Lite förvirring i London.

LONDON: Tidig morgon, och jag sitter på St Pancras och väntar på att Eurostar-tåget skall föra mig via tunneln under Engelska Kanalen till Bryssel.

Ursprungligen skulle jag ha flugit hem nu, men plötslig ville de gärna att jag skulle vata med på ett möte i Bryssel. Så nu blir det denna omväg på vägen till Stockholm.

Men det har varit två intressanta dagar här.

Styrelsemöte med ECFR först och främst med diskussion om vår strategiska inriktning under de närmaste åren. Men också mer omedelbara frågor om aktiviteter i Turkiet och när det gäller Iran och Saudiarabien.

I anslutning till detta två middagar under värdskap av två olika ambassadörer från EU-länder här i staden.

Den första med inriktning på hur utrikes- och säkerhetspolitik skall kunna tänkas påverkas av Brexit. Och vi gick en så insatt bild som man kan tänka sig av hur tankarna kring de frågorna går.

En del om relationerna över Atlanten i detta läge blev det också tid till. London har, som man kan förvänta sig, en påfallande aktivitet i frågan.

Och den andra middagen med lite bredare inriktning om hur Brexit-processen skall hanteras, om än huvudsakligen med personer som i den grundläggande frågan hade en annan inställning.

Den middagen följde en mer informell diskussion med åtskilliga av de parlamentsledamöter som sitter i det speciella utskott som nu brottas med dessa frågor.

Och i de diskussionerna var det inte svårt att se konturerna av ett delvis förändrat politiskt landskap i Storbritannien under kommande år.

Hur den skotska frågan kommer att utvecklas återstår att se, men jag mötte starka åsikter även i den.

Den brittiska regeringen har sagt att den skall undvika en ”hård gräns” mellan Nordirland och Irland i samband med att man lämnar EU, och därmed borde det ju vara möjligt att undvika det också mellan ett Skottland som vill vara kvar i EU och ett England som lämnar.

Men i den frågan kommer det att rinna mycket vatten under broarna under de kommande åren.

I de olika diskussionerna i denna fråga sade jag att det enda som är alldeles säkert är att London efter Brexit inte kommer att kunna sitta med runt de bord i EU där besluten fattas.

Allt annat är, enligt min mening, i princip möjligt.

Dock under den bestämda förutsättningen att Storbritannien accepterar samma villkor som gäller för medlemsstaterna.

Det innebär att man på samma sätt som dessa också är med och betalar vad som är rimligt i fallet och att man omfattas av de gemensamma övervaknings- och kontrollmekanismer som i de olika fallen finns.

Frågan är i dessa avseenden inte vad EU vill, utan vad Storbritannien vill. Och jag uttryckte min förundran över att regeringen här knappt ens verkar vara intresseras av en diskussion som öppet belyser de möjligheter som finns.

En intressant möjlighet som kanske kommer att stå till buds vad gäller övergångsarrangemang är att man under en tid står kvar i den gemensamma marknaden EEA sedan man lämnat EU.

Om detta är möjligt eller ej skrivs det sannolikt inträngande juridiska analyser av, och det finns självfallet också politiska aspekter på det, men möjligheten skall nog inte viftas bort.

Men nu går tåget till Bryssel, och senare i kväll går flyget därifrån till Stockholm.

Ingen Castro längre – och tillbaka till London.

STOCKHOLM: En helg med traditionella första advent hemma i Stockholm, och snön föll också allt ymnigare ned över staden och bidrig till stämningen.

Och i USA har det varit Thanksgiving-helg, med ty följande begränsning av nyheter om förberedelserna för den nya administrationen.

Det enda som hörts av Donald Trump är ett tämligen skarpt formulerat uttalande med anledning av Fidel Castros bortgång, och det är veterligen första gången som han talat tydligt om skillnaden mellan demokrati och diktatur.

I den trumpska världsbilden brukar ju den distinktionen normalt tillmätas mer underordnad betydelse, men nu befann sig Trump därtill i ett Florida som ju i icke obetydlig grad formats av flyktingströmmarna från Castros kommunistiska diktatur.

Att Fidel Castro var en betydelsefull person i framförallt i det förra seklet är det ingen tvekan om.

Men hans gärning var i hög grad diskutabel. Han kastade förvisso en korrumperad och auktoritär regim över ända med revolutionen 1959, men det som sedan följde var ju decennier av repressiv kommunistisk diktatur med inte minst stora flyktingströmmar som resultat.

På sina håll sägs nu med beundrande stämma att han dock inspirerade människor. Jo, men det gjorde såväl Hitler som Stalin också, och frågan är ju vilka idéer och värderingar som han inspirerade.

Och demokratins och frihetens idéer var det förvisso inte.

I kommentarer poängteras att Castro under sin tid upplevt inte mindre än 11 amerikanska presidenter, men någon gjorde det träffsäkra påpekandet att detta ju har ett visst samband med att USA har demokratiska val medan Cuba har ett enpartivälde.

Om Cubas utveckling kunde blivit annorlunda utan en tämligen konfrontatorisk amerikansk politik är omöjligt att veta, men de långvariga sanktionerna har med all sannolikhet varit kontraproduktiva.

Sverige gjorde under de år som jag var utrikesminister vad vi kunde göra för att stödja demokratins krafter och möjligheter på Cuba. Lätt var det inte, och detaljer är det inte möjligt att tala om.

Och jag minns skarpa meningsutbyten jag hade i FN:s råd för mänskliga rättigheter med Cubas officiella företrädare.

Sedan dess har under nuvarande regering de politiska förbindelserna blivit helt annorlunda, och någon kritik mot landets brist på mänskligs fri- och rättigheter finns inte längre i våra anförande i FN-rådet.

Kanske finns det nu en förhoppning om ett gradvis öppnare politiskt klimat, och öppningen i den amerikanska politiken kan möjligen bidra till detta. Men det är dessvärre lika sannolikt att det kommunistiska partiet drar åt tyglarna i ett försök att hantera situationen.

Den ekonomiska situationen är miserabel.

