Det borde inte regna…

SYDNEY: Det sägs att det sällan regnar här, och det är säkert sant, men i detta ligger ju att det måste göra det någon gång.

Och denna någon gång är alldeles uppenbart nu.

Det var en spännande och innehållsrik dag i Canberra.

Australian War Memorial är i alla avseenden sevärt, och ett måste för var och en som vill försöka förstå framväxten av denna unga nation.

Och Australian National University med sin inriktning på att vara ett verkligt globalt toppuniversitet var knappast mindre imponerande.

Där hade jag också möjlighet att hålla ett anförande om Europa i en värld stadd i dramatisk omvandling.

Men sedan fortsatta diskussionerna med olika analytiker om perspektivet från Canberra på olika delar av framför allt den asiatiska utvecklingen.

Och vi hade möjligen också möjlighet att bidra med våra perspektiv på världen från vår egen lokala eller europeiska utgångspunkt.

Flyget till Canberra tog dubbelt så länge som beräknat. Moln och regn och elände kom i vägen.

Men fram till trevlig middag med vår handelskammare blev det i alla fall.

Att jag där hamnade i ett djupgående samtal om situationen i Vittangi i allra nordligaste Sverige kan måhända tjäna som illustration på den vittförgrenade svenska närvaron i denna fascinerande del av Australien.

Men kvällen var inte slut med det.

F d utrikes- och premiärministern Kevin Rudd kom förbi för en timme av personligt samtal som spände över vida horisonter. Det är nog korrekt att hävda att hans namn just nu tillhör de mest omtalade i den politiska diskussionen här.

Och sedan var det dags att koppla upp via iPad till ambassaden i Hanoi där vår justitieminister Beatrice Ask och vår ambassadör Camilla Melander just öppnade upp ambassaden på Facebook och Twitter och ville ha min medverkan.

Det gick alldeles utmärkt – och visade åter ett Sverige på framkant.

I morgon fortsätter jag här i Sydney.

Diskussioner på tankesmedjor och möte med europeisk-australiensiska handelskammaren. Intervjuer och intervjuer.

Och fram mot kvällen blir det så dags att åter börja att styra kursen tillbaka mot Europa.

Mycket gemensamt

CANBERRA: Föga förvånande blev det en dag av bra diskussioner här.

Den började dock med att vi träffade på en känguru i ett av stadens många grönområden. Det tillhör tydligen vanligheterna att man stöter på dem på olika ställen.

Men viktigast i dag var självfallet överläggningarna och lunchen med Australiens utrikesminister Bob Carr.

Åtskilliga ämnen hanns med, och en gemensam slutsats av diskussionen var intresset av att ytterligare utveckla dialogen kring de bedömningar vi gör av olika utrikespolitiska utmaningar.

Vi ligger förvisso på olika platser och i olika regioner, men det är uppenbart att vi ser på många frågor med likartade perspektiv. Och med våra olika utgångspunkter gör det självfallet dialogen ännu intressantare.

På eftermiddagen hann jag dessutom med ett besök på Australian Strategic Policy Institute för intressant diskussion centrerad kring de olika strategiska utvecklingstendenserna i denna del av världen.

Och dessa har ju kommit mer i fokus genom USA:s tal om att förskjuta tyngdpunkten, motsättningarna kring såväl Öst- som Sydkinesiska sjön och situationen på den koreanska halvön inte minst efter den tredje nordkoreanska kärnvapensprängingen.

I morgon fortsätter jag här i Canberra bl a med ett anförande på Australian National University om europeisk global strategi, och då hoppas jag också kunna träffa en del av de svenskar som valt att studera här.

Och det blir också fortsättning på de olika mediaintervjuer som det funnits ett mycket påtagligt intresse av.

Efter en del ytterligare möten fortsätter jag sedan mot slutet av eftermiddagen till Sydney där det blir middag med den svensk-australiska handelskammaren för att fokusera mer på de ekonomiska förbindelserna mellan våra bägge länder.

Under dagen har det självfallet varit viktigt att hålla kontakt också med Stockholm i olika ärenden, och vi prövade att ha en videokonferens mellan vår ambassad här, mitt ministerkansli i Stockholm och den svenska EU-representationen i Bryssel.

Och det gick alldeles utmärkt.

Samtal i Canberra

CANBERRA: Sent i går kväll kom jag hit till Australiens huvudstad efter en flygning på fyra timmar från Perth i Western Australia.

Och i dag onsdag är det överläggningar och lunch med min kollega Bob Carr som kommer att dominera min dag.

Men det blir också en hel del intervjuer med media, och dessutom skall jag besöka Australiens Strategic Policy Institute liksom självfallet vår ambassad här.

Och så småningom avslutas dagen med en stor mottagning som ges av vår ambassadör Sven-Olof Pettersson.

Det blir självfallet de olika utrikespolitiska frågorna som kommer att dominera samtalen här.

Australien sitter just nu i FN:s säkerhetsråd, och Syrien liksom utvecklingen i Mellersta Östern i stort är därmed ett självklart ämne för samtal.

Men jag är också intresserade av de bedömningar av utvecklingen i Asien i stort som görs här, och det gäller inte minst de olika aspekterna av utvecklingen i Ostasien.

Och jag vet att det här finns ett intresse här av utvecklingen i Europa. Valresultatet i Italien har ju skapat en ny osäkerhet som dominerar inte minst många av de finansiella kommentatorerna här just nu.

Frågan om den australiske medborgaren Julian Assange finns nog i media här, och var uppe i det stora TV-programmet Q&A i ABC här i måndags.

Såväl utrikesminister Carr som oppositionens företrädare Turnball hade självklara och förnuftiga saker att säga i denna fråga. Den senare sade helt lugnt att han i sin egenskap av advokat skulle rekommendera Assange att resa till Stockholm och klara ut saken.

Svårare behöver det ju inte vara.

Även om det är utrikespolitiken och utvecklingen i Asien som är självklart för mina samtal här går det inte att undvika att notera den laddade inrikespolitiska atmosfären inför det parlamentsval som nu utlysts till den 14 september.

Regerande Labour-partiet under premiärminister Gillard ligger fortsatt påtagligt dåligt till i oppositionsundersökningarna, och har nu ett program där olika typer av kampanjframträdanden blir allt viktigare.

Hennes position underlättas dock inte av spekulationer om interna kupper för att få hennes företrädare Kevin Rudd att återta rodret inför valrörelsen. Om detta skulle hjälpa finns det dock olika bedömningar av.

Det tillhör dock en av de frågor jag inte kommer att diskutera när jag träffar Kevin Rudd senare i dag. Då kommer utvecklingen i Kina att vara i fokus.

