Tillväxt igen i Ukraina.

KIEV: Intensivt värre har det varit under mitt dygn här i den sommarfagra ukrainska huvudstaden.

Anledningen till besöket just nu är diskussion om förberedelserna för den stora traditionella YES-konferensen här i september.

Vi är några vars råd man vill ha kring denna, och det ger också en möjlighet till en rad andra möten. Det var ett tag sedan jag var här senast, och det har ju inträffat åtskilligt under tiden.

Så det har varit nyttiga möten med inte minst president Poroshenko och premiärminister Groysman, men också med fristående såväl inhemska som utländska observatörer.

Reformprocessen har kanske inte samma tempo som under premiärminister Yatsenyuk, men den rör sig dock framåt.

En delegation från IMF befinner sig också i staden för att se hur den ekonomiska politiken fortskrider som förutsättning för fortsatta utbetalningar av lån.

Just nu är det en nödvändig reformering av det konkursmässiga pensionssystemet liksom ny lagstiftning om ägande till jordbruksmark som står i centrum.

Och till detta skall självfallet läggas den privatisering av misskötta statsägda företag som fått vänta alldeles för länge.

Premiärminister Groysman lät optimistisk på alla dessa punkter, men med ett splittrat politiskt landskap och en opposition med påfallande populistiska tendenser kommer svårigheter säkert att finnas.

Efter en svår period växte ekonomin med 2,5% förra året, men det innebär knappast att faran är helt och hållet över.

Det lågintensiva kriget i Donbas pågår dag efter dag. Och den totala blockad som nu införts drabbar också ekonomin. I april sjönk t ex industriproduktionen som en följd av att kolleveranser från Donbas upphört.

Men för året kommer siffrorna åter att visa plus. Hoppet har återvänt till Ukraina.

Viktigt är att det mesta fortfarande tyder på politisk stabilitet – i meningen inga nyval och sannolikt heller inga akuta regeringskriser – fram till det viktiga valåret 2019.

Då är det först presidentval i mars och därefter parlamentsval i oktober. Och då kan mycket komma att hända.

Innan dess är det dessutom presidentval i Ryssland, och det valet har man nu lagt till dagen då Krim annekterades den 18 mars.

Min tes är att det knappast finns några fötutsättningar för avgörande framsteg i den s k Minsk-processen fram tills dess.

Konflikten i Donbas är visserligen knappast populär i Ryssland, men jag trots detta inte att Putin vågar göra någonting som andas reträtt eller kompromiss innan dess.

Han är mån om sitt valresultat.

Under tiden fortsätter dock det lågintensiva kriget i östligaste Ukraina.

Och Ryssland tar steg efter steg i riktning mot en faktisk integration av området i Ryssland, trots att man säger att det är någonting man inte vill.

Värt att notera är dock att Ukraina inte längre köper någon gas från Ryssland, vilket mot bakgrund av hur infekterad den relationen var under åtskilliga år är remarkabelt.

I relationen till EU har beslut nu äntligen fattats om att ukrainska medborgare med moderna biometriska pass fr o m 12 juni inte längre behöver visum när de åker till EU-länderna.

Det är ett symboliskt viktigt och politiskt starkt efterlängtat steg.

Och förhoppningsvis kommer den nederländska senaten inom något dygn att fatta det sista av de många beslut som krävs för att associeringsavtalet med EU fullt ut skall träda i kraft.

Att genomföra i synnerhet den djupa frihandel som ligger i detta är lika viktigt som det är krävande. Här ligger nyckeln till Ukrainas europeiska ekonomiska framtid.

Och viktigt är att ett EU som tenderat att vara lite inåtvänt ser vikten av att ge hjälp mer att fullt ut genomföra detta.

Liksom i varje annan huvudstad i dessa dagar handlar åtskilliga samtal om vad USA:s president Trump egentligen tycker och vill.

Den risk för att Donald Trump och Vladimir Putin skulle göra upp om Ukraina över huvudet på Ukraina självt som många tidigare talade om torde dock ha reducerats högst avsevärt.

G7-mötet i Taormina var tydligt i sina slutsatser. Och nu återstår att se hur mötena med Vladimir Putin i samband med G20-mötet i Hamburg i början av juli kommer att utfalla.

President Putin torde dock knappast ha blivit uppmuntrad av sina samtal med president Macron i Versailles i går.

Ukrainas framtid är av alldeles avgörande betydelse för Europas – och inte minst Rysslands – framtid. Därför är stödet för dess europeiska reformpolitik så viktigt.

Allt är förvisso inte enkelt, och problemen skall inte underskattas.

Men det gör vårt engagemang så mycket viktigare.

Via Wien till Kiev.

PALMA: Alldeles strax lyfter jag härifrån efter ett par dagar här nere i mer privat sammanhang.

Soligt och angenämt – och påfallande många svenskar som tydligen numera, i konkurrens med främst tyskar, söker sig hit.

Min destination i kväll är Wien, men det blir bara ett stopp över natten innan jag i morgon fortsätter till Kiev.

Och det blir intressant att på plats få en lite bättre uppdatering av utvecklingen i landet. I morgon eftermiddag träffar jag bl a premiärminister Groisman för att diskutera reformpolitiken.

Vid det här laget har president Trump återvänt till Washington efter sin åtta dagars resa med början i Riyadh, stopp i Israel och Vatikanen, toppmöten i Bryssel och avslutning med G7-möte på Sicilien.

Hans anförande inför de främst arabiska ledarna i Riyadh var förvisso viktigt, och jag hoppas få tid stt återkomma till det lite mer i detalj.

Den ansats till politik han har fört tror jag knappast kommer att bidra till stabilitet i regionen. Snarare tvärt om.

Det viktiga besöket hos EU och Nato i Bryssel var upplagt för att minimera riskerna för större olyckor. Inga alltför långa överläggningar, och absolut inga presskonferenser.

Efter mötena med EU noterade rådspresidenten Donald Tusk att det fanns olika meningar om handel och om klimatfrågorna, och lade till att han inte var övertygad om att han och Trump till 100% var på samma linje när det gällde Ryssland, om än de hade samma syn när det gällde Ukraina.

Handel och klimat är nu inte några alldeles marginella frågor, och det är ju knappast synen på Ryssland heller.

Tusk var också föredömligt tydlig när han i sitt uttalande efter mötet sade att relationerna över Atlanten måste bygga på gemensamma värderingar och principer, inte bara på intressen som man har gemensamma.

På Nato handlade det mesta om huruvida Trump skulle vara tydlig med att hans administration fullt ut respekterade åtagandena i alliansens artikel 5, d v s det avgörande ömsesidiga försvarsåtagandet.

Det är ju detta som är kärnan i Nato, och som allt annat byggts upp kring.

Men Trump undvek att säga det som det förväntades att han skulle säga, och som alla amerikanska presidenter sedan 1948 uttalat när de gjort entré i Nato.

Vad detta konkret innebär strider säkert de lärde om.

Hans vicepresident och försvarsminister har varit tydliga – men han är det inte. Och ingen kan tro att det handlar om bara ett förbiseende eller misstag i hastigheten.

För min del skrev jag en kommentar i Washington Post till den lätta förvirring som de olika samtalen i Bryssel lämnade efter sig.

Länk till den finns från mitt engelska Twitter-konto.

Från G7-mötet är väl värt att notera att man efter åtskilliga turer lyckades att ena sig om några formuleringar om handel, men att man inte lyckades när det gäller klimat.

Här vet vi fortfarande inte om USA kommer att stå kvar vid Paris-avtalet eller inte, men vi vet i alla fall att president Trump avser att bestämma sig under den allra närmaste tiden.

Min vecka kommer således att inledas i Kiev, innebära ett par dagar i Stockholm och sedan vidare till Tallinn för diskussioner där med fokus på främst cybersäkerhet.

Vadan och varthän med Turkiet?

ISTANBUL: Två intensiva dagar här i Turkiet går nu mot sitt slut. Snart bär det av hem till Stockholm igen.

Och det har förvisso varit stor bredd på samtalen.

Från president Erdogan över olika oppositionspolitiker, hotade journalister och företrädare för det breda civila samhället till framträdande företrädare för det turkiska näringslivet.

Och självfallet uppblandat med diplomater, tänkare och tyckare av skilda slag.

Senast vi var här som ECFR var i september. Det var rätt snart efter det nationella trauma som det misslyckade kuppförsöket i juli innebar.

Relationerna till EU var minst sagt frostiga. Det fanns här en stark känsla av att Europa inte brydde sig om det som kunde ha hänt.

Utvecklingen sedan dess har inte gjort situationen enklare.

