Nordiska Rådets dag och diskussion

OSLO: Denna dag dominerades helt av de olika nordiska utrikes- och säkerhetspolitiska överläggningarna på och i anslutning till Nordiska Rådets session här.

Men dagen inleddes med att Börge Brende och jag turnerade mellan alla de olika morgonsoffor och liknande som TV och radio här har att erbjuda.

På detta följde så vårt möte med alla de nordisks utrikesministrarna, även om Danmarks Villy Sövndal stannade hemma just denna gång.

På den efterföljande presskonferensen märktes en antydan till besvikelse när jag på fråga sade att mer eller mindre aktuella frågor om avlyssning inte hade stått på vår agenda eller diskuterats.

Men andra frågor räckte till, och bland dem var konflikten i Syrien den särklassigt viktigaste.

Redan under vår informella middag i Tromsø gick vi igenom de olika insatser våra länder gjort och gör när det gäller att förstöra kemiska vapen, så nu var det de humanitära och politiska aspekterna som stod i centrum.

Och alldeles självklart diskuterade vi också flyktingsituationen inte minst i Medelhavet och de insatser som jan komma att krävs i detta avseende.

Även om Norge och Island inte är med i EU är de ju med i Schengen-samarbetet, och därmed de facto en del av den problematik som vi ju nu möter.

När jag efter vår gemensamma lunch med Nordiska Rådets presidium på eftermiddagen för rådet självt presenterade rapporten om vårt samarbete handlade det självfallet också om det allt tätare ambassadsamarbete vi utvecklat under de senaste åren.

Diskussionen i rådet – också om den försvarspolitiska redogörelsen som Finlands försvarsminister Carl Haglund stod för – visade det starka och breda stöd som finns för ett successivt utökat samarbete på dessa områden.

Och ett konkret uttryck för detta är att vi nu planerar för ett gemensamt möte mellan Nordens försvars- och utrikesministrar på Island i anslutning till att ett antal av vara flygvapen kommer att öva gemensamt där under februari.

Den kanske intressanta delen av debatten i rådet kretsade kring några inlägg av Grönlands sedan våren nya premiärminister Aleqa Hammond.

Hon efterlyste djärvt en nordisk insats med drönare för övervakning kring Grönland, vilket ledde till en diskussion där Finlands Erkki Tuomioja ansåg att dessa frågor nog bäst diskuterades av alla arktiska stater inom ramen för Arktiska Rådet, och jag framhöll att det kommer att finnas anledning att studera olika rymdbaserade möjligheter for såväl övervakning som kommunikation i det väldiga arktiska området.

Intressant var också hur Aleqa Hammond mycket tydligt och i motsats till danska företrädare markerade att hon ansåg att Grönland var i sin fulla rätt att själv fatta beslut om att bryta och sälja också uran.

Inte utan kontrovers såväl i den egna huvudstaden Nuuk som med Köpenhamn har man ju nyligen fattat beslut om att börja en process i den riktningen.

För henne är självständighet för världens största ö målet, men realistiskt sett är nog vägen dit lång.

I dag får Grönland ett finansiellt bidrag från Danmark som motsvarar ca 15.000 Euro per person, och det skulle krävas en mycket betydande tillväxt i den grönländska ekonomin för att man skulle kunna klara sig utan detta stöd.

Och till detta kommer de utrikes- och säkerhetspolitiska aspekter vars betydelse förvisso inte skall underskattas. Det danska ansvarstagandet i dessa frågor ger en stabilitet i området som annars kanske inte skulle vara självklar.

Men det var förvisso intressanta meningsutbyten kring detta, och alldeles säkert kommer vi under kommande år att få höra mera om detta.

Från Tromsø till Oslo

OSLO: Det var en dag dominerad av överläggningarna i Barentsrådet uppe i Tromsö, men när de avslutats tog vi SAS hit ner till Oslo för att ansluta till de olika mötena i anslutning till Nordiska Rådet.

Uppe i Tromsö hade jag annars anledning att notera att jag under mina år som Sveriges utrikesminister varit fler gången i norra Norge – mellan Narvik och Kirkenes – än vad jag varit i Oslo.

Och detta är ju ett tämligen konkret uttryck gör den samlade nordregionens ökade betydelse och potential.

Överläggningarna i Tromsö var kanske inte överdrivet dynamiska – i grunden upprepades mycket av det som sades i Kirkenes i juni, och det var nog naturligt att det var så.

Men ordförandeskapet i rådet överlämnades från Norge till Finland, och utrikesminister Erkki Tuomioja presenterade det ambitiösa program som de kommer att arbeta efter. Alldeles utmärkt.

Här nere i Oslo har det sedan varit en serie av möten under kvällen.

Gemensamt offentligt möte på Höyres Hus med de bägge partiordförandena tillika statsministrarna Erna Solberg och Fredrik Reinfeldt. Fullt hus. Hög stämningen. Bra diskussion.

Mottagning på Sveriges ambassads residens för alla de olika svenskar som deltar i dessa dagars olika nordiska möten här. Fullsatt. Festligt.

Middag med den moderata partigruppen i det Nordiska Rådet med sedvanlig blandning av yngre och äldre, statsråd och nybörjare och representanter för Nordens varje vrå och vinkel.

Alltid en av de absolut höjdpunkterna i dessa sessioner. Gamla minnen blandas med nya perspektiv. Och det knyts band av betydelse för den framtid som skall komma.

Nu avslutas dagen. Rätt sent.

Men redan 07:00 skall jag sitta i TV tillsammans med min norske kollega Börge Brende.

Först i den ena kanalen. Sedan raskt vidare till den andra.

Och sedan raskt vidare till serien av möten i kretsen av både utrikesministrar och parlamentariker under dagen.

Viktigt. Och alltid lika värdefullt.

Samarbete i norr

TROMSÖ: När jag landade här strax efter fyra på eftermiddagen möttes jag av den första snön och det arktiska mörkret som förebådade den kommande vinterns ankomst.

Det var i januari i år som jag senast var här, och genom åren har det blivit åtskilliga besök i denna allt mer vitala arktiska metropol i Norden.

Tidigare i dag hade utrikesminister Börge Brende valt Tromsö som platsen för sitt första större anförande, och föga förvånande handlade det om Norges nordområdespolitik.

Han pekade bl a på att en tredjedel av Norges landområde och 80% av landets maritima zoner ligger norr om Polcirkeln. Och alldeles självklart talade han om den påtagliga ekonomiska potentialen i dessa nordliga områden.

Det handlar om fisk, energi, turism, mineraler och åtskilligt utöver detta. Och det handlar alldeles självklart om det nödvändiga samarbetet över gränserna – med Ryssland, Sverige och Finland.

Och det är ju kring dessa frågor vårt samarbete i Barentsrådet kretsar, och som vi kommer att diskutera på den informella middagen i kväll och det mer formella mötet under morgondagen.

Nere i Oslo har ju de nordiska och baltiska statsministrarna inlett sina samtal, som fortsätter under kvällen under ordförandeskap av statsminister Erna Solberg.

Och jag vet att Fredrik Reinfeldt tillhör dem som sätter stort värde på detta informella samarbete med alla våra grannländer. Tillsammans är vi ju faktiskt någonting som den åttonde största ekonomin i världen, och med i allt väsentligt en positiv ekonomisk utveckling och goda framtidsutsikter.

Här uppe i vår regions nordliga delar är det självklart att relationerna till Ryssland är av speciell betydelse.

