UD:s enhetschefer för att diskutera våra olika arbetsuppgifter och hur vi organiserar vårt arbete.

Och det blev en diskussion som spände mellan utrikespolitikens allra mest grundläggande uppgifter och diskussioner om vi verkligen organiserar vårt arbete på bästa sätt.

I morgon publicerar ansedda tankesmedjan European Council on Foreign Relations sin årliga utvärderingar av EU:s och de olika europeiska ländernas utrikespolitik under det gångna året.

Vi har brukat få relativt höga betyg för våra insatser, och det blir självfallet spännande att se vilka värderingar som man nu gör av både våra och andras insatser.

I går hade jag också möjlighet att träffa de som nu går igenom UD:s aspirantkurs, och som snart är på väg ut till sin första verkliga arbetsuppgifter inom eller utom landet inom UD.

Och det kändes åter bra att kunna notera den mycket höga kvaliteten på de personer som söker sig till UD. Det saknades inte heller vare sig engagemang eller entusiasm.

När jag är inne på vårt mer inre arbete finns det ju också anledning att notera – och det gjorde jag på mötet med enhetscheferna i dag också – att vi nu står på fast mark ekonomiskt.

Det var ju inte så länge sedan det var annorlunda med den saken med gapande underskott, kostnader som knappt var under kontroll och tvång att lägga ner ambassader runt om i världen.

Men många har nu bidragit till att vi nu fått en helt annorlunda situation, och den kommer ju också att medföra att vi börjar att etablera oss på ytterligare platser ute i världen under den närmaste tiden.

Viktigt är dock att vi alla ser till att bibehålla denna stabila situation. Annars riskerar vi snabbt att hamna i problem igen.

Men dagen har också inneburit arbete med åtskilliga av utrikespolitikens sakfrågor.

I Kiev finns nu Catherine Ashton för fortsatta samtal i syfte att försöka bidra till en lösning av den politiska krisen. En viss ljusning har skett under de senaste dygnen, men såväl motsättningarna som utmaningarna är fortfarande stora.

Och hos mig har det också varit fortsatta diskussioner såväl om olika fredsoperationer som om situationen i Iran inför min resa dit under den kommande veckan.

Förändring i Kiev – men hur långt?

STOCKHOLM: En arbetsdag bakom skrivbordet var förvisso inte fel, och det fanns dessutom åtskilligt att göra.

Åtskilliga kontakter under dagen med försvarsminister Karin Enström om olika fredsinsatser som befinner sig under övervägande för de kommande åren.

Och förberedelser för olika kommande engagemang.

Min resa till Iran under nästa vecka tilldrar sig, på goda grunder, ett betydande intresse.

Men jag har överraskats över hur stort stödet varit för detta försök att – trots inte minst grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna – försöka sträcka ut hand till stöd för förändring och samarbete.

Trots de ofta djupa meningsskiljaktligheter vi har med regimen i Teheran finns det en stark insikt om landets betydelse och respekt för den kulturella och historiska tradition som landet står för.

Under dagen har utvecklingen i Kiev fortsatt att engagera.

Parlamentet upphävda de starkt repressiva lagarna, och samtidigt lämnade regeringen Azarov in sin avskedsansökan. Det var bägge viktiga steg för att bidra till en politisk lösning av krisen.

Och i Bryssel var det toppmöte mellan EU och Ryssland.

Från EU:s sida betonades de positiva effekter ett frihandelsavtal skulle få för Ukraina och därmed indirekt också för Ryssland.

Men samtidigt gjordes klart att valet är Ukrainas, och de skall ha rätten att träffa det självständigt.

Det talades också om en möjlig ny start för förhandlingarna om ett nytt brett avtal mellan EU och Ryssland.

Dessa har ju i allt väsentligt stått stilla därför att Ryssland efter att ha kommit med i WTO inte velat ta ytterligare steg för att liberalisera handeln med EU.

Om detta nu förändras återstår att se. Att vi önskar en friare handel och ett fördjupat samarbete med Ryssland borde det inte vara någon tvekan om.

I morgon randas så en ny dag.

Jag förblir i Stockholm. Men jag misstänker att utvecklingen i Ukraina kommer att fortsätta att ta betydande delar av vår uppmärksamhet i anspråk.

Att möta världen i Östergötland

LINKÖPING-STOCKHOLM: Så är jag då på väg genom mörker och snöslask tillbaka mot huvudstaden efter en lärorik och inspirerande dag i Östergötland.

Höjdpunkten var mötet med Utrikespolitiska Föreningen i den synnerligen fullsatta aulan på Linköpings Universitet.

Det blev en timme – ja, lite mer – av frågor och diskussion som spände över världen i dess helhet, men med utmaningar i Europa och vårt omedelbara närområde som naturligt dominerande ämnen.

Men dagen började med några mycket nyttiga timmar på Migrationsverket i Norrköping.

Flyktingutmaningarna nu är betydande. Förra året var det 54.000 personer som sökte asyl i Sverige. Det är en hög siffra, även om det självfallet är så att inte alla dessa kommer att ges möjlighet att stanna.

Men att Sverige relativt sett är en öppen och generös nation visar också siffrorna om mottagande av s k kvotflyktingar i EU. Av totalt 5.800 kvotflyktingar förra året tog Sverige mot 1.900.

Men alla måste göra mer, och då tänker jag inte minst på situationen i Syrien. Vi har tagit emot ca 30.000 flyktingar därifrån sedan kriget inleddes, medan de flesta andra europeiska nationer ligger på dramatiskt lägre nivåer.

Viktigt på Migrationsverket var ju också frågan om de som vill och kan komma hit för att arbeta inte minst i olika företag som behöver deras insatser.

Här har vi ju öppnat nya möjligheter under de senaste åren, och det har i allt väsentligt varit mycket bra. Att vår socialdemokratiska opposition klagar och kvider över detta är lite sorgligt.

Våra behov under kommande år kommer ju snarast att öka.

Från Migrationsverket i Norrköping bar det så iväg till Saab i Linköping för att diskutera dess olika samarbeten och möjligheter ute i världen.

Gripen och dess helt nya version 39E står ju i centrum för mycket efter beslut i såväl Schweiz som Brasilien utöver Sverige.

Men det handlar om mera. Att ett svenskt företag som detta kan erbjuda mycket kvalificerade säkerhets- och försvarssystem till kompetenta och stabila köpare runt om i världen är viktigt både för dem och för oss.

Och jag hade möjlighet att också titta lite närmare på det provflygplan för 39E som ju nu finns liksom ytterligare ett plan för utprovning av en del nya system.

Från Saab:s eget flygfält lyfte jag sedan mer en av våra nya Helikopter 14 – den medeltunga NH90-helikopter som ju drabbades av åtskilda förseningar – till Helikopterflottiljens fält på Malmen för en snabb genomgång av dess verksamhet.

Med sina moderna helikoptrar kommer den att bli en allt viktigare och allt mer efterfrågad resurser för Sverige inte minst när det gäller internationella insatser. Och det var självklart dessa som var i fokus för just mitt besök här.

Dagen har självklart också inneburit fortlöpande kontakter om situationen i Ukraina. Jag talade med dess utrikesminister under förmiddagen, och har senare också haft kontakter med ledande företrädare för oppositionen.

I morgon blir en mycket viktig dag.