De sovjetiska bidragen upphörde ju för länge sedan, och nu betyder billig olja från ett Venezuela som snabbt närmare sig avgrundens och sammanbrottets rand mycket för den kubanska ekonomin.

Så värst länge till kan detta inte pågå. Förändring, på ett eller annat sätt, måste komma.

På betydligt nämnare håll har det i dag kommit besked om att den smala minoritetsregeringen i Köpenhamn breddats med ytterligare två borgerliga partiet, vilket avsevärt ökar dess förutsättningar för att kunna sitta kvar.

Och det förbättrar förutsättningarna såväl för nödvändiga ekonomiska reformer som för ett lyft i satsningarna på det danska försvaret.

Ett sådant utlovas också i den politiska överenskommelse som publicerats på eftermiddagen i dag. Och det är självfallet bra även från svensk utgångspunkt.

På lite längre håll får vi senare i kväll besked om vem som blir den ledande borgerlige kandidaten i vårens franska presidentval.

Att pekar just på Francois Fillon som ekonomiskt har ett tydligt program, är hyggligt stabil vad gäller Europa men är ute på mycket tveksamma marker när det gäller inställningen till Vladimir Putin.

Vi får se hur detta kommer att utvecklas.

Efter dagarna här i Stockholm bär det för min del i morgon åter tillbaka till London. Detbär tredje besöket på tre veckor i den brittiska huvudstaden för mig.

Nu är det styrelsemöte i European Council on Foreign Relations under måndagen och tisdagen, och en del arrangemang och diskussioner i anslutning till detta.

Det blir två middagar med diskussioner om Europas väg framöver – och självfallet i det sammanhanget Storbritanniens väg.

Och i mitten på veckan skall jag åter vara tillbaka här.

Populism snarare än strategi om Turkiet.

STOCKHOLM: Det har varit några hektiska dagar, och min flit här har tyvärr varit något begränsad.

I London i måndags och Genève i tisdags var det de globala cyberfrågorna som strid i centrum.

Mer offentliga presentationer av den globala kommissionens rapport dels på Chatham House i London och dels på Maidon de Paix i Genève, men också mer inofficiella diskussioner med myndigheter, ambassader och företrädare för näringslivet.

Frågorna håller mycket snabbt på att bli mycket viktigare.

Den brittiska regeringen har nyligen lanserat en stor ny cybersäkerhetsstrategi som imponerad i sin bredd och i de resurser man avsätter, och i USA kommer nästa vecka en speciell presidentkommission i ärendet att publicera sina rekommendationer.

Och i Genève pågår något av en diplomatisk dragkamp om hur makten över det kommande digitala samhället skall se ut.

Mer repressiva regimer står mot mer öppna i en diskussion som förs i tekniska fora och i ofta mycket tekniska termer, men där den strategiska betydelsen av de vägar man väljer är mycket stor.

Så det blev intressanta diskussioner inte minst med ambassadörer för olika nyckelländer i delar av dessa diskussioner.

Men sedan i går mitt på dagen är jag dock hemma i Stockholm igen.

Och mycket på agendan.

En diskussion på det amerikanska residenset om omvärldsutveckling. En spännande middagsdiskussion om den europeiska flyktingutmaningen. En lunchdiskussion om tankar om europeisk försvarspolitik. Ett informellt möte om var vi befinner oss i den globala cybermiljön.

I dag har det också blivit kommentarer – ofta är det BBC som frågar – till Europaparlamentets önskan att frysa de långvariga medlemskapsförhandlingarna med Turkiet.

Enligt min mening är detta ett uttryck för kortsiktig populism snarare än för långsiktigt strategiskt tänkande.

I det utomordentligt besvärliga läge som råder i Turkiet borde vi öka våra kontakter och vårt engagemang. Det är faktisk närvaro i konkreta samtal i Ankara och på andra håll som har någon möjlighet att påverka. Att sitta i Strasbourg och skära av förbindindelserna gör självfallet att våra möjligheter att påverka blir mindre.

Att dagens Turkiet inte skulle kunna bli medlem av EU är alldeles uppenbart.

Men det är ju inte heller det som är frågan.

Det handlar ju om hur landet kan se ut om t ex fem år och vilka förutsättningar för medlemskap som kan finnas om t ex ett decennium.

Och om detta vet vi föga.

Det vi vet är att om EU minskar sitt engagemang minskar också möjligheten för att Turkiet verkligen slår in på den europeiska vägen. Och det kommer i det längre perspektivet att bli ett betydande problem för såväl EU som för Turkiet.

Det förblir märkligt att EU är så passivt.

Ingen enda stats- eller regeringschef från EU har t ex besökt Turkiet sedan kuppförsöket för att tala med president Erdogsn i syfte att ge konkret stöd åt en demokratisk utveckling i landet.

Den som verkligen är intresserad av dessa frågor rekommenderas att läsa det papper som Asli Aydintasbas – framstående turkisk journalist – skrivit för ECFR.

Länk finns på mitt Twitter.

I dag har det också varit viktigt toppmöte mellan EU och Ukraina i Bryssel.

Men i USA är det Thanksgiving-helg vilket innebär att också arbetet med att sätta upp den nya administrationen tagit tydlig paus.

Och jag förblir i Stockholm i alla fall till måndag. Skönt så.

Efter dagar i Mellersta Östern.

LONDON: Åter till London efter dagarna i Abu Dhabi och diskussioner där om olika utmaningar i den vidare region som är centrerad kring Förenade Arabemiraten.

Och som vanligt var det en intressant grupp som samlades.

En serie av nuvarande och f d utrikesministrar – EU:s Federica Mogherini bland dem detta år. Tänkare och analytiker från när och fjärran.

Och bland deltagarna från USA också en och annan som i media – på med all sannolikhet felaktiga grunder – figurerat som möjliga namn i den kommande Trump-administrationen.

Alldeles självklart var det frågan om hur denna skulle komma att se ut och agera som dominerade så gott som varje diskussion dessa dagar. Ingenting annat förmådde tillnärmelsevis på samma sätt fånga uppmärksamheten.

Men det fick inskränka sig till spekulationer – några möjligen något mer initierade än andra.

Den amerikanska deltagarkretsen såg i vissa avseenden Trump som närmare Obama än Clinton. Det gällde försiktigheten med att använda den amerikanska makten för olika interventioner.

Men samtidigt sannolikt mer bestämd i de situationer då detta trots allt ändå bedöms som nödvändigt.

Deltagarkretsen från regionen var naturligt frågande och skeptisk, men samtidigt lyste nu tydligt genom den distans man känt och känner till Obama-administrationen.

Åtskillig tid ägnades naturligt nog åt hur den amerikanska politiken gentemot Iran skulle komma att utvecklas.

Det nukleära avtalet har varit påtagligt kontroversiellt i regionen, men nu var man tydlig med att man inte ville att det skulle rivas upp.

Och europeiskt håll gjordes klart att det nukleära avtalet med Iran är ett internationellt avtal försökt i FN:s säkerhetsråd, och att några ändringar i detta inte är aktuella.

De flesta på amerikansk sida ansåg det osannolikt att Trump skulle försöka att riva upp avtalet.

När han i dagarna fått en föredragning om dess innehåll hade han varit förvånad, i positiv bemärkelse, på åtskilliga punkter.

Det sannolika är väl att USA, inte minst kongressen med de stämningar som finns där, kommer att besluta om olika nya sanktioner mot Iran som ligger i gråzonen till vad som kommit överens i det nukleära avtalet.

Men dessa sanktioner kommer att vara uteslutande amerikanska.

För EU blir uppgiften i stället att hålla kontakterna öppna med Iran och försöka att på olika sätt utveckla förbindelserna. I det nya stämningsläget i Washington blir det en än viktigare uppgift.

Från regionens sida talades det i våra mycket om vad man ser som Irans destruktiva agerande i dess olika delar, och efterlystes en mer robust inte minst amerikansk politik för att motverka detta.

Men, som jag erinrar mig från mitt besök i Teheran för en tid sedan, detta handlar ju i dessa dagar allra främst om Syrien, och här ser vi ju i dessa dagar konturerna av en betydande strategisk förändring.

Vad man kan höra från Trump Tower, Kreml och Teheran i denna fråga är ju nu tämligen likartat. Det handlar om att enas om att bekämpa terrorism och Daesh.

Om politisk förändring i Damaskus, eller om att ersätta president Assad, talas det i dessa dagar knappast alls.

Hur detta kommer att utvecklas återstår att se. Men här ser vi med all sannolikhet en betydande förändring i den amerikanska politiken.

En detaljerad genomgång av de pågående operationer i konfliktzonerna i Syrien och Irak handlade uteslutande och enbart om insatser mot Daesh.

Aleppo fanns med på kartan som visades, men om den enorma också humanitära tragedi som utspelas där talades det knappast alls.

Bedömningen förefaller vara att operationen att återta Mosul kommer att vara avslutad väl före skiftet i Washington den 20 januari och att man tills dess också kommer att ha trängt fram till och börjat inringa Raqqa.

Men för all komplexiteten i den förra operationen är de politiska utmaningarna i den senare än mer tydliga.

Hur situationen i Aleppo kommer att utvecklas tills dess kan man bara spekulera kring, men beskedet från de som visste var att oppositionen i belägrade östra Aleppo, och befolkningen där, inte ansåg att det fanns tillräckliga garantier för dem för att lämna frivilligt.

Och därmed är det sannolikt att Damaskus och Kreml kommer att intensifiera sina bombningar. Med allt vad detta innebär.

Att Daesh nu förr eller senare kommer att förlora kontrollen över det territorium som man utropat till sitt nya kalifat var en allmän bedömning.

Vad som kommer därefter är i bästa fall en lugnare period, med vad som händer efter denna blir i hög grad beroende av olika politiska steg och utvecklingar under denna period.

Men det var väl egentligen ingen som trodde att slutet på Daesh kalifat kommer att innebära slutet på den jihadistiska utmaningen.

Det var snarare en fråga om hur det femte skedet i dess utveckling kan komma att gestalta sig.

Nästa år är det 100 år också sedan den Balfour-deklaration som ledde till upprättandet av staten Israel och den konflikt mellan denna och palestinierna som varat sedan dess.

När Obama-administrationen tillträdde för snart åtta år sedan fanns det höga förhoppningar om en genuin fredsprocess, men i dag är det pessimismen som dominerar.

Varje sig i Tel Aviv eller Ramallah finns i dag verkliga förutsättningar för en dialog – den israeliska regeringen är helt låst och president Abbas är alldeles för svag – och vad som kommer att hända i Washington är skrivet i stjärnorna.

Donald Trump har visserligen sagt att han som ”dealmaker” ser detta som en avgörande utmaning, men vad detta innebär återstår att se.

Först måste han i alla fall bryta sitt löfte om att flytta USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem.

Ser man på utvecklingen i regionen i ett längre perspektiv handlar det, enligt min mening, inte minst om förutsättningarna för politiska och ekonomiska reformer i de tre viktiga länderna Egypten, Saudiarabien och Iran.

Vänner från det första landet var påtagligt återhållsamma om förutsättningarna för genuina reformer, men nödvändigheten tvingar nu i alla fall fram vissa sådana.

Saudiarabien brottas med enorma underskott, men planen Vision 2030 är ett löfte om radikal förändring, och det ligger mycket påtagligt i vårt intresse att det lyckas.

Och i Iran handlar det i hög utsträckning om presidentvalet i maj och om förhoppningarna om en fortsatt öppning med inte minst Europa.

För mig blir det nu här i London i morgon en dag dominerad av de globala internet-frågorna.

På ansedda Chatham House har vi en presentation av och diskussion kring rapporten från den globala kommission som jag lett.

Och på tisdag morgon fortsätter jag sedan till Genève i exakt samma ärende, om än självfallet med en annan publik.

På onsdag någon gång är jag så hemma i Stockholm igen, och kommer så att förbli under resten av veckan.

Torsdagen är det toppmöte i Bryssel mellan EU och Ukraina – tre år efter Maidan tog sin början.

Och samma dag skall Europaparlamentet kasta sig över relationerna till Turkiet.

