Åter till Srebrenica.

HAAG: I två dagar har vi nu suttit ett 40-tal personer och dokument för dokument, närmast dag för dag, gått igenom utvecklingen fram till tragedin och folkmordet i Srebrenica i Bosnien för nu snart 20 år sedan.

Mer kommer vi med all säkerhet att höra om detta under de närmaste dagarna. 

På tisdag i nästa vecka skall FN:s säkerhetsråd ha ett särskilt möte i ärendet, med ett anförande av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter Zeid Ra’ad Al Hussein, som också tillhört kretsen kring bordet här under de senaste dygnen.

Om det blir någon resolution i frågan eller ej återstår att se. Frågan är fortfarande både oändlig och kontroversiell, och dessvärre ser ju just nu hur den leder till att motsättningar i regionen kommer tillbaka igen.

Kring bordet här har suttit den absoluta huvuddelen av dem som då satt i ledande positioner inom FN-styrkorna, FN-systemet i övrigt, den bosniska regeringen och andra institutioner av relevans, även om USA måhända kunde ha varit lite bättre representerat.

Och till vår hjälp har vi haft ett mycket stort antal dokument som numera frisläppts av såväl FN som av USA och av ett antal andra länder. Jag skulle vilka säga art vi haft tillgång till allt av betydelse.

Till detta kommer självfallet alla de informationer som gradvis kommit fram genom krigsförbrytartribunalen ICTY här i Haag. Och det är åtskilligt.

Facit vet vi dessvärre.

Det var 1993 som FN-systemet under former som starkt kan diskuteras förklarade ett antal områden, däribland Srebrenica, för skyddade områden och placerade mindre truppstyrkor där.

Men som så många andra gånger var säkerhetsrådet bättre på att proklamera politiken än på att se till att det fanns resurser att genomföra den. Här ligger det avgörande fel som ledde fram till tragedin i juli 1995.

Områdena var inte säkra. 

I juli 1995 fanns det i Srebrenica ca 42.000 personer varav huvuddelen var flyktingar från övriga delar av Drina-dalen. Och av dessa skulle ca 7.000 komma avrättas eller på andra sätt förlora livet efter det att Srebrenica erövrades av general Mladic och hans styrkor tisdagen den 11 juli 1995.

Och det var detta som ICTY med all sin auktoritet slagit fast som ett folkmord.

En central fråga i våra diskussioner var självfallet om det fanns någon förvarning och om detta hade kunnat förhindras.

På den första frågan blir svaret så gott som entydigt nej, och numera vet vi dessutom att intill den 9 juli var målet för den serbiska attacken inte heller att erövra enklaven i dess helhet. Varför det då ändrades kan vi tills vidare bara spekulera om.

Därtill kommer att de bedömningar som ICTY gör är att beslutet att avrätta de krigsfångar som då tagits, och senare de i övrigt man fick tag på, inte fattades förrän på kvällen den 11 juli.

Åter kan vi bara spekulera om vad det var som ledde till detta.

Självfallet ägnades betydande tid åt frågan om enklaven inte hade kunnat försvaras. På plats hör bu hade vi då också de holländska officerare som hade kommandot i Srebrenica men också de som hade det politiska ansvaret i den holländska regeringen.

Och mycket kom att handla om huruvida den insats av flygunderstöd som kom den 11 juli – och som i sak inte åstadkomma särskilt mycket; CIA skrev i en eftersnacks att den var militärt betydelselös  – hade kunnat påverka utvecklingen om den hade satts in ett dygn tidigare.

Och även om detta kan man bara spekulera.

Min egen bild är att mer robust försvar på marken kunde ha gjort skillnad. Och det gäller såväl den holländska styrkan som de bosniska styrkor som ju fanns in kraven. Den serbiska attacken skedde trots allt med en rätt begränsad styrka.

Under eftermiddagen i dag gick vi så över från att dokument för dokument, dag för dag, gå igenom händelseutvecklingen till att diskutera mer övergripande slutsatser för denna typ av fredsoperationer.

Det finns de som vill döma ut det som UNPROFOR gjorde i Bosnien helt och hållet, och det skall inte glömmas bort att FN:s ledning ursprungligen sade att det inte fanns förutsättningar för någon fredsbevarande operation, men sedan kördes över av säkerhetsrådet.

Den uppfattning jag redovisade – såväl med utgångspunkt från det arbete som gjordes av fem svenska bataljoner under FN-befäl mitt i kriget som mina egna mer handfasta erfarenheter under krigets yttersta slutskede – var att detta dock var en insats som med alla sina brister säkert hade räddat många tiotusentals människors liv.

Sådant kan man inte bortse från.

Och med denna utgångspunkt hade vi anledning att mer konkret diskutera erfarenheter för framtida operationer. Såväl Nederländerna som Sverige är ju nu djupt engagerade i en mycket komplicerad FN-operation i Mali.

Och i t ex Kongo och Sydsudan är ju de utmaningar FN-operationerna där står inför närmast gigantiska.

Efter två dagar av interna diskussioner skall vi så i morgon förmiddag redovisa en del av dessa slutsatser också offentligt. Det kommer säkert att tilldra sig en hel del intresse här i Nederländerna. Traumat Srebrenica lever.

Sedan är der dags för mig att ha ett kort stopp i Stockholm innan det bär vidare till Helsingfors.
 

Tragedi i Grekland – men inget Almedalen.

STOCKHOLM: Förvisso dramatik när den grekiska regeringen avvisar vidare samtal om stödpaket och i stället säger att man redan nästa söndag skall ha en folkomröstning och rekommendera ett nej till stödpaket och reformer.

Detta är vänsterpopulismens haveri och flykt från eget ansvarstagande.

Den grekiska krisen har förvisso utspelats i olika faser.

Också konservativa regeringar var förvisso starkt medskyldiga till att man byggde upp ett skuld- och utgiftsberg som sedan ledde till den stora kollaps som kom att inträffa under vänsterregeringen Papandreou.

När denna inte klarade situationen tillträdde koalitionsregeringen under Samaras, och det måste nog sägas att den med betydande svårigheter lyckades att vidta åtgärder som för ett år sedan ledde till att det var tydligt att den grekiska ekonomin var på väg upp igen.

Självklart var inte problemen över. Det fanns delar av de nödvändiga strukturproblemen där det hade varit nödvändigt även för en fortsatt regering under Samaras att öka tempot.

Men siffrorna hade vänt. Underskotten var borta. Arbetslösheten började minska. Det fanns ett tydligt ljus i slutet av tunneln.

Så kom då parlamentsvalen tidigare än vad som hade varit fallet om man lyckats att ena sig om en ny president, och det blev Syrizas vänsterpopulistiska retorik som fick det starkaste stödet. Grekland fick en vänsterregering som byggde på löftet att Europas övriga skattebetalare skulle betala mer till Grekland i utbyte mot att dess regering gjorde mindre för att komma ur sina problem.

Den ekvationen var omöjlig från den första dagen.

Länge fanns det en förhoppning om att regeringen trots allt skulle se verkligheten och vara beredd till en realistisk politik. Och det var uppenbart att de övriga Euroländerna i ett sådant läge skulle vara beredda att komma dem till mötes.

Men så blev det inte. Den grekiska finansministern spelade fars på mötena, och frågan är om det någonsin fanns någon genuin vilja till kompromiss. I slutskedet ställdes förhoppningarna till premiärministern, men när denne drämde igen dörren i det TV-tal i går kväll där det sades att det blir folkomröstning om en vecka var det tydligt att dessa förhoppningar inte infriats.

Vad som händer nu återstår att se.

Den absurda komedin i vänsterpopulisternas sätt att driva förhandlingarna riskerar nu att leda till brutal tragedi för Grekland och dess redan hårt prövade folk.

Om det blir någon folkomröstning om en vecka återstår att se. Ingen seriös folkomröstning i ett seriöst land kan ordnas på en vecka.

