Osäkerheten i och kring Afghanistan.

STOCKHOLM: Så har jag då återkommit till Stockholm efter ett antal veckor i mer sydliga nejder av vårt Europa. Sakta närmar sig en ny höst.

Det omedelbara utrymningsdramat i Kabul går mot sitt slut. På tisdag lämnar de sista amerikanska soldaterna över till talibanernas soldater, och det sista flygplanet lyfter. Redan kan man se bilder på hur talibanernas specialtrupper börjar att överta kontrollen över vissa delar av flygplatsen som tidigare exklusivt var Nato:s.

Vad som händer därefter är ovisst.

Talibanerna säger att alla som har sina papper i ordning även i fortsättningen får lämna landet. Och det skall också gälla afghaner. Vi får se. Övertagandet av flygplatsen, och etableringen av nya procedurer för allt, blir ingen enkel process.

I FN:s säkerhetsråd vill Frankrike och Storbritannien få ett beslut om någon typ av ”säker zon” kring flygplatsen som FN skulle ha ansvaret för. Hur det i praktiken skulle gå till har jag inte alldeles lätt att se. Den tidigare inriktningen på att Turkiet skulle ha detta ansvar har uppenbarligen fallit.

Men med all säkerhet vill talibanerna ha en viss internationell närvaro.

När CIA-chefen Burns var i Kabul för överläggningar med dem handlade det bl a om säkerheten för en fortsatt amerikansk ambassad, och jag skulle tro att USA förr eller senare har ett intresse av att komma tillbaka med en sådan.

Men frågeställningar kring s k erkännande av regimen är lite komplicerade i olika länder. I Sverige är principen att erkänna den som de facto kontrollerar landet, även om det funnits och finns undantag från den regeln. I USA har man ibland sett annorlunda på den saken.

Sverige erkände t ex omedelbart det kommunistiska maktövertagandet i det kinesiska inbördeskriget, medan det dröjde decennier innan USA flyttade sitt erkännande från Taipei till Peking.

Viktig tycker jag är att FN får möjlighet att vara kvar och verka i landet. Inte minst handlar det om de humanitära insatser som nu kommer att bli ännu viktigare. De har ju också sin betydelse när det gäller att dämpa förutsättningarna för alltför massiva vågor av flyktingar ut ur landet och regionen.

När jag på twitter gjorde denna observation ledde det omedelbart till att FN-missionen UNAMA kommenterade att detta också var deras avsikt. Men allt förutsätter beslut i New York och stöd från engagerade länder. Jag hoppas och tror att Sverige kommer att tillhöra denna krets.

Debatten om hur det blev som det blev kommer att fortsätta i såväl USA som Europa. Jag skrev en betraktelse som publicerades av ECFR tillsammans med bidrag från några andra personer med erfarenhet av landet och insatsen, och länkar till den finns på min twitter.

Fortfarande är det inte alldeles klart hur Afghanistan kommer att styras under det nya talibanväldet.

Minst tre olika grupperingar med förankring i den tidigare regeringen söker nu någon typ av förhandlingslösning med talibanerna, men om det kommer att lyckas med någon av dem, eller samtliga, är höggradigt oklart.

Och dessutom kan det ju inte uteslutas att det finns spänningar hos talibanerna. Ytterligt förenklat kan man kanske säga att frågan är om den yttersta makten kommer att ligga i Kabul eller Kandahar. Under det tidigare talibanstyret var det ju hos den skygge ledaren i Kandahar den yttersta makten låg med alla de konsekvenser detta hade.

Men om det blir så nu återstår att se. Sannolikt strävar talibanerna att ge någon typ av besked på onsdag efter det slutgiltiga amerikanska tillbakadragandet.

Men även i vår del av världen händer saker.

På tisdag denna vecka besöker Ukrainas president Zelensky Vita Huset, och det blir ett viktigt besök. Jag kommer med en kolumn i Washington Post om olika aspekter på den relationen och det besöket.

