Samtal fram och tillbaka – mycket om Ryssland.

WASHINGTON: I dag har sommaren verkligen kommit till den amerikanska huvudstaden, och det har inte alltid kännts alldeles bekvämt att vandra omkring i kostym och slips bland T-smitts och kortbyxor.

Och det har varit fullt program med möten och samtal sedan jag kom hit med tåget vid lunchtid i morgon.

Därifrån var det direkt till State Departement för samtal med Ryssland och Ukraina i främsta fokus, och så har det till stor del också fortsatt.

Viktigt var också att kunna spendera några timmar med RAND för att gå igenom en del av det mycket intressanta arbete de gör också med frågor av angränsande betydelse.

I går kväll bjöd så ambassadör Björn Lyrvall på middag inte minst hög Anna Kinberg Batra som inledde ett besök här i USA fokuserat också mycket på företagande och ekonomi.

I dag höll jag så anförande inför en betydande publik på CSIS, och såväl anförandet som den efterföljande frågestunden har jag nu länkat till på Twitter för den som möjligen skulle vara intresserad.

Sedan har det fortsatt med samtal såväl i Vita Husets säkerhetsstab som på State Department i olika omgångar och det trots att jag egentligen skulle ha tillbringat eftermiddagen på en konferens om strategisk framsyn vad gäller olika utvecklingar.

Också EU:s Federica Mogherini har passerar genom staden i dag. 

Jag förstår att frågor och migration och Libyen står högt på hennes dagordning, men kinde inte undgå att notera hur hon efter att träffat utrikesminister Kerry – och i tydlig kontrast mot denne – undvek varje omnämnande av konflikten mellan Ryssland och Ukraina.

Och det riskerar självfallet att skapa ett mindre bra intryck om var EU står.

Men nu är det kväll efter en intressant middag där europeiska, asiatiska och amerikanska perspektiv på framtidens utmaningar bröts mot varandra.

Dessvärre har jag inte riktigt att mitt i allt annat följa med i de olika delarna av den japanska premiärministern Abes mycket viktiga besök här i dessa dagar.

Och det har inte hunnits med så många samtal om den föregående nattens tämligen dramatiska besked om olika ommöbleringar i Saudiarabien. Betydelsen tror jag inte skall underskattas.

I morgon hoppas jag i alla fall hinna med mera av Atlantic Councils konferens om olika framtidsutmaningar. Men ingenting är säkert i denna stad när det gäller kalendern.

Och på kvällen blir det stor galamiddag som samlat åtskilliga av dem som vill synas och vara på det utrikes- och säkerhetspolitiska området i denna stad.

Tåg till Washington.

NEW YORK: Kväll på Manhattan, och jag samlar ihop papper och annat efter dagarna här och inför avfärd tidigt i morgon bitti med tåget till Washington.

Tåg i detta land är kanske inte mycket att skryta med, men denna tre timmars färd har dock sin lilla charm.

Till dessa hör att sakta rulla förbi Old Swede Church i Wilmington i Delaware, som i dag är den äldsta i tjänst varande kyrkan i detta land. Dess ursprung är tämligen uppenbart.

Och just där, fast på andra sidan, kan man titta ner mot den plats där en gång New Sweden, detta rätt kortvariga koloniprojekt, etablerades och där ofta den nybyggda kopian av fartyget Kalmar Nyckel brukar ligga vid kaj.

Sedan kommer jag att passera det Baltimore som nu dessvärre är i nyheterna, och snart vara framme vid Union Station i Washington för mina dagar där.

Och där bär det rätt omedelbart till amerikanska UD och möte med den biträdande utrikesministern för Europa-frågor Victoria Nuland.

Min dag här har dominerats av de diskussioner vi haft hos Council on Foreign Relations i kombinerad regi av ICG och tidskiften Foreign Affairs.

Den som är intresserad kan de huvuddelen av dessa diskussioner i efterhand. Jag skall försöka att lägga upp en länk på Twitter till de intressantare och större panelerna – en del var dock inte öppna på samma sätt.

I går avslutade vi styrelsemötet med International Crisis Group, som ju innebar att vi med dess analytiker och andra inbjudna diskuterade igenom olika konflikthärdar och möjliga strategier framåt.

Och styrkan är ju de breda lokala kontakter och djupa information som ICG ofta har.
Intressant var att när vi hade en diskussion med en högst uppsatt företrädare för Obama-administrationen sade denna att de analyser han får från ICG inte sällan är bättre än dem han har tillgång till i övrigt.

Och om det är riktigt tror jag att det beror på att ICG har som en av sina principer att tala med alla. Stater kan inte alltid göra det, och vissa stater begränsar sig själva mer än andra i detta avseende.

Iran och det nukleära avtalet har alldeles självklart varit en stor fråga i våra diskussioner, liksom möjligheterna för en bredare diplomati också mellan Iran och Saudiarabien i regionen.

För ögonblicket ter det sig inte alldeles enkelt, men förr eller senare måste det komma till stånd. 

Och det har varit åtskilligt Iran även i övrigt här i New York under dagen.
Nere i FN har översynskonferensen för NPT, som jag skrev om tidigare, inletts. Men mest uppmärksamhet fick mötet mellan USA:s Kerry och Iran:s Zarif på det iranska FN-residenset uppe vid Metropolitan Museum.

Inför vecka mest i Washington.

NEW YORK: Styrelsemötet med ICG är nu inne på sin andra och avslutande dag, med intressanta och viktiga diskussioner med våra analytiker om olika konfliktsituationer och utmaningar i olika delar av världen.

Gårdagskvällen ägnades åt situationen i Yemen, men med slutsatser som knappast var alltför optimistiska. 

Vi fick en detaljerad genomgång som lämnade intrycket dels att den akuta krisen möjligen hade gått att undvika men dels att det som nu hänt sannolikt gjort den avsevärt svårare att lösa. 

Och i dag har vi ägnat oss åt olika aspekter på utvecklingen i Latinamerika, men huvudsakligen var det varit de olika kriserna i Mellersta Östern i övrigt som stått på vår dagordning. 

Den här inrikespolitiskt omdebatterade frågan om avtalet med Iran tillhör självfallet detta, men här har ICG naturligt nog varit tydligt i stödet för det avtal som håller på att växa fram.

Veckan som kommer inleds för mig här i New York i morgon när vi har gemensamt mer eller mindre publikt möte mellan ICG och Council on Foreign Relations under morgondagen.

Även det blir en genomgång av olika konflikter och utmaningar, men då också med de perspektiv som CFR och dess olika experter har att bidra med. 

