Om omikron, brittiska läget, överenskommelse i Berlin och viktiga möten i Riga och Stockholm.

STOCKHOLM: Det var när jag för första gången på ett par år landade i London som jag fick ett SMS med information om en mer oroande ny variant av coronaviruset.

Och när vi senare på kvällen i det digitala veckomöte med det som kallas ACT-A som jag leder lyssnade på den preliminära värdering som WHO:s experter gjorde var det tydligt att detta riskerade att bli riktigt allvarligt.

Redan dagen efter, när berörda organ inom WHO samlat expertisen, upphöjdes den nya varianten till den högsta graden av oro i WHO:s system.

Det vore fel att vi på vårt digitala kvällsmöte var förvånade. Vi hade konsekvent varnat för att pandemin inte var över, och för att risken för nya och än allvarliga varianter var överhängande,

Och nu fanns det en påtaglig risk för att vi var där.

Skulle världen stängas ner igen?

Nej, situationen är betydligt bättre än i pandemins början, men beroende på det vi kommer att lära oss om den nya variationen under de kommande veckorna kommer det alldeles säkert att bli viktigt med nya försiktighetsåtgärder av olika slag.

Något dygn på en konferensanläggning på den engelska landsbygden var denna gång det närmstes jag kom atmosfären i öriket och dess Brexit.

Journalisten Fraser Nelson, som tillhört Brexit-politikens anhängare, mötte mig med en artikel i konservativa Daily Telegraph där han frågade om inte allt hade varit fel i alla fall.

Inte så att han egentligen ändrat mening, men det öppna, mer globala Storbritannien han hade hoppats på hade det inte blivit, utan ett mer inåtvänt, protektionistiskt land med ökande skatter och en växande stat.

Detta är förvisso inte Margaret Thatchers Storbritannien eller hennes konservativa parti.

Till denna inriktning av politiken skall så läggas det ständiga brottandet med Brexit och dess konsekvenser.

Att ”ta tillbaka kontrollen” inte minst över grunderna var en avgörande del av den politik som utlovades, men nu kommer allt fler flyktingar i små båtar över Engelska Kanalen och försöken att återupprätta det samarbete med Frankrike i frågan som var naturligt när man var en del av EU misslyckas gång efter annan.

Just dessa dagar nåddes nya lågvattenmärken. Boris Johnson skickade per tweet ett brev till president Macron, denna förklarade att så gör man inte och stängde ut den brittiske inrikesministern från en överläggning i ärendet.

Och flyger inte orden över Engelska Kanalen i denna fråga finns ju ständigt dispyten över fiskerättigheterna som kan sätta sinnena i brand på vattnets bägge sidor.

Särskilt konstruktivt är det knappast, men möjligen fyller det hela ett inrikespolitiskt syfte såväl i ett Storbritannien där förtroendet för premiärministern vacklar och i ett Frankrike där ju vårens presidentval sätter sin prägel på praktiskt taget allt.

Jag tillhörde dem som trodde att dispyterna kring Brexit gradvis skulle lägga sig, och det skulle bli möjligt att börja att forma ett nytt konstruktivt samarbete mellan EU och Storbritannien.

Men så har det knappast blivit. Efter ett antal månader har t ex den nya brittiske utrikesministern Liz Truss veterligen inte satt sin fot på den europeiska kontinenten.

På denna har de tre partierna i Berlin nu kommit överens om 177 sidor med politik som skall genomföras av den regering som kommer att bildas efter det att dokumentet och fördelningen av portföljer fått sitt godkännande av partierna i deras olika processer.

Ökade klimatambitioner är en hörnpelare, med viktiga ministerposter för De Gröna men på många andra områden är det mer kontinuitet än förändring.

Det talas om steg mot ett Europas Förenta Stater och fördragsförändringar efter det att den pågående s k konferensen om EU:s framtid avslutats, men allt detta kräver som bekant enighet bland de 27.

Tysklands roll som kärnvapenbärare – flygplan utrustade för att bära taktiska kärnvapen – inom Nato bevaras, och man talar om att satsa tre procent av BNP på försvaret, bistånd och diplomati vilket ju ger ett utrymme för att på sikt uppfylla Nato-åtagandet om två procent till försvaret.

