Om JCPOA-problem, Saudi och USA, upptrappning i Jemen, allvarligt i Etiopien och lite Kina och kol.

STOCKHOLM: Medan administrationen Biden borta i Washington kämpar med att få sitt stora stimulanspaket genom kongressen tornar det upp sig på den utrikespolitiska horisonten för USA.

Att återgå till det nukleära avtalet JCPOA med Iran har tydligt varit Bidéns avsikt, men även om Teheran och Washington i denna del således vill samma sak ser det nu ut att ha blivit riktigt besvärligt med frågan hur man skall nå dit.

Teheran – med ett presidentval om några månader – tar nya steg genom att införa vissa begränsningar av de internationella inspektionerna. Detta är steg som beslutats av det iranska parlamentet efter det att detta vid valet förra året fick en avsevärt mer konservativ sammansättning.

Och det kan i alla fall till viss del i din tur föras tillbaka på den amerikanska politiken.

Washington å sin sida förefaller ovillig att lyfta några av Trump-erans sanktioner innan Teheran demonstrerat att de är beredda att ta steg tillbaka. Och det finns steg vad gäller Teherans tillgång till vissa begränsade finansiella medel som skulle kunna tas relativt enkelt. Varför man inte gjort det är en relevant fråga.

I detta läge inbjöd EU till informella samtal mellan alla inblandade. Washington tackade efter viss fördröjning ja, men i dag har Teheran sagt att så länge den amerikanska påtryckningspolitiken inte ändras i sak är man inte beredda till samtal.

Det har i och för sig varit den iranska linjen hela tiden och är måhända därmed mindre förvånande.

Nu återstår att se om processen går att rädda, och en väg till samtal och konkreta steg från bägge sidor kan finnas, eller om nya steg kanske i anslutning till atomenergiorganet IAEA:s styrelsemöte de närmaste dagarna leder till att skyttegravarna grävs än djupare.

Jag får hoppas att det utvecklas viss energi inte minst i Bryssel och övriga berörda europeiska huvudstäder i den frågan.

Under tiden har ju Washingtons relation också med Riyadh förändrats när nu kronprinsen MBS i den offentliggjorda amerikanska underrättelsebedömningen officiellt pekas ut som ansvarig för det brutala mordet på Jamal Khashoggi.

Att det var så kanske inte kommer som en överraskning – men när USA sätter svart på vitt på saken får det ju en annan dimension.

Det är tydligt att man i Washington ni försöker att gå en balansgång mellan det tydliga utpekandet och bevarandet av den grundläggande relationen med Saudiarabien.

Men i grunden är regimen i Riyadh som få andra beroende av det politiska stöd de har i USA. Så har det varit under mycket lång tid. De kan kaxigt säga att de blankt avvisar påståendet, men att detta kommer att sätta djupa spår är ofrånkomligt.

Tidigt satte Biden frågan om konflikten med Jemen högt upp på dagordningen, och det gjordes ett antal diplomatiska drag för att öka möjligheten av mer substantiella fredssamtal.

Detta har nu lett till att striderna i Jemen intensifieras. Det är Houti-rebellerna som går till attack i norra Jemen.

Sannolikt vill man förbättra positionerna inför de möjliga kommande samtalen – så brukar det vara i situationer som denna – men möjligen fruktar man också vad som kan komma ut av eventuella samtal mellan USA och Iran i frågan.

Även detta bidrar dock till den mer komplicerade bilden i den samlade regionen.

Jag skulle tro att det blir många möten mellan de olika delarna av den fortfarande glest bemannade amerikanska administrationen för att försöka att manövrera de olika situationerna.

På den afrikanska kontinenten finns det all anledning att känna allt större oro för situationen i Etiopien och framför allt i provinsen Tigray uppe mot gränsen till Eritrea.

Den politiska bakgrunden till denna konflikt är inte okomplicerad. Men fokus nu borde ligga på vad som håller på att utvecklas till en humanitärt mycket allvarlig situation, och där ju dessutom risken för att krisen och konflikten sprida är påtaglig.

