Lördag med diverse

Vacker och klar höstlördag i Stockholm.

Det blir tid för lite frisk luft innan jag sitter några timmar på ett tomt och tyst UD för att gå igenom och förbereda inför den kommande veckan – Washington, New Delhi och Jakarta.

Men världen står sannerligen inte stilla, och det blir långa samtal till bl a Kabul med anledning av den allt mer komplicerade afghanska politiska utvecklingen.

Att jag kommer att få fortsätta att ägna den stor uppmärksamhet är alldeles uppenbart – men då är det en styrka med den starkare EU-strategi som vi nu fått beslut om.

Också utvecklingen i Mellersta Östern kräver uppmärksamhet. Utrikesminister Clintons blixtresa visar de svårigheter vi just nu står inför.

Dock hinner jag också avsluta en nyinköpt bok om hur de olika vetenskapliga rönen ledde fram till kapplöpningen till atombomben under det andra världskriget.

Jag måste medge att jag inte visste att det avgörande intellektuella genombrottet när det gällde delningen av uranatomens kärna skedde under en skidutflykt i utkanten av Kungälv.

Framgången i Bryssel

Så har vi då kommit hem efter ett med alla rimliga mått mätt lyckat toppmöte i Bryssel.

Att Fredrik Reinfeldt såg nöjd ut på den avslutande presskonferensen i eftermiddag hade sina mycket goda grunder.

Allt såg inte alldeles bra ut när vi samlades till mötets början i går eftermiddag.

Frågan om hanteringen av den tjeckiska frågans alla dimensioner hängde rätt tung över oss. Det fanns en alldeles uppenbar risk att detta skulle kunna spåra ur på ett sätt som skapade det ena problemen efter det andra.

Strax före middagen kunde dock genom skickligt diplomatiskt arbete den knuten lösas – och kvällens olika middagar kunde därmed få ett betydligt mera konstruktivt förlopp.

Men på klimatsidan var det åtskilligt som återstod – framför allt när det gällde den avgörande frågan om s k klimatfinansieringen.

Efter arbete under natten var det denna fråga som kom att kräva mest energi under dagen. Och det var först efter det att allt annat hade klarats av under den långa sittningen i plenum som de avgörande stötestenarna kunde hanteras av Fredrik i en mindre krets.

Vi utrikesministrar ägnade vår middag åt en diskussion om hanteringen av de olika större förändringar som nu ligger framför oss i och med att Lissabon-traktaten kommer att träda i kraft. Det blev ett öppet och inspirerande tankeutbyte som vi kommer att föra vidare under de kommande månaderna.

Men en del sakfrågor har vi dock haft att hantera också.

Vi gjorde ett tydligt uttalande om Iran – såväl den bedrövliga situationen när det gäller medborgerliga fri- och rättigheter som den just nu alldeles avgörande nukleära frågan.

Vi följde noggranna utvecklingen i förhandlingarna i Honduras.

Och jag hade anledning att ägna olika samtal åt en del av de mer eller mindre sedvanliga utmaningarna i sydöstra Europa.

Framgångarna med det tjeckiska problemet och med klimatfinansieringen – som bl a ger en stark bas för nästa veckas samtal i Washington och New Delhi – kommer säkert att dominera medias rapportering.

Men vi skall för den sakens skull inte glömma framgångarna i övrigt.

Den Östersjö-strategi vi arbetat så hårt med är nu beslutad och klar – verkställighet kan börja.

Och vi fick höga betyg för det inriktningsbeslut om den kommande europeiska utrikestjänsten som nu kunde fattas – detta kommer att bli den vid sidan av den amerikanska starkaste utrikesförvaltningen i världen. Det kommer att ta sin tid – men vi har nu gett färdriktningen.

Så det var nöjda svenska delegationer som åkte hem från Bryssel.

Och nöjda delegationer från övriga EU-länder också.

Så skall det vara.

Bra start – men en del återstår

Sen kväll efter det att toppmötet börjat.

