Dialog i Bukarest

Tillbaka i Stockholm igen efter en dag av intressanta och bra samtal i Bukarest.

Med utrikesminister Adrian Cioroianu kom det att handla mycket om utvecklingen av EU framöver, om relationerna till Moldavien, det kommande Nato-toppmötet i Bukarest och inte minst situationen på Balkan.

Den senare frågan var också den som kom att dominera den efterföljande presskonferensen.

Jag strök under vikten av att hålla dialogen med Serbien levande – på ett eller annat sätt måste vi komma överens om hur vi inte skall vara överens om Kosovo under kommande månader och år.

Rumänien tillhör ju de länder som sagt att de inte kommer att erkänna Kosovo. Men gemensamt strök vi under betydelsen av vår uppslutning bakom EU-missionen i Kosovo och vårt ansvar för att hjälpa till med statsbyggande och ekonomisk utveckling.

Lite om Gripen och flygplananskaffning frågades det också om.

Gripen tillhör de alternativ Rumänien nu tittar på inför en anskaffning som så småningom planeras omfatta 48 flygplan. Jag kommenterade att vi med Gripen har ett ytterligt både kvalificerat och kostnadseffektivt flygplansystem, och att det dessutom kommer att kunna vidareutvecklas i olika versioner under decennier framöver.

Annars är det bara att konstatera att de bilaterala relationerna med Rumänien är goda.

Den 11 mars tar vi mot president Traian Basescu på statsbesök i Stockholm, och då kommer det att finnas möjlighet till fortsatta samtal. Och de första dagarna i april åker Fredrik Reinfeldt och jag på möten i Bukarest i anslutning till Nato-toppmötet där.

Men för ögonblicket är jag således hemma på fosterjorden igen.

Solen lyser

Frukost på hotellet i Bukarest. Inga internationella tidningar, så man känner sig lite isolerad från världen.

Borta i öster har den ryska s k valrörelsen i dag sin sista dag.  Men det egentliga valet skedde långt tidigare i Kremls slutna salar. Nu sker någon typ av försök till folklig förankring av det redan träffade valet.

Till politiken kommer man att återkomma senare.

Men här i Rumänien lyser solen och en ny dag har randats. Försvars-, finans- och utrikesministrarna står på mitt program under de närmaste timmarna. Och en ny bokhandel som lär vara hygglig och som kanske kan bjuda på något med mer regional förankring.

Och sedan bär det hem efter dessa tre dagar i tre länder.

Kväll i Bukarest

Sent på kvällen checkar man så in på hotell i Bukarest.

Det råkade bli Hotel Intercontinental. Ett hotell jag sannolikt varit på för många gånger under alltför många skeden av detta lands historia.

I diktaturens stad en gång för länge sedan var detta platsen som symboliserade den i grunden falska öppenheten mot omvärlden. Mina minnen härifrån är -minst sagt! -blandade.

Men nu är det en ny tid och ett nytt land. Medlem i Nato och EU. Och med vidsträckta ambitioner.

Om allt detta kommer mina samtal i morgon att handla.

Bakom mig ligger en dag fylld av samtal och intryck i Moldavien. Från presidentens magnifika lunch 10o meter under marken i världens största vinkällare till eländet i den lilla by vid floden Dniestr varifrån Karl XII under ett antal år försökte styra det stormaktsvälde som sakta föll samman.

Ett litet land som balanserar mellan sovjetisk forntid och europeisk framtid. Och där vi försöker att ge hjälp i den senare riktningen.  Men där mycket återstår, och det finns krafter som tydligt drar åt olika håll.

Tre länder. Och Bender

Tidigt denna morgon iväg från Sofia i Bulgarien och de mycket produktiva samtalen här i går eftermiddag och kväll.

Att regionen kommer att ha en besvärlig tid under en period framöver är ofrånkomligt. Men då är det extra viktigt att ha kanaler för kontakter som kan mildra konsekvenserna.

Kan vi göra en insats för det är det inte så dåligt.

