Jarl Alfredius

Det känns tomt och vemodigt när budet kommer i kväll om att Jarl Alfredius gått bort.

Det var inte länge sedan han fanns hos oss i TV-rutan snart sagt varje kväll. Och inte sällan stod jag där i studion och svarade – nåja, mer eller mindre – på hans olika frågor. Under rätt många år var han nyhetsankaret i nyhets- Sverige.

Säkert hade vi våra duster. Det låg i respektive roller. Men man skiljdes alltid med respekt. Hans avväpnande leende fanns alltid kvar.

Och det kommer det att fortsätta att göra. Trots kvällens dystra bud.

Bra resultat!

Det blev ett bra resultat från Afghanistan-konferensen i Haag i dag i form av den slutdeklaration som mer formellt antogs efter det att jag fått lämna för att hinna med planet hem till Stockholm.

Deklarationen anger vår gemensamma väg framåt.

Och jag vill passa på att lyfta på hatten för den holländska regeringen som med två och en halv veckas förvarning stampade denna mycket imponerande konferenslogistik ur marken.

Efter våra erfarenheter med Irak-konferensen förra våren – som ju också blev en succé – vet jag vad det innebär.

Hem från Haag

Efter att också ha hållit mitt inlägg, avverkat en serie av bilaterala möten och dessutom träffat TT och Ekot lämnar jag nu Afghanistan-konferensen för att ta mig tillbaka till Stockholm.

Konferensen blev – som avsikten var – en betydande politisk manifestation för de insatser vi gementsamt gör för att hjälpa landet.

Vi nordiska utrikesministrar hade ett långt och bra separat möte med president Karzai och de av hans närmaste ministrar som kommit med honom hit.

I fokus stod valet, polisfrågorna, de kommande valen och vikten av att värna yttrandefrihet och medborgerliga fri- och rättigheter.

Men nu bär det hemåt.

Morgondagen skulle ha varit en hel arbetsdag i Stockholm – men det ser ut att krävas en uttryckning till Bryssel för att försöka att hjälpa till att lösa problem.

Afghanistan-konferensen

Arla morgon och det bär iväg till Arlanda för att flyga till Amsterdam och därefter ta bil till Haag och den internationella konferensen om Afghanistan.

Det var den nya amerikanska administrationen som tog initiativet till denna mönstring av internationella och regionala krafter som är engagerade i landets fred och framtid.

Och det är FN:s mission i Afghanistan som håller i trådarna – under ledning av Norges Kai Eide.

Åtskilliga utrikesministrar kommer att vara på plats, liksom president Karzai från Afghanistan. Att Iran bara låter sig representeras på viceministernivå visar att man där spelar ett avvaktande spel inför de nya amerikanska propåerna om kontakter.

Någon i grunden ny inriktning av satsningarna i landet blir det knappast.

Men viktigt blir att understryka att det faktiskt finns mycket som håller på att bli bättre i landet. När Kai Eide nyligen rapporterade till FN:s säkerhetsråd var han påtagligt positiv till regeringens insatser på en rad områden samt till utvecklingen i ett antal regioner.

Och detta kan vara speciellt viktigt att understryka mot bakgrund av att vi nu går in i en period när striderna med all säkerhet kommer att öka. Dels därför att de alltid gör det när vintern ger vika för våren, dels därför att amerikanska förstärkningar inlednigsvis kommer att leda till fler konfrontationer med talibanerna.

Då är det viktigt att det finns ett perspektiv på det positiva i utvecklingen.

Sannolikt blir det också åtskilliga diskussioner om de kommande viktiga valen.

För min del blir det också en serie bilaterala möten med olika utrikesministrar. Pakistan, Australien och Canada står på programmet.

Och i kväll hoppas jag vara hemma i Stockholm igen.

Lämnar Meri-flygplatsen

Sitter på Tallinns flygplats – som sedan i går bär Lennart Meris namn – och väntar på att Estonian Airlines plan till Stockholm skall gå.

Och i dessa minuter landar också ett svenskt regeringsflygplan med Anders Borg ombord – tyvärr kommer vi dock att gå om varandra. Så kan det bli.

Eftermiddagens diskussioner på Meri-konferensen kom främst att handla om det Östliga Partnerskapet och de olika föräntningar som finns på detta – men också de besvärliga utmaningarna när det gäller att hantera Vitryssland stod i centrum för diskussionerna.