I stället för att enas – vilket det fanns förhoppningar om – har det turkiska samhället kommat att söndras allt mer.

Utgången av folkomröstningen om den nya konstitutionen i april visade en starkt delade nation. Det yngre och modernare Turkiet röstade tydligt nej till den nya författningen.

Trots denna djupa splittring finns det dock fortfarande en stark enighet om vikten av att få kontroll över de Gülen-nätverk som under lång tid infiltrerat statsapparaten, använt den för sina syften och ytterst också låg bakom det dramatiska kuppförsöket med dess 297 döda.

Och det finns en tydlig frustration över att omvärlden inte kan – eller vill – förstå detta.

Men det är samtidigt uppenbart att detta nödvändiga arbete har lett till utrensningar väl bortom vad som har med syftet att göra – och samma sak gäller i vissa avseenden den lika nödvändiga som legitima kampen mot den terrorism Turkiet är drabbad av.

Journalister är naturligt nog i fokus för mycket av uppmärksamheten internationellt, men problemet är vidare än så. Åtskilliga funktioner i det turkiska samhället är berörda.

Den EU-process som under ett decennium eller så drev och inspirerade landets imponerande demokratisering och breda reformering har dessvärre gått i stå med alla de effekter detta fått.

Ansvaret för det är förvisso delat – europeisk retorik och europeiskt spel har inte sällan uppfattats som förödmjukande för Turkiet som nation. Ofta nämns f d franske presidenten Sarkozy namn med betydande bitterhet.

Men till detta har nu också lagts utvecklingen i Turkiet.

Att Europarådet nu beslutat sätta landet under observation med anledning av situationen för de medborgerliga fri- och rättigheterna är ett av tecken på detta.

Finns det väg ur detta? För Turkiet? Och för Europa?

Kring detta kretsade alla våra samtal – och ofrånkomligen kring utvecklingen framöver i Turkiet, i EU och i den milt sagt problematisks region som Turkiet gränsar till.

Allt påverkar varandra.

Den formella anslutningsprocessen fungerar knappast längre – om inte annat så bromsas den av den olösta Cypern-frågan – men ingen vi träffade ville heller avbryta denna.

Det skulle spela fel krafter i händerna. Anslutningsprocessen sågs allra minst som ett möjligt ljus i en situation bättre än dagens längre fram.

Det vill ingen släcka.

Och i sina detaljer fortsätter den dessutom att påverka landets utveckling positivt.

Då gäller det att bredda relationen.

På det ekonomiska området finns starka och ömsesidiga skäl att uppdatera den tillunion som förenar EU och Turkiet sedan 1995. Mödosamt och tekniskt, men med betydande potential. Turkiet är EU:s femte handelspartner.

Och det finns nu skäl att försöka att på ett eller annat sätt binda samman denna mer EU-centrerade process med den Europaråds-process vars fokus ju tydligt ligger på demokrati och mänskliga rättigheter.

Till detta skall så läggas en rad andra områden.

Flyktingfrågorna, där EU har all anledning att fortsätta att stödja Turkiets imponerande ansträngningar.

Säkerhetsfrågorna i vid bemärkelse, som både handlar om att omedelbart stoppa terrorism som att motarbeta radikalisering och fördomar.

Men också gemensamma operationer – EU:s säkerhetsoperation i Bosnien är t ex till stor del turkisk.

Och självfallet utrikespolitiken.

Kriserna i Mellersta Östern är förvisso inte över. Turkiet är ju bl a en central aktör i arbetet att få någon form av lösning i Syrien. Landet gränsar också till Iran. Man har en resonans i länder som Afghanistan och Libyen.

I morgon träffar president Erdogan EU-ledningen i Bryssel. Det var faktiskt senast i oktober 2015 som han hade möten där.

Vårt långa samtal med honom i går i det stora presidentpalatset i Ankara handlade till betydande del om farhågor och förväntningar inför det mötet.

Vi försökte att föda in våra tankar. Vi lyssnade, och han lyssnade. Också de känsligaste av frågorna berördes.

Det finns knappast några snabba och enkla lösningar.

Men relationen måste ses i ett långt längre perspektiv.

Det kommer att ta sin tid för Turkiet att komma ur Gülen-krisen.

Det gäller såväl vad som bör göras, som att reparera de misstag som gjorts och görs i processen. Europa skulle kunna vara tydligare med hur vi kan hjälpa på en väg till tydligare och säkrare demokrati.

Och geografin är som den är.

Vi är och förblir nära grannar, och det oavsett om anslutningsperspektivet vinner ny kraft under kommande år eller inte.

Turkiet är ett strategiskt nyckelland med imponerande demografi och betydande ekonomisk potential.

I den mån vi kan – och det frågetecknet finns förvisso – har vi all anledning att försöka påverka landets utveckling i mer grundläggande euopeisk riktning.

Och att bli bättre på det.

Från alla håll underströks betydelsen av att vi är här och har en förmåga att tala med alla och envar, och med allt på dagordningen för de samtalen.

Och det enda vi med säkerhet kunde säga var att vi kommer tillbaka.

Nu väntar för mig en dag i Stockholm, medan åtskillig uppmärksamhet är fokuserad kring vad som händer i Bryssel.

President Trump gör entré hos såväl EU som Nato.

Men så gör också president Macron.

Från Athen till Ankara.

ATHEN: Så lämnar jag ett soligt och angenämt Athen. Med svenska mått mätt har sommaren anlänt.

Det blev snabba men nyttiga kontakter här. Och intressanta diskussioner.

Geopolitiskt ligger landet ju i en skärningspunkt mellan Europa och Mellersta Östern, med Balkan och Turkiet som omedelbara grannskap.

Och bägge områdena engagerar Athen.

Jag kom hade anledning att komma hit inte så få gånger under de rätt dramatiska åren av öppna konflikter på Balkan.

Beroendet är där.

Man talar entusiastiskt om hur Kina investerar i hamnen i Pireus, men för att detta skall bli en inkörsport till det övriga Europa krävs modern och säker infrastruktur i form av vägar och järnvägar upp genom just Balkan – Skopje, Nis, Belgrad, Zagreb…

Och Turkiet ligger nära i snart sagt varje avseende.

Historien är, minst sagt, komplicerad.

Frihetskampen från det osmanska väldet. Det enorma misslyckandet med ett stor-Grekland långt in i Anatolien och tragedin i Smyrna. Den falnande drömmen om Konstantinopel. Och alltid Cypern.

Men geografin är som den är.

Premiärministern Tsipras talar övertygande om nödvändigheten av att EU håller dörren öppen för Turkiet. Härom dagen satt han med president Erdogan. I juli skall de bägge regeringarna ha gemensamt sammanträde.

Och det ekonomiska beroendet är inte oväsentligt. De turkiska investeringarna inte minst i norra Grekland är betydande. Mellan Izmir och Thessaloniki knyts nya band.

Cypern-frågan oroar.

Har luften gått ur de förhandlingar som många knutit så stora förhoppningar till? Möten som kan bli avgörande har aviserats till torsdag. Och snart börjar presidentvalet på Cypern att komma alltför nära.

Går det att göra en paus utan att allt rivs upp eller bara slits sönder? Svårt, men förhoppningsvis möjligt, om nu ett genombrott inte är möjligt under den allra närmaste tiden.

Vi får se hur stämningarna är i Ankara i den frågan.

I morgon väntar således en dag av samtal där i en atmosfär som är långt ifrån enkel.

Jag ser att det finns betydande förväntningar inför president Erdogans möten i Bryssel på torsdag, men har svårt att se att de kommer att föra frågorna signifikant vare sig framåt eller bakåt.

Det behövs nog en lite längre period av reflektion och mer eller mindre diskret dialog innan det går att bedöma hur förutsättningarna är för fortsatta relationer mellan Turkiet och EU.

Många aspekter måste vägas in.

Situationen i Turkiet själv när det gäller mänskliga rättigheter och media. Flyktingfrågorna. Anti-terrorarbetet. Framtiden för tullunionen. Reformpolitiken i ett längre perspektiv.

Och den sönderfallande Mellersta Östern med alla dess konsekvenser.

President Erdogan talar om att nu skapa ”ett nytt Turkiet”. Vad han menar med det är långt ifrån klart. Vi har anledning att både lyssna och att ställa frågor.

Gradvis träder den nya författningen i kraft, men oerhört viktigt blir självfallet hur ekonomin utvecklas, och där är relationen till det övriga Europa av största betydelse.

Så det kommer inte att saknas samtalsämnen när jag landar för middag i Anatolien senare i dag.

Halvtid i grekiska dramat.

