Bekymmer i Bryssel – och nu till Helsingfors.

BRYSSEL: Om någon timme lämnar jag ett regnigt och grått Bryssel för att ta mig till Helsingfors och olika diskussioner där under de kommande dygnen.

Det dominerande ämnet här i staden behöver knappast påpekas.

Det var inte så få brittiska medborgare man träffade som var genuint skakade, och kände sig närmast förrådda av sitt land. Det pågår ett genuint sökande i stamträden efter någon irländsk rot som gör att man kan söka medborgarskap där och fortfarande kunna vara en del av EU.

Det värsta tumultet om den omedelbara hanteringen lade sig nog i samband med de olika toppmötena här de senaste dygnen. Det blev Angela Merkels lugnare linje som dominerande över Jean-Claude Junckers något mer jäktade.

Man inväntar en ny brittisk regering efter det kommande konservativa partiledarskiftet, och förväntar sig att denna lämnar ett besked enligt fördragets artikel 50 för att skilsmässoprocessen kan inledas under ordnade former.

Och man sorterade också ut hur dessa sedan skall hanteras mellan medlemsstaterna och de olika intressenterna i de olika institutionerna i Bryssel. I sedvanlig ordning hade det utbrutit en animerad rivalitet kring frågan.

Den stora frågan därefter blir dock viken annan form av relation till EU som Storbritannien vill sträva efter. Och här förefaller förvirringen i London fortfarande total.

Premiärminister Cameron har nu tillsatt en grupp för att se på de olika alternativ som finns, och den gruppen kommer att lägga ett dokument med sin analys och sina rekommendationer högst upp i den hög av ärenden som väntar den nye premiärministern.

Det är då det riktigt besvärliga börjar i London.

I mellantiden intensifieras tumultet och striderna i såväl Conservatives som Labour. Den brittiska härdsmältan har många komponenter.

Jag utgår från att det finns de i Bryssel som mer genuint nu börjar att fundera över hur ett EU utan Storbritannien skall fungera.

Utmaningarna kommer att bli betydande. Glada rop om att nu går vi vidare utan de där britterna som var så besvärliga kommer nog snart att fastna i halsen på dem som försöker dem.

På det utrikes- och säkerhetspolitiska området hade jag ju tidigare några reflektioner om vad dom kan inträffa. Det är svårt att se att vi inte riskerar olika förskjutningar som kan komma att minska bl a Sveriges möjligheter till inflytande.

Men det gäller åtskilliga andra frågor också.

En förskjutning kan mycket väl komma att ske i olika frågeställningar med anknytning till den digitala utvecklingen. Och när det gäller handelsfrågorna är det svårt att se att detta går att undvika.

Det är allt detta som gör att jag anser att vi nu har ett behov av en europeiskt aktiverad svensk utrikespolitik. Och en intensifierad diskussion om hur alla dessa olika frågor skall hanteras.

Men nu bär det för min del iväg till Helsingfors för en snart lite traditionell försommardiskussion i bredare europeisk krets av de olika utmaningar vi står inför.

Någon opera i Savonlinna hinns nog dessvärre inte med i år, men förhoppningsvis i alla fall ett besök på Sveaborg.

Haag – och FN:s säkerhetsråd.

HAAG: Att stämningen var speciell vid mötet med European Council on Foreign Relations här i går och i dag säger sig självt.

Jag missade visserligen, p g a engagemang hemma i Stockholm, gårdagens olika panel som mer direkt diskuterade konsekvenserna av Brexit, men det säger sig självt att den frågan hängde också över dagens olika diskussioner om Europas olika utrikespolitiska utmaningar.

I Bryssel pågår nu det formella EU-toppmötet, där David Cameron på middagen skall redogöra för läget i sitt land, och i morgon fortsätter toppmötet mer informellt utan att Storbritannien är närvarande.

Ett andra sådant informellt 27-möte har redan utannonserats till Bratislava i september. Det är ju Slovakien som vid månadsskiftet tar över det roterande ordförandeskapet i EU.

Att konsekvenserna för EU som utrikespolitisk aktör kommer att bli betydande av att Storbritannien lämnar är dessvärre mycket uppenbart.

Landet är inte bara en permanent medlem av FN:s säkerhetsråd, utan också en ledande diplomatisk och militär makt i Europa med mer betydande resurser än något annat land, med Frankrike som stark med dock tvåa i detta sammanhang.

Och landet kommer självfallet att fortsätta att vara utrikespolitiskt aktivt, men då utanför den ram av koordinering som ju EU-samarbetet innebär, och som medför att de gemensamma ansträngningar får en styrka som de annars inte skulle ha haft.

Hur detta kommer att fungera i framtiden återstår att utreda, men att det kommer att bli en påtaglig ömsesidig försvagning råder det dessvärre knappast någon tvekan om.

En möjlig och långt ifrån osannolik utveckling är att samarbetet inom Nato kommer att öka i betydelse också när det gäller olika mer utrikespolitiska frågeställningar.

För USA kommer det nog att framstå som konstigt att när det gäller Europa koordinera och samarbeta såväl med EU som med Storbritannien, och från dess utgångspunkt blir det då sannolikt naturligt att sträva efter att lägga mer av detta i Nato.

Och om så sker är det ju någonting som minskar bl a Sveriges och Finlands möjligheter till inflytande också i frågor som ju är viktiga för oss.

Också detta kommer vi att ha anledning att reflektera över när det brittiska utträdet ur EU så småningom blir ett faktum.

När detta kommer att ske återstår att utreda, men min mer personliga bedömning just nu är att 1 januari 2019 eller möjligen marginellt senare kan vara en möjlig tidpunkt för detta.

Det utgår från att en ny brittisk regering mot slutet av detta år inleder förfarandet enligt Artikel 20 i de europeiska fördragen, och detta förväntas ju då avslutas inom två år.

Med all sannolikhet kommer man från brittisk sida att försöka att skjuta på detta och värja sig mot en fast tidtabell eftersom man anser att en sådan försämrar landets förhandlingsposition.

När Brexit-ledaren Boris Johnson lade ut texten i en artikel i The Telegraph i går om hur man vill samarbeta med och vara en del av Europa lät det knappt som om man hade lämnat EU alls. Plötsligt ville han vara med i det allra mesta.

Det kommer dock knappast att vara möjligt, och den gryende insikten om denna realitet kommer att leda till vad som riskerar att bli tämligen plågsamma förhandlingar.

På sina håll ser jag att man talar om en möjlighet som man kallar Norge Plus, men hur en sådan skulle se ut är oklart, och hur ens en ren Norge-lösning skulle vara förenlig med allt det som Brexit-sidan sade under kampanjen är inte lätt att se.

Efter diskussionerna här i går och i dag tar jag i kväll tåget till Bryssel.

