Starkt av Biden. Lite konstigt i Moskva. Blandat från Peking. Och öppet om Kosovo.

LONDON: En vecka dominerad av att det gått ett år sedan Putin inledde sitt krig har passerat.

Överraskningen under veckan var väl främst att president Biden gjorde resan till Kiev och därefter måhända att Putin i sina två tal egentligen inte hade så mycket att säga.

Resan till Kiev var en stark amerikansk markering.

Jag minns från tidigare att amerikanska presidenter normalt reser med ca 800 personer om man räknar allt som finns runt honom i form av säkerhet, kommunikation och annat, men i detta fall hade allt uppenbarligen bantats till det minimala.

Och det blev även för honom att ta det sedvanliga nattåget från sydöstra Polen på vägen in, även om han sedan hittade ett dagtåg på vägen tillbaka.

Intressant att notera var såväl den påtagliga uppsättningen av amerikanska flygplan för signal- och radarspaning som cirkulerade över östra Polen inför och under besöket och att man för säkerhets skull också informerade Moskva en stund i förväg om besöket.

Allt avlöpte väl. Det blev ett par timmar i Kiev, men det var allt som behövdes. Bilderna gick över världen.

För Putins del blev det först det närmare två timmar långa anförandet inför församlade ryska eliten och därefter hans anförande på massmötet på Moskvas stora stadium.

Det senare blev en mycket märklig affär.

Åtskilliga tiotusen hade forslats dit från när och fjärran, utrustats med ryska flaggor i mängder och lyssnade på ett uppvärmningsprogram med artister och annat väntande på Putins tal.

Men när han väl kom blev det bara kort tre-fyra minuter där han sade att soldaterna skötte sitt arbete och förtjänade stöd – varefter han lämnade scenen.

Det måste ha varit åtskilliga som var besvikna. Och någon förklaring måste finnas till denna underlighet.

Möjligen var han rädd för sin säkerhet. Det hade satts upp luftvärnsrobotar alldeles i närheten inför mötet. Möjligen var det något annat. Men märkligt var det.

Några avvikelser kunde också noteras i samband med hans stora anförande dagen innan. Ett antal personer i och kring den ryska ledningen som rimligen borde ha varit där, och alltid varit där vid motsvarande andra tillfällen, var frånvarande.

För detta kan det finnas helt naturliga och vardagliga förklaringar. Men det går inte att komma ifrån att det var lite märkligt.

I övrigt innehöll hans tal föga mer än sedvanlig retorik kring kriget.

Notabelt var väl dels att han försökte göra gällande att det inte var han eller Ryssland som startat kriget – egenartat att ens försöka – och att det fanns en viss medvetenhet om alla de offer som hans dårskap lett till.

Alternativt hade han kunnat säga att det var han som startade kriget och allt hade gått enligt plan – men det första vågade han inte, och andra kunde han inte säga.

Då och då talade han om vikten av att ”försvara Donbas”, men notabelt var att han återkom till att Ukraina blivit ett ”anti-Ryssland” som inte kunde tolereras och att han t o m återknöt till dragkamp på 1800-talet med Österrike-Ungern och Polen om kontrollen över Ukraina.

Och därmed gjorde han åter tydligt att det för honom handlar om Ukraina i dess helhet. Många också i den församling han talade inför skulle med all säkerhet gärna se att han begränsade sina ambitioner till Donbas, men det är alldeles tydligt att det är inte ett öra han lyssnar med.

Det som annars var att notera under veckan var att Kina presenterade tolv s k punkter om konflikten.

De flesta kommentatorer i Väst har rätt summariskt avfärdat dessa, men när jag var i Kiev i fredags var president Zelenskyy klokt nog lite mer öppen, och själv har jag positivt kommenterat det faktum att den första av dessa tolv punkter handlar om man måste säkra staters rätt till ”oberoende, självständighet och territoriell integritet”.

Och kärnan i konflikten är ju att detta är just det som Putin vill beröva Ukraina.