ATHEN: Det var inte så många år sedan EU-toppmötena om den grekiska finansiella krisen avlöste varandra, och det var nog en allmän mening att landet säkert skulle lämna Euron och möjligen också EU.

Så blev det som bekant inte alls.

Den grekiska krisen utlöste ingen stor europeisk kris, men den utlöste förvisso en omfattande och fortsatt pågående europeisk räddningsaktion för den grekiska ekonomin.

Krisens ursprung var att landet successivt förlorat ekonomisk konkurrenskraft och i stället ägnat sig åt att låna massivt på de internationella marknaderna för att hålla uppe utgifter och standard som man helt enkelt inte hade råd med.

Sådant brukar sluta illa, och det gjorde det också.

Konkursen och katastrofen hotade.

Paradoxalt sett var det medlemskapet i euron som blev räddningen.

Man kunde förvisso inte försöka devalvera sig ur eländet – med den massiva utländska skuldbördan hade det dock lett till ett än värre elände – men man kom i stället in i ett massivt europeiskt räddningsprogram.

I grunden handlade detta om att landet fick utomordentligt förmånliga lån från Euro-länderna för att klara den period då man med olika egna åtgärder försöker att få den egna ekonomin på fötter igen.

Från vänsterhåll och i media talas det ofta om att EU-länderna tvingar på Grekland en åtstramning som leder till omfattande socialt elände.

Men sanningen är att EU-programmen räddat landet från en ännu värre situation. Statsbankrutt hade lett till sammanbrott av en helt annan storleksordning.

Däremot har programmen inte räddat landet från nödvändighet av att reda upp det elände som tidigare regeringar ställt till med.

Och det är ju inte orimligt att de länder som nu ställer sina skatteinkomster, åtminstone för en tid, till den grekiska statens förfogande är noga med att se till att det inte är ett evigt svart hål man finansierar.

Under den tidigare regeringen Samaras 2014 var man på hygglig väg att komma på fötter. Budgeten visade betydande överskott, tillväxten hade kommit tillbaka och arbetslösheten började att minska.

Vägen tillbaka var förvisso lång, men kursen hade vänts.

När jag var här senast sensommaren 2014 var de positiva signalera tydliga.

Men sedan kom valet i januari 2015 och den vänsterpopulistiska Syriza-regeringen med dess egenartade finansminister och hans alla olika turer.

Förtroendet förlorades, och det mesta vände dramatiskt nedåt igen.

Efter mycket av politiskt fyrverkeri, dramatiska kovändningar och allmänt tumult tvingade dock den obändiga verkligheten regeringen Tsipras sommaren 2015 att byta kurs, och en långsam klättring tillbaka inleddes åter.

Och just nu befinner man sig vid en ny brytpunkt.

I dag möts Eurogruppens finansministrar i Bryssel och diskuterar de nya beslut för att få långsiktig ordning på statsfinanserna som det grekiska parlamentet beslutade om i torsdags.

Och det gör man för att kunna ge klartecken till en utbetalning av sju miljarder euro som landet behöver för att klara sina åtaganden i juli.

Reform- och finansieringsprogrammen måste gå framåt hand i hand.

Från grekisk sida hoppas man att delar av deras skulder skall avskrivas. Men mer sannolikt är att man hanterar de problemen genom längre löptiden och förbättrade villkor, vilket innebär att den börda som skulden innebär minskas.

Försiktigt räknar man nu med en tillväxt i ekonomin på lite under 2%, även om det var nedåt under det första kvartalet.

Budgetöverskotten exklusive skuldtjänsten är betydande, men behöver vara det under en betydande tid för att man fullt ut skall kunna stå på egna ben igen.

Men turismen går som tåget. Det ena rekordåret följer det andra. Sedan krisens början har turismen faktiskt fördubblats.

Grekland är ju, i dessa avseenden, alltid Grekland…

Ordinarie val väntas inte förrän 2019, men det spekuleras flitigt i att regeringen vill gå till valurnorna redan 2018, och då innan en del av de barskare åtgärder vad gäller sänkta pensioner och höjda skatter som beslutades i torsdags börjar att bita.

I opinionsundersökningarna ligger oppositionspartiet Nea Demokratia vida före regeringen med ca 33% stöd.

Syriza noterar inte mer än 15%, och det räcker inte långt. Och gamla socialistiska PASOK, som dominerade landet under decennier, finns knappt alls längre.

Men vi får se. Grekisk politik har en tendens att bjuda på överraskningar.

Här har jag dock haft möjlighet att lyssna på såväl premiärministern Tsipras som oppositionsledaren Mitsotakis under de timmar jag varit här.

Bägge talar om en ökad stabilitet i landets utveckling – dock mot bakgrund av en betydande instabilitet i omgivningen.

Och åtskilliga har i dag blickarna riktade mot det viktiga mötet i Bryssel.

Själv fortsätter jag i eftermiddag till Ankara för inte okomplicerade samtal där under morgondagen.

Till Athen och vidare.

STOCKHOLM: Snart bär det iväg ut till Arlanda denna söndag, och därifrån direkt ner till Grekland och Athen. Sol, 27 grader och med Akropolis inom synhåll.

Mer om detta senare.

Det blev en imponerande vinst för Hassan Rouhani i presidentvalet i Iran i fredags, vilket självfallet var positivt.

Valdeltagandet var högt, och Rouhani vann med 57% av rösterna.

Bland de första att officiellt gratulera var EU:s Federica Mogherini, medan den kommentar som sent omsider kom från USA:s Rex Tillerson i Riyadh undvek de orden och bara listade en rad olika krav.

Och det illustrerar de starkt skilda perspektiv på relationerna med Iran över Atlanten som jag skrev om i går.

Min vecka inleds således i Athen.

Efter middag i kväll blir det i morgon förmiddag en diskussion där med europeiska företagsledare om olika europeiska och globala utmaningar framöver.

Geopolitikens hinder och möjligheter i denna den utsatta globaliseringens tid skulle man kanske kunna rubricera den diskussionen som.

Men självfallet blir det också en möjlighet att åter behanta mig något närmare med landets situation. Dess ekonomiska kris är inte över.

Från Athen fortsätter jag så i morgon kväll till Ankara.

Vi är en grupp från ECFR som fortsätter det kontaktarbete med Turkiet som vi ju bedrivit sedan ett antal år tillbaka.

Senast vi var där var i början av förra hösten, och då mötte vi en nation djupt traumatiserad efter sommarens dramatiska och – tack och lov! -misslyckade kuppförsök.

Mycket har hänt sedan dess, och nu är relationerna med såväl USA som EU spända samtidigt som klyftorna i det turkiska samhället snarast fördjupats efter folkomröstningen om den nya presidentförfattningen i april.

Så det blir en tisdag av samtal och kontakter i Ankara och därefter en onsdag av diton i Istanbul.

Fokus kommer att ligga på de fortsatta relationerna mellan Turkiet och EU – osäkerheten är just nu betydande såväl om vad den turkiska ledningen faktiskt vill som om vad EU är berett till.

Europaparlamentet har sagt att anslutningsförhandlingarna borde suspenderas, EU:s utrikesministrar dock att dörrarna måste förbli öppna och Europarådets parlamentariska församling att situationen för mänskliga rättigheter kräver särskild övervakning.

Och det kan ju noteras att president Erdogan planerar samtal såväl med EU:s ledning som, på nytt, med president Trump i Bryssel på torsdag.

På ett eller annat sätt måste relationen med Turkiet, och den utveckling vi hoppas klubbade av det turkiska samhöllet, utvecklas.

President Trump är ju nu i Saudiarabien, och möter i dag och talar inför ledare för ett stort antal muslimska länder.

På måndag fortsätter han till Jerusalem och Betlehem, och efter Vatikanen kommer han till Bryssel främst för ett s k högnivåmöte med Nato.

I realiteten blir det en rätt kort middag. Nato:s ledare skall tala ökade försvarsansträngningar och någon form av ökade insatser mot terrorism. Någon gemensam kommuniké talas det tydligen inte om.

Då är jag dock förhoppningsvis tillbaka i Stockholm, även om det dagen därpå bär iväg ner till Spanien i mer privata sammanhang.

Och då har de viktiga mötena i Bryssel avslutats, och G7-länderna inleder sitt toppmöte i vackra Taormina på Sicilien.

Iran och Saudiarabien i omedelbart fokus.

STOCKHOLM: I dag är det viktigt presidentval i Iran, och samtidigt lämnar president Trump Washington för sin första utlandsresa med Saudiarabien som första destination.

Regionens frågor kommer alldeles uppenbart att vara i fokus under de närmaste dygnen.