Där har jag i morgon bl a en presentation i Europaparlamentet av rapporten om internet-frågor med de olika intressenter som finns i dessa frågor i Bryssel.

Och självfallet blir det en del andra samtal också för att fånga upp de olika stämningarna.

Hur länge det mer informella toppmötet utan Storbritannien kommer att pågå under förmiddagen är oklart, men reaktionerna efter detta kommer alldeles självklart också att bli av intresse.

En ny, besvärlig och plågsam fas i den moderna europeiska historien har inletts. Vi vet något om hur den börjar, men föga om hur den slutar.

I dag blev det klart att det blev Sverige som under de kommande två åren kommer att sitta på en av de två icke-permanenta platserna i FN:s säkerhetsråd som tillhör vår grupp. Om den andra platen kommer att berättas av Italien eller Nederländerna är i skrivande stund inte klart.

Det är självfallet utmärkt, och var ju också det resultat för vår del som jag skrivit om tidigare här.

Och naturligt blir ju med nära samarbete mellan två EU-länder. Under 2017 sitter dessutom Ukraina i säkerhetsrådet.

Vi kommer säkert att sköta detta väl. Det handlar om att hantera en löpande materia av frågor, där kanske mandaten för olika fredsoperationer tillhör de viktigaste och besvärligaste av de frågor som ligger på rådets bord.

Vårt inflytande skall inte överdrivas, men är ju heller inte obefintligt om vi är duktiga på att bygga koalitioner. Jag vet dock av mycket konkret erfarenhet hur arbete i rådet i mycket hög utsträckning domineras och närmast dikteras av de fem permanenta medlemmarna.

Dock skulle jag uttala förhoppningen att hanteringen av denna rådsplats inte leder till att vi försvagas i aktivitet och engagemang i de stora europeiska frågor som nu plötslig ligger på bordet, och som ju berör direkta och påtagliga svenska intressen.

Under kampanjperioden har det funnits en kanske ofrånkomlig tendens i den riktningen, men nu är vi inne i en annan fas i de flesta olika avseenden, och då är det viktigt att våra utrikespolitiska prioriteringar ligger rätt.

Tragiska dagar. I morgon till ECFR i Haag.

STOCKHOLM: Ja, det blev ju tragiskt nog som det blev i Storbritannien i torsdags. Ett äldre England röstade bort ett nytt och ungt Storbritanniens möjligheter till en europeisk framtid.

Jag satt på flygplatsen i Toronto och väntade på att det sista planet till London skulle ge sig iväg och kunde följa hur Lämna-majoriteten successivt växte under rösträkningen.

Och när jag landade på Heathrow-flygplatsen på morgonen var det historiska beslutet ett tragiskt faktum.

Pundet hade då redan gått ner närmare 10%, så för den hågade fanns det ju möjligheter till lite billigare inköp på flygplatsen. Jag tillhörde dock inte dem.

Sedan blev det till att snabbt skriva olika kommentarer. Dels för World Economic Forum och dess hemsida, och dels för Politico i Bryssel. Jag har tweetat länkar till bägge dessa, och tweet i övrigt fick dessutom påtagligt genomslag i olika media.

Och mer kommer det att bli. Min kolumn för Project Syndicate ligger nu uppe, och den brukar sedan återfinnas i olika tidningar runt om i världen.

Det kommer också en artikel för en mer svensk publik.

I dagens SvD skriver jag dock om digitaliseringens utmaningar och vikten av att Sverige inte halkar efter. Det sker naturligt nog med utgångspunkt i rapporten jag presenterade i Cancún i tisdags.

De närmaste dagarna kommer naturligt nog att handla mycket om konsekvenserna av den brittiska folkomröstningen.

I morgon och på tisdag har vi årskonferensen med European Council on Foreign Relations i Haag i Nederländerna, och delar av programmet läggs nu om för att möjliggöra mer diskussion om vägen framåt för Europa främst och för Storbritannien i viss utsträckning.

Här samlas ju lite av det bästa av tänkare och tyckare i utrikespolitiska frågor i Europa i dag, så diskussioner av högt intresse blir det med all säkerhet.

Att vara just i Haag har ju sitt speciella intresse. Landet går till val i mars nästa år, och just nu är det invandrings- och Europa-fientliga PPV som leder i opinionsundersökningar. Nederländerna är nog EU:s svagaste länk just nu.

Och från Haag fortsätter jag på tisdag kväll till Bryssel för möten där som var inplanerade sedan tidigare.

Resten av min vecka är i ljuset av allt som händer lite oklar. Helsingfors finns också på programmet. Och på söndag bär det av till Gotland och några dygn av sedvanliga diskussioner där.

Där blir det främst europeiska och baltiska frågor som kommer att vara i centrum för mig.

Nu på tisdag och onsdag är det EU-toppmöte i Bryssel, och vilken fråga som kommer att dominera där är det inte svårt att lista ut.

Det blir också ett informellt möte där de 27 länderna skall diskutera hur det brittiska utträdet skall hanteras. Premiärminister Cameron får finna sig i att inte vara med.

Men mycket får avvakta vad som händer i Storbritannien självt. Dess politiska landskap ligger ju i ruiner.

Det konservativa partiet måste välja en nu ledare, som då också blir premiärminister, och har att hantera den formella processen med utträdet. Det kan inte uteslutas att vederbörande innan dess också vill skaffa sig ett nytt mandat genom ett nyval.

Och Labour-partiet skakas av en revolt mot en partiledare som inte avgått men som riskerar att avsättas som en följd av vad som hänt.

Påtagligt är att de som skanderade högst om att landet omedelbart måste lämna EU nu är påtagligt lågmälda och alls inte vill skynda på processen. Och sant är att man ju innan folkomröstningen aldrig ville ge några klara besked om vad som skulle komma efter.

Men nu står man inför en bitter verklighet, och måste formulera en politik för att hantera denna.

På tisdag kväll i Bryssel kommer David Cameron sannolikt att säga att detta blir frågor för hans efterträdare att ta tag i. Det kommer att leda till åtskilligt missnöje, men är i grunden någonting som övriga EU-länder för dagen måste acceptera.

Men också andra viktiga frågor står på agendan denna vecka.

Den holländska regeringen förväntas på EU-toppmötet säga någonting om hur den skall hantera sitt nederlag i folkomröstningen om frihandelsavtalet med Ukraina i april. Ukrainas president Poroshenko är i Bryssel i morgon för att lägga fram sin syn på saken.

Och genomförandet av avtalet med Turkiet måste på ett eller annat sätt hanteras.

Den något emotionelle presidenten Erdogan har mitt i allt annat kaos hotat med att ordna en folkomröstning om sitt lands relation till EU om genomförandet av avtalet som ingåtts havererar.