Under Richard Haas har ju CFR ytterligare konsoliderat sin mycket starka ställning i dessa frågor, och är utan tvekan denna stads ledande tankesmedja när det gäller internationella frågor. 

Morgondagen på FN här innebär den officiella starten för den s k översynskonferensen för det s k NPT-fördraget för att förhindra kärnvapenspridning.

De samtalen kommer att pågå ett antal veckor, men förväntningarna vas gäller reella framsteg är i den situation som råder påtagligt dämpade.

Det kommer att talas en hel del om att kärnvapen är farliga, vilket ju faktiskt är ett skäl till att ett antal stater anskaffat dem, och knappast kommer att övertyga dessa om att omedelbart avskaffa dem.

Möjligen kan man hoppas på att det blir möjligt med vissa begränsade steg framåt när det gäller tankarna på Mellersta Östern som en zon fri från massförstörelsevapen, men även här är motsättningarna påtagliga.

Till stor del handlar detta självfallet om Israel och dess faktiska men aldrig erkända innehav av kärnvapen.

 
Men på tisdag förflyttar jag mig till Washington för ett antal dagar där.

Samtidigt kommer Japans premiärminister Shinzō Abe dit för ett besök som bl a innebär det första anförandet av en japansk premiärminister inför kongressen någonsin.

Det är 70 år sedan det andra världskriget tog slut, men det är också avgörande förhandlingar om frihandelsavtalet TPP för Stilla Havs-området, och dessa två frågor kommer alldeles säkert att dominera det besöket.

Handelsfrågorna hållet på att bli mer kontroversiella här, eftersom ett stort antal demokrater tydligen vill gå mot president Obama när det gäller att ge honom en fullmakt för dessa förhandlingar.

Motståndet gäller nog främst TPP-förhandlingarna, men det är självklar att det har konsekvenser även för TTIP-förhandlingarna med EU. 

Mitt program i Waahington är diverse olika samtal, men på onsdag är jag inbjudan att hålla angörande på CSIS – Center for Strategic and International Studies – och det kommer jag att göra med fokus på utvecklingen i Europas närområden i öster och i söder.

Samma dag är f ö EU:s Federica Mogherini på snabbesök i Washington. Innan dess skall hon i morgon ut med örlogsfartyg i Medelhavet för att följa upp diskussionerna om hur EU bättre skall hantera den akuta flyktingkrisen.

Med där finns också FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, och det kommer nog inte att bli alldeles lätt at övertyga honom om visheten av de militära tillslag mot flyktingbåtar i Libyen som EU:s toppmöte i torsdags också talade om.

Denna utflykt medför att Federica Mogherini knappast kommer att vara med på det viktiga toppmötet mellan EU och Ukraina i Kiev i morgon. 

Där är det dock viktigt att det sänds tydliga signaler till Moskva om konsekvenserna om man skulle återuppta militära operationer i öster i strid mot vad som kommits överens i Minsk.

Dessa frågor – krisen med Ryssland och utmaningarna söder om och i Medelhavet – kommer alldeles självklart att vara centrala ämnen i många av de samtal som jag kommer att ha i Washington under resten av veckan.

Det är alltid av sitt värde att ta temperaturen på olika frågor i den amerikanska huvudstaden.

Början i New York.

NEW YORK: Det är lite kallare på denna sida Atlanten än i soliga Bryssel, men det sägs att det skall bli bättre under de närmaste dagarna. Vi får väl se vad helgen har att bjuda.

Som vanligt tog det sin lilla tid att komma in från Kennedy-flygplatsen, men jag hann i alla fall med en kort promenad till Barnes & Noble på Fifth Avenue innan det var dags att börja mina olika möten.

Men inköpen inskränktes till en bok om bärnstenshandeln tillbaka till antikens dagar. Östersjö-områdets strategiska betydelse är ju ingen alldeles ny uppfinning.

Det hanns dock också med några kaffe på en synnerligen lokal sylta med vår nye FN-ambassadör Olof Skoog. Han tillhör ju våra skickligare diplomater, och kommer alldeles säkert att göra en utomordentlig insats här.

International Crisis Group serie av möten denna helg inleddes med en lite större mottagning, och här fanns självklart bland många andra också Jan Eliasson. 

Men sedan blev det middag i elegant våning vid Central Park som helt och hållet dominerades av diskussioner om hur krisen mellan Ukraina och Ryssland skall hanteras.

Javier Solana, George Soros, Wolfgang Ischinger, Wesley Clark och andra garanterade att diskussionen i alla fall var både livlig och sakkunnig.

Och om betydelsen av frågan rådde det förvisso inga delade meningar i denna krets.

Det bör nog noteras att andra middagar ägnade sig åt andra delar av de olika globala utmaningarna. Mellersta Östern, Asien, Afrika…

Och när vi börjar våra mera formella möten i morgon blir det i första hand dessa andra globala frågor vi kommer att ägna oss åt. 

Från Bryssel till New York.

BRYSSEL: Intensivt men påtagligt intressant sedan  jag anlände hit på eftermiddagen.
Först en timme på informellt dialogmöte om och med Iran i regi av ECFR. 
Det säger sig själv att olika perspektiv och åsikter bröts mot varandra, men det var uppenbart att alla såg meningsutbytet som viktigt och intressant.
Sedan snabbt till diskussion om hur vi skall få fart på den europeiska ekonomin i samband med den stora lanseringen av nya PoliticoEurope. Många var där, och intresset var påtagligt.
Sist middag med Australiens Julie Bishop och olika näringslivsföreträdare.
Fokus låg på möjligheterna av ett frihandelsavtal mellan EU och Australien, men det säger sig självt att vi hade anledning att diskutera också annat, inklusive frågor på den mer utrikespolitiska dagordningen.
I en annan del av staden var det toppmöte med EU:s stats- och regeringschefer om flyktingkrisen i Medelhavet. Åstadkom mötet ingen annat så orsakade det i alla fall trafikkris i Bryssel.
Resurserna till EU-operationen Triton skall nu tredubblas, och åtskilliga nationer erbjöd sig att ställa olika resurser till förfogande. Det är utomordentligt, även om det nog kommer att ta sin tid att få allt på plats.
Förslag om fler legala vägar in i EU fick uppenbarligen ett mer kyligt mottagande, och de förlag som cirkulerat om någon form av militär insats för att leta upp och förstöra flyktingbåtar innan de ger sit iväg hänvisades klokt nog till ytterligare studium.
Allt detta dock sagt utgående från snabba mediarapporter. Jag skall självfallet också läsa igenom den formella kommunikén och försöka värdera dess innehåll.
I morgon bär det så av härifrån till New York och något dygn av styrelsemöte med International Crisis Group där. Början sker med mottagning och olika middagar i morgon kväll.
Och det kommer också att medföra att vi diskuterar igenom en rad olika av de kriser och utmaningar som nu står på den internationella agendan.