Ty följande har ryska kommentatorer till de kinesiska punkterna nogsamt undvikit att notera just den första av dem. Kreml kan inte ha varit alldeles lycklig.

På andra punkter lutar de kinesiska punkterna föga överraskande tydligt i rysk riktning – men alls inte i det som ju faktiskt är konfliktens kärna.

Politiskt har Xi Jinping ju bundit sig hårt vid Vladimir Putin, men nu är det tydligt att man vill ta ut i alla fall en viss diplomatisk distans.

Sedan får vi se hur det blir i övrigt.

USA har ju offentliggjort olika uppgifter om att Peking överväger att ge efter för ryska krav på vapenleveranser, men om det skett eller inte är mindre klart. Att det förnekas från kinesisk sida behöver inte betyda så mycket.

Och forfarande förefaller det oklart när Xi Jinping kommer att dyka upp i Moskva.

I FN:s generalförsamling beslutades i fredags en ny resolution som fördömde den ryska aggressionen och krävde ett omedelbart tillbakadragande av de ryska styrkorna.

Röstbilden hade knappast förändrats med 141 länder som stödde resolutionen, sju som var mot och 35 som lade ner – således en tämligen förödande majoritet och global meningsyttring.

Sju var två mer än tidigare. Mali har nu tydligen helt tagits över av sina kuppgeneralers beroende av den ryska Wagner-gruppen, och Nicaragua hade nu också tydligen givit upp för trycket från Moskva.

På den omedelbara europeiska agendan nu står inte minst ett viktigt möte i Bryssel i morgon mellan Serbiens president och Kosovos premiärminister.

Kosovo-kriget var för snart ett kvarts sekel sedan, och många länders erkännande av landet ligger ca femton år tillbaka i tiden, men mycket är ännu inte avgjort och bromsar bägge länders och regionens utveckling.

Ett konstruktivt EU- förslag med starkt stöd av USA om hur man kan gå vidare ligger nu på bordet, och har i princip redan godkänts av bägge sidor. Men i detta ligger också att fullt ut respektera tidigare ingångna avtal, och egenartat nog är det nu där som den största stötestenen ligger.

Vi får se. Inte ens i det allra bästa fallet torde allt lösas ut redan nu.

Själv har jag nu anlänt till London för ett par dagar här innan det på onsdag kväll bär vidare för två veckor i Indien. De inleds redan på torsdagen när stora Raisina Dialogue öppnas i Delhi. Åtskilliga kommer i sedvanlig ordning att vara på plats.

Mycket står på agendan där. För Indien är det viktigt att man detta år har ordförandeskapet i det globala G20-samarbetet.

Perspektivet på Ryssland är ju i Indien lite annorlunda. Han har ett gammalt både politiskt och rent militärt beroende som tynger.

Så det är upplagt för både laddade och intressanta diskussioner i Delhi under resten av veckan.

Den 24 februari. Epokskiftet.

PRZEMYŚL: Nattåget från Kiev på linjen med den gamla ryska spårvidden har passerat över gränsen till Polen och kommit fram till den från första världskriget kända österrikisk-ungerska fästningsstaden, och från här bär det nu vidare till Warszawa och hem.

Den 24 februari 2022 är ett datum som redan etsats sig fast i den europeiska historien. På samma sätt som 13 november 1989 – när muren föll i Berlin – kom att inleda ett nytt skede, och 11 september 2001 inte minst från amerikansk utgångspunkt, har vi med 24 februari 2022 kommit in i ett nytt skede i den europeiska historien.

Och det kommer att vara under lång tid framöver. En ny genuin europeisk fred, som den vi kom att få efter 1989, finns knappt på horisonten.

Det var en intensiv dag i Kiev i går, men för enkelhetens skull gör jag så att jag här återger i svensk version den artikel om situationen nu och framåt som jag publicerade i Helsingin Sanomat – Nordens största dagstidning – i går.

Och den som är intresserad av mina bedömningar och åsikter nu ett år efter krigsutbrottet kan på twitter fina länkar dels till en artikel i Washington Post i går om Ukraina och EU och dessutom till intervjuer och uttalanden i övrigt.