Att relationerna med Turkiet gått in i en mer besvärlig fas är alldeles uppenbart, men ett sammanbrott även här just nu ligger sannerligen inte i Europas intresse.

Flyktingfrågan är ju knappast löst – möjligen kortsiktigt hanterad. Och det duger inte som långsiktig politik från EU-ländernas sida.

Tanken är också att nu presentera den European Global Strategy som Federica Mogherini tagit fram, och som ju är resultatet av ett svenskt initiativ för ett antal år sedan.

Det är ett viktigt dokument, om än risken för att det nu drunknar i krisen i övrigt är påtaglig, och det samtidigt är ett faktum att ett EU utan Storbritannien blir en svagare global aktör.

Oro för Storbritannien också här i Mexico.

CANCÚN: I går drog ministermötet med OECD:s 34 länder här igång på allvar, och nu strömmar personer av de mest skiftande slag in och ut i de olika byggnaderna på den stora semesteranläggningen Moon Palace med dess konferenscentrum.

Den andra dagen inleds nu, och jag tillhör dem som inbjudits att tala om den ekonomiska och sociala vikten och betydelsen av ett globalt, öppet och säkert internet.

Men utöver det blir det myriader av olika möten. En svensk lunch med också Ericsson och olika latinamerikanska företrädare skall också hinnas med under dagen.

Liksom ett möte med den amerikanska handelsministern Penny Pritzker och Europakommissionens Andrus Ansip.

Det var stort intresse för presskonferensen mitt på dagen i går med OECD:s generalsekreterare Angel Gurria och mig om rapporten från vår kommission.

Och Gurria sparade in på lovorden över den rapport vi nu producerat, och som det nu är vår uppgift att på olika sätt föra ut.

Men sanningen att säga var det nog trots allt risken för Brexit som dominerade denna presskonferens i avlägsna Latinamerika. Fråga efter fråga handlade om våra respektive åsikter och bedömningar i denna fråga.

Och de andades både en genuin oro och en uppenbar förvåning över vad det finns en risk för att britterna faktiskt tar sig till. Hur kan man komma på idén att lämna möjligheter till inflytande och samarbete?

Senare på eftermiddagen kunde jag inte låta bli att se på delar av BBC:s stora TV-debatt på Wembley Stadium i London.

Den gjorde mig oroad. Rena lögner basunerades ut från Brexit-sida. Och skrämselförsöken när det gällde invandringen var påfallande grova. Målet helgar uppenbarligen medlen.

Men samtidig föddes nog en politisk stjärna i det konservativ partiets i Skottland ordförande Ruth Davidson. Hon var nog kvällens enstaka mest effektiva och genuina debattör.

Men om det räcker återstår att se. Balansen mellan ekonomi och migration, som jag ju skrivit tidigare här om betydelsen av, var dessvärre oroande.

Möjligen har på den positiva sidan den stora debatten höjt deltagandet i morgondagens omröstning.

Mitt på dagen i morgon lämnar jag emellertid Cancún och tar mig tillbaka till den egna kontinenten.

Ett resultat av den brittiska folkomröstningen borde föreligga vid 5-tiden fredag morgon om det fungerar det skall.

Då befinner jag mig fortfarande någonstans över Atlanten.

När jag landar några minuter efter elva på förmiddagen på fredag, om tidtabellen hållet, når det historiska resultatet också mig.

Till det får vi, som jag brukar säga, anledning att återkomma.

Milt sagt.

Oerhört mycket står på spel.

Norges och Finlands säkerhets- och försvarspolitik.

CANCUN: Det var en tämligen så lång resa ända hit – flygningen från Frankfurt till Houston tog sina tio timmar, och sedan var det några timmar till innan jag kom hit och installerade mig på smått märkliga ”Moon Palace” i den lätt tropiska fuktigheten – så det var åtskilligt som hanns med.

Och mest var det alldeles självklart förberedelserna för diskussionerna här i anslutning till OECD:s stora ministermöte om den globala digitala ekonomin.

Men en del annat hann jag också med att ta mig igenom.

Till detta hörde dels den långtidsplan för det norska försvaret som presenterats i dagarna och dels den uppdaterade vitbok om utrikes- och försvarspolitik som regeringen i Helsingfors nu lagt fram.

De är bägge viktiga dokument i den samlade säkerhetspolitiska bilden i vår del av Europa.

Det säger sig självt att dokumenten till sin natur är mycket olika, men de inbjuder ändå till vissa jämförelser och kommentarer.

Bägge talar tydligt om en förändrad och mer utmanande säkerhetspolitisk miljö under de senaste åren, och det är alldeles tydligt det ryska agerandet och de påtagliga ryska militära förstärkningarna som lett till detta.

För Norges del sker nu en fortsatt ökning av anslagen till försvaret, samtidigt som ökade kostnader gör det nödvändigt med påtagliga prioriteringar.

Och det som nu tydligt prioriteras är anskaffningen av sådana strategiska resurser som har betydelse också i Nato-alliansens vidare ansträngningar.

”Regjeringen prioriterer anskaffelsen av strate-giske kapasiteter. Kapasiteter som ubåter, maritime overvåkingsfly og F-35 kampfly er viktige bidrag til Forsvarets avskrekkende evne og til NATOs kollektive forsvarsevne.”

Däremot är det tydligt att markförvaret sätts lite i väntläge. Dess närmare utformning skall utredas, men regeringens prioritering av luft- och sjöoperativa förmågor med inriktning på de nordligaste områdena är mycket tydlig. Om den norska armén får något modernt artilleri inom överskådlig tid förefaller osäkert.

Noterbart är att man nu på nytt talar om olika mer konkreta förberedelser för att så snabbt som möjligt kunna ta emot allierade förstärkningar. Det norska försvaret är ju uttryckligen inriktat på att endast klara av att hålla en angripare stången med egna resurser under en relativt begränsad tid.

Inte minst mot den bakgrunden har Norge vad man kallar en ”aktiv allianspolitik”.

”De sikkerhetspolitiske utviklingstrekkene og økt militær aktivitet i våre nærområder, gjør det viktigere å knytte NATO og nære allierte tettere til Norge og norske interesser både i det daglige, i kriser og i konflikt.”

Den finska vitboken är ett mer principiellt dokument, men som sådant av betydande intresse.

Jag har inte hunnit med att läsa parallellt med den senaste vitboken från 2012, men det förefaller mig som om alla skrivningar om Nato-samarbete och förberedelser för att i ett kritiskt läge kunna ta emot hjälp är betydligt starkare och tydligare.

EU beskrivs som en ”säkerhetsgemenskap” av stor betydelse för Finland, och uttryckligen säger man att man vill utveckla denna del av EU-samarbetet. Formuleringarna här går längre än vad vi är vana vid att på senare tid se i Sverige.

