Hemma från Riga och Vilnius

STOCKHOLM: Så är jag då tillbaka i Stockholm igen efter de senaste dygnens olika samtal och överläggningar i Berlin, Riga och Vilnius.

Förutom ceremonin i parlamentet i Riga med överlämnandet av det pris som tilldelats mig var det självfallet bra med denna möjlighet för att ta lite pulsen på Lettland dagarna efter införandet av euron och mitt uppe i diskussionerna om en ny regering.

Införandet av euron förefaller att ha gått osedvanligt smärtfritt, men så finns det ju numera rätt betydande erfarenheter av hur detta skall organiseras.

Och regeringsbildningen förefaller också att röra sig framåt.

Lettland skall ju gå till val i oktober, och ambitionen är att bilda en regering med sådan bredd att den har goda förutsättningar att fortsätta även efter detta val.

Och det har ju sin speciella betydelse i och med att landet övertar EU-ordförandeskapet under det första halvåret 2015. Då är det självfallet en betydande fördel att ha en regering med viss erfarenhet.

Viktigast under det lettiska ordförandeskapet blir det nya toppmöte med EU:s Östliga Partnerskap som planeras att äga rum i Riga under dessa månader.

Utvecklingen i detta avseende fram till dess kom också att stå i centrum för de sedvanliga informella diskussionerna i vackra Trakai en bit utanför den litauiska huvudstaden.

Hit kom i år också USA:s biträdande utrikesminister för Europa-frågor Victoria Nuland som ett klart uttryck för den betydelse man nu i Washington tillmäter dessa frågor.

Och det blev åtskilliga diskussioner med ett rätt naturligt fokus inte minst på utvecklingen i Ukraina och på de olika frågetecken som finns vad gäller Rysslands såväl inrikes- som utrikespolitiska utveckling.

Från Kiev kom f d utrikesminister Petro Poroshenko som ju kommit att bli en allt betydelsefullare aktör inte minst genom sin framträdande roll i Maidan-manifestationerna.

Det är alltid givande att lyssna på de bedömningar han gör. Vi åt senast middag tillsammans i Stockholm för bara några veckor sedan.

President Yanukovich försöker nu att manövrera sig fram mot presidentvalet i mars 2015 med hjälp av de miljardlån som han räknar med att då och då få av Kreml.

Men en betydande del av den första omgång han fått förefaller att ha gått till avbetalning på gamla lån, och det förefaller som om det i än högre grad kommer att gälla den nya omgång som nog måste komma senast i mars.

Dock fortsätter ekonomin att försämras. Inte minst gäller det statsfinanserna, som ju nu går med betydande underskott. Och ett konkret tecken på att Kreml kommer att ställa än hårdare krav är att en betydande del av de ryska handelssanktionerna mot Ukraina fortfarande lever kvar.

Med USA:s Victoria Nuland diskuterade vi också möjligheten av att regimen i Kiev tar till våld för att skingra manifestationerna på Maidan.

USA har redan förberett konkreta sanktioner mot konkreta individer och deras intressen, och har fört samtal med EU i Bryssel om möjligheten av ett samordnat och starkt agerande i en sådan situation.

I Vilnius hade jag möjlighet att inviga den satsning på en virtuell möjlighet att besöka vår fina ambassad där som man gjort med hjälp av ett framgångsrikt litauiskt företag.

Länkar finns på twitter, och det skulle inte förvåna mig om några andra av våra ambassader på framkant kommer att utnyttja möjligheten att göra samma sak.

En lugn fredagkväll hemma skadar sannerligen inte, men i morgon bär det av mot nordligare nejder med möjlighet att också möta den vinter som ju hitintills så påtagligt lyst med sin frånvaro.

3 kommentarer till Hemma från Riga och Vilnius

  1. Kachina skriver:

    Vintern,…..en möjlighet? Visst, jag vaknade i morse och det var tio plusgrader i huset. Alltså fick jag möjlighet att äta frukost påklädd skoteroverall. Jag gjorde upp eld i spispannan, men snödrevet hade gjort tätt i skorsten. Sotutrustningen har någon lånat och glömt återlämna, men jag har möjlighet att åka fem mil till närmaste köpcentra för att inhandla ny sotarviska,…..om vägen plogas.

    När det gäller plogningen så plogas för det mesta bara halva vägen, nu när marknadskrafterna tagit över. Det kallas visst effektivisering i en tunnelekonomi. Ingen ser vad detta orsakar för kostnader i sidotunnlar som olyckor, bärgning, vård och sjukersättningar.