I Iran är det i alla fall min starka förhoppning att president Hassan Rouhani blir omvald, men osvuret är bäst, och vi har sett en stark mobilisering av missnöje med reformpolitiken från den nu ledande konservative kandidaten Ebrahim Raisi.

Denne, som tydligen också aspirerar på att efterträda Ali Khamenei som Högste Ledare den dagen det blir aktuellt, har ett genuint skrämmande förflutet.

Men det innebär inte att man skall underskatta möjligheterna att mobilisera missnöje från en konservativ landsbygd eller från dem som anser att reformpolitiken inte har levererat när det gäller främst den ekonomiska utvecklingen.

Iran är i ett mycket tydligt behov av en fortsatt reformpolitik, men denna möter dels motstånd internt och dessutom åtskilligt av motvind externt inte minst i en amerikansk politik som verkar vara beroende av en fiendebild i form av Iran.

Och här förenar sig de konservativa krafterna i de bägge länderna faktiskt.

I Wall Street Journal läste jag en debattartikel som hoppades att Rouhani skulle förlora och reformfienderna ta över i Teheran. Tesen tycktes vara att konfrontationslinjerna med landet då blev klarare, och den konfrontation dessa ser som oundvikligen möjligen kan komma tidigare.

Och i Iran är det förvisso så att åtskilligas i det reformfientliga lägret välkomnat Donald Trump som USA:s president. Då, menar man, visar USA sitt rätta ansikte som ”den store Satan.”

När Trump landar i Ryiadh kommer han att mötas av arabiska ledare som vill ha tydligare front mot Iran, och samma budskap kommer han förvisso att möta i Israel.

Och det finns förvisso viktiga punkter där bestämd kritik av Iran och motstånd mot dess agerande är viktig. Dock är det knappast främst situationen för mänskliga rättigheter i Iran som kommer att stå i fokus i diskussionerna i Riyadh.

Vad regionen behöver är emellertid knappast mer av konfrontation, men väsentligt mer av reform.

Det gäller förvisso i Iran, men det gäller förvisso också i Saudiarabien.

Bägge länderna står inför allvarliga strukturella utmaningar som de helt enkelt måste ta sig an för att undvika en utveckling som skulle riskera att bli genuint destabiliserande under kommande år.

Saudiarabien måste i grunden reformera sin ekonomi, och den Vision 2030 som man lagt fram är också en utomordentligt ambitiös plan för detta.

Irans struktur är annorlunda, men klarar man inte av att ge en framtid åt sin unga generation kommer landet att ställas inför än större utmaningar.

För stora delar av tyckare och tänkare i USA är Iran det land som representerar ondskan i värden. Ockupationen 1979 av den amerikanska ambassaden i Teheran, men också regimens inställning till Israel, spelar en stor roll.

För Europa ter det sig annorlunda.

Här väger kritik av övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i Iran tyngre, men här finns ju på dessa viktiga punkter också kritik mot Saudiarabien.

Det var EU som började att driva den diplomatiska process som sedan ledde fram till det viktiga nukleära avtalet med Iran. Det som mycket väl kunde ha blivit ytterligare ett krig blev nu i stället ett viktigt diplomatiskt och politiskt genombrott.

Unisont vill Europas länder nu driva denna politik vidare genom ett successivt fördjupat, om än alls icke okritiskt, engagemang med Iran. Förhoppningen är att detta också skulle kunna skapa en bättre atmosfär för en fortsatt reformpolitik i landet.

Det är ju i grunden samma ansats som gäller i relationen med Saudiarabien.

Men risken är att USA med olika former av nya sanktioner mot Iran, eller en allmänt upptrappad konfrontation i regionen, gör det svårt eller t o m omöjligt att driva denna viktiga ansats vidare.

Och en sådan inriktning skapar dessutom andra problem. Ett Irak som försöker att förena alla olika delar av sin befolkning kan aldrig bli en frontstat i en konfrontation med Iran, och utvecklingen i Syrien är nog inte alldeles lätt att hantera om Iran helt skall skjutas åt sidan.

Just nu kommer mycket att handla om situationen i Yemen.

I Riyadh kommer man att vilja ha stöd för ytterligare militära insatser, men jag noterade att också USA:s försvarsminister Mattis sagt att det nu måste till en politisk lösning.

Så det blir till att skärpa uppmärksamheten på utvecklingen i regionen under de närmaste dygnen, och inte minst blir det viktigt att se vilket resultat som valet i Iran producerar.

Själv ser jag fram mot en solig helg i Stockholm – även om jag på söndag måste bege mig iväg till Athen.

Tur och retur Bryssel.

BRYSSEL: Tur och retur till den europeiska metropolen och belgiska huvudstaden, främst för ett möte med ett urval av de journalister som verkar där, var mitt öde denna dag.

Samtidigt avslutade Europaparlamentet en session i Strasbourg där man bl a lyssnade på FN:s generalsekreterare Antonio Guterres, sände kraftfulla signaler till den ungerska regeringen och diskuterade EU-toppmötets slutsatser om inriktningen av skilsmässoförhandlingarna med Storbritannien.

Här i Bryssel är det också lite väntans tider inför president Trumps snabba besök i staden om en vecka.

Det blir bilaterala möten med den belgiska ledningen och Frankrikes president Macron, besök på EU för möte med presidenterna Tusk och Juncker och sedan middag med Nato-ländernas ledare.

Men innan dess skall han klara av Saudiarabien, Israel och Vatikanen.

Och hålla tal om islam, hur det nu kommer att utfalla.

Men aktiviteten här är hög även dessa dagar.

I dag ser jag att det är möten med EU:s försvarsministrar, därefter möte mellan dessa och EU:s inrikesministrar, och därefter i sin tur möte i kväll mellan dessa och EU:s biståndsministrar.

Grundtemat är självfallet Europas säkerhet.

Förstärkt försvarssamarbete. Förstärkt arbete mot terrorism. Förstärkt samarbete med en del av de länder där dessa problem är än mer utpräglade.

Och naturligt är också att EU:s försvarsministrar i dag möttes med Nato:s generalsekreterare. Nätverket av samarbete mellan de två organisationerna har ju blivit allt tätare under inte minst det senaste året.

Här dök självfallet också Frankrikes nya försvarsminister Sylvie Goulard upp. Hon är en erfaren liberal EU-parlamentariker med en stark övertygelse om samarbetets nödvändighet.

Hennes respekterade företrädare Jean-Yves Le Drian utnämndes nu till utrikesminister och kommer till den posten med betydande erfarenhet inte minst av säkerhetsfrågorna.

Vad som väl inte stod på agendan var utvecklingen när det gäller cyberattacker under den senaste veckan.

Avancerade cybervapen utvecklade av USA har kommit på drift och kommi i händerna på kriminella grupper med allvarliga konsekvenser runt om i världen.

Vi kommer att få höra mera om detta.

På den positiva sidan i dessa dagar skall dock noteras att president Ivanov i Makedonien i går ändrade sitt motstånd mot att ge oppositionsledaren Zaev mandat att bilda en ny regering.

Därmed har den akuta risken för en allt värre kris i Makedonien – och den krisen var ju påtagligt akut – påtagligt minskat.

Om allt går som det skall är en ny regering på plats inom ett par veckor.

I grannlandet Albanien pågår samtidigt EU-inspirerade förhandlingar för att lösa upp blockeringar inför det parlamentsval som är planerat till den 18 juni.

Men nu bör det strax av tillbaka till Stockholm igen för min del – två timmar av lite arbete på planet skadar ju inte.

Gratulerar 17 mai!

STOCKHOLM: I dag är det högeligen passande att gratulera Norge på dess synnerligen traditionella dag.

Det handlar ju om att komma ihåg den s k riksförsamlingen på Eidsvoll som 1814 enades om en författning för Norge.

Landet hade ju tidigare under åtskilliga sekler styrts från Köpenhamn, men i Napoleon-krigens omvälvningar stöptes även Norden om, och Norge kom att hamna i union med Sverige.

Men den författning man kommit överens om i Eidsvoll kom ändå att gälla under den närmare sekellånga tid som unionen – i grunden bara gemensam kung, med gradvis reducerat inflytande för denne – gällde fram till den fredliga separationen 1905.

I allt väsentligt har relationerna mellan våra bägge länder sedan dess utvecklats väl. Norge kom att ockuperas av Hitler 1940, och det säger sig självt att den situationen bjöd på åtskilliga utmaningar.

Och efter Hitlers och hans rikes sammanbrottet var det Norge som med stor bestämdhet sökte säkerhet i alliansen över Atlanten. Den erlanderska drömmen om en neutral nordisk försvarsunion var oförenlig med detta, och i historiens ljus måste vi nog säga att det var bäst att det blev som det blev.