”Finland främjar utvecklingen av EU:s försvarssamarbete för att unionen och dess medlemsstater bättre ska kunna möta framtida säkerhetsbehov och utveckla sin kristålighet. Unionen har en roll att spela när det gäller att försvara medlemsländernas medborgare och territorium.”

Och man refererar utförligt till de olika solidaritetsklausulerna i EU-fördraget. Det är uppenbart att man ser dem som betydligt mer än bara ord på ett papper.

”Medlemsstaterna ska i dessa situationer bistå varandra med sina nationella resurser, inklusive med militära resurser på begäran. Klausulen om ömsesidigt bistånd har ur Finlands synvinkel en stark säkerhetspolitisk betydelse, både principiellt och i praktiken.”

Samarbetet med Nato ses som mycket betydelsefullt för landets försvarsförmåga.

”En kontinuerlig utveckling av det militära samarbetet med Nato är en av de viktigaste delfaktorerna för att Finland ska kunna upprätthålla och utveckla det nationella försvaret och kapaciteten att försvara sitt eget territorium.”

Och man håller möjligheten att ansöka om medlemskap öppen.

Den dörr den nuvarande svenska regeringen vill ha synnerligen stängd vill Finlands regering uttrycklig ha öppen.

”Finland bibehåller möjligheten att ansöka om medlemskap i Nato och ger noggrant akt på förändringar i sin säkerhetsmiljö.”

Och det sägs också, att ”enligt en bedömning som regeringen låtit göra om effekterna av Finlands eventuella Nato-medlemskap är Nato en stabiliserande faktor i Östersjöregionen.”

Till min läsning hörde också statsminister Löfvens anförande i Gullranda i Finland kring angränsande frågor

Om det skulle förvisso en del kunna sägas, men det finns det måhända anledning att återkomma till.

Just nu är jag i en annan del av världen med andra frågeställningar i främsta fokus.

Till Mexico för Internet-rapport och möten

TABIANO CASTELLO: En helg i norra Italiens sol skadar förvisso inte. Och det finns åtskilligt att förbereda inför de kommande veckorna.

Mycket tidigt i morgon bitti ger jag mig av härifrån med Cancan på Yucatan-halvön borta i Mexico som dagens destination.

Där samlas regeringsföreträdare från de 34 OECD-länderna till stort ministermöte för att diskutera den nya globala ekonomins olika utmaningar.

Det var 2008 i Seoul som man senast hade ett möte i denna storleksordning och med detta tema.

Då gavs inriktning för framtiden – och nu kommer man att ge inriktningen för att gå vidare i den digitala omvandling som blir allt tydligare.

I anslutning till det formella ministermötet är det också en rad andra möten och arrangemang med samma tema. De flesta som är någonting i den globala diskussionen kring dessa frågor kommer att vara på plats.

På tisdag där har jag så gemensam presskonferens med OECD:s geberalsekreterare Angel Gurría och presenterar resultatet av arbetet under de senaste två åren i Global Commission on Internet Governance.

Den kommer självfallet också att websändas för de intresserade som råkar att inte vara i Cancun just då. Jag skall se till att det kommer en tweet med detaljer om detta.

Och sedan blir det fortsatta diskussioner också på onsdagens kring dessa frågor med alla de olika förrträdare som samlats i Cancun.

Exakt hur vägen hem kommer att se ut återstår att se. Möjligen blir det ett stopp i New York på torsdagen, men det är ännu lite oklart.

När jag landar i Europa på fredag förmiddag kommer jag att mötas av resultatet av den folkomröstningen i Storbritannien om fortsatt medlemskap i eller utträde ur EU.

Ett beslut om utträde kommer att vara den viktigaste händelsen i Europa sedan Berlin-murens fall för mer än ett kvarts sekel sedan.

Det kommer att skrivas åtskilligt om konsekvenser i olika avseenden – också av mig – men hur omfattande de i olika avseenden kommer att bli kan ingen exakt veta.

Allt kommer att vara mycket osäkert. Men till allt det hoppas jag att jag slipper att återkomma.

Just nu pekar de flesta opinionsundersökningar fortsatt mot att det blir Brexit som vinner, även om det finns tecken på en viss försiktig återhämtning för Bremain.

Vilken betydelse som det djupt tragiska mordet på Jo Cox kommer att få är svårt att veta. Det står nu klart att det var ett politiskt mord medvetet utfört av en extrem nationalist med förankring i högerextremistiska miljöer.

Självfallet har de som argumenterar för Brexit inget ansvar för detta mord. Över alla skiljelinjer i övrigt är chocken och sorgen i Storbritannien alldeles säkert både djup och genuin.

Men de kan inte alldeles frikopplas från ansvaret för ett debattklimat som blivit allt råare, allt mer hänsynslöst och snudd på rasistiskt i ansträngningarna att bränna broar mellan Storbritannien och det övriga Europa.

Förhoppningsvis kommer de återstående dagarna att uppvisa ett mer sansat och sakligt debattklimat, och förhoppningsvis kommer det att leda till att det resultat som nu avtecknar sig kan undvikas.

Men osvuret är bäst.

Inte min dag i dag…

STOCKHOLM: Det var helt enkelt inte min dag i dag.

Större delen av dagen ägnade jag olika konsekvenser av den eländiga strejken av SAS’s svenska piloter.

Ombokningar. Alternativ. Och det också för de närmaste dagarna eftersom ju ingen då kunde veta hur länge eländet skulle pågå.

Och sedan iväg till Arlanda för att ta British Airways till London. Jag hade lyckats att säkra en biljett.

Det hade åtskilliga andra också gjort. Planet var påfallande överbokat. Och tydligen var det fullt på alla plan till London flera dygn framåt.

Och så meddelades det plötsligt att det uppstått något mekaniskt fel. Någon skulle ge besked om ett tag.

Det tog ett tag. Och sedan tog det ett tag till. Och ett till.

Under tiden en ström av tilltagande nervösa samtal från CNN-studion i utkanten av London. En direktsänd TV-debatt är som bekant direktsänd.

Vi började leta namn som kunde tänkas vara i London och som kunde tänkas rycka in om inte den där mekanikern kunde fixa till det hela.

Det ena namnet efter det andra. Ett skulle landa för sent. Ett var just på väg att lämna London. Ett gick inte att ragga upp i hastigheten.

Efter en bra bit mer än en timma utan andra besked från British Airways än att man väntade på besked från London var det inte annat än notera att beskedet var att jag inte skulle hinna i tid till TV-sändningen.

Lite av problemet med överbokningen kunde därmed måhända lösas. Till någons tröst.

Och jag fick återvända till Stockholm för lite oplanerad middag med en son. Han skulle ha flugit iväg med SAS. Jag skulle ha flugit iväg med British Airways.

Men solen lyste i alla fall.