Och vad den skall handla om är ju inte heller glasklart.

Tsipras säger att om den trots hans agitation leder till ett ja till stödprogrammet och åtgärderna kommer han att genomföra det. Men det programmet har ju redan havererat – och inga torde ha tilltron till hans vilja eller förmåga att genomföra ett.

Opinionsundersökningar visar entydigt att Grekland vill vara kvar i såväl euron som i EU. Om det kommer att klara av det första återstår att se – det senare tror jag inte kommer att ifrågasättas av det som nu sker.

Om bankerna kommer att kunna öppna på måndag, och om valutakontroller kommer att införas eller inte, är inte jag mannan att avgöra, och i den allmänna röran i Athen verkar det inte finnas någon annan som vet det heller.

Jag känner en djup oro för vart detta kan komma att leda på lite längre sikt.

Den grekiska moderna historien har haft inslag av både inbördeskrig, kupper och terrorism. Och dess grekiska staten står inte alltid stark. I landets politiska kultur finns en stark tradition att skylla alla problem på utlandet i den ena eller andra formen.

Mycket – alltför mycket – kan komma att hända när en finansiell kollaps riskerar att leda till starkt ökade spänningar.

På betydligt närmare håll – i Köpenhamn – är det också politisk dramatik om än av mer nordisk karaktär.

I morgon förmiddag kommer Lars Lökke Rasmussen att presentera en minoritetsregering med ett parlamentariskt underlag som bara är strax över hälften så stort som den föga imponerande minoritetsregeringen Löfven i Sverige kan redovisa.

En bredare regering har inte varit möjlig. De krav som Dansk Folkparti ställde om bl a gränskontroller var inte möjliga att acceptera.

Och därför inleds nu en färd som kommer att ställe de yttersta av krav på Lökkes i och för sig erkända politiska skicklighet.

Här hemma inleds i morgon årets Almedalsveckan, och väderprognoserna för Visby ser alldeles strålande ut.

Själv kommer jag dock detta år att helt och hållet ta paus från Almedalen – dock inte utan en viss saknad.

I morgon åker jag till Haag för seminarium där under två dagar om utvecklingen i Bosnien denna sommar för två decennier sedan, med det som hände i Srebrenica och som FN-tribunalen ICTY klassificerat som folkmord som självklart och tungt fokus.

Där samlas ett betydande antal av de personer som satt i olika positioner under denna dramatiska sommar, och till dem hörde som bekant också jag.

Det blir en öppen men icke offentlig diskussion, men det väsentliga kommer självfallet att redovisas offentligt efter det att vårt möte avslutats.

Men diskussioner som dessa är viktiga – inte minst handlar det ju om att dra lärdomar för framtiden. Mycket av våra diskussioner, när vi mödosamt gått igenom utvecklingen, kommer alldeles säkert att handla om just detta.

Kanske mindre glättigt än över rosévinerna i rosornas stad.

Men faktiskt kanske ändå viktigare.

Sommarattraktivt i Berlin.

BERLIN: Det blev en varierad och intressant dag i den sommarattraktiva tyska huvudstaden.

Och den visade sig verkligen från sin bästa sida denna dag.

Direkt från Tegel-flygplatsen på morgonen till förbundskanslerns kontor för en timme med hennes utrikesrådgivare innan de gav sig iväg till toppmötet i Bryssel.

Och vi diskuterade faktiskt inte alls Grekland.

Sedan diskussion på Heinrich Böll Stiftung – den gröna tankesmedjan här – om Rysslands desinformationspolitik och hur den kan bemötas.

Och spännande där var att lyssna på företrädare för olika ryska fortfarande oberoende media – några fortfarande i Moskva, några nu dessvärre i andra länder.

På kvällen blev det så direktmedverkan i brittiska Sky News med anledning av de olika diskussionerna på det fortfarande pågående toppmötet i Bryssel.

Brittiskt statsbesök dominerar det mesta här just nu – drottningen Elisabeths femte i ordningen i detta land med det första för 50 år sedan! – så på kvällen blev det möjlighet till en mer informell öl också med vän från London som var en del av detta.
Mycket blev gjort – men fredag morgon bär det hem igen. 

Viktig säkerhetspolitisk replik.

STOCKHOLM: Det blev ett fascinerande dygn med olika framtidsdiskussioner när Deutsche Telekom samlade såväl sin bransch som andra tänkare och tyckare någonstans på landsbygden i södra Tyskland.

Teknologiska framtidsmöjligheter blandades med geopolitiska utmaningar och finansiella spänningar.

Men nu är det arbetsdag hemma i Stockholm. Möjligen kallas det sommarväder. I alla fall väder.

Och här har vi ju sett ett nytt skede i den allt intensivare säkerhetspolitiska diskussion Sverige haft under det senaste året. Det finns det all anledning att välkomna.

F d ambassadören Sven Hirdman har ju profilerat sig i debatten genom att om än inte försvara Rysslands agerande och attityd i olika frågor så i alla fall vara mer förstående. Och till detta har hört att varna inte bara för ett svenskt medlemskap i Nato utan också för det i grunden tämligen banala s k värdlandsavtal med organisationen som vi ingått.

Och därmed fullföljer han en linje som han i grunden haft under åtskilliga år. Jag minns hans tydliga skepsis gentemot de baltiska nationernas strävanden i den stora omvandlingen för ett kvarts decennium sedan.

Sven Hirdman är förvisso inte inkompetent eller okunnig, men hans åsikter är påtagligt orepresentativa för dem som dominerar i svensk utrikes- och säkerhetspolitisk hantering under de senaste decennierna.

Därför var det bara en tidsfråga innan detta också skulle komma till uttryck. 

Det inlägg som DN publicerade på nätet i går av de f d ambassadörerna Tomas Bertelman, Johan Molander och Sven-Olof Pettersson förtjänar att läsas och begrundas av alla dem som har intresse av dessa frågor.

Tillsammans representerar de så mycket av erfarenhet med centrala också säkerhetspolitiska frågor som det står att uppbringa inom Sveriges utrikesförvaltning. 

Sven Hirdman har förvisso varit ambassadör i Moskva, liksom Tomas Bertelman och Johan Molander, men de tre representerar därtill en påtagligt bredare erfarenhet än så av dessa frågeställningar. Och det saknar inte betydelse.

Sannolikt och förhoppningsvis kommer diskussionen att fortsätta. Vi behöver en fördjupad säkerhetspolitisk diskussion. Om den under de senaste åren dominerats huvudsakligen av de rent försvarspolitiska perspektiven håller den nu på att få en bredd som jag tror är alldeles nödvändig.

I dag samlas Nato:s försvarsministrar för sedvanligt möte i Bryssel, och i går var USA:s försvarsminister Ash Carter på besök i Tallinn för diskussion om bl a den förhandslagring av viss tung militär materiel som man nu kommer att påbörja också i de baltiska staterna.

Att detta kommer att mötas med entusiasm i Moskva är förvisso inte särskilt sannolikt. Men åtgärden är en naturlig följd av den säkerhetspolitiska osäkerhet som den tydligt revisionistiska ryska politiken lett till, och nödvändigheten av åtgärder som tryggar stabiliteten.

Jag tillhör förvisso inte dem som ser något omedelbart eller överhängande hot mot de tre baltiska staterna. Uppskruvad retorik om ett sådant tror jag knappast har verklighetsförankring i dagens situation.

Men att framtiden blivit mer osäker kan det dessvärre inte råda någon tvekan om. Och det är i detta perspektiv som de nya åtgärderna skall ses.

Att de påverkar också Sverige och vad vi skulle komma att ställas inför i ett skärpt läge torde inte vara så svårt att räkna ut, men till den frågan skall jag försöka att återkomma i något annat sammanhang. Kring detta behövs det en skarpare säkerhetspolitisk diskussion.

I morgon bitti bär det så av till Berlin där det först blir diskussioner i Bundeskanzlersamt innan förbundskanslern åker till Bryssel för det EU-toppmöte där som ju har en tämligen så laddad agenda med krisen i Grekland som sannolikt dominerande ämne.

Men sedan blir det fortsatta diskussioner med fokus på utvecklingen i Öst och behovet av att på olika sätt möta den ryska informationskrigföringen.

På fredag morgon är jag dock tillbaka här i Stockholm igen. 
Kanske kommer man då att kunna se lite av sol också…

Vecka i München, Stockholm och Berlin. Inte Athen.

STOCKHOLM: Det har varit två tämligen intensiva europeiska veckor för mig, men förhoppningsvis kommer den kommande veckan att ge möjlighet till lite mer tid också här hemma i Stockholm.

Men på den europeiska scenen blir det förvisso en viktig vecka.

I morgon i Luxembourg konfirmerar EU:s utrikesministrar beslutet att förlänga sanktionerna mot Ryssland med anledning av annekteringen av Krim med 12 månader och de s k sektoriella nu knutna till implementeringen av det s k Minsk-avtalet med sex månader. 

Och det blir ytterligare konfiskering av detta när EU:s stats- och regeringschefer möts för toppmöte på torsdag kväll och fredag.

Men den dominerande europeiska frågan under veckan blir dock med all säkerhet Grekland.

I morgon träffas Euroländernas stats- och regeringschefer till extra möte i Bryssel för att se om det finns någon sista möjlighet till lösning. 

Man är beredda att finansiera fortsatta reform- och saneringsansträngningar av den grekiska regeringen, men toleransen hos Europas övriga skattebetalare till att finansiera ett allt svartare hål är nu mycket mer begränsad.

Hitintills verkar det knappast som om den vänsterpopulistiska regeringen i Athen velat ge sig in på seriösa förhandlingar. 

Men nu finns det en sista förhoppning om att premiärminister Tsipras, ställd inför risken av finansiell kollaps och oordnad reträtt från den euro som en stor majoritet av greker vill ha, skall vara beredd till kompromisser.

Den som lever får se. Morgondagen blir viktig. Men med betydande sannolikhet kommer frågan också att finnas på det ordinarie toppmötet mot slutet av veckan.

Där kommer också viktiga frågor om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken upp, även om det knappast blir så mycket mer än vad som diskuterades i maj. 

EU:s försvarsministrar möts på onsdag i Bryssel för att förbereda de diskussionerna.

Och så har vi alldeles självklart flyktingfrågan i alla dess dimensioner. Den blir allt större och större i olika europeiska länder. 

I Bratislava i går var den demonstration som utlysts av olika högernationalistiska organisationer en bra bit större än vad man hade räknat med. Danmarks valresultat har ju också noterats runt om i Europa.

Att man skulle komma fram till enighet baserat på det ambitiösa förslag som EU-kommissionen har presenterar förefaller dock mindre sannolikt. 

Reaktionerna i olika länder går fortfarande åt påtagligt olika håll.

Den marina operation som dragits igång har förvisso varit bra när det gällt att öka insatserna för att rädda flyktingar, och det finns det all anledning att välkomna.

Den följande delen av denna som man talade om med skarpa väpnade insatser också på libyskt i alla fall sjöterritorium vet jag inte hur det kommer att gå med. 

EU:s utrikesministrar träffar FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon på lunch i Luxembourg i morgon, och jag skulle tro att hans entusiasm är begränsad. Något mandat från FN:s säkerhetsråd har det ju hitintills inte heller blivit.

Så det skall bli intressant att se hur man väljer att turnera denna del av utmaningen.

Veckan som kommer innebär också att den mer formella processen med att bilda en nu regering i Turkiet kommer att inledas efter det att det nyvalda parlamentet samlats.

Då ger president Erdogan det formella uppdraget till sittande premiärminister Davutoglu att försöka bilda en regering, och han har då 45 dagar på sig att göra detta.

Lätt kommer det inte att bli. Just nu spekuleras i en koalition mellan AKP och mer nationalistiska MHP, men det finns flera skäl som gör att jag tycker det skulle vara en mindre lämplig lösning för landets framtid.

I Köpenhamn gör man nu in i de mer seriösa försöken att bilda en blå majoritetsregering, men dryfta krav som Danskt Folkeparti ställt är långt ifrån enkla, och till det kommer ju frågan om de över huvud taget är villiga att ingå i en regering.

Det här kommer säkert att ta sin tid, men skulle det misslyckas får Lars Lökke be om ett nytt mandat från Drottningen och då med inriktning på en blå minoritetsregering.

För min del inleds den nya veckan i morgon utanför München i södra Tyskland där Deutsche Telekom har en årlig konferens med fokus nu inte minst på de globala internetfrågorna.

Och min uppgift i morgon eftermiddag blir att tala om dessa med utgångspunkt från det arbete som vi utför i den globala kommission som jag ju leder.

Senare i veckan kommer jag också att ha dessa frågor på agendan med besök på Ericsson och stora telefonkonferenser kring kommissionens fortsatta arbete efter sommaren. 

Vårt nästa möte blir i Accra i Ghana i slutet av augusti.

På onsdag är jag dock hemma i Stockholm med olika åtaganden, men torsdagen kommer jag att tillbringa i Berlin.

Där blir det några möten innan nyckelpersoner beger sig iväg till Bryssel och toppmötet där, men huvudsakligen är jag där för att tala om Rysslands informationskrigföring och vad som kan göras för att möta denna.

Det var en fråga som diskuterades också på konferensen i Bratislava innan jag lämnade den tidigare i dag.

Men mitt i allt detta blir det nu i alla fall en kväll hemma i Stockholm. 
Det kan ju knappast skada.

GLOBSEC i Bratislava.

BRATISLAVA: Med tio år bakom sig har den årliga GLOBSEC-konferensen här blivit en tilldragelse som nu samlar kring tusentalet personer för två dygn av intensiva diskussioner.

Att den sammanfaller med svensk midsommar är något av en skandal, och jag har gjort mitt bästa för att påpeka den saken.

Själv hade jag dock starka skäl att komma eftersom de insisterade på att förära mig ett pris på den stora galamiddagen i går kväll. 

Tillsammans med Polens president Komarowski tog jag emot pris och vi talade sedan bägge för att framföra vårt tack.

Och att komma till Bratislava är förvisso alltid angenämnt.

Innan galamiddagen i går hade vi kunnat lyssna på Storbritanniens premiärminister David Cameron som höll ett engagerat tal om en del av de utmaningar som Europa står inför.

Tyngdpunkten låg på hur vi möta den utmaning som vi nu ser söder om oss, men det kom självfallet också att handla om Ryssland, och i den efterföljande frågestunden alldeles självklart också Storbritannien och EU.

I den senare frågan var han välgörande tydlig med sin strävan att starkare förankra sitt land i ett reformerat och förbättrat europeiskt samarbete. Och åtskilligt av det han säger i dessa avseenden har ett betydande stöd i inte så få länder.

Annars har åtskilligt av diskussionerna här alldeles sjävklart handlat om de olika utmaningarna österut.  Och det har ju varit den fråga som så gott som helt dominerat den serie av olika möten runt om i Europa som jag varit på under förra veckan och denna vecka.

Nu fortsätter de olika diskussionerna och arrangemangen under kvällen med bl a mottagning på Bratislavas gamla borg högt över Donau. 

Den fråga som annars diskuteras flitigast runt om i Europa i dag – vad som kan hända med Grekland – är dock inte påfallande prominent i diskussionerna här. 

Men jag tillhör förvisso dem som är djupt oroliga för konsekvenser för det grekiska samhällets mer långsiktiga utveckling som den vänsterpopulistiska regeringens äventyr och ansvarslöshet komma att ha.

Risken för att vi får en i alla fall i vissa avseenden ”failed state” tror jag inte skall underskattas.

Euroländerna har extra toppmöte i frågan på måndag, men det förefaller som om pessimismen håller på att breda ut sig. Regeringen i Athen har spelat bort såväl pengarna som vännerna, och tron att Ryssland skulle kratsa kastanjerna ur elden torde sakna varje realism.

i morgon bär det för min del tillbaka till Stockholm. 

Efter natten på Chistiansborg.

KÖPENHAMN: Det blev en sen, spännande och smått historisk kväll och natt på Christiansborg, men nu styr jag iväg till Bratislava och den stora Globsec-konferensen där med premiärminister David Camerons anförande som dagens höjdpunkt.

Gårdagskvällen började i Tivoli med trevlig om än lite spänd middag med danska vänner. Smörrebröd och vad som hör till.

Det var min kollega i styrelsen för ECFR Lykke Friis som stod värd.

Men efter det att vallokalerna stängt och första prognosen kommit vandrade vi över till Christiansborg där, enligt dansk tradition, de flesta partier har sina valvakor och dit nationens blockar riktades.

Där kunde man vandra runt, besöka olika valvakor och hälsa på gamla och nya vänner i olika delar av det politiska spektrat.

Det tog några timmar – faktiskt intill dess att den sista bråkdelen av procent av röster räknats – innan det slutgiltiga resultatet stod klart. 

Med 90 röster fick det s k blåa blocket ett försprång framför det röda blockets 89 mandat. Tätare än så kan det inte bli.

Socialdemokraterna under Helle Thornig-Schmidt gjorde en stark valrörelse och registrerade ett visst plus, och Helle möttes med betydande respekt och applåder också av andra partiets sympatisörer när hon en bit efter midnatt förklarade att hon avgör som såväl statsminister som partiledare.

Men i ett längre historiskt perspektiv ser vi ju en försvagning också av socialdemokratin här, även om man nu åter är landets största parti.

På den blå sidan blev det förvisso dramatiskt när Dansk Folkeparti under sin nya ledare passerade Venstre och blev största parti. 

Och Konservative fortsatte sin kräftgång och leverade ett resultat som i Sverige hade satt dem utanför riksdagen.

Så gott som klart är i alla fall att Lars Rökke Rasmussen nu kommer att få Drottningens uppdrag att bilda ny regering, men hur den kommer att se ut fanns det åtskilliga uppfattningar om när jag lämnade Borgen frampå tvåtiden i morse.

Jag har svårt att se att DF kan eller ens bör hållas utanför en regering när de nu blivit så stora, men frågan är dels om de vill vara med och dels om det går att finna lösningar i kritiska frågor.

Invandringsfrågorna är nog i det sammanhanget de mindre besvärliga – skillnaderna mellan de olika partierna är mindre än vad de ofta framställs som inte minst i svenska media – medan Europa-politiken kan bli den verkliga stötestenen.

De blå partierna gjorde visserligen ett lite ”brittiskt” utspel mitt i valrörelsen, men är ju i grunden starkt Europa-vänliga. Medan DF ju är mot Europa också.

Och vi skall heller inte bortse från att DF följer mönstret från liknande partier och är utpräglat utgiftspopulistiskt. 

Under valrörelsen har man hela tiden och med styrka motsatt sig den nolltillväxt i de offentliga utgifterna som övriga blå partier sett som mycket viktig.

Min första reaktion i går kväll var att det logiskt kommer att röra sig mot en ”finsk” regering, men när jag vandrade tillbaka till hotellet gick det inte att utesluta heller en ”norsk” lösning enligt modeller som tillämpats förr här i Danmark.

Lars Lökke Rasmussen var klokt försiktig i alla sina kommentarer och underströk starkt behovet av samarbete över blockgränsen. 

Sådant har det förvisso funnits i viktiga frågor under den gångna mandatperioden, och det parlamentariska läget gör de än mer angeläget.

Valet i Danmark har ju inslag vi känner igen från andra länder. 

De ”gamla” partierna har ofta svårigheter, och allt fler söker sig till mer eller mindre profilerade mindre partiet. På den blå kanten gjorde Liberale Alliansen ett bra val, och på den andre lite egenartade Alternativet.

Och därmed blir ju regeringsbildningar och regeringsutövning mer komplicerade. Sådana är politikens nya villkor i mycket av dagens Europa.

Men nu skyndar jag till Bratislava, och hoppas hinna fram till premiärminister David Camerons anförande där. 
Där får vi nu lite mer av hans europeiska agenda. Och efteråt har jag kaffe med delar av hans stab.

Och nu till Köpenhamn.

WIEN: Tidigt denna morgon lämnar jag så denna metropol vid Donau och styr nu kursen mot Köpenhamn för nya möten och självfallet möjligheten att följa kvällens sannolika drama där.

Men det var stimulerande diskussioner mitt i Europa här under de senaste dagarna, med inte minst de olika perspektiv som OSCE har i centrum.

Det talas åtskilligt här i Wien om organisationens nya möjligheter i den nya europeiska situationen, men exakt vari dessa består är inte så alldeles lätt att se.

I går hade vi dock såväl Schweiz som Serbiens utrikesministrar Burkhalter och Dacic i våra diskussioner i denna fråga – den förra hade ordförandeskapet i OSCE och den senare har det just nu.

Nästa år är det Tyskland som tar över.

Senare på eftermiddagen deltog jag i en diskussion på Österrikes UD med inriktning också på media och andra intresserade. Och det finns åtskilliga i denna stad med betydande erfarenheter av olika europeiska utmaningar.

Då hade utrikesminister Kurz redan lämnat våra diskussioner för att bege sig på besök till Bosnien. Här i Wien har Balkan alltid varit nära.

Det blev en intensiv diskussion, där vi kanske hade något lättare att se hur en tydligare europeisk politik kunde formuleras när det gäller utmaningarna i öster än när det gäller dem i söder.

Frågan om flyktingströmmarna över Medelhavet riskerar att bli allt större, och det finns de som fruktar att den t o m skulle kunna komma att spränga Schengen-samarbetet om vi inte kommer fram till gemensamma lösningar.

Samtidigt går ju nu den grekiska krisen in i ett mer dramatiskt skede. 

Greklands natonalbank KLM ju ned en mycket skarp varning i går, men vänsterregeringens retorik fortsätter som förr, och inför dagens viktiga möte i Brysssel är set pessimismen som dominerar.

Jag misstänker att det är på åtskilliga ställen som det nu sker ett aktivt arbete för Plan B, och det utan att någon egentligen vet hur en sådan egentligen kommer att utfalla på kort eller lite längre sikt.

Men för min del är det nu Köpenhamn som gäller.

Anförande, snabb middag med vänner på Tivoli och sedan alldeles självklart följa valvakan.

Gårdagens sista opinionsundersökningar visade en ytterligt liten skillnad mellan blocken och samtidigt mer än 10% som sade att de ännu inte hade bestämt sig.

Och därtill kommer frågan om de fyra s k nordatlantiska mandaten och om det är de som till sist kommer att fälla avgörandet.
I kväll vet vi.

Fred i Wiens vackra palats?

WIEN: Det var Österikes utrikesminister Sebastian Kurz och hans ukrainske kollega Pavlo Klimkin som inledde eftermiddagens diskussioner här på mötet med vad som kallas Munich Security Conference Core Group.

Men efter deras respektive anföranden, som var öppna för media, gick vi över till mer inofficiella diskussioner med rätt självklart fokus på den europeiska säkerhetens nya utmaningar.

Och med det kommer vi att fortsätta i kväll och under en betydande del av morgondagen.

Vi sitter i ett stadspalats tillhörande familjen Liechtenstein, och den storslagna miljön finns det förvisso ingen anledning att klaga på. 