Norge och Ryssland kommer att samarbeta allt närmare inte minst kring utnyttjandet av energiresurser i Barents Hav, och detta kommer bland mycket annat att bidra till den stabilitet i dessa nordliga områden som vi har ett tydligt intresse av.

Minnen av krig och konfrontation finns det många av här.

Här vid Tromsö låg de tyska slagskeppen – Tirpitz det mest kända – under andra världskriget redo för sina raider mot de allierade ishavskonvojerna för att hjälpa Sovjetunionen i dess kamp mot Hitler.

Och under det kalla krigets decennium var detta måhända en ”flank” till den centrala fronten tvärs genom Tyskland, men ett synnerligen centralt område när det gällde en möjlig konfrontation i Nordatlanten om kontrollen av livlinan mellan USA och Europa över Atlanten.

Men nu är tiderna annorlunda.

Att säga att de är utan problem vore förvisso fel, men när vi ägnar oss åt dem på det sätt vi ska är det viktigt att inte förlora perspektiven.

Det är trots allt möjligheterna till ett vidgat samarbete som är det dominerande perspektivet, och det vi har anledning att ägna störst uppmärksamhet.

Utmaningar finns. Klimat- och miljöpolitiken tillhör alldeles tydligt de viktigare.

Men också säkerhetspolitiken med dess resurser för övervakning och ingripande för att värna stabiliteten är viktig. Här håller ju samarbetet här uppe i norr mellan våra nordiska länder på att bli allt viktigare.

Nu stundar middag.

Och här uppe i Tromsö brukar Ishavet innebära goda möjligheter också i det avseendet.

Nordiska och norska dagar framöver

STOCKHOLM: Söndag med sedvanligt försök att se lite framåt på den kommande veckan.

Och det blir, som jag skrivit här tidigare, en vecka inledningsvis dominerad av Barents, Norden och Norge.

Samarbetet i vårt omedelbara närområde är och förblir en prioritet i vår utrikespolitik.

Det var ju i juni som jag var uppe i Kirkenes och högtidligt firade att två decennier gått sedan Barents-samarbetet inleddes.

Men nu är det ett mer ordinarie ministermöte under det norska ordförandeskapet. Och det inleds med middag under värdskap av utrikesminister Börge Brende i Tromsö i morgon kväll.

Innan dess kommer han under dagen att ha presenterat den nya norska regeringens politik för nordområdena. Den är en prioritet för denna liksom den var för den tidigare regeringen.

Efter det mer formella ministermötet under tisdagen i Tromsö flyger jag ner till Oslo och de olika mötena i anslutning till Nordiska Rådets session där.

På kvällen hoppas jag också få tid med middag med partivänner från de olika nordiska länderna.

På onsdag har vi så möte med de nordiska utrikesministrarna där, och senare under dagen presenterar jag vår redogörelse för vårt samarbete för Nordiska Rådet och de olika parlamentariska representanter som sitter i detta.

Och i anslutning till det har vi också en mer allmän debatt om vårt utrikespolitiska samarbete.

Efter dessa nordiska och norska dagar har jag för avsikt att ta det lite lugnare under några dagar. Det är skollov, och det medför ju stundtals sina förpliktelser.

Bra samarbete kan bli än bättre

STOCKHOLM: Det blev ett konstruktivt och trevligt besök när Norges nya utrikesminister Börge Brende gästade oss på sin första utlandsresa i går.

Och vi kommer ju att umgås åtskilligt under de närmaste dagarna. Hela första delen av den kommande veckan kommer jag ju att tillbringa i Norge med först Barentsrådets ministermöte i Tromsö och därefter Nordiska Rådets session i Oslo.

Gemensamt diskuterade vi hur vi skall bygga vidare på det mycket goda samarbete vi haft under de senaste åren, men där det alltid finns möjligheter att på olika sätt gå vidare.

I den nya norska regeringen är det nu så organiserat att Börge Brende också ansvarar för såväl bistånds- som handelspolitiken, och hans kollegor här i Stockholm är därmed också Ewa Björling och Hillevi Engström.

Men därtill har Vidar Helgesen, med bakgrund här i Stockholm under senare år som chef för IDEA, nu gjorts till statsråd i statsministerns kansli med speciellt ansvar också för Europa-politiken, d v s förbindelserna med EU.

Någon fundamental omläggning av den politiken i riktning medlemskap torde knappast vara aktuell i närtid, men med en regering som inte längre innehåller partier öppet negativa till EU borde möjligheterna till en bättre relation ju finnas.

Och jag hoppas kunna träffa också Vidar Helgesen när jag kommer till Oslo nästa vecka. Senare vet jag att också han avser komma till Stockholm för vidare samtal.

Våra samtal i går spände över vida områden.

Arbetet såväl inom Arktiska Rådet som Barentsrådet har ju blivit allt viktigare för bägge våra länder under senare år, även om det är naturligt att de norska intressena här är än starkare än de svenska.

Och i bägge dessa samarbeten har vi ju en konkret och praktisk kontakt med utvecklingen i viktigare delar av Ryssland.

För Norge står ju inte minst energifrågorna i fokus – Börge satt intill för någon vecka sedan i styrelsen för Statoil – men de har ju stor betydelse också ur ett vidare europeiskt perspektiv. Norge konkurrerar med Ryssland om att vara den ledande leverantören av naturgas till EU.

Men Norge har också en lite speciell funktion inte minst när det gäller den palestiska utvecklingen genom sitt ordförandeskap i den informella grupp av länder som samordnar hjälpen till Palestina. Det är en viktig uppgift, och den är inte mindre viktig i ljuset av de fredsförhandlingar som nu pågår.

Det säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet mellan de nordiska länderna – inte minst Norge, Finland och Sverige – kommer vi att ha många anledningar att återkomma till. Till vintern kommer ju våra tre flygvapen dessutom gemensamt att öva på Island.

Och mellan försvarsministrarna diskuteras nu hur detta samarbete i olika avseenden kan byggas ut ytterligare.

Norge är redan i dag vår största enskilda exportmarknad, gränshandeln omsätter många tusentals personer och Börge Brende sade att det nu är ca 70.000 svenskar som arbetar i Norge.

Jag kommer säkert att träffa en del av dem i Tromsö och Oslo nästa vecka.

Viktigt besök från Oslo

STOCKHOLM: Välbehövlig arbetsdag i Stockholm efter de senaste dagarnas resor.

Började med regeringssammanträde med olika frågor innan Fredrik Reinfeldt avvek i riktning EU-toppmötet i Bryssel i kväll och i morgon.

Mycket kommer säkert att handla om flyktingsituationen i Medelhavet, men viktigt är att man också förmår att nå vidare i de viktiga digitala frågorna.

De senaste dygnens resa till Moldavien, Ukraina och Georgien krävde en del uppföljning.

Speciellt är det självfallet situationen i Kiev som oroar.

Med nuvarande utveckling är det svårt att se att det kommer att vara möjligt att underteckna avtalet mellan Ukraina och EU vid toppmötet i november.

Och risken är därmed påtagligt för att landet går in i en kombinerad politisk och ekonomisk kris.

Men jag har också haft anledning att följa upp diskussioner vi hade vid cyberkonferensen i Seoul om arbetet med de olika strukturerna och institutionerna för Internet.

Det kommer ju att bli en allt större fråga.

I morgon får jag så besök av Norges nya utrikesminister Börge Brende som kommer hit på sitt första utlandsbesök. Och det blir också det första besöket i Stockholm från Norges nya regering.

Det blir överläggningar med våra olika medarbetare och sedan mer informell middag på kvällen.