Och i myriaden av telefonsamtal under eftermiddagens timmar blev jag än mer uppdaterad på läget i debatten inför folkomröstningen nästa torsdag.

Inte upplyftande.

Det heller.

Till CNN-debatt i London.

STOCKHOLM: Sommarsolen lyser över staden dessa dagar, och det märks på tempot att sommaren sakta börjar att närma sig.

Efter en arbetsdag här denna dag, och efter skolavslutning i morgon, bär det för min del iväg till London för en debatt i CNN tisdag kväll inför den brittiska folkomröstningen nästa torsdag.

Tillsammans med Labour-parlamentarikern Caroline Flint skall jag företräda den sida som vill att Storbritannien skall förbli i EU och som en av dess ledande nationer.

Och debatten kommer att handla om ekonomi, migration och säkerhet liksom de övriga frågor som kan tänkas komma upp.

För mig rör det sig självfallet om en inte alldeles okomliplicerad balansgång. Avgörandet är det brittiska folkets, och alltför mycket av pekpinnar från företrädare för andra länder brukar sällan uppskattas i sammanhang som dessa.

Men samtidigt kan jag kanske ge ett lite vidare perspektiv på EU-utvecklingen än de mycket begränsade och delvis snedvridna diton som ju verkar ha ett ganska så stort utrymme i den brittiska debatten just nu.

Intressant blir det i alla händelser. Och debatten sker med publik i studion och med deras medverkan.

Eftersom det är CNN är väl publiken i Storbritannien en bra bit mindre än om det skulle vara BBC, men tydligen ändå ganska betydande. Den internationella publiken är dock självfallet betydande när det gäller CNN och Christiane Amanpour som är den som leder debatten.

Om jag läser tidningarna rätt sker det nu intensifierade försök att få dels Labour-väljare och dels unga väljare att verkligen gå till valurnorna och rösta Remain.

Labour-ledaren Jeremy Corbyn har hitintills var t o m svagare än vad man väntat, och nu är det f d premiärministern Gordon Brown som med viss kraft går in i debatten på den sidan. Hans insatser anses ju ha varit av stor betydelse i den skotska folkomröstningen om självständighet.

På den konservativa sidan är det uppenbart att inbördeskriget blivit allt bittrare under de senaste veckorna, vilket leder också till frågor om hur det kommer att vara möjligt att lagas ihop detta efter omröstningen, och det oavsett dess utgång.

Det är inte svårt att se påtagligt besvärliga scenarier också i dessa avseenden efter kommande torsdag.

Men efter TV-debatten i morgon kväll kommer jag säkert att ha anledning att återkomma med ytterligare reflektioner kring detta.

Warsawa, Rom och möjligen hem.

ROM: Denna dag började tidigt i Warsawa efter en kväll där som nog klokast borde ha slutat lite tidigare än vad som faktiskt blev fallet.

Men det fanns mycket att diskutera.

Anledningen till att jag var där var ju ett seminarium om säkerhetsfrågor i Östersjö-området. Och det var nog så både intressant och viktigt att lyssna till polska perspektiv på dessa frågor.

Den nya polska regeringen är forfarande tämligen ny, och dragkampen mellan Bryssel och Warsawa om de ändringar man gör i författningsdomstolen var ännu inte kommit till något avgörande.

Att man vill försvars domstolens ställning och dess möjligheter att blockera olika lagar som den nya majoriteten vill driva igenom är alldeles klart, liksom att detta sker på sätt som är milt sagt diskutabla.

Dilemmat, från en vidare europeisk utgångspunkt, är att det ju finns åtskilliga länder som inte har någon författningsdomstol av detta slag alls.

Sverige tillhör ju de länder där det för inte så länge sedan var närmast helig doktrin att den politiska majoritetens makt aldrig fick ha några gränser.

Författningsdomstol av det snitt som Polen har framställdes som en oacceptabel inskränkning av folkviljans möjlighet till fullt genomslag.

Tack och lov har Sverige utvecklats en del sedan dess. Vi har en viss lagprövningsrätt i domstolarna, och vi är underkastade Europa-domstolen när det gäller respekten för mänskliga rättigheter.

Men det tog åtskilliga decennier av tidvis rätt bitter kamp innan vi nådde dit. Jag minns, för jag var med.

Den nya regeringen i Polen har starka nationalkonservativa drag, och vill rulla tillbaka en del av den modernisering och liberalisering som skett i Polen under det senaste decenniet.

Och det är självfallet bekymmersamt.

I detta återspeglas en klyfta som funnits i det polska samhälle under lång tid. Det var i grunden dessa strömningar som gjorde att inte ens kommunisterna under det sovjetiska imperiets decennier riktigt kunde kontrollera och omvandla landet.

Men nu tror jag trots allt att moderniseringens krafter har vuxit sig starka. Och Polen har institutioner som inte alldeles enkelt kommer att låta sig undergrävas.

Än är, som de brukar heta, Polen inte förlorat.

Och jag tror heller knappast att det kommer att ske.

Men nu är det Rom som jag gjort ett nedslag i.

Här har jag varit för att tillsammans med den amerikanska författaren och journalisten Robert Kaplan diskutera olika globala trender och utmaningar.

Vi har träffats ett antal gånger förr, och jag tillhör dem som sätter värde på hans olika böcker. Han startar alltid i historia och geografi, och formar ur det sin bild av dagen.

Hans senaste bok om Rumänien ligger fortfarande oläst hemma. Men det skall bli.

I Rom blir det ju andra omgången av valet till borgmästare den 19 juli, och allt tyder på att det blir Virginia Raggi från protestpartiet M5S som går segrade ur den striden.

Italiens politik har ju kommit att i mångt och mycket reduceras till premiärminister Matteo Renzi:s demokratiska parti och den f d komikern Beppo Grillos protestparti.

Av det som en gång var de mäktiga kristdemokraterna och senare Berlusconi:s Forza Italia finns i dag bara rätt sorgliga rester kvar.

Premiärminister Renzi satsar nu allt på att en folkomröstning i höst skall godkänna de författningsändringar som han vill göra för att detta land lättare skall kunna reformeras.

Hur det blir med detta återstår att se. Just nu pekar undersökningarna på att det kan komma att bli besvärligt. Och vad som då händer med Italiens politik återstår att utreda.

Detta är ju ett land som behöver ledning, och som behöver reformer.

I morgon, på ett eller annat sätt, tänkte jag ta nog hem till Stockholm igen.

På ett eller annat sätt. Jag var bokad på SAS direktplan från Rom till Stockholm. Men det var då det. Sedan dess har det blivit strejk, och planet är inställt.

Jag klarar mig nog hem på ett eller annat sätt.

Men många andra drabbas nog betydligt hårdare av denna märkliga åtgärd – det sista vårt flygbolag behöver i dessa dagar.

Bekymmersamt i Storbritannien.