Men nu bär det av för politiska samtal i Moldavien. Och mitt i detta också ett kort besök i den från den svenska historien kända orten Bender.

Under ett antal år styrdes Sverige härifrån. Då var det en del av det osmanska imperiet, och den snabbt falnande svenska stormaktsväldet stod under styret av Karl XII.

Och gav oss inte åren i Bender något annat så gav det oss dock kåldolmar på den svenska menyn. En typisk turkisk import från det dåtida spartanska svenska hovet i dagens Moldavien.

Efter samtal i Moldavien bär det så fram mot natten vidare till Bukarest i Rumänien.

Tre länder. Och Bender. En dag i den europeiska diplomatin.

Styrgrupp i Wien

Nästan samtidigt som jag i dag på torsdag förmiddag landar på flygplatsen i Chisinau – huvudstaden i Moldavien – samlas Balkan-ansvariga diplomater från 15 länder i Wien för att etablera den internationella styrgrupp som kommer att bli nyckeln i arbetet med Kosovo under de kommande åren.

Från början var det tänkt att bara en mindre grupp av stora länder skulle sköta allt. Men jag gjorde tidigt klart att detta arrangemang var i grunden oacceptabelt för Sverige – och sannolikt också för en rad andra länder.

Nåja, den som har rätt får ofta rätt, och nu blir det en betydligt bredare sammansätt grupp länder – inklusive Sverige – som nu tar på sig detta ansvar.

Ty ansvar innebär det.

Att hjälpa till med det statsbyggande i Kosovo som kommer att vara krävande under många år framöver. Att se att åtaganden som olika parter ingått verkligen respekteras. Att styra Kosovo i i riktning mot regionalt samarbete och europeisk integration.

Som första beslut kommer i dag Peter Feith att utses till den Internationelle Civile Representaten i Kosovo.

Sitt elddop i Balkan-frågor fick han i mitten av 1990-talet i de omedelbara efterkrigsdagarnas Sarajevo. Och sedan kom vi också att kampera ihop när det gällde att 2001 förhindra krigsutbrott i södra Serbien på gränsen till Kosovo.

Han går officiellt under beteckningen holländare, men har numera en hel del av skåning i sig också. När vi träffades härom dagen var han upptagen av någonting han hade läst i Sydsvenska Dagbladet…

En svunnen tid…

Alla internationella möten med självaktning har ett s k familjefoto. Alla ställer upp mot bakgrund av en fond som förklarar den historiska karaktären av mötet. Alla ser allvarliga ut. Ingen bryr sig därefter om fotot.

Men ibland får gamla foton som dessa minnen att komma tillbaka.Här i Sofia snubblar jag över familjefotot från det första försöket till någon form av samarbete i denna region. Det var här i juli 1996 – snart tolv år sedan. Jag står där i mitten och försöker se statsmannamässig ut.

Anledningen till att jag var med på mötet – annars var jag milt sagt sysselsatt i Bosnien – var frågan om Kosovo.

Jag ville tala med Jugoslaviens dåvarande utrikesminister Milutinovic om möjligheten att få igång en förstärkt dialog om områdets framtid. Jag ville ha en dialog som låg på framkant.

Att jag sökte upp honom berodde på att jag visste hur svår Milosevic var att tala med i just denna fråga. Känslor bubblade mycket snabbt upp och låste möjligheten till rationella samtal.

Med Milutinovic var det annorlunda. Jag förvånades över hur han klart höll med om att situationen i Kosovo snabbt kunde bli ohållbar och att det krävdes ett fundamentalt omtänkande från serbisk sida. Han gjorde ingen hemlighet av att han såg Milosevic som alldeles för låst i frågan.

Den nationalistiska vetenskapsakademin i Belgrad hade just publicerar ett räknestycke som varnade för att albanerna en dag kunde bli fler än serberna i det som var kvar av Jugoslavien.