Samarbetet mellan Norge och Sverige i olika utrikes- och säkerhetspolitiska frågor har ju blivit allt viktigare och allt närmare under de senaste åren, och vi har en ömsesidig ambition att fortsätta att fördjupa det ytterligare.

Sverige är ju inte med i Nato, och Norge är ju som bekant inte med i EU, och oavsett olika viljor kommer bägge dessa situationer att bestå under de närmaste åren.

Men med dessa förutsättningar har vi utvecklat ett fruktbärande samarbete som ju också underlättas av Norges nära relation till EU inom ramen bl a för EEA-avtalet och Sveriges aktiva partnerskap med Nato.

Diskussionerna i morgon i Stockholm är också en bra inledning på de diskussioner vi kommer att ha när vi träffas i Tromsö för Barentsrådets ministermöte på måndag och tisdag och därefter på Nordiska Rådet i Oslo på tisdag och onsdag.

Så det blir det nordiska samarbetet med mycket stark accent som kommer att dominera de närmaste dygnen.

Men alldeles självklart är det ett nordiskt samarbete med tydligt europeiskt fokus och påtagliga globala horisonter.

Viktig rundresa

WARSZAWA: Så har då den snabba rundresan till de tre mest avancerade av det Östliga Partnerskapets sex länder avslutats, det polska regeringsplanet fört Radek Sikorski och mig tillbaka hit och jag väntar på att komma vidare hem till Stockholm.

Resans syfte var dels att ge klara budskap om både de möjligheter och skyldigheter som framförallt associeringsavtalen innebär och dels att ge ett tydligt stöd till de reformsteg som de olika länderna tagit.

Och därför lade vi tid i det mycket pressade programmet till inte minst TV-framträdanden i de olika länderna.

Mediaintresset för resan var mycket stort, och det gavs betydande uppmärksamhet i de olika länderna.

Till detta bidrog alldeles säkert att det var Sverige och Polen som kom tillsammans.

Vi ses ju som de som tog initiativet till det Östliga Partnerskapet, och inte minst Radek Sikorski och jag har ju gjort åtskilliga gemensam besök i de olika länderna under de senaste åren.

I såväl Kiev som Tbilisi kom vi ju att spendera åtskillig tid med att försöka övertyga om att de tendenser till hämndkultur som finns är direkt skadliga för dessa länder och deras politiska utveckling.

Och att det är någonting som direkt skadar deras europeiska ambitioner.

I Ukraina handlar detta nu främst om behandlingen av f d premiärministern Yulia Tymoshenko, men också i Georgien är tendenserna till vad vi kallar selektiv rättvisa mycket påtagliga.

Efter vårt samtal i dag uttalade sig dock premiärminister Ivanishvili spontant på vår gemensamma presskonferens kring dessa frågor på ett sätt som car ovanligt konstruktivt.

Men det är handlande som gäller.

Skulle man göra försök att åtala eller arrestera Mikhail Saakhasvili efter det att i konstitutionell ordning efter valet lämnat ifrån sig presidentämbetet skulle det omedelbart riskera att försätta Georgien i samma situation som Ukraina.

Förändring i och av dessa samhällen och ekonomier är ingen snabb, rätlinjig eller enkel process, men det ligger alldeles självklart i vårt intresse att ge dem den hjälp och det stöd som vi kan.

Och på kort har ju det Östliga Partnerskapet blivit ett starkt instrument. Att det ses som ett sådant visas ju inte minst av det motstånd som det genererar på sina håll.

Vår ministerresa kom bara att gå till de tre mest avancerade länderna, men vi kommer under den allra närmaste tiden att avlägga gemensamma besök för samtal också i Baku, Yerevan och Minsk. Samarbetet omfattar självfallet även dem, med de olika förutsättningar som ju föreligger.

Här i Warszawa passade jag på att besöka EU:s myndighet för att hjälpa till med gränsövervaknig Frontex, som har sitt högkvarter här.

Och fick en påtagligt både intressant och oroande bild av de utmaningar Europa står för inte minst i Medelhavs-området.

De kommer ju att stå på dagordningen när stats- och regeringscheferna träffas i Bryssel i morgon.

Men nu bär det hem till Stockholm för min del.

Morgon i Chisinau, mycket i Kiev och middag i Tbilisi

TBILISI: Förvisso ännu en lång dag, som ju startade i Chisinau, fortsatte i Kiev och så småningom nu kommit till sitt slut här i Tbilisi.

Frukosten med Moldaviens premiärminister Iuri Leanca fokuserade på hans regerings arbets- och reformprogram i ljuset av landets ambition att steg för steg komma allt längre in i det europeiska samarbetet.

Och det avtal som kommer att paraferas vid toppmötet i Vilnius blir en mycket viktig byggsten i denna strävan.

Redan i dag är Moldaviens handel med EU fem gånger större än vad den är med Ryssland och investeringarna från EU fyra gånger än vad de är från Ryssland. Och då skall vi komma ihåg att detta för inte så länge sedan var en republik i Sovjetunionen.

Utmaningar saknas förvisso inte. Vi talar om ett av Europas fattigaste länder.

Och det moldaviska kommunistpartiet kämpar nu med näbbar och klor mot landets EU-perspektiv och vill i stället få in landet i den s k euroasiatiska unionen med Ryssland.

Det valet är självfallet Moldaviens eget, men den ekonomiska kostnaden skulle tveklöst bli betydande.

I stället för att bli en del av världens största integrerade ekonomi skulle man låsas in av tullmurar med den långt mindre ryska ekonomin.

Hotfulla ryska uttalanden mot Moldaviens EU-val har inte saknats, och möjligheten av mer omfattande ryska ekonomiska åtgärder finns förvisso.

Det talas t o m om att Moskva skulle utvisa några av den cirka halva miljon moldaver som i dag arbetar i Ryssland, men jag skulle tro att om man ser närmare på den saken kommer man att finna att det skulle drabba främst Ryssland.

Man försökte något liknande mot georgier i Ryssland för några år sedan, men fann snabbt att det var grovt kontraproduktivt.

Ett alldeles speciellt problem utgör självfallet enklaven Transnistrien med dess tydliga orientering mot Ryssland. Senast Radek Sikorski och jag var här gjorde vi ju ett inofficiellt besök i Bender.

Men även här överväger förbindelserna med EU.

Enklavens handel är ca 30% med övriga Moldavien och ca 30% med EU och det är uppenbart att man därmed skulle kunna dra betydande nytta av frihandelsavtalet med EU. Inte minst gäller det områdets viktiga textilindustri.

Efter olika mediaframträdanden bar det så vidare till Kiev och några synnerligen intensiva timmar där. Men här hade höstvädret gått över i riktning till antydingar till duggregn.

Det är kring Ukraina som frågetecknen nu är störst under upptakten till toppmötet i Vilnius, och detta kom alldeles självklart att dominera våra samtal.

Vi for direkt till vad som blev ett nästan timslångt möte med premiärminister Azarov med de ekonomiska utmaningar som landet står inför i centrum för diskussionen. Den finansiella situationen är mycket ansträngd, och här fanns en föga dold vädjan om hjälp.

Därefter var det dags för möte på polska ambassaden med de olika ledarna för oppositionspartierna i landet. Det var ju inte så länge sedan jag träffade dem i Yalta, men det var värdefullt med denna uppdatering av situationen inte minst vad gäller arbetet i parlamentet med de olika reformfrågorna.

Ursprungligen var tanken att vi därefter skulle ha ett öppet möte med studenterna på universitetet, men på kort varsel meddelades att president Yanukovich fanns i Kiev och gärna ville träffa oss.