Men här kommer texten från Helsingin Sanomat:

”Det kunde ha gått annorlunda.

Hade den ryska krigsmakten varit i bättre skick, det ukrainska försvaret sviktat och Europa och USA tvekat hade kanske Vladimir Putin haft framgång med det vansinniga krig som han inledde tidigt på morgonen torsdagen den 24 februari 2022.

Och då hade vårt Europa i dag sett mycket annorlunda ut.

Volodymir Zelensky hade antingen omedelbart av dödats av ryska specialförband, låsts in i Sibirien efter någon typ av skådeprocess eller lett en exilregering i Warszawa eller Vilnius.

Hur den s k avnazifiering och avmilitarisering Putin talade om skulle ha gått till har vi sett med stor tydlighet i Bucha, Irpin och andra områden som den ryska makten lagt under sig.

Där avrättades personer summariskt när de fanns på listor som tydligen hade gjorts upp före invasionen. Putin hade själv talat om att man hade gjort upp listor. Och hade detta utsträckts över hela Ukraina hade det sannolikt handlat om tiotusentals personer som avrättats.

Russifieringen hade varit brutal. Det ser vi i de ockuperade områdena. Biblioteken rensas. Det ukrainska språket förbjuds. Många barn skiljs från sina föräldrar och sänds iväg till Ryssland för att omskolas där. Repressionen tvingar fram tystnad.

Någon typ av marionettregim hade man möjligen satt upp. Kanske hade f d presidenten Janukovich fått skriva på ett papper innan han försvann igen. Men snart hade säkert också denna marionettregim försvunnit när Ukraina upplösts och ersattes av ett antal distrikt inom ramen för den ryska federationen.

Så var det ju i 1800-talets storryska imperium. Där tilläts inget Ukraina. Putin har ju varit mycket tydlig med att det är dit han strävar.

Men tack och lov har detta hitintills kunnat förhindras.

Den ryska armén misslyckades, det ukrainska motståndet var heroiskt och västvärlden samlades till ett kraftfullt försvar för Ukraina, den internationella rätten och länders rätt att själva välja sin väg.

Just nu ligger mycket av fokus på hur vi politiskt, finansiellt och militärt kan fortsätta att hjälpa Ukraina att stå emot den ryska makten.

Det är en hjälp som måste inriktas långsiktig. Ukraina behöver bygga upp en modern försvarsmakt som kan trygga landets framtid. Den ukrainska staten behöver omedelbar finansiell hjälp för att klara sina grundläggande funktioner, och landets återuppbyggnad kommer att kräva enorma resurser.

Men i grunden är det små investeringar för våra västliga länder sett i relation till det som står på spel.

Ukrainas frihet och stabilitet är en förutsättning för stabilitet och frihet i Europa under kommande decennier. Skulle Ukraina slukas, förryckas och raderas från kartan av den ryska militära makten skulle förr eller senare också andra länder och områden komma att drabbas.

Just nu står ansträngningarna att på ett eller annat sätt vinna kriget i fokus.

Men därefter handlar det om att vinna freden – och det kan komma att bli minst lika krävande.

Det finns två grundläggande förutsättningar för att vi skall få fred i östra Europa efter detta Putins vansinniga krig.

Den första är självklart regimskifte i Ryssland.

Putin har gjort klart att för honom är detta ett krig på liv och död, och att det handlar om vare sig mer eller mindre än hans plats i den ryska historien. Han fruktar s k färgade revolutioner som från grannländer, inte minst Ukraina, kan hota hans auktoritära styre. Det Ivan den Förskräcklige, Peter den Store och Katarina II kunde måste han visa att han också kan.

Vi måste inse att det finns ingen fred så länge Putin fortfarande har sin makt.

Förr eller senare kommer allt detta att kollapsa, och förr eller senare kommer Putin på ett eller annat sätt att lämna Kreml. Allt fler också i och kring ledningen i Ryssland ser nog att det hellre sker förr än senare.

Men regimskifte i Ryssland är i grunden Ryssland sak.