I Perth i går träffade jag vice oppositionsledaren Julie Bishop från det liberala partiet för ett långt samtal som handlade såväl om olika utmaningar för Australiens utrikespolitik som om den ekonomiska politiken och de uppgifter en möjlig ny regering kommer att ställas inför här.

Men nu och under huvuddelen av morgondagen är det samtal här i Canberra som gäller inte det blir dags för att besök i Sydney innan jag måste återvända hem till Stockholm.

Framme i Perth

PERTH: Så har jag då landat här i sydvästra Australien som inledning på ett besök som denna vecka kommer att ta mig också till huvudstaden Canberra och metropolen Sydney.

Dit är det dock en bit. Australien är en kontinent. Jag slås av uppgiften att Perth ligger närmare den indonesiska huvudstaden Djakarta än Sydney.

Här i Perth ligger tiden sju timmar före Sverige, och det hinns i dag inte mer så mycket mer än en informell middag efter det att jag checkat in på Miss Maud Swedish Hotel här.

Avsikten med mitt besök här är att ytterligare stärka banden och samarbetet mellan våra bägge länder.

De är i och för sig redan goda.

Australien tillhör våra viktigaste exportmarknader utanför Europa, dess viner tillhör storsäljande i Sverige och tusentals studenter söker sig varje år hit för att fullborda eller komplettera sin utbildning.

Omkring 250 svenska företag och dotterbolag är verksamma i Australien, och de beräknas sysselsätta 30 000 australier. Att de dessutom legerar viktiga inkomster till Sverige tillhör också bilden.

Och Australien är ett att attraktivt om än något avlägset turistland. Varje år kommer hit cirka 30 000-40 000 svenska turister.

Sverige och Australien har ett avtal om s k Working Holiday Visas, vilket gör det möjligt för ungdomar att kombinera turism med arbete, och det har självfallet sin betydelse.

En gång i världen fattade Gustav III beslut om att etablera en svensk koloni på denna kontinent. Av detta blev dock intet, eftersom han var ännu mer intresserad av krig med Ryssland, och resurserna gick till detta i stället.

Våra bägge ekonomier står i dag relativt starka efter omfattande liberaliseringar och reformer under de håna decennierna.

Det har gjort det möjligt för Australien att dra nytta inte minst av den ekonomiska expansionen i Asien, och det är tydligt inte minst när det gäller den enorma expansionen i gruvsektorn.

Med än större kraft än vad sett när den starka främst kinesiska efterfrågan på råvaror drivit upp priser och lett till en renässans för gruvnäringen har denna utveckling lyft Australien.

Under det senaste decenniet såg vi ju t ex hur priserna på järnmalm ökade med en faktor 13 med allt vad detta ledde till.

Här anser man att expansionen i råvarusektorn skapat ca en halv miljon nya jobb under de senaste åren, och det är inte lite.

I dag svarar Australien för 40% av Kinas behov av järnmalm, och två tredjedelar av landets snabbt växande produktion av järnmalm går till Kina.

I morgon kommer jag här i Perth att se på främst utvecklingen inom gruvindustrin och de svenska företag som är en viktig del av denna.

Vi har ju en stark tradition som representeras av företag som Sandvik, SKF, Atlas Copco och andra, och de samarbetar här i Swedish Mining Group.

En viktig fråga för våra bägge länder är självfallet hur framtiden i denna sektor kommer att se ut. Näringsminister Annie Lööf presenterade härom dagen en ambitiös och viktig svensk mineralstrategi, och dessa frågor är ju än viktiga här.

De kraftiga prisökningar vi sett under det senaste decenniet har ju lett till kraftigt ökade investering globalt, och det leder ju till att utbudet kommer att öka påtagligt.

Vi kommer att se fortsatt stigande export från såväl Australien som Sverige, men nya gruvor i Afrika och i Arktis kommer samtidigt att förändra bilden.

I mångt och mycket handlar detta om urbaniseringen av de snabbt växande asiatiska ekonomierna.

Bostäder och infrastruktur för de ca 50 miljoner människor – mer än dubbelt så många som bor på denna kontinent – som varje år flyttar in till Asiens växande megastäder kräver de råvaror som nu leder till kraftiga investeringar i såväl västra Australien som i norra Sverige.

Och det skall bli intressant att se lite mera av detta under morgondagen.

Australien ser naturligt nog sin framtid som intimt förknippad med utvecklingen i Asien under de kommande decennierna.

Och i viktiga hänseenden gäller det självfallet också oss.

Ericsson har i dag ca hälften av sin produktion i Kina, Volvo personvagnar ägs numera av Kina och Volvo Trucks ingick ju alldeles nyligen ett mycket viktigt samarbete med just Kina.

Så det blir alldeles säkert också frågor kring olika delar av utvecklingen i Asien som kommer att bli viktiga under mina samtal här.

Perspektiv från Doha

DOHA: Det blev några timmars mellanlandning här i Qatar som användes till informell middag med olika forskare och tänkare som ägnar sig åt denna mångfasetterade regions olika problem.

Och det var förvisso mycket nyttigt.

För någon vecka sedan tyckte jag att det fanns vissa ansatser till en möjlig politisk process för att få ett slut på dödandet i Syrien.

Men det är knappast förvånade att saker och ting sedan dess förefaller att ha tagit ett steg tillbaka. Inte heller diplomati utvecklas alltid rätlinjigt.

Oppositionskoalitionen har plötsligt sagt nej till ett antal internationella möten. Och därmed har det diplomatiska arbetet i alla fall tillfälligt bromsats upp.

Men det får inte innebära att man ger upp.

Dialogen med oppositionen, och stödet till dem, förblir mycket viktigt.

Samtidigt måste arbetet med att engagera de aktörer som kan leda till en starkare internationell front för en politisk lösning intensifieras.

Från Dohas perspektiv är självfallet oron för vart en fortsatt konflikt i Syrien kan leda mycket påtaglig.

Och det går ju inte heller att se den isolerad från de andra spänningar som bygger upp i regionen i dess helhet.

I grannstaten Bahrain har försöken att överbrygga djupgående motsättningar hitintills inte lyckats, och det går att se tendenser till att mera hårdföra positioner stärks på bägge sidor.

Men samtidigt har nu en ny dialog kommit igång mellan regering opposition och det är självfallet viktigt att vi på olika sätt försöker att ge den vårt stöd.

Vänder man sig åt andra hållet ser man en oroande tendens i utvecklingen i Förenade Arabemiraten. En akademisk konferens härom dagen fick ställas in efter det att inbjudna akademiker nekades inresa.

Samtalsämnen saknades således inte på kvällens middag.

Utvecklingen i Egypten oroar, Saudiarabiens utveckling förtjänar alltid att diskuteras, spänningarna i Irak blir allt tydligare, situationen i Libyen ter sig påtagligt komplicerad och möjligen kan ju dessutom läggas till att Iran ju inte ligger så långt bort från där jag just nu sitter.