När vi kommit så långt vet vi dessutom rimligen lite mer om hur i alla fall personuppsättningen i den nya amerikanska administrationen kommer att se ut.

Allt handlar om Trump.

ABU DHABI: Så har jag då åter landat i denna del av världen – mitt tredje besök i UAE efter sommaren – efter en sex timmars flygning från London, där jag tillbringade gårdagen.

Men nu kommer jag att vara här några dagar för diskussioner med Mellersta Österns mångfasetterade utmaningar i fokus.

Men gårdagens diskussioner i London – huvudsakligen på IISS Council men senare också i CNN-intervju med Christiane Amanpour – handlade alldeles självklart främst om de strategiska konsekvenserna av kombinationen av Trump och Brexit.

Vad gäller den senare frågan förblir det mesta förvirrat.

Jag såg i går mitt på dagen på TV när premiärminister Theresa May i underhuset försöker svara på frågor i ärendet. Men hennes sätt att undvika svar hade nog mest effekten att demonstrera att det inte finns några svar.

Hon upprepade att det skulle vara dålig förhandlingstaktik att tala om vad man vill.

Men det är ett bisarrt argument.

Dels därför att det rent demokratiskt kunde vara ett intresse för nationen att veta vart den är på väg. Men dels därför att en förhandling ju blir omöjlig om Storbritannien inte talar om vad man vill.

Varje annan nation som förhandlat med EU om någon typ av relation har varit mycket tydligt med vad man ville uppnå.

Sedan är det ju en annan sak om detta i varje del är möjligt. Det är ju det förhandlingen skall avgöra.

Säkert kommer det att ta ett bra tag innan dimman i dessa frågor lyfter. Jag kommer att återkomma till London några gånger de närmaste veckorna, så det finns säkert anledning att återkomma även här.

Men även om Storbritannien kommer att förbli i EU minst två år till, och formella förändringar i relationen inte sker intill dess, är det tydligt hur man redan nu distanserar sig.

Tydligt är det i inställningarna till den kommande Trump-administrationen i Washington, där det är uppenbart att man i London nu drömmer om en återgång till gamla dagar av ”special relationship” med USA.

Utrikesminister Boris Johnson – som jag i och för sig har svårt att ta på allvar efter hans tidigare eskapader – är ute och flaxar påtagligt i den frågan.

Hur som helst ser vi i och med detta en tydlig försvagning av den samlade europeiska positionen och de samlade europeiska möjligheterna.

Och det kommer samtidigt som Trumps fraterniserade med Farage antyder att han inte kommer att dra sig för att medvetet eller omedvetet ge draghjälp åt de krafter som vill underminera det europeiska samarbetet.

I detta läge blir den kommande politiska inriktningen i Paris och Berlin ännu viktigare.

Angela Merkel har fortfarande inte gett besked om hon ställer upp för ytterligare en mandatperiod, men förväntad göra det på CDU-kongressen i början av december.

Och i Frankrike har vi på söndag den första omgången i den borgerliga oppositionens primärval för att utse kandidat inför presidentvalet senvåren 2017.

Det blir med all sannolikhet den person som kommer att stå mot Nationella Frontens Le Pen i ett val av mycket stor betydelse för den samlade europeiska framtiden.

Som hastigast var jag ju i Paris i måndags. Och även franska vänner jag träffade här i går var genuint osäkra på utgången.

Efter den första omgången denna kommande söndag blir det en avgörande omgång kommande söndag.

Och då vet vi vem som med all sannolikhet kommer att stå mot Marine Le Pen i den avgörande omgången av presidentvalet – nuvarande presidenten Hollande ges knappt några möjligheter alls.

Men självfallet var det konsekvenserna av Trump som dominerade diskussionerna här i går.

Runt bordet på Arundel House satt ett antal personer vars samlade kontaktnät i Washington torde ha få motsvarigheter.

Men osäkerheten var ändå genuin.

Och det är tydligt att motsättningarna i det team som förbereder den nya administrationen är betydande, med just nu övervikt för en gränsande till hämndlysten grupp av personer med i de flesta avseenden mycket begränsade perspektiv.

Mina egna kontakter med några vänner som har vissa kontakter med dem är också mycket tydliga på den punkten.

Så vart detta kommer att leda återstår att se.

I Washington Post skrev jag i går en av mina krönikor.

Om det som Donald Trump verkligen sagt under och före valrörelsen skulle bli verklig politik skulle det innebära slutet på den unikt framgångsrika västliga globala ordning vi levt under de senaste sju decennierna.

Det vore mycket illa, men frågan är självklart om det verkligen kommer att bli så.

En av mina amerikanska vänner förutspår en serie av eländen innan politiken åter får en viss verklighetsförankring och i alla fall i vissa avseenden rätar upp sig.

Men problemet är att det historiska mönstret är att en ny amerikansk administration normalt testas på ett eller annat sätt under sina första månader. Och hur det kommer att gå är i hög grad skrivet i stjärnorna.

Den kommande våren och sommaren kommer att bli utomordentligt viktig.

I dag kommer Japans premiärminister Shinzo Abe till New York för att träffa Trump. I Ostasien är nervositeten över vad hans politik kan komma att innebära mycket stor.

Just gentemot Japan har Trump ofta haft en påtagligt negativ attityd – orsaken lär ligga i några fastighetskontroverser på Manhattan för några decennier sedan.

Och i Berlin träffas i morgon några av de viktigare europeiska ledarna med president Obama under has sista besök i vår del av världen.

Därefter bär det för honom av till Stilla Havs-möte i Lima i Peru. Kollapsen för TPP-avtalet och konsekvenserna av det blir med all säkerhet en stor fråga där.

De närmaste dagarna kommer jag således att tillbringa här i Abu Dhabi i en krets av beslutsfattare och analytiker av relevans för den regionen.

Många av oss känner varandra väl såväl från dessa regelbundna möten som från andra verksamhetsfält genom åren.

Och jag misstänker att åtskilligt också här kommer att handla om samma ämne.

Och telefonlinjerna härifrån till både Washington och New York kommer alldeles säkert att gå varma.

Paris, London, Abu Dhabi – men mest Trump i alla fall.