Tankarna och samtalen under de gyllene kronorna går lätt till Wien-kongressen 1815 efter Napoleon-krigens avgörande europeiska omvandling.  

Här i Wien finns ju i denna mer moderna tid också OSCE, och en del av diskussionen blir säkert om det finns någonting som kan göras för att den vägen stärka den europeiska säkerheten. 

En oberoende rapport som försöker dra några slutsatser av OSCE:s insatser i Ukraina kommer att publiceras i morgon, men jag tillhör kanske inte dem som är mest övertygade om att så värst mycket står att vinna den vägen.  

Krisen grund ligger ju i en förändrad rysk politik, och avgörande för framtiden tror jag är att se till att denna politik inte lyckas. Så enkelt, och så krävande är det.

Att lyckas med det handlar om att hjälpa Ukraina att lyckas. Men misslyckas det, finns det en icke försumbar risk för att den ryska politiken rullar vidare, och då kan vi snabbt handla i hot mot freden i Europa som blir långt allvarligare.

I våra diskussioner fanns förvisso detta perspektiv, men också de som satte större tilltro till kanske mer begränsade diplomatiska initiativ av olika slag.

Sådana kan och och bör förvisso prövas, men hitintills har de oftast visat sig vara återvändsgränder. Dessvärre.

Vägar framåt är inte i alla avseenden lätta att se. 

En möjlighet som torde sakna varje realism för ögonblicket, men som för den skull inte bör avskrivas, är att få en internationell fredsbevarande styrka i östligaste Ukraina. 

I dagsläget saknar Moskva varje intresse för den möjligheten. OSCE rätt tandlösa mission av observatörer nekas ju t o m tillträde till känsligare områden. Och det passar nog Kreml rätt bra. 

Men det kan inte uteslutas att det kommer att vara annorlunda i morgon, och jag tror att vi då skall ha denna möjlighet öppen. 

En sådan styrka, helst självfallet med ett tydlig mandat från FN:s säkerhetsråd, kunde svara för lag och ordning i det i dag separatistiska området – sådan saknas i hög grad i dag – och svara såväl för fria och rättvisa val som för nödvändig humanitär hjälp och återuppbyggnad. 

Alternativet är måhända att området utvecklas till en cancer vars skadliga verkningar nog främst kommer att drabba Ryssland självt. Det är ju Kreml som har skapat det, som har det yttersta ansvaret för det och som främst kommer att drabbas av dess konsekvenser. 

Kring dessa frågor fortsätter nu våra diskussioner. 

Och i kväll bjuder utrikesminister Sebastian Kurz på middag i ännu ett av dessa gamla palats i kvarteren runt Hofburg här i hjärtat av Europa.

Wien, Köpenhamn och Bratislava.

STOCKHOLM: Söndag kväll, rätt sent, men det handlar i alla fall om att få saker och ting på plats för veckan som kommer.

Det var i går jag kom hem från samtal och konferens i Wroclaw i Polen. Och många av de frågor som stod i centrum där kommer att vara med mig också under den kommande veckan.

Mycket av den kommande veckan i Europa kommer med all säkerhet att handla om Grekland och dess snabbt tilltagande finansiella problem.

Regeringen där är allt tydligare i akut behov av ytterligare stöd av de övriga europeiska skattebetalarna, men dessas respektive regeringar känner tydligen en begränsad entusiasm för att finansiera en politik som snarast fördjupar landets problem.

Hur detta kommer att sluta återstår att se. 

Det spekuleras på sina håll i Europa över att premiärminister Tsipras kommer att göra sig av med de värsta galningarna och acceptera att slå in på en väg som han tidigare vägrat.

Kanske det, men jag tror inte att vi skall underskatta också den ideologiska övertygelsen hos dem som nu fått makten i Athen. Det kan alls inte uteslutas att de väljer en annan väg med allt vad detta kan komma att innebära.

På betydligt närmare håll, och utan några som helst paralleller, kommer det att vara val till folketinget i Danmark på torsdag.

Opinionsundersökningarna intill denna dag visar på ett ytterligt jämnt val. Det fladdrar med decimaler fram och tillbak mellan de tämligen löst definierade blocken. 

Utgången är högst osäker – och till osäkerheten i utgången av detta val skall ju läggas att i det danska “riksfällesskapet” ingår också de fyra nordatlantiska mandaten från Färöarna och Grönland.

Det har hänt förr att de fällt utslaget.

På torsdag kväll kommer jag so oder so att befinna mig i Köpenhamn för att, vid sidan av annat där, följa utgången av valet. Spännande blir det, och utgången är alls inte utan betydelse också i det vidare europeiska perspektivet,

Men innan dess kommer jag under tisdag och onsdag att befinna mig i Wien för olika diskussioner om Europas säkerhet.

Det är den s k kärngruppen kring den årliga stora säkerhetskonferensen i München som träffas, och därtill kommer för min del under onsdagen diskussioner med mer specifik österrikisk inriktning.
Mer om detta senare.
Efter torsdagkvällen i Köpenhamn är jag på fredagen tillbaka vid Donau, om än nu i Bratislava för den stora Globsec-konferens som har blivit allt mer betydelsefull.

Så det blir för min del en midsommar mitt i Europa.

Där står åtskilligt på dagordningen, men även till detta kommer det att finnas anledning att återkomma. 

Säkerhetsfrågorna i Europa står alldeles självklart centrum – liksom de gjorde i Wroclaw och kommer att göra i Wien – med inte minst Nato:s utveckling mellan förra årets toppmöte i Wales och nästa års motsvarande i Warszawa.

Säkert kommer det där att diskuteras åtskilligt om de uppgifter som kommit ut om amerikanska planer att förhandslagra tung militär utrustning i bl a de baltiska staterna.
Beslut är inte fattat i frågan, men omfattande studier bl a inom RAND Corporation, där jag ju råkar sitta i styrelsen, har för den amerikanska försvarsmaktens räkning ägnats åt denna problematik under den senaste tiden.

Och rekommendationerna har varit mycket tydliga.

Så det blir ytterligare en vecka med de europeiska freds- och säkerhetsfrågorna i tydligt fokus

Moldavien. Polen och Ukraina.

WROCŁAW: Med betydande försening anlände jag så här mitt i natten i går.

Till dem som väntade på mig var Moldaviens plötsligt tjänstgörande premiärminister Natalia Gherman.

Ordinarie premiärministern hade avgått under dagen, hon fått ta över och måste nu skynda tillbaka till Chisinau för stt försöka bilda en ny och bredare regering. 

Det är viktigt att hon lyckas. Från Kremls fortsätter de frenetiska försöken att vrida Moldavien från dess europeiska kurs. 

Och alldeles självklart finns det ett tydligt samband mellan utvecklingen här och framtiden för Ukraina.

Det är viktigt att Bryssel reagerar och hjälper. På andra håll kommer man med all säkerhet inte att sitta passiva i denna situation.

Min morgon här startade med diskussioner om Ukraina med också de representanter för regering och parlamentet Rada som finns här. 

Inte minst handlade det om den påtagligt besvärliga ekonomiska situationen, men också insatser som görs och kan göras för att stödja landets möjligheter till eget försvar.

Min uppgift här i dag var främst att delta i en diskussion om den digitala ekonomin över Atlanten. 

Men på grund av Lufthansas debakel i går kunde jag ju inte var här när Freedom Award delades ut, och det blev nu en kort ceremoni när som uppföljning till det stora arrangemanget i går kväll f d utrikesministern Radek Sikorski överlämnade utmärkelsen till mig.

Och det säger sig självt att vi vid sidan av protokollet hade en del att diskutera. Polens politik befinner sig ju i ett mycket osäkert skede efter överraskningen i presidentvalet nyligen och parlamentsvalet i höst. 

Det är inte utan betydelse för situationen i Europa i dess helhet.

Vi fick dock en bra diskussion också om de digitala frågorna.

