I Italiens vackra höst. Alltför kort.

TABIANO CASTELLO: Något dygn här i norra Italien skadar aldrig, och just dessa dagar är underbart vacker men fortfarande behagligt mild, gränsande till varm, höst.

Världen känns relativt fjärran.

Men annars kan man härifrån skåda ut över de nejder där åtskilliga av Europas avgörande strider genom historien har stått.

Här konsoliderades det romerska imperiet när de cisalpinska gallerna underkuvades. Men här utmanades det också på allvar när goter och langobarderna och andra vällde in och gradvis också tog över.

Så småningom blev statsstäderna här allt starkare medan kampen mellan påvemakten i Rom och kejsaren norr om Alperna böljade fram och tillbaka. Och grunden lades till den italienska renässans som på sitt sätt var Europas återkomst.

Och så kan man fortsätta ända in i våra dagar. 

Tar jag fram en kikare kan jag nog ana den trakt där det fortfarande lagras kärnvapen, hitkomna för att möta en sovjetisk invasion längs samma väg som en gång hunnerna kom.

Men i dessa dagar talas det mest om invasion när det diskuteras flyktingar. 

Förra året låg fokus på rutten över centrala Medelhavet till Lampedusa och Sicilien. Och hit kommer fortfarande stora mängder på väg till Europa från olika afrikanska länder. 

Den strömmen kommer knappast att sina. Och de ihållande fredsansträngningarna i Libyen har dessvärre ännu inte åstadkommit något stabilt resultat.

Men de omfattande räddningsoperationerna under EU:s flagg har medfört att uppmärksamheten nu riktas mot de mer östliga rutter över Egeiska Havet där både antal och problem nu är större.

Här är det sammanbrottet i Levanten och osäkerheten i Afghanistan som återspeglas i strömmen av förtvivlade människor.

I Wien sitter just nu en större mängd utrikesministrar och försöker att hitta vägar till en fred i Syrien. 

Det är tydligt att det är åtskilliga som har lyckats att tränga sig in. Många vill vara med, trots att det bara är få som genuint kan bidra.

För USA handlar det om att försöka överbrygga spänningen mellan Iran och Saudiarabien, och för Ryssland tror jag att det handlar om att finna en politisk väg ut ur vad som annars riskerar att bli ett långvarigt militärt äventyr i regionen. 

Vi får se vad detta leder till. 

Jag skulle tro att det blir några dygn i Wien, och sedan är frågan hur detta skall följas upp med fortsatta samtal i sannolikt lite mer begränsade format.

Något omedelbart genombrott tror jag knappast att det finns någon som tror på.

Samtidigt intensifieras striderna i Syrien. Jag ser rapporter om att såväl regimen som Daesh rycker fram kring Aleppo. 

Och det talas om ett mycket stort antal nya flyktingar.

Själv återvänder jag dock i morgon till det asiatiska dramat.

Jag flyger till Peking och anländer dit under söndagen. 

Och i en lite större och bredare version av det jag alldeles nyligen var på i Guangdong-provinsen i södra Kina skall vi – en grupp s k politiska personligheter – nu lyssna på den kinesiska ledningen och diskutera landets utveckling. 

Det gör vi strax utanför Peking under några dygn, men kommer in till staden också innan det blir dags att åka hem igen. 

Man har nyligen avslutat det s k femte plenum med kommunistpartiets centralkommitté och lagts fast riktlinjerna för den ekonomiska politiken under de kommande fem åren.

Det saknar inte intresse.

Och det gör självfallet inte heller den utrikespolitiska utvecklingen. Här kommer säkert de nya spänningarna kring Sydkinesiska sjön att komma upp i såväl presentationer som diskussioner.

Lite motvilligt får jag således i morgon överge den vackra och varma hösten vid foten av Apenninerna för att bege mig tillbaka till Mittens Rikes norra huvudstad.

Flyktingar och Kina i olika fokus.

ABU DHABI: Dygnen med diskussioner i värmen här går nu snabbt mot sitt slut, och om några timmar inleder jag de flygningar som i morgon bitti kommer att föra mig hem till Stockholm igen.

Och det har varit en lång resa denna gång – bokstavligen jorden runt.

Här befinner jag mig mitt i arabvärlden och vid randen av Persien, men de diskussionerna jag deltagit i har bara ytterligt marginellt handlat om de utmaningar som finns eller har sitt ursprung i just detta område.

Men om någon vecka är jag tillbaka härom, och då kommer fokus helt och hållet att ligga på just de frågorna.

Min uppgift här har varit att leda det tankearbete som fokuserar på Europa och våra utmaningar, och lite av vår syn på dessa kommer vi att sammanfatta i ett papper inför det stora Davos-mötet i slutet av januari.

Slående här som annorstädes är att medan den europeiska debatten just nu är helt och hållet absorberad av flykting- och migrationsutmaningen, är fokus från USA nästan lika koncentrerat på den utmaning som Kina på olika sätt utgör.

Att diskussionerna och frågorna kring de kortsiktiga problem och de långsiktiga både utmaningar och möjligheter Europa står för när det gäller flyktingar och migration varit många behöver knappast påpekas.

Men det har också handlat om Kina.

I dag har ett amerikanskt örlogsfartyg seglat genom 12 sjömilszonen kring en av de öar i Sydkinesiska sjön som Kina ensidigt förklarat som sina, och protesterna från Peking har varit mycket tydliga. 

Vi kommer att få höra mer om detta. Den kinesiska maktens tillväxt, och de farhågor denna ledder till, riskerar att föra oss allt närmare allt allvarligare konfrontationer.

Men för mig här har självfallet också den digitala agendan varit viktig.

Temat för mötet i Davos kommer tydligen att vara den fjärde industriella revolutionen, och den handlar ju om hur de digitala teknologierna skapar helt möjligheter. 

Och de olika frågeställningarna kring den digitala utvecklingen blir allt fler och allt viktigare, och det samtidig som riskerna för att förlegad politik skapar nya blockeringar blir allt tydligare.

Om detta skriver jag i en global debattartikel som nu publicerats i bl a Huffington Post, och som jag redan fått åtskilliga reaktioner på.

Inte minst handlar det om utvecklingen i Europa som trots en del positiva steg nu allvarlig riskerar att gå åt fel håll. 

I stället för en allt mer gemensam europeisk digital marknad riskera vi faktiskt en allt mer fragmentiserad sådan.

Men nu blir det middag med några vänner från världens alla hörn innan det bär av till flygplatsen.

Och jag ser genuint fram emot att morgon kunna återse Stockholm.

Landet i Abu Dhabi för GAC.

ABU DHABI: Nu har jag landat här, hittat mitt hotell och börjat att sortera ut koncepten inför de olika mötena under de kommande dygnen.

De s k Global Action Councils som World Economic Forum satt upp är tänkta att vara något av idégeneratorer i olika globala frågor. 

En gång om året samlas de alla samtidigt för att också göra det möjligt för mer eller mindre ordnade diskussioner mellan dem.

Och det är det som sker här i Abu Dhabi under de närmaste dygnen. 

Tillsammans är vi väl kring 1400 personer som deltar i de olika aktiviteterna. Det är, med andra ord, ett rätt så stort arrangemang. Någonstans skall jag lyckas att leta upp också Anders Borg.

Min uppgift är att leda arbetet i den GAC som handlar om Europa. Vår uppgift är att försöka skissa på de kommande två årens utmaningar för Europa – och det finns ju en del sådana.

Och strax hoppas jag att kunna finna mina olika medarbetare i myllret här.

I New York hann jag i går dessvärre bara med att vara med om den första förmiddagen av styrelsemötet i International Crisis Group. 

Men eftersom det var dels diskussionen om den strategiska inriktningen och dels diskussionen om Europa och dess närområde var det ju inte utan betydelse.

Dessvärre tvingas vi konstatera att de senast fem åren inneburit fler konflikter, fler dödade och fler på flykt. Och det sker efter två decennier då utvecklingen var betydligt mer positiv.

Detta innebär också att stater och internationella organ och institutioner blivit så upptagna av de krav som akut krishantering ställer att insatser och resurser för att förebygga och faktiskt lösa kriser snarare har minskat.

Och det är självfallet en allvarlig utveckling. Motsatsen borde objektivt sett ha varit fallet.

Här har ICG en viktig roll. 

Genom faktabaserade analyser och rekommendationer grundade på breda kontakter utan diplomatiska hänsynstagande kan ICG förbättra det samlade internationella samfundets möjligheter att förebygga och lösa olika konflikter. 

Det är nu 20 år sedan ICG sattes upp, och jag tillhör dem som satt stort värde på dess olika analyser och rekommendationer långt innan jag bu hamnat i dess styrelse. 

Svenska regeringar under en följd av år har också tillhört dem som gett ICG tydlig och viktigt stöd. Så är det också fortsatt.

När styrelsen gick från att diskutera den strategiska inriktningen till att fokusera mera på det europeiska närområdet blev det oundgängligen en diskussion kring Ryssland och dess intentioner.

En studiegrupp ur ICG hade nyligen tillbringat tio dygn i Kiev och Moskva, och det hade satt sina tydliga avtryck. 

Till detta kommer att ICG:s verksamhet i Ryssland, som fokuserat på inte minst konflikterna i norra Kaukasus, kommit under allt hårdare tryck från myndigheterna.

Och nu diskuterade vi hur vi i denna situation skall inrikta våra olika kommande insatser i detta vidare område. Men detaljerna i den diskussionen hör knappast hemma här.

Även om det kanske inte kommer att dominera diskussionerna här i Abu Dhabi bör noteras att denna söndag ju är en dag med viktiga val.

Långt borta är det presidentval i Argentina.

Efter att ha genomlevt ett antal olika arrangemang där presidenten Kirchner ansett att hon skulle undervisa oss andra om sakernas tillstånd, och med den ekonomiska politik hon bedrivit, har jag svårt att se annat än att varje förändring i Buenos Aires blir till det bättre.

Men vi får väl se.

Närmare hemma är det viktigt parlamentsval i Polen, och där tyder allt på att regerande Medborgarplattformen OP kommer att förlora, och makten tas över av mer nationalkonservativa krafter.

I detta ligger icke oväsentliga faror för den ekonomiska politiken, och möjligen också betydande faromoment för den europeiska orienteringen.

Men även här är det nog bästa att avvakta och se hur utvecklingen blir. Blir det en majoritets- eller en koalitionsregering?

I Ukraina är det så lokalval i dag, och de har en betydelse utöver vad lokala val normalt har.

Efter det att det genomförts först president- och sedan parlamentsval efter de stora förändringar landat gått igenom kan man säga att dessa val fullbordar Ukrainas demokratiska cykel. 

Okomplicerade är de dock knappast, och den djupa ekonomiska krisen, med en förväntad nedgång på ca 15% i år, kommer sannolikt att innebära att olika populistiska krafter kommer att ta vind i seglen.

Och det kan förvisso inte uteslutas att det finns de som vill runda hörnen när det gäller kampen om makten i olika viktiga städer.

Från hemmafronten noterar jag den breda uppgörelse om flyktingpolitiken och angränsande områden som ingicks mellan regeringen och allianspartierna i går.

Den var självfallet en kompromiss, och ingen har heller hävdat att den i allt löser alla problem, men den rör i alla fall den samlade politiken i rätt riktning, och den gör det dessutom i brett samförstånd.

I bägge avseendena finns det anledning att välkomna den.

Migrationsverkets rätt dramatiska prognos bidrog säkert till att göra överenskommelsen möjlig.

Exakt hur saker och ting kommer att utvecklas vet vi inte, men det är ju långt ifrån osannolikt att vi får en situation där mottagningskostnaderna kommer att vara ca 50% högre än försvarsanslaget och att ca 60% av biståndsanslaget kommer att användas för att täcka dem – och där den största enskilda mottagaren av bistånd är inte längre är Afghanistan utan i stället Malmö.

En sådan situation är självfallet inte hållbar. Den insikten verkar nu finnas.

Och viktigt i uppgörelsen var att man började att ta steg också när det gäller att underlätta den avgörande integrationen. Det är hur vi lyckas eller misslyckas med den som på sikt är avgörande för oss.

Mer kortsiktiga avgörande är självfallet hur det samlade Europa klarar den akuta hanteringen, i viktiga avseenden återstår det att se.

I dag är det åter krismöte med och om utvecklingen på Balkan i dessa avseenden. 

Situationen där är ju långt ifrån tillfredsställande, strömmen av flyktingar från Turkiet och Grekland fortsätter att vara stark och ibland verkar det som om olika länder arbetar mer mot än med varandra.

Under den gågna veckan har närmare 50.000 personer kommit från Turkiet över till de grekiska öarna. Och därifrån tar de sig vidare upp genom Balkan.

Att sedan det nära förestående valet i Kroatien sannolikt komplicerat hanteringen tillhör också bilden.

Också detta kommer med den allra största säkerhet att tillhöra det som diskuteras under mina dygn här i Abu Dhabi.

Och nu i New York.

NEW YORK: Den långa flygningen från Seoul tog mig över Japan, längs ryska Kamtjacka-halvön, upp till Alaska och sedan ner över Canada för landning på Kennedy-flygplatsen här. 

Jag lyfte från Seoul på torsdagskvällen långt innan den dagen ens hade börjat i New York, men när jag mitt i den korta natten passerade den internationella datumlinjen var jag tillbaka i den begynnande torsdagen och landade sedan på dess kväll här.

Så kan det bli på vår runda jord. 

Och här inleds i morgon styrelsesammanträdet med International Crisis Group. Egentligen sträcker sig dess olika aktiviteter till måndag, men för min del bär det vidare redan lördag eftermiddag. 

Men intill dess hoppas jag att vi hunnit med en del av det viktigaste.

I morgon kväll har mottagning med också FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon för att höra också hans syn på olika utmaningar från FN:s perspektiv just nu.

Generalförsamlingen antog ju nyligen de mångordiga s k utvecklingsmålen, och alla har gratulerat varandra till det, men i avgörande poltiska frågor som t ex konflikten i Syrien förefaller läget i FN minst lika låst som tidigare. 

Och nu misstänker jag att många diskreta samtal kring FN här handlar om vem som kommer att efterträda Ban Ki-moon som generalsekreterare.

Skall man följa den informella rotation som ofta gällt borde det bli någon från Europas mer östliga delar. 

Det saknas inte dugliga kandidater.

Sedan blir det middagar i olika hem runt om i New York. 

För min del blir det en middag med bl a amerikanska f d finansministern Larry Summers för att diskutera läget i den globala ekonomin just nu.

Jag misstänker att vi kommer att prata åtskilligt om Kina på den.

På lördagen hinner jag dessvärre mest vara med om diskussionen om olika utmaningar för Europa och ICG:s olika aktiviteter i det sammanhanget, men det har ju alldeles självklart sin betydelse.

En grupp ur styrelsen har alldeles nyligen varit i Kiev och Moskva, och det skall bli intressant att höra deras reflektioner.

Men mötet här ger ju också rika möjligheter till informella samtal med styrelsemedlemmar från världens alla hörn. 

Här utvecklas ju också det drama som är den amerikanska inrikespolitiken inför presidentvalet nästa år.

I dag har Hillary Clinton suttit i ett kongressförhör i inte mindre än elva timmar om attacken på den amerikanska ambassaden i Benghazi. Det var en hög grad politiskt affär, som i detta avseende gick en bra bit längre än vad t o m vad våra KU-förhör stundtals gör, men som hon att döma av vad jag ser på TV här i kväll klarade väl.

Att hon blir det demokratiska partiets presidentkandidat kan det i dag inte råda någon tvekan om. 

På den republikanska sidan sedan det fortfarande tämligen så kaotiskt ut.

På lördag eftermiddag sätter jag mig så åter på ett flygplan för att ta mig till Abu Dhabi och mötet där med World Economic Forum:s s k Global Action Councils.

Där leder jag arbetet i den GAC som ägnar sig åt just Europa. 

Vi skall ha en prognos om de kommande två årens sannolika utveckling klar till mötet i Davos i slutet av januari nästa år.

Kan Blockchain hjälpa oss?

SEOUL: Andra dagen för mig här har varit en dag av att blicka framåt i en rad olika avseenden.

Det blev ett par timmar med Pindar, Silvia, Vlad och Paul med diskussioner om vad som kan komma bortom det internet som vi känner i dag.

En författare och konsult från Canada, en programmerare från Rumänien, en nätpionjär från Kina, en nätjurist från Korea – i alla tänkbara åldrar – var en ganska blandad och spännande kombination.

Och det handlade om Blockchain. Det är den teknologi som i dag möjliggör olika digitala valutor, men som har en potential långt bortom detta. 

Vlad tillhör den handfull av personer runt om i världen som nu skriver protokoll för de kommande versionerna av denna teknologi med betydligt ökade möjligheter.

Och det är en fascinerande grupp av något tjog av personer runt om i världen som nu driver denna utveckling. 