Etiopien med lite mer än 110 miljoner invånare är den afrikanska kontinentens näst folkrikaste land, har haft en bra ekonomisk utveckling under de senaste decennierna och är ju dessutom säte för den Afrikanska Unionen.

Och det var ju inte så länge sedan olika ledare åkte skytteltrafik till Addis Abeba för att tala om alla möjliga former av samarbete. När marken nu gungar under fötterna på detta viktiga land är det viktigt att det engagemanget inte upphör.

Längre bort i världen dras tumskruvarna åt ytterligare på dem som arbetar för demokrati i Kina, och i Peking möts i veckan den s k folkkongressen och får lyssna till hur detaljerna i den nya femårsplanen ser ut.

Det har också sitt intresse inför det stora klimatmötet COP26 mot slutet av året. Skall Kina ha någon möjlighet att nå de mål de själva satt upp måste det till konkreta och synliga steg vad gäller t ex kolkraften redan i denna femårsplan.

Belarus, Ryssland, Sahel och Afghanistan.

STOCKHOLM: I morgon är det dags för herr Lukasjenka från Belarus att slå sig ner för ett nytt samtal med Vladimir Putin nere i Sichuan vid Svarta Havet.

Med all sannolikhet kommer han att be om mer pengar för att hålla sin ekonomi under armarna, och med all sannolikhet kommer det att leda till nya ryska villkor när det gäller en närmare integration mellan de bägge länderna.

Det är den rävsax som Lukasjenka försatt sitt land i.

Samtidigt träffas EU:s utrikesministrar i Bryssel för att dels något diskutera utfallet av Joseph Borells omdiskuterade resa till Moskva och slutsatserna av denna och dels ha en videodialog i olika ärenden med USA:s utrikesminister Tony Blinken.

I den första frågan blir det intressant att se vilka åtgärder man kommer att vidta. Joseph Borell har ju indikerar att han nu ser ett behov av att vidta vissa sanktioner eller s k restriktiva åtgärder mot Ryssland framför allt mot bakgrund av Alexey Navalny.

Och sedan kommer väl diskussionen att peka fram mot den diskussion om också Ryssland som är planerad till stats- och regeringschefernas möte nästa månad.

Som ett litet bidrag till diskussion i dessa frågor skrev jag en artikel i Washington Post i veckan om varför de olika försöken till en ny start i relationerna till Moskva under det senaste decenniet alla på ett eller annat sätt misslyckats.

För snart en vecka sedan var det virtuellt toppmöte för att under främst fransk ledning diskutera insatserna i Sahel.

Frankrike har ju närmare 6.000 soldater i insatser i regimen och till detta kommer ju en rad andra internationella insatser där även Sverige ju medverkar i minst tre av dem.

Någon omedelbar neddragning av den franska insatsen blev det inte, även om man har ett intryck av att en sådan nog ligger i korten senare under året.

Från vissa av Sahel-staterna var man öppna för att inleda samtal med vissa av de olika väpnade grupperna i området, men Paris var angeläget om att sådana i alla fall inte fick föras med de grupper dom kan knytas till ISIS eller Al Qaida.

Vi får se hur det går med detta. Uppenbart är ju dessvärre att situationen i regionen inte har stabiliserats trots de allt större internationella insatserna.

I veckan som gick hade Nato:s försvarsministrar också en diskussion om hur man skall se på den fortsatta närvaron i Afghanistan. Enligt USA:s överenskommelse med talibanerna skall den ju avslutas den 1 maj, men utvecklingen sedan det avtalet ingicks har knappast levt upp till förhoppningarna.

I Washington pågår fortsatt en översyn av politiken, men det mesta talar för att det kommer att bli en viss fortsatt närvaro. Kring dessa frågor skrev jag en artikel i Project Syndicate under veckan som gick. Det viktiga är ju att man har en så klar uppfattning som det går om vad som måste göras i olika avseenden efter det att trupperna dragits tillbaka.