So far so good. Viktiga frågor som mycket lätt kunde ha gått snett har lösts ut under kvällen.

Men en hel del återstår för morgondagen.

Än är vi inte i hamn. Men det var varit en bra start på detta första svenskledda riktiga toppmöte.

 

Till toppmötet

Efter sedvanligt regeringssammanträde i dag bär det av till Bryssel och EU-toppmötet där.

Vi kommer att kunna skörda hem betydande framgångar på detta möte.

Att Östersjö-strategin – viktig för oss! – går i hamn med brett stöd. Att det viktiga beslutet om inriktningen av EU:s kommande gemensamma utrikestjänst nu kan fattas i bred enighet.

Ingenting av detta var självklart för några veckor sedan – men nu kommer det att gå.

Med all sannolikhet kommer dock inte media att fokusera främst på detta – utan på de frågor som återstår att föra i hamn.

Den tjeckiska hanteringen är inte alldeles enkel – även om det handlar om någonting som nog inte kommer att rendera mer än en fotnot i historieböckerna.

Och i frågan om den s k klimatfinansieringen är allt inte löst. Här är det viktigt att Europa kan gå in med viss trovärdighet i slutförhandlingarna inför Köpenhamn.

Så det kommer att bli en hel del att göra i Bryssel under eftermiddagen, kvällen och morgondagen.

Mitt första möte när jag anländer i eftermiddag – Fredrik Reinfeldt är där redan från morgonen – blir med Tysklands nya utrikesminister Guido Westerwelle.

I går hade jag ett längre och mycket bra möte med Greklands nya stats- och utrikesminister George Papandreou.

Det bestialiska i Peshawar

Det är svårt att känns något annat än raseri över den bestialiska terrorattacken i Peshawar i Pakistan tidigt på morgonen i dag.

Mycket uppmärksamhet har – på goda grunden – riktats mot den attack i Kabul som bl a ledde till att fyra FN-antällda miste livet.

Från EU:s sida har vi fördömt den i skarpa ordalag.

Attacken i Peshawar riktades mot en marknad inriktad främst på kvinnor – och huvuddelen av de mer än 90 personer som slets i stycken av mördarbomberna var kvinnor och barn.

Mer än 200 personer skadades. Säkert många av dem för livet. Säkert många av dem barn.

Jag ser att talibanerna frenetiskt försöker att säga att de var inte skuld till just detta attentat. De känner säkert vreden mot detta dödande växa.

Om det var just deras grupp eller inte vet jag självfallet inte. Men jag vet att de som börjar det hatiska bombandet också har ett ansvar för dess fortsättning.

Dagens attacker i Peshawar och Kabul visar vad som står på spel.

För några år sedan gick praktiskt taget inga flickor i Afghanistan i skolan. Sådant förbjöds av talibanerna.

Allt i Afghanistan har förvisso inte gått rätt under de senaste åren.

Men trots allt går i dag ca två miljoner unga afghanska flickor i skola och får den möjlighet till en start i livet som bombernas och hatets män ville förneka dem – men som vårt skydd och våra insatser faktiskt gjort möjligt.

Kanske kan det hemska i Peshawar och Kabul i dag övertyga om hur viktigt det är att vi inte ger upp, ger efter och åker hem.

Förr eller senare skulle det komma att drabba också oss.

 

Den allt viktigare säkerheten

Jag väcks på morgonen av olika meddelanden om attackerna mot ett hotell och ett bostadshus för FN-personal i Kabul.

Alldeles uppenbart är att den ena eller den andra av de olika grupper som i media brukar samlas under beteckningen talibanerna vill göra allt de kan för att stoppa en andra omgång i det afghanska presidentvalet.

Ingen av de svenska utsända i den afghanska huvudstaden har skadats i denna attack. Men uppgifter talar om att ett antal FN-anställda dödats.