De möts ständigt i Stanford, Hong Kong eller Sydney och ger svävande svar på frågan var de egentligen bor – i en kombination av på flygplan och på nätet, misstänker jag. 

Och nu satt vi några här i Seoul och från våra olika utgångspunkter bollade synpunkter på vart detta kan leda.

För min del handlade det självfallet om vad i denna utveckling som kan komma att vara relevant för att hantera en del av de problem som vi identifierar i den globala kommission jag leder.

Och sannolikt är svaret: åtskilligt. Men teknologin är ännu i sin linda, och förståelsen av den än mer så.

Till övriga frågor som är stora under diskussionerna här är alldeles självklart Kina.

Korea har en stark och viktig säkerhetsrelation med USA, och en stark och snabbt växande ekonomisk relation med Kina. 

Och då och då under dessa dagar ställs odiplomatiskt frågan om hur detta kan komma att utvecklas i det lite längre perspektivet.

Bakom den frågan ligger den större frågan om hur Kinas växande makt kommer att påverka regionens utveckling. En bestämd professor från Peking gjorde ingen större hemlighet av de ambitioner man har i det avseendet.

Här ligger självfallet den långsiktiga spänningen vad gäller säkerhet i denna del av världen. 

En välkänd professor från USA var tydlig i sin tes att detta förr eller senare kommer att leda till en öppen konflikt. Andra röster var mindre pessimistiska – men också mindre säkra. 

Den kortsiktiga spänningen ligger alldeles självklart i situationen inte alls långt härifrån – vårt möte ligger inom räckvidden för långskjutande nordkoreanskt artilleri på andra sidan stilleståndslinjen.

Det talas nu om förberedelser för ett nytt kärnvapenprov, om än inte omedelbart förestående.

Jag tillhör ju dem som inte kan se att regimen i Pyongyang kan komma att överleva, och är påtagligt bekymrad över de olika scenarier som finns för dess möjliga kollaps. 

Här finns, om det inte hanteras rätt, en risk för en direkt konfrontation mellan Kina och USA. Högkvarteret för USA:s 8:e armé ligger väl inom synhåll från vårt hotell.

Och det gör det viktigt att det finns fungerande dialoger för säkerhetsfrågor mellan alla olika aktörer i regionen.

Kvällens middag kommer för min del med all sannolikhet att handla åtskilligt om detta,

I morgon är det sista dagen här.

Jag leder en panel om framtidens nätfrågor. Det finns åtskilligt att säga.

Och fram mot kvällen lämnar jag Seoul och sätter mig på ett plan till New York. 

Det är tretton timmars tidsskillnad dit. Eller elva. 

Det beror ju på åt vilken håll man räknar.

Korea blickar framåt.

SEOUL: Mitt i natten i går kom jag hit, och tidigt i dag på morgonen började diskussionerna på stora World Knowledge Forum här.

Jag var här förra året i samband med att vi få också hade ett möte med Global Commission on Internet Governance här – Korea ligger mycket långt framme i alla dessa frågor – och i år ville de att jag skulle komma tillbaka för att dels diskutera geopolitik och dels global cyberpolitik.

Och det gör jag gärna. 

Frågorna är viktiga, och perspektiven från denna del av världen förvisso viktiga de också.

Till detta kommer att Seoul är en spännande, dynamisk och sympatisk storstad. Jag återvänder gärna hit.

Dagens diskussioner här har spänt över breda fält.

För min del har det blivit mest geopolitik. 

Jag hamnade i en diskussion med en rysk företrädare som hävdade att Ukraina var en ”artificiell nation” som man ty följande inte behövde respektera. 

På min fråga vilka andra stater som man såg som ”artificiella” och ty följande kunde göra som man ville med – Belarus? Kazakhstan? Lettland? Georgien? – blev det dock inget tydlig svar.

Men attityden är självfallet skrämmande. Och ukrainarna betraktar sannerligen inte sin stat som ”artificiell” och med mindre rätt till självständighet än andra.

Annars är det mest Kina det handlar om när det gäller geopolitik, och jag kommer att lyssna uppmärksamt på vad som sägs i det ämnet.

Sedan blir det mycket nätet, den fjärde industriella revolutionen och nätpolitik för min del under de kommande två dagarna. 

I dag missade jag dessvärre några sessioner om den nya ”shared economy” med bl a såväl Ueber som AirBnB här för att presentera sina visioner för framtiden.

Korea tänker tydligt att vara på framkant i den utvecklingen också.

Vestibulen i hotellet här är annars fylld med avancerade kretskort, fantastiska skärmar, 3D-skrivare och drönare i diverse skapelser. 

Detta är en industrination i utveckling.

Snabb besök i Peking.

PEKING: Det var vackra och soliga dagar med klar blå himmel nere i sydliga Guangdong, men en modern 747-8 har nu fört mig till nordliga Peking med dess tydliga problem inte minst med den förorenade luften.

Varför kommunisterna flyttade huvudstaden tillbaks hit från mer centralt belägna Nanking vet jag inte. 

Att tidigare mongoliska och manchu-dynastier föredrog denna stad närmare deras hemländer är då kanske mer begripligt.

Men nu är det som det är. 

Hett på sommaren och kallt på vintern. Och numera med en luftkvalitet som torde vara den särklassigt sämsta av alla världens huvudstäder.

Det var intressanta dagar av dialog nere i Guangdong, och det kommer med all säkerhet att bli en fortsättning på detta forum. 

Det är upplagt med viss inspiration från andra fora i andra delar av världen.

Och det är förvisso av stor betydelse att bättre förstå utvecklingen i detta allt viktigare land. Vi kommer alla på ett eller annat sätt att beröras av Kinas utveckling. 

I dessa avseende har dessa dagar med också några andra f d ledande politiker från olika demokratier varit mycket bra.

Tydligt är att det här också finns ett intresse att lyssna på de synpunkter som vi som inbjudits hit kunde tänkas att ha.

Gårdagens avslutande diskussion handlade om den kinesiska ekonomin, och det var ovanligt såväl att höra framträdande ekonomer komma med helt andra och lägre siffror för tillväxten än de officiella som att lyssna på mycket olika uppfattningar om vägen framåt.

Att mäta tillväxt är nu inte alldeles enkelt, och förutom de officiella finns det andra mått här i Kina.

Populär är att mäta järnvägstrafik, elkonsumtion och motsvarande för att få en bättre bild, men i China Daily på planet upp hit läser jag att vissa nu diskuterar ett index som utgår bl a från inrikesflyget, uttag på bankomater och paketleveranser för att försöka att bättre fånga in utvecklingen.

Den kinesiska ekonomin förändras tydligt. Området kring Pärl-flodens var ju under ett skede ”världens fabrik”, men det är ju tydligt hur också detta nu ändras. 

Och tjänstesektorn växer. 

Man räknar med att 40% av den privata konsumtionen nu går till olika former av tjänster. Och den prisat konsumtionen stiger – med nuvarande trender kommer den 2030 att vara av ungefär samma storlek som USA:s samlade ekonomi.

Men åtskilligt bromsar också i Kina.

En sektor av statsföretag som efter finanskrisen blivit alldeles för stor, och som tydligt bromsar den ekonomiska tillväxten, ses som ett av de allra största problemen. 

Men om man kommer att lyckas att skära ner och begränsa denna sektor återstår att se. Det s k femte plenarsammanträdet med kommunistpartiets centralkommitté inom kort väntas ta itu med frågan.

Vi får väl se. Stegen hitintills förefaller relativt halvhjärtade.

Och sedan är det ingen tvekan om att begränsningarna på internet har en negativ verkan. 

Jag tipsas visserligen hela tiden om mer eller mindre finurliga sätt som man kan ta sig runt dessa på, men det är ingen tvekan om att de är ett betydande problem inte minst för företag beroende av ett fritt och kontinuerligt flöde av data också över gamla nationsgränser.

Här tror jag att Kina förr eller senare måste välja väg. Säkerheten får inte bli ett hinder för utvecklingen – i förlängningen kan det också bli ett hot mot säkerheten.

Men om man inser det är långt ifrån säkert. 

Att den kinesiska ekonomin bromsar in något är naturligt. De flesta utgår och hoppas på att det blir vad som brukar kallas en mjuklandning.

Men i våra diskussioner fanns det också de dom inte uteslöt alternativet med en s k hård landning. 

Och i det alternativet kanske det faktiskt är störst sannolikhet för att man faktiskt kommer att ta tag i de faktorer som bromsar den kinesiska ekonomin.

Lätt följer jag härifrån med vad som händer i Europa och i Sverige. Men det är långt borta. I media registreras flyktingkrisen, men inte så mycket mer.