Vi har all anledning att följa utvecklingen uppmärksamt.

Men nu bär det strax vidare.

Efter en flygning på en bit över tio timmar kommer jag att landa i Perth, och då har dagen redan börjat lida mot sitt slut där borta.

I dag Warszawa och i morgon Doha

WARSZAWA: En liten mellandag i den vintriga polska huvudstaden med anledning av trevlig middag här ikväll.

I morgon är det viktiga valdag för Europa.

Andra och avgörande omgång i presidentvalet på Cypern. Förväntningarna är att EPP-kandidaten Anastasiades kommer att ta över.

Och han kommer i så fall omedelbart att ställas inför svåra utmaningar med anledning av landets ekonomiska situation.

I morgon inleds också det viktiga valet i Italien, som dock inte avslutas förrän på eftermiddagen på måndag.

Och här förefaller utgången betydligt mera öppen.

Populistiska krafter har uppenbarligen gjort sig allt starkare under valrörelsen, och det kan mycket väl leda till ett resultat som försvårar fortsättningen av de viktiga reformansträngningar som regeringen Monti inlett.

På måndag kväll vet vi mer om den saken.

Men i morgon lämnar jag Warszawa för att först flyga till Doha i Qatar för middag där med olika tankesmedjor för diskussion inte minst om utvecklingen i Syrien.

Och därefter bär det sedan av därifrån till Perth i västra Australien för att där börja det besök som också kommer att föra mig till Canberra och Sydney innan det är dags att återvända hem igen.

Hemma – inför vecka i Australien

STOCKHOLM: Det blev tre timmar spännande diskussion om EU:s globala strategiska utmaningar i Europaparlamentet i dag följt av presskonferens och diverse s k småsnack med olika personer.

Och den som är intresserade kan se upptagningarna såväl från diskussionen som från den efterföljande presskonferensen.

Diskussionen spände över vida områden, men handlade om hur vi måste skaffa såväl bättre mjukvara i form av politik och strategi som bättre hårdvara i form av institutioner och instrument.

Jag sade att jag tillhör dem som trots en i grunden gynnsam global utveckling framöver ser med betydande oro på en del av de utmaningar vi kan komma att ställas inför.

Omvandlingen i den arabiska världen har förvisso inte nått sin slutstation.

Skulle de politiska ansträngningarna att få ett slut på den fasansfulla konflikten i Syrien inte lyckas kan vi gå mot en utveckling där vi har en region av krigsherrar, jihadister och ställföreträdande krig med allt vad det skulle innebära också för vårt Europa.

Och därtill kommer de olika utmaningar vi nu ser torna upp sig i olika delar av Afrika rimligt nära oss, liksom konsekvenser av globala klimatförändringar och den mycket snabba utvecklingen på nätverks- och cyberområdet.

Det kommer alldeles uppenbart att krävas vassare gemensamma instrument under de kommande åren. Och bättre samordning av de olika nationella instrument som ju de olika europeiska staterna har.

Efter dagen i Bryssel och veckans europeiska verksamhet har jag så återvänt till Stockholm för en dag med olika möten, diskussioner och kontakter under morgondagen.

Det behövs, eftersom jag kommer att vara hela den kommande veckan på besök i Australien. Och det ligger faktiskt rätt långt bort.

Australien är vår tredje viktigaste handelspartner utanför Europa efter USA och Kina, och vi har ett brett samarbete på åtskilliga områden.

Under senare år har vi också funnit att den utrikespolitiska dialogen mellan våra bägge länder har blivit allt viktigare.

Men anledningen till resan är behovet av att fördjupa dessa olika relationer ytterligare.

Med Perth i västra Australien som första anhalt på måndag beger jag mig i riktning ditåt under söndagen. Resan tar sin tid.

Innan dess skall jag dock till Warszawa under lördagen, även om det ju bara var något dygn sedan jag senast var i Polen.

Och reser sedan därifrån till Australien.

Om European Global Strategy

BRYSSEL: Solig morgon – sådant är värt att notera – i den belgiska huvudstaden.

Och alldeles strax skall jag iväg till Europaparlamentets utrikesutskott möte om vårt arbete för en global strategi för EU.

Av utrikesministrar är det Radek Sikorski och jag som inbjudits men dessutom kommer företrädare för utrikesutskotten i de olika nationella parlamenten, och det har sin särskilda betydelse.

Tanken är ju att de fyra tankesmedjor i Sverige, Polen, Italien och Spanien som vi gett uppdraget mot slutet av sommaren skall presentera sina tankar kring en sådan strategi.

Och på den grunden, och med vägledning av också den diskussion vi hoppas att detta leder till, skall vi se hur vi skall föra arbetet vidare.

Vi kommer ju under detta år också att göra en översyn över hur arbetet fungerat med vår gemensamma utrikestjänst EAS, och syftet med det är att åstadkomma ytterligare förbättringar inför den kommande ”mandatperioden” efter valen 2014.

Och det finns självfallet ett visst samband mellan detta mer institutionellt inriktade arbete för ett starkare Europa och detta arbete som ju mer handlar om det politiska innehållet.

Jag ser fram mot spännande diskussioner under dagen.

Och efter dem återvänder jag hem till Stockholm igen för lite olika aktiviteter under fredagen.

Spännande och viktig läsning

BRYSSEL: Efter mötet hela dagen i Gdansk med utrikesministrar från tolv länder har jag så landat här inför morgondagens diskussioner med Europaparlamentets utrikesutskott.

I Gdansk var det snö och blåst, och det ställde till lite problem.

Estlands Urmas Paet lyckades inte landa, och när han återvänt till Tallinn kunde han konstatera att det därifrån finns nattåg till Moskva men inga fungerande tågförbindelser söderut mot t ex Polen.

Och det tjänade som en god illustration till vad som fortfarande behöver göras för att förbättra infrastruktur i olika avseenden mellan det nordisk-baltiska och centraleuropeiska området.

Vi hade öppna och konstruktiva diskussioner om såväl gemensamma utrikespolitiska frågor som om energifrågor och ekonomisk politik i EU.

Och det var förvisso av värde att vi hade också Island och Norge med oss i dessa diskussioner.

Efteråt sammanfattade Radek Sikorski och jag vår bedömning i ett gemensamt uttalande som det finns länk till här till höger.

Detta var ett första möte mellan alla våra länder, men efter dagens diskussioner var värdet av detta format uppenbart.

Nästa år övertar Estland ordförandeskapet för det s k NB8-samarbetet från Sverige, och man inbjöd omedelbart till ett nytt möte i detta format i Tallinn.

Och det visade ju värdet av det initiativ vi tagit tillsammans med Polen i detta avseende.

På planet hit hade jag möjlighet att läsa dagens tidningar från Stockholm.