Det påpekades att Europa – trots de amerikanska giganterna inte klarar sig så dåligt.

Sedan 2000 har det i Europa skapats 30 företag som i dag har ett värde över en miljard dollar, medan den motsvarande siffran för USA är 38. 

En skillnad, förvisso, men mindre än vad de flesta nog tror.

Tyvärr blir det inte så mycket tid att se på staden Wroclaw som jag hade önskat.

Dess historia är intressant. Fram till andra världskriget var detta den tyska staden Breslau, men genom den tidigare historien har staden också varit en del av Polen, Böhmen, Österrike och Preussen. 

I krigets slutskede var striderna här hårda men mycket betydande förstörelse som resultat.

Större delen av den ursprungliga befolkningen flydde eller fördrevs senare, och när detta område senare blev en del av det nya Polen kom en betydande del av den polska befolkning som tidigare bott i det Lviv som tilldelades Ukraina att flyttas hit.

Men allt detta är historia – om än fascinerande och viktig sådan. 

Nu är staden charmigt återuppbyggt, och man ser det moderna och framgångsrika Polen. 

Med 2.500 anställda har Volvo Trucks här sin enda bussfabrik i Europa och tillverkar inte minst miljövänliga bussar för den nordiska marknaden.

Nu bär det efter åtskilliga dagar borta i alla fall hem igen.
Jag får hoppas att planet från Warszawa till Stockholm lyckades undvika att komma in i de olika militära övningar i Östersjön för ögonblicket.

Elände också i Frankfurt.

FRANKFURT: Så sitter jag här ett antal timmar på denna flygplats efter att Lufthansa ställt till det.

Jag brukar försöka undvika Frankfurts flygplats, eftersom det är regel snarare än undantag att någonting antingen nästan går snett eller faktiskt gör det.

Men ibland går det inte. Och nu sitter jag ty följande här i stället för att vara på prisceremonin med Atlantic Councils frihetspris i Wroclaw i Polen.

Elände. 

Det var mycket bra dagar med European Council on Foreign Relations i Bryssel.

I går kväll diskuterade vi med Federica Morgherini först och främst kring arbetet med den s k globala strategi som ju inte minst Sverige varit pådrivande för.

I nästa vecka publiceras den rapport med värdering av Europas läge och utmaningar som hon skall presentera för EU-toppmötet, och på detta ges hon sedan mandat att fortsätta arbetet med en fullfjädrad strategi till beslut under nästa år.

Och det kan nog sägas att mycket av detta sker enligt linjer som vi föreslog för något år sedan. Utmärkt så.

Men självfallet återstår det stora arbetet med konkret innehåll och konkret strategi. Där kommer det säkert att bli åtskilliga meningsbrytningar i det arbete som nu inleds.

Och i det arbetet tror jag att ECFR kommer att ha en viktig roll. Runt bordet i våra diskussioner i går och i dag satt ju också de som mer konkret håller och kommer att hålla i pennan i detta arbete.

Dagen inleddes med en diskussion om utmaningarna i Nordafrika och Levanten med inte minst Emma Bonino och Javier Solana som erfarna bedömare.

Att bilden inte är ljus är uppenbart. Ingen i våra diskussioner tror att Daesh är ett snabbt övergående fenomen. 

Någon trodde att Bagdad säkert skulle stå emot, men att det nog inte kunde uteslutas att den svarta fanan en dag kommer att vaja över Umayyad-moskén i Damaskus. Den konkreta kraften för att förhindra detta är möjligen Iran. 

Olika typer av interventioner talas det flitigt om i debatten i Washington, men knappast i Bryssel. Vi har nog lärt oss av erfarenheterna.

I Irak intervenerades det fullt ut. I Libyen var det en halvhjärtad intervention med förhoppning att det senare skulle ordna sig. Och i Syrien interveneras det bara högst indirekt.

Och resultatet i samtliga fall tror jag dessvärre är ganska likartat. Detta är denna världs och dessa länders egna konflikter, och våra möjligheter att realistiskt påverka och avgöra skall nog inte överdrivas.

Men att vi påverkas är uppenbart. Flyktingsituationen är allvarlig. 

Emma Bonino talade om ”hysteri” i Italien, och när jag ser på den danska valrörelsen är det uppenbart att frågan blivit stor där. I Oslo har det utbrutit problem i frågan, och att den finns i vår politiska debatt behöver inte påverkas särskilt.

Och ändå kanske detta bara är början. 

Ett sammanbrott för den regim i Syrien vi förvisso vill byta kan snabbt skapa en än värre situation. Och genom Sahara mot Libyen kommer nu de allt stötte strömmarna från det utsatta Afrikas olika delar.

I diskussionen om den kommande europeiska globala strategin blir dessa frågor – liksom den ryska utmaningen – stora och svåra frågor. 

Förr eller senare i natt hoppas jag i alla fall att kunna komma till Wroclaw för att delta i avslutande diskussioner där i morgon.
Men osvuret är nog bäst i den delen.

Sol i Bryssel och tumult i Strasbourg.

BRYSSEL: Ett soligt och angenämt Bryssel är dessa dagar till hälften ockuperat av mängder av delegationer som är här för toppmötet mellan Europa och länderna i Latinamerika och Karibien.

Och det är förvisso viktigt.

Jag representerade Sverige på motsvarande möte i Santiago de Chile för två år sedan, och det innebar en möjlighet också till många värdefulla kontakter.

Men kanske allra mest minnesvärt för mig från den resan var den extra dag jag tog för att besöka det europeiska rymdobservatoriet på en bergstopp i Atacama-öknen i nordligaste Chile.

Närmare rymden och dess existentiella frågor har jag nog aldrig varit,

Men nu är jag här i betydligt mer jordnära ärenden.

I går var det – bortsett från medverkan vid en presentation av Världsbankens senaste prognos om Rysslands ekonomi – heldag med World Economic Forums grupp om Europa.

Till de frågor vi diskuterade hörde frihandelsavtalet TTIP, och samtidigt som vi satt här och diskuterade detta blev det tydligen härdsmälta i just denna fråga i den socialistiska gruppen i Europaparlamentet.

Och följden av detta blev att man på icke bestämd tid sköt upp den till i dag planerade omröstningen i frågan. Ett betänkande med tydligt stöd för processen låg färdigt på parlamentets bord.

Det är en närmast besinningslös kampanj som olika vänstergrupper startat mot tanken på ett frihandelsavtal med USA.

Och det handlar om grupper som nog är mot allt vad frihandel och globalisering i allmänhet och USA i synnerhet heter.

Men de har lyckats att rycka med sig åtskilliga andra. I Österrike verkar man ha gått helt över styr i frågan, och i exportlandet Tyskland ser debatten också ytterligt märklig ut.

I dag lyckades i alla fall Europaparlamentet på sin session i Strasbourg rösta om en rapport med rekommendationer om politiken gentemot Ryssland. Och det var en i allt väsentligt mycket bra rapport.

Här gick den extrema vänstern och den extrema högern hand i hand när det gällde att antingen rösta mot helt och hållet eller att lägga ner rösterna.

Och det visar var Putin söker och finner sitt stöd i den europeiska debatten just nu.

I dag har vi så haft styrelsemöte med ECFR, och är just nu väg till middag vid Grand Place, och förbereder för mötet och konferensen med ECFR Council här i morgon.

Jag skulle tro att Cecilia Malmström tycker ett och annat om hur parlamentet nu hanterar frågan om TTIP. Förhandlingarna med USA underlättas ju inte av manövrerande som detta.

Men i morgon blir det säkert mycket diskussion om arbetet både med att se över den europeiska närområdespolitiken ENP och arbetet med en ny europeisk säkerhetsstrategi.

Det senare var ju en fråga som kanske allra främst Sverige drev under de senaste åren, men som nu Federica Morgherini för framåt. En första rapport kommer att publiceras inom de närmaste dagarna syftande till ett fortsatt mandat vid EU-toppmötet i slutet av nästa vecka.