Ny dialog med Japan. Kommande trepartsmöte i Korea. Motsättningar om Sydkinesiska Sjön. Kommande valet i Mynanmar. President Xi Jinpings statsbesök i Storbritannien. 

Världen ser lite annorlunda ut härifrån.
Nu blir det ett dygn här i Peking för mig. Och sedan bär ett vidare. 

One Belt One Road One Net

GUANGZHOU: Just nu befinner vi oss mitt uppe i den andra dagen av diskussioner här på Imperial Springs International Forum med naturligt fokus på Kinas utveckling och landets relationer till världen i övrigt.

Miljön finns det ingen anledning att klaga på. 

En imponerande modern och smakfull hotell- och konferensanläggning i stil från Tang-dynastin i vackra trakter en bit nordväst om själva metropolen Guanhzhou.

Och en blandning av internationella och kinesiska deltagare, med betydande tyngd från just denna region. 

Historiskt har det ju varit Guangdong-provinsen som varit både reform-motorn och fönster mot den vidare världen för Kina. 

Diskussioner i denna del av världen har ibland ett lite väl formellt och ceremoniellt drag över sig, och det var åtskilligt av det i går, men i dag har vi faktiskt börja komma in i verkliga diskussioner.

Den interna utvecklingen i Kina tillhör knappast de formella ämnena, men det säger sig självt att det mer informellt blir en hel del om också dessa frågor.

Ekonomin saktar tydligt ned. 

Officiellt talas det om en tillväxt på 6-7%, men åtskilliga här talar snarare i termer av 4-5%. 

Den årliga rapporten från den europeiska handelskammaren i Peking talar om att reformpolitiken har stannat av, och oroar sig inte minst för också de ekonomiska effekterna av ökade restriktioner på nätet.

Här har det dock snarare varit olika mera utrikespolitiska frågeställningar som stått i fokus.

Mycket här handlar just nu om det initiativ One Belt One Road som president Xi Jinping lanserade hösten 2013, om än det då talades mer om en ny version av den gamla sidenvägen.

Allmänt handlar det om att Kina är berett att satsa tämligen så gigantiska summor på att bygga ut framförallt infrastrukturen för transporter såväl till lands som till sjöss i det vidare närområdet.

Och att bygga infrastruktur är ju någonting som Kina visat betydande kapacitet för. Det är svårt att inte bli imponerad av de moderna motorvägarna, järnvägarna och flygplatserna i detta land.

Med stora överskott av kapital, och måhända också överkapacitet i delar av sina industrier, var det måhända en naturlig tanke att utsträcka dessa ambitioner till det vidare närområdet.

Men någon genomtänkt och detaljerad plan finns knappast. Intrycket från våra diskussioner är snarast att den kinesiska byråkratin nu är fullt upptagen med att komma i kapp ledarskapets uttalade ambitioner.

Mest konkret uttryck har vi sett i relationerna med Pakistan, där man nu lovat att investera närmare 50 miljarder dollar i kraftproduktion och i infrastrukturen de 1.300 kilometrarna från Kashgar i Sinkiang-provinsen i Kina till den nya hamnen Gwadar i Baluchistan i västligaste Pakistan.

Enklare sagt än gjort, skulle jag vilja säga.

Men steg för steg kommer planer för OBOR, som det heter, säkert successivt att rullas ut. 

Och då kommer det att krävas också diplomatisk skicklighet för att det inte skall uppfattas som uttryck främst för geopolitiska ambitioner med alla de misstänker som detta kommer att väcka.

Jag har inte svårt att se hur delar av detta riskerar att uppfattas i New Delhi. Och Kina och Indien är det framtida Asiens dominerande makter. 

Centralasien är ju också ett område där riskerna för instabilitet framöver är ganska betydande. 

Möjligen är förhoppningen att man här med stora investeringar kan mildra dessa risker, på samma sätt som man alldeles uppenbart ser saken i den egna provinsen Sinkiang.

I mina inlägg här har jag upprepat att infrastruktur för framtiden inte bara handlar om One Belt och One Road, utan att vi alla kommer att bli beroende av One Net.

Ett öppet, fritt, säkert och stabilt globalt internet är den särklassigt viktigaste infrastrukturen för vår gemensamma framtid. Och här finns ju som bekant betydande frågetecken kring den kinesiska utvecklingen och politiken.

Det har noterats noga vad jag sagt. Så brukar det vara. Men sedan har diskussionen gått vidare.

Försiktigt har diskussionerna här också cirklat kring dispyterna kring Sydkinesiska Sjön. 

Här har ju USA i dagarna åter explicit sagt att man avser att flyga och föra fartyg som man vill, och det har föranlett ett strävt svar från Peking.

Positivt, om än knappast diskuterar här, är att relationerna mellan Japan och Kina nu ser bättre ut, och det förbereds ju också ett toppmöte i Seoul mellan Kina, Japan och Korea inom den närmaste månaden.

Jag misstänker att det kommer att diskuteras mer om det när jag kommer till Seoul i början av nästa vecka.

Vi fortsätter här under eftermiddagen och kvällen. I morgon ser vi på några utvecklingsprojekt inne i staden Guangzhou innan det är dags för avfärd.

Men då kommer vi alldeles säkert att ha etablerat detta forum som någonting som kommer att upprepas under kommande år. Och sannolikt utvidgas.

Själv flyger jag i morgon eftermiddag upp till Peking för en middag och måndag där, innan det senare på måndag kväll bär vidare till Seoul i Korea.

Och nu landat i Hong Kong.

HONG KONG: Det fanns en tid då jag brukade komma inte alltför sällan till denna stad. Och högeligen uppskattade det. 

Det var i allt väsentligt en tid då den fortfarande var den sista brittisk kronkolonien, och då man fortfarande gjorde de hårresande landningarna på den gamla flygplatsen Kai Tak.

Ibland trodde man att vingspetsarna på flygplanet skulle riva ner tvättlinorna på husens balkonger när planet tvärt svängde in mellan dem för att omedelbart komma ner på landningsbanan.

Hong Kongs siste guvernör Chris Patten var – och är – en god vän, och jag minns när den ståtliga Rolls Royce-bilen med skylten GOV1 hämtade på flygplatsen och förde mig till hans stilfulla residens.

Under de åren fanns det en betydande pessimism om vad som skulle hända när ”Röda Kina” tog över makten över denna ytterligt framgångsrika stad. 

Skulle Hong Kongs relativa frihet underminera det övriga Kina, eller skulle Pekings auktoritära styre förstöra allt det som det öppna och fria Hong Kong stod för? 

Ingen visste. Alla var osäkra.

Det var traumatiskt när Folkets Befrielsearmé med sin röda flagga tog över den Tamar-byggnad och bas precis mitt inne i Hong Kong där den brittiska flottans flagga hade vajat i mer än ett sekel.

Vad skulle hända?

I dag tycker jag nog att det kan sägas att det gick bättre än väntat, men att frågetecken för framtiden samtidigt finns kvar.

Hong Kong var förvisso ingen demokrati under brittiskt styre, men väl en fungerande rättstat med tydlig frihet, och den fråga som nu dominerar är om Peking kommer att stå fast vid sitt åtagande att gå mot också ett mer representativt styre här.

Att man här ser detta som ett värn för den rättstat och den frihet man faktiskt till avgörande del fortfarande har är tämligen naturligt.

De gula paraplyernas protest på Hong Kongs gator handlade ju inte minst om detta. Jag har vänner som känner mycket starkt för detta.

Men i dag kommer jag tyvärr inte att stanna i Hong Kong. 

En tur med klassiska Star Ferry från Kowloon över till Hong Kong-ön hade annars varit trevlig. Här finns fortfarande många spännande individer att prata med. Demokratirörelsen lever. Och en utflykt till Lamu Island hade inte heller varit helt fel. 

Med bil kommer det i stället nu att bära vidare mot och förbi det det Shenzhen som jag såg i dess linda i början av 1980-talet.

Det var då det. Där var det mest en byggarbetsplats. Men nu har det också med Taiwan-ägda Foxconn blivit ett global ekonomisk metropol av rang.

Det är här också min iPad Air satts ihop av delar från när och fjärran.

Pärl-flodens delta mellan Hong Kong och Guangzhou – en gång Canton – är med sina ca 100 miljoner människor den rikaste delen av Kina.

Och utvecklingen här är fascinerande.

För lite med än ett decennium sedan tillbringade jag några dagar med att resa runt här och titta på tillverkningen av leksaker.

Och det var höggradigt intressant.