Två gånger – såväl 1972 som 1994 – sade folkomröstningar nej till Norges fulla medverkan i den europeiska integrationen. Speciellt tragiskt från svensk och nordisk utgångspunkt var självfallet resultatet 1994, eftersom det påtagligt minskade möjligheterna till en stark nordeuropeisk pelare inom EU.

Men med fokus på den olja som man början producera på Ekofisk-fältet 1971 var det kanske inte onaturligt att Norge tyckte man klarade sig själv. Och till detta skall läggas den betydelse som säkerhetsrelationen med främst USA inom ramen för Nato har för Norge.

Nu är det som det är, och med respekt för våra olikheter har under senare år försök gjorts att ge både det bilaterala och det bredare nordiska samarbetet också inom säkerhetspolitiken ny dynamik. Under min tid som utrikesminister inleddes den s k Stoltenberg-processen.

Men att det finns mer att göra borde vara uppenbart för var och en.

De senaste åren har väl inneburit lite av en platå i ansträngningarna på det säkerhetspolitiska området, med svensk fokus på dels relationerna med Finland och dels de med USA. Viktiga var och en för sig, men också relationen med Norge behövs för den helhet utan vilken de övriga ansträngningarna riskerar att bli lite haltande.

På det ekonomiska området är ju Norge faktiskt den enstaka största marknaden för svensk export. Man är ju med i EU:s inre marknad genom det s k EEA-avtalet tillsammans med Island och Liechtenstein, men inte i dess tullunion.

Och med sin oljefond har ju landet resurser och möjligheter långt bortom den fossila era som väl förr eller senare – snarare senare, skulle jag tro – börjar att närma sig sitt slut.

Havsresurserna i övrigt – inte minst vad gäller livsmedel – är också en stor resurs för framtiden som inte skall underskattas.

Så det finns all anledning att gratulera Norge – och att se på allt det som vi kan göra tillsammans under kommande år!

Och i världen i övrigt…

STOCKHOLM: I dag har Emmanuel Macron tillträtt som president i Frankrike, hållit tal och lagt ner krans vid den okände soldatens grav under Triumfbågen i Paris.

Jag skulle välj tro att vi mycket snart nu får besked om en ny fransk premiärminister och regering, även om man nog skall ha klart för sig att ombildning är mycket sannolik efter parlamentsvalen i juni.

Och redan i morgon träffar han en Angela Merkel som är mycket påtagligt stärkt efter en betydande framgång för CDU i det viktiga delstatsvalet i Nordrhein-Westfalen i dag.

Den klart lysande stjärna som nye SPD-ledaren Martin Schultz inledningsvis såg ut att vara förefaller att ha bleknat högst betänkligt.

Säkert kommer Merkel och Macron att tala om att ge arbetet inom EU ny fart, men detaljer lär säkert vänta på sig.

Den gemensamma hanteringen av euro-området liksom försvarssamarbete förefaller vara områden som kommer att komma än mer i fokus.

Den tyska entusiasmen över vad som undvikits i Frankrike är påtaglig, men det finns också en underton av skepsis inför vad Macron kommer att kunna åstadkomna vad gäller verkliga ekonomiska reformer.

Borta i Peking har det stora toppmötet om det kinesiska s k One Belt One Road-initiativet nu avslutats.

Om detta lett till större klarhet kring de olika delarna av detta projekt kan jag för ögonblicket knappast bedöma.

Från Europa noterade jag ledarna för Ryssland, Vitryssland, Polen, Tjeckien, Ungern, Grekland och Turkiet på plats. Och sannolikt har jag missat någon.

Därifrån åker Turkiets Erdogan mer eller mindre direkt till ett möte i Vita Huset som inte kommer att vara okomplicerat.

Det återstår att se hur man kommer att hantera det.

Mot slutet av veckan är det så dags för president Trump att för första gången bege sig utanför USA:s gränser.

Och hans första anhalt blir udda nog Riyadh i Saudiarabien för möte inte bara med det kungarikets ledare utan också med ledare för andra Gulf-stater.

Det kommer alldeles säkert att handla åtskilligt om Syrien och Daesh, men också om Iran, och förhoppningsvis också en mer realistisk syn på konflikten i Yemen.

Och därtill kommer att president Trump ju vill knyta ihop dessa länder med Israel för att såväl få palestinierna att acceptera någon form av uppgörelse som för att försöka skapa en bredare front mot Iran.

Utsikterna måste dock betecknas som högst osäkra.

Och ett dilemma är ju dessutom att man för genomförande av det som nu diskuteras i Syrien – med någon typ av mer eller mindre avgränsade zoner i olika delar av landet – näppeligen kan vara utan Iran och dess allierade.

Från Riyadh fortsätter han sedan – och dessa anhalter finns det säkert anledning att återkomma till – till Israel med allt vad detta innebär och därefter i riktning först Rom i mening Vatikanen och Påven och därefter till Bryssel för såväl bilaterala möten som EU och Nato.

Innan Trump landar i Riyadh kommer det dock att på fredag ha hållits viktigt presidentval i Iran.

President Rouhani är enligt opinionsundersökningarna i tydlig ledning, men attackeras ihärdigt av mer reformfientliga krafter och kandidater.

Han har nu också fått stöd av populära ex-presidenten Khatami, men samtidigt finns det en underström av missnöje över att inte heller det nukleära avtalet har lett till de ekonomiska framgångar som många alldeles säkert hade hoppats på.

Och tendenser till mer aggressiv politik mot Iran från USA:s sida spelar självfallet också dessa krafter i händerna.

Vad var det vi sade, säger de, och hävdar att USA aldrig går att lite på.

Valet på fredag kan bli avgörande, men om ingen kandidat får 50% blir det en andra omgång mellan de två ledande en vecka senare.

Och det är nog det sannolikaste att det blir så.

På lite närmare håll går det nu mot nyval i Österrike i ett scenario som väl varit tydligt sedan en tid.

Den stora koalitionen bryter samman, borgerliga ÖVP byter partiledare och tar upp kampen med högernationella FPÖ om platsen som landets största parti och då det som utser nästa förbundskansler.

I dag har utrikesministern Sebastian Kurz tillträtt som ny ordförande för ÖVP, och redan noterar i alla fall en opinionsundersökning att man knuffat ner FPÖ från opinionstronem.

Men val blir det sannolikt först efter sommaren, så mycket kan hända innan dess.

Alltid spännande på Lennart Meri.

TALLINN: Det är alltid en stimulerande och intressant samling av olika tänkare och aktörer på det utrikes- och säkerhetspolitiska området som brukar samlas till den årliga Lennart Meri-konferensen här.

Och så var det också detta år. Med dessutom ett Tallinn som i sol visande sig från sin allra bästa sida.

Hit söker sig också åtskilliga från den i alla fall något mer öppna delen av de som i Moskva tänker på dessa frågor, vilket har sitt speciella intresse, och så också i år.

Och blandas med det mesta från chefen för den amerikanska armén i Europa till Turkiets biträdande premiärminister och ett hyggligt antal av de som i Washington har ett intresse för vår del av världen.

Till årets talare hörde också Finlands president Sauli Niinistö. För honom var det ett rätt kort hopp över Finska Viken.

Årets mest engagerande diskussion handlade, föga förvånande, om hur man skal bedöma utvecklingen i USA. Här bröts sannerligen uppfattningarna mot varandra.

Estlands president Kersti Kaljulaid, som deltog aktivt i konferensen i dess helhet, redogjorde för de i grunden konstruktiva kontakter som hon och andra baltiska företrädare haft med företrädare för den nya administrationen.

Och att detta är viktigt för dem säger sig självt.

Andra presenterade starkt kritiska perspektiv utifrån vad president Trump sagt under sin valrörelse liksom sedan han tillträtt sitt ämbete, och gjorde det med betydande kraft.

Mot detta stod de som sade att man kanske skall lyssna mindre på vad som sagts och sägs och mer se på vad som faktiskt gjorts och görs.

Och där möttes de olika debattörerna i omdömet att det finns också positiva tecken.

Utvecklingen i det stora grannlandet i öster tilldrog sig faktiskt mindre uppmärksamhet detta år än vad som brukar vara fallet.

Själv lyssnade jag uppmärksamt på diskussioner om utvecklingen i inte minst Ukraina och Vitryssland. Inte minst det senare landet förtjänar mer uppmärksamhet.

En företrädare för en central tankesmedja i Moskva förklarade frankt att konflikten med Ukraina inte alls handlade om Donbas utan om att man helt enkelt inte kunde acceptera utvecklingen i landet i dess helhet.