Afghanistan finns ju kvar, liksom de olika utmaningar som landet står inför. Det går inte att överge vars sig Sahel eller Afghanistan, men det går inte heller att tro att lösningarna på utmaningarna i respektive regimer är enbart eller ens huvudsakligen militära.

På den internationella dagordningen just nu står också relationerna med Iran, eller rättare försöken att få såväl Iran som USA att fullt ut respektera avtalet JCPOA om de nukleära frågorna.

Bägge säger att de är beredda att göra det, men har olika uppfattningar om vägen dit. Och Iran tar det ena steget efter det andra bort från avtalets bestämmelser så länge USA inte tar konkreta steg för att komma tillbaka till dessa.

Här försöker nu EU att finna vägar som kanske kan bära framåt. Man har inbjudit alla berörda till ett informellt möte, och USA har tackat ja medan det fortfarande verkar oklart från Irans sida.

Det iranska parlamentet med dess nya sammansättning efter valen förra året har ju fattat beslut om nya steg som innebär nya bekymmer, och i Washington är frågan om vad man konkret skall göra fortfarande politiskt mycket laddad.

PS.

På twitter finns länkar till såväl min artikel i Washington Post om relationen till Ryssland såväl som den i Project Syndicate om Afghanistan. På min svenska twitter finns dessutom länk till ett inlägg jag gjorde på DN Debatt om det säkerhetspolitiska läget i Nordeuropa och vår politik

Trump, Kosovo, Draghi, digitalt och Afghanistan.

STOCKHOLM: Som väntat blev Donald Trump frikänd i riksrättsåtalet i den amerikanska senaten i går.

Mest intressant var dock den republikanske ledaren i senaten Mitchell McConnel i sitt påtagligt starka anförande efter det att åtalet underkänts.

Han levererade en mer bitande kritik av Trump än vad jag tror att någon på den demokratiska sidan hade lyckats att åstadkomma.

Enligt honom var Trump ”moraliskt och praktiskt” skyldig till allt vad som hände den 6:e januari, men han hade röstat nej eftersom riksrätt handlade om att avsätta personer och Trump hade redan avgått. Han öppnade för att Trump mycket väl kunde befinnas skyldig i ett vanligt brottsmål ok uppvigling i en vanlig domstol.

Om det konstitutionella argument han anförde råder det delade meningar, men hans politiska och moraliska fördömande av Trump kommer säkert att eka starkt trots det formella frikännandet.

I dag har det varit parlamentsval i Kosovo efter ett även med landets mått mätt rätt tumultartat år.

Det var det mindre lyckade Trump- sändebudet Grenell som manövrerade fram en avsättning av en regering som inte helt dansade efter hans pipa, men den som tillkom klarade inte riktigt av att göra det heller och nu har nya val blivit en nödvändighet.

Och förhoppningsvis leder detta till en regering som inte minst kan ta itu med de betydande problem med rättstat och korruption som ju dessutom var en negativ effekt på möjligheterna till ekonomisk utveckling.

Sedan kommer det vid en viss tidpunkt att bli möjligt att återuppta den EU-sponsrade dialogen mellan Serbien och Kosovo, även om man inte skall ha några överdrivna förhoppningar på snabba framsteg.

Veckan som gick innebar att Italien fick en ny regering under f d ECB-chefen Mario Draghi, och det ställs stora förhoppningar till den när det gäller att ta itu med en del av landets också långsiktiga ekonomiska problem.

En del rester från den f d regeringen finns fortfarande i hans uppsättning av ministrar, vilket sannolikt var nödvändigt för att säkra den parlamentariska förankringen, men tydligt är att alla poster av betydelse för den ekonomiska politiken besatta av teknokrater närstående Draghi och det han står för.

Mer exakt hur hans program kommer att se ut kommer det möjligen besked om i veckan när det är förtroendeomröstning i parlamentet i Rom.

Han måste ha bråttom. Senast i april måste Italien och alla andra till Bryssel ha presenterat sina planer på hur de stora europeiska stödpengarna skall användas, och i dessa skall också ingå ekonomiska reformer som tryggar tillväxt efter krisen.