Försvar, Bryssel och flyktingkris.

STOCKHOLM: Arbetsdag i Stockholm som kom att fokuseras inte minst på olika frågeställningar kring de globala nätfrågorna.
Det händer mycket – och det kommer att hända ännu mycket mera.
Under dagen hade jag dessutom möjlighet att lite mer i detalj gå igenom det sakliga innehållet i försvarsuppgörelsen.
Mina tidigare kommentarer i det ärendet står sig, men möjligen med en lite positivare tonart. 
Det sker operativa förstärkningar, och det finns dessutom viktiga och explicita öppningar för de viktiga operativa förstärkningar lite längre fram när det gäller luftstridskrafter och kontrollen över Östersjön som jag argumenterat för tidigare.
Och det finns också andra positiva inslag som kanske inte är omedelbart uppenbara för den som läser dessa texter mer översiktligt.
Sedan hänger ju mycket på att det sakliga innehåll som beskrivs i uppgörelsen också kan förverkligas med de finansiella resurser som ställts till förfogande. Men det har försäkrats mig att de grundas i de beräkningar som försvarsmakten levererat.
Och då gäller det sedan att se till att dessa faktiskt håller. Budgetdisciplin är viktig i varje också statlig verksamhet.
I morgon bär det så för min del iväg till Bryssel, och det riskerar väl att bli en mindre mardröm.
Kombinationen av någon typ av stor strejk i staden och ett extra EU-toppmöte borgar för en röra väl utöver det sedvanliga. Det gäller nog att ha rejäla tidsmarginaler.
Där är jag först för att medverka vid lanseringen av den nya publikationen Politico.eu.
Förr fanns veckopublikationen European Voice, startad och driven av The Economist, men den tas nu över av amerikanska Politico som avser att göra för den politiska journalistiken i Bryssel vad man redan gjort för den politiska journalistiken i Washington.
Och man har redan visat en del av den nya stilen genom en inledande artikel kring kommissionspresidenten Jean-Claude Junckers närvaro – eller icke närvaro – i olika sammanhang i Bryssel.
Men där kommer jag att tala om ekonomiska utmaningar främst tillsammans med kommissionären Margaret Westager – som ju i dag inlett en process mot ryska Gazprom – och den liberala gruppens i Europaparlamentets ordförande Guy Verhofstadt. 
Sedan på kvällen blir det middag mer fokuserad på relationerna med Australien. Utrikesminister Julie Bishop har ju sedan jag träffade henne i Haag i förra veckan hunnit med att besöka bl a Teheran.
Utgången av toppmötet återstår självfallet att se, men ECFR kommer att publicera ett uttalande med olika förslag på hanteringen av flyktingkrisen som kommer att undertecknas av bl a Javier Solana och mig.
 

Om Finland och Medelhavet.

STOCKHOLM: Det blev en spännande valvaka efter det finska valet i går, och de svenskspråkiga sändningarna på Finlands TV gav en mycket bra bild av utvecklingen, även om det blev en djupare belysning av resultatet i de mer svenskspråkiga bygderna.

Centerpartiet blev, som väntat, valets stora vinnare, om än något mindre så än vad de olika undersökningarna förutspått. Men att det blir dess ledare Juha Sipilä som kommer att leda Finlands kommande regering råder det knappast någon tvekan om.

Sammansättningen av denna regering i övrigt kommer det nog sannolikt att dröja innan vi får besked om.

En viktig fråga var hela tiden vilket parti som skulle bli näst störst.

För samlingspartiet var det uppenbart att man skulle förlora en del stöd. 

Den regering man lett sedan 2011 har varit ett rätt problematisk kapitel eftersom den ju inledningsvis inkluderade i stort sett hela det politiska spektrat. 

Inte minst har den haft svårigheter med att formulera en tillräckligt kraftfull ekonomisk politik, vilket inte minst avgående statsminister Alexander Stubb gång på gång påpekat.

Men när resultatet räknades blev samlingspartiets resultatet dock ett snäpp bättre än vad de flesta hade väntat. 

Problematiskt blev dock att medan samlingspartiet blev näst störst i antal röster medförde matematiken i valkretsarna att det blev de s k sannfinnländarna som blev näst störst i antalet mandat i riksdagen.

Riktigt illa gick det dock för socialdemokraterna, och det kan noteras att den samlade vänstern levererade ett svagare resultat än på många decennier i landets politik.

Med stor sannolikhet kommer Juha Sipilä,  att försöka att bilda en relativt bred regering för att kunna få ett så starkt stöd som möjligt för den ekonomiska politik som måste föras. 

Uppenbarligen är hans syfte att före den formella regeringsbildningen få till stånd någon form av bredare uppgörelse också med arbetsmarknadens partner kring detta.

Allt detta tyder på att det kommer att ta sin tid, och att utgången knappast är given. Efter valet 2011 tog det två månader att snickra ihop den regeringen.

Att spekulera i personfrågor lönar sig väl i detta skede knappast. 

Ett antal kompetenta namn cirkulerar i spekulationerna om utrikesminister, men det finns också någon ur den finska politikens vaxkabinett som förefaller att aspirera. Den nuvarande utrikesministern Erkii Tuomioja omvaldes med fina personvalssiffror i Helsingfors valkrets.

Och på posten som försvarsminister är det väl ingen tvekan om att Svenska Folkpartiets Calle Haglund gjort ett mycket gott arbete. Men om SFP kommer med i den nya regeringen eller inte är inte klart.

Den ekonomiska politiken blir tveklöst den nya regeringens viktigaste och svåraste uppgift. Den analys som b l a Anders Borg på den finske statsministerns uppdrag tog fram visade ju magnituden av de utmaningar man står inför.

Vad gäller utrikes- och säkerhetspolitiken tror jag att det kommer att bli en betydande kontinuitet. Vissa skillnader kom i dagens under valdebatten, men i slutändan tror jag att det skedde en konsolidering kring vad som skulle kunna kallas den nordiska linjen.

Frågan om ett möjligt kommande medlemsskap i Nato kommer man med all sannolikhet att hålla öppen, men om man tar några steg därutöver i den frågan återstår att se. 