Ukrainas utveckling kan bara tolereras inom de ramar som sätts i Moskva – det var det osedvanligt tydligt framförda budskapet.

Och det bäddar i så fall för en långvarig konflikt.

En lösning i Donbas är svår men inte omöjlig. Om det handlar om någon form av kontroll över landet i dess helhet handlar det om en helt annan konflikt.

Också EU:s Federica Mogherini fanns på plats och gav bred översikt över unionens olika utrikespolitiska utmankngar, dock utan att bli särskilt specifik om hur de kan hanteras.

Lite mer konkret blev diskussionen om hur försvarsdimensionen av EU skulle kunna utvecklas. Här finns ju nu en påtaglig rörelse.

Nato förblir grundläggande för det territoriella försvaret i Europa. Om det var alla ense.

Men inte minst Finlands president Niinistö underströk att också EU tydligare måste utvecklas till en ”säkerhetsgemenskap” genom att ge också genensam försvarspolitik större tyngd i samarbetet.

Konkreta steg på den vägen diskuteras ju nu också.

Men nu återvänder jag den korta vägen till Stockholm.

Och ser fram mot en vecka då jag i allt väsentligt faktiskt kommer att förbli där.

Nåja, en utflykt till Bryssel blir det väl. Men inte mer än så.

Och det känns faktiskt skönt.

Mauno Koivisto

TALLINN: Sent i går kväll kom budet att Finlands f d president Mauno Koivisto gått bort i den aktningsvärda åldern av 93 år.

Jag skrev på Twitter att han var en modig soldat, en övertygad demokrat och en viktig nordisk statsman.

Mycket kommer alldeles säkert att skrivas om hans gärning.

Jag kom att ha kontakt med honom huvudsakligen under min tid som statsminister, även om han hade haft vänligheten att ta emot mig i presidentpalatset i Helsingfors redan några år dessförinnan.

Detta var viktiga år.

Sovjetunionens sönderfall. Hoppet om ett demokratiskt Ryssland. De baktiska staternas självständighet och deras första stapplande år. Och Sveriges och Finlands gemensamma väg in i den Europeiska Unionen.

Det var av yttersta vikt att ha nära och förtroendefulla relationer mellan också Stockholm och Helsingfors.

Våra perspektiv var av såväl geografiska som historiska skäl inte identiska, men det gjorde kontakterna ännu viktigare.

Och det kom också att fungera väl under dessa viktiga år.

Mauno Koivisto var en nordisk demokrat och realpolitiker. Ett och annat i Sveriges utrikespolitiska DNA hade han nog ibland lite svårt att förstå.

En morgon i Stockholm vaknade jag med att någon medieredaktion hade avslöjat, och gjorde stor sak av, att FRA opererade en station på den svenska ambassaden i Helsingfors.

Och denna station låg närmast vägg i vägg med president Koivisto residens. Det var upplagt för missförstånd.

Så jag lyfte på telefonen och ringde Finlands president.

Mauno Koivisto var närmast förvånad över att denna information ledde till någon som helst upphetsning i Sverige.

Att stationens uppgift hade varit att uppfånga signaler från det sovjetiska Estland på andra sidan Finska Viken var någonting jag knappast behövde förklara för honom.

Det var lika självklart för honom som det var självklart att detta var någonting som det närmast var en skyldighet för Sverige att försöka göra.

Han satte nog värde på att jag ringde, men tyckte nog att det var närmast onödigt, och vittnade om att svenskarna ibland hade lite svårt med säkerhetspolitikens realiteter i det ryska närområde som våra bägge länder ju, på sina olika sätt, var en del av.

En av de allra sista saker jag gjorde innan jag efter valet 1994 avgick som statsminister var att åka över till Helsingfors och på vår ambassad ge en middag för president Koivisto för att uttrycka min uppskattning för det samarbete vi haft under dessa viktiga år.

Och jag vet att det uppskattades.

I det bredare perspektivet var hans insats inte minst att fortsätta att förankra Finland som en nordisk demokrati i kretsen av de andra nordiska demokratierna.

Det gemensamma försöket – Koivisto var ststsminister i Finland, Palme var statsminister i Sverige – att sätta upp en nordisk tullunion Nordek kom att haverera.

Det var den nordiska vägens sista försök. Därefter fanns det bara nordiska vägar inom den gemensamma europeiska ramen.

Och det var det som kom att bli möjligt mer än ett decennium senare när Mauno Koivisto var president och jag råkade vara statsminister.

Han kommer att kommas ihåg som inte bara en finsk, utan också en nordisk statsman.

Blandat vid Potomac i dessa dagar.

WASHINGTON: Så bär det då åter tillbaka till Stockholm efter ytterligare några intensiva dagar här.

Intycken är, som vanlig, något blandade.

En administration som kanske steg för steg börjar att komma på plats, ta intryck av verkligheten, besätta positioner, etablera kontakter i världen och skala bort de lite skarpare kanterna på delar av sin politik.

Men samtidigt en administration där det plötsligt överraskar, det oväntade inträffar, motsättningarna är tydliga, återfallen inträffar och den öppna krisen plötsligt kan vara mycket nära.

Över allt hänger just nu på något sätt olika frågor med anknytning till Ryssland.

Kongressförhör om den ryska inblandningen i valrörelsen med kraftiga både anklagelser och misstankar fram och tillbaka.

Så plötsligt och under former som säkert kommer att diskuteras under lång tid framåt avskedandet av chefen för FBI.

Och mitt i allt detta dyker ryske utrikesministern Lavrov upp för samtal med president Trump.

Det saknas inte drama vid Potomac i dessa dagar.

Som vanligt var det mycket folk i staden. Världen flyter samman. Jag räknade till inte mindre än sju utrikesminister från Europa på middagen med MSC-konferensen i Library of Congress i går kväll.

Finlands, Norges och Lettlands bland dem från vårt eget allra närmaste grannskap.

Där mötte jag dessutom åtskilliga kollegor och vänner från förr.

Bland dem Israels f d utrikesminister Tzipni Livni, som genuint arbetade för försoning med Palestina, och Rysslands f d utrikesminister Andrej Kozyrev, med vilken jag hade ett synnerligen nära och konstruktivt samarbete i början av 1990-talet.

Vi har inte sett på länge, och hade åtskilligt att tala om.

Men det blev samtal också med företrädare för den nya administrationen, inklusive en runda också i staben i Vita Huset.

Åtskilligt kom också att handla om ekonomisk utveckling och handelsrelationer. Här finns det ju betydande frågetecken om den amerikanska politiken efter presidentens olika anförande.

Vad händer med NAFTA-avtalet med Mexico och Canada? Finns det någon framtid för ett TTIP-avtal mellan USA och EU?

Svaren är ännu långt ifrån klara, men samtidigt är det värt att notera att politiken gradvis utvecklas i något mindre oförutsägbar riktning.

Och det har självklart sin betydelse.

Men också säkerhetsfrågor. Kan Ryssland fås att acceptera Ukrainas territoriella integritet?

Också Ukrainas utrikesminister är här dessa dagar.

Detta år har jag faktiskt varit här i Washington varje månad. Och det dröjer inte många veckor förrän jag kommer att vara tillbaka här igen.

Skälet är rätt enkelt.

Den liberala världsordningens framtid hänger i hög grad på vad som kommer att komma ut ur denna stad under de närmaste åren.

Och vår svenska och europeiska framtid hänger i betydande grad på hur den framtiden kommer att se ut.

Så just nu har det sin relevans att dyka upp här tämligen så ofta.

Och intressanta dagar har det förvisso varit.

Bättre i Frankrike – men utmaningarna stora.

STOCKHOLM: Så blev då utgången i det franska presidentvalet denna söndag den som de flesta, trots alla osäkerheter in i det sista, hade förväntat sig.

Men värt att notera är att Matine Le Pen gjorde ett sämre resultat än vad nog de flesta hade väntat. Förväntningarna låg kring 40%, men resultat blev nu kring 35%.

Om några dagar är det således Emmanuel Macron som stiger in i Elysée-palatset och tar över den franska makt som i så hög grad koncentreras där.

Entusiasmen i Kreml och Vita Huset är säkert begränsad, men så gott som överallt annars är lättnaden över utgången av detta avgörande val högst påtaglig.

Framför honom ligger nu fem år som alldeles säkert kommer att bjuda på betydande utmaningar.

Och dessa börjar alldeles självklart med valen av de 577 ledamöterna i nationalförsamlingen i två omgångar den 11 och 28 juni.

Utgången av dem avgör i hög grad vilka möjligheter Macrom kommer att ha att genomföra de olika reformer han i vaga ordalag indikerat.