Så det blir bråda dagar. Och hur det går för den italienska ekonomin är ju av stor betydelse för den samlade europeiska ekonomin. Landet är efter Tyskland det näst största industrilandet i EU.

I veckan som kommer är det videomöte med Nato:s försvarsministrar där frågan om den fortsatta närvaron i Afghanistan står på dagordningen. Och den frågan är inte alldeles enkel.

När USA under Trump gjorde sin uppgörelse med talibanerna i februari förra året ingick som en viktig del i denna att de militärt skulle lämna landet i maj detta år. Och Trump har sedan dess dragit ner den amerikanska närvaron till strax över 2.000 personer, vilket innebär att övriga Nato-länder tillsammans är dubbelt så stora som USA. Jag tror att Tyskland ensamt är större.

Men kommer det att vara möjligt att fullborda detta? Något minskat våld från talibanerna har man inte sett, och de politiska samtal mellan talibanerna och Kabul som efter betydande svårigheter kom igång i Doha i september förra året har sedan dess kört fast.

Den tyske utrikesministern Majas sade härom dagen att ett tillbakadragande till maj inte är lämpligt, men drar sig USA ur helt kommer med all sannolikhet ingen annan att stanna heller. Och vilka som blir konsekvenserna av det kan man bara spekulera.

I Washington stöter och blöter man med all sannolikhet denna fråga just nu. I sedvanlig ordning vid ett skifte av administration har man inlett en översyn av den samlade politiken, men här krävs med all sannolikhet snabbare beslut, om än måhända bara av interimistisk karaktär.

Min egen vecka blir en fortsättning på tillvaron med möten och konferenser på zoom eller andra digitala plattformar.

I morgon eller på tisdag lägger tankesmedjan CEPA i Washington ut en diskussion jag hade om betydelsen av att bygga vad jag kallade en digital allians över Atlanten. De hakade på den artikel jag skrev i Washington Post i ärendet.

Och dessa frågor kommer att successivt bli allt större och större. Om man till fullo insett detta i Bryssel är jag inte alldeles övertygad. Eller i Stockholm.

Mot slutet av veckan – fredag, för att vara exakt – är det så dags för en nedkortad digital variant av den årliga stora säkerhetskonferensen i München.

När han senast var med på den – det var i februari 2019 – avslutade Joe Biden sitt anförande med att säga att demokraterna skulle komma tillbaka och han skulle komma tillbaka till München.

Och i alla fall digitalt blir det så med ett anförande av honom på konferensen på fredag. Det finns det anledning att lyssna noggrant på.

Rysslandsbesök, Trumprättegång, Burmasanktioner och Romregering.

STOCKHOLM: Det är svårt att säga att EU:s Joseph Borell hade någon större framgång med sitt besök i Moskva i veckan som gick.

De varnande rösterna hade förvisso funnits, men Borell och andra ansåg att tiden nu var mogen för att se om det inte skulle kunna ske någon form av i alla fall begränsad islossning i relationen till Ryssland.

Det finns förvisso starka skäl för att en sådan vore mycket välkommen, men problemet är att den isen i så fall måste brytas i Moskva snarare än i Bryssel. Det är ju knappast steg som tagits av E.U. som lett till att relationen successivt blivit allt mer komplicerad.

Och innan sin resa fick nog Borell höra av åtskilliga att några tecken på att Kreml var redo till att bryta upp sin is knappast var möjliga att skönja.

Den bilden bekräftades tydligt inte minst av den gemensamma presskonferens som Joseph Borell och Sergey Lavrov hade efter deras överläggningar.

Borell tog förvisso upp Alexei Navalny och klargjorde E.U.:s position, men från hans sida var det i övrigt mest olika förhoppningar om samarbete på olika mer eller mindre realistiska områden. Orden Ukraina, Krim eller Donbas nämndes över huvud taget inte.

Lavrov var däremot tydlig i sina budskapen om att nya sanktioner från E.U. skulle få allvarliga konsekvenser, att vi skulle vara försiktiga i vårt intresse för Rysslands grannländer och att man absolut inte kunde tolerera att vi hade synpunkter på deras inre förhållande. Som för att ytterligare understryka detta budskap utvisades tre diplomater från Sverige, Tyskland och Polen.