Nå, av en rad olika skäl blev det nu inte så mycket av fortsättningen på denna dialog. Först sade USA nej, och därefter ville inte EU ta sig an frågan. Så kom det att gå som det gick fram till den akuta krisen i slutet av 1998 och början av 1999. Och till den på nytt spända situation vi har just nu.

Jag är tillbaka i Sofia för ett tredje försök att sätta upp nya strukturer för regionalt samarbete i sydöstra Europa.

Men den Milan Milutonivic som sedan avancerade till president i Serbien sitter i FN-fängelset i Haag anklagad för krigsförbrytelser i samband med kriget i Kosovo. Om just han tillhör de huvudskyldiga i detta sammanhang kan man ha sina dubier om – men den saken ankommer det på FN-rättvisan att försöka avgöra.

Familjefoton kan ibland visa historiens skiftande öden.

Balkansk diplomati

Nu bär det iväg till Sofia för möten i eftermiddag och kväll med utrikesministrarna från sydöstra Europa.

Det var omedelbart efter Kosovo-kriget som den s k stabilitetspakten sattes upp. Tanken var att skapa en institution för bredare samarbete och integration i hela denna region.

Det stora första mötet ägde rum i Sarajevo med president Clinton som den mest uppmärksammade deltagaren. Jag var där som representant för FN och Kofi Annan och minns det som ett möte med viss dramatik – i Belgrad satt fortfarande regimen Milosevic.

Åtskilligt har uträttats och hänt under åren sedan dess, och vid mötet i Sofia kommer nu stabilitetspakten formellt att avvecklas för att ersättas av ett regionalt samarbetsråd. Jag misstänker att jag kommer att vara den ende mer ledande företrädaren på dagens sista möte i Sofia som också var med på det första mötet i Sarajevo.

Att detta får sitt säte i en byggnad i Sarajevo som före kriget hyste den lokala regeringen, men som under åren sedan kriget stått sönderskjuten och tom, har sin speciella symbolik.

Dagens möte har dock sin betydelse framför allt mot bakgrund av de nya spänningarna kring Kosovo.

Kosovos premiärminister Thaci sade till mig härom dagen att han med 90% sannolikhet skulle komma till Sofia, men nu ser det ut som om han får inställa. Spänningarna hemma måste hanteras.

Kommer gör dock Serbiens utrikesminister Jeremic, och det är naturligt att jag talar med honom om hur den nya situationen hanteras. Men på plats finns också samtliga andra utrikesministrar från regionen – inte minst EU-ordföranden Slovenien med utrikesminister Rupel.

Så det blir en jäktig dag efter det att planet landar strax efter ett.

Och i morgon bitti fortsätter jag till Moldavien.

Freden i Roskilde

Utbildningsminister som han är passade Jan Björklund på att påminna regeringens s k lunchberedning i dag om att det är 350 år sedan freden i Roskilde undertecknades.

Så är det.

Sedan sekler råder djup fred och gott samarbete mellan Sverige och Danmark, men går vi längre tillbaka i tiden var så förvisso inte fallet.

Tvärt om. Dagens moderna Norden har växt fram ur konflikten mellan och den successiva upplösningen av de bägge gamla stormaktsväldena centrerade kring Stockholm och Köpenhamn.

Nu blev det som det blev.

Och Jan Björklund påpekade att hade det inte blivit så hade en bok jag skrev en gång i stället fått heta ”Halläning, Dansk och Europé”

Om det hade varit bättre eller sämre kan man säkert diskutera länge.

Nu lever vi i en annan och bättre tid. Arméer av soldater tar sig inte på skakig is över Store Bält – men arméer av fredliga svenskar och danskar far ständigt far och tillbaka över den vackra bro som inte minst för Skåne och Sjaelland allt närmare varandra.

Bättre så.

Afghanistan i fokus

I dag blir det så dubbelbesök av utrikesministrar i Stockholm med såväl Spanta från Afghanistan som Asselborn från Luxembourg.