Lars Adaktusson skriver engagerat och viktigt i DN om EU som viktigt fredsprojekt – och jag välkomnar varmt det personliga steg in i politiken han nu tar.

Men sedan går han från en önskan om ”att få inspireras av stora visioner” till för dagen lite mer politiskt korrekta teser om ”ifrågasättande av mer överstatlighet”.

Det är populärt att säga just nu, men vad som menas är sällan särskilt klart.

Den som tar ut perspektiven mycket tydligt och påtagligt inspirerande är Stig Fredriksson i en viktig artikel som SvD av någon egenartad anledning placerat i sin näringslivsdel.

Här finns inte mycket av det för stunden politiskt korrekta, utan Stig Fredriksson säger frankt att ”jag tror vi behöver mer av Europas förenta stater, inte mindre”.

Och jag tillhör förvisso dem som håller med honom när han skriver, att ”i kraftfältet mellan framtidens geopolitiska dominanter är EU:s enda chans att intensifiera sammanhållningen och inte ge efter för splittringstendenserna.”

Detta gäller inte minst på utrikes- och säkerhetspolitikens område.

Ju mer man som jag arbete med dessa frågor desto mer inser man att det är denna väg vi europeiska småstater måste gå – och i dagens allt mer globaliserade värld är vi alla faktiskt små.

Stig Fredriksson är kritisk mot den politiska debatten kring dessa frågor. Han skriver, att ”i dag leds Europa av politiker som inte vågar rikta blicken längre fram än till nästa parlamentsval”.

Det är att ta till, men man kan ju också notera att vi lever i ett mediaklimat där det ibland verkar som om media mest vill intervju politiker om opinionsundersökningar medan man intervjuar varandra om politiken.

Svenska medias bevakning av vad som händer inom EU har t ex skurits ned på ett sätt som är dramatiskt. Jakten på stundens skandal är i stället det som skall sälja.

Och dessa utvecklingar skapar självfallet sina utmaningar för de politiker som kanske vill tala om det som Stig Fredriksson på mycket goda grunder tycker är viktigt, och som Lars Adaktusson i alla fall snuddar vid.

Med detta inte sagt att han inte har en poäng, och den har vi anledning att ta till oss när vi närmar oss ett år när vi skall välja våra representanter först till parlamentet i EU och sedan till riksdagen i Sverige.

I morgon i Europaparlamentet här kommer vi i alla fall att diskutera våra visioner för ett Europa med större tyngd och bättre möjligheter i morgondagens värld.

Jag hoppas att det intresserar i alla fall någon. Det borde det göra.

Chisinau, Bender och Gdansk

GDANSK: Efter en intensiv men viktig dag i Moldavien har vi nu på kvällen landat här vid Östersjöns kust inför morgondagens möte med utrikesministrar från tolv länder i Nord- och Centraleuropa.

Avsikten med besöket i Moldavien var att demonstrera stödet för landets EU-process, och det kom ju att bli extra viktigt i samband med de motsättningar som den annars framgångsrika koalitionsregeringen just drabbats av.

Det blev innehållsrika diskussioner främst med premiärminister Filat och utrikesminister Leanca, men också med oppositions- och kommunistledaren Voronin.

Att besöka den senares högkvarter med byst av Lenin utanför är något av en tidsresa. Men det är viktigt att visa respekt också för den parlamentariska oppositionen.

Delar av regeringsproblemen i Moldavien i dag handlar faktiskt om missuppfattningar om de olika delarna av processen fram mot ett associationsfördrag.

Och det är förvisso inte alltid lätt att förstå de procedurer kring denna som ju är en följd av att vi är en union med i dag 27 medlemmar.

Förhoppningsvis lyckades William Hague, Radek Sikorski och jag räta ut dessa frågetecken.

Och det var ingen tvekan om att vårt gemensamma besök var uppskattat. Vi argumenterade alla tre med kraft och övertygelse för den europeiska integrationens betydelse.

Efter lunch gjorde vi så en utflykt till den gamla borgen i Bender inte minst för att se på den lilla utställningen där om Karl XII:s tid där och den berömda kalabaliken för 300 år sedan.

Härifrån styrdes ju faktiskt Sverige under närmare fyra år. Och det var på enväldets tid.

De utflykten innebar att vi åkte in i det separatistiska området Transnistrien.

Några hundra tusen människor lever här under hammaren och skäran och i ett förfall som kändes tragiskt. I botten ligger såväl gamla motsättningar som spel om positioner i det nya Europa.

Bender var under några hundra år en av de viktigaste turkiska gränsfästningarna längs Dniestr-floden. Här möttes under något sekel de ryska och osmanska imperierna.

Borgen stormades gång efter gång av ryska arméer innan området 1812 blev ryskt.

Historien sedan dess har inte varit mindre dramatiskt, och det gäller inte minst kriget i samband med Sovjetunionens upplösning i början av 1990-talet. Inte minst med bas i den dåvarande sovjetiska 14:e armen tillkom då detta utbrytarområde.

Försök sedan dess – och en förhandlingsomgång ägde rum just i dag i Lvov i västra Ukraina – att övervinna Moldaviens delning har dessvärre misslyckats, och det trots betydande försök.

Men förr eller senare måste en förändring komma, och då inom den vidare europeiska ramen. Också människorna här har rätt till en framtid i frihet och värdighet.

Moldaviens successiva närmande till EU är en viktig del av denna successiva process, men så är ansträngningar att knyta ekonomiska och andra kontakter också med den transnistriska delen av landet.

Och besöket i Bender, med vår svenska historia som utgångspunkt, kan ses också i det perspektivet.

Men nu har vi landat i Gdansk, och det finns åtskilligt att göra inte minst för att förbereda morgondagen.

Vi skall diskutera gemensamma perspektiv mellan Nord- och Centraleuropa.

Och få platser är mer lämpade för det än just Gdansk.

I morgon kväll bär det så tillbaka till Bryssel för diskussioner i Europaparlamentet om vårt arbete med en European Global Strategy.

Hålla EU-kursen

CHISINAU: Efter en dryg dag i Bryssel har jag nu en bra bit efter midnatt landat här för att i morgon bitti ansluta mig till de samtal som William Hague och Radek Sikorski fört under middagen.

Själv var jag kvar i Bryssel för mötet med Northern Dimension och den efterföljande middagen med de deltagande ministrarna.

Och det var ett bra möte. I den nordliga dimensionens samarbete uträttas åtskilligt av betydande praktisk betydelse.

Det gäller t ex insatserna för att få till stånd fungerande reningsverk i såväl St Petersburg som Kaliningrad med den uppenbara betydelse detta har för vattenmiljön i Östersjön.

Och det blev en trevlig middag med ministrarna efter det formella mötet.