För de som följt den ryska utrikespolitiken var varken budskapet eller det sätt det framfördes på någon överraskning eller nyhet, men för åtskilliga andra verkar det ha kommit som lite av en kalldusch.

Nu återstår att se hur detta kommer att följas upp. I ett blogginlägg och em tweet i kväll säger Joseph Borell i alla fall att besöket visade att Moskva inte förefaller inriktat på att mjuka upp relationerna.

Utrikesministrarna skall reflektera över saken i slutet av februari, och relationerna med Ryssland står på dagordningen för stats- och regeringschefernas möte i mars.

Det kommer att rinna åtskilligt vatten under broarna i frågan innan dess.

Vänder vi blicken åt andra hållet kommer på tisdag riksrätten mot Donald Trump att inledas i den amerikanska senaten med början klockan tolv varje dag för att sedan pågå en obestämd tid. Först skall anklagelsen klaras av, och sedan återser att se hur mycket försvaret vill skall presenteras.

Det förefaller som om få i dag har ett intresse av att detta pågår särskilt länge. President Biden har åtskilligt av vikt som han nog skulle föredra att senaten ägnade sin begränsade tid åt, och nu är det dessutom allt tydligare att Donald Trump kommer att frikännas.

Om det är rätt eller fel kan förvisso diskuteras. Jag skulle tro att en svensk domstol också skulle ha svårt att avgöra om det var möjligt att fälla honom för uppvigling i meningen uppmuntran till lagbrott.

Med kuppen i Burma har president Biden fått en knepig utrikespolitisk situation att ta ställning till.

Att fördöma kuppen är självklart. Men den svåra frågan är om det sedan är rätt eller fel att ta till olika sanktioner mot landet och dess kuppmakare. Samma frågan kommer med all säkerhet snart att hamna på bordet i Bryssel.

Rimligt är måhända att lite lyssna in vad länderna i det mer omedelbara närområdet anser. Att Vietnam eller Kambodja eller Thailand inte har så mycket att erinra mot kuppen är knappast förvånande, men demokratiska Indonesien har betydligt större tyngd, och röster som Singapores är alltid klokt att lyssna på.

Peking kommer förvisso inte att gå i härnadståg för demokrati i Burma, men tydligen gick man till slut i alla fall med på ett uttalande som kom ut från de informella konsultationerna i frågan i FN:s säkerhetsråd.

Biden framträdde ju under veckan med sitt första utrikespolitiska anföranden med en del tydliga markeringar.

Tonen var tydlig mot Ryssland, och han har ju begärt en genomlysning av ett antal frågor innan politiken läggs fast. Att avtalet om begränsningar av de strategiska kärnvapnen nu förlängs med fem år påverkas dock inte av detta

Den tydligaste omläggningen av politik gällde annars Jemen, där man kommer att upphöra med stöd till Saudiarabien vad gäller offensiva operationer – hur de sedan definieras – och där man tillsatte en erfaren diplomat för att stärka fredsansträngningarna.

I dag noterade jag att FN:s Jemen- sändebud Martin Griffiths för första gången är i Teheran för samtal. Jag gissar att Trump-administrationen satte stopp för sådana besöka tidigare men att de nu ses som nödvändiga.

På närmare håll har den europeiska centralbankens respekterade f d chef Mario Draghi nu accepterat att bilda ny italiensk regering, och också säkrat ett brett parlamentariskt stöd för att i alla fall bilda den.

Han har nu sannolikt en ganska kort tid på sig, efter det att regeringen bildats och tillträtt, att lägga fram ett solitt reformprogram i samband med planen för fördelningen av bidragen från EU:s räddningsfordon. Och det är ju dessutom viktigt att utnyttja det momentum som han i alla fall inledningsvis alldeles säkert kommer att ha.

Och det är viktigt inte bara för Italien, utan för hela Europa, att han lyckas.