Det vi kan göra är obetydligt. Vi kan dock tydligt säga att för oss finns det ett Ryssland efter Putin, och att vi självklart strävar efter fredliga, stabila och förhoppningsvis goda förbindelser med detta kommande Ryssland.

Den andra förutsättningen för fred är att vi helt och fullt integrerar Ukraina i våra europeiska och atlantiska strukturer, och då allra främst EU. Regimskifte i Ryssland ligger inte i våra händer – men detta gör det.

Vägen till medlemskap i EU är varje sig kort eller enkel. Finland och Sverige klarade av sin förhandling på mindre än tre år, men då den inre marknaden redan förhandlats. Och EU har dessutom utvecklats åtskilligt sedan våra två länder kom med 1995.

Ukraina har redan kommit em bit på väg genom det s k DCFTA-avtalet från 2014, och har förvisso möjlighet att själv påverka tidtabellen genom takten i sitt reformarbete. Men att bygga ett fungerande självständigt rättsväsende, med dess centrala betydelse inte minst för att bekämpa korruption, tar betydande tid.

Ett ukrainskt medlemskap kommer att förändra såväl Ukraina som EU. Sannolikt måste viktiga EU-strukturer reformeras, vilket kommer att vara kontroversiellt. De stora struktur- och jordbruksprogrammens fonder kommer att slukas av Ukraina, vilket också det ställer krav på förändringar.

Och till detta kommer Nato – på ett eller annat sätt måste Ukrainas säkerhet förankras k det transatlantiska samarbetet.

Ukrainas heroiska motstånd, och den västliga politikens styrka, stoppade Putins planer under det gångna året.

Europa har förändrats i grunden. Det kommer att ta åtskilliga år – kanske decennier – innan vi finner fram till en ny fred.

En ny regim i Ryssland, och ett Ukraina helt och fullt i EU, är den nya europeiska fredens avgörande förutsättningar.”

Om dagarna av diskussioner i München.

MÜNCHEN: När vi lämnade den stora årliga säkerhetskonferensen här i München vid denna tid förra året var åtskilliga av oss övertygade om att kriget stod för dörren.

Många hoppades dock fortfarande att den breda enighet som demonstrerats under dygnen av diskussioner här skulle kunna bidra till att bromsa Putin.

Och åtskilliga – även relativt väl placerade ryssar som då fanns med i kretsen här – vägrade att tro att presidenten Putin skulle fatta ett så vansinnigt beslut med alla de konsekvenser det skulle ha inte minst för Ryssland självt.

Men dagen efter blev allt klart med den TV-sända dockteater Putin gjorde med sitt s k nationella säkerhetsråd. Och tre dagar senare kom stora anfallet.

Diskussionen här ett år senare har av naturliga skäl skett mycket i skuggan av det stora kriget i Europa och alla de förändringar som detta lett till.

Och den kommande veckan kommer i minst lika hög utsträckning att präglas av ettårsdagen av krigets utbrott.

Två tema har dominerat här.

Dels om hur stödet till Ukraina kan trappas upp, och dels om hur den politiska klyfta om synen på konflikten som finns med delar av det som kallas Global South kan överbryggas.

Det första sker ju mycket tydligt. Åtskilligt handlar nu om försörjning med ammunition för ett krig som är mer intensivt och blivit mer långvarigt än vad kanske någon hade föreställt sig. I bakgrunden finns ju också den pågående mer diskreta diskussionen om olika mer avancerade vapensystem.

Men allt tar tid, och medan många av oss sade att vi nu måste vara inställda på ett långt krig sade åtskilliga ukrainska röster att det måste till ett betydligt snabbare avgörande. Landet blöder både bildligt och bokstavligt.

Men medan vi förvisso måste göra vad vi kan för att sträva efter ett snabbt avgörande, måste vi samtidigt göra klart för Putin och den lilla kretsen kring honom att tiden inte är på hans sida.

Rapporterna från striderna tyder på betydande problem för den ryska sidan.