Min ryska, norska och isländska kollega var nu med i kretsen av några EU-ministrar under Cathy Ashtons värdskap i den nya EAS-byggnaden vid Place Schumann.

Men nu är det Moldavien som gäller.

Syftet med denna resa är att leverera ett budskap om starkt stöd för landets fortsatta reformprocess. Förhandlingarna med EU om ett associerings- och frihandelsavtal har hitintills gått bättre och snabbare än vad vi hade trott.

Men just nu råder regeringskris i landet, och vårt budskap är att detta inte behöver och inte borde leda till någon förändring eller förskjutning i ambitionen i EU-arbetet. Det vore att spela bort landets möjligheter.

Det budskapet har redan levererats med stor tydlighet under den middag som jag således inte kunde närvaro vid, och det kommer att upprepas under morgondagen.

Hur morgondagens program i sina detaljer kommer att se ut återstår att se.

Det var ursprungligen avsett att vi skulle avlägga ett besök i Bender – för att se en liten utställning om den del av Sveriges historia som utspelats här – men kring den möjligheten har nu uppstått en viss mindre kalabalik.

Anledningen är att orten Bender ligger inom den separatiska transnistriska delen av Moldavien med alla de diplomatiska och andra problem detta för med sig.

Så den som lever får se.

Fokus i morgon kommer dock att ligga på de fortsatta politiska samtalen med olika företrädare för såväl regering som opposition i Chisinau.

Det är de som är viktiga.

Och därefter flyger jag tillsammans med Radek Sikorski till Gdansk för mötet där på onsdag med de tolv utrikesministrarna under vårt gemensamma ordförandeskap.

Början i Bryssel

BRYSSEL: Efter tidig start från Stockholm har vi nu dragit igång diskussionerna i olika frågor på mötet med Foreign Affairs Council här.

Det finns en stark vilja att föra Östliga Partnerskapet framåt i samband med höstens toppmöte i Vilnius.

Men det kräver att Georgien och Moldavien håller kursen, och att Ukraina kommer tillbaka när det gäller viktiga reformer och respekt för rättsstaten.

Och vår resa senare i dag till Moldavien fick alldeles självklart ett starkt stöd i dagens diskussioner.

Men sedan har vi fortsatt med situationen i Irak, och kommer nu att värdera situationen i Mali och den bredare Sahel-regionen.

Ansträngningarna för fred och stabilitet där går ju nu in i en mer komplicerad fas efter de inledande framgångar som den franska insatsen ju lett till.

Och det är viktigt att ha fokus på vad som händer också i angränsande länder. Inte minst de terroristiska grupperna rör sig ju fritt över gränserna.

Den politiska processen är nu avgörande. Det talas om val i Mali redan till sommaren, och det sker olika försök att gå till stånd konstruktiva dialoger mellan de olika grupperingarna i landets olika delar.

Medias intresse före möter var dock främst fokuserat på Syrien, och jag underströk att prioriteten bland prioriteter var att ge de politiska ansträngningarna vårt fulla stöd.

Vi bör självfallet inte göra någonting som kan uppfattas som att vi skulle underminera dessa.

Över lunch kommer vi sedan att fortsätta med en diskussion om förutsättningarna för en fredsprocess mellan Israel och Palestina.

Men än har vi ingen ny regering i Israel, och mycket kommer att vara beroende av hur den amerikanska positionen utvecklas under de kommande månaderna.

Fram mot kvällen blir det så möte med den s k Nordliga Dimensionen med också den ryske utrikesministern, och efter middagen flyger jag så vidare till Moldavien och den lite komplicerade situationen där,

Lite mer resande vecka

STOCKHOLM: Det var både trevligt och tankeväckande att vara med på Estival i Stockholm i går med mer än 600 ester från landets olika delar och med fokus på de bidrag som ester gjort till vårt lands utveckling under decennierna sedan främst 1944.

Alltför länge var de baltiska ländernas öde närmast tabu i den politiska diskussionen i Sverige, men kanske har vi gottgjort delar av detta genom det starka stöd vi försökt att ge dem sedan självständigheten åter blev möjlig.

Och i dag är de ju alla respekterade och viktiga medlemmar i såväl EU som Nato.

I går var också Litauens självständighetsdag, och speciellt viktigt var att också Polens president Komorowski deltog i högtidligheterna i Vilnius.

Goda och konstruktiva relationer mellan Polan och Litauen är av största betydelse.

Säkert kommer dessa och andra frågor att diskuteras när utrikesministrar från de åtta nordisk-baltiska och de fyra centraleuropeiska länderna i den s k Visegrad-gruppen träffas i Gdansk i Polen på onsdag.

Mötet är ett gemensamt initiativ av Sverige som ordförande i det s k NB8-samarbetet och Polen i motsvarande funktion i Visegrad-samarbetet.

I många viktiga utrikespolitiska frågor, inte minst inom EU, har våra länder likartade perspektiv. Till detta kommer vikten av att utveckla de ekonomiska förbindelserna i olika avseenden. Också det är ett bidrag till Europas framtida stabilitet.

Innan dess kommer jag tillsammans med min brittiske kollega William Hague och min polske dito Radek Sikorski att under tisdagen ha besökt Moldaviens huvudstad Chişinău.

Avsikten är att ge stöd till landets europeiska reformprocess, men vi anländer nu mitt i en situation med rätt påtagliga inrikespolitiska problem.

Dit kommer jag direkt från mötet i Bryssel om den s k nordliga dimensionen med bl a Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov och Cathy Ashton.

Och det mötet följer omedelbart på det möte med EU:s Foreign Affairs Council som ju tar sin början i Bryssel i morgon förmiddag.

Under dagen har jag förfärats av nya sekteristiska terrorattacker såväl i Quetta i Pakistan som i Baghdad i Irak, och i morgon står situationen i Irak för första gången på mycket länge på vår dagordning.

Den allt mer besvärliga situationen där har hamnat lite i skuggan av tragedin i Irak, och förvärras dessutom av denna.

I en tid av tilltagande motsättningar i den samlade regionen finns det tyvärr en uppenbar risk för att Iraks utveckling kommer att äventyras på ett allvarligt sätt.

Dagens bomb-attack, liksom tidigare oroligheter inte minst i Anbar-provinsen, visar med stor tydlighet på riskerna.

Men också Syrien står alldeles självklart på vår dagordning. Tyvärr hade Lakhdar Brahimi inte möjlighet att komma. Det hade annars varit viktigt att alla kunde få hans bedömning också efter de samtal han ju fört i Cairo under de senaste dagarna.

Viktigt är att vi fortsätter vårt starka stöd för den politiska process som han, hitintills utan större framgång, försöker att skapa förutsättningar för.

Varje alternativ ser i dag betydligt mycket mera dystert ut.