Men mot Kina och Ryssland skärps språket när det gäller främst mänskliga fri- och rättigheter. Stödet till EU:s Östliga Partnerskap och Ukraina framhålls som en viktig del av den samlade politiken.

Liberala FDP:s partiledare fick den post som finansminister han strävade efter, och även om kanslern Scholtz kommer att hålla i den yttersta taktpinnen begränsas därmed utrymmet för de finanspolitiska utflykter som man nog i Paris och Rom gärna hade sett.

Veckan som kommer blir dagar av viktiga möten – även om världshandelsorganisationen WTO plötsligt fick inställa sitt ministermöte med anledning av de nya reserestriktionerna.

Först möts Nato:s utrikesministrar i Riga och därefter möts OSCE:s alla utrikesministrar i Stockholm. Och fokus kommer alldeles säkert att ligga på frågan om Rysslands intentioner gentemot Ukraina.

Till de olika tecknen som tyder på kommande storm skall nu läggas att OSCE:s observatörer nu nekas tillträda till de av Ryssland ytterst kontrollerade delarna av Donbas i Ukraina.

Putin förklarar att Ryssland, Belarus och Ukraina hör ihop, ryska militära styrkor koncentreras mot väster och Ukraina, ryska utrikesministeriet avbryter de facto den diplomatiska kontakten med Tyskland och Frankrike i frågan, märkliga rykten cirkulerar om kuppförsök i Kiev – det ena tecknet läggs till det andra.

Så det är inte svårt att se vad som kommer att stå i fokus för diplomatins ansträngningar i Europa under de kommande dagarna.

I min månadskrönika för Project Syndicate handlade det naturligt nog om detta, men med ett lite bredare perspektiv.

Peking har tydliga intentioner vad gäller Kinas återförening och Taiwan, och i Moskva uttalar Putin tydliga ambitioner om att återskapa ett storryskt rike med också Ukraina och Belarus.

Försök från någon av dem att militärt förverkliga sina intentioner skulle ha ytterligt genomgripande geopolitiska konsekvenser.

I morgon – denna betydelsefulla vecka återupptas också samtalen mellan USA och Iran och övriga om möjligheten av att återgå till det nukleära avtalet JCPOA. Det har varit ett långt uppehåll efter det iranska valet, och osäkerheterna har successivt tilltagit.

Vi får se om de europeiska diplomatiska ansträngningarna bär frukt.

Själv återvänder jag under dagarna som kommer till andra sidan Atlanten för tredje gången på rätt kort tid.

Det blir några möten i New York i morgon eftermiddag och kväll, därefter ytterligare några i Washington under de närmaste dagarna och därefter åter till Stockholm för att hinna med några möten i anslutning till det stora OSCE-mötet.

Lite bättre mellan USA och Kina, men nu är den stora frågan om Putin vill ha ett nytt krig.

STOCKHOLM: Efter två veckors resor till och möten i Los Angeles, Dubai och Washington – om än med ett kort stopp i Stockholm – är det nu skönt med några dagar hemma.

Ett arrangemang i Berlin i början av veckan blev omvandlat till digitalt sådant med anledning av att Covid-spridningen ju just nu ökar påtagligt i Tyskland.

Washington domineras, som jag skrivit väl innan mitt besök, till mycket stor del av frågan om relationerna med Kina på kort lika väl som på lång sikt.

Dock innebar det tre och en halv timma långa videotoppmötet mellan presidenterna Biden och Xi Jinping i början på den gånga veckan en viss förändring.

På amerikansk sida ansåg man att man nu satt ”ledstänger” på den relation som man vill beskriva som en ”ansvarsfull” konkurrens, och på kinesisk sida gavs mötet snäppet mer positiv tolkning, allt detta dock utan att några avgörande steg framåt togs.

Det är dock gott nog i en situation som denna.

En relation som hamnar i en okontrollerbart nedåtgående spiral kan lätt leda till en direkt och farlig konfrontation, och det var till stor del för att undvika att hamna i en sådan situation som man i Washington var angelägen om att få detta virtuella toppmöte till stånd.

Med denna begränsade men viktiga målsättning måste det beskrivas som ett lyckat möte.