I Kiev skall parlamentet Radan sammanträda, och då får vi se om regimen menar allvar mer sina löften om att häva, suspendera eller radikalt förändra det repressiva lagpaket som ju gjort landets kris än värre.

Det kommer att vara rätt avgörande för om vi kan gå mot en fredlig lösning av krisen i Ukraina eller inte. Att det är detta vi nu med stor kraft arbetar för är en självklarhet.

Och i Bryssel är det toppmöte mellan EU och Ryssland där denna fråga naturligt nog kommer att vara en viktig del av diskussioner som även i övrigt kommer att ha sina tydligt besvärliga drag.

En spännande och viktig dag väntar i Europa.

Från Davos till Norrköping och Linköping

DAVOS-STOCKHOLM: I snöyra denna morgon lämnade jag det nu avslutade stora världsekonomiska mötet i Davos och återvänder till Stockhon och arbetsuppgifter hemma.

För min del visade det sig vara den adertonde gången jag deltagit i dessa möten. Förvisso inte varje år, men då och då sedan slutet av 1980-talet. En vid det här laget ganska så lång tid.

Under de senaste åren är det ju effekterna av den globala ekonomiska krisen som på ett eller annat sätt stått i centrum för diskussionerna.

Men i år var atmosfären i Davos tydligt annorlunda i detta viktiga avseende.

De nordamerikanska ekonomierna går påtagligt bättre. Eurozonen börjar äntligen visa försiktigt positivt siffror. Signaler om reformer i Kina leder till viss tillförsikt. Till och med Japan verkar nu vara på väg in i en mer positiv dynamik.

Nu är det i stället vissa av de s k tillväxtekonomierna som är i fokus när det gäller oro på grund av olika finansiella obalanser.

För min del har dagarna i Davos dominerats av dels den globala nätpolitikens olika frågeställningar och dels diplomati och kontakter kring de olika krishärdar vi ju har runt om i världen.

Jag var ju fått uppdraget att leda en oberoende internationell kommission med uppgift att skissera regler och ramar för det globala nätets utveckling och användning.

Och offentliggörandet av detta gick ju ett betydande internationellt genomslag.

Arbetet kommer att inledas mer på allvar mot slutet av våren, och beräknas sträcka sig över de kommande två åren.

Kring dessa frågor fördes alldeles självklart åtskilliga diskussioner i Davos.

Men kriserna tenderar alltid att dominera.

Från samtal med internationella Röda Korset om de akuta utmaningarna i Afrika, Levanten och Afghanistan till mer eller mindre ständiga samtal och kontakter kring förhandlingar om Syrien och den politiska krisen i Ukraina.

I Kiev förefaller president Yanukovich nu att ha insett att han behöver göra eftergifter för att inte förlora kontrollen helt och hållet.

I går kväll erbjöds oppositionens Yatsenjuk att ta över posten som premiärminister, och det talades om att revidera de repressiva lagarna.

Om det handlar om ett genuint erbjudande eller en skenmanöver för att vinna tid i ett tilltagande trängt läge diskuteras med all säkerhet med stor intensitet i Kiev just nu.

Men att krisen i och med detta gått in i ett nytt skede är nog tydligt. De kommande dagarna, med såväl toppmöte i Bryssel mellan EU och Ryssland som Cathy Ashton i Kiev, blir mycket viktiga.

I morgon kommer jag att möta världen i Sverige med besök i Norrköping och Linköping.

I Norrköping blir det besök på Migrationsverket medan det i Linköping blir bl a helikopterflottiljen och diskussion med studenter på Linköpings Universitet.

Men sedan blir det, som det ser ut just nu, dagar hemma i Stockholm innan det på fredag bär iväg till München och den årliga stora säkerhetskonferensen där.

Där liksom här kommer den nya situationen med Iran att vara mycket i centrum – jag kommer bl a att tillsammans med IAEA-chefen Amano ha en offentlig diskussion med Irans utrikesminister Zarif – och direkt därifrån åker jag på det första besöket av en svensk utrikesminister i Iran på mycket länge.

Italiens Emma Bonino var där för några veckor sedan, och Polens Radek Sikorski kommer att komma lite senare. Även Catherine Ashton diskuterar nu ett besök.

Om den utrikespolitiska förändringen i Iran är varaktig vet vi i dag inte, men denna diplomati syftar inte minst till att försöka få ett svar på den frågan, och att i den mån vi kan försöka att påverka utvecklingen i mer positiv riktning.

Men nu är det närmast Norrköping och Linköping som står på mitt program.

Davos och dess diskussioner

DAVOS: En dag fylld av diskussioner, möten och överläggningar av mest varierande sort och karaktär.

Det är så det brukar vara här i Davos under detta årliga globala jättemöte.

En del av detta är diplomati i stordriftsformat. Ett mycket stort antal utrikesministrar är på plats.

Och därtill sägs det att ett 80-tal stats- och regeringschefer finns här under någon av dessa dager.

Men mest intressant är trots allt att träffa alla dem som inte tillhör någon av dessa kategorier. Och det har blivit många sådana möten under dagen.

Till traditionella möten här hör alltid det med internationella Röda Korset ICRC. Ingen har som de konkret information om några av de mest krävande situationer vi står inför i världen i dag.

Så det kom att handla om Södra Sudan och hela bältet av kriser i Afrika, om Syrien och riskerna över hela Levanten och om Afghanistan och den vidare regionens olika utmaningar.

Men mycket av dagen har dock kommit att handla om Ukraina. Upprepade samtal med Catherine Ashton, som också är här, men vars agenda än mer just domineras av de olika samtalen med och om Iran. Och åtskilliga samtal med andra med djupare insikt om situationen i landet.

Allt står och väger – men blir i grunden allt farligare.

Utåt har dagen i Davos säkert dominerats av Iran och president Rohani och hans anförande här. Dessvärre hade jag inte möjlighet att lyssna, och tyvärr har andra kriser just nu trängt ut just denna fråga.

Men det kommer att bli åtskilligt mer Iran för mig framöver.

Efter schweizisk middag om de olika utmaningar som OSCE står inför är det nu dags för några timmars vila.

Det är en ny dag i morgon.

Steg fram för Syrien – och tragedi för Ukraina

MONTREUX-DAVOS: Det blev inget genombrott för fred i Syrien vid dagens möte i Montreux, men heller inte det sammanbrott för ansträngningarna som det alltid finns en risk för.

Det var mötets inledning som var den känsligaste och svåraste delen av dagen.

Inte FN:s generalsekreterare eller USA:s och Rysslands utrikesministrar.

Utan de två syriska delegationerna mitt emot varandra längst fram mot podiet i den stora salen. Skulle de tålmodigt lyssna på varandra?

Den syriske utrikesministern ansträngde konferensens tålamod till det yttersta med en 30 minuters tirad som knappast lämnade någon i lokalen utan en rejäl känga.

Att relationerna mellan den syriska regimen och Saudiarabien inte är de bästa framgick med mycket stor tydlighet. Och vad gäller Turkiet gick han till rent personliga anfall.

Men den syriska oppositionskoalitionens delegation satt tålamodigt kvar genom detta spektakel.

I gengäld fick delegationen från Damaskus finna sig i att höra oppositionens stenhårda kritik mot dess brutala våldsanvändning mot Syriens folk.

Och man satt kvar under denna. Om man lyssnade är svårare att veta.

Men med de mått som måste användas i sammanhang som dessa var dagen ett steg framåt.