Innan dess hann jag med den bilaterala överläggningen med utrikesminister Urmas Paet och hans medarbetare. Eftersom vår ambassadör i Moskva Tomas Bertelman också finns i staden passade jag på att ta med också honom till vårt informations- och meningsutbyte.

Men nu bär det hem till Stockholm – och tidigt i morgon till Haag.

Viktig Meri-konferens

Intensiva diskussioner över ett mycket brett fält fortsätter på Meri-konferensen här i Tallinn.

Dagen började med energisäkerhet – en allt mer central fråga i den europeiska debatten – och har sedan fortsatt med den transatlantiska relationen.

Och efter mina bilaterala möten här återvänder konferensen på seneftermiddagen till frågan om det Östliga Partnerskapet innan det för mig är dags att återvända hem. I morgon är det för min del Afghanistan-konferensen i Haag som kallar.

Lennart Meri-konferensen här i Tallinn har nog vid det här laget etablerat sig som den ledande mötesplatsen för denna typ av diskussioner i norra Europa. Andra kan kanske känna en viss avundsjuka, men det viktiga är nog att vi alla inför kommande år ser konferensens möjligheter.

Våra bilaterala svensk-estniska relationer är det inget fel på, och trots kraftig – ja, brutal –  nedgång tror jag nog att den estniska ekonomin och det estniska samhället är tillräckligt robust för att klara även dessa dystra tider.

Den IMF-granskning – den årliga s k Article IV-granskning – som nyligen skedde av den estniska ekonomin gav ju ett mot bakgrund av den finansiella krisen påtagligt positivt omdöme.

När jag i kväll lämnar Tallinn kommer finansminister Anders Borg hit som avslutning på sin snabbresa till de tre baltiska huvudstäderna.

Och det är ytterligare en illustration på hur nära vårt förhållande är.

Kväll i Tallinn

Kvällen i den stora Estonia-hallen i Tallinn blev en vacker och gripande hyllning till f d presidenten Lennart Meri – framförd med estnisk körsång och vackra naturbilder.

Som inledningen på kvällen diskuterade på scenen president Ilves, Danmarks f d utrikesminister Elleman-Jensen, Ron Asmus från GMF och jag den liberala världsordningens nya utmaningar.

Men efter middagen  började konferensens mer allvarstyngda diskussioner.

Då dominerade en påfallande mörk bild av den ryska utvecklingen – framförd inte minst av ryska debattörer. Och det efterlystes en tydligare europeisk politik inför kommande östliga utmaningar.

Att utvecklingen kring Georgien har satt djupa spår var alldeles uppenbart – och föga förvånande.

I morgon fortsätter det så med de lite bredare perspektiven.

I Tallinn finns också Portugals utrikesminister Louis Amado, som i likhet med mig också skall ha bilaterala överläggningar med vår estniske kollega i morgon.

Diplomatisk supervecka

Denna söndag går väljarna till valurnorna i Montenegro för parlamentsval och i Turkiet för viktiga lokala val.

Och nu går vi in i den vecka som kommer att präglas av en serie av politiska högnivåmöten av varierande men stor betydelse – det blir lite av en diplomatisk supervecka.

För första gången lämnar president Obama den amerikanska kontinenten och åker till Europa med halt i bl a London, Strasbourg, Normandie, Prag och Istanbul.

Men serien av viktiga möten börjar redan i morgon – då jag fortfarande är i Tallinn – med arabstaternas toppmöte i Doha i Qatar.

Det finns åtskilliga frågetecken kring detta möte, som ju är ett försök att övervinna den splittring vi sett under den senaste tiden, men som också skall ses i ljuset av osäkerheten om utvecklingen i Iran och regeringsbildningen i Israel.

På sitt sätt är det också Iran som står i centrum på den stora internationella konferensen om Afghanistan i Haag på tisdag dit ca 80 olika delegationer väntas – inklusive Sverige.

Att USA:s Hillary Clinton kommer dit – liksom president Karzai från Afghanistan – är klart, men om Irans utrikesminister Mottaki kommer eller om det blir någon annan återstår att se.

På torsdag är de så dags för det stora G20-toppmötet i London för att diskutera tillståndet i den globala ekonomin och vad som kan göras. Sverige kommer att finnas med genom statssekreterare Per Jönsson från finansdepartementet.