Och våra diskussioner här handlar självfallet främst om steget efter detta mandat och fram till beslut k början av nästa år.

Utmaningar saknas ju inte – vare sig i öst eller i syd.

Turkiets väg och val.

STOCKHOLM: Om G7-mötet i Schloss Elmau inte producerade några omedelbara sensationer – den tydliga linjen mot Ryssland cementerades och förankrades – är det däremot uppenbart att valresultatet i Turkiet innebar en betydande förändring.

Efter att under elva år, och med väsentligen betydande framgång, ha kunnat reagera ensamma fick AKP-partiet nu sitt första tydliga bakslag, backade till “bara” 41% av väljarna, får lägga planerna på en ytterligare förstärkt presidentmakt på hyllan och har nu att fundera djupt på hur landet skall styras.

Tydlig vinnare nummer ett är det i huvudsak kurdiska partiet HDP, som passerade den orimliga 10%-spärren, och i någon utsträckning dessutom nationalistiska MHP som också tydligt ökade sitt väljarstöd.

Detta medan det klassiskt kemalistiska, formellt socialdemokratiska ledande oppositionspartiet CHP faktiskt backade marginellt med sina ca 25% av valmanskåren.

Regeringsfrågan blir nu komplicerad, och sorterar man inte ut den inom 45 dagar går det omedelbart till nyval.

Är en stabil koalitionsregering av något slag möjlig? Omedelbart är det inte lätt att se hur en sådan skulle se ut.

De mindre partierna är knappast trakterade av en koalition med det långt större AKP, och även om en koalition mellan de tre oppositionspartierna CHP, MHP och HDP matematiskt är möjligt är den politiskt ytterligt osannolik.

Möjligen skulle AKP kunna bilda en minoritetsregering intill dess att ett nyval snarare förr än senare blir en nödvändighet.

Mycket av detta ligger nog i händerna på president Erdogan. Även om planerna på en ytterligare förstärkt presidentmakt nu får läggas på hyllan har presidenten också enligt den gällande författningen en stark position.

Och vi skall inte bortse från att Erdogan valdes med 52% för ett år sedan och kommer att inneha den positionen i ytterligare fyra år. 

Hans prestige har onekligen rubbats av detta resultat, i synnerhet som han i strid med sitt ämbetes principer de facto ägnat sig åt aktiv kampanj för AKP, men han förblir trots detta en stark maktfaktor.

Det är självfallet hälsosamt och bra för den turkiska demokratin att till stor del kurdiska HDP nu kommit in i parlamentet. Annat hade varit orimligt, och hade sannolikt lett till spänningar.

Jag skriver “i allt väsentlig kurdiska” HDP, därför att partiet under ny ledning breddat sig, fått en lite mer konventionell vänsterprofil och utan tvekan kom att attrahera åtskilliga röster utanför den kurdiska gruppen.

Hur det inrikespolitiska spelet nu kommer att utvecklas vet sannolikt ingen. Som det nu ser ut tror jag ett nyval under det kommande året är mer sannolikt än det är osannolikt. Men det finns olika vägar dit.

Politiskt har vi anledning att fokusera på ett antal viktiga fredsprocesser.

Den första är självfallet den kurdiska fredsprocessen.

Den initierades av AKP och Erdogan, har gjort mycket betydande framsteg, och kan ytligt sett gynnas av att HDP nu sitter tydligt i parlamentet.

Men oroande är att MHP gått fram icke minst på motstånd eller skepsis mot denna, och att processen mot bakgrund av en del påtagligt stora och plågsamma beslut som förestår – t ex PKK-ledaren Öcalan kan ges amnesti – kräver en stark politisk ledning.

Den andra fredsprocessen gäller Cypern.

Den är först och främst självklart av betydelse för Cypern, men en lösning där skulle mycket påtagligt underlätta också Turkiets EU-förhandlingar. 

Frågan har kanske inte samma laddning i Ankara som för ett decennium sedan, men det är nog fortfarande så att det krävs att de mer nationalistiska krafterna i frågan hålls tillbaka. 

Och i ett mer osäkert läge finns det alltid en risk för att någon i mer kortsiktigt syfte börjar att spela på nationalistiska strängar när denna fråga efter sommaren går in i ett mer avgörande skede.

Den tredje fredsprocessen är den armeniska, men här ser jag knappast någon förändring. De facto torde framsteg i den till stor del vara beroende av framsteg när det gäller konflikten mellan Armenien och Azerbaijan.

Och den fjärde skulle handla om Syrien.

Här har Turkiet under AKP varit påfallande militant gentemot Assad-regimen och på olika sätt försökt att uppmuntra USA till olika former av militär intervention. På senare tid förefaller dessutom Saudiarabien, Qatar och Turkiet politiskt och praktiskt ha kommit varandra närmare när det gäller Syrien-politiken.

Om och hur detta kommer att påverkas återstår att se, men det är värt att notera att främst CHP och MHP förespråkat en påtagligt lägre profil, stundtals gränsande till accept av Assad.

Till dessa olika fredsfrågor kommer självfallet de alltid viktiga frågorna om den ekonomiska politiken.

Turkiet har under mer än ett decennium varit en dynamisk tillväxtekonomi, även om problemen börjat torna upp sig under den senaste tiden. Landet har moderniserats på ett iögonfallande och viktigt sätt.

Men osäkerhet om den ekonomiska politiken riskerar att påverka det inflöde av utländska investeringar som är viktigt både för fortsatt modernisering och för finansiering av underskottet i betalningsbalansen.

Så också från dessa utgångspunkt måste vi hoppas att man finner en stabil lösning på regeringsfrågan i landet.

Elmau och Europa.

STOCKHOLM: Så randas nu en ny vecka, och det blir för min del den första av två påtagligt europeiska veckor med Bryssel som huvudsaklig destination under den första av dessa.

Efter en dag här hemma i morgon beger jag mig tidigt tisdag morgon dit för en serie olika möten under de kommande dagarna.

Det börjar med att medverka vid presentationen av Världsbankens nya bedömning av Rysslands ekonomiska utveckling på tankesmedjan CEPS.

Men sedan fortsätter dagen och kvällen med diskussioner i den arbetsgrupp om Europa inom World Economic Forum som jag leder.

Och det kommer att handla om frihandelsförhandlingarna TTIP, arbetet med att utforma en ny gemensam säkerhetsstrategi, den omfattande digitala agendan och utvecklingen fram mot den kommande folkomröstningen i Storbritannien.

Säkert blir det en och annan diskussion också på temat Grekland och vad som kommer att hända där.

På onsdag är det så dags för möte med styrelsen för European Council on Foreign Relations, och på torsdag inleds så det årliga mötet med dess Council med stort deltagande och intressanta diskussioner.

På middagen har vi den Höge Representanten Federica Mogherini med oss för att diskutera främst arbetet med den nya säkerhetsstrategin, men det blir med all säkerhet andra frågor också i den diskussionen.

Omedelbart efter det att detta möte avslutas på fredag eftermiddag flyger jag till Wroclaw i Polen för att delta i banketten på stora Global Forum som ordnas där.

Och till begivenheter hör att de vill tilldela mig en av sina utmärkelser för de insatser jag tydligen anses ha gjort också som svensk utrikesminister.

I Wroclaw stannar jag så på lördagen för de fortsatta diskussionerna på mötet där.

När detta skrivs har G7-länderna inlett sitt toppmöte i Schloss Elmau, och för kvällens middag är det de utrikespolitiska frågorna som står på menyn. 

Vi har nog anledning att vänta oss ett tämligen bestämt budskap i riktning Ryssland, men de mer exakta formuleringarna får vi vänta tills i morgon innan vi ser.