Jean Asselborn och jag träffas av lätt insedda skäl relativt ofta. Han tillhör nu veteranerna i kretsen av EU:s utrikesministrar – även om jag tror att det är Danmarks Per Stig Möller som är den verklige innehavaren av titeln.

Men vi tyckte bägge att det fanns skäl för en lite mer inträngande diskussion kring en del av de frågor som vi brukar ägna våra diskussioner i EU-kretsen åt. Så jag ser fram mot en både trevlig och nyttig middag i kväll.

Jean har beställt fisk – och fisk skall det bli.

Besöket från Aghanistan i dag och i morgon har självfallet en annan karaktär.

Utrikesminister Spanta kommer sent på eftermiddagen och åker direkt från Arlanda för att ha överläggningar med mig om situationen i landet och vårt långsiktiga samarbete.

Men han är kvar i Stockholm till torsdag morgon och hinner träffa bl a Fredrik Reinfelt och Gunilla Carlsson.

Samt alldeles självklart Svenska Afghanistankommittén – som svarar för betydande biståndsverksamhet – och ledamöter i riksdagens utrikesutskott. Och han håller dessutom ett föredrag ute på Stockholms Universitet i morgon.

I Stockholm träffas dessutom i morgon statssekreterarna i utrikes- och försvarsdepartementen i Oslo, Helsingfors, Köpenhamn och Stockholm för att diskutera ökad samordning av politik och insatser i just Afghanistan.

De har därefter gemensam middag med utrikesminister Spanta på onsdag kväll.

Vårt åtagande och engagemang i Afghanistan är långsiktigt. Det är en illusion att tro att det går att bygga en ny stat på bara något år, och det i ett av världens fattigaste länder efter decennier av förödande krig och konflikter.

Till det skall så läggas den opiumproduktion som nu motsvarar mer än hälften av den afghanska ekonomin och som alldeles självklart har en korrumperande inverkan som försvårar varje annan konstruktiv insats i landet.

De säkerhetsinsatser vi gör i Afghanistan genom ISAF – där ju Sverige bidrar med ca 370 soldater – är mycket viktiga.

Men än viktigare är de ekonomiska och politiska insatserna, och att vi får till stånd en bättre samordning av de samlade internationella insatserna i landet. Kring detta pågår ju nu en rätt omfattande internationell debatt.

Och det är främst här jag tror att vi måste vara beredda att stärka våra insatser under kommande år.

Oroande i USA

För en gångs skull hann jag i dag med att lite mer utförligt ta del av de olika ordväxlingar som ingår i det amerikanska primärvalsdramat.

Och det oroade mig inte så lite.

För dagen handlar debatten mellan de två demokratiska kandidaterna tydligen om vem som med störst trovärdighet och styrka kan stoppa ytterligare steg mot en friare handel.

Debatten förs i termer av huruvida de var för eller mot NAFTA – det nordamerikanska frihandelsavtalet.

Det avtalet var en betydande framgång i varje rimligt avseende, men i takt med att en populistiskt inspirerad populism nu tydligen breder ut sig attackeras det av allt fler.

Vi lever i en tid när fattigdomen kunnat minskas snabbare än någonsin tidigare i mänsklighetens historia – och den yttersta anledningen till det är friare handel och friare ekonomier.

Då oroar signalerna från ordduellerna i USA.

Vi vill inte vända tillbaka – och därmed försämra förutsättningarna för en bättre värld.

Vår? Eller?

En arbetsdag i ett Stockholm där någonting som skulle kunna börja beskrivas som vår antyder möjlighet av sin ankomst. Men det är nog klokt att förbereda sig för snöglopp om några dagar…

Administrativa och planeringsfrågor kräver sina timmar. Och kontakter med media – i dag tog en större intervju med DN en hel del tid.

Åtskilliga samtal om utvecklingen kring Kosovo. Plötsligt dök ryska presidentkandidaten Medvedev tillsammans med utrikesminister Lavrov upp i Belgrad. Och den serbiske Kosovo-ministern i Kosovo.