Därefter utbryter på fredag och lördag det Nato-toppmöte som ju också skall högtidliggöra alliansens 60-årsjubileum och som ju förlagts till franska Strasbourg och omedelbart angränsande tyska Kehl.

Där finns – av lätt insedda skäl – inte vi med. I stället blir det intensivt besöksmottagande här i Stockholm. På fredag tar jag t ex emot Indonesiens utrikesminister, Afghanistans talman och ASEAN:s generalsekreterare.

För president Obama bär det på lördagkvällen vidare till Prag, och dit kommer på söndagmorgonen också bl a Fredrik Reinfeldt och jag för toppmötet mellan USA och Europeiska Unionen.

Efter det bär det för min del på söndagkvällen vidare till Istanbul för det stora mötet med Alliance for Civilisation – och dit kommer efter att först ha varit i Ankara också president Obama.

Lennart Meri och Estland

Efter en halv dag hemma bär det i dag iväg till Tallinn. Inte så långt – Tallinn är den utländska huvudstad som ligger närmast Stockholm.

Att våra relationer med Estland är goda är något av en självklarhet, men slumpen har gjort att det faktiskt var ca två år sedan jag senast var i Tallinn.

Nu åker jag dit för att i kväll i den stora Estonia-byggnaden medverka i öppnandet av Lennart Meri Conference 2009 på det som skulle ha blivit Lennart Meris 80-årsdag.

Lennart Meri var inte bara en stor kulturpersonlighet och statsman, utan kom dessutom att bli en personlig vän. När han gick bort på fem år sedan var det hans familj som bad mig att vara en av talarna på hans statsbegravning.

Men nu har fem år gått och den konferens som fått hans namn har gradvis blivit en allt mer betydelsefull plats för säkerhetspolitisk debatt och dialog i norra Europa. Tillsammans med Tjeckiens vice premiärminister Sacha Vondra skall jag bl a diskutera det Östra Partnerskapet och dess utveckling.

Och vi har dessutom en del annat vi behöver ta oss an.

I morgon blir det för min del också ett mer officiellt bilateralt möte med Estlands utrikesminister Urmas Paet. Vi sågs visserligen senast i går, men det har dock sitt värde att sitta ner för denna typ av mer organiserade genomgångar av relationerna.

I morgon kväll är jag dock tillbaka i Stockholm. Då väntar nya uppgifter.

Välkommen politik

I går kommenterade jag till media mer översiktligt den presentation av den nya amerikanska politiken för Afghanistan och Pakistan som president Obama nu gjort.

Men i dag har jag hunnit med att läsa igenom det s k vitpapper som man presenterat i dess helhet.

Och det ger anledning att närmast förstärka gårdagens välkomnande.

Att det nu sker betydande amerikanska militära förstärkningar i främst södra och östra Afghanistan är viktigt inte minst för att säkra genomförandet av årets president- och nästa års parlamentsval.  Dessa är i sin tur alldeles avgörande för den vidare politiska processen i landet.

Men tyngdpunkten i Obama-linjen ligger trots detta inte här – utan i stället på förstärkta civila satsningar i Afghanistan, en fördjupad politisk relation med Pakistan och en ny dialog i regionen i dess helhet.

Från europeisk utgångspunkt finns det all anledning att välkomna denna ansats – och det samtidigt som vi måste inse att den ställer krav också på oss. Inför vårt EU-ordförandeskap tittar vi ju på våra möjligheter att gemensamt bidra mera.

Och på tisdag i Haag kommer vi på en stor  och nyinkallad internationell konferens att diskutera dessa frågor ytterligare.

Sakta hemåt via Kastrup

På vägen hem från det informella utrikesministermötet i södra Böhmen har jag nu i alla fall kommit till Kastrup där det blir några timmars väntan på ett anslutningsflyg till Stockholm. Kvällen blir nog rätt sen innan jag kommer innanför dörren hemma.

Tyvärr hann jag inte vara med om hela lunchdiskussionen om den ekonomiska utvecklingen på Balkan, men jag välkomnade starkt att man valde att sätta de ekonomiska frågorna i centrum.

Serbien har just fått ett stort överbryggningslån av IMF – och Europakommissionen överväger viss hjälp – och tydligen har nu också Bosnien fått vända sig till IMF för akut ekonomiskt stöd.