Och i de baltiska huvudstäderna har man firat att det är 30 år sedan de kunde återupprätta sin självständighet och erkännas av bl a Sverige. Till helgen är jag i Tallinn och kommer att tala där om bland annat detta.

Norge, Ryssland, Canada och Tyskland går inom kort till val.

DALMATIEN: Det är sannerligen ingen nyhetsstiltje dessa dagar mitt i augusti. I Sverige annonserar Stefan Löfven plötsligt sin avgång med alla de konsekvenser detta kommer att ha, och kring Afghanistan och talibanernas maktövertagande fortsätter den genuina osäkerheten.

Men när jag börjar se fram mot den kommande månaden är det fyra val som det kommer att finnas anledning att följa.

Först är det val till Stortinget i Norge 13 september, sedan till duman i Ryssland den 19:e, därefter till underhuset i Canada den 20:e och så valet till förbundsdagen i Tyskland 26 september.

Spänningen kring det ryska valet är tämligen begränsad. Det handlar mest om huruvida man kommer att lyckas att tvinga upp valdeltagandet för att bryta den politiska apati som det finns tydliga tecken på.

Och sedan handlar det om möjliga reaktioner när det beslutade valresultatet tas fram. Men repressionen stärks nu över hela linjen i landet för att kunna hantera detta.

Det kanadensiska valet var oväntat, men premiärminister Trudeau vill tydligen förbättra sin parlamentariska position, och tror med stöd av opinionsundersökningar att han kan klara det.

Och den konservativa oppositionen förefaller i alla fall i valrörelsens inledning knappast i stånd att förändra den saken. Men den som lever för se.

Valet i Norge är självklart viktigt för oss, eftersom det är ett grannland.

Efter åtta år har Erna Solberg som statsminister en stark ställning, och har lotsat Norge väl genom dessa år, men samtidigt finns det efter åtta år alltid en tendens i valmanskåren att söka förändring.

Som det ser ut nu pekar undersökningarna tydligt mot ett regeringsskifte. Koalitionspartnern Framstegspartiet är förmodligen det parti som kommer att gå tillbaks allra mest i valet.

Då skulle det bli arbeiderpartiets Jonas Gahr Störe som tar över. Även han är tveklöst mycket kompetent, men får problem dels i och med att hans parti sannolikt kommer att göra ett mycket dåligt val och dels med att få ihop en regering därefter.

Det norska senterpartiet är den möjliga partnern, men företräder i många avseenden en politik som är besvärlig också från Ap:s utgångspunkt. Man ifrågasätter t ex Norges mycket förmånliga EES-avtal med EU, och är därmed på kraftig kollisionskurs med det mesta vad industri och näringsliv heter i landet.

Och frågan är dessutom om det kommer att räcka med en koalition med Sp, eller om också Socialistisk Venstre måste in i bilden. Det gör inte ekvationen enklare.

Möjligen kan sägas att det tyska valet är ännu viktigare, och här ser det ut att bli betydande dramatik, och utgången är höggradigt oviss.

CDU:s och CSU:s gemensamma kanslerskandidat Amin Laschet har påtagliga svårigheter, och partiernas gemensamma opinionssiffror har under de senaste veckorna rasat. Stämningen i partiet beskrevs som gränsande till katastrofal.

Till bilden hör ju att detta skett samtidigt som socialdemokraterna SPD:s Olaf Scholz har ryckt upp, och också de Gröna stabiliserat sig.

Allt kan såldes hända.

Åtskilligt tyder på att det blir liberala FDP som avgör vilken koalition som kommer att bildas. En sådan mellan CD/CSU, Gröna och FDP kan fortfarande vara möjlig, men kanske också en mellan SPD, Gröna och FDP även om det är lite svårare att se.

Mycket kan och kommer att hända. För någon månad sedan var CDU/CSU i opinionsmätningarna nästan dubbelt så stora som SPD, men nu säger samma mätningar att de plötsligt är jämnstora.