STOCKHOLM: Med bara två veckor kvar ter sig situationen inför den brittiska folkomröstningen den 23 juni som allt mer besvärlig och bekymmersam.

Opinionsundersökningar, vars tillförlitlighet inte skall överdrivas, har visat en successiv förskjutning i riktning mot Brexit, medan vadhållningsfirmorna fortfarande ligger kvar tämligen tydligt på Bremain.

Men avgörande tror jag blir vilken inriktning debatten kommer att ha under de kommande alldeles avgörande två veckorna – och därefter blir det också en fråga om hur valdeltagandet ser ut i olika grupper.

Med en stark förenkling tror jag man kan säga att om debatten domineras av de ekonomiska frågeställningarna kommer Bremain att vinna, medan om det är frågor om migration som står i centrum kommer det att vara klar fördel för Brexit.

Möjligen gjorde Bremain-sidan ett strategiskt misstag när man i början av kampanjen koncentrerade sig på de ekonomiska frågeställningarna, och då sköt av det mesta man hade av skarp ammunition i dessa frågor.

Det ledde till att man sannolikt vann den delen av debatten, men när den så börjat förlora fart på det sätt som alltid sker efter ett tag var det inte förvånande att det i stället var diskussionen kring migration som började att få luft under vingarna.

Och det var också då som Brexit-sidan började att mer tydligt lägga ved på just den brasan.

Och därvid förefaller det att vara.

I gårdagens utfrågningar i ITV förefaller det att ha varit dessa frågor som står i centrum, och därmed hamnar Bremain mer eller mindre automatiskt på defensiven.

Alldeles avgörande blir nu om man på det ena eller andra sättet lyckas med att förskjuta debattens fokus under den återstående tiden – annars fruktar jag att det ser mörkare ut än vad vadhållningsbyråerna anser.

Viktigt kommer också det relativa valdeltagandet i olika grupper att vara.

Äldre personer lutar mer mot Brexit, medan yngre tydligt tenderar nåt Remain. Men problemet är att valdeltagandet traditionellt ligger högre i de förra grupperna än i de senare.

Det man möjligen kan hopppas på är att insikten om att det riskerar att gå alldeles fel i avgörandet den 23 juni leder till en mer kraftfull mobilisering av sunt förnuft under de avgörande dagarna precis före.

Det var faktiskt det mönster vi hade i folkomröstningen om Sveriges medlemskap i EU hösten 1994 – helgen innan såg det ut som om den skulle sluta i ett Nej – liksom faktiskt också i fjolårets folkomröstning om självständighet i Skottland.

Möjligen är det detta som är hoppet – annars ser det just för ögonblicket påtagligt bekymmersamt ut.

Jag kommer att vara i London för en TV-debatt i ärendet nästa tisdag, men tills dess hinner det säkert att rinna mycket vatten under broarna.

I morgon är det Warsawa som står på min agenda med deltagande i ett seminarium om säkerhetssamarbete i Östersjö-området inte minst mellan Sverige och Polen.

Och det sker ju samtidigt som det pågår viktiga Nato- eller multilaterala övningar såväl i Östersjön som i Polen.

Regeringar kommer och går, men strategiska intressen består, och det gäller självfallet också mellan Sverige och Polen.

Också ekonomiskt är detta en viktig relation för Sverige. Det är få som vet att svenska investeringar i Polen är större än de investeringar svenska företag har i Kina.

Så det blir en dag och en kväll i den polska huvudstaden, och det kommer självfallet att ge möjligheter också till andra diskussioner.

Det inrikespolitiska läget i landet är ju, som bekant, inte alldeles okomplicerat.

På fredag bär sedan vidare till Rom för en kort diskussion där.

Och ett besök i den eviga staden känns ju sällan alldeles fel.

Också om FN och kandidaturer där.

STOCKHOLM: Skönt med några dagar hemma i Stockholm efter veckan runt i olika delar av Asien.

Men det var förvisso nyttigt med en uppdatering om en del av de olika utmaningar som de delarna av vår värld står inför. Vi kan inte vara likgiltiga.

I några av samtalen där borta kom det också att handla om valet av icke-permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd för de kommande två åren.

Och jag beklagade att vi hamnat i en situation med tre EU-länder som konkurrerar om två platser. Så borde det inte vara.

Det handlar ju dessutom om två andra länder som Sverige inom och utom EU har ett både viktigt och konstruktivt samarbete med – och strävar efter att ha så även framgent.

Jag tror att det är viktigt att alla länder i FN-systemet – 193 stycken, om jag inte missminner mig – har en möjlighet att då och då sitta med också i säkerhetsrådet.

Det får inte – med naturligt undantag för de fem permanenta medlemmarna – vara någonting reservat bara för vissa, eller för vissa är mer jämlika än andra, för att använda George Orwells gamla fras.

I just detta fall är det så att Italien suttit i säkerhetsrådet sex gånger, Nederländerna gjort det fem gångar medan Sverige faktiskt bara gjort det tre gånger.

Och därtill kommer att det var påtagligt länge sedan något nordiskt land över huvud taget satt med.

Detta är det alldeles avgörande argumentet för Sverige denna gång – inte att vi nödvändigtvis skulle vara mer moraliska, mer oberoende, mer godhjärtade, mer globala, mer generösa eller någonting av det andra som jag tycker att det stundtals antyds.

Sådant riskerar dessutom bara att reta andra – och leda till att de ägnar sig åt att försöka sticka hål på ballongerna.

Det är också det argument som av uppenbara skäl har tydlig bärkraft i de flesta huvudstäder. Och det är det argument som gjort att jag redan från början har sagt att vi har mycket goda möjligheter.

Sedan är det bara att beklaga att kampanjandet kring dessa val under senare år degenererat på ett sätt som jag tror skadar förtroendet för FN-systemet i dess helhet.

Jag minns hur det var i alldeles för hög grad inför det föregående valet: bjudresor, löften, undfallanden. Och när vi diskuterade detta då var vi fast beslutna att undvika att hamna i den situationen.

Blir vi invalda – vilket jag hoppas och tror – utgår jag från att vi kommer att göra ett gott arbete.

I hög utsträckning handlar det om att hantera en löpande global agenda som icke sällan bjuder på snabba överraskningar, och där det stundtals kan finnas ett lätt förödmjukande drag av diktat i det sätt på vilket de fem permanenta medlemmarna uppträder.

Även om denna fråga ju från svensk utgångspunkt är av självklart intresse är den avgörande frågan i FN-systemet just nu vem som skall efterträda Ban Ki-moon som generalsekreterare från årsskiftet.

Avgörandet kommer i höst – kanske i oktober när säkerhetsrådet har ryskt ordförandeskap. Men innan dess kommer det att hållas omröstningar i säkerhetsrådet, och de har sin betydelse inför det faktiska avgörande som sker i kretsen av de fem.