Inget genombrott – men heller inget sammanbrott. Och risken för det senare var betydligt större än möjligheten för det förra.

På fredag börjar så allvaret med de verkliga förhandlingarna.

Betydande delar av min dag har dock också kommit att handla om den dramatiska och tragiska utvecklingen på gatorna i Kiev.

Nu i kväll talar rapporterna om fem döda.

Ansvaret för den dramatiska utvecklingen ligger alldeles tydligt på regimen, och det är den som måste ta de steg som krävs för att undvika en än större tragedi.

Det har jag fört fram inte bara i olika internationella media utan också per telefon till Ukrainas utrikesminister Leonid Kozhara.

Nu kan jag bara hoppas att kvällen och natten inte leder till fler tragedier, och att regimen är beredd till de steg som är en nödvändighet.

Just nu sitter jag i en bil som tar mig från Montreux i en del av Schweiz till Davos i en helt annan. Rätt sent i kväll räknar jag med att vara framme där.

Och där vidtar nya diskussioner i nya ämnen.

Men utvecklingen i såväl Ukraina som Syrien kommer jag självfallet att fortsätta att följa nära.

Ett första steg – ack så svårt, men ack så viktigt…

MONTREUX: Efter en arbetsdag i Stockholm och diverse flyg- och bilresor har jag nu sent omsider kommit fram till staden vid Genève-sjöns östra ände där den officiella inledningen av fredssamtalen om Syrien kommer att ske i morgon.

Några omedelbara genombrott under morgondagen är förvisso inte att vänta. Efter år av konflikt är motsättningarna mycket djupa och den ömsesidiga bitterheten betydande.

Det är inte att åstadkomma genombrott som är den omedelbara uppgiften – snarare att undvika sammanbrott.

Utan att veta någonting utgår jag från att Lakhdar Brahimis strategi, när de egentliga samtalen i mer begränsad krets inleds i Genève på fredag, kommer att bli att försiktigt försöka att lirka fram begränsade överenskommelser i vissa frågor.

Steg för steg skulle man då, i ett mer optimistiskt scenario, kunna närma sig en punkt där man också kunde börja känna på de mer avgörande frågorna.

I dessa är motsättningarna fortfarande mycket djupa, och det skulle inte förvåna mig om vi kommer att få detta illustrerat redan när mötet inleds i morgon.

Medan oppositionskoalitionen SOC ställer omedelbart krav på att president Assad och hans omgivning försvinner, och känner en naturlig bitterhet över det som hänt, har delegationen från regimen i Damaskus med säkerhet inget mandat alls att ens tänka i den riktningen.

De kommer att tala kamp mot terrorism, om försoning och demokratiska val i förhoppningen att man kommer att kunna dominera dessa processer.

Att omedelbart försöka att överbrygga denna klyfta tror jag knappast att Lakhdar Brahimi ger sig på.

Först när ett något mindre förgiftat klimat möjligen kunnat etablerats blir det möjligt att närma sig de mer grundläggande frågorna.

Grunden för samtalen blir det s k Genève1-dokumentet från sommaren 2012 och dess inriktning på att bilda ett övergångsstyre bestående av personer man kan enas om och utrustade med fulla maktbefogenheter.

Vägen dit kommer med all säkerhet inte att bli enkel.

Men även om ett sådant inrättas kommer arbetet att få till stånd en varaktig fred att vara mycket svårt.

Inte minst i de nordliga delarna av Syrien har det ju kommit att etablera sig fundamentalistiska grupperingar som med våld kommer att motsätta sig varje regim i Damaskus som inte delar deras ideologi.

Att integrera dessa i fredsarbetet kommer sannolikt inte att vara möjligt. På ett eller annat sätt, och i ett eller annat skede, måste det skapas förutsättningar för att bekämpa dem.

Samtidigt kommer självfallet de humanitära, ekonomiska och sociala utmaningarna att vara enorma även om man skulle lyckas att i ett visst skede nå en politisk överenskommelse.

Det handlar om decennier innan landet kommer att ha förutsättningar att resa sig ut detta krigs förstörelse, och frågan om det över huvud taget kommer att vara möjligt att återvända till det sekulära och mångfasetterade samhälle som även diktaturen Syrien var måste nog förbli en öppen fråga.

Men uppgiften för morgondagen här i Montreux är dock mer begränsad.

Redan i kväll har det inletts serier av bilaterala samtal mellan de olika nyckelaktörerna för att i alla fall skapa förutsättningarna för ett relativt smidigt förlopp under dagen.

Och lyckas det har i alla fall ett första icke oväsentligt hinder passerats.

Det är sedan det verkliga arbetet börjar.

Beslut om insats i Centralafrikanska Republiken

STOCKHOLM: Faktiskt lite tidigare än beräknat lyckades jag komma hem från dagens olika överläggningar i Bryssel.

Redan i morgon bär det ju iväg igen.

Diskussionen om Irans deltagande har ju lett till viss ny osäkerhet om inledningen av fredskonferensen om Syrien i Montreux på onsdag.

Men min absoluta förhoppning är att denna skall lösas upp och att alla som bjudits in kommer att infinna sig i Montreux i morgon kväll.

Ingen underskattar svårigheterna, men det är trots dessa ett viktigt och ett hoppfullt steg att det efter närmare tre år av förödande konflikt nu i alla fall inleds en diplomatisk process.

Trots att frågan inte stod på dagordningen var det inga svårigheter att snabbt få stöd i EU-kretsen för ett skarpt uttalande rörande det paket med repressiva lagar som trummades igenom i Kiev i torsdags.

Den dramatiska utvecklingen där i går, med bilder som kablades ut över världen, skall i hög grad ses i ljuset av det som hände i torsdags, och den polarisering som nu sker riskerar att göra landets situation än mer besvärlig.

Om de samtal som nu inletts mellan regim och opposition kommer att leda någonstans vet vi inte.

Mot bakgrund av regimens agerande hitintills, och det tryck österifrån vi har all anledning utgå från att den är utsatt för, tror jag nog att man bör dämpa eventuell optimism.

Dagens möte innebar också en lite mer informell diskussion om relationerna till Ryssland, och det är alldeles självklart att den diskussionen präglades starkt av de senaste månadernas utveckling.

Liksom Sverige strävar de flesta länder efter goda bilaterala förbindelser med Ryssland – och det gäller alldeles särskilt de länder som lever i större närhet av Ryssland – men samtidigt har förändringarna i den ryska politiken skapat en delvis ny situation när det gäller relationen till EU.

Rysslands prioritet förefaller nu vara att bygga en egen bastion i form av den kommande s k euroasiatiska unionen, och man gör det dessutom med en retorik som i tilltagande grad riktar sig mot de värderingar som vårt europeiska samarbete grundas på.

Basen är den tullunion man nu har, och som ju innebär en väsentligt mindre liberal och öppen inställning till den fria handeln än vad vi skulle önska vore möjligt i Europa i dess helhet.

Tonen i ryska mer eller mindre officiella media har tydligt förändrats i takt med att denna prioritet har blivit allt tydligare.

Mycket av det man haft att säga om t ex EU:s Östliga Partnerskap har varit grov propaganda på skäligen låg nivå. Och måhända har vi inte varit så aktiva som vi borde ha varit att bemöta denna.

Att det kommande toppmötet mellan Ryssland och EU nu ändrat format har ju sin bakgrund i just denna utveckling. Vi får se hur diskussionerna där utvecklas.