Till allt detta finns det säkert anledning att återkomma – under de kommande dagarna ligger uppmärksamheten på Afghanistan och de vidare konsekvenserna av den amerikanska politiken där.

En mörk dag som får mörka konsekvenser.

DALMATIEN: Denna dag har det skrivits historia, om än mörk och mycket bekymmersam sådan. Afghanistans president Ghani har lämnat landet, talibanerna rycker in i Kabul och helikoptrar har evakuerat den amerikanska ambassaden.

Det är bara några dagar innan det är tjugo år sedan den terrorattack den 11 september som ju ledde till det amerikanska och sedan internationella ingripandet mot den talibanregimen i Afghanistan som ju hade varit värd för Al Qaeda.

Mycket kommer med tiden att sägas och skrivas om vad som gjordes rätt och vad som gjordes fel under de år som gått sedan president Karzai efter konferensen i Bonn 2002 tillträdde som president för ett nytt Afghanistan.

Och det blev ett annat land. Ett dynamiskt och fritt medialandskap. En stor satsning på utbildning inte minst för kvinnor. Grundläggande hälsa- och sjukvård i landet i dess helhet. En stapplande demokrati.

Men talibanerna gav aldrig upp, utnyttjade de misstag som skedde i politiken, och sedan falnade gradvis det internationella engagemanget och den internationella viljan.

Och det är den yttersta och tragiska konsekvensen av det vi ser i dag.

President Trump ingick ett avtal med talibanerna som innebar att man skulle lämna om talibanerna lovade att hålla Al Qaeda och andra terrorgrupper borta, och president Biden fortsatte och närmast accelererade den politiken.

Avtalet innehöll ingenting om eldupphör, och ingenting som innebar en politisk lösning. Det öppnade därmed tydligt för talibanerna att söka den militära lösning som de uppenbarligen strävat efter hela tiden.

Jag tillhörde dem som trots allt att trodde att regimen i Kabul kunde hålla så länge den i alla fall finansiellt hölls under armarna av omvärlden.

Så blev det inte.

For mig var det en vändpunkt när den amerikanska ambassaden i Kabul tweetade att alla medborgare skulle lämna landet så fort som möjligt. Man signalerade att man såg en snar kollaps, och alldeles självklart ledde detta till just denna kollaps.

En armés styrka är inte främst dess vapen, utan dess moral och dess tillförsikt. Men när signaler kom att USA ansåg allt förlorat rämnade tilltron i den afghanska armén och i de afghanska säkerhetsstyrkorna.

Det tror jag är den enstaka viktigaste förklaringen till det snabba förloppet.

Detta borde ha kunnat förhindras. USA och andra borde ha hållit en styrka i och vid Kabul som omöjliggjorde för talibanerna att marschera in, och därmed bereda vägen för en reell politisk lösning. Det hade gett ryggrad till de afghanska styrkorna i övrigt.

Men den viljan fanns inte i Vita Huset. Man ville ut, och man ville ut så snabbt och så totalt som möjligt.

När historien skrivs kommer det nog att sägas att Sovjetunionen på sin tid skötte sitt uttåg ur Afghanistan bättre än vad USA gjorde.

Att allt detta får konsekvenser säger sig självt.

För Afghanistan först och främst. Nu dikterar talibanerna i Doha en politisk lösning där man kanske inledningsvis söker en viss breddning för att undvika total isolering, men där det är tydligt var makten ligger.

Några demokratiska val av en ny president eller ett nytt parlament torde näppeligen bli aktuella. Fria media kommer snabbt att försvinna. Att kvinnors rättigheter kommer att börja begränsas går det inte att tvivla på. Ett reaktionärt religiösa emirat framstår som ofrånkomligt.

Omvärldens reaktion återstår att se.