Det kommer att kräva en tydlig politik från det internationella samfundet – inte minst EU – under den närmaste tiden för att hantera de mycket konkreta utmaningar vi nu ser i området. Jag ser en del luckor som oroar mig.

Från Turkiet och Irak kommer rapporter om den turkiska arméns inmarsch i de otillgängliga områden i norra Irak där terrororganisationen PKK har sina baser.

Det finns anledning att understryka att det inte finns någon renodlat militär lösning på den utmaning som PKK och dess terror innebär. Och allt måste göras för att förhindra en direkt konfrontation mellan Turkiet och den kurdiska nordliga delen av Irak. Det är min förhoppning att den turkiska operationen blir mycket kortvarig.

I kväll tänkte jag faktiskt försöka att gå hem rimligt tidigt. I morgon står de besökande utrikesministrarna närmast på kö…

Nygammal Castro

Så har då 81-årige Fidel Castro efterträtts som president på Cuba av sin 76-årige broder Raul.

Så fungerar åldrande diktaturer.

Självfallet hoppas vi att denna nygamla Castro-regim skall våga lätta på trycket, släppa de politiska fångarna och inleda en politisk och ekonomisk liberalisering av den åldrande regimen.

Men sannolikheten för att Castro (76) skall vilja eller våga den nödvändiga liberala brytningen med Castro (81) är nog dessvärre inte så hög

Ny vecka

Söndagskväll med lite planering inför den arbetsvecka som nu tar sin början.

Efter att ha besökt Luxembourg och Europaparlamentet i Strasbourg i förra veckan åker Fredrik Reinfeldt på tisdag till London för att träffa såväl premiärminister Gordon Brown som konservative partiledaren David Cameron.

Ett viktigt besök. Och i det ingår också ett anförande på anrika London School of Economics.

Själv tar jag på tisdagen här i Stockholm emot först Afghanistans utrikesminister Rangin Dadfar Spanta och därefter Luxembourgs utrikesminister Jean Asselborn.

Men sedan bär det för min del av till Bulgarien, Moldavien och Rumänien under resten av veckan. Viktiga besök vart och ett på sitt sätt.

I Sofia träffas på onsdag och torsdag regionens utrikesministrar för att mer formellt ersätta den s k Stabilitetspakt för samarbete som tillkom direkt efter Kosovo-kriget 1999 med ett Regional Cooperation Council med basering i Sarajevo.

Och det mötet kommer att bli en dans på diplomatins äggskal mot bakgrund av de hårda motsättningarna kring erkännande av Kosovo.

Med undantag av Albanien har ännu inget av regionens länder officiellt erkänt Kosovo, även om Slovenien, Kroatien och Bulgarien förklarat att det senare kommer att ske. Rumänien och Moldavien har tydligt förklarat att man inte vill erkänna Kosovo, medan Bosnien är i en situation då detta inte kommer att vara möjligt.

Men oavsett allt detta är de alla starkt beroende av att det regionala samarbetet faktiskt fungerar.

Gratulerar

Vi gratulerar självfallet Dimitris Christofias till segern i presidentvalet på Cypern.

Från svensk sida hoppas vi att nya förhandlingar om en återförening av ön snabbt skall kunna inledas. För detta behöver bägge sidor vara beredda till kompromisser.

Det internationella samfundets engagemang – inte minst FN:s centrala roll – kommer att vara viktigt för att göra en lösning möjlig.

Presidentvalet på Cypern

Andra och avgörande omgången i presidentvalet på Cypern pågår just nu. Jag utgår från att solen lyser över den vackra ön.

So oder so blir det en president mer öppen för en förhandling om att skapa ett enat Cypern än vad som varit fallet under de senaste åren.

Vallokalerna stänger klockan fem lokal tid. Och i kväll vet vi vem som blir Cyperns nästa president.

2008 kan bli det avgörande året för Cypern – och därmed för mycket annat också.