Annars kom mycket av våra diskussioner att handla om hur vi skall övervinna de tendenser till blockeringar som nu finns i utvidgningsporocessen.

Vår politik i det avseendet summeras i den deklaration som blev ett resultat av vårt möte.

Jag hoppas att det vid nästa utrikesministermöte kommer att vara möjligt att sända Montenegros ansökan vidare till kommissionen för att börja arbetet med ett yttrande över landets möjligheter. Med all sannolikhet kommer det arbetet att ta minst ett år.

Därefter skulle jag tro att vi har att vänta en ansökan från Albanien, och den måste självfallet behandlas på samma sätt.

Akut viktigt är att övervinna den slovenska blockering som nu bromsar de kroatiska anslutningsförhandlingarna.

Att bilaterala tvister som denna – det handlar i allt väsentligt om havsgränser i de innersta delarna av Adriatiska Havet – skall kunna blockera europeiska processer är egentligen oacceptabelt, men dessvärre har vi ju redan sett det i den makedonska namndispyten.

Olli Rehn har nu lagt ett kompromissförslag om en process som borde kunna accepteras av såväl Ljubljana som Zagreb. Ordförandeskapet och vi övriga utrikesministrar uttalade vårt tydliga stöd för förslaget.

Början av den kommande veckan kommer att bli av stor betydelse för hur frågan utvecklas. Och redan innan denna fråga åter seglade upp såg det ut att bli en ganska så ansträngd vecka.

Men just nu är det den sega hemresan till Stockholm som gäller.

Balkan diskuteras i Böhmen

Tyvärr hann jag inte med att skriva någonting från vårt informella utrikesministermöte i går. Det fanns helt enkelt inte tid…

Men i dag på förmiddagen strålar solen över södra Böhmen och vi fortsätter våra diskussioner med västra Balkan på dagordningen. Då och då behöver vi en mer strategiskt inriktad debatt om inriktningen på vår politik.

Att stå fast vid vår politik vad gäller utvidgningen till västra Balkan är viktigt inte minst i denna tid av växande ekonomiska och sociala spänningar i regionen.

Risken är annars betydande att vi lämnar ett alltför stort utrymme åt populistiska krafter som i denna region ofrånkomligen kommer att klä sig i nationalistiska kläder med de konsekvenser detta kan få.

Det finns tongångar i debatten som gör mig orolig i detta avseende, och risken är att dessa tongångar kommer att breda ut sig i olika diskussioner inför valet till Europaparlamentet i juni. Därför är det viktigt att det kommer klara besked ur vår diskussioner i dag – och det utgår jag från kommer att bli fallet.

Gårdagens olika diskussioner refererade vi fram mot kvällen på en gemensam presskonferens, men om detta återspeglats i svenska media vet jag inte. Det internationella mediauppbådet här är betydande, men från hemlandet hittade jag bara Dagens Eko och Dagens Nyheter.

Snart kommer utrikesministrar från västra Balkan att ansluta till våra diskussioner, och därtill kommer kandidatländerna, vilket i detta sammanhang innebär också Turkiet.

Tio år efter Kosovo-kriget kommer vi att ha såväl Serbiens som Kosovos utrikesministrar vid lunchbordet – även om bordets namnskyltar av detta skäl bara ger individernas namn.

I går satt jag bakom ”Sweden”. I dag sitter jag bakom ”Carl Bildt”.

Efter den gemensamma  lunchen och dess diskussioner bär det för min del på olika krångliga vägar så småningom tillbaka till Stockholm.

Informellt i södra Böhmen

Efter gårdagkvällens middag i Bologna med  bl a Umberto Ecco lämnar jag nu statsbesöket i Italien för att åka till det informella mötet med EU:s utrikesministrar i Hluboka nad Vltavou i södra Böhmen.

Det italienska regeringsplanet med utrikesminister Frattini hämtar här i Bologna och tar oss till Prag – sedan får tjeckisk logistik svara för resten av transporten.

Dessa s k Gymnich-möten – uppkallade efter ett slott utanför Bonn i dåvarande Västtyskland där det första mötet av denna typ hölls – ger två gånger om året möjlighet till ett mer informellt meningsutbyte.