Men vad som sägs här får självfallet betydelse för EU:s ställningstagande till de fortsatta sanktionerna vid toppmötet under veckan efter denna.

Situationen i Mellersta Östern kommer man knappast att kunna undvika att diskutera, men än viktigare blir nog mötet där i morgon mellan president Obama och Iraks premiärminister Haider al-Abadi.

Det är ju tydligt att den strategi för att bekämpa Daesh som formulerats visat sig svårare att genomföra än man trott, och främst gäller det den alldeles avgörande utmaningen att få en irakisk stat och en irakisk arme som också ledande sunnimuslimska grupperingar känner lojalitet med.

Det var misslyckandet i det avseendet som ledde till förlusten av Mosul i fjol, och som nu lett till förlusten av Ramadi.

Till detta kommer självklart frågan om Syrien.

Här finns det nu de som bedömer att regimen Assad håller på att försvagas på ett påfallande sätt, och därmed öppnas ju omedelbart frågan vad som kan komma att inträffa om den faller. 

Antalet mardrömsscenarier är inte så få, och det är bara att hoppas att detta leder till en intensifiering av de politiska ansträngningarna att nå en lösning som bevarar den syriska staten.

Förutom G7-mötet riktas uppmärksamheten i dag alldeles självklart mot Turkiet där 53 miljoner väljare går till valurnorna i ett val som med rätta beskrivs som mycket viktigt. 

Och till vad resultatet av det valet kan komma att innebära kommer det alldeles självklart att finnas anledning att återkomma.

Nationaldag i Stockholm.

STOCKHOLM: Svenska Flaggans Dag i dag, och sedan två decennier tillbaka dessutom Sveriges nationaldag mer officiellt.

Det tog sin tid innan det blev så, och var långt ifrån oomstritt, men nu förefaller det att vara accepterat av alla, och det är självfallet bra så.

Hemkommen på morgonen från Lund hann jag med att bege mig till Mosebacke för att lyssna på Anna Kinberg Batra när hon höll sitt första sommartal.

Riktig sommar var det knappast i Stockholm denna dag, men Anna hade ett fint anslag när hon talade om företagsamhet, flit och frihet som nyckelbegrepp för Sveriges fortsatta utveckling.

Efter dagarna i London har detta i övrigt för mig varit en veke hemma i Sverige, om än de senaste två dygnen med fokus på Lund och universitet där, och det av familjeskäl.

I onsdags såg vi i östra Ukraina en kraftig attack av de rysk-stödda separatisterna i området i närheten av staden Donetsk. 

Det talades om den kraftigaste attacken sedan dessa med tydlig inblandning också av reguljära ryska förband tog knutpunkten Debaltseve alldeles efter det senaste avtalet om vapenvila i Minsk i februari.

Som det ser ut nu förefaller det som om det ukrainska försvaret lyckades att bryta kraften i anfallet, även om separatisterna av allt att döma lyckades att flytta fram sina positioner.

Men att vapenvilan nu är skörare än någonsin är dessvärre alldeles uppenbart. Och att de ryska operationerna för att destabilisera Ukraina aktivt fortsätter.

I morgon samlas så G7-ländernas ledare till toppmöte på vackra Schloss Elmau i de bayerska alperna, och middagen i morgon kväll kommer med all sannolikhet till stor del att handla om Ryssland och Ukraina, om än situationen i Mellersta Östern självfallet också kommer att finnas på agendan.

I går hade enligt uppgift USA:s försvarsminister Ash Carter samlat ledande militära och diplomatiska amerikanska företrädare till en diskussion på USA:s militära högkvarter i Europa i Stuttgart för att diskutera just Ryssland och Ukraina och vad som möjligen kan göras bättre.

Och det skall onekligen bli intressant att höra om det mötet lett till några nya tankar eller förslag.

Även om den frågan inte står på dagordningen i Elmau kommer det säkert att spekuleras åtskilligt om den grekiska krisens möjliga fortsättning.

Och på denna punkt måste jag medge att jag är mycket pessimistisk.

Regeringen Samaras må ha haft sina brister, men det var dock alldeles tydligt att den gjorde mycket omfattande insatser för att vända landets utveckling, och att vi i slutet av förra året hade ett Grekland med överskott, tillväxt och faktiskt också sjunkande arbetslöshet.

Problemen var långt ifrån över, men utvecklingen hade vänts från tydligt negativ till svagt och successivt starkare positiv.

Men månader av vänsterpopulistisk politik har nu förbytt allt detta i sin motsats. Nu är det åter underskott och ekonomin är tillbaka i recession. Företagsklimatet betecknas som katastrofalt dåligt.

Farorna i denna situation tror jag inte skall underskattas. Och då tänker jag inte främst på den kortsiktiga frågan mon vad som händer finansiellt under den allra närmaste tiden, utan risken för att Grekland som samhälle sjunker ner i en allt djupare kris.

Vänsterpopulismen med dess vägran att göra det som måste göras för att få landet på fötter är en akut fara för Greklands framtid.

I morgon är det så det viktiga parlamentsvalet i Turkiet, och all uppmärksamhet kommer, som jag skrivit om tidigare, att fokuseras på om kurdiska partiet HDP lyckas att ta sig över spärren på 10% eller inte.

Avgörande är att det blir ett fritt och rättvist val, och att man därmed får ett resultat som accepteras av såväl vinnare som förlorare. 

Det är nog i det tämligen spända läge som råder det enstaka viktigaste i Turkiet i morgon.

Storbritanniens väg i EU.

LONDON: Ett och ett halvt dygn här med den stora årliga konferens som Chatman House numera arrangerar var både stimulerande och intressant.

Stimulerande inte minst genom att träffa vänner aktiva med internationella frågor i olika delar av världen. 

På kvällens middag satt jag t ex tillsammans med ordförandena i utrikesutskotten i Tyskland och Indien. Vi hade en del att tala om.

Men också intressant för olika tankeutbyten.

Själv hade jag att tala om främst utmaningar i det omedelbara europeiska närområdet. Sådana saknas som bekant inte.

Måndagskvällens middag om Ukraina med mångfaldigt belönade författaren Anne Applebaum och Sergey Karganov från Moskva och Kremls närhet visade förvisso på de utmaningar som finns i vårt östra grannskap. 

Sergey lämnade föga tvivelsmål om vad den ryska politiken egentligen handlade om.

Men självfallet handlade mycket också om Storbritannien.

Åtskilliga regerade olika uttalande från amerikanskt håll om hur Storbritannien sänkt sin utrikespolitiska profil. Och bakom detta inget självfallet till stor del osäkerhet i EU-frågan.

Och åtskilligt kom att handla om denna.

Den brittiske utrikesministern Philip Hammond överraskande med att uttrycka sig påfallande positivt om EU och sitt lands möjligheter inom den ramen. Han ses inte normalt som en naturlig avsändare av det budskapet.

Själv hann jag med att besöka också 10 Downing Street och vänner där för att diskutera möjliga vägar framåt i den frågan.

Att opinionsundersökningar nu ser påtagligt bra ut är ingen garanti för att processen med förhandlingar och folkomröstning kommer att lyckas. Långt därifrån – och det är viktigt att ständigt vara medveten om detta.

Men premiärminister Cameron har i alla fall hunnit med att diskutera med ett stort antal av sina kollegor runt om i Europa, och i och med toppmötet i juni hoppas man att någon form av informell process kan inledas.

Viktigt tror jag är att den ses inte främst som ett sätt för Storbritannien att mäla sig ur olika delar av samarbetet, utan snarare som ett sätt att åstadkomma förbättringar som har förankring i huvuddelen av medlemsländerna.

Lätt blir det inte, men det är heller långt ifrån omöjligt. Och kring detta diskuterade vi åtskilligt.

Men onsdag förmiddag bär det tillbaka till Stockholm igen. 

Diskussioner på tre kontinenter under denna resa har förvisso varit intressanta.