Det blir en vecka med visst resande fram och tillbaka, för efter det viktiga mötet i Gdansk återvänder jag till Bryssel för ett seminarium där under torsdagen med EU-parlamentets utrikesutskott.

Där skall vi diskutera inte minst arbetet med en European Global Strategy.

Från Bryssel bär det dock sedan hem, men tiden här blir relativt kort innan det är dags att bege sig till Warszawa för lördagen.

Och därifrån bär det på söndag om en vecka iväg till Perth i västra Australien.

Kring Östersjön

STOCKHOLM: Rätt hektisk dag som avslutades med informell middag med Estlands president Toomas Hendrik Ilves som är på besök här i dag och i morgon.

Och runt Östersjön finns det alltid intressanta frågor att diskutera.

På mötet med EU-nämnden i början av dagen var det andra delar av världen som stod i centrum. Men ministermötet i Bryssel på måndag kommer att handla mycket om såväl det Östliga Partnerskapet som det sydliga grannskapet.

Utmaningar saknas sannerligen inte.

Och en del av dem som gäller främst Syrien diskuterade jag i dag per telefon med min brittiske kollega William Hague.

Med Rysslands biträdande utrikesminister Vladimir Titov handlade mitt möte i dag dock i allt väsentligt om närområdet och om den bilaterala förbindelsen.

Och en del av de samtalen kommer jag att försätta när jag träffar utrikesminister Sergey Lavrov i Bryssel på måndag kväll.

I Stockholm fanns i dag också vår ambassadör i Moskva Veronika Bard Bringéus, och det gav oss anledning att sitta ner ett par timmar och mer ordentligt diskutera igenom våra relationer även med Ryssland.

Det är en relation som aldrig kommer att vara utan sina spänningar, men som förblir viktig och som vi har ett intresse av att värna och vidareutveckla i olika avseenden.

Biträdande utrikesminister Titov hade förvisso uppmärksammat också de lite kärvare av mina formuleringar i utrikesdeklarationen, men det finns områden där vi har all anledning att vidareutveckla samarbetet.

Dock måste vi också vara medvetna om risken för att den repressiva tendens vi i dag ser i Ryssland utvecklas ytterligare, med de negativa konsekvenser framför allt för det ryska samhällets möjligheter till modernisering som detta skulle innebära.

Nu handlade våra samtal främst om olika delar av det regionala samarbetet kring Östersjön, i Barentsregionen och i Arktis, och där är det viktigt att vi gemensamt söker vägar framåt.

Förutsättningarna för det är ju dock i allt väsentligt goda.

Efter denna dag stundar så ytterligare en helg hemma i Stockholm.

Faktiskt rätt skönt.

Arktis i fokus

STOCKHOLM: En dag som inleddes med regeringssammanträde och allmän beredning och avslutades med informell middag med riksdagens utrikesutskott.

Efter regeringens beredning samlades ett antal statsråd för vad som blev två timmars diskussion med vår ambassadör Lars Fredén om utvecklingen i Kina och våra relationer med detta snabbt växande land.

Vi har omfattande och goda relationer med Kina, och besöken i bägge riktningarna är omfattande.

Och det var mot den bakgrunden det fanns ett intresse i regeringskretsen för en lite djupare diskussion om Kinas utveckling och vad den kan komma att betyda.

Lars Fredén är eminent kunnig kring detta, och det blev en betydande del av statsrådskretsen som satte av några timmar för denna diskussion. Och det var konstruktivt att på detta sätt kunna se på bredden av en relation som ju kommer att bli allt viktigare i framtiden.

På agendan i dag stod också en timme med företrädare för tankesmedjor i Ryssland om landets utveckling. De är i Stockholm i samband med ett seminarium för att diskutera olika scenarior för Rysslands utveckling under de kommande decennierna.

I morgon kommer dessutom Rysslands vice utrikesminister Titov att vara här för regelbundna konsultationer, och jag hoppas kunna ha möjlighet att träffa honom för några olika diskussioner.

Dagen avslutades med informell middag med riksdagens utrikesutskott.

Något lite blev det självfallet diskussion som uppföljning till gårdagens utrikesdebatt i riksdagen, men annars var det frågeställningar i anslutning till utvecklingen i Arktis som stod i centrum för denna middag.

Jag gav vår bild av den utveckling vi tror oss se under de närmaste decennierna, och underströk behovet av en utrikespolitik på framkant i den meningen att vi nu sätter upp strukturer och etablerar principer för utmaningar som vi ser komma längre fram.

Det är konstruktiv utrikespolitik när den är som bäst.

Inför ministermötet med Arktiska Rådet i Kiruna i maj står vi inför en rad utmaningar, och det var viktigt att öppet och informellt kunna diskutera dem även med riksdagens olika partier.

I morgon randas så en ny dag, och den inleds för min del med sammanträde med riksdagens EU-nämnd för att gå igenom de olika frågorna inför mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel på måndag.

En bra debatt – men inget alternativ

STOCKHOLM: Så blev det då utrikespolitisk diskussion i riksdagen, och jag hoppas att detta också kommer att återspeglas i media.

Årets utrikesdeklaration hade viss fokus på närområdet, men intresset för de uppgifterna var dessvärre relativt begränsat i den efterföljande debatten.

Och samma sak gällde sorgligt nog den viktiga Europa-politiken.

Jag gjorde å regeringens vägnar tydligt att vi vill spela en aktiv roll i ett enat, starkt och öppet Europa.

Ingen sade egentligen emot, men ingen verkade heller speciellt intresserad av de politiska utmaningarna i det europeiska samarbetet.

Och det tycker jag är beklagligt. Inte minst socialdemokraternas ointresse tycker jag är beklagligt.

Avvikare var Sverigedemokraterna.

De vill ju stänga världen ute från Sverige, och de vill också stänga Sverige ute från världen. De vill ha murar mellan människor och nationer.

Och vänsterpartiet tycker ju egentligen samma sak åtminstone i delen att lämna den Europeiska Unionen. Men t o m de verkar nu skämmas lite för sin uppfattning, och vågar i allmänhet inte framföra den.

Socialdemokraternas Urban Ahlin ville i stället tala FN.

Intet fel i det, men lite var det väl en fläkt från förr i världen när FN i svensk utrikespolitik framställdes som allt och annat var intet.

Nu förklarades att nästa fredsoperation vi skall delta i måste vara under FN-flagg.

Form var viktigare än innehåll. För mig är det krisen som avgör, inte huruvida fredsoperationen leds av FN, EU eller Nato.

Och han hade inte alldeles lätt att förklara varför socialdemokraterna föreslagit en neddragning med 300 miljoner kr på anslaget för fredsoperationer.

De pengarna vill de finansiera Gripen med. Ett bra syfte, men en balanserad och bra fredspolitik skall ha utrymme för såväl Gripen som för internationella fredsoperationer.