Det talas en hel del om öppenhet och diskussioner, och det är vackert så, men i slutändan blir det de fem som fattar sitt beslut och sedan tar det till generalförsamlingen för formellt godkännande.

Men till de olika kandidaterna kommer jag säkert att återkomma när dessa omröstningar tagit sin början. Åtskilliga av dem som nu kandiderar känner jag ju mycket väl.

I morgon och i övermorgon är jag hemma här i Stockholm.

Men på torsdag bär det av till Warsawa för att diskutera säkerheten i Östersjö-området – och det sker ju också mot bakgrunden av pågående internationella övningar – och på fredag är jag så i Rom för diskussion om de lite bredare globala utmaningarna.

I dag blev det lite fyrverkeri.

SINGAPORE: Efter en lite mer lågmäld dag här i går blev det lite mer politiskt fyrverkeri på den avslutande dagen av Shangri La dialogen.

Det var när den kinesiske amiralen Sun tog ordet och kom in på frågan om den Sydkinesiska sjön och som sagts tidigare i den frågan som det brände till ordentligt.

Om USA:s försvarsminister Carter i går försökt att resonera främst i mer principiella termer var amiral Sun mer direkt.

Dessa ögrupper hade tillhört Kina så länge man kunde minnas, Filippinerna hade invaderar delar av dem, FN-tribunalen har inte med saken att göra och Kina kommer hur som helst inte att bry sig om vad den kommer att säga.

Vi ställer inte till bråk, sade amiralen, men tillade omedelbart att man heller inte är rädd för bråk.

Och passade på att tillägga att vissa militära resurser måste man ju ha på öarna.

Andra kan avgöra den folkrättsliga situationen mer i detalj, och det är värt att notera att vare sig EU eller USA har tagit ställning till de olika territoriella kraven i området, men det förefaller tydligt att Kina är berett att tämja eller förändra principer i syfte att säkra det man anser vara sina intressen.

Och här finns ju lite av en parallell till vad vi ser i Europa med Rysslands agerande. Plötsligt sätts etablerade principer för Europas säkerhet och umgänget mellan stater åt sidan, och invändningar viftas bara bort.

På samma sätt som USA här talar om principer för säkerhet som måste respekteras talar EU om principer för säkerhet måste respekteras.

Och i detta ligger ju också att vi européer har ett stort intresse i hur dessa frågor utvecklas, eftersom det ju ytterst rör sig om respekten för folkrätten och en internationell ordning som bygger på att denna faktiskt respekteras.

När tribunalen i Haag kommer med sitt utlåtande är det därför viktigt att EU stämma är tydlig och klar.

Men om USA hoppas att det därefter skall bli en öppning för en viss dialog i frågan var det inte lätt att i diskussionerna här finna stöd för det hoppet.

Snarare det motsatta.

Om ett år kommer mycket att vara annorlunda.

Då vet vi om Obama-administrationen under sina allra sista månader lyckats att få det viktiga TPP-avtalet med elva andra av regionens state år ratificerat eller inte.

Försvarsminister Carter har sagt att i valet mellan att få ytterligare en hangarfartygsgrupp till flottan eller en ratificering av TPP väljer han det senare, vilket ju visar frågans också bredare betydelse.

Skulle TPP haverera är det alldeles uppenbart att Kinas relativa position i hela regionen skulle förstärkas – och USA:s försvagas.

Om ett år har USA dessutom en ny administration. Och blir det en Trump-administration kan väl i grova drag vad som helst hända. Han har ju lovat att börja med rejäla handelsåtgärder riktade mot Kina, och att de i så fall kommer att passera utan motåtgärder är väl inte särdeles sannolikt.

Det är ju inte direkt vad världsekonomin behöver just nu.

Och det finns ju dessutom åtskilliga tecken på att den kinesiska ekonomin är på väg in i en betydligt mera besvärlig fas med bl a påtagligt lägre tillväxt. Det påverkar regionen här – och det påverkar världen i dess helhet.

Nu återstår bara en lite mindre formell middag innan min vecka i olika delar av Asien är till ända.

I morgon förmiddag är jag tillbaka i Sverige igen. Åtminstone för några dagar.

Borta bra – men hemma bäst.

Shangri La Dialogue för 15:e året i Singapore.

SINGAPORE: Mer än 600 delegater, inklusive dussintalet försvarsministrar, trängs ihop på detta det 15:e Shangri La dialogue om säkerhetsutmaningar och samarbete i denna del av världen.

Mötet har växt och växt, men en person som var med redan på det första mötet är USA:s nuvarande försvarsminister Ash Carter, och i sedvanlig ordning var det det amerikanska anförandet som tilldrog sig störst intresse när mötet öppnades denna morgon.

Ash Carter talade om ett nätverk av säkerhetssamarbetet, och talade om ”principgrundad” säkerhet som avgörande för regionen.

Och i det låg självfallet en strävan att etablera regler och principer som kan bädda in eller dämpa pågående eller fruktad kinesisk styrkeutveckling i regionen.

Uttalat eller inte är detta självklart den stora frågan på ett möte som detta.

Men också andra säkerhetsfrågor nämns.

Åtskilliga tog upp frågan, men den koreanske försvarsministern var osedvanlig tydligt när det fälld den fara som regimen i Pyongyang utgör.

Fyra kärnvapenprov, och nu senast tre i och för sig misslyckade försök med en medeldistansrobot grundad på en rysk robot.

Och försvarsministrarna från Indonesien och Malaysia tog naturligt nog upp det hot som ligger i sekteristisk radikalisering och de risker för terrorism som ligger i detta.

Men det är alldeles självklart Kina som är den stora frågan.

Inget land i regionen vill vara Kinas fiende, men alla vill samtidig mycket tydligt vara USA:s vän. Och så länge det går vill man absolut inte tvingas in i en situation där man tvingas till ett mer digitalt val.

Så länge den kinesiska ekonomin växer starkt – om det sedan kommer att ske eller ej är en separat fråga utan alldeles självklart svar – kommer regionens beroende av Kina gradvis att öka.

Och i Kinas ”One Belt One Road” ligger ju möjligheten av stora kinesiska investeringar i olika delar av infrastrukturen i regionens olika länder. Pakistan må vara det tydligaste och första exemplet, men förvisso inte det enda.

Ash Carter ägnade tid åt att tala om USA:s starka och uthålliga engagemang i regionens säkerhet, och om de olika nätverk man bygger med regionens olika länder.

Här i Singapore är t ex fyra LCS-stridsfartyg baserade, och nya marinspaningsplan P8 roterar regelbundet hit. En hangarfartygsgrupp befinner sig just nu i Sydkinesiska Sjön.