Kontaktproblem i Oxfordshire

Det blev lite dåligt med skrivandet från konferensen på Ditchley.

De anrika byggnaderna på landsbygden i Oxfordshire har sina bestämda fördelar, men till dessa hör inte att till fullo vara uppkopplade till den moderna världen.

Ett synnerligen bra tankeutbyte centrerat kring de frågeställningar som kommer att möta den nya amerikanska administrationen om ett år blev det i alla fall. I dag hann vi dyka ner ordentligt såväl i problematiken kring Irak som i den kring Iran – och var på god väg när det gällde Israel när jag dessvärre måste lämna.

Besök i några av de förnämliga bokhandlarna i Oxford blev det dock. Blackwell är alltid värt ett besök.

Och nu är jag åter hemma i Stockholm.

Reflektioner på landsbygden

Då och då skadar det inte med ett litet avbrott i den dagsaktuella handläggningen för att reflektera över de mer långsiktiga trenderna.

Och det är därför ett antal personer från bägge sidor Atlanten i dag och i morgon samlas i Ditchley strax utanför Oxford på den engelska landsbygden för att diskutera den amerikanska utrikespolitikens möjliga utveckling under de kommande åren och dess implikationer för världen i övrigt.

Kanske blir det också tid med en snabb utflykt till någon av de förnämliga bokhandlarna i Oxford.

I morgon kväll är jag so oder so åter hemma i Stockholm.

Huliganer i Belgrad

Den massiva och fredliga demonstrationen i Belgrad i går kom – tyvärr inte alldeles oväntat – att följas av huliganupptåg riktade mot bl a olika ambassader. Värst drabbade blev de amerikanska och kroatiska ambassaderna.

På kvällen talade jag bl a med utrikesminister Jeremic efter det att han och president Tadic återvänt till Belgrad efter sitt besök i Rumänien. Deras fördömande av det inträffade var starkt och entydigt.

Också den oberoende radio- och TV-stationen B92 hotades under ett skede av kvällen av huliganerna, men skyddades då av att den serbiska försvarsministern med sin skyddsstyrka personligen kom till platsen och stannade där under det akuta skedet.

Än mer oroande än vad som hände i Belgrad i går kväll är rapporterna om nya bombhot mot den internationella närvaron i norra Kosovo. Det är här den verkliga utmaningen under de kommande månaderna – kanske åren – ligger.

Samtal med Thaci

Föga förvånande hade Kosovos premiärminister Hashim Thaci kört slut på batterierna på bägge sina mobiltelefoner – så det tog sin lilla tid innan han kom tillbaka till kontoret och vi kunde etablera kontakt på eftermiddagen.

Lyckades gjorde det i alla fall, och vi talades vid dels om den mer aktuella situationen och dels om att vi skall försöka att träffas under den närmaste tiden för vidare samtal.

Fram och tillbaka har ju vi haft kontakt sedan nästan ett decennium tillbaka. Jag minns vårt första sammanträffande på en restaurang vid Rehns strand i Bonn i Tyskland för åtskilliga år sedan.

Och så sade jag självfallet också att regeringen kommer att rådfråga utrikesnämnden om sin avsikt att mer eller mindre omedelbart efter dess sammanträde den 4 mars mer formellt erkänna Kosovos  övervakade självständighet.

Men innan dess kommer vi säkert att ha anledning att ha ytterligare kontakt.

Regering och riksdag

I dag är det torsdag med sedvanligt regeringssammanträde och sedvanlig allmän beredning.

Själv skall jag dessutom vara föredragande för försvarsdepartementets ärenden eftersom Sten Tolgfors är på informellt möte med EU:s försvarsministrar nere i Slovenien.

I den egenskapen skall jag skall rekommendera regeringen att ge två tillstånd till utländska örlogsbesök i svenska hamnar. Föga sensationellt. Karlskrona och Malmö.

Men efter lunch är det så dags för riksdagen och interpellationsdebatt igen. Nu handlar det om mänskliga rättigheter i brottsbekämpningen.