STOCKHOLM: En söndagkväll hemma är sällan fel, och efter den omtumlande veckan vid USA:s bägge kuster behövs det sannerligen.

Men redan tidigt i morgon bär det av till Paris, om än lyckligtvis nog med hemfärd senare på kvällen.

Där skall jag vara med och öppna en stor konferens som fokuserar på juridiska utmaningar i den nya öppna nätvärlden.

Det är en del av uppföljningen av rapporten från den globala internetkommissionen, och tar upp en del av de allt viktigare frågor som vi inte riktigt hade möjlighet att slutföra.

På onsdag bär det så av till London för möte där med styrelsen för International Institute for Strategic Studies (IISS), och vad som kommer att dominera sammanträdet och middagen där krävs det ingen större fantasi för att lista ut.

Kanske vet vi då också lite mer om den kommande utvecklingen i USA.

De första viktiga utnämningarna till den kommande Trump-administrationen borde rimligen komma inom de allra närmaste dagarna, och de kommer rimligtvis att ange en viss inriktning.

Det är t ex en mycket betydande skillnad på senatorn Bob Corker eller John Bolton som ny utrikesminister, för att nu ta två av de namn som förekommer i amerikanska medias flitiga spekulationer i ärendet.

Från London fortsätter jag sedan på torsdagen till Abu Dhabi för en årligen återkommande konferens på inbjudan av UAE:s utrikesminister.

Och här är det utvecklingen i Mellersta Östern som dominerar programmet, men naturligt nog med de stora frågetecknen om vart den amerikanska politiken i området kan tänkas vara på väg.

Från Abu Dhabi återvänder jag sedan om en vecka till London, men det är ju en senare historia.

De europeiska relationerna med den nya amerikanska administrationen kommer knappast att bli en enkel historia, och EU:s utrikesministrar med undantag av Storbritanniens Boris Johnson, som klokt nog valt att stanna hemma, skall diskutera den saken på middag i Bryssel i kväll.

Att Donald Trump i går valde att som första internationella besökare över huvud taget ta emot Nigel Farage sände i detta sammanhang värsta tänkbara signal.

Sagde Farage har därtill sagt att han gärna vill bli Donald Trumps ambassadör i Europa, men det vore ett steg så nära en formell krigsförklaring mot EU som man rimligen kan komma.

Något avmätt var föga förvånande signalen från Berlin till den nya presidenten.

Förbundskansler Angela Merkel noterade i sin hälsning att de viktiga banden över Atlanten vilar också på respekten för gemensamma värden av respekt för mänskliga fri- och rättigheter.

Piken var väl knappast särskilt fin, men om den uppfattades är väl trots detta högst osäkert.

Men om allt detta kommer diskussionerna att fortsätta under veckan som kommer, och jag kommer alldeles säkert att ha anledning att återkomma.

Under veckan kommer så också president Obama på vad som rimligen blir hans allra sista besök till Europa i denna egenskap.

Efter först ett besök i Athen, med Akropolis på programmet, ligger tyngdpunkten på besöket i Berlin med dels självklart möte med Angela Merkel och dels möte med vad man betraktar som viktiga europeiska politiska ledare.

Så mycket substans har man nu knappast längre att avhandla, utan det blir nog mest en avstämning och något av ett avsked.

Under de år som gått har axeln mellan Washington och Berlin varit mycket viktig för den samlade utvecklingen, och det är därför knappast förvånande att det är till just Berlin och Angela Merkel som den avslutande resan går.

Nu är vi, som bekant, på väg in i ett nytt och okänt skede.

Trots allt lyser i alla fall solen.

SANTA MONICA: Solen verkar ständigt lysa över södra Californien, och dagarna här har när att varit svensk sommar samtidigt som rapporter hemifrån talat om snö och kaos och vinter.

För min del har det varit styrelsesammanträde i RAND från det att jag anlände hit vid lunchtid i onsdags till nu fredag eftermiddag.

Och som vanligt ägnar vi också tid åt en del av de forskningsprojekt som RAND utför antingen för olika kunder eller på eget initiativ.

Det har handlat om finansiella effekter av det som kallas Affordable Care Act – populärt talat Obamacare, vattenförsörjningsproblem i södra Californien, alternativ för att förbättra försvaret av de baltiska staterna, olika vapenkontrollagars möjliga effekter och åtskilligt annat.

RAND:s verksamhet spänner över mycket vida fält. Och över olika delar av världen dessutom.

Och i kväll går vi så över till en lite bredare och öppnare konferens med inriktning på en del av de stora utmaningar USA står inför under de kommande fyra åren.

Hela den hinner jag dessvärre inte vara med om.

I morgon vid lunchtid hastar jag iväg till Los Angeles flygplats inte så långt härifrån och styr kosan hem till snön.

Men alldeles självklart är valet av Donald Trump som USA:s 45:e president som dominerar så gott som alla samtal här.

Det som inträffade var det som jag skrev om för några månader sedan att jag fruktade – att Hillary Clinton skulle förlora snarare än att Donald Trump skulle vinna.

Ser man på röstsiffror i ett längre perspektiv gjorde Donald Trump inget imponerande republikanskt val, men Hillary Clinton gjorde ett ännu sämre demokratiskt val.

Deras förtrondesiffror var unikt låga.

I undersökningar på valdagen sade 33% att de betraktade Trump som ärlig och förtroendeingivande, och Clinton noterade på samma fråga föga imponerande 36%.

Avgörande var att 66% ansåg att USA på ett eller annat sätt var på väg åt del håll, och att det behövdes förändring.

Och av de som ansåg detta röstade 69% på Trump och 25% på Clinton.

Och så blev det som det blev.

Under valnatten i Washington frågade en svensk journalist mig vad jag tyckte om att republikanerna nu skulle förlora igen och demokraterna dominera allt.

Så blev det, försiktigt uttryckt, inte.

Tvärt om. Republikanerna får nu en dominans som är sällsynt stark. Vita Huset, representhuset, senaten och efter nya utnämningar dessutom den i USA så viktiga Högsta Domstolen.