Under de senaste dagarna har det hotats med att en regim grundad på militärt övertagande inte kommer att erkännas, men redan börjar Washington sväva på målet i den frågan, och uppenbart förhandlar man nu med talibanerna om någonting som innebär fortsatta relationer.

Den globala tilltron till USA kommer ofrånkomligen att påverkas.

Om man inte är beredd att upprätthålla en relativt begränsad militär närvaro här, hur kan man då vara säker på att viljan inte kommer att svika i andra fall också? Den reaktionen kan vara rättvis eller inte, men den är nog dessvärre ofrånkomlig.

Och mycket av retorik i övrigt kommer att framstå som tom.

President Biden har gång på gång sagt att kampen för demokrati och mot auktoritära regimer och strömningar är den för honom kanske viktigaste frågan.

Kommer han att kunna fortsätta att säga detta?

Och katastrofen kommer självfallet att påverka amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik för många år framöver. Vi får ett nytt skifte i prioriteter och uppfattningar på ett sätt som kanske motsvarar vad som inträffade för två decennier sedan.

Det är självfallet bekymmersamt. Ett USA som vill mindre och vågar än mindre är ett USA som inte på samma sätt kan bidra till internationell stabilitet.

Det påverkar faktiskt också oss.

Om bränder och klimat, men framför allt situationen i Afghanistan.

DALMATIEN: I delar av södra Europa fortsätter de stora bränderna, med Grekland och Turkiet som särskilt drabbade., och med dramatiska bilder av människor som räddas från utsatta områden.

Ett stort antal flygplan från andra EU-länder hjälper till. De två flygplan som normalt finns i Sverige, och som ju till stor del är finansierade av EU, förefaller fortfarande att vara i insats i Grekland.

I Turkiet har bränderna lett tilltagande politiska problem för regimen. Det ser inte alldeles bra ut när man har 16 flygplan för president Erdogan och regeringen, men inte ett enda flygplan kapabelt att hjälpa till och bekämpa bränder.

I morgon presenterar FN:s klimatpanel IPCC i Genève sin sjätte stora sammanfattning av var de vetenskapliga bedömningarna av klimatfrågan säger just nu. Med all säkerhet kommer detta att ge ny kraft åt diskussionerna i upptakten till COP26-konferensen i november.

Om den amerikanska politiken vad gäller Afghanistan kan mycket sägas, men jag måste säga att jag blev bestört när jag såg det tweet från deras ambassad i Kabul i går som uppmanade alla amerikansk medborgare att så snabbt som möjligt lämna landet.

De afghanska säkerhetsstyrkorna kämpar nu mot en offensiv av talibanerna som också försöker att ta över viktiga städer. Trots att det stått och vägt i viktiga städer som Kandahar och Herat förefaller det som om afghanska specialförband i förbindelse med allmän mobilisering av frivilliga hitintills har lyckats att stå emot i dessa fall.

Det avgörande problemet är med all sannolikhet säkerhetsstyrkornas moral, och det är svårt att tänka sig något som tydligare underminerar den än ett meddelande från USA att alla som kan bör lämna landet.

Meddelandet är svårt att tyda på annat sätt än att USA saknar förtroende för de afghanska säkerhetsstyrkornas möjligheter, och det säger sig självt att detta riskerar t ha en allvarligt demoraliserande effekt.

Under min tid som utrikesminister besökte jag Afghanistan ett tiotal gånger, och jag tillhör nu inte dem som tror att talibanerna bara kan marschera in i Kabul. Landet har förändrats påtagligt sedan 2001, och det finns fortfarande starka krafter framför allt i de större städerna som kommer att kämpa hårt för att förhindra ett talibanövertagande.

Men meddelande som det från den amerikanska ambassaden i Kabul är det minsta man behöver i detta läge. Att USA samtidigt sätter in flyganfall med B52 gör dessvärre i detta sammanhang nog vare sig till eller från. Och hitintills har man sagt att också flygunderstöd skall upphöra i slutet av denna månad.