Den typ av beröringsångest som finns i delar av Sverige har man knappast – det säkerhetspolitiska tänkandet i detta vårt östra grannland har historiskt ett tydligt drag av både klarsyn och rationalitet.

Nyhetsflödet under dagen har till betydande del handlat om de nya flyktingtragedierna i Medelhavet, och detta har utlöst sedvanliga mer eller mindre mediedrivna panikmöten i Luxembourg och Bryssel.

Det blir nu ett extra toppmöte med EU:s stats- och regeringschefer i ärendet på torsdag, och det är väl sannolikt att det inte minst är krav från Italien som ligger bakom detta. Att man är mycket plågad av situationen är högst förståeligt.

Om man lyckas att åstadkomma någonting av substans till på torsdag är dock högst osäkert. Frågeställningen är ju dessvärre inte direkt ny, och har diskuterats vid åtskilliga tidigare tillfällen.

En möjlig och lämplig åtgärd vore ju att förstärka resurserna för den EU:s s k Operation Triton som nu opererar i området med främst isländska fartyg. 

Jag har i andra sammanhang sagt att här borde Sverige kunna ställa upp med något eller några av de större fartyg som Kustbevakningen numera har. Men om det finns någon beredskap för detta vet jag inte.

S k legala vägar in i EU finns ju inte minst genom FN:s system för s k kvotflyktingar, och logikt vore att åstadkomma en rejäl utökning av detta i förening med alla berörda stater att ta sin beskärda del. Och det handlar då inte bara länder inom EU.

Om det finns en politisk beredskap för detta i alla länder är dock en mer öppen fråga.

Jag har tidigare skrivit om att de bedömningar som görs inom EU:s myndighet FRONTEX är att det nu finns mellan en halv och en miljon människor som i det söndertrasade Libyen väntar på möjligheten att på ett eller annat sätt komma över till Europa.

Och det anger ju lite av dimensionen på den utmaning som nu det handlar om att hantera.

Till på torsdag, om jag har förstått saken rätt.

Lite om försvar och om Finland.

STOCKHOLM: Solig vårsöndag hemma i huvudstaden. Men åtskilligt att både följa upp efter veckan som var och förbereda inför den som kommer.

Den breda försvarsuppgörelse som träffades i veckan som gick kommer säkert att skärskådas i detalj av åtskilliga. Och riksdagens mer detaljerade diskussioner av frågan återstår ju.

Det kommer att kunna sägas såväl att det var en mycket viktig framgång att det var möjligt att i stort sett fördubbla den ökning av anslagen som den rödgröna regeringen hade tänkt sig som att det egentligen borde ha varit mer.

Och bägge påståendena är både riktiga och viktiga.

Men efter den dramatiska neddragning av försvaret som beslutades 2000-2003, och som en mycket bra dokumentär i SVT i veckan beskrev i detalj, sker nu en tydlig fortsättning av det trendbrott vad gäller försvarsanslagen som faktiskt inleddes under alliansregeringens sista år.

Alldeles avgörande, enligt min mening, är att denna nya trend nu etableras för en längre tidsperiod.

Jag hade önskat, i linje med vad allianspartierna lade förslag om för snart ett år sedan, att det kunde ha inkluderats åtagande om beställningar såväl av fler Gripen E-flygplan som en utökning av antalet ubåtar.

Men den möjligheten tror jag dessvärre försvann när ÖB valde att formulera sitt underlag inför försvarsbeslutet på det sätt han gjorde.

Det är lätt att tala om de säkerhetspolitiska utmaningarna i dagsläget, och mycket av debatten hävdar ju om detta, men jag är betydligt mer bekymrad över vad som kan inträffa längre fram – säg perioden mellan 2018 och 2024 – och hade gärna sett tydligare markeringar av nödvändigheten av ökad operativ förmåga i detta perspektiv.

Och då är luftherravälde och kontroll över Östersjön, enligt min mening, av alldeles avgörande betydelse. 

Vad som kommer att komma ut ur den nya utredning som nu tillsätts också om Nato återstår att se. 

Socialdemokraterna fortsätter att vara närmast paniskt förskräckta över varje tendens till att ens tänka på den frågan.

Med rationellt tänkande har detta ingenting alls att skaffa.

Sverige säger ju nu tydligt att vi måste vara beredda att såväl ge som ta emot militärt stöd i olika konfliktsituationer också i vårt närområde.

Detta har upprepats från riksdagens talarstol åtskilliga gånger, och ingår nu i den centrala säkerhetspolitiska liturgin, men med visst undantag för relationen med Finland finns det inga konkreta förberedelser för detta.

Och det ser jag nog som den allra allvarligaste bristen i vår samlade säkerhetspolitik just nu. 

Att reparera den är en mycket viktig uppgift, och att göra det är ju dessutom någonting som tydligt ligger inom gällande säkerhetspolitisk doktrin.

Konkret handlar det om att med andra länder diskutera operativa planer och att göra operativa förberedelser. 

Sker inte detta blir ju deklarationerna i riksdagen bara tomma ord, och vi blir sittande med ett svart hål mitt i vår säkerhetspolitik.

Mer detaljerade diskussioner om denna del av vår säkerhetspolitik är – med all respekt för betydelsen av miljarderna – utomordentligt viktig.

I kväll kommer det alldeles självklart att bli spännande att se hur riksdagsvalet i Finland utfaller, och så småningom kommer det ju också att bildas en ny regering på dess grundval, även om det enligt finsk modell nog kommer att ta sin tid.

Säkerhetspolitiken kom att bli en viktig fråga i valrörelsen, och efter en del konstigheter är det nog mitt intryck att debatten stärkta stödet för såväl att stärka det nordiska försvarssamarbetet som för att hålla dörren till Nato öppen under den kommande mandatperioden.

Men vi lär få avvakta regeringsbildningen för att få definitiva besked på dessa punkter.

Och då bör det ju också ges besked om hur man kommer att utforma den ekonomiska politiken. 

Finland har ett rätt påtagligt behov av ekonomiska reformer just nu, och det trots att landets mer långsiktiga förutsättningar är mycket goda.

Jag ser nu fram mot en vecka som kommer att inledas med några påtagligt hektiska dagar i Stockholm – det har varit lite klent med tid för min del här under de senaste veckorna – innan det på nytt blir en längre period borta.

På torsdag reser jag till Bryssel, och därifrån bär det på fredag vidare till USA för ca tio dagar i New York och Washington med olika engagemang. 

Några dagar in i maj kommer jag att vara tillbaka här i Stockholm.

Mycket bra i Haag.

SCHIPOL: Efter en vecka mest i Haag med de olika cyberfrågorna är jag nu i alla fall på väg hem till en helg som bortsett från TV4 i morgon förmiddag inte erbjuder något speciellt program.

Och det skadar ju inte då och då.

Men det blev en mycket bra vecka.

I onsdags förmiddag publicerade vår globala nätkommission den rapport om skydd för privatlivet och övervakning som vi ju arbetet på sedan den rätt grundliga diskussionen i ärendet vid vårt möte i Storbritannnien för någon månad sedan.

Och den kom att få ett mycket positivt mottagande. Alldeles säkert kommer den att ge eko i debatten i olika länder.

Noterbart var att när EU:s Federica Mogherini och Nederländernas utrikesminister Bert Koenders publicerade en gemensam debattartikel om nätfrågorna regerade man uttryckligen till kommissionens arbete.

Självfallet är det på ett jättemöte som det här under de senaste två dygnen – ca 1.800 personer från större delen av världen – mycket de informella samtalen och kontakterna som är viktiga.

Och sådana har det varit åtskilliga av.

Viktigt för mig var att kunna förankra en del av kommissionens arbete hos utrikesministrarna för vissa av de länder som numera har nätfrågorna högt på sin politiska dagordning.

Och de länderna blir ju på goda grunder fler och fler.

Innan vi lämnade Haag hade vi i dag också möjlighet till ett studiebesök på Europol för att konkret diskutera dess viktiga arbete med att bekämpa olika former av kriminalitet på nätet.

Det blev en delvis teknisk diskussion om vad som kan göras bättre i dessa avseenden utan att inskränka på de värden vi har om skydd av privatlivet och medborgeliga fri- och rättigheter. Kommissionen innehåller ju en hel del expertis på alla delar av detta.

Sammanfattningsvis var det en mycket bra konferens som den holländska regeringen har all heder av. Såväl organisatoriskt som vad gäller det mer politiska innehållet.

Från London till Haag.

HAAG: Det blev ett snabbt men nyttigt besök i London i går eftermiddag och i dag på förmiddagen innan jag tog det rätt korta hoppet hit till Amsterdam och sedan Haag för veckans olika möten kring de viktiga nätfrågorna.

I London hann jag med att gå igenom olika frågor om planering med ECFR, och inte minst ett nyttig om än föga upplyftande diskussion om utvecklingen i olika delar av Mellersta Östern.

Betydelsen och fortsättningen av den saudiska offensiven i Yemen tillhörde det vi diskuterade mest. Och det ämnet kommer det att finnas skäl att återkomma till.

Annars blev det också i London diskussioner om nätfrågor och cybersäkerhet och vad detta kommer att betyda framöver.

Detta är också dagar när den brittiska valrörelsen drar igång på allvar.

När Labour presenterade sitt valmanifest i här var det tydligt att de främst strävade efter att återupprätta viss trovärdighet för sin ekonomiska politik.

De lämnade ett stort och besvärande underskott efter sig senast, och har väl knappast sedan dess gjort mycket för att reparera den skada deras trovärdighet då fick.

Nu talade Labour-ledaren Ed Milliband engagerat om att underskottet skulle minska varje år och att budgeten skall fås i balans under den kommande mandatperioden.

Gott och väl, men kräver ju samtidigt att man talar om i alla fall lite hur det skall ske, och på den punkten sades inte mycket. Kommentarerna från såväl politiska motståndare som andra var ty följande relativt kritiska.

Lite kändes detta väl igen hemifrån, där bristen på tydliga besked före valet nu lett till en situation med övergivet överskottsmål och starkt ökade skatter.

Och ur detta kommer knappast något gott att komma.

I dag på förmiddagen var det så Conservatives tur att lansera sitt manifest.

Och här låg fokus på förbättrade möjligheter för de som bor i allmännyttan att friköpa sina lägenheter. 

Det handlar inte bara eller kanske inge ens främst om att gå tillbaka till ett både populärt och betydelsefullt initiativ från Thatcher-tiden, utan också om att därmed också skapa ekonomiskt utrymme för att bygga ca 40.000 nya bostäder i allmännyttan främst för de med lägre inkomster.

Det handlar, som det brukar sägas, om att göra två flugor på smällen.

Att bedöma en valrörelse bara på dessa två manifest låter sig väl knappast göras. 

Opinionssiffrorna visar på ett tämligen dött lopp mellan de bägge stora partierna – en mätning gav dem 33% vardera – men i dag på morgonen kom mätningar som visade att Conservatives ökade något.

Och mitt intryck är att de fick mer momentum av sitt manifest än vad Labour, vars motsvarande ju hade ett till stor del defensivt syfte, gjorde.

Värt att notera att frågan om EU knappt verkar finnas i valdebatten. Uppenbarligen bedömar man att den inte tilldrar sig väljarnas intresse.

Och intrycket är också att UKIP och dess herr Farage har påtagliga svårigheter att få lyft i sin kampanj. Han kan ses som en effektiv underhållare och provokatör, men måhända inte så mycket mer än så.

Däremot går det uppenbarligen bra för det skotska nationalistpartiet SNP, som nu förefaller att äta upp åtskilligt av stödet för Labour i Skottland. De konservativa är ju redan närmast utrotningshotad ”north of the border”.

Valet är den 7 maj, så åtskilligt kan och kommer säkert att hända.

Redan på söndag är det dock val i Finland, och där är det ju uppenbart att det kommer att bli en ny regering med centerpartiet i ledningen.

Men vad som därutöver kommer att ske är fortfarande oklart. Undersökningarna nu tyder på att samlingspartiet och socialdemokraterna slåss om andraplatsen, medan sannfinländarna ligger påtagligt nära.

Slutdebatterna kommer med all säkerhet att bli viktiga.

Men nu befinner jag mig således i Haag för möte med Global Commission on Internet Governance, och tillsammans har vi middag i kväll med f d utrikesministern Uri Rosenthal som är den holländska regeringens särskilde representant för cyberfrågor och inte minst för den stora globala konferens kring detta som inleds här på torsdag.

Och I morgon förmiddag har jag pressbriefing här med ett längre uttalande kring frågor om skydd för privatlivet och övervakning som vi arbetat åtskilligt med, och som säkert kommer att tilldra sig viss uppmärksamhet.

Vecka i Haag med den nya nätpolitiken.

STOCKHOLM: Den kommande veckan kommer för min del nästan helt och hållet att handla om de globala internet-frågorna, och det med Haag i Nederländerna som den viktiga knutpunkten.

På torsdag samlas där den Global Cyber Conference 2015 som är en uppföljning på tidigare konferenser som hållits i London, Budapest och Seoul och som kommit att bli allt viktigare för att diskutera de olika utmaningarna inom cyber- och nätpolitiken.

Ursprungligen var det mycket cybersäkerhetsfrågorna som var i centrum, men samtidigt som de ju blivit än viktigare har det också blivit ökat fokus på friheten på nätet och på dess potential för ekonomisk och social utveckling.

Som utrikesminister var jag med på samtliga dessa tidigare konferenser, eftersom ju inte minst frågorna om friheten på och för nätet var frågorna där vi kom att tillhöra de ledande.

Men när jag nu åker till Haag gör jag det därför att vår Global Commission on Internet Governance inbjudits av den holländska regeringen. Förutom ett eget möte där under tisdagen och onsdagen kommer vi också att ge vårt bidrag till den mer officiella CSSC2015 under torsdagen och fredagen.

För min del blir det emellertid en lite mer splittrad vecka. I morgon flyger jag till London såväl för diskussioner på ECFR:s högkvarter där som andra arrangemang, och beger mig sedan mitt på dagen tisdag till Haag. 

Dock skall jag också vara här i Stockholm några timmar under torsdag förmiddag, så det blir en del flygande fram och tillbaka. 

Men de frågor som diskuteras är viktiga och kommer att bli allt viktigare.

Den holländska regeringen har också satsat stort på konferensen som öppnas av premiärminister Mark Rutte och sedan leds av utrikesminister Bert Koenders. Som särskilt ansvarig för arbetet har man dessutom rekryterat f d utrikesaministern Uri Rosenthal, och det har ju gett förberelserna en extra tyngd.

Vid mötet i Seoul 2013 tog jag upp den då nästan än mer diskuterade frågan om övervakning och lade fram ett förslag om sju principer som borde accepteras av alla. 

I grunden handlade det om att det måste finnas ett förtroende hos medborgarna för att det som sker i dessa avseenden är strikt nödvändigt, att det sker inom ramen för tydliga lagar och att det finns mekanismer för kontroll av det som sker.

Vad gäller Sverige lever de lagar vi har vad gäller den s k försvarsaunderrättelsetjänsten upp till mycket höga internationella krav, och ses allt mer som något av ett föredöme. 

Om samma kommer att gälla vad gäller inhämtning, lagring och utnyttjande av s k metadata när det gäller mer inhemska förhållanden har jag inte haft möjlighet att bedöma. Ett nytt utyredningsförslag har ju nyligen presenterats efter att det tidigare EU-direktivet i frågan underkänts av Europa-domstolen.

Alldeles säkert kommer dessa frågor att återkomma också i diskussionerna i Haag. Från vår kommissions sida kommer vi att publicera vissa preliminära ställningstagande kring denna och andra frågor.

Men säkert blir det mycket kring säkerhetsfrågorna med diskussioner också om cyber- och nät-konflikter eller t o m krig.

Den nordkoreanska attacken på Sony mot slutet av förra året var en viktig och allvarlig händelse, och på senaste tiden har det ju kommit allt fler exempel på att de politiska spänningar vi ser också resulterar i olika typer av operationer och konflikter på nätet.

Och tydligt är ju att det också finns resursstarka stater som är djupt engagerade i detta.

Men min dag i morgon börjar således med London, och först på tisdag finns jag i Haag för veckan med nät- och cyberpolitiken.

Med presidentvalet som kommer närmare.

PITTSBURGH: En gång var detta stålstaden före alla andra i denna del av världen, och vid förra sekelskiftet t o m USA:s andra största stad. Pittsburgh var en motor i den industriella revolutionen i Amerika.

Men allt förändras, och på 1980-talet drabbade strukturkrisen staden med stor kraft. På bara några år förlorade man kring 200.000 jobb när såväl stålindustrin till stor del kollapsade som samma öde drabbade en del av stadens andra anrika industrier.

Det var svåra år, men i dag ser läget helt annorlunda ut. Pittsburgh ses som ett av exemplen på framgångsrik industriell omvandling. 

Nu är hälsa- och sjukvårdssektorn större såväl i antalet anställda som i andel av stadens ekonomi än vad som gällde för stålindustrin under dess glansdagar. Och till det skall läggas stora och välkända universitet liksom ca 1.600 företag inom olika delar av högteknologi.

Men tyvärr har det för min del inte funnits mycket tid för att se staden eller regionen. Mitt besök här var ju för styrelsemöte med RAND, och det har det också varit från första minuten och intill dess att jag lämnar.

För mig var det värdefullt att återkomma till styrelsen i RAND efter att under åtta år ju haft ett annat uppdrag. 

Med sina ca 1.800 anställda, varav en majoritet har akademisk doktorsgrad eller mer, är RAND en fascinerande organisation när det gäller tankar, idéer och politik för framtiden.

Dess ursprung ligger i specifika amerikanska säkerhetspolitiska frågeställningar för ett halvt sekel sedan. Fortfarande är sådana en icke oväsentlig del av dess verksamhet, men numera är mer än hälften av dess arbete för uppdragsgivare utanför de sfärerna.

Och på detta möte har vi hittat på arbete inom så skilda sektorer som global energiförsörjning, kommande autonoma fordon och hur man bäst bekämpar användningen av tobak. Men också bl a sexuella övergrepp inom den amerikanska försvarsmakten liksom olika frågeställningar kring hur den s k Islamska Staten fungerar.

I den amerikanska utrikespolitiska debatten nu handlar det allra mesta rätt självklart om avtalet med Iran. 

Och det är tydligt att man på sina håll ser detta som ett sätt att komma åt Obama-administrationen. Att det råder olika tolkningar om vad man kommit överens om eller inte kommit överens om vad gäller lyftandes av olika sanktioner kommer nog dessvärre inte att göra debatten enkel.

Men de flesta bedömare jag talat med dessa dagar – och vid vårt möte fanns åtskilliga med tyngd i dessa frågor – trodde inte att kongressen i slutändan skulle lyckas att lägga några avgörande krokben för avtalet.

Osvuret är dock sannolikt bäst också i denna fråga.

Det kommande årets presidentval börjar allt mer sätta sin prägel på debatten. 

På söndag förväntas Hillary Clinton officiellt förklara att hon avser att kandidera, och få tvekar om att hon blir det demokratiska partiets kandidat. Viktigt blir hur hon nu omedelbart positionerar sig i debatten om avtalet med Iran.

På den republikanska sidan är bilden mer öppen och oklar, och kommer sannolikt att förbli så intill de första månaderna 2016. Frågan är bara om de olika republikanska kandidaterna kan undvika att förstöra varandra under den inbördes konkurrensen intill dess.

Under tiden fortsätter president Obama att regera. 

Det är ingen tvekan om att han ser avtalet med Iran som en viktig del av sitt ”legacy” och att han ty följande kommer att satsa hårt för att också få stöd för det. Och öppningen till Cuba är ännu ett tecken på de med amerikanska mått mätt mindre konventionella steg han är beredd att ta under sina avslutande år som USA:s president.

Nu öppnar sig molnen över Pittsburgh efter de åskregn som vi sett ett antal av över det senaste dygnet, och snart ger jag mig via Chicago av hemåt igen.

Men det har, som vanligt, varit intressanta dagar på denna sida Atlanten.

Och mycket snart komme jag att vara tillbaka här.

Och nu till Pittsburgh.

TABIANO CASTELLO: Dagarna i påsksolen här i norra Italien har passerat alldeles för snabbt, och i morgon är det dags för nya resor.

Mycket av den internationella debatten denna påskhelg har naturligt nog handlat om ramavtalet med Iran i den nukleära frågan.

Och jag har bidragit med en syndikerad artikel i internationell press som set finns länk till via Twitter här till höger.

Utgångspunkten för den är att stödet för detta avtal i Eurooa är så gott som unisont, och att det finns starka skäl för EU att vara på framkant när det så småningom förhoppningsvis blir aktuellt att suspendera och lyfta de olika sanktionerna mot landet.

I detta ligger ju också att man i den delvis lite vildvuxna amerikanska debatten skall vara medveten om att det finns en risk för en splittring över Atlanten i denna fråga.

Från europeisk utgångspunkt blir det viktigt att på olika sätt uttrycka stöd för president Obama i den debatt som nu förestår.

Lite närmare den debatten kommer jag i morgon när jag flyger till Pittsburgh i USA för två dagar av styrelsemöte med den stora tankesmedjan RAND Corporation.

Men redan till helgen är jag tillbaka hemma i Stockholm igen – inte minst för  att förbereda den kommande veckan med dess fokus på nätfrågorna i vid bemärkelse.

Hur konfrontationen i Yemen utvecklas är i sina detaljer inte alldeles lätt att bedöma. 

Men att vi ser ett Saudiarabien som arbetar med ny målmedvetenhet och styrka råder det ingen tvekan om. 

Och det skall nog ses inte bara i perspektivet av tronskiftet, utan också en viss mer långsiktig minskning av tilltron till USA som den makt man i alla avseenden kan lita på.

Konflikten i Yemen kommer med all sannolikhet att rita om åtskilligt i regionen, och då inte minst eftersom det är mycket svårt att se någon enkel eller snabb lösning.

Och på samma sätt som ju sammanbrottet i Libyen fått omfattande effekter i ett vitt område kommer det sammanbrott vi ser i Yemen med all sannolikhet att få det.

Jag skulle tro att jag kommer att få höra en del om amerikansk oro även kring detta under de närmaste dygnen.

Och nu till Pittsburgh.

TABIANO CASTELLO: Dagarna i påsksolen här i norra Italien har passerat alldeles för snabbt, och i morgon är det dags för nya resor.

Mycket av den internationella debatten denna påskhelg har naturligt nog handlat om ramavtalet med Iran i den nukleära frågan.

Och jag har bidragit med en syndikerad artikel i internationell press som set finns länk till via Twitter här till höger.

Utgångspunkten för den är att stödet för detta avtal i Eurooa är så gott som unisont, och att det finns starka skäl för EU att vara på framkant när det så småningom förhoppningsvis blir aktuellt att suspendera och lyfta de olika sanktionerna mot landet.

I detta ligger ju också att man i den delvis lite vildvuxna amerikanska debatten skall vara medveten om att det finns en risk för en splittring över Atlanten i denna fråga.

Från europeisk utgångspunkt blir det viktigt att på olika sätt uttrycka stöd för president Obama i den debatt som nu förestår.

Lite närmare den debatten kommer jag i morgon när jag flyger till Pittsburgh i USA för två dagar av styrelsemöte med den stora tankesmedjan RAND Corporation.

Men redan till helgen är jag tillbaka hemma i Stockholm igen – inte minst för  att förbereda den kommande veckan med dess fokus på nätfrågorna i vid bemärkelse.

Hur konfrontationen i Yemen utvecklas är i sina detaljer inte alldeles lätt att bedöma. 

Men att vi ser ett Saudiarabien som arbetar med ny målmedvetenhet och styrka råder det ingen tvekan om. 

Och det skall nog ses inte bara i perspektivet av tronskiftet, utan också en viss mer långsiktig minskning av tilltron till USA som den makt man i alla avseenden kan lita på.

Konflikten i Yemen kommer med all sannolikhet att rita om åtskilligt i regionen, och då inte minst eftersom det är mycket svårt att se någon enkel eller snabb lösning.

Och på samma sätt som ju sammanbrottet i Libyen fått omfattande effekter i ett vitt område kommer det sammanbrott vi ser i Yemen med all sannolikhet att få det.

Jag skulle tro att jag kommer att få höra en del om amerikansk oro även kring detta under de närmaste dygnen.

Ukraina och Iran

KIEV: Utomordentligt tidigt lämnar jag Kiev denna morgon. Nu styr färden mot norra Italien och några dagar av påskledighet där.

Gårdagen bjöd på fortsatta samtal och överläggningar med de ekonomiska reformerna liksom utvecklingen – fred eller krig? – i östligaste Ukraina i centrum.

På eftermiddagen träffade jag också premiärminister Yatsenjuk omedelbart efter det att han återvänt från sina överläggningar med förbundskansler Merkel i Berlin.

Att omsätta Minsk-avtalet i verklighet kommer knappast att bli enkelt. 

Och att den ryska sidan omedelbart bröt mot mycket centrala delar av det genom offensiven mot Debaltseve har knappast gjort saken enklare.

De mer politiska delarna kommer att bli påtagligt krävande.

Central är utan tvekan frågan om de lokalval som enigt avtalets tolfte punkt skall hållas där, om ön inte tidpunkten är specificerad.

Kiev har ju nyligen sagt att decentraliseringen av olika befogenheter till detta områdets myndigheter först kan ske när dessa val hållits på det sätt som föreskrivits.