Att ställa dem mot varandra är fel.

Lite kom det också upp om våra möjligheter som nordiska länder i olika voteringar i FN, och om den saken och de förskjutningar som skett skrev jag ju här så sent som för några dagar sedan.

Vi lever inte på 1950-talet – och det i allt väsentligt på gott.

Åtskilligt annat av större eller mindre betydelse passerade förbi under debattens timmar, och dessvärre hann jag under mina minuter inte ta upp debattens alla trådar.

Jag hoppas att det inte uppfattades som uttryck för oartighet mot debattens övriga deltagare.

Vår utrikespolitik har ju under senare tid fått beröm för både inflytande och initiativ, och det tror jag är en konsekvens av den linje som vi nu lade fram i den utrikespolitiska deklarationen.

Jag skall inte säga annat än att oppositionen gör så gott den kan, och jag är öppen för både konstruktiv kritik och konstruktiva synpunkter.

Men när jag lyssnade till den rödröda, den rödgröna och den halvröda företrädaren i dag hade jag mycket svårt att se mycket av sammanhang, styrka och stringens i det politiska alternativ de väl på ett eller annat sätt skall representera.

Så är det.

Och det visade dagens faktiskt rätt bra debatt i riksdagen på nytt.

Utrikesdeklarationens dag

STOCKHOLM: I dag är det så dags för regeringens årliga s k utrikespolitiska deklaration och åtföljande debatt i riksdagen.

Jag kommer att redovisa riktlinjerna för den utrikespolitik som ju också nyligen fått nya internationella erkännanden, medan oppositionen i dess varierande inkarnationer förväntas säga att den är svag, missriktad och i största allmänhet misslyckad.

Så brukar det ju vara.

I sak brukar skillnaderna dock vara mindre markanta, men om det är annorlunda i år återstår att se.

När debatten börjar kommer också utrikesdeklarationen att finnas tillgänglig, och jag skall se till att så sker också via twitter i kolumnen här till höger.

Den digitala diplomatin blir en allt viktigare del av vår verksamhet.

Att förutse och förebygga konflikter

STOCKHOLM: Dagens nyhet var utan tvivel meddelandet från Rom att påven Benedictus XVI beslutat sig för att avgå.

Beslutet inger utan tvekan respekt. Av egen fri vilja har han konstaterat att han inte längre klarar att bära de bördor som ämbetet innebär.

Av visst intresse var hur nyheten spreds över världen.

Påven självt läste upp meddelandet om sitt beslut. Men trogen Vatikanens traditioner skedde detta självfallet på latin. Inte är för inte är biskopen av Rom också en arvtagare till det romerska imperiet.

Och av de journalister som följde det hela var det bara en som förstod latin och därmed kunde kabla ut nyheten medan andra fortfarande väntade på att Vatikanens presstjänst, som tydligen ingenting visste, skulle producera en översättning.

Så ofta händer det nog inte, men här var i alla fall ett exempel på att kunskap i latin leder till att man kommer före i det globala nyhetsflödet.

Till dagens schema hörde ett möte med Louis Arbour, som ju förestår tankesmedjan International Crisis Group. Dess olika rapporter har inte minst jag själv mycket betydande nytta av, och UD tillhör också dem som ger ICG regelbundet ekonomiskt stöd.

Nu var det dock inte detta vi diskuterade, utan vi gjorde i stället en genomgång av de olika kriser vi har i dag liksom av de som vi måhända kommer att konfronteras med i morgon.

En viktig funktion för ICG är ju att försöka identifiera frågor och områden med ökade spänningar och risk för olika typer av kriser och konflikter.

Av lätt insedda skäl kom mycket av vår diskussion att handla om olika delar av de mångfasetterade utmaningarna i Nordafrika och Levanten. Och då inte minst krisen i Syrien och olika möjliga vägar framöver.

Också Europa har sina utmaningar. Vi diskuterade ett tag hur man skall se på de låsningar som sedan ett tag kännetecknar den politiska situationen i Bosnien, liksom utsikterna för att åter närma sig en lösning när det gäller det delade Cypern.

Kaukasus förblir ett område med åtskilliga utmaningar. ICG ägnar sig också åt situationen i de olika delarna av norra Kaukasus, men de mest akuta farorna just nu ligger tydligt i situationen mellan Armenien och Azerbaijan.

Den kräver en starkare internationell uppmärksamhet.

Men Louise pekade också på de rapporter ICG publicerat om situationen runt Gulf of Guinea i Afrika, och vi diskuterade också olika utmaningar som förefaller att torna upp sig i Centralasien.

Också här har man publicerat intressanta rapporter.

Louise Arbour har ju en bakgrund inte minst som chefsåklagare vid den internationella krigsförbrytartribunalen för f d Jugoslavien ICTY, och det var naturligt att vi också diskuterade hur de olika internationella domstolarna kan brukas och missbrukas i olika konflikter.

Och kanske blir även detta alls inte enkla ämne någon gång föremål för en rapport från ICG.

En sak är dock att identifiera problem som håller på att torna upp sig, och en helt annan är att aktivera en politik för att förhindra att de slår över i akut kris eller konflikt.

Har vi tillräckliga instrument för detta?

Svaret är rätt uppenbart, men i detta ligger också uppgiften att på olika sätt förstärka de möjligheter som för vår del kanske främst EU men självfallet också FN måste ha i detta avseende.

Prioriteter framöver

STOCKHOLM: Lite lugnare helg hemma, och det skadar ju inte lite då och då.

Det gav mig också möjlighet att mer i detalj gå igenom den utvärdering av den gemensamma europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken som tankesmedjan ECFR gjort, och som ju anser att Sverige tillhör de nationer som är mest pådrivande och bland dem med störst inflytande.

Om det förhåller sig så i alla detaljer eller inte finns det säkert olika sätt att bedöma, men klart är att vi tillhör dem som försöker att vara pådrivande när det gäller att forma en starkare gemensam europeisk politik.

Och att vi gör det utgår ju från det enkla förhållandet att detta är det bästa sätt vi kan se att hantera de stora utmaningar världen, Europa och vi står inför.

Självklart är vi också bland de pådrivande när det gäller att utveckla det globala samarbetet, inte minst inom FN och dess olika delar.

Men här har vi ju sett att ett allt större antal medlemmar – nu 193 stycken – medfört att den starka position som t ex de nordiska länderna tidigare hade gradvis har eroderats. Såväl Island som Finland och Sverige har ju under de senaste åren misslyckats med att bli invalda i olika FN-organ.

Och det är ju inte onaturligt att så blir fallet i en utveckling där andra delar av världen allt tydligare upphäver sin röst, och där det finns en inte alldeles oberättigad känsla av att de europeiska länderna alltför länge haft alltför stort inflytande.