För det demokratiska partiet är situationen nu allvarlig. De gatuprotester som vi sett under de senaste dygnen riktas ytligt mot Trump men djupare mot ett demokratiskt parti som inte förmådde bättre och därmed de facto beredde marken för Trump.

Och i detta ligger betydande risker för det demokratiska partiet.

Epoken Clinton är definitivt över, men det kan ju inte uteslutas att man i den allmänna förvirringen får sin egen Corbyn med allt vad detta på sikt kan innebära.

Men en alldeles avgörande fråga är självfallet hur landets politik kommer att se ut när president Trump och hans administration om 70 dygn tar över ledningen.

Efter den inledande chocken har de finansiella marknaderna reagerat mer rationellt.

Börsen går upp i förväntningar om ökade offentliga utgifter i förening med olika avregleringar, samtidigt som långa räntor smyger uppåt i förväntan om ökade offentliga underskott och ökad inflation.

Men mycket är beroende av hur administrationen Trumps ekonomiska politik verkligen kommer att se ut. Och här blir det med all säkerhet också betydande spänningar inom det republikanska lägret.

Och samma sak gäller än tydligare på utrikes- och säkerhetspolitikens område.

Det har blivit åtskilliga intervjuer och en del skrivande för min del kring detta.

Är det något jag skulle rekommendera speciellt är det den långa diskussionen i BBC Newshour Extra som enkelt kan laddas ner som podd också.

Min artikel för Project Syndicate har också dykt upp i åtskilliga tidningar runt om i världen.

Och mer skrivande kommer det att bli under de kommande veckan.

Viktiga blir de olika utnämningar som bör börja komma relativt snart. Traditionellt brukar det börja med den person som skall bli nationellt säkerhetsrådgivare i Vita Huset.

Det är viktigt att sända signaler till omvärlden – och börja etablera kontakter.

Först att ringa Trump var av allt att döma Sydkoreas president Park. Att hans uttalande skapat osäkerhet i Korea var alldeles uppenbart, men att döma av det som sändes ut från presidentpalatset i Seoul efter samtalet var beskeden hitintills lugnande.

Och Japans premiärminister Abe har lagt om sitt program och kommer till New York på torsdag för att träffa Trump. Också här har uttalanden skapat oro.

Att sätta upp den samlade administrationen kommer att ta sin tid. Det handlar om över 4.000 personer som presidenten skall utse på olika nivåer, och ca 1.200 av dessa kräver konfirmering av senaten.

Och i samtal här – åtskilliga framträdande f d politiker från bägge partier sitter runt bordet i RAND – sägs att med en del av de namn som nämns kan det nog bli besvärligt.

Att Trump har bestämda attityder och reflexer när det gäller utrikespolitiken är tydligt. Jag skall återkomma till detta mer i detalj.

Men mycket kommer att bero på den omgivning han ger sig själv. Och här blir det en kamp mellan mer traditionell republikansk inriktning och den mer nynationalistiska som han ju tydligt företräder.

För Europa är det mycket som står på spel, och de reaktioner jag sett har ju haft svårt att dölja en viss nervositet.

Europeiska Rådets ordförande Tusk har inbjudit Trump när han väl tillträtt till ett extra toppmöte med EU. Hur det blir med det vet nog ingen i dag, men Trump själv har tidigare sagt att han vill kalla till ett extra toppmöte med Nato.

Och det kommer i så fall att handla om att européerna själva måste satsa mer på sitt försvar – en f ö inte alldeles orimlig ståndpunkt med stark förankring över det amerikanska politiska spektrat.

Hur relationerna med Ryssland kommer att gestalta sig oroar, på goda grunder, åtskilliga.

Det finns en oro för att han vill göra uppgörelser med motståndare över huvudet på och på bekostnad av både vänner och allierade. Ukraina står här alldeles självklart i centrum.

Men bilden är mångfacetterad.

Blir det en tydlig förstärkning av USA:s försvarsbudget, på det sätt Trump talat om, skapar det påtagliga nya problem för Kreml. Och ökar USA på sin olje- och gasproduktion, på det sätt Trump talat om, innebär det press neråt de priser Kreml ju är så beroende av.

Ytterligt oroande är självfallet signalerna när det gäller klimatpolitiken. Han vill närmast skrota den inhemska amerikanska miljöpolitiken, och han säger att han vill riva upp eller lämna det viktiga Paris-avtalet.

Detta tillsammans med de också oroande signalerna om handelspolitiken – där det dock i första hand är Mexico och Kina som är i skottgluggen – gör ju att ett toppmöte med EU knappast blir någon särskilt harmonisk affär – detta då bortsett från allting annat.

Men nu får vi avvakta och se vad som händer i första hand vad gäller utnämningarna.

Jag hör spekulationerna om namn som vore närmast katastrofala, men också om namn som ligger väl inom det rationellas ramar.

Snart vet vi vad som åtminstone inledningsvis kommer att gälla.

Men att en redan osäker värld blivit ett snäpp mer osäker råder det nog dessvärre ingen tvekan om.

Och det trots att solen lyser i södra Californien.

En osäker värld har blivit än mer osäker.

WASHINGTON: Så håller det otänkbara dock på att bli den verklighet vi kommer att tvingas att leva med: den 20 januari tillträder med all sannolikhet Donald Trump som USA:s 45:e president.

Så ser det ut när jag skriver detta strax efter halv tolv på kvällen. Och siffrorna blir allt tydligare.

Det handlar om en mindre revolution. Ett politiskt system där allt det som många trodde att de förstod brutalt välts över ända.

Och det kommer att ta tid att smälta.

Under denna valrörelse har jag skrivit åtskilligt – här liksom i mina kolumner i Washington Post och Project Syndicate – om mina främst utrikespolitiska farhågor vad gäller en Trump-administration.

Och ett och annat tämligen spetsigt tweet har det förvisso också hunnit att bli.

Intet av detta finns det anledning att ta tillbaka. Tvärt om förtjänar det dessvärre att läsas igen.

Det finns all anledning att känna oro för vart vi är på väg.

Men samtidigt är detta ju ny realitet som vi måste leva med, försöka förstå och i mån av möjlighet också försöka att påverka.

Den europeiska utrikespolitiken står inför mycket krävande månader och år.