Vid Bakhmut förefaller den s k Wagner-gruppen att malas ner och sönder i den ena massiva och misslyckade attacken efter den andra. Det ryktas om medvetna försök från den ryska arméledningen att kanske t o m förstöra en konkurrerande gruppering.

Vid Vuledhar mer i söder prövades ett mer konventionellt anfall med åtskilligt av pansar och resulterade i ett betydande ryskt bakslag.

Men samtidigt laddas det upp på andra håll. Förr eller senare kommer väl mer betydande ryska anfall.

I morgon landar president Biden i Warszawa för två dagar av anföranden och möten relaterade till årsdagen. Det blir anförande vid slottet i Warszawa, och dessutom träffar han representanter för de nio östliga länderna från Estland till Bulgarien.

På tisdag är det så dags för Putin att i Moskva hålla sitt årliga stora tal som ju uppskjutits ett bra tag . Det följs på onsdagen av ett massmöte av samma slag han hade i våras, och dessutom har han kallat till ett möte med det s k federationsrådet möjligen i akt och mening att ha dem att fatta något beslut.

Vad som kommer att komma ut ur detta kan vi bara spekulera kring. Tidigare har jag trott att föga nytt var att vänta, men måhända kommer det nya steg för att långsiktigt sätta Ryssland allt tydligare på krigsfot.

Och på fredag är det så årsdag och det planeras i alla fall stor presskonferens av president Zelenskiy i Kiev. Han söker ett slut på detta krig inom detta år.

Och vad som kan tolkas ur dessa olika anföranden får jag kanske återkomma till om en vecka.

Den andra viktiga aspekt som diskuterades mycket i München var klyftan mellan det som lite ytligt kan beskrivas som Väst och Syd i synen på konflikten.

Inte minst i Berlin är detta någonting som oroar. Kansler Scholtz var nyligen i Brasilien, och är på väg till Indien kommande helg. Brasilien har röstat rätt i FN, men vill inte vara med om sanktioner och liknande, medan Indien ju avstått i viktiga voteringar och nu gynnsamt påtagligt av att kunna köpa rabatterad rysk olja.

Frankrikes president Macron var noga med att beskriva Ryssland som ett imperialistiskt och kolonialt krig i akt och mening att få fler länder att fullt ut förstå vad det handlar om, och den retoriken kommer vi alldeles säkert att få höra mer av.

Att kriget dominerade i München var inte mer än naturligt, men det innebar inte att andra frågor var frånvarande.

Kinas s k statsråd för utrikesfrågor Wen Yi var på plats, levererade ett anförande där han talade väl om samarbete med Europa och hade så småningom efter viss diplomatisk dans ett tydligen relativt spänt möte med USA:s Tony Blinken.

Det var ömsesidigt hårda ord i den senaste ballongkrisen. USA vill ha ursäkt för ballongen över USA – Kina vill ha ursäkt för att en ballong som kommit på avvägar skjutits ned.

Men större frågor fanns också.

Kinas president Xi Jinping skall ju under den närmaste tiden till Moskva, och man får anta att Putin ligger på hårt för att få all hjälp han kan få från sin kinesiske vän.

Kanske är det i det ljuset vi skall läsa beskedet om att Kina kommer att lägga fram ett papper med principer för fred. Begreppet territoriell integritet nämndes uttryckligen i anförandet.

Möjligen vill Peking med detta visa i alla fall visst avstånd till Moskva, även om USA nu säger att man har uppgifter om att Kina samtidigt överväger mer konkreta stödleveranser till Ryssland.

Balansgången kommer inte att bli enkel. Men det blir intressant att se hur Kina kommer att väga orden framöver.

Men det blev självfallet många andra diskussioner också.

Den allt mer spända situationen med Israel och Palestina. Diskussioner om ny samarbetsstruktur för att möta nya pandemier. Erfarenheter av cyberförsvar och cyberkonflikt i Arktis. Växande utmaningar på de globala energimarknaderna. Klimatsamarbetets framtid när spänningarna i övrigt ständigt växer. Fortsatt konfliktlösning på Balkan.