USA har förhandlat med talibanerna inte om en vapenvila eller om en politisk lösning i utbyte mot sin reträtt utan främst om ett åtagande om att dessa skall förhindra Al Qaida och ISIS att etablera sig i landet.

Trovärdigheten i talibanernas åtagande råder det starkt delade meningar om. FN:s detaljerade rapport om olika terrororganisationer för några veckor sedan talade om en närvarade av både AQ och ISIS i ett betydande antal av landets regioner.

Och olika bedömningar säger att åtaganden som görs av talibanernas politiska representanter i Doha inte alltid återspeglar vad de mer militanta befälhavarna inne i landet anser. Med all sannolikhet ser de hjälp av utländska s k frivilliga som värdefullt.

USA är dock inte ensamt i denna strävan att skydda främst sig självt.

När talibanernas representanter för någon vecka sedan var i Peking handlade det mycket om att få dem att försäkra att de inte skulle tolerera den uiguriska terrororganisationen ETIM i sina led eller i Afghanistan. Och sådana försäkringar fick de.

Men värdet kan nog ifrågasätts även där.

I mitten av juli skedde en kombinerad attack av ETIM och den pakistanska terrororganistionen TPP mot kineser som arbetade på ett vattenkraftsprojekt i Pakistan. Sju kineser dödades, och arbetet med projektet inställdes.

Så det finns tydliga tecken på att ETIM fortfarande finns och opererar i regionen.

Också Ryssland ägnar nu energi åt att stärka skyddet av de centralasiatiska staten, inte minst Tajikistan, med bl a gemensamma militär övningar, och Iran har självklart samma intresse, till vilka dessa kommer situationen för den shiamuslimska Hazara-minoriteten i Afghanistan.

Det är ett bedrövande skådespel där alla försöker att värna sina egna intressen, men få verkar känna någon större omsorg om Afghanistan och dess folk.

Jag känner president Ashraf Ghani rimligt väl sedan åtskilliga möten och samtal innan han iklädde sitt ämbete. Han hade en mycket svår situation från början, och nu börjar den närma sig gränsen till det omöjliga.

Jag hoppas att det finns länder som i denna situation är beredda att ge honom i alla fall politiskt och moraliskt stöd utöver det ekonomiska och humanitära stöd landet ju är i desperat behov av.

Var EU finns i dessa avseende vet jag inte. För Sverige handlar det ju om ett land som är den enskilt största mottagaren av bistånd, och där många svenskar i olika funktioner gjort viktiga insatser.

Om viktigt stöd till Litauen i flyktingfrågan, ny kris i Bosnien, bränder och klimatfrågan och skiftet i Teheran.

DALMATIEN: Sommaren sänker sig ner över Europa, men det innebär inte frånvaro av olika utmaningar och problem.

Just nu utmanas EU av Belarus diktator Lukashenko som sänder ett stort antal personer som hävdar att de är flyktingar över gränsen till Litauen.

Till stor del kommer de till Minsk med flygplan från Irak, men med all sannolikhet också via Istanbul. Flygförbindelserna mellan Irak och Belarus expanderas nu, och för det finns inget annat rimligt motiv än detta utnyttjande av människor i politiskt syfte.

I går kom närmare 300 personer över gränsen. De tas självfallet om hand och deras situation skall ju prövas, men sedan är det alldeles avgörande att de kan sändas tillbaka till Irak eller andra ursprungsländer för att tydligt visa att detta utnyttjande av dem i politiskt syfte inte fungerar.

Och där är det viktigt att EU lägger tryck. Jag ser att Joseph Borell redan talat med Iraks utrikesminister i ärendet. EU:s gränsskyddsmyndighet Frontex har också skickat personal till Litauen för att hjälpa till.

På den europeiska horisonten finns också anledning att uppmärksamma en uppseglande allvarlig kris i Bosnien.