Men även om riskerna inte skall överdrivas slås jag ofta av skillnaden i den omfattrande säkerhet vi ger våra soldater och den vi har möjlighet att ge våra diplomater och biståndsarbetare – som dag efter dag utan något särskilt skydd arbetar mitt ute i det afghanska samhällets myller.

Vi måste ta deras säkerhet på ett allt större allvar.

Jag tror i och för sig att det ligger ett visst skydd i att arbeta öppet och fritt mitt ute i själva samhället. Jag tror att demonstrativt pansarskydd ibland t o m kan provocera och dra till sig hot som annars kanske inte skulle finnas.

Men det hindrar ju inte att lokaler och bostäder måste ha det skydd som vi kan ge.

Och detta gäller inte bara Kabul.

Det finns åtskilliga platser där vi nu måste ta dessa frågor på betydligt mycket större allvar än för bara några år sedan. Det kommer inte att bli billigt, men det är självfallet en kostnad vi måste ta.

Och detta tillhör de frågor jag kommer att diskutera med mina nordiska kollegor under dagen. När vi arbetar tillsammans har vi ibland möjlighet att komma fram till bättre lösningar på de allt viktigare säkerhetsfrågorna.

En bild…

Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord.

Här finns i så fall åtskilligt i form av en liten mosaik av bilder från det som uppmärksammats av internationella bildbyråer under den allra senaste tiden.

Mest med Rysslands Sergej Lavrov, USA:s Jim Steinberg och EU:s Javier Solana.

Men lite speglar det i alla fall mångsidigheten i mina dagar under de senaste två veckorna.

Framgång i Luxembourg

Det  blev en halvdag av påtagligt bra diskussioner och tydliga ställningstaganden i Luxembourg i dag.

Viktigast var ställningsstagandet till EU:s strategi för fredsinsatserna i Afghanistan och hjälpen till det demokratiska Pakistan.

I bägge fallen handlar det om initiativ av det svenska ordförandeskapet – och resultat av ett rätt betydande arbete under de senaste månaderna.

Och ett kvitto på det var också det enhälliga stöd som strategin fick av alla ministrarna i Luxembourg. Det ger en tydlig signal när det gäller det fortsatta arbetet att också omsätta strategin i praktisk politik.

Den saken kommer – som jag tidigare skrivit om – att stå på dagordningen för diskussionerna i Washington nästa vecka med president Obama, vicepresident Biden och utrikesminister Clinton.

På den kommer också situationen i Mellersta Östern att stå.

Det var en bekymrad ton i den långa och öppna diskussion vi hade i den frågan tidigare i dag, och det finns ett tydligt behov av en mer djuplodande diskussion i frågan i Washington.

Det blir Javier Solanas och min uppgift att föra fram den oro som finns över att fredsansträngningar drabbats av nya svårigheter.

Medan vi satt inlåsta i sammanträdesfabriken hade vädret hunnit att bli soligt och ljumt, och det kändes inte alldeles naturligt att på eftermiddagen vända hemåt mot det lite dystrare väder som skulle vänta i Stockholm.

Det blev dock lite tid till arbete på UD – och samtal med bl a Kai Eide i Kabul om den aktuella situationen.

Linjedokument Afghanistan

Efter gårdagens middag fortsätter våra utrikesministerdiskussioner här i Luxembourg i dag.

Viktigast blir diskussionen om det linjedokument om vår politik gentemot Afghanistan och Pakistan som vi nu arbetat fram.

Ofta framställs våra insatser i Afghanistan som uteslutande militära, och det är förvisso så att dessa insatser är alldeles avgörande.

Men allt tydligare inser nu allt fler att det är det afghanska statsbyggandet som är fredsarbetets kärna, och att vi utan framgång i det förr eller senare kommer att tvingas att ge upp.

Detta är bakgrunden till att vi som EU nu vill stärka och samordna våra insatser i detta avseende.  Vi satsar redan runt en miljard Euro om året på dessa insatser – och det kommer med all sannolkikhet att bli mera under de kommande åren.