Detta bara för att nämna några av de diskussioner jag hastade mellan under dessa dagar.

Men nu bär det äntligen hemåt.

Det blir en vecka som domineras av årsdagen av krigets utbrott.

Om tragedin i Turkiet och Syrien, mystik i det arktiska luftrummet, EU- toppmötet och kriget snart mot sin ettårsdag.

STOCKHOLM: En djupt tragisk och i andra avseenden mycket märklig vecka går nu mot sitt slut.

Jordbävningen i Turkiet och Syrien är den största katastrof som drabbat vår del av världen på utomordentligt länge. När jag skriver detta ser jag uppgifter om att antalet döda nu överstiger 30.000, och det är ju inte säkert att det kommer att stanna vid detta.

Imponerande har varit de omfattande internationella hjälpinsatserna, och inte minst hur dessa blåst bort annars högljudda politiska konflikter.

Det grekiska flygvapnets C130 var bland de första från omvärlden som landade med hjälp, och snabbt kom också räddningsteam över den sedan 35 år stängda gränsen mellan Armenien och Turkiet.

Så småningom kom också hjälp från Sverige. I dag har en svensk C130 landat i området.

Och regeringen i dess egenskap av ordförande i EU tog snabbt initiativ till en s k givarkonferens för att mobilisera medel för det fortsatta arbetet med att hjälpa de som ju överlevt men som fått så mycket annat förstört.

Själv gick jag till den turkiska ambassaden och skrev i kondoleansboken. Inte mycket i sammanhanget, men alltid något.

Vi skall inte glömma att vi i Sverige har ca 150.000 personer som av ett eller annat skäl har sitt ursprung i Turkiet.

Situationen i Syrien – också ett land som många i Sverige har anknytning till – är på sitt sätt ännu svårare. Här arbetar nu framför allt FN:s olika hjälporganisationer på att försöka att komma in.

Vilka politiska konsekvenser katastrofen kommer att få i Turkiet tror jag att det är för tidigt att spekulera om.

Undantagstillstånd har utlysts i de omedelbart drabbade provinserna, kritik mot myndigheterna tolereras knappast men än så länge ligger det planerade president- och parlamentsvalen i maj fast.

Oppositionens sexpartikoalition skulle under den kommande veckan ha annonserat sin presidentkandidat, men det har av lätt insedda skäl skjutits upp. Och president Erdogan har haft samtal med vissa oppositionsledare som han inte haft kontakt med på åtskilliga år.

Om detta var det djupt tragiska med veckan var det märkliga vad som inträffat i luftrummet över Alaska och Canada.

Jag skulle tro att man efter incidenten med den kinesiska ballongen tittar extra noga på sina radarbilder för att se om där finns tecken på något ovanligt, och det kan nog komma att leda till en del falsklarm framöver. Ett sådant har nog redan konstaterats.

Men först över norra Alaska och sedan över norra Canada var det faktiskt obemannade och okända föremål flygande på hög höjd som man sköt ner.

I det första fallet sades att föremålet var stort som en bil, och i det andra har vi bara fått reda på att det var format som en cylinder. Så mycket klokare blir man inte av det.

Förr eller senare kommer man väl att på marken lokalisera rester av det man skjutit ner, och då kanske det kan gå att få klarhet i vad detta kan vara.

Intill dess framstår det hela som mycket märkligt gränsande till mystiskt. Jag kan inte ens bidra med spekulationer – men mer än bara anomalier på nervösa radarskärmar förefaller det ju att ha varit.

Föregående vecka innebar ju också extra EU-toppmöte i Bryssel, och i samband med detta en viss politisk skönhetstävling när president Zelensky kom på besök.

Först åke han till London, där han fick det att låta som om Storbritannien lovat honom stridsflygplan, men sedan lyckades president Macron fånga honom till Paris och inbjöd förbundskansler Scholz till detta möte vilket dock ledde till att Italiens Meloni surnade till och andra EU-ledare i Bryssel också suckade över paraden.

Men självfallet var det viktigt att president Zelenski kom till Bryssel, och stödet för Ukraina som uttrycktes var ju också mycket starkt och tydligt.