I Kiev fanns också Europaparlamentets bägge sändebud Pat Cox och Kwasniewski på sitt 23:e besök i ansträngningarna att finna en lösning på frågan om selektiv rättvisa, vilket efter vissa frisläppande nu reducerats till frågan om f d premiärministern Yulia Tymoshenko.

Och de hade tidigare under dagen träffat president Yanukovich för en längre överläggning.

För oss blev det nu ett närmare två timmar långt men stundtals brutalt öppet samtal som i mycket hög grad kom att handla om denna fråga.

Detaljer i det samtalet passar knappast här, men vårt budskap var mycket klart: tiden håller på att rinna ut, och det som är avgörande är om Pat Cox och Alexander Kwasniewski efter sin bedömning ger grönt ljus eller ej.

Där är vi förvisso inte än. Snarare är det så att vi befinner oss en bra bit därifrån.

Kommer en lösning att vara möjlig i tid? Uteslutet är det inte, men efter dagens samtal är jag snarare mer bekymrad om möjligheterna än tidigare. Mycket som borde lösts för länge sedan återstår att lösa – och klockan går.

Längs vägen mellan stadens centrum och flygplatsen Borispol kunde vi se stortavlor med budskap som varnade för konsekvenserna av att gå vidare med avtalet med EU.

Avsändare är en pro-rysk gruppering som nu med avsevärda finansiella resurser vill intensifiera som kampanj mot Ukrainas EU-närmande. För dem är det tullunion med Ryssland som är alternativet.

Opinionsundersökningar tyder dock än så länge på att den överväldigande opinionen tycker annorlunda. Vi fick höra att Ukrainas fyra presidenter och 14 premiärministrar sedan självständigheten dessutom alla var på samma linje.

Men hur det kommer att gå är fortfarande en öppen fråga. Vi har i alla fall i dag gjort en extra ytterligare insats för att försöka föra oss till ett positivt avgörande för Ukraina.

Starkt försenade anlände vi så till Tbilisi, och det bar direkt till middag med president Saakhasvili och några av hans närmaste medarbetare.

På söndag är det presidentval i Georgien och en efterträdare kommer att väljas. Och därmed var detta vår sista måltid med honom i just denna egenskap.

Och han tog oss upp den nyrenoverade bergbanan upp till höjden som från söder blickar ut över den fascinerande staden och restaurangen där.

Det blev en middag med åtskilliga blickar bakåt – ibland långt bakåt – men också framåt med de olika utmaningar som Georgien och regionen i övrigt står inför.

Tidigt i morgon inleder vi så med arbetsfrukost med premiärminister Ivanishvili och ett antal av ministrarna i hans regering.

Liksom vad gäller Moldavien kommer Georgien att parafera det viktiga avtalet med EU på toppmötet i Vilnius, och våra frågor nu gäller främst hur detta kommer att genomföras och en rimlig och riktig reformpolitik föras vidare.

Georgien har under president Saakhasvili tagit mycket stora steg framåt även om självfallet betydande brister kvarstår.

Om detta kommer att kunna bevaras och föras vidare när makten efter skiftet också på presidentposten nu övergår till den lite märkliga politiska rörelsen Georgiens Dröm återstår att se.

Slutade i Chisinau

CHISINAU: Dagen började mycket tidigt hemma i Stockholm, tillbringades till dominerande del i Luxembourg och avslutas nu kring midnatt efter samtal här i Moldaviens huvudstad.

På mötet med EU:s utrikesministrar ägnade vi ett par timmar åt det Östliga Partnerskapet med de olika frågeställningarna inför det kommande toppmötet i Vilnius.

Med 28 utrikesministrar, eller deras representanter, runt bordet brukar en någorlunda inträngande diskussion ta den tiden.

I de sakfrågor vi står inför rådde dock knappast några delade meningar.

Ukraina har rört sig framåt på viktiga punkter, men ännu inte tillräckligt för att uppfylla de krav som vi ställt upp för att underteckna och sedan provisoriskt börja att genomföra det omfattande avtalet med EU.

Också situationen i Syrien kom vi att ägna en längre diskussion. Här var enigheten total om att prioriteten nu måste vara att få till stånd den s k Geneve2-konferens som skulle kunna leda fram till en politisk lösning.

Det talas nu informellt om datum mot slutet av november.

Alldeles självklart vill vi på olika sätt ge vårt stöd till landets demokratiska och moderata krafter, men det finns samtidigt en frustration över att oppositionen inte förmått att samla sig på ett tydligare och bättre sätt.

I morgon i London kommer en mindre grupp av länder att fortsätta dessa diskussioner, och syftet med dem är inte minst att se till att oppositionen verkligen infinner sig till samtalen i Geneve. Jag hoppas att de samtalen lyckas.

Som gäst vid vår arbetslunch hade vi sedan Aung San Suu Kyi för att lyssna på hennes bedömning av hur reformarbetet i Myanmar fortskrider.

Hon kommer ju i morgon i Strasbourg att ta emot Europaparlamentets Sacharov-pris, och kommer så säkert att tala mer om dessa saker.

Hennes fokus i diskussionen med oss låg mycket på nödvändigheten av konstitutionella reformer för att göra verkligt demokratiska val möjliga under 2015.

Men åtskilligt av diskussionen kom också att handla om de spänningar som ju historiskt finns i Myanmar mellan olika befolkningsgrupper, och den utveckling i riktning mot att ge dem ökat självbestämmande i olika avseenden som torde vara en föreutsättning för en bestående fred i landet.

Efter lunchen med henne hade jag sedan möjlighet till ett samtal med Serbiens premiärminister Ivica Dacic.

Vårt stöd till Serbiens europeiska reformarbete är ju mycket tydligt, men vi diskuterade också situationen inför de förestående och mycket viktiga lokalvalen i Kosovo den 3 november.

Men sedan bar det iväg i ett av de polska statsflygplanen på den rundresa som Radek Sikorski och jag nu gör till Chisinau, Kiev och Tbilisi.

Det handlar ju om besök i de tre länder inom det Östliga Partnerskapet som har en ambitiös agenda när det gäller samarbetet med EU bl a genom de djupgående s k DCFTA-avtalen med fri handel.

I andra former har vi under dessa dagar också samtal med Baku, Yerevan och Minsk som ett led i förberedelserna för toppmötet i Vilnius.

Och denna kväll var det middag med ledarna för de politiska partier som bär upp dagens moldaviska regering.

Avsikten var att ge ett tydligt budskap om vikten av att hålla ihop regeringen och att också genomföra de olika åtaganden som samarbetet med EU ju innebär.

Inte minst är det viktigt inför de parlamentsval som förestår i november 2014.

Om det är fjärde eller femte gången Radek Sikorski och jag är här tillsammans vet jag inte, men atmosfären i den regerande koalitionen var i kväll betydligt bättre än vid tidigare tillfällen.

Senast var vi här i februari, och då var det tydligt att man var på väg in i en akut kris. Nu förefaller man tydlig på den europeiska agendan och på att verkligen hålla ihop till det kommande valet.

I morgon bitti har vi så arbetsfrukost med premiärminister Leanca innan det är dags för en rad olika mediaframträdanden.

Det är viktigt att våra budskap under denna resa också når ut.

Och sedan bär det vidare för en dag med samtal i Kiev med företrädare såväl för regeringen som för de olika delarna av den politiska oppositionen.