I övrigt befinner sig den amerikanska politiken vad gäller Kina fortfarande i ett stapplande skede. När man frågar efter politikens mer strategiska syfte blir svaren snarare långdragna än klargörande, och i detta ligger att man fortfarande försöker att foga samman dess olika element till en fungerande helhet.

Arbetet pågår med en mer fullödig nationell säkerhetsstrategi – det som publicerades i början av året var ju bara vissa s k riktlinjer – och när denna ser dagens ljus inom någon månad kommer det förhoppningsvis att finnas formuleringar som ger viss klarhet.

Vissa söker en mer övergripande formulering för den samlade politiken gentemot Kina, men om det lyckas att finna en sådan återstår att se.

På den mer inrikespolitiska scenen är det inte mycket att tillägga utöver vad jag tidigare skrivit.

Det stora reformpaketet – viktigare än infrastrukturpaketet – har fortfarande inte tagit sig igenom kongressen. Inflationen framstår nu som ett större och måhända mer utdraget bekymmer.

Och de protektionistiska tendenserna var tydliga när man vill rikta stöd till elbilar bara till sådana dels producerade i USA och dels i företag med stora fackföreningar. Det var inte bara Mexico och Canada som var upprörda – också Tesla och utländska producenter i USA självt.

Annars var det påtagligt hur i alla fall tillfälligt Ryssland har återkommit på den amerikanska agenda.

Förvisso har det varit tydligt att man med bl a toppmötet mellan Biden och Putin i Genève söker en stabilare relation mellan de bägge länderna, och tyckt att man haft i alla fall viss framgång med detta, men så kommer samtidigt situationen med tecken på en ny fas av rysk militär styrkeuppbyggnad riktad mot Ukraina.

Kring detta är nu aktiviteten betydande.

CIA:s chef Bill Burns sändes till Moskva för att direkt tala med Putin på ett sätt som var minst sagt ovanligt, chefen för den övergripande underrättelsetjänsten sändes till Nato i Bryssel, den ukrainske försvarsministern togs emot i Washington och när utrikesminister Blinken åker till Nato-rådet i Riga om lite mer än en vecka kommer detta att bli den dominerande frågan.

Men vad vill Kreml?

När jag för någon tid sedan försökte göra mig en bild av förändringar i den ryska försvarsmakten sedan 2014 var den bild jag fick mycket tydlig: det som framför allt skett under dessa år är förstärkningar och omdisponeringar för att möjliggöra större operationer riktade mot Ukraina.

Till detta skall så läggas den minst sagt anmärkningsvärda essä som Putin publicerades i somras, och vars storryska grundtes ju var att Ryssland, Ukraina och Belarus utgör en odelbar helhet med Kreml som maktens naturliga centrum.

I kombinationen av dessa förändrade militära dispositioner och dessa tydligt uttalade strategiska intentioner ligger självfallet risken för en påtagligt farofylld utveckling.

Den ytterligare militära uppbyggnad som man nu dessutom kan konstatera skulle kunna möjliggöra någon typ av också större militär operation mot Ukraina under den kommande vintern. Och det är det som nu leder till att alarmklockorna ringer.

Men åtskilligt återstår.

Det ryska tonläget mot Ukraina har förvisso höjts, men det återstår fortfarande en hel del innan vi ser de nivåer som brukar föregå militära operationer. Och det som torde krävas är någon typ av händelse eller utveckling som kan användas som motiv för en plötslig militär operation.

Att locka Ukraina till någonting som kan utnyttjas som förevändning, eller att på olika sätt orsaka söndring och split i landet, ingår med all säkerhet i en tilltänkt arsenal, men allt detta ät lättare sagt än gjort, och Kreml har tidigare visat sig anmärkningsvärt usel på att bedöma utvecklingen i sitt grannland.

Omedelbart efter Nato-rådets möte i Riga samlas i Stockholm i veckan efter den kommande ministermötet som OSCE, och det torde bli den största internationella samlingen i Stockholm efter det att vi i december 1992 på motsvarande sätt avslutade det ordförandeskap vi då hade.

Lite kommer man möjligen att kunna avläsa stämningarna där – även om det skall sägas att det motsvarande möte jag var en del av i Kiev i december 2013 knappast fullt ut gav förebud om stormen som bara låg månader framöver.

Viktigt är att det nu sänds mycket klara signaler till Moskva. Och jag tror att det är viktigt att de inte är alltför specifika – det skadar inte om man ser en möjlighet för att de kommer att bli än mer kraftfulla än vad konsultationer som kan genomföras nu skulle kunna leda till.

I USA diskuteras flitigt huruvida man militärt är berett att hjälpa till att försvara Taiwan mot ett angrepp. Från folkrättslig utgångspunkt är direkt hjälp att försvara Ukraina mot ett angrepp betydligt självklarare. Och de geopolitiska implikationerna av ett ryskt angrepp minst lika omvälvande som i det kinesiska fallet.

Dit har diskussionen i Washington kanske ännu inte gått, men att den skulle kunna göra det skall alls inte uteslutas. Och den möjligheten ger ju diplomatin i frågan betydligt bättre möjligheter till framgång.

För mig var det intressanta dagar i Washington. Det var cirka två år sedan jag var där senast, och det har hunnit att rinna mycket vatten under broarna.

Pandemin märks fortfarande.

Det brukar ta tid att komma igenom kontrollerna in till Vita Hus-området, men nu fanns inte ens antydan till kö. Och på State Departement var det fortfarande påtagligt tomt i korridorerna. Bara sjunde våningen var fullt besatt, och där var det spännande att sitta ner med gamla vänner under ett par timmar.

Nu blir det Stockholm några dagar – om än med virtuell närvaro i diskussioner i Berlin – innan det mot slutet av veckan bär av till Storbritannien och Aurora Forum och dess informella dialog mellan det landet och våra nordiska och baltiska länder.

Tack och lov verkar premiärminister Johnson i alla fall tillfälligt ha backat från sina hot att helt säga upp samarbetet med EU – anledningen är ju att EU tycker att han borde respektera det avtal om Nordirland som ha ju faktiskt skrivit på – men vad som ligger i förlängningen av denna lika viktiga som komplicerade relation är dessvärre en tämligen öppen fråga.

Om kommande COP28, konfliktdialoger i Dubai och ett USA i strategisk begränsning.

DUBAI: Efter sedvanlig förlängning av förhandlingarna lyckades det i alla fall att föra COP26 i Glasgow i hamn. Resultatet låg påtagligt under de förhoppningar som fanns, men var trots allt mer än de farhågor som ju också cirkulerade.

Viktigt var att man lade fast den fortsatta processen med större tydlighet, med bl a skyldigheten för stater att intill utgången av nästa år presentera nya åtaganden om insatser.

Och av speciell betydelse i det sammanhanget blir med all sannolikhet den diskreta axel som förefaller att ha etablerats mellan USA och Kina med en plan för nya kontakter under det kommande året.

Just nu sitter jag i Dubai, och det blir nu COP28 här 2023 som kommer att bli nästa viktiga anhalt på denna väg.

Då kan de nya åtagandena läggas samman, och förhoppningsvis har viljan till omställning i nyckelländer som Kina och Indien då tagit viktiga steg framåt.

Här är jag på ett årligt informellt möte som utrikesministern här sedan ett antal år inbjudit till, med en blandning av huvuddelen av regionens utrikesminister med en rad andra viktiga inte minst internationella aktörer och bedömare.

Åtskilligt här har naturligt nog handlat om regionens olika konflikter.

Välmående Dubai ligger mitt emellan och inte långt från vad som nu är de allvarligaste humanitära situationerna i världen, å den ena sidan det fortfarande pågående kriget i Jemen och å den andra den ekonomiska och humanitära kollapsen i Afghanistan efter talibanernas maktövertagande.

Och den omedelbara prognosen i bägge dessa situationer är knappast särskilt uppmuntrande.

Det var stundtals starka känslor i inläggen från de som kommit ut från Kabul för att ge vittnesbörd om en allt värre situation för landet. De framträdande analytiker som gav sin bild fördjupade därtill oron för de löngtsikyuga konsekvenserna

Men i våra diskussioner har också funnits de internationella representanter som brottas med utmaningarna i Irak, Libanon och inte minst mellan Israel och Palestina. Utmaningar saknas inte.

Den avgörande förändringen i förhållande till motsvarande diskussioner för två år sedan är dock den gradvisa strategiska begränsning från USA:s sida som så gott som alla i diskussionen mer eller mindre tydligt talade om.