Ordalagen har, som sagt, varit tämligen vaga än så länge.

Och det har funnits ett visst fog för den kritik som riktats mot honom på denna punkt.

Nu har han att först, som president, formulera ett mer konkret program och sedan att försöka att få en parlamentarisk möjlighet att genomföra detta.

Erfarenheten säger att det är den första tiden som ofta är den avgörande.

Ekonomin är hans avgörande utmaning.

Den franska modellen fungerar inte längre.

Offentliga utgifter och skatter är högre än i Sverige, ungdomsarbetslösheten närmar sig 25%, arbetsmarknaden är löjligt reglerad, budgetunderskotten förblir högre än EU-kraven och senast tillväxten kröp över 3% var för 17 år sedan.

Att ta tag i detta blir hans avgörande utmaning. Och då räcker det inte med allmänna fraser.

Han kommer nu också att göra entré på den vidare europeiska och globala scenen, med Nato-toppmötet i Bryssel 25 maj och G7-toppmötet i Taormina på Sicilien omedelbart därefter som sannolikt första anhalter.

Men det skall nog inte uteslutas att det blir ett möte med Angela Merkel även dessförinnan.

Med London successivt ute ur bilden blir länken mellan Paris och Berlin åter betydligt viktigare.

För Angela Merkel var dagens val i Schleswig-Holstein också av betydelse.

CDU gjorde påtagligt bra ifrån sig, och SPD dåligt. Och det pekar på att CDU:s möjligheter inför förbundsdagsvalet i september förbättrats samtidigt som Schultz-effekten för SPD förefaller att ha svalnat av.

Men till september är det betydande tid, och mycket kan förvisso hända.

Valet nästa helg i Nordrhein-Westfalen-Westphalen väger självfallet en bra bit tyngre.

Veckan därpå – när vi är inne på temat val – är det viktigt presidentval i Iran.

Förvisso ingen demokrati, men dock ett system med viss pluralism och inom dess tydliga ramarna ett val av betydelse.

I morgon är jag åter på väg till Washington – det har blivit åtskilligt av den varan på senare tid – för några dagar med både ekonomi och politik i centrum.

Kongressen är denna vecka hemförlovad, men i övrigt ser det ut att vara trångt i staden.

Jag ser att åtminstone fem europeiska utrikesministrar kommer att vara där, och då också på samma möte med Munich Security Conference Core Group där jag i alla fall delvis också kommer att vara.

Det är uppenbarligen många som känner ett behov av viss närkontakt med den stapplande utvecklingen i den amerikanska huvudstaden.

Men därtill är jag med på andra möten där fokus mer ligger på ekonomisk politik och handelsrelationer. Inte minst i det senare avseendet är ju osäkerheten om den kommande politiken betydande.

Torsdag planerar jag i alla fall att vara tillbaka här i Stockholm igen, men sedan bär det av över Östersjön till Tallinn och den årliga säkerhetskonferens där som bär f d presidenten Lennart Meri:s namn.

Breakup efter Brexit?

LONDON: Soligt och angenämt i går, men lite molnigare och aningen tråkigare väder här i dag. Men för min del bär det alldeles strax tillbaka hem till Stockholm igen efter ett kort besök här.

All uppmärksamhet riktas nu mot Frankrike och avgörandet i presidentvalet i morgon.

Och dagens nyhet därifrån handlar om ett dataintrång riktat mot Emmanual Macrons kampanj med ursprung, sägs det, från samma ryska grupper som bröt sig in i Clinton-kampanjen i USA.

Om detta stämmer – och det finns det i och för sig ingen anledning att betvivla – är det ju ett utmärkt sätt av Ryssland att solka ner sitt anseende i ett EU-land som annars har en tendens att vara något överseende gentemot dess agerande.

Alldeles säkert kommer vi att få höra mera om vad som ligger bakom detta.

Här i London är det valrörelse inför parlamentsvalet den 8 juni, men just nu många kommentarer till resultatet av lokalvalen de senaste dagarna.

De resultaten visar ju på de politiska trenderna just nu.

De konservativa går tydligt framåt, och då inte minst i Skottland, där de ju tidigare var närmast utrotningshotade.

Labour går från katastrof efter katastrof med en ledning som ju är en samling mossiga övervintrare från det sena 1960-talets vänstervåg.

UKIP utrotas eftersom det enda de var för – Brexit – nu kommer att ske.

Liberaldemokraterna, som skulle ha kunnat vinna stort på att vara ett parti tydligt för EU, snubblar under en mindre imponerande ledning.

Och i Skottland klarar sig SNP väl, om än med ett nytt hot från de konservativa under uppsegling.

Och allt tyder på att det är ungefär så här som resultatet kommer att se ut efter parlamentsvalet också.

Så mycket av valdebatt i sak finns det ännu knappast. Theresa May talar om att Brexit skall bli en framgång, och sedan är det inte så mycket mer med den saken.

Att de konservativa under ett antal decennier var ett parti som, trots intern opposition, var tydligt med att Storbritannien skulle vara med i EU finns det i dag inte många spår av.

Kvarvarande Europa-vänner grymtar över verkligheten och hoppas att en rejäl seger för Theresa May skall göra någon typ av rimlig kompromiss om en rimlig framtida EU-relation möjlig.

Och det har vi förvisso alla anledning att hoppas på.

Tecknen är dock inte alldeles hoppingivande.

Stämningen har dessutom förgiftats av att det från Bryssel läckts ut detaljer om en middag i London härom veckan med Theresa May och Jean-Claude Juncker.

Avsikten med läckaget var sannolikt att få May att framstå i dålig dager, men resultatet har nog snarare blivit det motsatta.

Att Juncker och/eller hans omgivning behandlar en viktig relation på detta sätt är självfallet inte ansvarsfullt.

Men tydligen är det svårt att hålla känslorna i styr.

Juncker fortsatte i dagarna med att i Florens säga att engelskan är ett språk som håller på att förlora i betydelse.

Man undrar lite i vilken värld han egentligen befinner sig.

Den moderna digitala generationen i Europa förefaller han inte att ha närkontakt med.

Allt detta till trots kommer nu steg för steg skilsmässoförhandlingarna att dras igång. Och med utgången av mars 2019 kommer Storbritannien att lämna EU.

Ett avtal om den nya relationen kommer dock att ta betydligt längre tid.

Men måhända blir det möjligt att ha det i allt väsentligt klart innan ett nytt parlamentsval blir nödvändigt i början av 2022.

Och måhända är avståndet till den olycksaliga folkomröstningen i juni 2016 då sådant att det blir möjligt att bygga en påtagligt nära relation på ömsesidigt viktiga områden.

Lätt blir det knappast, och fallgroparna på vägen dit är påtagliga, men det hindrar inte att det är viktigt.

Vart det lider kommer sannolikt oclså andra frågor att komma in i den brittiska valrörelsen. I mitten av månaden kommer partierna att presentera sina olika valmanifest, och då breddas sannolikt debatten.

Man märker en viss oro för att de konservativa är på väg bort från den mer liberala och moderna inriktning som partiet ju under det senaste decenniet haft. Det finns antydningar om en mer statsinterventionistisk och nationalistisk inriktning.

Sakta blir de nationella frågorna dessutom allt viktigare, med frågan om Skottlands framtida ställning som den mest påträngande.

Förr eller senare måste en regering i London sannolikt gå med på den nya folkomröstning om självständighet som SNP i Edinburgh nu vill ha.

Och jag möter allt fler som talar om en långsam men tydlig förskjutning i attityder som riskerar att leda till att Storbritannien bryts upp, Skottland blir självständigt och de sex nordliga grevskap som utgör Nordirland förenas med republiken i övrigt.

En skotsk nationalism finns förvissso, men dey handlar om en djupare utveckling än så.

Det kan ju hävdas att det var en engelsk nationalism som gav kraft åt kravet att lämna EU, medan de brittiska öarnas övriga nationer skulle ha velat vara kvar.

Så det är långt ifrån otänkbart att dessa tendenser på sikt leder till en splittring.

Att de ekonomiska argumenten mot en råden utveckling är tunga är obestridligt. Den skotska ekonomin är i dagsläget föga imponerande.

Men omröstningen om EU visade samtidigt att det inte alltid är dessa argument som är de avgörande. Många röstade för ett utträde ur EU trots att de visste att det fanns ett ekonomiskt pris att betala för det beslutet.

Och det kan alls inte uteslutas att samma tendens kan finnas i en kommande folkomröstning om ett självständigt Skottland.

Men än är dessa frågor alls icke akuta.

Först skall Brexit på ett eller annat sätt klaras ut.