Efter en trots lite störningar då och då i allt väsentligt harmonisk och konstruktiv relation under Obama-administrationens åtta år är det nu en påtagligt förändrad situation.

En amerikansk president som kommer att mötas av massiv misstro i Europa – med Ryssland som det notabla och oroande undantaget.

Och som vad gäller värderingar står för någonting tydligt annorlunda än vad vi gör och vad USA hitintills gjort.

Att det är i Moskva och Damaskus som man nog främst känner diskret glädje över detta resultat säger dessvärre åtskilligt om situationen.

Mer än två månader återstår till det formella skiftet, och man kan bara hoppas att Donald Trump kommer att utnyttja tiden för att försöka att mildra de farhågor som finns.

Det handlar om viktiga besked om viktiga positioner inom administrationen. Utrikesminister, försvarsminister, nationell säkerhetsrådgivare – för att nu bara nämna de allra mest uppenbara.

Och det handlar ju om att även i övrigt rekrytera medarbetare och rådgivare som uppvisar i alla fall en viss erfarenhet.

Att Trump förklarar att han ser sig själv som sin allra bästa utrikespolitiska rådgivare har ju, försiktigt uttryckt, inte känts alldeles betryggande.

Hur det skall gå till att rekrytera en administration – det handlar ju om många hundra personer – återstår att se.

Jag tror mig nog känna en mycket betydande del av vad som skulle kunna beskrivas som det republikanska utrikes- och säkerhetspolitiska etablissemanget i Washington och runt om i USA.

Men jag känner ingen som stått upp för Donald Trump, eller ens antytt villighet att göra det.

Säkert kommer detta nu delvis att förändras. Om inte annat handlar det ju om att rädda vad som räddas kan.

Nu blir det för min del några timmars sömn innan det i morgon bitti bär vidare över den amerikanska kontinenten till Los Angeles och Santa Monica.

Vid Stilla Havets strand börjar där vid lunchtid vårt styrelsemöte vid RAND Corporation.

Men det informella samtalsämnet är givet, och för min del kommer det att bli en del fortsatta kommentarer som kommer att göras därifrån.

Svallvågorna av denna valrörelse och detta valresultat kommer helt säkert att gå mycket höga under åtskillig tid framöver.

En redan osäker värld har nog dessvärre blivit än osäkrare.

Avgörande nära i USA – också avgörande nära om Cypern.

TABIANO CASTELLO: Hösten har nu kommit också till norra Italien, om än i betydligt mildare form ön den kyla hemma som jag lite senare i dag kommer att återvända till.

Media världen över är nu så gott som helt fokuserade på dramat med det amerikanska valet på tisdag. Italien är på intet sätt ett undantag i det avseendet – och Sverige förvisso inte.

Två dygn återstår när jag skriver detta.

Ytterligare överraskningar kan aldrig uteslutas, men i så fall blir det till Clintons nackdel. Inte ens ett avslöjande om medverkan i massmord torde i detta läge på något avgörande sätt kunna rubba Trumps siffror.

Föregående fredags meddelande från FBI vände dramatiskt valrörelsen, och sedan dess har Clinton försökt begränsa förluster medan Trump försökt att hålla sig lugn och inte producera nya rubriker. Den senare förefaller att ha lyckats något bättre än den förra.

Den konventionella visheten säger fortfarande att Hillary Clinton, om än med ringa marginal, kommer art stå som vinnare tisdag kväll. Men dessvärre är det så att vi under senare tid fått lära oss att denna vishet inte sällan har fel när det gäller att förutse val.

Så jag fruktar att det är 50/50 med kanske t o m en liten fördel för Trump. Att Clinton haft ett negativt momentum under huvuddelen av den föregående veckan är det som lett fram till denna situation.

Nu återvänder jag dock till Stockholm för ett dygn, men på tisdag eftermiddag landar jag i Washington för att vara med om valkvällen på plats där. Huvudsakligen, men inte enbart, på fina House of Sweden där.

Jag är på väg till ett styrelsesammanträde med RAND Corporation i Los Angeles, som börjar onsdag mitt på dagen, och passar på att göra en halt i huvudstaden denna dramatiska kväll.

Och stannar sedan i Santa Monica till lördag, dels för styrelsesammanträdet, dels för ett större arrangemang RAND har för att se på olika utmaningar för USA under de kommande åren i ljuset av det valresultat som då förhoppningsvis föreligger.

Så det kommer att bli åtskilliga anledningar att kommentera den amerikanska utvecklingen.

Men också annat händer, förvånansvärt nog, i världen.

I morgon börjar i Mont Pelerin i Schweiz ett intensivskede för att försöka att föra samtalen om det delade Cypern till ett faktiskt avtal.

Mycket har redan åstadkommits i samtalen mellan de grek- och turkcypriotiska ledarna, men viktiga och svåra frågor återstår, och det är dessa som nu står i centrum för slutförsöken.

Dels handlar det om territorium, och därmed också egendom, och dels handlar det om de s k garantibestämmelserna från 1960.

I dag kontrollerar den turkcypriotiska administrationen en större del av ön än vad de kommer att få i ett fredsavtal, och det säger sig självt att frågan om flyttning av delningslinjen är mycket känslig.

Därtill kommer så den rätt som garantimakterna Grekland, Turkiet och Storbritannien har enligt avtalet från 1960 i samband med att Cypern fick sin självständighet.

I grova drag kan man säga att turkcyprioterna kräver garantier mot en upprepning av 1963, när den grekcypriotiska majoriteten satte överenskommelser om maktdelning åt sidan och bl a Nicosia brutalt delades, medan grekcyprioterna kräver garantier mot en upprepning av 1974, när en grekisk kupp ledde till turkisk invasion av betydande delar av ön.

Här handlar det också om Turkiets rätt att ha militära styrkor på ön. Den rätten har i dag såväl Grekland som Turkiet, men de turkiska styrkor som kom i och med invasionen 1974 var vida större, och nu handlar det mycket om avsevärda reduktioner av dem.

De två s k suveräna brittiska områdena på ön berörs dock knappast.

