Om extremisters provokationer, vägen framåt mot Nato, stridsvagnar till Ukraina och oro i och kring Jerusalem.

STOCKHOLM: Den gångna veckan bjöd på sin dramatik med genombrottet när det gällde att leverera stridsvagnar till Ukraina men också spänningar mellan Sverige och Turkiet.

De senare var tydligt och medvetet framprovocerade av extremister med det uttalade syftet att sabotera Sveriges och Finlands anslutning till Nato.

Sådana finns som bekant både på den extrema höger- och på den extrema vänsterkanten, och i veckan som gick marscherade de nästan bokstavligen hand i hand i demonstrationer och provokationer.

Att detta ledde till reaktioner i ett Turkiet i ett känsligt politiskt skede var inte förvånande. Reaktionerna var starka från president Erdogan, som gavs ett tacksamt ämne för känslofyllda tal, men också den turkiska oppositionen var tydlig i frågan.

Och därtill kom ju mer eller mindre omfattande reaktioner i olika delar av den muslimska världen. En del av dessa var säkert regisserade, men åtskilligt inte desto mindre påtagligt genuina.

Bakom kulisserna har UD säkert haft att hantera såväl omfattande kommunikation med den muslimska världens länder för att klargöra Sveriges ställning som ett tolerant och öppet samhälle, som konkreta problem när det gäller säkerheten för svenska representanter och intressen i olika länder.

Och jag ser att statsministern kallat riksdagens partier till information och diskussion i ärendet på tisdag. Det är viktigt.

I vår inhemska debatt talas om att rätten att bränna koranen är en viktig del av vår yttrandefrihet, och att denna i sin tur är absolut och inte får rubbas.

Det senare är ju inte korrekt.

Det finns tydliga gränser i vår lag, och dessa gränser har ju dessutom skiftat över tiden. Hatbrott, hets mot folkgrupp och uppvigling är tydligt förbjudna i vår lagstiftning, och sedan handlar det ju om hur domstolar väljer att i konkreta fall tolka dessa bestämmelser.

I media ser jag nu uppgifter om att en person har planer på att söka tillstånd för att bränna heliga Torah-rullar utanför den israeliska ambassaden, och det kommer i så fall att bli ett påtagligt känsligt ärende att hantera.

Själv skulle jag tycka att det vore konstigt om detta i så fall inte prövades som ett hatbrott, men det skulle ju omedelbart leda till frågan om varför inte samma sak skedde med den medvetet provokativa bränningen av koranen.

Hur som helst har detta nu lett till en paus i de fortsatta kontakterna mellan Turkiet, Finland och Sverige. I sig behöver det inte innebära något större problem. En viss avkylning kan vara på sin plats.

Och hur som helst är det uppenbart att det nu blir en fråga om att avvakta utgången av det turkiska president- och parlamentsvalet i maj.

Dess utgång är höggradigt oviss, och vi har all anledning att försöka att undvika att extremister av olika inriktning och nationalitet gör vår säkerhet till en spelbricka i detta.

Det var åtskillig diplomati mellan Washington och Berlin som gjorde att det till slut lossnade när det gällde att leverera stridsvagnar till Ukraina.

President Biden gick med på att leverera ett 30-tal Abrams och förbundskansler Scholz öppnade därmed för dels två bataljoner Leopard från Tyskland självt och därefter grönt ljus för andra länder som vill leverera Leopard ur sina förråd.

Politiskt var detta mycket betydelsefullt, och militärt kommer det successivt att få sin betydelse också, även om den saken ligger åtskilliga månader framåt. Den amerikanska vagnarna lär knappast komma före mot slutet av året.

Kanske kan det möjliggöra uppsättning av två brigader med dels dessa stridsvagnar och dels de stridsfordon som ju Sverige och USA kommer att leverera. En sådan styrka avgör kanske inte kriget, men kan ge Ukraina en viktig också offensiv förmåga.

Vad som sker bakom kulisserna i Moskva vet vi föga om, men det som blänker förbi tyder dels på att motsättningarna mellan olika krigsherrar är ökande och dels på att tröttheten med kriget som sådant är i tilltagande.

Men propagandan trappas upp, och nu handlar det om en Rysslands försvarskamp som beskrivs med paralleller från 1812 och 1941. Att detta var ett anfallskrig som Vladimir Putin startade för elva månader sedan vill man inte riktigt kännas vid i den officiella retoriken.