Nu har vi också nåtts av besked att president Yanukovich är angelägen om att träffa oss. Det var ju inte så länge sedan jag hade möjlighet att vara tydlig med honom.

Samtidigt med oss är också de speciella sändebuden Pat Cox och Alexander Kwasniewski i Ukraina för samtal med frågan om Yulia Tymoshenko i fokus.

Och de slutsatser de kommer att redovisa den 14 november kommer att bli av alldeles avgörande betydelse för Ukrainas möjligheter.

Efter olika mediaframträdanden i Kiev, liksom ett diskussionsmöte med studenter, flyger vi så vidare till Georgiens huvudstad Tbilisi för en sen middag där.

Tre dagar i Luxembourg, Chisinau, Tbilisi, Kiev och Warszawa

STOCKHOLM: Efter moderatstämman i Norrköping är det nu mindre mellanlandning hemma innan det mycket tidigt i morgon bitti bär iväg till Luxembourg och mötet där med EU:s utrikesministrar.

Diskussionerna om det Östliga Partnerskapet kommer att bli viktiga, inte minst mot bakgrund av att president Yanukovich fortfarande tvekar om de steg som är nödvändiga för att Ukraina skall kunna underteckna det vittgående associeringsavtalet.

Men vi kommer också att diskutera hur vi kan hjälpa Myanmar på dess väg mot ett mer demokratiskt samhälle och en bättre ekonomisk och social utveckling.

Och det gör vi under en arbetslunch tillsammans med Aung San Suu Kyi som kommer till Luxembourg för denna diskussion.

Alldeles självklart kommer också situationerna i Syrien och Egypten att stå på vår dagordning.

I förra veckan presenterade kommissionen sin årliga utvärdering av läget när det gäller utvidgningen av EU, och den kommer vi nu att studera innan det är SAFs för sedvanligt ställningstagande vid mötet med det s k allmänna rådet i december.

Serbien är nu redo för att inleda förhandlingar om medlemsskap, och jag hoppas i Luxembourg i morgon också kunna träffa dess premiärminister Dacic för en diskussion såväl om detta som om den fortsatta dialogen med Kosovo.

På seneftermiddagen kommer så Polens utrikesminister Radek Sikorski och jag att lämna Luxembourg för en snabb gemensam resa till Chisinau, Kiev och Tbilisi som sträcker sig fram till sent onsdag eftermiddag.

Detta är ju avgörande veckor för dessa länder i det Östliga Partnerskapet.

När jag är tillbaka till Stockholm torsdag morgon lämnar samtidigt statsminister Fredrik Reinfeldt för att bege sig till Bryssel och EU-toppmötet där.

Vi hoppas att det skall leda till konkreta och viktiga framsteg när det gäller den digitala agendan i EU, men också den senaste tidens flyktingkatastrofer i Medelhavet kommer alldeles självklart att diskuteras.

Till minne av Wilfried Martens

NORRKÖPING: Mycket sent fredag kväll kom jag således hit till den moderata arbetsstämman efter mina dagar med cyberfrågorna borta i Seoul.

Tyvärr missade jag därmed stämmans diskussion om Europa- och utrikespolitiken, vilken hade varit spännande att lyssna på.

Det finns också här ett betydande och viktigt engagemang i dessa frågor.

Men debatter även i övrigt har förvisso inte saknats.

När jag skriver detta på förmiddagen är det miljöfrågorna som är föremål för debatt.

Och det är imponerande att lyssna inte minst på alla dem som konkret och kommunalt arbetar med dessa frågor.

Och snart är det dags för Fredrik Reinfeldt att summera upp, ange riktlinjer för arbetat fram till det dubbla valåret 2014 och avsluta en stämma som utmärkts av osedvanligt god och trevlig stämning.

Tyvärr innebar stämman här att jag inte hade möjlighet att vara närvarande vid jordfästningen i går i Gent av Wilfried Martens.

Långvarig premiärminister i Belgien var han ju under lång tid engagerad och aktiv som ledare för allt viktigare European People’s Party.

Han var en sann europé som kom att bli en av sitt lands allra viktigaste politiker i modern tid.

En gång i världen var partisamarbetet på den borgerliga kanten i Europa splittrat mellan en mer kristdemokratisk och en mer liberal och konservativ tradition, och klyftorna mellan dessa var historiskt tämligen djup.

Wilfried Martens kom från den kristdemokratiska traditionen, men var en av de drivande i arbetet på att överbrygga klyftan för att därmed kunna skapa ett starkt och slagkraftigt borgerligt alternativ i det europeiska politiska arbetet.

Lätt var det inte.

Jag minns engagerade middagar på 1989-talet i den s k kanslersbungalowen i Bonn där främst Helmut Kohl och Wilfried Martens diskuterade vägar framåt i detta arbete.

Men resultat blev det, och ser vi på det europeiska partisamarbetet i dag och arbetet i t ex Europaparlamentet är EPP den tydligt ledande politiska kraften.

Mycket av detta går tillbaka på det arbete som Wilfried Martens utfört.

Under de senaste månaderna har han varit engagerad inte minst i arbetet att förbereda för valet till Europaparlamentet i maj nästa år, och att inför det skapa ett närmare och bättre samarbete mellan EPP-partierna för att också få inflytande på de viktiga beslut som måste fattas därefter.

Senast sågs vi när jag ersatte Fredrik Reinfeldt på ett extra partiledarmöte med EPP i Wien strax före sommaren. Men jag vet att han var aktiv ända in i det sista på EPP-högkvarteret i Bryssel.

I Gent i går fanns i alla fall Tobias Billström som ju tillhör presidier i EPP, och som därmed naturligt representerade oss alla svenska moderater som under åren samarbetet med och uppskattat Wilfried Martens.

Cyberfrågorna rör sig framåt

SEOUL: Efter diskussioner kring de olika globala cyberfrågorna här under de senaste dygnen styr jag nu hemåt med Norrköping och moderatstämman där som dagens slutgiltiga destination.

Men det har varit mycket produktiva dygn med diskussioner kring frågor som kommer att bli allt viktigare och viktigare under de kommande åren.

Mitt eget anförande i går kom att tilldra sig ett visst intresse i och med att jag efterlyste en global dialog om normer för staters uppträdande på nätet.

Och det gällde också de sju principer för staters övervakning av nätet som jag presenterade som inspiration för den nödvändiga internationella dialogen om detta. Frågan har ju varit en del i debatten under senaste tiden.

Dialogen i dessa och andra frågor kommer nu att föras vidare. En ny global konferens i denna serie har aviserats till Nederländerna nästa år.

Och det blir dessutom en rad andra internationella möten kring olika delar av denna problematiken.

Vi diskuterade informellt en del nya initiativ i frågan.

Men nu sägs det att vi måste iväg till planet, och det blir blir en del hopp innan jag sent i kväll lokal tid är framme i Norrköping.

NNSC och cyberfrågor

SEOUL: Efter en tio timmars flygning landade jag i det vackra höstvädret på den imponerande Incheon-flygplatsen en bit utanför Seoul.

Och sedan dess har programmet gått i ett.

Först stod ett besök tillsammans med svenske generalen Berndt Grundevik på det stora amerikanska militära kommandot mitt inne i staden här och hos dess chef general Curtis Scaparotti.

Sedan vapenstilleståndet 1953 ingår ju Sverige i den s k Neutral Nations Supervisory Commission med uppgift att övervaka den vapenvila som formellt sett fortfarande är det enda som gäller mellan de två koreanska staterna.