Mycket viktigt i dag var att vi fattade principiellt beslut om att nu förbereda en militär EU-insats i Centralafrikanska Republiken.

Till dem som starkt välkomnade detta var FN:s humanitäre chef Valerie Amos som samtidigt var i Bryssel för att diskutera gemensamma humanitära satsningar också i CAR.

Hennes beskrivning av situationen i landet när vi träffades som hastigast på Bryssels flygplats var minst sagt alarmerande.

Jag fortsatte på dagens möte att argumentera för att vi borde sätta in den s k stridsgrupp som ju finns i beredskap.

Om vi inte sätter in en EU-stridsgrupp nu – kommer vi någonsin att göra det?

Frågan saknar ju inte relevans för de länder som i likhet med oss i Norden tagit dessa stridsgrupper på stort allvar.

Och frågan kom att hänga kvar i luften efter dagens diskussion.

Motstånd från ett antal håll – beslut om stridsgrupp kräver enhällighet – gjorde nu att planeringen i stället inriktas på ett ad hoc-förband för en insats under cirka sex månader.

Och när den är klar fattas konkret beslut om i insatsen.

Positivt i dag var självklart att klara besked från IAEA kunde leda till att interimsöverenskommelsen med Iran kunde träda i kraft och vi således kunde fatta de väl förberedda besluten om att lätta på vissa av sanktionerna av Iran.

Vägen vidare i denna fråga kommer förvisso inte att vara enkel. En del av min helg ägnades åt diskussioner också kring detta.

Men alternativen till att gå vidare med en mer fullständig uppgörelse är nog i så gott som alla avseenden betydligt mer besvärliga.

I morgon ser jag fram bl a mot att träffa OSCE:s High Commissioner for National Minorities Astrid Thors för diskussioner om de utomordentligt viktiga frågor hon var att hantera runt om i Europas olika delar.

Men sedan bär det tillbaka till Schweiz för fredskonferensen i Montreux och sedvanliga stora Davos-mötet i en lite annan del av landet.

Inför morgondagens möte

BRYSSEL: Det är en påtaglig mild januari man möter när man kommer hit inför det nya årets första möte med EU:s utrikesministrar. Och dimman vid Zürich-sjön har ingen motsvarighet här i den europeiska metropolen.

Via olika media följer jag utvecklingen i Kiev.

Bedömningen förefaller att vara att ca 200.000 personer samlats på och kring Maidan i en protestmanifestation som ju går rakt mot de olika förbudslagar som regimen trumfade igenom i torsdags.

Men samtidigt är det tydligt att regimen samlat mycket stora säkerhetsstyrkor i området.

Efter det som hände i torsdags är det väl dessvärre ingen tvekan om att man inte eftersträvar dialog utan är beredd att ta till också hårda medel för att få ett slut på protesterna.

Hur detta kommer att utvecklas under de närmaste timmarna är svårt att bedöma.

Men min starka förhoppning är att alla skall göra sitt yttersta för att undvika våld. Det kommer bara att leda till en ytterligare polarisering som kommer att göra den grundläggande situationen för landet än mer komplicerad.

Säkert kommer vi att diskutera detta när några av oss samlas till middag i kväll för att diskutera den långsiktiga utvecklingen vad gäller det Östliga Partnerskapet.

Men i morgon är det främst en rad andra frågor som står på vår dagordning.

Vi kommer med all sannolikhet att ge grönt ljus för en militär EU-insats för att medverka till att stabilisera situationen i Centralafrikanska Republiken.

Den senaste veckan har ju situationen varit något lugnare, men våldet kan flamma upp när som helst igen.

Och i morgon förmiddag hålls ett möte här i Bryssel om den humanitära situationen i landet med bl a Valerie Amos från FN:s OCHA. Det ger oss ett bättre underlag för att bedöma vad vi kan göra i det avseendet.

Från vår sida tycker vi att det borde vara rätt självklart att nu sätta in EU:s stridsgrupp.

Om vi inte använder den nu kommer frågan nog att ställas om den någonsin kommer att användas, och då kommer med all sannolikhet de betydande investeringar som i alla fall vissa länder gör i dess att minska.

Alternativet är att sätta samman en styrka med andra bidrag, men det kan ju komma att bli en mer uppgift som tar längre tid.

Viktigt i morgon är ju också möjligheten att stämma av inför den viktiga inledning av fredssamtalen i Montreux på onsdag.

Att den syriska oppositionskoalitionen, efter betydande diskussioner, nu beslutat att komma dit är självfallet av alldeles avgörande betydelse.

Få hyser någon mer massiv optimism om möjligheterna till snabba framsteg, men det är trots det ett betydande framsteg att en politisk process som alldeles säkert kommer att bli mödosam nu kommer att inledas.

Det kommer ju också att bli viktigt att pröva olika möjligheter att förbättra möjligheten till humanitär hjälp till alla och envar i Syrien, och logiskt vore också att försöka åstadkomma vapenvila antingen nationellt eller i olika delar av landet.

Efter utrikesministermötet här i morgon hoppas jag komma hem någon gång i morgon kväll – redan på tisdag eftermiddag bär det ju av igen i riktning Genève och fredskonferensen onsdag i Montreux.

Schweiz avgörande

ZÜRICH: En dag av dimma och gråa moln åtminstone i denna del av Europa, men man slapp i alla fall ha dåligt samvete för att ha spenderat huvuddelen av dagen inomhus.

Schweiz är en nation där, som bekant, folkomröstningar spelar en viktig roll. De förekommer ofta, stundtals om frågor vars betydelse man kan diskutera, men ibland om frågor av mycket stor betydelse.

Den 9 februari kommer Schweiz att gå till en folkomröstning som nog förtjänar viss uppmärksamhet också utanför edsrepublikens gränser.

Det är det mer nationalistiskt sinnade partiet som nu krävt en folkomröstning ”mot massinvandring” med krav på att den fria rörlighet för personer som finns i Schweiz avtal med EU på ett eller annat sätt avskaffas.

Opinionsunderasökningarna hitintills tyder inte på att initiativet kommer att lyckas, men i frågor som dessa är nog försiktighet påkallad.

Schweiz är ett betydande invandringsland. Jag läser i dagens Neue Züricher Zeitung – för övrigt alltid ett nöje – att sedan 2002 har ytterligare ca 340.000 utlänningar kommit till Schweiz, och att ca två tredjedelar av dessa kommit från EU/EES-området.

Och detta har inneburit att antalet utlänningar ökat till ca 1,9 miljoner. Procentuellt innebär det att deras andel av landets befolkning ökat från ca 20 till ca 23%.

Det bör dock noteras att den enstaka största gruppen förefaller att handla om personer från Tyskland, men även gruppen från Italien är betydande. I bägge fallen handlar det ju om grannländer som man dessutom har en språklig gemenskap med.

Skulle initiativet den 9 februari lyckas skulle konsekvenserna för landet bli omfattande.

Från EU:s sida skulle vi knappast acceptera att bara denna del av den fria rörligheten sattes ur spel, utan skulle sannolikt se det som att Schweiz lämnade de bilaterala överenskommelser som denna ju bara är en del av.

Det var 1992 som man i Schweiz förlorade en folkomröstning om att gå med i det EES-avtal som ju nu omfattar bara Norge, Island och Liechtenstein, och därmed föll de facto också den ansökan om medlemskap i EU som redan hade lämnats in.