    Fram till dess snön kom hade vi is och visst saltade man prioriterade vägar, men bara halva vägbanan. Den andra halvan hade svartis, vilket överraskade många. Allt blir liksom halvgjort. Det är så att jag funderar om det är lycksökare utan erfarenhet, utan kunskap om hur man plogar, hur man ställer in plogarna och kalibrerar saltaggregatet, som delar ”den ekonomiska framgången” med stat och kommuner.

    Det är också så att när Thatcher skrev sin politiska saga, som Reinfeldt kopierade, hade hon nog Astrid Lindgrens Pippi Långstrump som förebild. Det kommer att behövas en jädrans massa Pippi Långstrump för att få nationerna i västvärlden att fungera.
    Vidare,…..ur Thatchers politiska saga, är frågan om att nationer skall drivas som aktiebolag där varje avdelning i bolaget skall redovisa evigt förbättrad vinst i sin verksamhet, något som bör ifrågasättas. Detta får konsekvenser vad gäller interndebitering, i alla bolag och bolagsnationer. Varje avdelning debiterar så att just de ”klarar sig med råge”, i den interna kampen. Detta kan inte resultera i annat än att man skapar en lokalt hög inflation inom bolagen, landsting och kommuner, så vitt jag kan förstå. Då hjälper det varken med att sänka eller höja skatten. Det måste tänkas om och tänkas nytt.

    Oavsett om tanken, min eller Thatchers är fel, kan var människa konstatera att alltsedan Thatcherismen infördes i Sverige 1986, har det gått neråt och utförsbacken blir bara stupare.

  2. flyktingar skriver:

    Ariel Sharon

    Det tidiga 1900-talets sionisternas barn växte upp i en pionjäranda av uppoffringar, som är svår att begripa för gemene man idag. De bokstavligt talat byggde staten Israel, det hatade, det älskade. De beskyddade denna ökenplanta med sina liv och såg till att det överlevde i en värld av opportunister och direkta fiender. Vi som fått lära känna deras föräldrar och dem känner sig privilegierade. Ariel Sharon var ett av dessa barn, som växte upp med David Ben Gurions ledarskap och han blev dennes arvtagare. Idag kan vi säga att David Ben Gurion ledde genomförandet av det sionistiska projektet och Ariel Sharon beskyddade det under kritiska perioder på 1940-, 1950-, 1960-, och 1970-talen. Även våra fiender måste medge att resultatet är imponerande. Särskilt när man jämför med misslyckade stater i världen. Stater som haft bättre förutsättningar än Israel. Vi har till och med hunnit med att vinna några nobelpris samt inte minst eurovisionsschlagerfestivalen, ju. Vad framtiden bär i sitt sköte vet ingen men att dagens israeliska ledarskap känner ansvarets vilande tungt på sina axlar, att förvalta detta arv, det kan envar vara förvissad om.

    Så några klipp ur nyhetsflödet:

    Paret Clinton:
    ”Sharon gave his life to Israel – to bring it into being, to sustain and preserve it, and at the end of his long service, to create a new political party committed to both a just peace and lasting security.”
    Clinton said “it was an honor to work with him, argue with him and watch him always trying to find the right path for his beloved country.”

    Blair:
    “He was a fascinating man who stood firm and unbowed in the face of political difficulties,” Blair said. “Although he was a farmer and agriculturalist at heart, his legacy in Israeli politics is enduring and his place in Israel’s history everlasting.”

    Bildt:
    ”Ariel Sharon was a great leader of Israel. A brilliant military commander, but also a wise statesman seeing the necessity of peace.”

    Putin:
    Russian President Vladimir Putin, whom Sharon met a number of times as a prime minister, called Sharon an “outstanding statesman and military commander. According to a statement put out by the Kremlin, Putin praised Ariel Sharon’s “personal qualities and his activities to protect Israel’s interests, noting a high respect for him among compatriots and his high authority in the international arena.”

  3. Kachina skriver:

    ”Sharon gave his life to Israel – to bring it into being, to sustain and preserve it, and at the end of his long service, to create a new political party committed to both a just peace and lasting security.”

    ”Ariel Sharon was a great leader of Israel. A brilliant military commander, but also a wise statesman seeing the necessity of peace.”

    Alla har vi en kreativ sida och en depressiv sida vars känslomässiga läge på skalan mellan polerna styr hur vi agerar vid en enskild händelse. Det hade även Sharon.

    Att kritisera de statsmän som nu betonar Sharons kreativa sida är att kasta sten i glashus. Dessa kritiker balanserar själva på slak lina mellan de yttersta polerna. Jag föredrar att minnas Sharon för hans arbete för fred, ett känslotillstånd som är en bonus människan erhåller av erfarenhet och ålder.

%d bloggare gillar detta: