Om pandemin, klimatet, Cypern och folkmord.

STOCKHOLM: Just nu tillhör Indien tveklöst de länder som kämpar allra hårdast med pandemin. En ny s k dubbel mutation av viruset har lett till en mycket kraftig ny våg av infektioner.

Sjukhusen har inte tillräckligt med syre för att hjälpa sjuka patienter att överleva, och landets i och för sig imponerande vaccinproduktion bromsas av amerikanska exportrestriktioner på vissa ingredienser.

Och i min nya funktion inom ACT-Accelerator och WHO har detta lett till åtskilliga samtal under helgen. Jag hoppas att olika insatser försatt hjälpa Indien kommer att börja att ha effekt under de kommande dygnen.

Men Indien är inte unikt. Det vi ser för nu kommer vi nog dessvärre att se på fler platser längre fram. Även våra möjligheter till återhämtning påverkad ju av möjligheten av att nya varianter av viruset kan komma fram i dessa områden.

Ingen är säker förrän alla är säkra.

Den gångna veckans virtuella klimattoppmöte måste nog anses ha fört frågorna framåt. President Biden har ett starkt engagemang, och amerikanskt ledarskap är viktigt.

Sedan är det ett faktum att medan Europa kanske mer satsar på regleringar och prismekanismer har USA en starkare betoning på teknik och innovationer. Och huruvida USA kommer att klara sina nya och ambitiösa klimatmål utan att på ett eller annat sätt få ett pris på utsläpp som EU gjort återstår att utreda.

Mötet var också tydligt med den starka roll som man ser för den privata sektorn i detta arbete.

Under veckan som kommer avser FN:s generalsekreterare att föra samtal i Genève för att se om det finns förutsättningar för ett nytt allvarligt försök att lösa Cypern-frågan.

Försök har ju gjorts förr.

Det första var ju den författning och de traktater som tillkom i samband med att Cypern fick sin självständighet 1963. Men det rasade ju samman snabbt, och sedan 1964 har FN haft fredsbevarande trupper stationerade på ön .

Situationen förvärrades ju sedan ytterligare efter det greknationalistiska kuppförsöket och den turkiska invasion detta ledde till 1974.

Det andra ambitiösa försöket var den s k Annan-planen, men den lösning som man där kom fram till röstades ju ner i en folkomröstning på den grekcypriotiska delen av ön 2004.

Och det tredje ambitiösa försöket havererade så sent som 2007 i de FN-ledda samtalen i Crans Montana i Schweiz.

Finns det nu nya och bättre förutsättningar?

Man skulle vilja hoppas det, men lätt kommer det inte att bli. Den turkcypriotiska delen av ön säger nu, med stöd i Ankara, att nu kan bara någon form av tvåstatslösning bli aktuell, samtidigt som det är svårt att se att den grekcypriotiska delen skulle vara beredd att röra sig ur sina tidigare positioner.

Problemet tidigare har varit att medan grekcyprioterna förvisso är beredda att acceptera turkcyprioterna som en minoritet med olika typer av skydd, vill dessa bli accepterade som ett av de två folken med rätt och möjlighet till full delaktighet i öns styrelse.

Olika konstitutionella försök att komma ur detta dilemma har gjorts, men i slutändan har det varit svårt att vinna accept.

Till detta kommer så frågan om garantimakterna. Enligt det avtal som ledde till Cyperns självständighet är Storbritannien, Grekland och Turkiet garantimakter med också rätten att intervenera om de principer som lades fast i detta avtal hotad.

Det var med stöd av detta som Turkiet intervenerade 1974.

Tidigare var tanken att denna möjlighet skulle fasas ut för att helt försvinna när såväl Grekland som Cypern och Turkiet var medlemmar av EU, men med det turkiska EU-perspektivet nu påtagligt avlägset finns knappast denna formel längre för att lösa ut den frågan.

Men förr eller senare måste frågan lösas. Den har ju en tendens att förgifta också andra viktiga frågor i samarbetet såväl inom EU som Nato, och det alldeles bortsett från den betydelse det skulle vara för Cypern själv med en lösning.

Inte minst de ekonomiska möjligheterna skulle förbättras påtagligt.

Så vi får se vad som kommer ut ur samtalen i Genève. Inledningsvis med all sannolikhet ingenting alls, men i bästa fall ett försök att i alla fall göra ett försök till att få till stånd en lösning.

De senaste dagarna har vi också fått en förnyad diskussion om de hemska händelserna under det första världskriget i det osmanska riket skall betecknas som folkmord eller inte.

Den diskussionen handlar knappt alls om vad som faktiskt hände – där råder betydande enighet bland historiker – men mer om hur det skall betecknas. Och den frågan har ju dessutom kommit att politiserande på ett beklagligt sätt.

Under Balkan-krigen var anklagelserna om folkmord frekventa, men här fanns ju så småningom internationella juridiska instanser som kunde pröva anklagelsens och med undantag av Srebrenica tillbakavisades alla anklagelser om folkmord.

Själv tyckte jag den diskussionen var lite beklaglig, för den riskerade ju att leda till att man tog mindre allvarligt på allt det hemska som inträffade men som inte levde upp till de med rätta höga krav som finns på att använda begreppet folkmord.

Som utrikesminister mötte jag en rad krav på att ”erkänna” olika händelser som folkmord.

Det var då inte bara 1915 med armeniernas och olika kristna gruppers djupt tragiska öden, utan också bl a den organiserade massvälten i Ukraina på 1930-talet eller Stalins försök att utplåna den krimtatariska historien på Krim genom också massfördrivning och massdöd.

Men jag gjorde inte detta, dels därför att det kändes lite konstigt att ”erkänna” historien , dels därför att jag kände en olust för att skriva historien med politiska beslut. Och i bakgrunden låg självfallet också att börjar man att göra det är det inte alldeles lätt att se var man skall sluta.

Det är ju inte alldeles säkert att en riksdag eller en regering är rätt instans att officiellt avgöra historiens tvistefrågor eller att på något sätt ”erkänna” historiens olika delar. H

Historien hanteras nog i grunden bättre av historiker.

I andra sammanhang har man försökt att hantera situationer som denna genom en fördjupad debatt mellan historiker. På Balkan har det gjorts ett antal sådana försök med lite blandad framgång, och i fallet 1915 var det för några år sedan nära att få tillstånd en internationella historikerkommission med godkännande av också Yerevan och Ankara.

Men tyvärr misslyckades detta.

Framtiden är en besvärlig fråga, men historien är inte sällan än mer utmanande.

Allt allvarligare i och med Ryssland.

STOCKHOLM: Det går inte att undvika att bli tilltagande oroad av utveckling i Ryssland och med den ryska politiken.

Den militära uppladdningen på Krim och kring Ukraina fortsätter av allt att döma.

I dagarna har två stora landstigningsfartyg från Norra Flottan passerat in i Svarta Havet, och från Kaspiska Havet har mindre enheter för motsvarande operationer tillförts.

Det leder ofrånkomligen till allvarliga frågor.

Jag skrev en artikel i Washington Post i veckan med olika möjligheter för vad detta kan innebära, och en ytterligare men lite annorlunda kommer i nätverket Project Syndicate om ett dygn eller två.

Rysslands relationer i övrigt till omvärlden fortsätter att försämras på ett sätt som faktiskt håller på att bli dramatiskt .

President Biden slog till med nya sanktioner mot Ryssland med anledning också av ryska cyberoperationer, och i Moskva försöker utrikesdepartementet MID aktivt att att få den amerikanske ambassadören att åka hem. Den ryske ambassadören i Washington finns ju redan i Moskva.

Och det blev inte bättre när den Tjeckiska Republiken utvisade inte mindre än 18 personer från den ryska ambassaden i Prag efter det att det klarlagts att ett team från GRU var ansvarigt för en explosion på ett stort tjeckiskt ammunitionsförråd 2014 som också kostade två människor livet.

Ammunitionen hade sålts och skulle levereras till Ukraina. De bulgariska affärsman som var inblandade i transaktionen mördades senare, av allt att döma av samma GRU-grupp.

Och till saken hör att i denna inför också de två personer som var ansvariga för Novichick-attacken i Salisbury i Storbritannien.

Detta är ett minst sagt allvarligt och uppseendeväckande mönster. Och det finns anledning att anta att denna GRU-grupp är ansvariga också för dåd i Europa som man ännu inte fullt ut kunnat klarlägga ansvaret för.

Det ryska svaret på den tjeckiska utvisningen av 18 personer har nu blivit en utvisning av 20 personer på den tjeckiska ambassaden i Moskva. Det är en stor byggnad – jag har varit där – men efter detta blir det nog mycket tomt i dess korridorer.

Och att man utvisar två fler är notabelt och ett nytt mönster. Man vill trappa upp ytterligare.

Lägg så till detta behandlingen av Alexei Navalny.

Utan att veta detaljerna är det tydligt att hans hälsotillstånd försämrats dramatiskt, och att man förvägrar honom rätten att träffa sin egen läkare. Det råder dessutom ingen tvekan om att just detta är ett beslut som är förankrat hos president Putin personligen.

Samtidigt har hans stiftelsen mot korruption förklarats att vara en ”extremistisk” organisation, och i förlängningen av detta ligger möjligheten och sannolikheten av drastiska åtgärder mot alla som arbetat för denna.

På onsdag skall president Putin hålla sitt årliga stora tal, och det finns anledning att noga notera tongångarna där.

Ofta är dessa tal tämligen tråkiga kataloger av sociala och ekonomiska löften som mer sällan infrias, men nu kommer talet i ett läge där både den utrikes- och den inrikespolitiska situationen håller på att bli osedvanligt spänd.

Står vi inför dramatik? Uteslutas kan det inte.

Men allt är osäkert – betydligt mer än vanligt.

Om USA-Japan, halvledare, Israels närområde, Iran-samtal och Belfast.

TABIANO CASTELLO: Den ryska militära uppladdning mot Ukraina och på Krim som jag skrev om förra veckan förefaller att ha fortsatt under veckan som gått, och det sägs nu att det handlar om den starkaste uppmarschen av ryska stridskrafter runt Ukraina sedan de öppna striderna 2014.

Det som nu kan läggas till att det vid sidan av dessa olika markstridskrafter också nu förefaller att tillföras ryska flottförband till Svarta Havet, och att USA sänder in två jagare till samma område.

Det är svårt att se att denna uppmarsch sker utan att det finns något syfte med den, men vad detta är vet vi självfallet forfarande ingenting om. Jag tror dessvärre att jag i denna del inte har så mycket att tillägga i förhållande till vad jag skrev för en vecka sedan.

Men det finns all anledning att ha skärpt uppmärksamhet i denna riktning under veckan som kommer.

På det större politiska planet är väl den kommande veckans viktigaste händelse att president Biden tar emot den japanske premiärministern Yoshihide Suga i Vita Huset på fredag.

Att det är en viktig allierad från Asien som är den första internationella gästen i Vita Huset under denna administration sänder självfallet en viktig signal.

Överläggningen på fredag har föregåtts av samtal säkerhetsrådgivarn Sullivan redan haft i regionen. Och värt är att notera att på agendan utöver frågor relaterade till Kina och till Nordkorea kommer att stå frågan om försörjningen med halvledare för att hålla våra ekonomier i gång.

Frågan om halvledare började att komma i fokus redan under Trump-administrationen då man slog till med olika åtgärder för att försöka att strypa Kinas tillgång till mer avancerade sådana. De mest avancerade tillverkas i Taiwan och Sydkorea, medan Kina anses ligga ett antal år efter.

Det som nu dessutom kommit i fokus är en brist på halvledare i samband med att världsekonomin drar igång igen, och med tanke på den vittgående betydelse dessa har för i stort sett allt av större betydelse har detta snabbt blivit en mycket viktig fråga.

Vi har ju sett hur olika fordonsindustrier tvingats att dra ner på takten de senaste veckorna just för att de inte för fram de halvledare som behövs. Elektroniken är numera en allt viktigare del av varje fordon.

Det är en del av bakgrunden till att jag skulle tro att vi kan förvänta oss något gemensamt initiativ från USA och Japan i det ärendet – ytterligare ett tecken på teknologifrågorna starkt ökade betydelse på den internationella scenen.

Också i EU uppmärksammas dessa frågor. EU-kommissionären Breton har talat om att EU till 2030 skulle kunna tillverka ca 20% av sitt eget behov av de allra mest avancerade halvledarna – ett mycket ambitiöst mål som redan ifrågasatts av olika bedömare.

Produktionen är komplicerad, starkt integrerad över olika länder och vad gäller anläggningar mycket kostsamt. Den ledande tillverkaren – TSMC på Taiwan – har planer på investeringar de kommande tre åren på ca 100 miljarder dollar.

Det illustrerar storleksordningen på de investeringar som krävs.

Veckan som gick innebar början på någon form av diplomatisk process mellan USA och Iran om det nukleära avtalet. De träffas inte direkt, och det trots att deras representanter bägge var i Wien, utan det verkar som om budskapen mellan dem förmedlas av främst EU.

Detta kommer säkert att ta sin tid, men det var värt att notera att de första kommentarerna från iransk sida efter det att processen kommit igång var positiva.

I Tel Aviv är uppskattningen av detta säkerligen begränsad, men möjligen undviker man en direkt konfrontation med Washington. Dessa dagar har man besök av den amerikanske försvarsministern Austin, och det finns mycket att tala om.

I Israels omedelbara närområde ser läget i Libanon allt mer desperat ut – och det var desperat redan i utgångsläget – och samtidigt har det ju kommit tecken på att stabiliteten i Jordanien utsatts för påfrestningar.

USA har nu återupptagit sitt bistånd till de palestinska områdena, och kommer också att återupprätta sitt generalkonsulat i Jerusalem, som ju svarar för kontakterna med de palestinska områdena. De ockuperade områdena beskrivs nu åter som just ockuperade.

På närmare håll finns det dessvärre anledning att uppmärksamma de ihållande oroligheterna på Nordirland.

Det finns flera skäl till dessa, men de allra flesta ser också en effekt av att Brexit brutit den stegvis goda utveckling som tagit bort gamla gränser och skapat ny gemenskap.

Storbritannien och Irland går olika vägar, och en ny ekonomisk gräns blev nödvändig mellan Nordirland och övriga delar av Storbritannien. Därmed bröts en långsiktig utveckling som steg för steg stärkt också fredsprocessen.

I detta ligger lärdomar också för andra sköra och känsliga områden. Jag ser dessvärre risker för att vi kan hamna i en motsvarande situation på Balkan om den långsamma processen med EU-närmande bromsas upp så att den förlorar all trovärdighet.

Kanske kan Belfast leda till att man på sina håll tydligare ser dessa risker.

För min del blir det en vecka präglad inte minst av olika delar av mitt WHO-åtagande. I morgon har jag samtal med olika nyckelaktörer, och på onsdag har vi stort virtuellt möte under ledning av WTO om åtgärder för den globala vaccinförsörjningen.

Så det saknas inte sysselsättning.

Rysk uppladdning mot Ukraina – varför?

TABIANO: Att det pågår en relativt kraftig rysk militär uppladdning kring Ukraina råder det knappast någon tvekan om.

Sociala media har innehållit bilder som visar på att förband också från tämligen avlägsna områden, och inkluderande tunga enheter, befunnit sig under transport mot den ukrainska gränsen och Krim.

Den exakta omfattningen är svår att bedöma med utgångspunkt från enbart denna information.

Och än mindre går det självfallet att avgöra syftet med den militära uppladdningen.

Än mer oroande än denna är egentligen det uppskruvade tonläget i officiella ryska kommentarer och i ryska statliga media. Om den militära uppladdningen kan ge anvisning om vilken förmåga man har är det här man kan få en bild av möjlig politisk avsikt.

Den senare tiden har den vapenvila som fans tidigare i Donbas ersatts av då och då uppblossade strider. De senaste dygnen har det t ex rapporterats att tunga granatkastare använts av de ryska eller ryskstödda styrkorna.

Och i ryska media talas om ukrainska provokationer, om ukrainska övergrepp och om ukrainska anfallsplaner på ett sätt som saknar varje förankring i den verklighet som går att bedöma. Detta tyder snarast på ryska försök att skapa en förevändning för någonting.

Mönstret är dessvärre inte alldeles obekant.

Ett resultat av oron för utvecklingen har varit en serie av samtal till president Zelensky i Kiev för att ge honom och Ukraina stöd. Viktigast under veckan var ett tydligen relativt långt samtal från president Biden.

Ett storkrig på slätterna i östra Europa – en större rysk operation skulle med största sannolikt leda till ett sådant – borde rimligen inte ligga i ryskt intresse.

Men det kan inte uteslutas att man är beredd till någon typ av mer begränsade operation.

Sådana med direkt ingripande av reguljära ryska bataljonsstridsgrupper i Ukraina såg vi dels i augusti 2014 och senare i februari 2015 och det var de som tvingade fram först det första och sedan det andra s k Minsk-avtalet.

Och jag vet från tidigare direkta samtal med insatta personer i Moskva att man såg detta som både nödvändiga och framgångsrika insatser. Först ett tydligt militärt ingripande – och sedan pressa fram avgörande politiska eftergifter.

Sannolikt bedömer man situationen i Kiev som labil, och därmed också möjlig att påverka. Att de pro-ryska krafter i Ukraina man satsats på drabbats av olika begränsningar kan möjligen också vara en del av denna bild. Och relationerna till EU och USA anser man nog vara usla i alla fall.

Kanske vill man pressa fram ett från sin utgångspunkt mer förmånligt Minsk 3?

Men detta förblir självfallet bara spekulationer – om än grundat på det vi lärt oss tidigare. Det finns all anledning att följa inte minst vad som sägs i de ryska propagandakanalerna. Och att göra det vaksamt.

I veckan som kommer finns det annars anledning att följa vad som sägs i samband med att IMF publicerar sina nya bedömningar av den globala ekonomin.

En viss uppjustering förefaller sannolik – men samtidigt nya varningar för att en fjärde våg av pandemin alls inte kan uteslutas, och att siffrorna så kan bli påtagligt annorlunda.

Ingen är ju säker förrän alla är säkra.

Värnplikt för världen. Igen.

STOCKHOLM: För några veckor sedan ringde mig chefen för FN:s världshälsoorganisation WHO Dr Tedros Adhanom Ghebreyesus med en fråga om jag ville ta vid som s k Special Envoy för WHO för det som kallas ACT-Accelerator.

Varför denna fråga kom till just mig vet jag i ärlighetens namn inte. Vi hade förvisso haft en del kontakt under den tid jag var utrikesminister och han samtidigt var utrikesminister i Etiopien, och jag hade betydande respekt för det sätt som han skötte det uppdraget.

Men sedan dess hade vi inte haft någon kontakt. Jag hade förvisso följt honom på hans presskonferenser från WHO-högkvarteret i Genève, men mer var det inte.

Och det var ju ett tag sedan jag var mer direkt aktiv inom FN-systemet. den gången var det ju dessutom helt andra typer av frågor det gällde.

ACT-A sattes upp mot slutet av april förra året som en mekanism för att koordinera olika insatser mot pandemin, och då främst för att hjälpa låg- och medelinkomstländer.

Access to COVID-19 Tools (ACT) Accelerator är det mer formella namnet.

Det finns en rad viktiga aktörer när det gäller globala hälsofrågor, och syftet med ACT-A var att samordna och koordinera deras olika insatser för att så snabbt som möjligt bekämpa pandemin.

En s k Special Envoy för WHO fanns med från första början, och det var Ngozi Okonjo-Iweala. Hon har ju nyligen tillträtt som ny chef för världshandelsorganisationen, och kunde således inte vara kvar i den funktionen.

Efter att ha funderat på saken efter hans samtal kom jag fram till slutsatsen att detta var den typ av frågor som man inte hade rätt att säga nej till. Om jag verkligen kunde göra en insats eller inte visste jag inte, men när de bad att jag skulle ta på mig uppgiften fanns det inte mycket till alternativ.

Det var dags att göra värnplikt för världen. Igen, skulle man kunna säga.

Min mest omedelbara uppgift är att leda ett sammanträde en gång i veckan med de olika aktörerna för att gå igenom läget, diskutera aktuella utmaningar och dra upp riktlinjer framöver.

Men självfallet kräver detta åtskilligt av förberedelser av olika slag. Och uppföljning. Allt i dessa tider via det ena eller det andra digitala verktyget.

Mycket av uppmärksamheten nu ligger alldeles självklart på vacciner, där COVAX är den funktion som skall få ut dem till så många länder som möjligt så fort som möjligt.

Tanken var ursprungligen att till i mitten av april skulle vaccinering ha påbörjats i alla länder i världen, men dessvärre ser nu ut som om ett tjugotal inte kommer att klara detta. Jag har dock försökt med vissa kontakter för att se om de kan få i alla fall en viss tillgång.

Men vi är på väg in i en allt mer besvärlig fas där det politiska trycket ökar. Bara ett exempel: härom dagen fick WHO:s representanter i Paraguay lämna landet efter oroligheter eftersom man tyckte att vacciner kom för sent.

Inte minst är det viktigt att vårdpersonal i hela världen kan vaccineras så fort som möjligt.

Det finns två mycket starka skäl varför det är så viktigt med COVAX.

Ett är att så länge viruset härjar fritt – och det alldeles oavsett var – finns risken att det muterar på ett sätt som kan göra det än farligare, och ytterst komma tillbaka och angripa också länder som tror att de redan blivit säkra.

Ingen är säker förrän alla är säkra. Det är den enkla sanningen.

Det andra skälet är självfallet den globala ekonomin. En rad studier har visat att om vi inte får bukt med pandemin globalt kommer den globala ekonomin inte att kunna återhämta sig totalt.

Att snabbt vaccinera större delen av världens befolkning är någonting som aldrig tidigare gjorts – eller ens övervägts. Uppgiften är gigantisk.

Men vi har varit utomordentligt lyckliga med att det unikt snabbt kommit fram ett flertal effektiva vaccin. En process som normalt tar åtskilliga år har nu genom en mycket fokuserad satsning gått väldigt mycket snabbare.

Och bara det att det lyckades att få fram dessa vaccin över huvud taget är mycket lyckligt – det var ingalunda säkert att det skulle vara möjligt.

Men att snabbt tre- eller fyrdubbla världens totala produktionskapacitet av vaccin är ingen enkel uppgift – och det normala behovet av vaccin för andra sjukdomar har ju inte försvunnit.

Den långsamma biologiska process som ger den typ av vaccin som Astra Zeneca producerar tar upp mot tre månader och innefattar en lång rad olika moment där kvaliteten aldrig får eftersättas och där kontrollerna ty följande är många.

Till detta kommer sedan uppgiften att distribuera dessa vaccin runt om i världen och att administrera processen med massvaccinering i olika länder. Alla är inte lika förberedda på detta, och vissa av vaccinerna kräver dessutom mycket speciell behandling under hela kedjan.

Men det handlar inte bara om vaccin. Det är åtskilligt annat som också måste fram.

Läkemedel för att underlätta behandlingen finns nu, och dessa liksom syrgas måste tas fram i påtagligt ökade kvantiteter. Respiratorer talades det ju mycket om i pandemins inledning.

Testning understryks ofta när jag lyssnar på WHO:s experter. Annars famlar vi i blindo vad gäller pandemins förlopp, säger de. Inte minst handlar det ju om att snabbt upptäcka om det finns nya mutationer.

Och här gäller det också att få fram snabbare och billigare sätt att testa. Mycket är på gång i det avseendet.

Forskning och utveckling är en annan viktig del. Nya vaccin kommer ständigt, och det måste finnas en hög beredskap för att klara nya mutationer.

Allt detta kostar pengar. Hitintills har de olika aktiviteter som ACT-A samordnar kostat ca 11 miljarder dollar, men vi har nu ett behov av att få fram ca 22 miljarder dollar för resten av detta år. Och i veckan som gick började vi att diskutera hur behoven kan tänkas se ut för 2022.

Det är förvisso stora belopp, men faktiskt mindre än en procent av det som nu satsas i olika länder och genom EU för att stimulera ekonomierna. En serie möten i främst G7- och G20-kretsarna kommer att vara viktiga för detta, och Norge och Sydafrika går i spetsen för ansträngningarna.

Vi är lite mer än ett år inne i pandemin, och just nu ökar smittspridningen i varje del av världen, med bara en bråkdel av alla vaccinerade och risken för nya mutationer ständigt närvarande. Just nu är det väl den s k brittiska mutationen som ger den tredje våg och den ökning vi ser också i vårt eget land.

I slutet av maj samlas världen till ett toppmöte om hälsofrågor i Rom, och då kommer det inte bara att diskuteras situationen just nu, utan också vad som behöver göras långsiktigt för att hantera kommande pandemier.

Och då ligger också på bordet en rapport som tagits fram under ledning av Nya Zeelands f d premiärminister Helen Clark med förslag i dessa avseenden. Ett nytt internationellt fördrag för samarbete i hälsofrågor tillhör det som nu diskuteras.

Mitt uppdrag för WHO kommer förvisso att ta tid, men samtidigt har jag ju en rad andra uppdrag att sköta.

Kalendern blir förvisso en bra bit knepigare under den närmaste tiden.