Då tillverkades 80-90% av alla världens leksaker här, och det var tre stora företag som dominerade handel. 

De hade att väl i förväg gissa vad som skulle vara populärt vilken jul – jag minns att det var mycket Star Wars just då – för att sedan få igång alla de olika fabrikerna och därefter vid ungefär den här tiden få ut containrarna på oceanerna så att allt fanns prydligt presenterat i leksaksbutikerna runt om i världen kring jul.

Ett gigantiskt maskineri – Disney:s tomtefabrik i globaliseringens verkliga värld.

Men så är det knappast längre.

Kina är inte längre ett lågkostnadsland när det gäller denna typ av tillverkning, och jag skulle gissa att huvuddelen av det jag då såg nu finns i andra länder.

Kanske Vietnam? Kanske Indonesien? Kanske Filipinerna?

I alltid läsvärda South China Morning Post läser jag om hur den ena fabriken efter den andra stänger och flyttar. 

Jag ser att t ex Microsoft-ägda Nokia stänger fabriker med 9.000 anställda i bl a Dongguan och flyttar allt till Hanoi.

En näringslivsorganisation i Guangzhou säger att ca en tredjedel av de ofta Taiwan-ägda företagen i området hade lämnat och flyttat till andra länder under de senaste två åren.

Trenden, varnar han, kommer sannolikt att accelerera under de närmast två åren.

I provinsen Guangdong finns nu i stället bland annat telekomjätten Huawei, som på bara något decennium utvecklats till den främsta konkurrenten till Ericsson på denna strategiskt oerhört viktiga globala marknad. 

Och det handlar inte bara om avancerad sammansättning som den som jättelika Foxconn står, utan om utveckling på den absoluta framkanten. 

Huawei utmanas nu också av likaledes kinesiska ZTE. Som självklart också utmanar Ericsson.

Nätföretagen expanderar snabbt. Några av världens i dag mest framgångsrika och intressanta företag i den nya nätvärlden finns i Kina och finns här.

Huawei. Alibaba. Tencent. Baidu. WeChat. 

Och jag ser att med nuvarande trender kommer inom sju år hälften av all detaljhandel i Kina att ske via nätet. 

Det är en betydligt snabbare utveckling än i USA – för att nu inte tala om Europa.

Vi har synnerligen solida anledningar att försöka att förstå vad som händer här. Och i grunden är det självfallet varför också jag nu är här.

Vägen hit genom natten var lång.

I går eftermiddag, efter mycket tidig start från Stockholm, hade jag intressanta diskussioner i Sofia, om än under alldeles för kort tid, och avlade nog alldeles för många löften att snart komma tillbaka. 

Sådant händer.

Sedan tog jag ett plan till Doha i Qatar.

Jag kunde titta ner på spännande Izmir i Turkiet. Passerade ovanför den gamla korsriddarstaden på Rhodos. Kom in över Sinai-halvön och rundade Israel med minsta möjliga marginal – Eilat vid Akaba-vikens allra innersta del låg nästan rakt ner när jag tittade ut. 

Och sedan rakt över öknen till landning på Doha:s spektakulära nya flygplats vid den vik som man träter om huruvida den skall kallas arabisk eller persisk – men som otvivelaktigt är en vik av den indiska oceanen.

Härifrån bar det sedan av hit till staden i utkanten av Pärlflodens delta vid den Sydkinesiska Sjön. 

Över Indien. Inte länge sedan jag var där. Över Bangladesh, Myanmar, Laos och södra Kina. 

Och sedan majestätiskt in för landning på den numera inte längre speciellt nya men fortfarande imponerande flygplatsen här.

Jag skulle ha kunnat flyga direkt till Guangzhou. Från Istanbul eller Doha eller åtskilliga andra ställen. 

Men det är handelsmässa där just nu. Stort. Och det var inte alldeles lätt med platser på planen. Att flyga via Peking tyckte jag var lite väl mycket av omväg. 

Så det blev Hong Kong och bil några timmar härifrån. Jag klagar inte alls. 

Lite – alltför lite – av ett återseende, och sedan en möjlighet att se lite mer av utvecklingen i området under färden upp mot Imperial Springs en bit norr om Guangzhou.

Dit kommer jag nog lagom till middag. Gamla och nya vänner.

Och i morgon bitti börjar så två dagar av diskussioner om utvecklingen i Kina och dess betydelse för världen i övrigt.

Men först skall vi tydligen symboliskt plantera träd. 

Man tar ju seden dit man kommer.

Om MH17 – och sedan Sofia och Guangzhou.

STOCKHOLM: Det blev ännu en nyttig arbetsdag i Stockholm, och nu var det mer riksdags- och regeringskvarteren och diverse möten där i olika frågor som var i mitt fokus.

I dag publicerades så den holländska haverikommissionens rapport om nedskjutningen av MH17.

Och detaljerat slog den fast att det var en viss typ av stridsdel från en rysktillverkad Buk-robot som var ansvaret.

Just typen av stridsdel har betydelse i sammanhanget, eftersom det ju finns olika versioner av Buk.

Från också officiell rysk sida har man ju tidigare förfäktat åsikten att det var ett ukrainskt flygplan av typ Su25 som var ansvarigt för dådet.

Men om den versionen var det alldeles tyst i dag. 

Nu siktade man in sig på att försöka säga att det inte var just den typen av stridsdel det handlade om. Från holländsk sida konstaterade man då kallt att delar från just den typen av stridsdel återfunnits i vraket.

Och därmed borde också den avledande manövern kunna läggas åt sidan.

Dagens rapport lägger fast vad som hände, men hade inte till uppgift att gå in i frågan om vem som var ansvarig.

Nu vidtar den judiska processen, och den har stöd också i en resolution från FN:s säkerhetsråd. 

Oavsett de former den kommer att få är jag övertygad om att Nederländerna kommer att föra den fram till en konkret slutsats.

Frågan kommer – och det på mycket goda grunder – att förfölja Moskva under lång tid framöver.

Tidigt i morgon bitti åker jag till Sofia i Bulgarien för att medverka vid en konferens om utvecklingen främst i Europas sydöstra delar. 

Ekonomin står i fokus, men självfallet också den poltiska utvecklingen. Och flyktingfrågan går alldeles självklart inte att undvika.

Det blir dock bara några timmar i denna stad mitt på den balkanska halvön – i Sofia är det ungefär lika långt till vatten åt öst, syd och väst – och sedan flyger jag därifrån till Hong Kong för att ta mig till den konferens en bit utanför Guangzhou i södra Kina som kommer att sysselsätta mig de närmaste dygnen.

Kina har ju kommit i starkt fokus under den senaste tiden av en rad olika skäl.

Det finns frågetecken om delar av den ekonomiska utvecklingen, samtidigt som det finns utropstecken kring delar av den politiska. 

Och hur man än vrider på dessa saker är Kina ekonomiskt såväl som politiskt en allt starkare faktor och spelare på den globala scenen.

Att förstå, och att ha dialog med Kina, blir därmed allt viktigare.

Där kommer diskussionerna att ledas av bl a Australiens f d premiär- och utrikesminister Kevin Rudd. Han började visserligen en gång i världen sin diplomatiska bana i Stockholm, men kom senare att spendera en betydande del av den i Kina, och arbetar nu mycket med just relationerna dit.

Vi får se om jag har möjlighet att återkomma på denna plats från Kina.

Efter Guangzhou är jag ett dygn i Peking, men när jag sent måndag nästa vecka kommer till Seoul i Korea finns det i alla fall ett fritt och öppet Internet att åter knyta an till.

Invandring och integration

STOCKHOLM: Det var en arbetsdag här hemma i Stockholm i dag, och den kommer i morgon att följas av ytterligare en. Behövligt och trevligt.

Det var uppdatering och samordning i samband med uppdraget i den arbetsgrupp i Bryssel som ser på frågor kring gemensamma insatser för försvarsforskning i Europa, och det var uppdatering och samordning när det handlar om delar av den globala utvecklingen kring näten och data.

Så det blev en förmiddag i Kista, där frågor som dessa ligger en bra bit närmare än vad de kanske gör i huvudstadens mera centrala delar.

Men i morgon kommer jag i gengäld att spendera i alla fall viss tid i regeringskansli och riksdag, och måhända kommer det att bli aktuellt att också där beröra frågor kring detta.

Om den inrikespolitiska utvecklingen sägs det åtskilligt i dagar av detta, men jag tror knappast att det tjänar något syfte att också jag bidrar till den allmänna förvirringen.

Att det behövs tydlig politik inför de betydande utmaningar vi står inför är dock alldeles tveklöst, och jag har i alla fall hittills inte sprungit på någon som med övertygelse hävdar att det är det vi för ögonblicket har.