Och den grupp av officerare vi har här samverkar självfallet nära med det amerikanska kommando som i formell mening också är ett FN-kommando eftersom de stater som skyndade till Sydkoreas hjälp efter det nordkoreanska anfallet gjorde det under FN:s flagg.

Det blev ett intressant samtal som självfallet kom att fokuseras på situationen dels längs den demilitariserade zonen och dels i olika delar av det hårt militariserade nordkoreanska samhället.

Hur länge detta system kommer att hålla ihop kan ingen veta, men förr eller senare måste den grundläggande förändringen komma. Och den avgörande frågan är om det finns någon väg till successiv förändring, eller om en systemkollaps med allt vad en sådan skulle innebära är det enda alternativet.

Den koreanska halvön är nog i dag den enda platsen i världen där ett storskaligt konventionellt krig skulle kunna bryta ut.

Norr om den demilitariserade zonen DMZ finns ca en miljon nordkoreanska soldater, och söder om den finns den enda riktigt substantiella ”normala” närvaron av USA:s armé utanför det egna landet.

Sveriges roll här är förvisso inte avgörande, men ändå viktig och uppskattad. Och vi är ju dessutom en av de sju länder inom EU som har en ambassad i den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang.

Lite informellt inleddes så den stora cyberkonferensen tidigare i kväll genom att utrikesminister Yun Byung-se bjöd de närvarande övriga utrikesministrarna på en måltid.

Och vi var i alla fall fyra utrikesministrar från EU här redan i kväll – förutom från Sverige från Estland, Finland och Ungern. I morgon ansluter också Storbritannien.

Då börjar konferensen och dess diskussioner också i mer formell bemärkelse.

Den lovar att bli mycket intressant.

Sedan får vi se om det amerikanska politiska systemet intill dess förmår att ta sig samman eller inte.

Man börjar ju så smått tvivla. Och det är inte bra vare sig för USA eller för världen i övrigt.

Ett USA förlamat av inre konfrontationer innebär – låt oss vara realistiska på den punkten – en mindre stabil värld.

På väg till Seoul

FRANKFURT: Så är jag då på väg till Seoul och den stora cyberkonferensen som börjar där i morgon kväll.

Det var 2012 som denna serie av konferenser inleddes i London, och jag tillhörde en av de relativt få som få var där på ministernivå.

Det var brittiske utrikesministern William Hague som stod värd, vi hade i någon utsträckning hjälpt till och till dem som skulle komma hörde USA:s Hillary Clinton.

I sista stund stoppade dock väderproblem hennes medverkan.

Då var det främst säkerhetsaspekterna av den snabba utvecklingen av nätet som var i fokus, även om jag och andra förde in frågan om friheten på nätet i diskussionerna.

Förra året skedde så en uppföljande konferens i Budapest, men årets konferens i Seoul blir med all sannolikhet betydligt större.

Dit kommer nu ca 1.000 deltagare från ett 80-tal länder runt om i världen. Och alldeles självklart spelar vi från svensk sida en betydelsefull roll på konferensen.

Jag skulle tro att vi nu också kommer att få en diskussion om hur det globala ansvaret för nätets utveckling egentligen ser ut. Den modell som ju fungerat väl hitintills ifrågasätts inte bara av de auktoritära staterna utan också av andra.

Innan jag satte mig på planet hit till Frankfurt hade jag möjlighet att träffa två höga företrädare för den syrisk-ortodoxa kyrkan i Damaskus för en diskussion om tillståndet i Syrien.

Deras vädjan var främst en vädjan att vi i arbetet för en snar fred också skall lyssna till alla dem som vare sig företräder regimen eller den väpnade oppositionen, och större delen av landets kristna minoritet måste med all sannolikhet räknas till denna kategori.

Med hänvisning till historien var de mycket skeptiska till tankar på utländsk intervention i den ena eller andra formen i landet, men angelägna om att en fred skulle komma så snart som möjligt. Ju längre konflikten pågår, ju svårare kommer freden ju att bli.

Det var ett mycket värdefullt samtal, och jag lovade at vi skulle se vilka möjligheter vi har till humanitär hjälp som mer direkt når också dem.

En bra debattdag

STOCKHOLM: Det blev en riktigt trevlig diskussion om olika aspekter på Sverige i Europa och världen när riksdagens allmänpolitiska diskussion inleddes i dag.

Vad jag hade att säga har redan framgått på denna plats.

Socialdemokraternas Urban Ahlin höll ett anförande som föga avvek från det han brukar hålla.

Han är för FN och mot kärnvapen, vilket i och för sig är betryggande, men kanske lite smalt som utrikespolitisk plattform.

Möjligen skall man se det positivt som ett tecken på hur mycket vi i grunden är eniga om i vår utrikespolitik.

Miljöpartiet deltog märkligt nog inte alls i debatten, och från vänsterpartiet sade Lars Ohly, alls inte utan talang, ungefär det som man förväntade sig att han skulle säga.

Någon antydan till rödgrön eller rödgrönröd samverkan i de utrikespolitiska frågorna fanns förvisso inte.

Och det förvånar väl knappast.

Före valet 2010 skrev de tre partierna ju ihop sig om en plattform, och även i dagens debatt fick Urban Ahlin äta upp en del av de dumheter som de då tvingades till. Han verkade inte ha kul.

Så sannolikheten för att de upprepar den prestationen före valet i september 2014 är nog påtagligt liten.

Men efteråt kan det ju bli annorlunda. Blir det rödgrönröd riksdagsmajoritet så blir det ju rödgrönröd ledning för vår utrikespolitik.

Att det blir en röra är en prognos som inte blivit otydligare efter dagens debatt.

Svårast hade väl trots allt Sverigedemokraterna i debatten.

De kunde inte riktigt reda ut varför de ville diskutera olika aspekter på EU-samarbetet när de ju faktiskt kräver att Sverige skall lämna EU och därmed faktiskt lämna den debatt de säger sig vilja ha.

Och riktigt besvärligt blev det när vi kom till flyktingar och Syrien.

Här talade de sig varma för alla möjliga FN-insatser för flyktingar i andra länder, men när jag frågade vart de ville skicka tillbaka de flyktingar från Syrien som de kritiserat regeringen för att ha gett uppehållstillstånd till blev det bara osammanhängande mummel.

Det handlar ju med deras politik om att skicka tillbaka dem till Syrien. Men där gick gränsen även för dem – de vågade inte redovisa konsekvenserna av sin egen politik.

I övrigt var det, som sig bör, åtskilligt som passerade förbi under fyra och en halv timmas debatt.

Och mycket som vi var eniga om.

Vikten av Europarådet och dess arbete för att värna friheten i Europa i dess helhet. Det får inte glömmas bort.

Vikten av det nordiska samarbetet och arbetet i våra nordliga regioner. Vi har ju arbetat mycket med det.

En bra debatt – på det stora hela taget.

Debatt i riksdagen

RIKSDAGEN: Ungefär så här formulerade jag mig i mitt anförande när vi i riksdagens allmänpolitiska debatt i dag diskuterade omvärlden och Sverige:

Sveriges röst i Europa och världen är viktig.

Det handlar om att tillvarata våra intressen och att värna och vidareföra våra värderingar.

En europeisk tankesmedja gjorde också i år bedömningen att Sverige med sin utrikespolitik tillhörde de ledande i Europa.

En internationell opinionsundersökning nyligen visade att stödet för regeringens utrikespolitik var väsentligt högre i Sverige än i andra länder.

Och det var mer än en tillfällighet att president Obama valda att komma till Sverige för också utrikespolitiska samtal.