Toppmötet till tre-tiden på fredagsmorgonen tycks dock i övrigt ha lett till närmanden såväl i vissa viktiga frågor om migration som när det gäller den europeiska ekonomins konkurrenskraft.

Den senare frågan återkommer på ordinarie toppmöte i mars, men så vitt jag förstår hälldes det rätt mycket kallt vatten på en del av de förslag om nya fonder och lån och annat som man lagts fram på sina håll.

De kommande två veckorna kommer nog mycket att präglas – i alla fall i Europa – av att det är ett år sedan Putin gick till anfall mot Ukraina.

I slutet av veckan samlas den årliga stora säkerhetskonferensen i München.

I min senaste bok ”Mina Krig” skriver jag ju en del om diskussionerna på den för exakt ett år sedan och vad vi då trodde och tänkte. Det var ju timmarna efter det att konferensen slutade som det blev tydligt att kriget var omedelbart förestående.

Nu blir det att dra slutsatser och försöka blicka framåt. Uppslutningen i München är större än någonsin.

Och detta kommer sedan att leda in till veckan därefter när president Biden annonserat att han för andra gången inom ett år kommer till Polen och president Putin utannonserat stort tal följt av ett massmöte av samma typ som han hade i våras.

I Kiev råder viss nervositet inför vad dessa dagar kan komma att innebära. Jag ser dock inte riktigt någon omedelbar stor rysk militär offensiv – i striderna i östra Ukraina tar de sig fram ytterligt begränsat med mycket stora förluster.

För min del blir det en vecka som börjar i Stockholm, men sedan blir det självfallet München med diskussioner och möten där.

Om ballong på avvägar, Kinas avsikter, Europas konkurrenskraft och möjliga mål för kriget.

STOCKHOLM: Vintern verkar att ha återvänt denna helg, men i och för sig är det väl så det förväntas vara så här några dagar in i februari.

För några dagar sedan hade jag tänkt skriva här om utsikterna för det besök som USA:s Tony Blinken skulle inleda i Peking i dag, och där t o m ett möte med Xi Jinping lagts in för att visa besökets betydelse.

Men så blev det inte.

Frågetecknen är många om den kinesiska höghöjdsballong som passerade över USA innan den sköts ner när den kommit en liten bit ut över Atlanten.

Ballonger som dessa används ofta i forskningssyfte, och före satelliternas ankomst också ofta som plattform för att inhämta underrättelser. I dag är det väl tveksamt om de har något mervärde i detta avseende.

Vid Esrange i Kiruna startas inte sällan ballonger som dessa, och jag minns från min tid som utrikesminister hur man såg ett behov av höghöjdsballoger för forskning som skulle passera också över Sibirien. Dock ansågs det passande att be om tillstånd.

Tydligen har Kina tidigare haft minst fem av dessa höghöjdsballonger som gått runt jorden, och det är väl några av dessa som också passerat delar av USA tre gånger under Trump-perioden och en gång tidigare under Biden utan att detta uppmärksammades.

Hur högt upp det nationella luftrummet sträcker sig är en fråga som mig veterligt aldrig definierats, men att satelliter kan passera fritt över andra länder är allmänt vedertaget, och en del av dessa satelliter för spaning kan stundtals gå ner mot nivåer som börjar närma sig dem där höghöjdsballonger kan finnas.

Jag har svårt att se annat än att det i detta fall handlade om ett pågående kinesiskt program – för atmosfärforskning eller spaning – som nu kom att exponeras över USA vid en maximalt olämplig tidpunkt.

Den kinesiska ledningen har under den senaste tiden gjort påtagliga försök att förändra bilden av sin politik och att signalera en ny öppenhet. Under de senaste veckorna när jag haft olika typer av samtal har frågan om vad detta betydde varit den kanske allra vanligaste.

Och det var alldeles tydligt att man såg utrikesminister Blinkens besök som en möjlighet att få relationen med USA in i lite mindre konfrontatoriska banor.