Och denna medför att regionala och andra aktörer vidgar sina optioner i olika avseenden. Ett beroende av den amerikanska makten finns förvisso fortfarande i regimen, men det är mindre absolut, och därmed måste också relationer av olika slag breddas.

I slutet av månaden återupptas samtalen mellan USA om möjlighet att återupprätta det nukleära avtalet i alla dess delar, men det sker i en situation där det nu förekommer öppna och regelrätta överläggningar mellan Iran och såväl Saudiarabien som Förenade Arabemiraten här.

Det hade varit närmast otänkbart under Trump-erans mycket annorlunda situation. Nu finns en medvetenhet om att regionen själv måste vara redo att ta itu med sina olika motsättningar. Och även om det är betydligt lättare sagt än gjort är det en långsiktigt nödvändig utveckling.

Trots problemen finns det positiva utvecklingar i regionen. På årets möte finns företrädare för Israel med fullt ut. Under tidigare år fanns de förvisso med, men antingen bara på video eller i något fall utan att deras namn kunde uppges.

Men positivt som detta är utvecklas situationen i den palestinska frågan negativt. Sällan har diskussionen kring den varit så pessimistisk som denna gång. Desperat försökte de med förankring i de tidigare decenniernas olika förhandlingar säga att vi måste hålla dörren till en tvåstatslösning öppen, men om de verkligen trodde på detta förblev en öppen fråga.

Några timmar här har jag hunnit med att tillbringa också på den pågående världsutställningen Expo2022 där snarast sagt alla världens länder försöker att visa upp sig.

Andra lyckas påtagligt bra – andra kanske lite mindre så. Det var åtskilliga som ägnade sig åt att sätta betyg på de olika paviljongerna. Finlands talades det väl om, men till ett besök i den räckte tiden dessvärre inte till.

Annat pockade på.

Efter ytterligare en dag här – i annat sammanhang – återvänder jag hem, även om det dessvärre blir en alltför kort mellan landning på ett dygn innan jag måste ställa färden till Washington för olika möten där.

Där blir det inte minst intressant att fånga upp trådar från det videosamtal som president Biden skall ha med president Xi Jinping i morgon kväll.

Också under mina dagar här har spänningen mellan konfrontation och samarbete i relationen mellan Kina och framför allt USA varit en viktig fråga.

Om den växande polariseringen och en vacklande Biden-administration i USA.

LOSANGELES: Att komma till USA efter under två år bara följt utvecklingen här på avstånd och via media är en lätt kulturchock.

Ett redan förut polariserat samhälle framstår i dag som om möjligt än mer polariserat

Att under några timmar, som jag gjorde efter att ha landat i tisdags, växla mellan CNN och Fox News och se dem skildra samma sak med diametralt och i bägge fallen starkt polariserade utgångspunkter är lätt skrämmande.

På Fox News framställdes de som kämpar mot vaccinering som kämpande för individens frihet mot en framvällande socialism. Och utredningen om vad som hände när Capitolium stormades den 6 januari omtalas som en förföljelse av s k patrioter.

Och dessa förvridna berättelser sätter sig i delar av befolkningen. Nere i Florida sitter Donald Trump, managerar en kampanjapparat som samlar in väldiga belopp och basunerar ut den uppenbara lögnen om att han blev bestulen på sin valseger.

När president Biden tog över den 20 januari var förhoppningen att USA successivt skulle lägga allt detta bakom sig, och att saker och ting sakta men säkert skulle återgå till någonting som framstod som lite mer normalt.

Och med sitt lugnare tonläge började president Biden förvisso bra.

Han visste att han hade bråttom, och det var för att kunna uppvisa tydliga resultat med stora reformer, en förbättrad ekonomi och en bekämpad pandemi som han lade fram de två stora jättepaketen till kongressen.

Att få igenom dem snabbt var viktigt för att kunna påvisa resultat inför mellanårsvalet i november nästa år. Annars var ju risken överhängande att han skulle förlora sin redan nu ytterligt sköra kontroll över kongressen och inte åstadkomma så mycket mer före presidentvalet 2024.

Men så blev det inte riktigt.

Under trycket av svavelångorna från Mar el Lago var republikanerna emot så gott som allt. Men än värre var att det snabbt utbröt strider i det mångfasetterade demokratiska lägret mellan de som ville betydligt mycket mera och de som satte sig på bakhasorna eftersom detta var alldeles för mycket.

Till slut – men först efter debaclet i Virginia, jag återkommer till det – lyckades presidenten med stöd av ett antal republikaner dock få igenom sitt infrastrukturpaket. Alltid något. Behovet är tämligen uppenbart.

Men det stora reformprogrammet har han trots att det i de olika manglingarna fram och tillbaka bland de splittrade demokraterna i stort sett halverats ännu inte fått igenom. Förr eller senare lyckas det nog – men processen som sådan har onekligen skadat.

Guvernörsvalet i Virginia sågs allmänt som en mätare på de politiska stämningarna.

Det borde ha vunnits av demokraterna, men i stället kapade en ny republikansk kandidat hem segern. Och det noterades att det finns 50 mandat i kongressens representanthus vars valkretsar vanns av Biden förra året med mindre marginal än vad han då vann Virginia med.

Även om en påtaglig inflation – i oktober uppmättes den högsta siffran på 30 år – börjar tränga sig på är dock den amerikanska ekonomin på tydlig uppgång, vilket borde gynna presidenten.

Men i dagens USA är det andra frågeställningar som dominerar. Det pågår något av ett kulturkrig om sociala och andra värderingar där demokraterna ibland drivs påtagligt långt vänsterut av sin flank, och där samma sak tydligt sker med republikanerna.

I Virginia handlade det inte om ekonomin, utan om huruvida föräldrar skulle ha inflytande över vad deras barn lärde sig i skolan.

Stödet i opinionsmätningarna för president Biden har dalat påtagligt under de senaste månaderna. Ett schabbligt uttåg ur Afghanistan, sedvanliga problem vid den sydliga gränsen och oförmågan av demokraterna att hålla sams har allt bidragit.

Det blev ingen rivstart. Och det är inte bilden av ett kraftfullt ledarskap i Vita Huset som tornar fram.

Att säga att det därmed är säkert att Biden-administrationen och demokraterna kommer att förlora valet om ett år är dock att gå för långt. Men för att vända utvecklingen krävs en kraftfull inrikespolitisk offensiv med presidenten själv tydligt i täten.

Någon sådan syns dock ännu inte.

Därmed är frågan om huruvida Donald Trump har möjlighet att återkomma 2024 plötsligt blivit aktuell. Med nuvarande trender kan man nog säkert säga att det blir Donald Trump som avgör vem som blir republikanerna kandidat 2024 – antingen han själv eller någon mer eller mindre stöpt i samma form.

Kring vad detta skulle kunna innebära kommer det att finnas anledning att återkomma. Det går att konstruera scenarier som för in landet i en djupgående konstitutionell kris när Trump antingen ännu en gång säger att han bestulits på valresultatet eller faktiskt vinner och sätter hämnden i centrum för sin maktutövning.

Och det är mot denna bakgrund som den närmast accelererande polariseringen i landet är så oroande.

Också från strikt utrikespolitisk utgångspunkt.

När man är i Los Angeles med sina närmare 15 miljoner invånare i den vidare regionen känns Washington förvisso långt borta och Europa om möjligt ännu längre bort.

Utanför den stora hamnen i Long Beach låg härom dagen 78 stora containerfartyg lastade med varor inte minst från Kina och väntade på att få komma in. I snitt får de nu vänta tio dygn.

Den amerikanska ekonomin suger in konsumtionsvaror från Asien i sådan takt att infrastruktur och transportsystem inte klarar av det. Plötsligt uppstår det brist av än det ena och än det andra. Priserna går upp.

På måndag skall president Biden ha ett videomöte med president Xi Jinping. Även om motsättningarna är betydande, och frågan om Kina i stort sett den enda som det råder inrikespolitiskt samsyn kring, förefaller det som om Vita Huset vill gå in i en mer konstruktiv fas vad gäller relationen.

Att man i förgår gjorde ett viktigt gemensamt uttalande i klimatfrågan var notabelt. Det låg säkert mycket diplomatiskt arbete inte minst av John Kerry bakom detta, och det blir nog i hög grad axeln mellan Peking och Washington som avgör vad som nu kan komma ut ur COP26 i Glasgow.

Själv lämnar jag nu soliga Kalifornien och för bege mig till minst lika soliga Dubai. Från styrelsesammanträde med RAND Corporation – världens kanske både första och viktigaste tankesmedja – bär det nu av till en sedvanlig samling på inbjudan av utrikesministeriet i Abu Dhabi.

Det stora Airbus380-flygplanet flyger nu norrut norr om Grönland, kommer in över den euroasiatiska landmassan någonstans över Kola-halvön och flyger därefter rakt söderut över Ryssland, Kaspiska Havet och Iran innan det efter femton timmar eller så blir dags för landning i Dubai.

Där möter mig en annan verklighet.

Lundin Oil igen…

SANTA MONICA: Enligt mediauppgifter har åklagare nu efter en elva år lång utredning växt åtal mot två företrädare för dåvarande Lundin Oil med anledning av företagets verksamhet i Sudan för två decennier sedan.

Av det jag tagit del av via media innehåller åtalet ingenting som jag inte kommenterar vid åtskilliga tillfällen tidigare.

Nytt i förhållande till tidigare spekulationer är att det i åtalet inte förefaller att finnas någonting som konkret knyter någon företrädare för Lundin Oil till någonting som skulle kunna vara brottsligt.

Inte heller förefaller åklagarna, i motsats till åtskilliga i den allmänna debatten, påstå att det generellt skulle ha varit felaktigt att vara verksam i området.

Jag har svårt att tro att åklagarna kan tro på åtalet själva.

För de som är intresserade av frågan mer i detalj rekommenderar jag att begära ut det vittnesförhör med mig som åklagarna höll för sex år sedan.

De återkom aldrig.

Osäkert med resultat i Glasgow, s k historisk resolution från Peking, Kremls press på Ukraina och alarmerande i Etiopien.

STOCKHOLM: Jag njuter av en lugn helg hemma inför en månad som kommer att innebära åtskilligt med resor i olika ärenden för min del.

Viktigt är att försöka att följa med vad som händer på COP26 i Glasgow.

De stora ledarnas stora anföranden har passerats, de har nu alla åkt hem, och nu är det de kvarvarande förhandlarna som inte minst under den kommande veckan skall försöka nå fram till konkreta resultat.

Det brittiska ordförandeskapet har uppenbarligen satsat mycket på ett antal mindre allomfattande med viktiga delöverenskommelser i akt och mening att visa att resultat åstadkommits.

Det handlar om att avskogning skall upphöra, om att kraftfullt minska utsläppet av metangas och inte minst handlade det om försöket att få en uppgörelse om att fasa ut kol i kraftproduktion till 2040.

En överenskommelse blev det, men självfallet reducerades dess värde rätt kraftfullt när de tre ledande kolanvändarna Kina, USA och Indien liksom för övrigt också kolexportlandet Australien ställde sig utanför.

Än är det självfallet för tidigt att slutsummera klimattoppmötet, men som det nu ser ut verkar de stora genombrotten svåra att uppnå. Den axel av samarbete mellan USA och Kina som beredde vägen för Paris-avtalet finns inte, och därtill kommer att stora utsläppsländer nu riktigt konkret börjar att se de betydande svårigheter man stor inför.

Kinas Xi Jinping hörde till dem som inte kom till Glasgow, och det hade säkert också att göra med förberedelserna för det viktiga möte med kommunistpartiets centralkommitté som sägs komma att äga rum under den kommande veckan.

Inte bara är detta ett viktigt möte på vägen mot nästa års partikongress, utan det sägs nu att det komma att anta en historisk resolution av samma dignitet som de som antogs 1945 under Mao Tsetung och 1981 under Deng Xiaoping.

Och nu är det uppenbarligen Xi Jinping och hans politiska kurs som skall kodifieras samtidigt som partiets 100-årsjubileum firas. Tydligen har en ny kort version av partiets historia förhandlats fram – sådant brukar vara komplicerade saker i kommunistiska partiet måna om att ha en rensad och redigerad historia att falla tillbaka på.