Antalet asylsökande har nu passerat siffran från rekordåret hitintills 1992, när det var kriget i Bosnien som ledde till att vi i betydande omfattning, om än inte fullständigt, öppnade våra dörrar.

Den politiken var förvisso inte okontroversiell.

Redan året innan hade ju det plötsligt påkomna partiet Ny Demokrati lyckats komma in i riksdagen med motstånd mot just invandring och flyktingar som den mest bärande delen av sitt budskap. Och där kom de ju att inneha en vågmästarställning som inte var okomplicerad – detta var innan de budgetregler som sedan dess påtagligt stärkt regeringsmaktens ställning.

Vi kom att klara flyktinginströmningen 1992, och ser vi tillbaka på den situationen i dag är det inte svårt att konstatera att den avgörande integrationen i huvudsak kom att fungera relativt väl.

I ett viktigt avseende var situationen svårare då än vad den är i dag.

Jag tänker på att öppenheten för att snabbt ta emot en stor mängd flyktingar från vad som ju för den tidens samhälle var ett i allt väsentligt okänt område var tydligt begränsad. Det fanns en större främlingsrädsla i det svenska samhället för två decennier sedan än vad det finns i dag.

Men andra avseenden var situationen emellertid lättare då.

Det var lågkonjunktur i Sverige, och också andra faktorer bidrog till att det fanns relativt gott om lediga bostäder och halvtomma hotell runt om i Sverige. De problem som nu är mycket akuta var förvisso inte enkla då heller, men trots allt mindre svåra att hantera.

Och därtill kom att det rörde sig om en topp under ett år. Nu tyder ju allt på att det handlar om en mer uthållig utveckling. Siffrorna i år ligger nu över förra året, men även dessa kom ju att komma upp på mycket höga nivåer.

Jag har skrivit här tidigare att de avgörande utmaningarna inte ligger i det kortsiktiga mottagandet utan i den långsiktiga integrationen, och att det är på de senare utmaningarna som uppmärksamheten borde fokuseras.

Det kommer i längden knappast att vara möjligt att förena bland Europas liberalaste invandring med bland Europas sämsta integration.

Skall vi undvika allvarliga problem måste antingen det ena eller det andra korrigeras, och enligt min mening måste fokus tydligt ligga på det senare.

Från regeringens sida ser jag praktiskt taget ingenting alls som tyder på att man inser behovet av tydliga förändringar i dessa avseenden.

Och jag kan förstå dess svårigheter – till icke oväsentlig del kommer det att handla om åtgärder som strider mot socialdemokratisk ortodoxi av tämligen grundmurat slag.

I detta ligger att någon snar förändring kanske inte är sannolik, men i detta ligger också att det finns icke obetydliga långsiktiga risker i den situation vi nu står mitt uppe i.

Självfallet måste det till europeisk solidaritet och europeiska lösningar. EU-toppmötet på torsdag och fredag kommer åter att ha frågan på dagordningen. Och steg för steg förefaller den samlade europeiska politiken att röra sig åt rätt håll.

Men det kommer inte att räcka.

Det krävs också en nationell politik.

Och där är vi knappast ännu.

Tragedin i Turkiet

BODRUM: Så lämnar jag Turkiet efter en i flera avseenden laddad helg av diskussioner. 

Just när vi i går förmiddag satt i diskussioner med f d president Gül, som var osedvanligt öppen i sina olika bedömningar, kom nyheten om bomber som hade detonerat vid en demonstration i Ankara.

Och sedan dess har nyheterna blivit successivt allt värre.

Antalet döda kommer med all säkerhet att bli över 100, och därmed blir detta den värsta terrorbombning som vi sett i Europa sedan bomberna på tåget i Madrid 2004 dödade nästan 200 människor.

Det var en i huvudsak kurdisk fredsdemonstration som bomberna riktade sig mot, och självfallet hänger frågan om vem som ligger bakom nu tungt över ett turkiskt samhälle i tre dagars landssorg.

Från regeringens sida sägs att det förefaller att ha handlar om två självmordsbombare, och om det så är fallet riktas misstankar kanske främst mot Daesh. 

Men ingen har när detta skrivs tagit på sig ansvaret, och det kommer säkert att ta tid at få ett tydligt svar på frågan.

Daesh är i hård konfrontation med olika kurdiska – och för den delen också turkiska intressen – i striderna i Syrien, så att de har ansvaret är inte alldeles otänkbart.

Vilken effekt tragedin kommer att ha på den turkiska valrörelse som nu går in i ett intensivare skede inför valet den 1 november återstår att se.

Hitintills tyder opinionsmätningarna inte på några avgörande förändringar i förhållande till valet i juni, och om så blir fallet kommer frågan om en koalitionsregering tillbaka på bordet.

Relationerna mellan EU och Turkiet har kommit in i ett nytt skede i och med flyktingtragedin, och högnivåbesöken mellan Bryssel och Ankara har avlöst varandra under de senaste två veckorna. 

Någon form av gemensamhet i hanteringen av frågan är en nödvändighet, och därmed kommer också andra delar av relationen med nödvändighet på bordet.

Kommissionen sköt av någon anledning på publiceringen av sin årliga rapport om utvidgningsfrågor, inklusive bedömningen av Turkiet, till den vecka som nu kommer efter denna, men den rapporten kommer säkert att innehålla åtskilliga bistra formuleringar om delar av utvecklingen i landet.

Pressfriheten står åter i fokus, efter tillslag grundade på gamla kemalistiska lagar om att staten och dess främsta företrädare inte får ifrågasättas. 

Och utvecklingen i dessa avseenden är utan tvekan starkt oroande. Den europeiska rösten är viktig.

På det positiva kontot måste noteras att förhandlingarna om Cypern nu faktiskt efter år av misslyckade försök rör sig påtagligt framåt. 

Det är alls inte orealistiskt att räkna med ett avtal om några månader, och sedan parallella folkomröstningar i de två delarna av Cypern på våren.

Och det kommer i så fall inte bara att leda till att ön enas och turkiska blir ett officiellt språk i EU, utan lyfter dessutom de blockeringar av inte mindre än 14 olika s k kapitel i Turkiets EU-förhandlingarna som dispyten om den delade ön lett till.

Frågan om ett medlemskap i EU för Turkiet känns kanske inte som aktuell för dagen, men det är ingen tvekan om att dessa förhandlingar kan ha en stabiliserande inverkan på den turkiska demokratins utveckling.

De stora framsteg landet gjorde under ett viktigt skede sammanföll ju till stor del med ett skede när dessa förhandlingar rörde sig framåt. 

Stagnationen under senare år har nog bidragit till en mer negativ utveckling också i Turkiet självt.

Denna dag har varit valdag i Belarus, där ju utgången knappast kommer ett innebära några överraskningar, men också lokalt i Wien med inte oviktig signaleffekt.

Wien har traditionellt varit en stad solitt kontrollerad av socialdemokraterna SPÖ, men nu är frågan hur mycket högerpopulistiska FPÖ kommer att kunna ta åt sig.

Och det blir ju en av de första tillfällen när vi vid valurnor kan se vilken påverkan flyktingfrågan har på den europeiska politiska situationen.

Frågan kommer förvisso att fortsätta att dominera den europeiska politiken under den kommande veckan, och då inte minst EU-toppmötet mot slutet av veckan. 

Långsamt måste man ju börja röra sig mot mer permanenta arrangemang för att hantera flyktingströmmen. Det kommer inte att bli enkelt, men jag tror att det ändå finns en gemensam insikt om att det är en nödvändighet.

Själv kommer jag att vara hemma i Stockholm under de kommande två dagarna, men sedan vidtar en period med längre resor som för mig till olika delar av världen. 

Denna vecka kommer det att vara först Bulgarien och därefter södra Kina som står på agendan.

Därefter följer Korea, USA och Förenade Arabemiraten. Men till det kommer jag att återkomma.

Tyvärr innebär detta dock att jag också missar den moderata partistämman i Karlstad med början på onsdag, och det känns utan tvekan lite konstigt. 

Det är alltid trevlig att möta gamla och göra nya vänner, och det politiska läget i fäderneslandet är ju dessutom högst osäkert – gränsande till förvirrat – i dessa dagar. 

Digitalt tumult, Nobelpris och Bodrum.

BODRUM: Efter lite mer än ett dygn i Bryssel har jag så anlänt hit till Turkiets allra sydvästligaste hörn.