Sveriges röst räknas.

Men i en debatt som denna skall vi blicka framåt.

Inte bara kritisera – även om det är oppositionens uppgift. Inte bara slå sig för bröstet – som vi i regeringen kan frestas till.

Låt mig ange några av de för mig viktigaste frågor som just nu ligger för avgörande.

För det första: Inbördeskriget i Syrien med dess enorma lidande fortsätter.

Sverige har redan gett mer än 300 miljoner kronor i humanitärt stöd, och ensamma i Europa har vi också gett ett stort antal flyktingar permanent uppehållstillstånd.

Men de internationella insatserna måste skärpas.

Det gäller i Europa vad gäller den gemensamma asyl- och migrationspolitiken.

Alla måste vara med. Vi måste få gemensamma insatser för att förhindra tragedier i Medelhavet och på andra platser.

Det gäller ansträngningarna att snabbt få till stånd en fredskonferens i Geneve.

Sverige stöder tydligt FN-medledaren Lakhdar Brahimis arbete. Vi har nära kontakt.

Det gäller arbetet med att förstöra Syriens kemiska vapen efter de hemska attacker som nu skett.

Sverige har ställt betydande resurser till förfogande för detta arbete.

Vi vill nu – utöver detta – ställa ett militärt Herkules-flygplan till FN:s förfogande för olika transporter för också kemvapenorganisationen OPCW.

Jag återkommer mycket snart till riksdagen om detta. Jag utgår från att riksdagens partier kommer att ge sitt bifall.

Att stödja och stärka FN är viktigt.

För det andra: EU:s Östliga Partnerskap inför dess tredje toppmöte i Vilnius i slutet av november.

Allt går tillbaka på det initiativ som tog gemensamt av Polen och Sverige våren 2008.

Att sträcka ut en hand av samarbete och hjälp till våra omedelbara östliga grannländer. Att ge dem en möjlighet att steg för steg vara med i det europeiska samarbetet.

Nu står vi redo att parafera slutföra förhandlingar om vittgående avtal med Moldavien och Georgien och att underteckna motsvarande avtal med Ukraina.

Det handlar om ett mycket djupgående samarbete framförallt, men inte enbart, när det gäller ekonomi.

Men plötsligt vill Ryssland att dessa länder i stället skall införlivas i dess tullunionen.

Och plötsligt kommer såväl hot som konkreta åtgärder riktade mot dessa länder för att förhindra att de går vidare i samarbetet med EU.

Detta är oacceptabelt. Varje europeiskt land måste själv ha friheten att välja sin väg. Hot och sanktioner hör inte hemma i det samarbetets Europa vi vill bygga.

Nästa vecka kommer jag tillsammans med Polens utrikesminister att besöka de tre mest aktuella länderna för att ytterligare understryka vårt stöd till deras europeiska inriktning.

För det tredje: friheten och säkerheten på nätet.

Plötsligt har vi fått en omfattande debatt om övervakning, om underrättelse- och säkerhetstjänst på nätet.

För oss är detta inte nytt. Vi har lagar och regler som fastställts efter omfattande debatt i denna kammare.

Men runt om i världen ser vi regimer som censurer, kontrollerar och begränsar. Och förvisso utsätts vi också hela tiden för också avancerade försök till spionage på nätet.

I morgon åker jag till Seoul i Korea för en stor internationell konferens för att diskutera friheten och säkerheten på nätet.

Sverige ligger i förkanten av det internationella arbetet. Stockholm Internet Forum har blivit ett nav i den globala debatten.

I Seoul kommer jag att diskutera nya steg för att föra debatten om globala regler för och på nätet vidare.

Nätet är ingen fluga. Det blir allt viktigare för allt fler. För utveckling. För frihet. För säkerhet.

Därför är detta arbete så viktigt.

Dessa tre omedelbara områden visarvikten av en utrikespolitik som ligger på framkant.

Som inte bara sitter fast i det gamla och är rädd för det nya. Som genom idéer och initiativ värnar våra intressen och främjar våra värderingar i en tid av ständigt skiftande utmaningarna.

Och det hoppas jag att vi har i alla fall betydande delar av oppositionens stöd för.

Detta kommer utöver det vi alltid gör.

Att hjälpa svenska medborgare runt om i världen – en viktig och allt mer krävande uppgift.

Att stärka det nordiska och baltiska samarbetet. Inte minst gäller detta just nu inom säkerhetspolitiken

Att vara en tydlig röst för medborgerliga fri- och rättigheter också där det kan vara obekvämt och impopulärt.

Jag nämnde friheten på nätet. Birgitta Ohlsson är en tydlig röst för LGTB-personers rätt. Fredrik Reinfeldt ägnade ett helt anförande i FN:s generalförsamling åt kvinnors rätt.

Att bygga en starkare och bättre Europeisk Union.

Det handlar om förutsättningar för vår ekonomi. Det handlar om stabilitet och säkerhet i Europa i dess helhet. Det handlar om att så långt vi kan hjälpa länder i vår närhet till en bättre utveckling.

Och det handlar om Europas röst i värld.

Det är tillsammans vi har möjlighet till inflytande. Vi går mot en multiregional värld. Då är Europa än viktigare.

På denna punkt utgår jag från att socialdemokraterna är på samma linje. Och det är viktigt. Oavsett om man är i opposition eller regering.

Men två av av oppositionspartierna i denna riksdag – Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna vill mäla Sverige ur samarbetet och bygga murar mot det övriga Europa.

Det är en farlig politik. För vår egen framtid.

Vi behöver mer samarbete – inte mindre. I Norden. I Europa. I världen.

För att ta tillvara våra intressen. Och för att värna och främja våra värderingar.

Där ligger kärnan i Sveriges utrikespolitik.

Debatt och sedan cyber i Korea

STOCKHOLM: En underbart vacker sensommarsöndag hemma. Friskt luft och lite andra saker att göra skadar aldrig.

Men förberedelser inför den kommande veckan måste i alla fall hinnas med.

För min del börjar den i morgon med kort debatt i riksdagen om ”omvärlden och Europa” som en del av de allmänpolitiska debatterna under de närmaste dagarna.

Oppositionen inleder, och sedan har jag också möjlighet att delta i diskussionen.

Ett antal sakdebatter i olika ämnen, med detta som det första, leder fram till den större partiledardebatten på onsdag. Och den kommer ju efter först regeringens och därefter oppositionspartiernas olika budgetförslag lagts på bordet.

Jag hoppas att jag i riksdagen i morgon också får möjlighet att ta emot min nederländske kollega Frans Timmermans för samtal.

Det nya holländska kungaparet är på informellt besök i Stockholm, och i anslutning till det är också han med.

Och det blir en bra möjlighet att gå igenom en del av de viktiga frågorna inför mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel på måndag veckan därefter.

Inte minst kommer det att handla om det Östliga Partnerskapet och utvecklingen i Ukraina.

Under denna vecka väntas avgörande besked från Kiev i några av de viktiga frågor som kommer att avgöra om det blir möjligt att vid toppmötet i Vilnius underteckna det viktiga associeringsavtalet.

På tisdag eftermiddag beger jag mig så iväg till Seoul i Korea för den stora internationella cyberkonferensen där.

Det är den tredje internationella konferensen kring dessa frågor efter tidigare sådana i först London och sedan Budapest.

Och frågorna har fortsatt att bli allt viktigare och viktigare.

För oss har friheten på nätet varit en viktig och högt prioriterad fråga, men självfallet är också alla frågor kring cybersäkerhet av starkt ökande betydelse.