Utan EES-avtalet har Schweiz tvingats till utdragna och besvärliga förhandlingar om två stora paket av bilaterala avtal med EU, men i och med att EU-samarbetet ständigt utvecklas upplevs delar av dessa ofta som otillräckliga, samtidigt som kapaciteten inom EU för att ständigt hålla på och förhandla om delar av dessa avtal ju är mycket begränsad.

Vad som skulle hända om initiativet den 9 februari lyckades att de facto sabotera den existerande inte okomplicerade relationen mellan Schweiz och EU vet ingen, men jag ser i media här hur inte minst näringslivet med stor tydlighet dels talar om den fria rörlighetens ekonomiska betydelse för landet och dels med allvar i rösten talar om farorna för att äventyra relationen till EU.

Det finns således all anledning för oss att fortsätta att följa denna fråga. Våra relationer med Schweiz är viktiga i en rad olika avseenden.

I övrigt har det varit en dag med diskussioner här som spänt över vida fält – men en tyngdpunkt på utmaningar söder om Europa – men i morgon förmiddag kommer jag att lämna för att bege mig till Bryssel.

Och där blir det diskussioner i morgon kväll som nog kommer att fokusera på frågor kring Östliga Partnerskapet, Ukraina och Ryssland.

Och nu i Schweiz

ZÜRICH: Mest skräp med vintern i större delen av Europa detta år.

Inte heller här i norra Schweiz går det att finna mycket snö, om man nu avstår från att röra sig upp i de högre höjderna i Alperna.

Men innan jag kom hit för middag var det arbetsdag med diverse kontakter i Stockholm.

Trevligt var när Jörn Donner från Finland kom förbi för samtal.

Han tillhör möjligen inte den politiska korrekthetens ledande mästare, men kanske är det det som gör honom spännande att lyssna till och tala med.

Jag minns fortfarande hans reflektioner om Sverige 1982 – mycket, men inte allt, har förändrats sedan dess – och läste inte utan behållning hans lilla bok om Mannerheim för något år sedan. Och han tillhör förvisso fortfarande ledamöterna av Finlands Riksdag.

Det är fint. Han skulle förmodligen säga fint som f-n.

Innan dess satt jag ner med medarbetare och diskuterade våra olika mer militära insatser utomlands.

Och till den frågan kommer det ju att finnas anledning att återkomma inom den närmaste tiden. Utmaningar saknas inte.

Men nu sitter jag i utkanten av Zürich för mer informella diskussioner i en krets som i lite olika konstellationer har träffats sedan åtskilliga år tillbaka.

Från vår sida har vi ju ett konstruktivt och viktigt samarbete med Schweiz i en lång rad olika frågor.

Just nu är det kanske det schweiziska beslutet att anskaffa nya Gripen som tilldrar sig mest uppmärksamhet. Tillsammans med några andra frågor kommer det att bli föremål för en folkomröstning den 18 maj.

Osvuret är bäst, men går det som vi hoppas lägger det ju en än stadigare grund för samarbetet på en rad områden mellan våra bägge länder.

Och besluten i såväl Schweiz som Brasilien – förutom Sverige – om nya Gripen ger ju detta program stadga och styrka för åtskilliga decennier framöver.

Men samarbetet har djup utöver detta. Jag sätter alltid stort värde på de mycket öppna diskussioner vi kan ha med olika kollegor här i Schweiz.

Och jag har ju också mina personliga minnen.

Som mycket ung pojke kom jag hit under ett antal månader i samband med att min far var på växeltjänstgöring i den schweiziska armén. Och under olika år med internationell tjänst och FN hade jag ju såväl kontor som bostad i Genève.

Så det blev en både trevlig och intressant middag med olika utrikes- och säkerhetspolitiska perspektiv i kväll.

Och sedan fortsätter samtalen under morgondagen.

Ännu en svart dag i Kiev

STOCKHOLM: I dag var det budgeten som stod på dagordningen i Ukrainas parlament, men plötsligt kastades det in inte mindre än sju nya lagförslag, och under påtagligt tumultartade former röstades alla dessa igenom på tio minuter.

Tankesmedjan ECFR har sammanfattat innehållet i dessa med att de kriminaliserar det mesta av det som den demokratiska oppositionen i Ukraina gjort under de senaste två månaderna. Det handlar om massiva ingrepp i de demokratiska fri- och rättigheterna.

Om det handlar om villkor för lånen från Moskva, eller regimens hökars försök att alldeles själva kväsa oppositionen, vet jag inte, men det är heller inte avgörande.

Klart är att det handlar om ett massivt försök att under närmast kuppartade former vrida utvecklingen i Ukraina i närmast vitrysk riktning.

Självfallet är det viktigt att omvärlden reagerar. Jag var tidigt mycket tydlig på twitter, och samma var min polske kollega Radek Sikorski.

När EU:s utrikesministrar samlas i Bryssel på måndag måste vi självfallet också reagera.

Delar av min dag i dag har annars handlat om övriga förberedelser för det mötet.

Syrien, Irak, Sydsudan, Centralafrikanska Republiken, Ryssland – det saknades förvisso inte brännande ämnen för våra diskussioner redan innan dagens dramatik i Kiev.

På senftermiddagen anslöt jag så till diskussionerna på Stockholm Initiative for Digital Diplomacy, och efter dessa också för ett websänt anförande på TEDxStockholm om hur vi kan använda nätet i vårt internationella och utrikespolitiska arbete.

Diskussionerna på SIDD fortsätter under morgondagen, och det var alldeles uppenbart att det inte saknades idéer om hur vi inom såväl UD som på andra håll skall kunna driva detta arbete vidare.

I morgon inleder jag med riksdagens EU-nämnd och information till denna om mötet på måndag, men frampå eftermiddagen bär det av till Zürich för en helg av mer informella diskussioner av olika utmaningar som vi står inför under det är som nyss inletts.

Dags för Digital Diplomacy!

STOCKHOLM: I dag var det så partiledardebatt i riksdagen, även om ju en partiledare inte finns där utan i stället företräds av en ersättare.

Och det märktes att det var början på ett valår, även om man kanske kunde ha önskat att det inledande Europa-valet skulle ha föranlett mer än vad det faktiskt gjorde.

Jag var bara där de inledande två timmarna, men då var såväl världen som Europa frånvarande.

Senare sade tydligen Jan Björklund någonting positivt om Europa-samarbetet medan vänsterpartiet Jonas Sjöstedt och Sverigedemokraternas Björn Söder tvistade om vem som var mest mot.

Men att det är jobben och ekonomin som är i centrum är ju ett mönster som känns igen från de flesta valår. Och det är ju områden där Sverige under denna regering klarat sig bättre än så gott som hela det övriga Europa under de senaste åren.

Från riksdagen skyndade jag så tillbaka till UD för att ta emot ett antal nya ambassadörer.

Och det blev intressanta samtal om våra relationer med så vitt skilda länder som Kosovo och Bangladesh.

Jag lärde mig t ex att personer från Bangladesh driver ett 50-tal restauranger från Bangladesh bara i Stockholm, även om åtskilliga av dem går under indisk beteckning.

Det stod i kontrast med en del tongångar från inte minst socialdemokraterna i riksdagens debatt. Där framställdes utländska personer på svensk arbetsmarknad som ett allt större problem.

Jag ser tvärt om på den saken. Och en av anledningarna till att det gått hyggligt för Sverige är ju också det tillskott till arbetskraft som personer från andra delar av Europa och världen inneburit.

Till dem jag talat med i dag hör också Turkiets nyutnämnde Europa-minister Mevlüt Çavuşoğlu.

Han var på språng i Ankara mellan mötet med alla Turkiets ambassadörer just nu och ett möte med president Gül, och hade just återvänt från vad han sade hade varit givande och konstruktiva samtal i Strasbourg med såväl Europarådets generalsekreterare Torbjörn Jagland som EU:s Stefan Füle.

Vi diskuterade självfallet den aktuella utvecklingen i Turkiet, och vi var ense om betydelsen av att man tar hjälp när det gäller ändringar och författning av den s k Venedig-kommissionen och dess framstående europeiska experter.

Det är viktigt att bygga ett oberoende och kompetent rättsväsende, och att det är inom dess ram som olika anklagelser om korruption och annat skall hanteras.

Jag tog också upp den oro jag känner med anledning att uppgifter om aktuella initiativ till lagstiftning om friheten på nätet. Vi kommer att fortsätta den diskussionen.

Viktigt är nu att vi upprätthåller och förstärker det nya momentum i relationerna mellan EU och Turkiet som nu etablerats. Premiärminister Erdogans besök i Bryssel under måndag och tisdag blir självfallet av stor betydelse i detta sammanhang.

I morgon är det i sedvanlig ordning regeringssammanträde – men i morgon inleds också Stockholm Initiative for Digital Diplomacy.

I populära Huffington Post i USA ser jag att man skriver att det är i Stockholm som nu steget tas till Diplomacy 3.0.

Och då skall vi också se till att så blir fallet!

Lite blickar framåt

STOCKHOLM: Ytterligare en välkommen arbetsdag hemma, med möjlighet att se lite också på den vidare planeringen för de kommande månaderna.

Och som vanligt är det betydligt mycket mer som borde hinnas med, inte minst i form av olika besök, än vad som kommer att vara tidsmässigt möjligt att klara av.

Mötena med EU:s utrikesministrar liksom med mina nordiska och baltiska kollegor har självklart prioritet.

Närområdsrelationerna är alltid viktiga – och de kommer att föra mig från Reykjavik till Narva under de närmaste månaderna – och det är ju inte minst genom närvaro i EU-samarbetet som vi kan utöva inflytande på viktiga frågor – därmed förs Bryssel och Athen upp på listan över resmål framöver.

Men under den allra närmaste tiden kommer det att bli åtskilligt av Schweiz också.

Den relationen är ju viktig från många utgångspunkter. Detta är är det ju Schweiz som dessutom har det roterande ordförandeskapet i OSCE, och jag är alldeles övertygad om att de kommer att göra ett mycket gott arbete med det.

Den kommande helgen kommer jag att tillbringa i Zürich med olika mer informella diskussioner, och efter besök i Bryssel och Stockholm därefter åker jag redan under tisdagen tillbaka till Schweiz dels för inledningen av fredssamtalen om Syrien i Montreux på onsdag och dels för deltagande i World Economic Forum i Davos under de därpå följande dagarna.

Så fortsätter det sedan under de kommande månaderna.

Men inte minst diskussionerna inför det viktiga Europa-valet den 25 maj gör att jag dessutom skall försöka att hinna med lite mer av diskussioner om Europa- och utrikespolitik runt om i Sverige.

Tanken är att jag skall börja med det på universitetet i Linköping den 27 januari. Diskussioner av det slaget är alltid stimulerande.

Europa-frågorna kommer att bli allt viktigare under de kommande månaderna. Och därtill kommer den starkt ökade vikten av nätfrågorna i deras olika inkarnationer.

Bägge dessa komplex kommer att ställa betydande krav under de kommande månaderna.

Situationen i Syrien och dess olika inte minst regionala konsekvenser kommer att stå högt på agendan under den allra närmaste tiden.

I morgon är biståndsminister Hillevi Engström i Kuwait på den stora FN-konferens som sker där för att mobilisera resurser till främst de humanitära insatserna i Syrien och den vidare regionen.

Hillevi var ju på försvarskonferensen i Sälen och berättade om den tyngd som ju vårt land har i detta sammanhang.

På måndag kommer så EU:s utrikesministrar att på nytt diskutera situationen, och det självfallet med blicken riktad mot Montreux på onsdagen.

Att ställa alltför höga förväntningar på vad som skall inträffa där är nog knappast att rekommendera. I skrivande stund är det ju inte ens klart hur oppositionen kommer att vara representerad där.

Dess splittring spelar just nu regimen i händerna, och kommer att tillhöra de mer besvärliga utmaningarna för Lakhdar Brahimi när han på fredag nästa vecka i Genève börjar det egentliga förhandlingsarbetet.

Men inte heller andra delar av närvaron i Montreux är alldeles klar.

Från FN:s sida vill man alldeles självklart bjuda in även Iran till samtalen – att de har ett inflytande i Damaskus torde vara alldeles klart – men här är det just nu USA som bromsar.

Och det torde i allt väsentligt handla om amerikansk inrikespolitik.

President Obama konfronteras med en icke obetydlig opinion i kongressen som ser konfrontation med Iran som närmast ett egenvärde. Konstruktivt är det knappast.

För vår del är det självklart att alla med roll och betydelse i den pågående konflikten måste dras in i fredsansträngningarna. Allt annat är ju kontraproduktivt.

I morgon inleder jag min dag med att följa partiledardebatten i riksdagen, för att därefter ta emot nya ambassadörer till Sverige från Kosovo, Azerbaijan, Vietnam och Bangladesh.

Börjar försvaret av Sverige i Sverige?

STOCKHOLM: Arbetsdag med både det ena och det andra vid Gustaf Adolfs torg, och dessutom välkommen möjlighet att tala med olika regeringskollegor i diverse mer eller mindre aktuella frågor.

Med medarbetarna här och i Bryssel också snabb genomgång av de olika ärenden som kommer att diskuteras vid mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel nästa vecka.

De olika utmaningarna i Afrika kommer alldeles självklart att bli viktiga.

Vi har gett tydligt grönt ljus till att EU nu skall hjälpa Frankrike med uppgifterna i Centralafrikanska Republiken.

Det handlar ju ytterst om att förhindra en än större humanitär katastrof än vad vi redan sett.

Det handlar då om en operation för att brygga över till någon form av FN-operation.

Den kommer då att ske med endossering av FN:s säkerhetsråd och bör ses som att vi under en begränsad tid bereder marken för en mer formell FN-operation. Sådana tar som bekant lite längre tid att få till stånd.

Naturligt är väl att den s k stridsgrupp som EU har kommer till användning.

Den är ju optimerad för exakt den typ av insatser som vi nu talar om, även om det självfallet kan bli aktuellt att i något avseende justera eller komplettera den nu aktuella stridsgruppen.

Om den inte kan användas nu kommer det alldeles säkert att resas allvarliga frågetecken kring hela den satsning på dessa stridsgrupper som olika EU-länder – inte minst vi här uppe i Nordeuropa – gör. Det vore inte bra.

Samtidigt som vi här och i Bryssel diskuterar dessa frågor följer jag lite på avstånd diskussionerna om svensk försvarspolitik uppe i Sälen.

Och att det nu finns ett nytt – vissa skulle säga nymornat – intresse för dessa frågor finns det all anledning att mycket varmt välkomna.