Det finns en stark uppslutning bakom det linjedokument som i dag formellt läggs på ministrarnas bord för godkännande – vi har arbetat nära medlemsstaterna men också i samråd med främst FN men också USA.

Men arbetet kommer att fortsätta.

Vi ger nu konkret uppdrag till kommissionen att verkställa delar av detta beslut.

Och i det ingår också att vi vill ha förslag på en samordnad EU-representation i Kabul för att förstärka vår politiska närvaro där.

Dagens beslut är också en viktig bakgrund till våra diskussioner på toppmötet med USA i Washington nästa vecka. Gemensamma insatser i Afghanistan och Pakistan kommer att tillhöra de självklara samtalsämnena när vi sitter ner för diskussioner i Vita Huset.

Fortsättning i fabriken

Efter mötena med södra Kaukasus har vi nu börjat mötet med det s k allmänna rådet för att förbereda toppmötet mot slutet av veckan.

Det har sina sidor att sitta inlåst ett dygn i den tämligen charmlösa sammanträdesfabriken i utkanten av Luxembourg, och sitter man dessutom i ordförandestolen är marginalen för avvikelser obefintlig.

Men vi arbetar oss successivt igenom den rätt omfattande materian.

Av speciell vikt för mig är det stöd vi får för vårt arbete med det viktiga beslutet om inriktningen av den kommande gemensamma utrikestjänsten.

Efter en diskussion om arbetet inför Köpenhamn går vi så vidare med middagens mer informella diskussioner mellan utrikesministrarna.

Morgon med Kaukasus

Tidig morgon i Luxembourg och dagen börjar med arbetsfrukost med utrikesministrarna från södra Kaukasus.

Den kommer att handla om hur vi nu för det Östliga Partnerskapet vidare i detta område.

Men det handlar också om att värdera situationen efter det viktiga avtalet om normalisering mellan Armenien och Turkiet.

Efter frukost blir det så individuella samarbetsråd med de tre länderna innan det vid lunchtid är dags för gemensam presskonferens.

Att utveckla våra relationer med denna för framtiden allt viktigare region är ju en viktig uppgift under vårt ordförandeskap.

Inför det som kommer

För min del randas nu en vecka av intensiva möten – dominerad av utrikesministermötet i Luxembourg och EU-toppmötet i Bryssel.

I eftermiddag bär det iväg till Luxembourg för olika förberedande möten och en middag för diskussion om situationen i Mellersta Östern.

Det finns all anledning att känna oro för en situation där förutsättningarna för en genuin fredsprocess nu snarast försämrats och vi ser spänningar bygga upp kring bl a östra Jerusalem.

I morgon förmiddag har jag sedan möten med de tre samarbetsråden för de tre länderna i södra Kaukasus – Armenien, Azerbaijan och Georgien – som vi avslutar med en gemensam presskonferens.

På eftermiddagen börjar vi sedan med det s k allmänna rådsmötet som Cecilia Malmström leder. Här kommer det att handla om avstämning av förberedelserna inför torsdagens och fredagens toppmöte.

Vi utrikesministrar samlas sedan till middag för diskussion i olika frågor. Jag skulle tro att situationen i och kring Iran kommer att tillhöra kvällens viktiga ämnen.

Och vi fortsätter sedan våra diskussioner under tisdagen.

Viktigast blir då att anta den nya strategi för Afghanistan och Pakistan som vi arbetat fram tillsammans med medlemsländerna under de senaste månaderna. Det är första gången Europeiska Unionen på detta sätt engagerar sig aktivt i stabilitetsarbetet i denna allt viktigare region.

I samband med det kommer vi alldeles självklart att diskutera den aktuella situationen i de bägge länderna och vad vi kan göra. Bernard Kouchner var alldeles nyligen i Kabul.

På tisdagen kommer vi också att ta upp situationen i Mellersta Östern. Javier Solana var där i veckan och kommer att rapportera.