Och det är ju en högst rimlig ståndpunkt. 

Valen skall hållas enligt de principer som följer inom OSCE och under övervakning av dess valorganisation ODHIR. Och dessutom inom ramen för ukrainsk lag.

Enligt min mening är det viktigt att förberedelser för detta startas så snart som möjligt. 

Och från Balkan finns ju erfarenheter av hur val som dessa kan ordnas också i konfliktområden. De principer som OSCE tillämpade där borde rimligen tillämpas även här. 

Om sedan Moskva och dess separatister kommer att gå med på detta är en öppen fråga. Det borde ju t ex kräva att man tillåter också ukrainsk TV i dessa områden för att garantera att alla partier får möjlighet att komma ut med sitt budskap.

Men från Kievs utgångspunkt borde det vara viktigt att visa att man ligger på framkant med tillämpningen av Minsk-avtalet också på dessa viktiga punkter.

Självfallet blev det också åtskilliga diskussioner kring frågan om decentralisering liksom till de olika mer militära frågeställningarna.

Huruvida Moskva och dess separatister kommer att gå till offensiven igen är alltid en fråga som diskuteras. Åtskilliga tror att en ny militär offensiv från deras sida – kanske för att inringa och ta hamnstaden Mariupol – ligger bara månad fram.

Men det vi tydligt ser är att man med ett mönster sol jag känner igen från Georgien efter kriget där slagit in på försök att destabilisera genom serier av bombattentat.

Det talas om ett 70-tal bombanslag under de senaste månaderna med koncentration kring Charkov och Odessa men också med en bomb i en förort till Kiev under gårdagen. 

Och det råder knappast någon tvekan om varifrån dessa kommer. 

Den ryska strävan att skapa oro och destabilisera är alldeles tydlig.

Och lika tydlig måste vår hjälp till Ukraina med att skapa stabilitet och fred vara. Från ECFR:s sida hoppas jag att vi efter denna resa skall kunna komma med viss ytterligare förslag i detta avseende.

I går kväll kom så beskedet från Lausanne att man mått en principiell överenskommelse i förhandlingarna med Iran kring de kärntekniska frågorna.

Alla detaljer är inte utklarade, men de resultat man visade upp var ändå imponerande, och efter detta finns det knappast någon väg tillbaka.

Nu inleds det politiska slaget om detta i Washington. Att president Obama tidigt och tydligt i går kväll gick ut i frågan visar att detta är ett slag som han inte avser att förlora.

Och det är viktigt att han för ett tydligt och klart europeiskt stöd i denna fråga.

Premiärminister Netanjahu i Israel kommer i sedvanlig ordning att göra allt han kan för att sabotera, och säkert kommer delar av republikanerna  i USA att gå i armkrok med honom i allmän motvilja mot såväl Iran som Obama.

Men det gör det ännu viktigare att den europeiska rösten kring detta viktiga avtal hörs tydligt och klart i den amerikanska debatten.

Enighet i och för Kiev är nyckeln.

KIEV: Det var en kort, intensiv men påtagligt intressant dag i den vitryska huvudstaden Minsk i går.

Och jag satte speciellt värde på att också kunna besöka den svenska ambassaden som nu börjat fungera igen efter den allvarliga bilaterala kris vi i haft med Vitryssland.

Om det politiska systemet i Vitryssland kan mycket sägas, men det är dessvärre svårt att se att det finns förutsättningar för någon vare sig omedelbar eller betydande förändring.

Politiska fångar finns fortfarande, och de stora offentliga medierna håller en tydlig regimlinje. Men nätet är fortfarande relativt fritt, och vissa oberoende media med spridning i övrigt finns.

Våra frågor kom att mycket handla om vart Vitryssland – med dess nuvarande ledning – vill gå vad gäller samarbete och integration i Europa.

Jag citeras i dag i vitryska media med att uttrycka erkännande för att Minsk fortsatt ger tydligt stöd till såväl Ukrainas som Georgiens territoriellas integritet. Och det förblir viktigt.

Den ekonomiska situationen är inte enkel. Det egenartade ekonomiska systemet – kring tre fjärdedelar av ekonomin är statsägd och statskontrollerad – överlever knappast utan en rejäl dos subsidier från Moskva.

Och det säger sig själv att detta innebär vissa begränsningar på landets utrikes- och integrationspolitiska handlingsfrihet, även om det skall sägas att man tämjt på ramarna rätt ordentligt under den ukrainska krisen.

Några avgörande genombrott i relationerna mellan EU och Vitryssland finns det knappast förutsättningar för, men samtidigt är det viktigt med kanaler inte minst i den geopolitiska mer laddade situation vi i dag har.

Och självklart har vi ett intresse av den långsiktiga reformeringen och moderniseringen av också det vitryska samhället. I långa avseenden ligger det närmars våra öppna och demokratiska delar av Europa än de mer slutna ryska delarna.

Från Minsk flög vi så i dag på morgonen hit till Kiev för en synnerligen intensiv dag av olika samtal.

Under eftermiddagen ägnade president Poroshenko mer än en timme åt att med oss diskutera de olika utmaningarna framöver.

Jag sade att som saken har utvecklats kan Putin knappast vinna, men Ukraina kan fortfarande förlora, och de avgörande slagen kommer att stå i Kiev.

Enkelt uttryckt: om enigheten kring en kraftfull reformpolitik kan bibehållas i Kiev, och enighet om ett tydligt stöd till Ukraina kan bibehållas i Bryssel, kommer Kremls möjligheter att splittra, söndra och destabilisera att de facto blockeras.

Och detta är det vi måste inrikta oss på.

Innan dess han vi med en viktig session på finansministeriet om den nödvändiga finansiella konsolideringen och det internationella stödet. Mycket tydligt at fler länder måste göra mera.

Och dessutom lunch med de ledare för krimtartarena som ju Ryssland vägrar möjligheten att återvända till sina hem på Krim.

I dag har de ryska myndigheterna där stängt den krimtartariska TV-kanalen ATR. Mönstret av repression är dessvärre mycket tydligt.

Vi har också hunnit med en mycket bra session med en rad parlamentsledamöter, möte med olika företrädare för civilsamhället och ett öppet möte och diskussion som Slovakiens ambassad hade vänlligheten att stå värd för.

I morgon fortsätter vi med början med möte med EU-delegatinen här, och sedan fortsättning under dagen. Huvuddelen av ECFR-delegation lämnar under dagen, men jag förblir här till mycket tidigt fredag morgon.

Och på Beau Rivage i Lausanne fortsätter samtalen..