Och allt detta är tveklöst viktigt för hur de olika länderna ser på sin och regionens säkerhet. Den amerikanska militära närvaron välkomnas – i dessa dagar kanske allra mest tydligt av Vietnam.

Den kinesiska närvaron på konferensen ligger i år på en något lägre nivå än vid flera tidigare tillfällen, även om det förvisso vimlar av kinesiska officerare i hallar och korridorer här.

En förklaring kan mycket väl vara den omfattande omstrukturering av den kinesiska försvarsmakten som nu sker, också vad gäller kommandostrukturen. Man minskar med ca 300.000 man, men moderniserar och effektiviserar högt avsevärt.

Men ser sig som en nation med att större och vidare strategiska intressen, gör ingen hemlighet av detta och det som nu sker är en utveckling av den egna militära förmågan mot bakgrund av detta.

Fullt ut kommer det dock att ta sin tid.

Under efter dagen fortsatta så våra diskussioner i en serie speciella sessioner.

Jag ägnade mig åt cybersäkerhet och nätfrågor i vidare bemärkelse, och det blev en alls inte ointressant diskussion främst med olika kinesiska företrädare.

Någon ställde frågan om vi står inför en situation liknande Sydkinesiska Sjön i cyberrymden. Något entydigt svar på den frågan blev det knappast.

Den kommer med all säkerhet att fortsätta att ställas.

I kväll var det så det dags för den sedvanliga middagen i presidentresidenset Istana här i Singapore.

Och det var som brukligt såväl trevligt som informativt.

I morgon fortsätter vi med anföranden av försvarsministrar eller biträdande sådana från Frankrike, Vietnam, Kina, Canada, Ryssland och Singapore innan det är dags att på olika sätt och i olika konstellationer försöka summera årets diskussioner.

Sent i morgon natt är det så dags att återvända hem till Sverige.

Nationaldagen väntar som bekant.

Och nu mot Singapore.

ABU DHABI: Så blev det ett stopp över dagen här på vägen mellan Islamabad och Singapore.

Gulf-staterna har just haft toppmöte i Riyadh där man tydligen fattat besluta om att intensifiera arbetet med ekonomi integration.

Om det har det talats länge – gemensam marknad, gemensam valuta – men av detta har det blivit föga så länge höga oljepriser gjorde att man kunde lägga ekonomiska bekymmer åt sidan.

Så är det inte längre.

Oljepriset har visserligen kravlat sig upp till omkring 50 dollar per fat, men expansionsplanerna här i regionen gjordes upp med tankar på väsentligt högre priset.

I UAE är olja och gas ca 40% av ekonomin – åtskilliga ligger åtskilligt högre.

Och i detta nya läge är det kanske naturligt att tankar på närmare ekonomiskt samarbete och integration kommer tillbaka. Hur det sedan kommer at gå med dem återstår att se.

Här i UAE har man nu emellertid kommit på tanken att introducera skatter. Något sådant har man aldrig haft – pengar har flödat in på andra sätt.

Men nu skall det göras ett försiktig försök mer en moms på 5%. Knappast särskilt skakande från vårt perspektiv, men lite av ett revolutionerande steg i denna del av världen.

Annars är det säkerhetsfrågor som dominerar mycket av det officiella tänkandet här, och detta i sin tur domineras av tesen om ett svagare USA och ett starkare Iran och konsekvenserna av detta på sikt.

Något överdrivet, enligt min mening, men så är det i alla fall.

Och det är genom detta filter man ser på mycket av utvecklingen i de bägge krigen i Syrien och Yemen – i något mindre utsträckning Libyen.

Det blev tid under dagen för samtal med bekanta p utrikesdepartementet här för att lyssna på perspektiven i dessa frågor.

Och det är från i alla avseenden är djupt engagerade i.

Men det blev också tid till ett återbesök i den väldiga och mycket vackra moské man byggt här.

Sedan bar vidare till flygplatsen i Dubai, ännu en natt på flygplan och direkt till Singapore.

Och där blir det direkt från flygplatsen till en lunchdiskussion som kommer att centreras kring möjlig arkitektur för säkerhetsdialog i Asien under kommande år.

Senare på dagen börjar så den officiella stora Shangri La-konferensen.

Förvisso problem, men också positivt i Islamabad.

ISLAMABAD: Det är sent på kvällen här, och jag skall upp rasande tidigt för att komma med ett plan till Abu Dhabi.

Temperaturen i dag steg till en bit över 40 grader, och sedan utlöstes allt i ett intill ytterligt intensivt men kort regnväder på kvällen.

Men nu avslutas två dagar här.

Att säga att Pakistan är ett intressant och mångfasetterat land med fler dimensioner än vad ögat uppenbart upptäcker är något av ett understatement.

Och det har varit uppenbart i mina olika antal här, med bl a den faktiskt utrikesministern Sartaj Aziz, med premiärministerns rådgivare för utrikesfrågor Syed Tariq Fatemi och med åtskilliga andra från olika delar av detta samhälle.

Trots uppenbara problem – terrorgrupper som tolererats alltför länge, utsatt situation för minoriteter, religiös intolerans, journalister under hot och åtskilligt annat – tycker jag att det är rättvist att säga att landet förbättrats under senare år.

Säkerhetsläget är bättre.

Efter att under åtskilliga år ha sagt att det var omöjligt gick armén in i de terroristkontrollerade områdena längd den västliga gränsen och återetablerade kontroll. Och sak skedde också i Karachi.

Mycket återstår förvisso att göra. Men åtskilligt har faktiskt gjorts.

Demokratin mår trots allt bättre. För ett antal år sedan spekulerades det alltid om när militären skulle ta över härnäst.

Det hör man knappt längre. Nu spekuleras det om nästa val. Så skall det vara i en demokrati.

Och ekonomin med alla dess problem är faktiskt bättre.

Tillväxt, minskade underskott, bättre kraftförsörjning, ökad skatteunderskott – mer behöver förvisso göras men också här finns det skäl att notera det som faktiskt gjorts.

Som alltid hänger 1947 över regionen.

Oförmågan i Pakistan och Indien att komma över den bittra delningen och börja ett mer förtroendefullt samarbete.

Det finns mycket som står ivägen.

Förvisso Kashmir, och förvisso också alltför tolererade terroristgrupper. Och ömsesidig misstro som göder satsningar inte minst när det gäller kärnvapen som riskerar att bli destabiliserande.

Sydasien är redan en tillväxtregion i den globala ekonomin. Med ett öppnare regionalt samarbete skulle det kunna bli en bra bit bättre.

Och jag är också övertygad om att förutsättningarna för fred i Afghanistan skulle bli bättre. Också om detta har jag fört åtskilliga samtal.

Men nu bär det vidare.

Redan till Muscat blir inte av denna gång. Det blir en morgondag i Abu Dhabi och sedan vidare till Singapore.