Så småningom bär det så hemåt – för att ansluta till sessionen med Nordiska Rådet i Stockholm.

På onsdag har vi nordiskt utrikesministermöte i anslutning till detta, och på torsdag bär det så av till Bryssel och EU-toppmötet där med alla dess frågor.

Och bortom denna vecka skymtar redan resan och mötena därefter med Washington, New Delhi och Jakarta på programmet.

Men till allt detta kommer jag att återkomma vart det lider.

Än är det trots allt bara söndag.

Världen lämnar Älvsjö

I dag avslutades så European Development Days ute på Älvsjömässan – och det blev min uppgift att tacka alla som kommit och som gjort den framgång som dessa dagar var möjlig.

Detta var det största arrangemang som vi har i Sverige under vårt ordförandeskap – och uppslutningen från inte minst utvecklingsländerna var verkligen imponerande.

Det var klimatfrågan som stod i centrum när mötet gick mot sin avslutning.

Premiärministrarna från Burkina Faso, Bangladesh, Kenya och Vanuatu talade effektivt om behovet av en överenskommelse i Köpenhamn.

Och mötet gav möjlighet också till en rad andra kontakter.

Jag hade t ex möjlighet att tala med den nya chefen för EU:s valobservationsmission i Afghanistan Thijs Berman om de utmaningar han kommer att ställas inför.

Det blir en avsevärt mer begränsad insats än vid första valomgången 20 augusti – men det är i alla fall viktigt att vi är där.

Men tack och lov hanns det på eftermiddagen med lite umgänge med den egna familjen också.

Det har inte varit så mycket av den varan på den senaste tiden – och blir inte så mycket under de kommande veckorna heller.

Milt och vackert

Landat i Stockholm igen efter en dag tur och retur Paris.

Och det kändes förvisso skönt att kunna gå utan ytterkläder i det fortfarande milda och vackra höstvädret.

De politiska samtalen i olika frågor var bra. Vi har gott och viktigt samarbete med Paris under ordförandeperioden.

Och till detta kom spännande diskussioner om olika strategiska framtidsperspektiv på EU-ISS.

Men nu är det skönt att vara hemma igen.

Tankesmedja i Paris

Fredagen blir för mig en dag med resa tur och retur Paris.

Det handlar om deltagande i årskonferensen för EU:s säkerhetspoltiska tankesmedja EU-ISS som ju har sitt högkvarter i den franska huvudstaden.

Det är den franske Europaministern Pierre Lellouche och jag som är konferensens avslutande talare.

Och det kommer att vara ett bra tillfälle att resonera kring en del av de strategiska huvuduppgifter som den europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken står inför under kommande decennier. Mitt i dagspolitiken behöver vi de lite längre perspektiven.

Men jag hoppas hinna med en del andra samtal i Paris. Vi har mycket som står på den gemensamma utrikespolitiska agendan.

Klimatkarta visar faror

När jag kom hem till Sverige i går kväll tog jag emot en kopia av den nya klimatförändringskarta som min brittiske kollega David Miliband har presenterat offentligt i dag.

Kartan är en dramatisk illustration på vad som kan komma att hända om vi får en ökning av den globala temperaturen med i genomsnitt 4 grader.

Ett genomsnitt är just ett genomsnitt – och kartan visar hur det i detta genomsnitt finns områden över oceanerna med mycket liten förändring medan det i bl a de arktiska områdena handlar om en dramatisk uppvärmning med dramatiska konsekvenser.

Att bromsa dessa förändringar är vad vi skall försöka uppnå vid klimatmötet i Köpenhamn i december.

På måndag kommer vi EU-utrikesministrar i Luxembourg att diskutera våra olika insatser för att stärka förutsättningarna för framgång där.

Och klimatkartan visar med all önskvärd tydlighet hur viktigt det är.