Hur mycket av detta som är retorik och hur mycket som är verklighet återstår att utreda.

Jag minns decennier då ständiga nedskärningar och nedläggningar var axiom, och försvaret var någonting som de flesta partier mest verkade att fnysa åt.

Försvarspolitik betraktades som någonting som katten hade släpat in…

Har detta nu genuint förändrats tillhör jag de första att välkomna detta.

Att vi befinner oss mitt uppe i en betydande omställning av vårt försvar vet alla, och att den möter betydande utmaningar är också tämligen uppenbart. Konstigt vore det annars.

Men svaret på dessa kan aldrig bli att bara gå tillbaka till det som var, utan måste snarare bli att förstärka där förstärkningar kommer att behövas.

Cykelskyttebataljonsnostalgin har möjligen sin charm, men knappast någon relevans.

De områdena där förstärkningar behövs finns förvisso.

Vilka slutsatser försvarsberedningen kommer att komma till i det avseendet under de allra närmaste månaderna återstår dock att se.

Att jag har mina förhoppningar och förväntningar behöver inte understrykas särskilt.

Lite bekymrar det mig dock att man på sina håll verkar sopa tanken på medverkan i internationella operationer under mattan.

Dagens slogan verkar vara att försvaret av Sverige börjar i Sverige.

Nåja.

Sveriges fred, frihet och trygghet är först och främst en funktion av ett Europa och en värld i fred, frihet och trygghet.

Bryter denna samman måste vi förvisso vara beredda att – bildlikt! – stå med vapnen vid älven och på stranden, men då är det redan tämligen centrala delar av vår nationella, europeiska och globala säkerhetspolitik som misslyckats.

Därmed borde det ju vara tydligt att våra bidrag till den europeiska och globala säkerhetspolitiken också är mycket viktiga bidrag till vår egen säkerhet.

Det är ju styrkan i dessa strukturer som ger mycket av vår egen trygghet.

Försvaret av Sveriges frihet börjar också i försvaret av Europas och världens fred.

Vi får inte bli för inskränkta i våra perspektiv. Världen är större än Dalarna.

Och de utmaningar vi kommer att ställas för framöver är betydande.

Världen är mindre stabil och säker än för några år sedan. Jag har talar om en kunskapsbaserad säkerhet – vi måste veta bättre för att kunna agera bättre.

Hem från Kiruna – inför ny vecka

KIRUNA: Ett dygn i den förtrollande vintervärlden här uppe har förvisso inte skadat. I går gjorde dessutom solen sin återkomst här uppe efter ett antal veckor av frånvaro.

Men nu bär det tillbaka till Stockholm, och förberedelser för den kommande veckans olika insatser.

På den sedvanliga konferensen i Sälen diskuteras samtidigt försvarspolitik, om än med numera rätt vanliga inslag av lätt sensationella påståenden med inslag av viss upphetsning.

Men säkerhetspolitiken mår nog bäst av att diskuteras med lite längre andetag och perspektiv.

Mitt anförande inför Krigsvetenskapsakademin för någon månad sedan var ju ett försök till just det.

I fokus för diskussionen i dag kommer nog samarbetet mellan Sverige och Finland att stå. Såväl statsminister Fredrik Reinfeldt som Finlands president Sauli Niinistö finns ju på plats.

Och samarbetet mellan Finland och Sverige är en viktig del av vårt arbete med utökat samarbete också inom säkerhets- och försvarspolitiken – som ju också har andra viktiga inslag.

I media ser jag att det från vänsterns sida har utbrutit vad som kallas en ”kritikstorm” efter det att jag sagt några positiva saker om Israels nu avlidne premiärminister Ariel Sharon.

Jo, det var nog att vänta. Det finns de för vilka bilden av Israel alltid och enbart skall målas i de mörkaste färger.

Men när en stor politisk ledare eller person går bort är det inte fel att försöka att se inte minst de positiva sidorna av vederbörandes livsinsats.

Lite handlar detta faktiskt om något så grundläggande som god ton också i det internationella umgänget.

Jag tillhör dock dem som tror att om Ariel Sharon inte hade drabbats på det sätt som skedde 2006 kunde vi i dag mycket väl haft fred mellan Israel och Palestina.

Från ledande företrädare för tanken på ett Stor-Israel kom han att komma till insikten att vägen till fred i stället var en kompromiss med en palestinsk stat sida vid sida med Israel.

Han var beredd inte bara till att begränsa utan att också i stor skala dra tillbaka bosättningar.

Han bröt sig just p g a denna fråga ur det Likud-parti vars ledare han varit och bildade Kadima-partiet i det uttalade syftet just att uppnå fred och en tvåstatslösning.

Om det hade lyckats kan vi självfallet aldrig veta. Men att ett mycket seriöst försök då hade gjorts, och det i en situation med avsevärt färre bosättningar än i dag, är jag övertygad om.

Men så blev det tyvärr inte.

Premiärminister Olmert snubblade sedan på målsnöret, och därefter har premiärminister Netanyahu ju i allt väsentligt haft andra frågor i fokus för sina politiska ansträngningar. Hans linje när det gäller frågan om palestinierna är ju den som Ariel Sharon under den senare delen av sitt politiskt verksamma liv aktivt bröt med.

Om detta finns det sannerligen anledning att erinra en dag som denna.

I likhet med de flesta andra i Israels politik och samhällsliv hade han ett starkt förflutet i försvar och säkerhet.

Och hans insats i Yom Kippur-kriget 1973, när ju de samlade arabstaterna gjort ett överraskande anfall på Israel, är klassisk.

Den insatsen, när han gick över Suez-kanalen, omringade den egyptiska 3:e armén och avgjorde kriget, lade grunden för den fred som ju premiärminister Menachem Begin bar det främsta ansvaret för, men där Jimmy Carter inte sällan talat om den roll som Ariel Sharon trots sin skepsis kom att spela.

De mörka sidorna är inte minst förknippade med kriget i Beirut 1982. Det var ett i grunden missriktat och misslyckat krig, och ses nog som sådant av de flesta i dagens Israel. Kontroversen om ansvaret för det hemska som hände där pågår ju intill den dag som i dag är.

Så det är bild med flera bottnar, men där det självfallet en dag som denna finns anledning att betona inte minst det som är positivt.

Det är naturligt inte minst för oss som inte sällan är Israels kritiker, men som samtidigt kan känna beundran och respekt för mycket i det israeliska samhället.

I morgon inleds så en ny arbetsvecka, och jag ser fram mot att kunna tillbringa huvuddelen av den med olika uppgifter i Stockholm.

Sådana saknas inte.

Den s k digitala diplomatin har blivit allt viktigare och allt mer uppmärksammad, och inte sällan anses det att vi på UD har kommit att ta en internationell tätposition i detta allt viktigare arbete.

Och mot slutet av veckan samlar vi individer från olika håll i världen för att diskutera just arbetet med digital diplomati.

Det mötet kommer säkert att avsätta sina avtryck i intresserade sociala media runt om i världen.

Hemma från Riga och Vilnius

STOCKHOLM: Så är jag då tillbaka i Stockholm igen efter de senaste dygnens olika samtal och överläggningar i Berlin, Riga och Vilnius.

Förutom ceremonin i parlamentet i Riga med överlämnandet av det pris som tilldelats mig var det självfallet bra med denna möjlighet för att ta lite pulsen på Lettland dagarna efter införandet av euron och mitt uppe i diskussionerna om en ny regering.