För att en överenskommelse skall bli möjlig krävs tydligt grönt ljus från Ankara. Och här kommer den bekymmersamma politiska utvecklingen i Turkiet tydligt in i bilden.

Hitintills har signalerna från Ankara varit tydligt gröna, och det är bara att hopppas att detta håller i sig i en politisk atmosfär där som blir allt mer konfrontatorisk och svårförutsägbar.

Positivt är möjligen att Cypern inte längre än den stora fråga från turkisk horisont som den förr var. I dag är det, i utrikespolitiskt hänseende, striderna kring och om Mosul och Aleppo spm helt och hållet dominerar.

För att nu inte tala om den inrikespolitiska scenen.

En möjlig överenskommelse under de närmaste veckorna skall sedan följas av folkomröstningar i landets bägge delar t ex mot slutet av våren innan freden och föreningen äntligen kan bli ett faktum.

Förra gången – det var den s k Annan-planen 2004 – resulterade de folkomröstningarna i att den turkcypriotiska delen sade ja, medan den grekcypriotiska, efter en hysteriskt nationalistisk kampanj av dåvarande presidenten, sade nej.

Men blir det ett dubbelt positivt resultat denna gång har vi att se fram mot en avgörande förbättring av hela den politiska situationen i det östra Medelhavsområdet.

Skulle däremot förhandlingarna misslyckas finns risken för det motsatta.

Så det är mycket som ligger på bordet i Mont Pelerin i morgon.

Från FN:s sida leds ansträngningarna av Norges f d försvarsminister Espen Bart Eide. Det finns all anledning att önska honom lycka till.

Men avgörande är viljan till genuin kompromiss från de bägge parternas sida. Och med viss kännedom skulle jag nog våga mig på att vara försiktigt optimistisk.

Det är dessvärre inte så vanligt med situationer man kan göra den bedömningen om i dessa dagar.

Först Norden och reformationen och sedan Italien.

TABIANO CASTELLO: Så blir det lite av skollovsvecka här nere i norra Italien, och det kan det förvisso finnas också andra skäl till.

Men först var jag i går i Köpenhamn och talade när Det Udenrigspolitiske Selskap där i ståtliga Börsen med viss pompa firade sitt 70-årsjubileum.

Och det gav också anledning att gratulera f d utrikesministern Uffe Elleman Jensen som fyller 75 år i dag.

Han är tveklöst sitt lands mest kända utrikespolitiska profil, och en av de allra mest framträdande nordiska utrikesministrarna under det senaste halva seklet eller så.

Men förutom att hålla tal och hylla också Uffe var det en bra möjlighet att träffa också andra vänner i olika delar av landets politik.

Det står och väger om minoritetsregeringen Lökke kommer att överleva de närmaste veckorna eller ej.

Den ambitiösa 2025-reformplaner för Danmarks ekonomi har kört fast i de komplicerade förhandlingarna i folketinget, och nu läggs den t v åt sidan för försök att få igenom mer omedelbart nödvändiga inslag.

Om detta lyckas eller inte återser att se.

Om inte annat stundar snabbt nyval. Ingenting alldeles ovanligt i vårt södra grannland.

När jag lämnade Köpenhamn i dag på morgonen inleddes samtidigt Nordiska Rådets session där med parlamentariker, regeringar och annat i salig men stundtals konstruktiv blandning.

Genom åren är det rätt många av dessa övningar jag övervarit, och kontakten med kollegor längs och över partigränser i olika nordiska länder tyckte jag alltid hade ett mycket stort värde.

Vi är grannländer med mycket gemensamt, och borde kunna också göra mer gemensamt.

De omdiskuterade ID-kontrollerna mellan Kastrup och Malmö förblir en styggelse, och enligt min mening borde det finnas lösningar som borde göra det möjlig att nu avveckla dem.

Vi får se vad som händer.

Viktigare än allt detta var dock självfallet den gemensamma högtid som den katolska kyrkan och den lutheranska världsfederationen ordnade i domkyrkan i Lund i går.

När den unge Martin Luther hösten 1517 spikade upp sina 95 teser på kyrkodörren i Wittenberg inleddes ett viktigt och omtumlande skede i den europeiska historien, och med dess följder och konsekvenser lever vi fortfarande.

Att högtidlighålla att det gått 500 år sedan dess är en komplicerad sak, och högtiden i Lund var inledningen till detta år. Att göra det i reformationens hjärta Tyskland hade sannolikt inte varit möjligt, och det var väl därför som Lund blev platsen.

Fullständig försoning var det förvisso inte om man noga läser den omsorgsfullt framförhandlade text som undertecknades i Lund, men dock ett mycket viktigt steg, som måhända inte hade varit möjligt utan just denne påve.

Det sägs nu att det som förenar är viktigare än det som skiljer, vilket väl kan ses som ett resultat av ett halvt sekel av eukumenisk dialog.

Men motsättningar finns kvar: det talas om ”kyrkliga gemenskaper” i stället för om olika kyrkor, och skälet till det är ju att den katolska kyrkan bara anser att det finns en kyrka i detta ords egentliga betydelse.

Här i Italien var även detta en stor sak, men här är det dock annat som dominerar den politiska dagordningen.

Ca 160.000 flyktingar har hitintills i år kommit över centrala Medelhavet till Italien, och det säger sig självt att det frestar på.

Den ström av flyende via Turkiet och Balkan som förra året kom till Sverige har ju genom olika insatser i stort sett stoppats, men här är situationen en helt annan.

Till bilden skall nu läggas de tre kraftiga jordbävningarna i centrala Italien med allt vad dessa innebär.

Det handlar om kring 50.000 människor som plötsligt står utan hus och hem, och det handlar om behov av återuppbyggnad som kommer att bli mycket kostsamt. Till detta skall läggas ovärderliga kulturskatter – det talas om ”Italiens medeltida hjärta” som nu allvarligt
skadats.

Mitt i allt detta skall så regeringen Renzi försöka få stöd för sin författningsreform i en folkomröstning i början av december. Och vi vet hur det brukar gå med folkomröstningar i dessa tider.

Bekymmersamt, och självfallet av betydelse också för den bredare europeiska utvecklingen.