Också från andra delar av världen kommer oroande nyheter i dessa dagar.

I Jerusalem och på Västbanken trappas våldet upp, och det ena blodsdådet följer det andra, och det underlättas inte av att Israel nu får en regering med bekymmersamma högerextrema inslag.

USA:s utrikesminister Blinken är nu på väg till Jerusalem och Ramallah för att se om det går att förhindra en ny våldsspiral. Också EU:s röst behövs i denna situation.

För min del stundar en vecka till större delen i Stockholm men också två dagar i London för lite olika diskussioner. Denna gång kanske jag hinner med en bokhandel också – det missades vid förra veckans besök.

Om intryck efter några dagar i Davos, Europas eftersläpning och den viktiga respekten för andra.

STOCKHOLM: Fyra dygn i Davos under veckan som gick var lite av en djupdykning i den globala ekonomins situation just nu.

Jag vet inte när jag första gången kom till dessa möten, men det var vid det här laget åtskilliga decennier sedan. Det bör ha varit någon gång mot mitten av 1980-talet – och åtskilligt har inträffat sedan dess.

Davos-mötenas glansperiod var väl 1990-talet och lite längre. Globalisering och liberalisering var de dominerande trenderna, liksom demokratisering, även om just det kanske inte dominerat just Davos.

Det globala liberala systemskiftet öppnade upp nya möjligheter när tillväxten sköt fart och allt fler delar av världen fick del av dess frukter. Ryssland och Kina var självklara viktiga och uppmärksammade delar av de årliga mötena.

Nu lever vi i en påtagligt annorlunda tid. Vi har tagit oss igenom global finanskris, genomlevt Trump och Brexit och brottats med en förödande pandemi, men sett de geopolitiska spänningarna öka och befinner oss ju sedan tio månader i en situation med ett stort krig mitt i Europa.

Det är inte riktigt den värld som Davos försökte bygga.

De tretusen som samlades i det lilla samhället var i år mer än vanligt den västliga utvecklade världen, med Indien som det kanske mest påfallande undantaget. Cirka en tredjedel av alla kom från USA, men då handlade det allra främst om dess näringsliv även om en grupp från kongressen också fanns på plats.

Att åtskilligt, inte minst i mitt program, kom att handla om Ukraina var kanske inte så märkvärdigt.

Ett tag under förra året diskuterades åtskilligt om risken för att stödet till Ukraina skulle börja att falna när höga energipriser, inflation och matpriser skapade nya spänningar, men av detta fanns inga tecken alls i Davos.

Företrädare för det som numera ofta kallas den Globala Södern var kanske lite mer återhållsamma, men annars var det var slående hur framträdande företrädare också för näringslivet i olika länder underströk vikten av fortsatt och fördröjt stöd för Ukraina.

Diskussionerna om den globala ekonomin fördes i något mindre dystra tongångar än de som dominerat de senaste månaderna. Inte minst handlade det om de förväntade effekterna av att Kina nu öppnar upp efter sin inlåsning i sin mörklila covid-politik.

Men utmaningar finns. Ökad efterfrågan från Kina kan komma att hålla uppe olje- och råmaterial priser, och även om kurvor kanske börjar att vända är inflationen en betydande global utmaning. Skuldsituationen i vissa länder oroar också.

I signalerna från de som sänts från Peking till Davos var det lätt att läsa in att ledningen där skakats av protester, problemen med covid och avtagande tillväxt, och att man nu ville signalera en öppnare och mindre restriktiv politik och en tydlig vilja till samarbete.

Det var ett budskap många välkomnade, men huruvida det kommer att omsättas i praktisk politik återser att se. I det hypercentraliserade kinesiska systemet ligger ju en fundamental osäkerhet om vad nästa plötsliga kast kan innebära.

För min del lyssnade jag också en del på olika företag på den högteknologiska utvecklingens framkant.

AI finns numera överallt och slår igenom på stor bredd, men mer nytt för mig var de framsteg som sker vad gäller kvantdatorer och de än mer revolutionerande betydelse som detta kommer att få under de kommande decennierna.

Slående är hur det är amerikanska företag som ligger i framkanten, med Kina storsatsande därefter, medan Europa inte riktigt förmår att ta tillvara den potential vi faktiskt har.