Därefter kommer frågan om ett möjligt Breakup sannolikt på agendan.

Från Skåne till London.

STOCKHOLM: Efter lite flygstrul lyckades jag i alla fall ta mig tillbaka till huvudstaden från Malmö i dag på förmiddagen.

I går kväll hade jag dessvärre inte möjlighet att se TV-debatten inför det franska valet, men att döma av reaktioner i media och vad som speglas i olika opinionsundersökningar ledde det i alla fall inte till några förskjutningar till förmån för Marine Le Pen.

Och det är ju för ögonblicket det viktigaste.

Nere i Skåne var det påtaglig tillfredsställelse att de eländiga ID-kontrollerna på tågen över Öresund nu äntligen avskaffas.

Enligt min mening borde detta ha skett långt tidigare.

I dag finns det, av olika skäl, knappt något flyktingtryck alls, och riskerna för att ett hösten 2015 skulle komma tillbaka tror jag just nu är närmast försumbara.

Samtidigt har olägenheten för den region runt Öresund som gradvis håller på att integreras allt mer varit påtaglig och ökande.

Nu talas det om ytterligare skärpta gränskontroller i stället. Vad som mer exakt avses med det vet jag inte, men jag tror nog att det finns skäl till försiktighet med att binda upp alltför mycket av polisresurser vid just detta.

Det finns ju, som bekant, också andra uppgifter som är angelägna för polismakten här i landet.

Här hemma i Stockholm avlade jag i dag ett av mina numera rätt ovanliga besök på UD. Trapporna kändes bekanta.

Det handlade huvudsakligen om globala handelsfrågor, vilket i dessa dagar är nog så viktigt. Sverige har stora intressen.

Och det är viktigt att vi på alla upptänkliga sätt försöker att främja dessa.

I morgon bär det så av för middag i London med situationen mellan Storbritannien och det övriga EU i fokus.

Att frågan blivit infekterad i den brittiska valrörelsen är måhända inte alldeles förvånande, men det finns kanske dessutom tecken på en mindre finkänslig hantering av dessa frågor på sina håll i Bryssel på den senaste tiden.

På bägge sidor har vi ju faktiskt ett intresse av att denna i sig plågsamma process går då smidigt som möjligt.

Storbritannien kommer ju att bli EU:s i många viktiga avseenden viktigaste partner i framtiden – och relationen till EU av utomordentlig stor betydelse för Storbritannien.

Men på lördag är jag tillbaka hemma igen.

Hos hundraårigen.

HELSINGFORS: Efter imponerande ombyggnad kommer det svensk-finska centret på Hanaholmen – i skärgårdsmiljö nära stadscentrum – i Helsingfors att återinvigas av de nordiska statscheferna den 1 juni.

Det blir alldeles säkert fint på många sätt.

Men i går var det faktiskt start av verksamheten här efter år av ombyggnad när f d utrikesministern Erkki Tuomioja och jag samtalade om utmaningar förr och i framtiden.

Och både Erkki och jag – från olika politiska utgångspunkter – har ju varit med i ett antal decennier, och är fortsatt förenade i en övertygelse om betydelsen av den nordiska dimensionen av det mesta vi har för oss.

Det satte också sin prägel på vår diskussion.

Vart vi än vände oss i världen kom vi tillbaka till behovet av ett starkare både nordiskt-baltiskt och europeiskt samarbete.

Finland och Sverige tog ju tillsammans det historiska steget in i EU 1995, men vår politik sedan dess har väl inte alltid varit helt parallell.

Dåvarande statsministern Paavo Lipponen tog Finland rakt in i euron, medan dåvarande statsministern Göran Persson ju hela tiden sådde tvivel kring tanken, och sedan misslyckades vi i folkomröstningen 2003.

Om det var bra eller dåligt råder det som bekant delade meningar om.

Jag tillhör dem som i grunden tror att det för djupt integrerade ekonomier är en betydande fördel att också ha en gemensam valuta, och att detta tydligt gäller våra nordeuropeiska ekonomier.

Och att den finska ekonomin under de senaste åren haft mer besvärliga tider än vår svenska har i allt väsentligt andra grunder.

I Finland har säkerhetspolitiken alltid tagits på större allvar än i Sverige. Historien har lämnat sina klara lärdomar i det avseendet.

Men också det finska försvaret kämpar med kostnader och behov av modernisering. Fyra nya avancerade fartyg till flottan skall nu införskaffas, och därtill så småningom ett helt nytt stridsflygplansystem.

Detta år är dock först och främst det stora år när Finland firar 100 år av sin självständighet.

Och det säger sig självt att detta är av stor betydelse också för oss i Sverige.

Det blir stort firande i Kungsan i Stockholm i augusti – även jag kommer självfallet att vara där – men här kulminerar firandet vid självständighetsdagen i december.

Till den är inga utländska gäster alls inbjudna. Och skälet till det är att man inte vill ha någon gäst från det stora grannlandet i öster.

Den nordiska uppvaktningen sker då i stället i samband med den mer officiella invigningen av Hanaholmen 1 juni.

Självständigheten är en inte okomplicerad historia som ju bottnar i den inte okomplicerade historien om det ryska tsaristiska väldets sammanbrott, den bolsjevistiska revolutionen och det följande inbördeskriget.

Det var i denna historiska omvälvning som också Finland lyckades etablera sin statliga självständighet.

Sedan separationen från Sverige 1809 hade man ju varit ett storfurstendöme i det ryska imperiet, och med undantag av de sista decennierna hade den situationen inte varit alltför dålig.

Men även de som tidigare måhända hade sett Finlands framtid främst i detta större imperium såg nödvändigheten av frigörelsen från bolsjevismens kaos och kommunismens förtryck.

Och så blev det, dock inte utan frihets- och inbördeskrig, denna utveckling. Till historiskt gagn för oss alla.

Men nu lämnar jag staden vid Finska viken. Om lite mer än en vecka är jag tillbaka på dess andra strand.

Först blir det några timmar vid Mälaren, och sedan kvällen nere vid Öresund med blicken mot Danmark.

Börjar veckan i Helsingfors.

STOCKHOLM: Så blev det i dag en härlig vårdag med möjlighet att njuta av sol och grönska.

Och försöka sortera upp ett och annat.

Också en del politik.

Jag passade t ex på att titta på inledningen av Emmanuel Macrons stora valmöte i Paris.

Varje franskt valmöte kräver att det viftas med mycket flaggor. Och påfallande på Macrons är att det inte bara är den franska tricoloren utan också de europeiska stjärnorna som det viftas med.

Och naturligt var ju att följa en del av kommentarerna efter det EU-toppmöte i lördags som i stor harmoni lade fast riktlinjerna inför utträdesförhandlingarna med Storbritannien.

En del av svallvågorna efter det mötet har nått debatten i den brittiska valrörelsen också.

För min del blir det i sedvanlig ordning en vecka med variation.

I morgon är jag i Helsingfors – på vackra Hanaholmens svensk-finska centrum – för en mer reflekterande diskussion med min f d finska utrikesministerkollega Erkki Tuomioja.

Hanaholmen nyinvigs nu efter renovering, och man har velat sparka igång verksamheten igen med detta arrangemang.

Och alldeles säkert kommer vår diskussion att spänna över vida fält.

Erkki Tuomioja och jag kommer ju från olika delar av det politiska spektrat i våra respektive länder, men kan bägge se tillbaka på ett antal decenniers verksamhet i den nordiska och europeiska politiken.

Det finns mycket att diskutera, alldeles säkert också olika perspektiv på den säkerhetspolitiska utvecklingen och relationerna österut.

Detta år är det ju också 100 år sedan det ryska imperiets sammanbrott och den självständighet för bl a Finland som detta gjorde möjligt.

Och det är ju snart ett kvarts sekel sedan våra bägge länder tillsammans tog det avgörande historiska steget in i den Europeiska Unionen.

Tilläggas kan att det ju snart är ett decennium sedan den både politiska och ekonomiska bilden i Europa började att förändras. Med blicken i backspegeln är det lätt att se att 2008 var ett viktigt år.

Lägg till detta fjolårets presidentval i USA och nästa års presidentval i Ryssland och det finns en del att samtala om.

På onsdag är jag så dels tillbaka i Stockholm ett tag och dels senare under dagen i Malmö i annat sammanhang.

Så blir det tillbaka hit till Stockholm på torsdag innan det på fredag är dags för en avstickare till London för middag.

Och det ger ju också lite av möjlighet till mer av närkontakt med den brittiska debatten just. Brexit står so oder so på min dagordning där.

Men sedan blir det i alla fall helg hemma här igen.