I ett längre perspektiv vore det förvisso logiskt att ersätta dagens permanenta medlemskap för Storbritannien och Frankrike med ett motsvarande sådant för EU, men förutsättningarna för att London och Paris under överskådlig tid skulle acceptera detta är givetvis små.

Viktigt tror jag dock är att hålla också den visionen levande. Det handlar om att inse såväl den europeiska integrationens som den globala utvecklingens logik.

Men vi går mot en värld där regionalt samarbete och regionala grupperingar blir allt viktigare, och EU är såväl en inspiration till som en konsekvens av denna utveckling.

Och ju tydligare vi blir i vår gemensamma politik, desto större möjligheter har vi att denna politik blir någonting mera än bara en röst i rymden.

På onsdag har vi sedvanlig utrikespolitisk debatt i riksdagen, och jag presenterar den sedvanliga utrikespolitiska deklarationen.

Dokument som detta är sammanfattningar snarare än någonting annat, och även om det alltid finns en tendens att producera en julgran av olika ståndpunkter finns dock en möjlighet att ange vissa prioriteringar för det kommande året.

För två år sedan lyfta jag ju fram nätfriheten som en ny och viktig fråga, och i den har vi ju lyckats att påverka den internationella debatten på ett påtagligt sätt.

För ett år sedan berättade jag att vi utsåg en ambassadör för att hjälpa den syriska oppositionen i hopp om att Syriens tragedi kunde få ett snart slut, men på den punkten har ju utvecklingen blivit en grym besvikelse.

I år är det i något högre utsträckning det egna närområdet som kommer att stå i fokus. Ordförandeskap i bl a Arktiska Rådet och Nordiska Ministerrådet kräver betydande uppmärksamhet och viktiga insatser. Och vi ser ju dessutom en allt livligare debatt om inte minst det försvarspolitiska samarbetet i Norden.

Men detta skall ju också ses i ett bredare europeiskt perspektiv.

På onsdag nästa vecka samlar vi t ex utrikesministrarna från de nordiska, de baltiska och de centraleuropeiska länderna till gemensamma överläggningar i Gdansk vid Östersjöns södra strand.

Innan vi kommer fram till onsdagen denna vecka kommer president Obama i Washington att hålla sitt State of the Union-anförande, och det finns ju ett betydande intresse för de utrikespolitiska signaler detta kan innehålla.

Vår förhoppning är att han kommer att vilja gå vidare med nya steg när det gäller kärnvapennedrustning, men självfallet också att hans kommande resa till Mellersta Östern innebär en beredskap till nya insatser för att i samverkan inte minst med EU få igång en fredsprocess mellan Israel och Palestina värd namnet.

Samma dag kommer EU:s Stefan Füle att befinna sig i Tbilisi för att förmedla tydliga budskap om de krav som den europeiska integrationsprocessen ställer på ett land.

Fredagens våld och blockeringar av Georgiens president leder åter till frågor om vad den regerande nya majoriteten egentligen vill åstadkomma. Regeringsskiftet skall ju bekräfta, inte ifrågasätta, landets demokratiska utveckling.

Jo, det gick att komma överens

STOCKHOLM: Så blev det till sist den efterlängtade och viktiga överenskommelsen om EU:s långtidsbudget.

Som jag skrev om i går blev det en kompromiss mellan olika intressen på det sätt som alltid är fallet – men i allt väsentligt en bra sådan.

Jag har fått beskrivning av på hur långa förhandlingar skedde både i plenum och bilateralt under torsdagskvällen och natten.

Men på fredagseftermiddagen kunde stats- och regeringscheferna nå en överenskommelse om budgetramen som kan betecknas som mycket gynnsam för Sveriges del.

Och ungefär så här blev det för den som är intresserad.

Överenskommelsen innebar att totalnivå på budgetramen om ca 960 mdr euro (1,00% av BNI) i åtaganden innanför ram och ca 970 mdr euro (1,01% av BNI) inklusive åtaganden utanför ramen.

Detta innebar en minskning av kommissionens ursprungliga förslag från 2011 på 1083 mdr euro (1,11% av BNI). I betalningar innebär detta en nivå på 908,4 mdr euro.

Det är första gången sedan Sverige gick med i EU som man minskat EU:s budget, och i dessa tider av betydande besparingar i olika länder var det en viktig signal.

Överenskommelsen innebar också att budgetstrukturen till viss del moderniseras, och det är ju en ståndpunkt som Sverige har drivit.

Det görs neddragningar av jordbrukspolitiken med ca 10% och den s k sammanhållningspolitiken med nästan 7% i jämförelse med 2007-2013.

Detta sker samtidigt som budgeten för forskning och utveckling och infrastruktur ökar med ca 40% i jämförelse med innevarande period. Viktigt i bägge avseendena.

Samarbetet på det rättsliga området ökar med ca 29% och samarbetet på det utrikespolitiska området med ca 5% i jämförelse med innevarande period.

Lite snålt i förhållande till de utmaningar vi står inför, men det är möjligt att det finns mekanismer för att hantera det.

Vad gäller återflödet till Sverige blev utfallet från sammanhållningspolitiken mycket bra, där vi i princip får behålla samma nivå som under innevarande budgetperiod, detta samtidigt som EU:s rikare länder (EU15) i genomsnitt får en minskning på ca 18%.

På inkomstsidan fortsätter innevarande system, inklusive rabatterna, fast med vissa modifieringar.

Bl.a. blir Österrike av med sin rabatt och Danmark blir nytt rabattland med en klumpsumma på 130 meuro per år. För Sveriges del får vi i) rabatt på UK-rabatten ii) en höjning av vårt reducerade momsuttag från 0,10% till 0,15% (samma som Tyskland och Nederländerna)och en BNI-klumpsumma på 185 meuro per år.

Detta innebär att nettovärde av Sveriges rabatt minskar från nuvarande ca 3,4 mdr kr/år till ca 2,8 mdr kr/år för nästa budgetperiod, till viss del beroende på att budgetramen minskar.

Och det är en klar förbättring i jämförelse med tidigare förslag under förhandlingarna där i princip vår rabatt utraderades.

Hela överenskommelsen sammantaget betyder att Sveriges avgift till EU-budgeten i genomsnitt blir ca 32 mdr kronor per år i fasta priser, vilket är en minskning i jämförelse med avgiften på 32,5 mdr kronor för 2012.

Nu går denna överenskommelse mellan regeringarna vidare till Europaparlamentet för dess ställningstagande. Där finns det ett betydande stöd för högre utgifter på vissa områden, men vi får se hur dess överväganden till slut kommer att se ut.

Och i slutändan krävs det en överenskommelse mellan regeringarna i form av rådet och Europaparlamentet för att budgeten skall bli verklighet.