Hur Internet ytterst regleras och administreras har också blivit en fråga som diskuterats allt mer, och så kommer med all säkerhet att bli fallet i Seoul igen.

Den modell som tillämpats hitintills har ju varit eminent framgångsrik i de allra flesta avseenden, och i grunden vore det bra om den kunde bestå.

Om detta i alla avseenden kommer att vara möjligt återstår dock att se, och jag är rätt övertygad om att diskussionen kring detta kommer att bli allt mer intensiv.

Vi diskuterar nu också nya initiativ för att stimulera den internationella dialogen kring dessa allt viktigare frågor.

Från Seoul åker jag så direkt till den moderata partistämman i Norrköping, men kommer tyvärr inte att komma dit förrän någon gång natten mellan fredag och lördag.

Två dagar där med dess olika debatter kommer det dock att bli.

Syrien som växande utmaning

ISTANBUL: Lördag eftermiddag och jag är på väg hem MIT Stockholm efter några dygn här i Europas mer sydöstliga delar.

Gårdagskvällen och dagen har inte minst ägnats olika diskussioner om situationen i och kring Syrien. Inte minst har det varit viktigt att höra från personer med konkreta erfarenheter och observationer inifrån landet.

Uppenbarligen finns en besvikelse på att omvärlden fokuserat på att försöka lösa frågan om de kemiska vapnen samtidigt som dödandet i övrigt bara fortsätter.

Spelar det någon roll vad det dödas med, hörde jag flera fråga.

Samtidigt är det svårt att undvika intrycket att gapet mellan den yttre och den inre oppositionen håller på att öka.

Och en del i utvecklingen är ju olika mer fundamentalistiska grupper förefaller att få en starkare ställning. Deras närvaro kommer att bli ett betydande bekymmer också i Syrien efter Assad-regimen.

Förhoppningsvis närmar sig den dag då fredsförsöken kommit så långt att en Geneve2-konferens kan börja arbete. Inom den närmaste månaden borde det vara möjligt.

Men de utmaningar denna kommer att stå inför när det gäller att åstadkomma en överenskommelse i enlighet med det ursprungliga Geneve-dokumentet skall inte underskattas.

Och man får absolut heller inte underskatta svårigheterna att därefter faktiskt genomföra den överenskommelse som eventuellt kan nås, bl a i ljuset av en del av det jag skrivit om ovan.

Frågan om Syrien kommer, även i de bästa av scenarier, att vara med oss under mycket lång tid framöver.

Att Levantens krig och konflikt är en mycket stor och växande påfrestning på Turkiet är alldeles uppenbart.

Landet gör imponerande ansträngningar för att ta hand om den ständigt växande strömmen av flyktingar, men det är inte sagt att den höga profil man har både när det gäller detta och när det gäller att åstadkomma förändring i Syrien nödvändigtvis är populär.

Och det finns en risk för att regionens olika spänningar och slitningar också börjar att röra sig in i delar av det turkiska samhället.

Inte minst i detta sammanhang är landets EU-perspektiv viktigt. Turkiet behöver en tydlig europeisk förankring i en situation där dess grannskap blir allt mer besvärligt och allt mer riskerar att påverka det egna samhället.

Också om detta har jag självklart fört samtal under dessa dagar här, och till de frågorna – liksom till alla frågor kring Syrien – kommer det att finnas många anledningar att återkomma.

Öppet och konstruktivt i Ankara

BODRUM: Anlänt hit ner till kusten efter dag av politiska samtal i Ankara, såväl med olika oberoende bedömare som mer mer officiella företrädare.

Mot slutet av eftermiddag hade jag ett längre samtal med premiärminister Erdogan och Europaminister Bagis om de olika strategiska utmaningar som Turkiet står inför i olika avseenden.

Det var ett öppet och konstruktivt samtal där självfallet relationen till EU var mycket viktig, men där det också handlade om den fortsatta demokratiseringsprocessen i Turkiet, med inte minst den kurdiska frågan viktig, och de nya möjligheterna när det gäller att övervinna Cyperns delning.

Inga av dess frågekomplex är alldeles enkla, och alla kräver en tydlig strategisk vision om vart Turkiet vill gå under kommande år eller t o m decennier.

På dessa olika områden finns det dock ny möjligheten till nya öppningar, och det är självfallet mycket viktigt att de fullt ut utnyttjas.

Inte minst gäller detta i frågan om att övervinna Cyperns delning.

I jämförelse med de flesta andra av de utmaningar Turkiet står inför är det en reaktiva enkel men där vinsterna för alla kunde vara mycket betydande.

Efter samtalen i Ankara har jag så tillsammans med Egemen Bagis flugit hit ner till Bodrum för att under morgondagen i lite bredare och informellt sammanhang föra en del av dessa viktiga diskussioner vidare.

Knappast ljust vid Nilen

STOCKHOLM: Bland dagens olika möten var det med EU:s särskilde representant för länderna omedelbart söder om Medelhavet Bernardino Leon det viktigaste – om än inte nödvändigtvis det mest uppmuntrande.

Under de senaste månaderna har han tillbringat en betydande del av sin tid i Egypten i försök att se om det går att påverka utvecklingen där i rätt riktning.

Ett tag såg det ju också ut som om de diplomatiska ansträngningarna skulle kunna mildra spänningen i landet åtminstone något.

Nu kom han så gott som direkt från nya samtal i Kairo, delvis i samband med Catherine Ashtons nya besök där alldeles nyligen.

Inget kan dölja att situationen nu präglas av en påtaglig konfrontation mellan å den ena sidan regimen och alla dess anhängare och å den andra först och främst det muslimska brödraskapet.

Misstron är massiv, ingen är beredd att ta något första steg, repressionen är stark och under tiden fortsätter den grundläggande ekonomiska och sociala situationen i landet att försämras.

Och till bilden skall också läggas ett tilltagande våld från jihadistiska grupper främst i Sinai med allt vad detta kan komma att innebära.

Det är inte lätt att se någon snabb väg ut ur detta.

Regimen säger att den fortsätter på den utstakade vägen med en ny författning och därefter nya val, men med ökade motsättningar i samhället och tendenser till mer våld framstår detta knappast som särskilt realistiskt. Undantagstillstånd råder, och ingen vågar säga någonting bestämt om hur länge så kommer att fortsätta att vara fallet.

Jag har svårt att se att någon förändring kan komma innan man på bägge sidor inser att den nuvarande kursen riskerar att leda landet i fördärvet.

En rapport från en internationell bank i dag noterar lakoniskt att Egypten inte ens kan komma tillbaka till den ekonomiska situation man hade innan Mubarak störtades om det inte sker en fullständig politisk normalisering, och till en sådan förefaller det för dagen att vara mycket långt. Snarare håller situationen på att försämras genom de tendenser till ökat våld vi nu ser.

Utrymmet för insatser från omvärlden är nog dessvärre relativt begränsade just i den situation som råder just nu.

Men dels förblir det viktigt att vi håller kanaler öppna för det som kan komma längre fram och dels är det viktigt att vi är tydliga med vår principiella position i förhållande också till andra situationer i andra länder.

Många blickar riktas mot Egypten.

Tidigt i morgon bär det så av för några dagar i Turkiet för att från dess horisont få en bättre bild av de olika utmaningarna i den delen av världen.

Jag börjar under torsdagen i Ankara med såväl premiärminister Erdogan som olika tankesmedjor och olika bedömare, och fortsätter sedan ner till Bodrum vid kusten för mer informella diskussioner under främst fredagen.