Den grekiska ön Kos ligger väl inom synhåll från kusten, och på stränderna och i vattnen runt Bodrum utspelar sig just nu en del av det stora flyktingdramat.

Rapporter talar nu om att Daesh har gjort framsteg kring Aleppo, och den syriska armén har med ryskt flygstöd inlett en offensiv för att säkra den kustenklav man just nu verkar att fokusera på.

Det finns ingenting som tyder på att den syriska konflikten håller på att dämpas. Snarare – dessvärre – tvärt om.

I Bryssel var det arbetet med nya European Global Strategy som var i fokus. Man hade dragit samman en hygglig del av de tänkare och tyckare från olika europeiska länder som brukar ägna sig åt dessa frågor.

Och det blev bra diskussioner. Och därtill en bra möjlighet att ta temperaturen på olika frågor i de europeiska institutionerna just nu.

Vad som oroade mig var att så få verkade inse de mycket betydande problem vi kommer att hamna i genom utslaget härom dagen i EU-domstolen om det s k Safe Harbour-avtalet om datatrafik över Atlanten.

Kommer Datainspektionen att stänga ner Facebook:s stora servercenter utanför Luleå? Kommer det utomordentligt framgångsrika svenska företaget för digitala betaltjänster Klarna att kunna fungera som tidigare?

Finns det – för att ställa saken på sin spets – en risk för att vi lämnar över dynamiken i den digitala utvecklingen till Kina och TPP-länderna kring Stilla Havet?

Och finns det en risk för att olika syn i dessa frågor nu kommer att allvarligt försvåra arbetet med TIPP-avtalet över Atlanten med potentiellt också påtagligt negativa effekter på möjligheten att vinna en folkomröstning om EU i Storbritannien?

Jag har inte svaren på alla dessa frågor. Till betydande del finns de helt enkelt inte. Men det som oroar mig allra mest är ändå är att så få ens ställer dem. 

Nåja, det finns öar av djupt oroad medvetenhet i Berlaymont. Men inte så mycket mer. Det behöver det ändras på.
I går och i dag har varit dagar med Nobel-prisen i först litteratur i går och sedan för fred i dag. Och de har nu fokuserat ny uppmärksamhet på dels utvecklingen i Belarus och dels Tunisien som det kvarvarande hoppet efter den s k arabiska våren.

Jag har dessvärre ännu inte läst någon bok av Svetlana Alexievich, men samtliga mina vänner från den delen av Europa var utomordentligt entusiastiska efter gårdagens besked. 

Också en person som jag trodde visste allt om detta sade att hennes böcker hade lett till en än djupare förståelse hos vederbörande för djupet i det sovjetiska upplösningsdramat.

Att rangera in henne i kategorin av oppositionella i Belarus är nog att göra det lite enkelt. Men jag ser att hon i går sade att hon ville att hennes land skulle bli som Skandinavien, eller i alla fall som de baltiska länderna. 

Det tog några timmar, men i går kom det också officiella gratulationer i alla fall från utrikesministeriet i Belarus. Av presidenten har veterligen ännu ingenting hörts.

Det är presidentval i Belarus på söndag, och utgången av detta råder det ingen större tvekan om. Fritt och rättvist är det föga, men det är nog en tämligen allmän bedömning att president Lukashenka i dagens läge sannolikt skulle vinna också ett sådant.

Med ett totalt ekonomiskt beroende av Ryssland – hans närmast sovjetiska ekonomis underskott kräver ständiga tillskott – lyckas han dock manövrera en delvis självständig kurs.

Det är tydligt i Ukraina-frågan, och i dagarna har han dessutom sagt nej till propåer om en rysk flygbas i Belarus. Det beskedet har sin tydliga plats just inför valet.

Efter detta, och efter det att samtliga politiska fångar nu släppts, är en viss uppmjukning av förbindelserna med EU sannolika. 

Och till detta kommer nu Nobel-priset med det nya fokus på landet som detta kommer att innebära.

Fredspriset gick så till den kvartett som manövrerade Tunisiens demokratiska stabilisering efter den arabiska våren.

Det priset är förvisso välförtjänt, och kan ju ses också som ett uttryck för hoppat om att den tunisiska utvecklingen skall vara inte det sista flämtande ljuset från den s k arabiska våren, utan i stället det ledljus som så småningom skall kunna leda också andra arabiska nationer ut ur dagens mörker.

Men har jag anlänt hit till Bodrum för en helg av tankeutbyten i regi av dels Centre for European Reform i London och dels den turkiska tankesmedjan EDAM.

Till deltagarna här hör bl a Turkiets f d president Abdullah Gül. Och det är en person jag mycket gärna lyssnar på.

Så det blir en intressant helg här – just där Europas och Mellersta Österns utmaningar just nu så tragiskt tydligt möts.

Jag minns Denis Healey.

STOCKHOLM: Jag ser att den brittiske f d både finans- och försvarsministern, och ledande Labour-politikern, Denis Healey avlidit i den tämligen aktningsvärda åldern av 98 år.

Och jag minns faktiskt honom.

Någon gång mot slutet av 1970-talet var jag med Gösta Bohman, då också ekonomiminister, på möte med internationella valutafonden IMF i Washington.

Det var möte med dess mäktiga organ, som på den tiden hette Interim Committee, och vars ordförande sedan ett bra tag tillbaka var just sagde Denis Healey. 

Sverige tillhörde på den tiden den s k G10-gruppen som inte var alldeles utan inflytande i frågor som dessa. Tiderna har förändrats sedan dess.

Men det var inte det jag skulle berätta.

Efter diskussioner på förmiddagen annonserade Denis Healey lunch, och det var någonting som han personligen tog på djupaste allvar i alla dess möjliga dimensioner.

När mötet så småningom återupptogs var det uppenbart att sagde Healey var i hög form.

Framför honom på bordet låg en lista över vilka som var närvarande i rummet, och hans uppsyn mörknade tydligt när han upptäckte att det i rummet fanns en person med titeln ambassadör.

Detta föranledde omedelbart en kraftfull utläggning.

Han hade, sade han, under lång tid varit försvarsminister, och därefter finansminister. Och sade han, det är på dessa två poster man sköter saker som är av verklig och substantiell betydelse för den internationella utvecklingen.

Basta.

Och därutöver finns det, sade han, diplomater. De pratar och skriver papper. Men därutöver, tycktes han mena, föga eller intet. 

Och med dessa ord bad han sagde ambassadör och alla liknande att lämna rummet. Det skulle nämligen talas allvarliga saker.

Ambassadören lämnade påtagligt kvickt. Och närvarande finansministrar och centralbankschefen uppskattade naturligt nog alla inslaget.

Det var, som sagt, efter en tämligen så betydande lunch.

Och Denis Healey blev som bekant aldrig utrikesminister.

Jag tyckte redan då att han överdrev starkt, även om uppvisningen hade ett rätt betydande underhållningsvärde.

Men en liten poäng hade han trots alls.

Militära och finansiella faktorer är ofta av mycket stor betydelse för den internationella utvecklingen. Och underskattas inte sällan i den mer formella utrikespolitiken.

Men där hade fundamentalt fel var när han försökte stänga dörrar mellan dessa.

Det måste vara tvärt om. 

En framgångsrik utrikespolitik måste kunna integrera också militära och finansiella frågeställningar om den skall kunna förstå avgörande globala skeenden.

Och då är det rätt bra med lite diplomater på finansiella möten – och finansexperter och andra på motsvarande diplomatiska sådana.

Men för mig var det mötet med en respekterad, erfaren, färgstark och kanske lätt brittiskt excentrisk politiker som hängde kvar i minnet.

Det var dock nu för rätt länge sedan. Denis Healey var en påtagligt äldre man, och jag var en påtagligt yngre sådan.

Nu är nu.

Efter några dagar i Stockholm bär det för min del tidigt i morgon bitti av till Bryssel för diskussioner på årskonferensen med EU Institute for Security Studies.

I dag har Frankrikes president Hollande och Tysklands förbundskansler Merkel framträtt gemensamt i Europaparlamentet i Strasbourg, med flyktingkrisen och Syrien i fokus.

Och i morgon är det nytt ministermöte i Luxembourg i samma ämnen.

Men i de diskussioner jag skall medverka i handlar det om hur EU:s skall utforma sin globala strategi i det lite längre perspektivet.

Och det kräver förvisso integration av politiska, finansiella, militära, teknologiska och en lång rad andra faktorer.

Ett mer oberäkneligt Ryssland.

STOCKHOLM: Efter tre dagar i först Venedig och sedan Genève är jag nu tillbaka här, och avser att så förbli i alla fall under första hälften av den kommande veckan. 