Det gäller också på andra teknologiområden.

USA och Kina ligger före Europa när det gäller utbyggnaden av 5G, men nu ser det ut som om vi håller på att bli omsprungna också av Indien. Och här talar vi ju om en teknologi som fötts och utvecklats inte minst i Europa – i Sverige och Finland.

Om diskussionen om Europas industriella utvecklingen skulle mycket kunna sägas. Just nu handlar det ju mycket om farhågorna för effekterna av de protektionistiska inslagen i den nya amerikanska subventionspolitiken.

Men visheten av att möta detta med nya subventioner av olika slag är inte uppenbar. Och det vi sett hitintills i EU hamnar dessa genomgående hos stora tyska och franska företag. Det är knappast den framväxande högteknologiska världen som i första hand stimuleras.

Mycket händer. På en middag i regi Google hamnade jag bredvid en rätt ung kille, och på frågan vad han gjorde sade han att hans företag förra veckan hade skjutit upp 23 satelliter för jordobservation, och att han gärna ville diskutera hur detta kunde utvecklas ytterligare.

Det gäller att hänga med.

Synpunkter på ålfiske har jag i grunden inte, bortsett från att det kräver tillstånd, men däremot har jag starka synpunkter på att bränna böcker, och i all synnerhet att göra detta offentligt i provocerande syfte.

I mer modern tid var det ju nazisterna som ägnade sig åt att offentliga bränna misshagliga skrifter. Men i dessa dagar har ju en dansk huligan ränt runt i Sverige och bränt koranen i det enda syftet att provocera och störa.

Respekt för andra trosuppfattningar ser jag som en viktig del av vårt toleranta och öppna samhälle. Den som vill sabotera detta riktar i själva verket sin verksamhet mot ett viktigt fundament för vårt samhälle.

Och detta tycker jag förtjänar att sägas med viss skärpa.

Nu randas en ny vecka.

I morgon ägnas min dag till större delen AI-utvecklingen i Sverige, men sedan blir det London för RAND Europa och Köpenhamn för lite annat innan jag mot slutet av veckan är hemma i Stockholm igen.

Om Nato-processen, Kiruna, sällsynta mineraler, uppskjutning av småsatelliter och en del annat.

STOCKHOLM: En häftig förkylning har lagt betydande begränsningar på mig under den gångna veckan, men nu har dimmorna äntligen lättat i detta hänseende.

Den sedvanliga paraden av anföranden vid försvarskoncernen i Sälen i början av veckan visade en närmast kompakt enighet om det man under decennier varit så fundamentalt oenig om, nämligen Sveriges medlemskap i Nato.

Om detta kommer historiker säkert att skriva avhandlingar, men alldeles självklart hade den breda enigheten ett värde i det rådande säkerhetspolitiska läget.

Och av betydelse var ju också att statsministern i sex punkter kunde beskriva hur Sverige vill bidra till alliansens gemensamma försvarsansträngningar.

Sedan kvarstår osäkerheten om exakt när vi skall bli medlemmar. Avtalet som ingicks mellan Turkiet, Finland och Sverige i maj var ingen okomplicerad historia, och därmed har det också varit viktigt med en dialog om hur vi kan leva upp till avtalet.

Alla vill inte det.

Härom dagen såg vi åter aktioner av en tydligt PKK-sympatiserande grupp som också är tydlig med att man motsätter sig Sveriges medlemskap i Nato, och som alldeles säkert kommer att göra vad man kan för att även fortsättningsvis kasta grus i maskineriet.

Men medlemmar i Nato kommer vi att bli, och någon nervositet kring tidtabellen för det eller situationen innan det mer formellt blir ett faktum ser jag knappast anledning till.

Kanske viktigare under veckan var dock när hela EU-kommissionen kom till Kiruna för ett lite mer formellt öppnande av det svenska EU-ordförandeskapet.

Dagen innan hade LKAB offentliggjort att man nu konstaterar en stor fyndighet av s k sällsynta jordartsmineraler i direkt anslutning till de existerande malmfälten i Kiruna, och man betecknade fyndigheten som den största hitintills kända i Europa.

Betydelsen av det kan komma att bli mycket stor för Europa i dess helhet under förutsättning att man nu verkligen satsar på en utvinning.