Den avgående s k Höge Representanten där såg sig efter att under tolv inte ha gjort någonting i ärendet dagarna före sin avgång föranlåten att diktera en lag som föreskriver tydliga fängelsestraff för var och en som ifrågasätter Srebrenica eller andra krigsbrott.

Och detta har utlöst en kris som bara till del har med själva sakfrågan att göra, men som nu lett till att alla bosnienserbiska representanter lämnat de gemensamma institutionerna och att det finns en risk för sammanstötningar mellan de olika polisstyrkorna i landet.

Själv tillhör jag dem som är djupt skeptiska till lagstiftning av denna typ, och någon sådan har vi ju inte heller i Sverige. Skepsis och förnekelse av vare sig Hitlers folkmord eller vad som inträffade i Bosnien bemöts på sikt långt bättre med upplysning och debatt än med att sätta folk i fängelse.

Och det tror jag faktiskt gäller i än högre grad i ett land som Bosnien med dess bittra minnen.

Hur denna kris skall lösas återser att se. En ny Hög Representant har nu utsetts – jag har förordat att hela institutionen skulle ha avskaffats för decennier sedan – och han tillträder nu i den svårast tänkbara situationen.

I andra delar av Europa börjar nu värmen att resultera i betydande bränder, och också här sätts nu EU:s mekanism med brandbekämpningsflygplan.Sådana sänds nu också för att hjälpa till med de extremt omfattande bränderna i delar av Turkiet.

Också detta illustrerar ju klimatfrågans ökade betydelse, och det kommer att understrykas extra när det inom kort kommer en ny rapport från den stora vetenskapliga panelen om klimatfrågor IPCC.

Det finns all anledning att förvänta sig en än mer allvarlig analys av det långsiktiga läget i den rapporten.

På det lite vidare planet kommer på torsdag Irans nye president Ebrahim Raisi att installeras i Teheran.

Vad detta kommer att innebära för förhandlingarna om återgång till det nukleära avtalet återstår att se, men tecknen på oroande.

Efter sex förhandlingsgångar mellan främst USA och Iran i Wien såg ett avtal ut att vara nära. Men någon sjunde omgång har det inte blivit, eftersom det tydligen kom nya besked från Teheran att skjuta upp allt till efter presidentskiftet.

I detta ligger självfallet faran att ett nytt team kommer att komma med helt nya krav, och att allt därmed går i baklås eller t o m havererar. Det ligger vare sig i Washingtons eller Teherans intresse, men kan för den skull inte uteslutas.

Avtalet är ju som belagt kontroversiellt i inrikespolitiken i bägge länderna.

Samtidigt förefaller den tidigare mer dolda konfrontationen mellan Israel och Iran med attacker på främst tankfartyg att trappas upp. Ett israeliskt opererat fartyg har attackerats av drönare utanför Oman, och tidigare har iranska fartyg attackerats i bl a Medelhavet.

Det ligger i sakens natur att attacker som dessa alltid förnekas. Just nu blånekar Teheran till attacken utanför Oman. Israel säger ingenting om de olika attacker som tillskrivs dem, men i israelisk press har det varit tydligt vad det handlar om.

Att detta skall leda till någon allvarligare upptrappning är väl inte för stunden sannolikt, men det visar i alla fall den grundläggande spänningen i ett läge där det ju råder oklarhet om hur Teherans politik mer i detalj kommer att utformas efter skiftet.

Med fortsatta sanktioner, en mycket allvarlig covid-situation, akut vattenbrist i betydande delar av landet och växande politiska spänningar finns det många frågetecken om hur landets politiska kurs kommer att utvecklas.

Och till problembilden här hör självfallet också situationen i Afghanistan. Rapporter talar om hårda strider kring den viktiga staden Herat inte långt från gränsen till Iran, även om det just för dagen ser lite bättre ut där, och att kanske tusentalet flyktingar från Afghanistan korsar gränsen in till Turkiet varje dag.