Säkert har resolutionens olika formuleringar arbetats fram noggrant, och det kommer därför också att ägnas mycket tid åt att senare analysera vad den har att säga om Kinas utveckling under de kommande åren.

Kring den frågan är osäkerheten i alla fall på lite längre sikt högst betydande.

Jag tillbringade ett dygn i Berlin i veckan som gick i en sammandragning av åtskillig kompetens i det ämnet. Det går att göra scenarier där Kinas ekonomiska utveckling stannar upp och leder till politiska problem, men det går också att göra scenarier där den kinesiska ekonomin om några decenniet är tre-fyra gånger större än den amerikanska.

Och alldeles självfallet kommer det att ha betydande globala konsekvenser hur Kinas utveckling kommer att bli.

I Berlin fortsätter regeringsförhandlingarna med tysk grundlighet. Ca 300 personer lär vara engagerade i de 22 olika arbetsgrupper som skall mala fram det slutliga dokumentet om den kommande regeringens politiska inriktning.

Och att detta arbete sker utan direkt iblandning av sakkunniga tjänstemän leder till viss nervositet runt om på de olika ministerierna.

På det utrikespolitiska området är det tydligt att de två partier som tillsammans blir större än socialdemokraterna i den kommande regeringen kommer att vilja ha ett skarpare tonläge mot såväl Ryssland som Kina.

I framför allt Washington förefaller man nu tydligt oroad för vad som kan vara på gång vad gäller ryskt agerande gentemot Ukraina. Jag tillhör förvisso dem som under de senaste månaderna varnar för den tydliga skärpning av den ryska politiken som olika uttalanden tyder på.

Nu talas det om ryska trupprörelser, men än så länge förefaller dessa inte beröra de två arméer som framför allt är inriktade för operationer mot Ukraina.

Tveklöst är dock att Moskva medvetet försöker att strypa viss energitillförsel till Ukraina, och det kan komma att leda till en besvärlig situation när de kallare månaderna nu närmar sig.

Uppmärksamhet är påkallad.

Lite längre bort finns det all anledning att vara oroad för utvecklingen i Etiopien. Jag noterade att UD nu avråder från alla icke nödvändiga resor till landet, och jag befarar att detta är högst motiverat.

Etiopien är med sina ca 120 miljoner invånare kontinentens näst största land efter Nigeria, har länge setts som relativt framgångsrikt och är ju dessutom sätet för den Afrikanska Unionen med dess viktiga roll. Ett sammanbrott för Etiopien skulle få utomordentligt allvarliga konsekvenser.

Med ett hundratal olika språk och ett tiotal olika regioner med varierande krav på autonomi är riskerna påtagliga. Nu har de grupperingar med förankring i den nordliga provinsen Tigray som centralregeringen fört krig mot lyckats med en motoffensiv som lett till farhågor för att de skulle kunna hota huvudstaden självt.

Det har hänt förr. Det var från Tigray som man 1991 gick till offensiv och till slut störtade den marxistiska regimen i Addis, och sedan kom att styra landet i nästan två decennier.

Premiärminister Abiy Ahmed fick makten 2018 och hyllades tidigt för sin demokratiska öppning liksom att det blev möjligt att sluta fred med Eritrea. Nobels fredspris kunde han ta emot året därpå.

Men nu ser det påtagligt illa ut.

Afrikanska och amerikanska fredsansträngningar kämpar än så länge i påtaglig motvind. Just nu handlar det om att förhindra en offensiv mot huvudstaden och få någon typ av samtal till stånd.

Det mesta tyder dock på att det kommer att bli värre innan det möjligen finns en förutsättning för att politiskt undvika en än större katastrof för detta viktiga land.

Den amerikanska inrikespolitiken under den senaste veckan har haft sitt intresse med bl a guvernörsval i Virginia och beslut till slut i kongressen om satsningar på infrastruktur.

Men jag avstår från kommentarer om USA denna gång, och det är på grund av att jag har inte mindre än tre resor dit under den kommande månaden, och det ger lite bättre utrymme för kommentarer.

Denna vecka bär för min del först av till Santa Monica i Kalifornien för styrelsesammanträde med RAND Corporation – det första i fysisk form på ett bra tag – och därefter till Dubai för en sedvanlig sammandragning om den regionens varierande utmaningar.