KFOR och ISAF

Regeringssammanträde med bl a beslut om förslag till riksdagen om vårt fortsatta deltagande i fredsinsatserna i Afghanistan och Kosovo.

Vad gäller Kosovo ser vi väl ett slut på den svenska militära insatsen där inom cirka två år.

Det innebär självfallet inte att vårt engagemang i stort för Kosovo minskar. Vi har betydande insatser i övrigt och är bl a en av de allra största när det gäller bistånd.

Vad gäller Afghanistan ser vi en svensk mer permanent militär närvaro där under det kommande året på ungefär 500 personer.

Det har ju skett en successiv ökning, men denna ungefärliga nivå bör ge det utrymme som krävs för att lösa de uppgifter vi har uppe i norra Afghanistan.

Jag tror också att det är ett betydande värde om vi kan få ett relativt brett politiskt stöd för denna inriktning.

Bättre atmosfär

Mellanlandning i Munchen på väg hem från Sarajevo.

Atmosfären i dagens avslutande möte i den s k Butmir-processen var radikalt annorlunda än när vi började i går på förmiddagen.

Då stakades det ut rätt maximalistiska och inte sällan oförenliga positioner.

Nu betonades i stället faktiska möjligheter till framgång och uttrycktes stor erkänsla för vårt initiativ.

Utan att läsa in alltför mycket i detta var det i alla fall ett skifte värt att notera. Om det sedan återspeglas i de olika ledarnas offentliga uttalanden återstår att se.

Processen fortsätter nu med vissa direkta samtal i Bosnien, och nästa vecka får de hjälp av experter från EU och USA.

Jim Steinberg sade till pressen att han och jag var beredda att komma tillbaka om det skulle behövas.

Jo, så är det. Men det viktigaste är att Bosnien själv måste visa att man kan ta sig framåt.

Hemåt igen

Morgon med några intervjuer och samtal om situationen i Afghanistan och utmaningarna inför presidentvalets andra omgång 7 november.

Sedan har Jim Steinberg och jag avslutande möte med de bosniska partiledarna och därefter gemensam pressbriefing ute på Camp Butmir.

Vi redovisar då vår bedömning av vad processen hitintills lyckats att uppnå och den väg framåt vi ser under de kommande veckorna.

Och så bär det hem mot Stockholm.

Små stegens och stora ordens land

Solen har sänkt sig ner över ett rätt vintrigt Sarajevo. Vi förbereder en middag för att gå igenom dagen och summera våra resultat.

Det finns alltid en viss risk med att på detta sätt komma på hög politisk nivå till Sarajevo – en del politiska ledare ser det som en möjlighet att springa från vardagspolitikens mödosamma plikt och i stället ägna sig åt principiell retorik om de egna principer man ännu inte fått genomslag för.

Vi fick en hel del av den varan i dag på morgonen. Och därmed den oförsonlighet som följer med detta.

Sedan handlar det om att ta dem ner till det faktiskt möjligas lite mer prosaiska värld.

Och vi förklarade att vi tyckte de hade hyggliga möjligheter att gå vidare med ett antal steg som visserligen inte tillfredsställde någons maximala krav men som respekterade allas minimala stoppbockar.

Tillsammans skulle det ge landet en möjlighet att gå mot EU i alla fall i samma takt som regionen i övrigt. Det tror jag är viktigt.

Nästa år kommer att bli ett mer besvärligt år. Det är val till hösten, och jag fruktar att tidigare mönster med lite mer upphetsad nationalistisk retorik då kommer att upprepa sig.

Och lite är det så att de mest principfasta nationalisterna på ömse sidor spelar retorisk och politisk ping-pong med varandra. Den enes retoriska övertramp föder den andres…

Men just därför är det så viktigt att förankra den praktiska politiken i det som är praktiskt nödvändigt. Och att vända blicken från det som var till det som kan komma att bli möjligt.

Har vi – EU och USA gemensamt – lyckats att ta dem en bit på den vägen har det varit dagar av värde här i Sarajevo.