Vi är utomordentligt beroende av dessa mineraler för hela den gröna övergången, men befinner oss nu i en situation där marknaden så gott som totalt domineras av både utvinning och produktion i Kina.

Och här kan Sverige då få en nyckelposition. Europas näst största fyndighet – intill förra veckan den största – ligger dessutom i Norra Kärr strax ovanför Gränna vid Vättern. Och den tredje största och inte okomplicerade ligger oexploaterad på Grönland – en del av Amerika som dock tillhör Danmark.

Med den takt som normalt gäller, och under förutsättning att inga avgörande problem uppstår, skulle det ta 10-15 år att få den nya fyndigheten i produktion.

Utmaningar finns förvisso.

Det är en miljömässigt krävande process att ta fram de mycket låga halterna av dessa mineraler ur järnmalmen, och jag kan se horder av protester, men om vi vill ha våra elfordon eller vindkraftverk eller annat är det inte orimligt att vi gör vad vi kan för att accelerera processen.

Viktigt i anslutning till Kiruna var också att man officiellt invigde Esrange som bas för att kunna skjuta upp s k småsatelliter.

Vårt beroende av alla dessa satelliter uppe i rymden är massivt och snabbt ökande. Utan dem skulle inte våra smarta telefoner, och mycket annat från vädertjänst till digitala kommunikationen, fungera.

I dag är ca 5.000 kommersiella satelliter i omlopp, men under de allra närmaste åren räknar man med att det kommer att skjutas upp ca 10.000 ytterligare. En del är bjässar på åtskilliga ton, medan allt fler är små med bara ett tiotal kilo men förmågan att operera tillsammans i stora konstellationer.

Elon Musk’s Starlink med dess viktiga roll i kriget i Ukraina är det mest kända exemplet, och nu kommer flera andra liknande system med tusentals småsatelliter för en lång rad olika funktioner av direkt betydelse för vår vardag.

Men först måste de upp i rymden, och här har Europa i dag ett påtagligt problem.

Nulägen misslyckades en uppskjutning med den nya europeiska Vega-C raketen, och därmed har det blivit halt med europeiska uppskjutningar för ett bra tag framåt.

Då blir det sannolikt Musk’s mycket framgångsrika och delvis återanvändbara raket Falcon 9 som man får vända sig till i stället.

På sikt kan Esrange komma in när det gäller uppskjutning av småsatelliter, men det ligger nog minst ett år fram i tiden. Det jag ser mer omedelbart är att man vill utnyttja möjligheten till tester av delar till Europas försök att åstadkomma någonting liknande Falcon 9 under det kommande året.

Och i grunden handlar det ju om en kommersiell marknad där det gäller att kunna erbjuda de bästa förutsättningarna för en uppskjutning. Det finns flera andra i Europa som kommer att försöka, även om Kiruna nu borde ha en god position.

Men slående är hur det är de kommersiella amerikanska ansträngningarna som nu skjuter fart. Rymdmyndigheten NASA beställer och industrin levererar.

Under året sägs det att Musk’s Starship kommer att ha en första start. Den är utvecklad som en verklig arbetshäst som på sikt skall kunna ta kring 100 personer till Mars, men som redan innan dess blir en viktig del i Artemis-programmet för en permanent närvaro på månen.

Relativt sett satsar USA fem gånger mer på rymden än vad Europa gör, även om siffrorna i bägge fallen är relativt små – 0,25 respektive 0,05% av BNP.

Men mycket av kommande generationers framtid skapas av dessa satsningar.

För min del bär det i morgon av till det årliga mötet i Davos och ett antal dagar i olika diskussioner där.

Det kommer i mycket att handla om Ukraina och krigets olika konsekvenser, men för min del har mötet i Davos kanske främst sitt värde när det gäller olika ekonomiska och teknologiska utmaningar.

i

Attack? Spärr?

STOCKHOLM: För det intresse det kan ha så har bägge mina twitter-konton – på engelska respektive svenska – på ett eller annat sätt stoppats eller saboterats.

Att det sker samtidigt på bägge för någon timme sedan tyder på medveten attack. Hade det varit bara på det enda kunde det ha varit tekniskt problem.

Men det är det inte.

Det kan vara så att det finns någon som tycker jag bedriver alltför bred opinionsbildning om Ukraina.

Det engelska har ju tre kvarts miljon följare över hela världen.