Införandet av euron förefaller att ha gått osedvanligt smärtfritt, men så finns det ju numera rätt betydande erfarenheter av hur detta skall organiseras.

Och regeringsbildningen förefaller också att röra sig framåt.

Lettland skall ju gå till val i oktober, och ambitionen är att bilda en regering med sådan bredd att den har goda förutsättningar att fortsätta även efter detta val.

Och det har ju sin speciella betydelse i och med att landet övertar EU-ordförandeskapet under det första halvåret 2015. Då är det självfallet en betydande fördel att ha en regering med viss erfarenhet.

Viktigast under det lettiska ordförandeskapet blir det nya toppmöte med EU:s Östliga Partnerskap som planeras att äga rum i Riga under dessa månader.

Utvecklingen i detta avseende fram till dess kom också att stå i centrum för de sedvanliga informella diskussionerna i vackra Trakai en bit utanför den litauiska huvudstaden.

Hit kom i år också USA:s biträdande utrikesminister för Europa-frågor Victoria Nuland som ett klart uttryck för den betydelse man nu i Washington tillmäter dessa frågor.

Och det blev åtskilliga diskussioner med ett rätt naturligt fokus inte minst på utvecklingen i Ukraina och på de olika frågetecken som finns vad gäller Rysslands såväl inrikes- som utrikespolitiska utveckling.

Från Kiev kom f d utrikesminister Petro Poroshenko som ju kommit att bli en allt betydelsefullare aktör inte minst genom sin framträdande roll i Maidan-manifestationerna.

Det är alltid givande att lyssna på de bedömningar han gör. Vi åt senast middag tillsammans i Stockholm för bara några veckor sedan.

President Yanukovich försöker nu att manövrera sig fram mot presidentvalet i mars 2015 med hjälp av de miljardlån som han räknar med att då och då få av Kreml.

Men en betydande del av den första omgång han fått förefaller att ha gått till avbetalning på gamla lån, och det förefaller som om det i än högre grad kommer att gälla den nya omgång som nog måste komma senast i mars.

Dock fortsätter ekonomin att försämras. Inte minst gäller det statsfinanserna, som ju nu går med betydande underskott. Och ett konkret tecken på att Kreml kommer att ställa än hårdare krav är att en betydande del av de ryska handelssanktionerna mot Ukraina fortfarande lever kvar.

Med USA:s Victoria Nuland diskuterade vi också möjligheten av att regimen i Kiev tar till våld för att skingra manifestationerna på Maidan.

USA har redan förberett konkreta sanktioner mot konkreta individer och deras intressen, och har fört samtal med EU i Bryssel om möjligheten av ett samordnat och starkt agerande i en sådan situation.

I Vilnius hade jag möjlighet att inviga den satsning på en virtuell möjlighet att besöka vår fina ambassad där som man gjort med hjälp av ett framgångsrikt litauiskt företag.

Länkar finns på twitter, och det skulle inte förvåna mig om några andra av våra ambassader på framkant kommer att utnyttja möjligheten att göra samma sak.

En lugn fredagkväll hemma skadar sannerligen inte, men i morgon bär det av mot nordligare nejder med möjlighet att också möta den vinter som ju hitintills så påtagligt lyst med sin frånvaro.

Och i dag Riga och Trakai

BERLIN: Tidig morgon vid Friedrichstrasse mitt i den tyska huvudstaden. Alldeles strax bär det iväg ut till Tegel-flygplatsen för färden till Riga.

När jag landade på Tegel i går tidig eftermiddag hade informationen kommit ut om att arbetet med att få ut de två svenska journalisterna från deras fångenskap i Syrien nu hade krönts med framgång.

Och jag kunde sända ut det tack till de olika personer som arbetat intensivt med denna fråga som kom att bli min egentlige enda kommentar i frågan.

Jag kunde dock inte låta bli att på twitter notera de kommentarer som gjordes av ledande företrädare för media om hur viktigt det är att arbete med frågor som dessa ibland sker i tysthet. Det är ju inte alltid den inställningen möter full förståelse från den sidan.

För oss är det alltid tillfredsställande när insatser som denna lyckas. Men – och det påminde jag om i går – det finns alltid fortsatta uppgifter.

Fortfarande finns det svenska medborgare som oskyldiga och under svåra förhållanden berövats sin frihet. Och där fortsätter såväl UD:s som andra myndigheters ofta svåra och ibland frustrerande arbete med att försöka att få även dem fria.

Men annars var det självfallet mina samtal med utrikesminister Steinmeier som dominerade min eftermiddag här i går.

Och de spände över registret av viktiga arbetsuppgifter som vi tillsammans står inför just nu.

Det Östliga Partnerskapet, utvecklingen i Syrien, möjligheterna i Iran, relationerna till Ryssland och den strategiska diskussionen inom EU tillhörde de ganska självklara ämnena.

Och de diskussionerna fortsatte sedan i andra sammanhang under kvällen.

I Berlin fanns i går också Moldaviens premiärminister Iuri Leanca och det var naturligt och viktigt att lyssna på hans bedömningar av sitt lands situation just nu.

Men nu bär det vidare till först Riga för att mer ceremoniellt ta emot Cicero-utmärkelsen för främst de insatser jag anses ha gjort för landet i samband med att dess självständighet kunde återupprättas och därefter så småningom vidare till Trakai utanför Vilnius i Litauen.

Där blir det i kväll och i morgon det s k Snow Summit som brukar samla ett antal tänkare och tyckare kring Europas olika utrikespolitiska utmaningar för informella diskussioner under inledningen av det nya året.

Och i morgon Berlin

STOCKHOLM: Första egentliga arbetsdagen efter helgerna, med besök av och arbetslunch med Danmarks utrikesminister Holger Nielsen.

Och vår diskussion kom mycket att handla om det intresse vi bägge har av såväl det nordiska som det europeiska samarbetet.

Det finns mycket vi kan göra gemensamt i dessa avseenden.

Vi konstaterade också att det nordiska utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet tagit viktiga steg framåt sedan den s k Stoltenberg-rapporten, men att det ju fortfarande finns åtskilligt kvar att göra.

Som f d partiledare – om än av lite olika partier – hade vi också möjlighet att mer informellt utbyta lite synpunkter på den parlamentariska situationen i våra bägge länder.

Det är alltid värdefullt.

Annars har detta varit dagen där det lagts ut lite linjer inför den allra närmaste tidens såväl yttre som inre arbete.

I morgon tar jag mot nya ambassadörer från Korea, Belgien, Ungern och Turkiet med den möjlighet det innebär att diskutera de möjligheter som finns i våra olika bilaterala relationer.

Men därefter bär det av till Berlin för möte med utrikesminister Frank-Walter Steinmeier och en del övriga diskussioner i den tyska huvudstaden.

Och så vitt jag förstår av media är morgondagen också dagen då den nya tyska regeringen har sitt första egentliga arbetssammanträde.

Beröringspunkterna mellan de olika utmaningar som våra bägge länder står inför är inte obetydliga.

Och våra möjligheter att klara av dem är i hög grad beroende av att vi har ett starkt och framtidsinriktat europeiskt samarbete.

Alldeles säkert är det allra främst hur vi skall kunna gå vidare med detta som kommer att stå i centrum för mina samtal i Berlin i morgon eftermiddag.