I Venedig var det nätfrågor som stod på dagordningen, men vad som förde oss till Genève var först och främst en sammankomst av vänner från världens alla hörn för att minnas en god vän som nyligen gått bott.

Och det blev en sammankomst av vänner med många decennier av erfarenheter av fredsoperationer under främst FN:s men också EU:s flagg i skilda delar av världen, med Balkan, Kaukasus och Mellersta Östern som dominerande.

Samtalsämnen saknades inte.

Men det blev också en möjlighet till diskussion i ett Genève där ju världens främsta resurser vad gäller humanitära frågor och insatser finns koncentrerade, och där olika frågor kring det snabbt växande antalet flyktingar i världen nu står i självklart centrum.

Flyktingfrågan fortsätter att dominera den europeiska politiken, och även om det akuta trycket kommer att mildras när höstens bittrare väder anländer, kommer nog så att förbli ett bra tag framöver.

Den föregående veckans olika möten och anföranden i New York har, i förening med flyktingkrisen, lett till att konflikten i Syrien kommit i fokus igen. Och det var nödvändigt.

Men det är svårt att känna någon optimism kring möjligheten av en snar fredlig lösning.

Omedelbart förefaller det som om de ryska militära insatserna har ökar gapet mellan olika avgörande internationella aktörer. 

Ett skarpt formulerat gemensamt uttalande av USA, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Turkiet, Qatar och andra noterade att de ryska insatsernas inriktning tydligt är att stärka regimen Assad gentemot varje form av opposition, och att detta aldrig kan vara vägen till en lösning.

Förvisso är Ryssland en mycket bestämd motståndare till Daesh, och det av mycket gedigna skäl. 

Det uppskattas att två till tretusen ryska medborgare anslutit sig till dess krigare, även om det spekuleras om att ryska myndigheter etablerat en ”grön korridor” för att göra det möjligt för dem att göra det eftersom man föredrar att de strider där i stället för att göra det i Ryssland.

Men medan medan Moskva ser en påtagligt stärkt position för Assad som en förutsättning för en lösning, och betraktar i stort sett all i alla fall väpnad opposition som terrorister som måste bekämpas, ser ledande västliga länder annorlunda på saken.

Om gapet här går att överbrygga genom kreativ diplomati – som måste inkludera aktörer från Iran till Saudiarabien – återstår att se. 

Alldeles omöjligt är det måhända inte – men omedelbart förestående är det definitivt inte.

Men problemet är att det finns stora frågetecken kring möjlighet för den typen av diplomatisk överenskommelse mellan regionala eller internationella aktörer att faktiskt genomföras ute i en splittrad och komplicerad syrisk verklighet.

Idealen skulle ju vara att det som skulle komma ut ut en sådan överenskommelse gemensamt skulle bilda front mot och besegra Daesh. 

Men även om det skulle vara möjligt för vissa syriska väpnade oppositionsgrupper att i utbyte mot inflytande i Damaskus gå hand i hand med den syriska armén i detta syfte skulle det ju finnas en avsevärd risk för att andra skulle vända varje sådan överenskommelse ryggen och i stället sätta sig under det svarta banéret.

Komplexiteten i den syriska och regionala konflikten gör en politisk lösning mycket svår att uppnå.

Och det skall ju tillfogas – jag tror att jag har skrivit det tidigare – att vi nog har anledning att reflektera över att de allra flesta av de olika antaganden vi sedan början av 2011 gjort kring denna konflikt visat sig felaktiga.

En viss ödmjukhet kan ty följande vara på sin plats.

Vad som oroar mig än mer än dessa olika felbedömningar är den bristande förmågan att bedöma och förutspå Rysslands agerande som de senaste åren visat.

Det jag läser i olika förhållandevis insatta artiklar i olika media är att västliga bedömare av alla de sorter knappast väntade sig det ryska agerande i Syrien vi nu sett.

Och samma sak gällde ju tidigare det ryska agerandet gentemot Ukraina.

Slutsatsen är att vi måste lära oss att leva med, och gardera oss mot, ett Ryssland som är mer oberäkneligt än vad vi tidigare hade anledning att anta.

Det innebär inte att jag tror att Ryssland i morgon är berett att inleda krig mot alla och envar. Landet har dessutom inte den styrkan.

Men det innebär att vi måste börja diskutera möjligheten också av ryska drag som vi tidigare kanske inte trodde var möjliga. 

Spannet i våra antaganden om ryskt agerande, kanske också i vårt eget närområde, måste helt enkelt vidgas. Och vi måste öppnare diskutera möjligheter att gardera oss mot och om möjligt blockera sådana olika möjligheter.

Att detta har konsekvenser för den säkerhetspolitiska debatt, inte bara om Nato, som vi nu börjar att få behöver knappast påpekas.

Nu blir det så för mig några dagar hemma i Stockholm. 

Jag skulle ha träffat Afghanistans president Ashraf Ghani när han kom förbi Stockholm på onsdag, men utvecklingen kring Kunduz har gjort att han inställt sin resa till Europa, och det tror jag just nu var ett klokt beslut.

På torsdag är det så årskonferens i Bryssel med EU:s eget institutet för säkerhetsfrågor, och där samlas då åtskilliga av dem som ägnar försöken till en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik för EU seriös uppmärksamhet.

Under min tid som utrikesminister drev vi ju, också i samarbete med andra, frågan om att EU måste utveckla en ny global strategi för att ersätta den säkerhetsstrategi som ju antogs 2003. 

Nu är det arbetet i full gång, och det kommer att stå i centrum för torsdagens diskussioner i Bryssel.

Och på fredagen fortsätter jag så i riktning Bodrum i Turkiet för en helg med diskussioner med viss tyngdpunkt på Europas sydöstliga utmaningar.

Då vet vi också vad som kommit ut ur de viktiga överläggningar som Turkiets president Erdogan kommer att ha under det besök i Bryssel som inleds i kväll och pågår under de kommande två dagarna.

Och där kommer självklart flyktingfrågan och Syrien-konflikten att stå i fokus.
 

Och sedan, herr Putin?

STOCKHOLM: Så har de det ryska flygvapnet från sin bas vid Latakia inlett anfall mot markmål i Syrien.

Och medan man i Moskva hävdar att det är Daesh som anfallits tyder den information som finns i övrigt på att det är andra anti-Assad grupper som nu anfallits.

Sannolikt är det väl så att det ryska flygvapnet är beroende av information om olika möjliga mål från den syriska militären, och då är det rimligt att dessa ber om flygunderstöd där det passar dem bäst.

Och så blir det som det blir.

De videosekvenser som de ryska myndigheterna lagt ut på Facebook (!) ger knappast intryck av någon större precision i de anfall som gjorts. Med betydligt bättre utrustning och träning brukar ju även det amerikanska flygvapnet missa mål då och då, men här ser de väsentligt värre ut.

Den stora frågan är hur fortsättningen kommer att ß ut.

Moskva vill sannolikt dra in USA och andra i en koordinerad flygkampanj för att understödja regimen Assad, men sannolikheten för att detta kommer att ske är ju försvinnande liten.

Riskerna i det som nu sker skall inte underskattas.

Med olika flygvapen opererade över Syrien med helt olika agendor finns det en uppenbar risk för missförstånd och incidenter.

Och hur detta sedan kommer att utvecklas för Ryssland återstår att se.

Att över tiden bedriva omfattande flygoperationer i Syrien kommer att kräva resurser, och till detta kommer att risken för att man drar på sig attacker och invecklas i strider på marken kontinuerligt kommer att öka.

Politiskt var det tveklöst ett smart drag för att få ett fokus på Syrien snarare än på Ukraina när Putin skulle till FN. Och det lyckades faktiskt.

Men sedan? Finns det inte uppenbara risker också för Ryssland i det man nu gett sig in i?

Jag tror inte att man i Kreml riktigt vet hur man skall ta sig ur de olika problem som Ukraina-operationerna har försatta dem i.

Men att skapa ytterligare en uppsättning problem som det inte är enkelt att se någon självklar väg ut ur förefaller inte vara ett omedelbart briljant sätt att lösa den saken.

Vi får se.

Oberäknelighet och överraskningar har ju karakteriserar den ryska politiken under de senaste åren, och vi har nog inte sett det sista av den varan.

Själv åker jag senare i dag till Venedig för att vara där i morgon.

Det är det stora indiska IT-konsultföretaget Tata Consulting Services som har konferens och vill tala med mig inte minst om de olika nätfrågor som vi diskuteras under mötet i Bangalore i början på veckan.

Och Venedig behöver ju inte vara en dålig plats för detta.