Intentionen från Vita Husets sida var densamma – man talade om ”ledstänger” för att förhindra att konfrontationen spårade ur.

Men med bilderna av ballongen över USA förändrades den politiska bilden i ett slag. Blinkens resa fick uppskjutnas. Nedskjutningen blev en politisk nödvändighet. Och Peking måste reagera även om man tidigare halvt ursäktat sig.

Och det drogs paralleller mellan hur den sovjetiska nedskjutningen av ett amerikanskt U2-flygplan långt inne över Sovjet 1960 havererade ett toppmöte i Paris och möjligheten av en upptining av relationerna.

Vi får se.

Jag skulle tro att man i såväl Peking som Washington kommer att försöka att minimera skadorna, men samtidigt är det uppenbart att president Bidens politiska utrymme i frågan har smalnat av högst väsentligt.

Det behövs kanaler mellan Washington och Peking i en rad frågor, och Blinken-besöket var ju tänkt att etablera det lite tydligare efter den långa överläggningen mellan Biden och Xi Jinping på Bali i november.

Och detta har sin betydelse också mot bakgrund av att Xi Jinping har för avsikt att åka till Moskva under de närmaste veckorna. Tydliga och direkta budskap inför den resan vore viktiga.

På tisdag håller president Biden sitt årliga stora tal till kongressen. Det blir alldeles säkert inrikespolitiken i fokus, stödet för Ukraina kommer att vara starkt, men det blir i detta läge extra viktigt hur orden faller när det gäller Kina.

På vår sida Atlanten blir det i slutet av veckan extra EU-toppmöte i Bryssel med de ekonomiska frågorna i fokus, men med påtagligt skilda perspektiv på hur frågor om Europas konkurrenskraft skall hanteras.

Det är inte minst de amerikanska massiva stödprogrammen för det gröna skiftet, och då främst de protektionistiska inslagen i dessa, som skrämt upp, och som lett till att det ropats på mer av bidrag också från EU.

Europa har ett problem med konkurrenskraft, men nya stora bidragsprogram är knappast lösningen. Det kan ju noteras att de extraordinära program som beslutats sedan pandemin, och som ju sedan dess styrts om till grön och digital omställning, är ca tre gånger större än de nu aktuella amerikanska programmen.

Men när jag lyssnar på företag ses många av dessa program som för byråkratiska och krångliga, medan USA opererar med skattekrediter som man har betydligt mycket lättare att förstå och utnyttja.

Diskussionen på toppmötet i veckan blir nog mer preliminär. Kommissionens förslag kommer att nagelfaras noggrant. Avslut kommer vid det ordinarie toppmötet i mars, men diskussionen kommer att ge viktiga indikationer.

Och att det svenska ordförandeskapet satt begreppet konkurrenskraft på EU:s agenda igen är förvisso mycket viktigt.

Borta i öster fortsätter kriget. Det är vid frontlinjen i Donbas som Ryssland nu koncentrerar sina resurser. Striderna är hårda och förlusterna på bägge sidor höga. Snart har kriget pågått i ett år.

Något slut är knappast i sikte.

I veckan som gick satt vi i en och en halv timme i en liten europeisk grupp som Henry Kissinger kallat samman för att diskutera om det fanns någon politisk öppning.

99-åringen är fortfarande skarp i sina analyser och har ju ett historiskt djup och perspektiv som är viktigt. Hans röst väger fortfarande tyngt i debatten.

Vilken utgång av kriget skall vi sträva efter? Och hur skall den i så fall uppnås och därefter säkras? Hur ser mer konkret krigets mål ut från Kievs, Bryssels eller Washingtons perspektiv?

Och vilket Ryssland har vi att räkna med under kommande år?

Här är inte platsen att återge våra diskussioner, med de kommer säkert att sätta andra spår i den offentliga debatten. Och samtalen kring dessa frågor måste självfallet fortsätta.

Själv ser jag nu faktiskt fram mot en vecka då jag kommer att vara hemma i Stockholm varje dag. Det tillhör inte vanligheterna, men är inte desto mindre angenämt och nödvändigt.