Och att alltid respektive partner är med ger det hela en än mer informell atmosfär – vilket har sin betydelse när det gäller att faktiskt också lösa olika politiska frågor.

Fredagens diskussioner skall handla om situationen i Mellersta Östern och hur EU klarar de civila delarna av olika fredsmissioner – på lördag är det situationen på Balkan som åter pockar på vår uppmärksamhet i olika avseenden.

Från Rom till Bologna

I dag på förmiddagen avslutades så statsbesöket i Italien mer officiellt uppe på Quirinalen i Rom. President Napolitano tog farväl med både personlig värme och officiell pompa i ett strålande väder.

Innan vi lämnade Rom hann vi med ett besök och genomgångar på de FN-organ i staden som svarar för jordbruksfrågor och livsmedelshjälp – FAO, IFAD och WFP.

Det var den både långsiktiga och omedelbara matkrisen som stod i centrum för samtalen där. Att finanskrisen nu tagit överhanden innebär inte att den långsiktiga matkrisen försvunnit.

Fram till ca 2050 måste matproduktionen i världen fördubblas för att föda ca 9 miljarder människor och att göra det på ett bättre sätt än i dag. Just nu ökar hungern i världen p g a kombinationen av finans- och matpriskrisen – och den utvecklingen måste brytas.

Sedan bar det av till Bologna där vi sedan dess tillbringat dagen – och mycket påtagligt är hur mycket större ett statsbesök är här än i ett Rom där sådana ju är mer vanligt förekommande.

Det står människor i gathörnen för att få en glimt av det förbipasserande svenska kungapartet, för att vinka eller ropa en hälsning…

I centrum har självfallet stått universitetet – Europas äldsta och under senare år inspirerande b l a det s k Bologna-programmet för att reformera den högre utbildningen i Europa i dess helhet.

Här hade f d kommissionspresidenten och premiärministern Romano Prodi och jag ett gemensamt möte med anföranden om europeiska framtidsutmaningar inför studenter och andra i en av universitetets fantastiska aulor.

Inspirerande var inte minst att möta de svenska studenter som under Erasmus-programmet studerar här. De klagade sannerligen inte på sitt val.

Nu väntar middag – med den förödande goda maten! – innan det är dags att förbereda morgondagens tidiga avfärd i riktning Tjeckien och helgens informella möte med EU:s utrikesministrar.

Andra dagen mot sitt slut

Ett statsbesök som detta är en snabb serie av olika arrangemang och möten, framträdanden och uppträdanden, med snabba bilkorteger mellan de olika platserna.

Och det kan inte undvikas att man lite lätt förlorar kontakten med världen i övrigt mitt i det hela.

Världen i övrigt har jag dock haft möjighet att diskutera med viss utförlighet med utrikesminister Frattini under dagen. Uppe på Capitolium-kullen talade vi gemensamt om Europas aktuella utmaningar inför en påtagligt stor publik.

Med premiärminister Berlusconi kom samtalet främst att handla om den ekonomiska situationen i våra respektive länder.

På det svenska residenset mötte vi inte bara ambassadens personal utan också huvuddelen av de 16 honorärkonsuler som Sverige har i olika delar av Italien och som gör ett viktigt och alltför lite uppmärksammat arbete med att hjälpa till att företräda vårt land.

I kväll ger så Kungen och Drottningen svarsmiddag för president Napolitano och han hustru och ett stort antal andra företrädare för italienskt och svenskt samhällsliv.

I morgon bitti blir det så avskedsceremonier innan vi i ett italienskt statsflygplan fortsätter till Bologna – Lars Leijonborg och näringslivsdelegationen tar dock snabbtåget till Milano för sitt fortsatta program där.

Andra dagen börjar

Solen lyser över Rom och statsbesöket här inleder strax sin andra dag.

För min del innebär den bl a ett offentligt framförande tillsammans med utrikesminister Frattini på Capitolium där vi skall diskutera framtidsutmaningar för det europeiska samarbetet.

Jag tror att det har alla förutsättningar att bli ett intressant samtal.

Men självklart kommer vi också att ha bilaterala överläggningar.

Och därtill bjuder den italienska regeringen under ledning av premiärminister Berlusconi på lunch uppe på Villa Madama med vacker utsikt över den eviga staden.

Samtidigt har Lars Leijionborg överläggningar i olika forskningsfrågor, och den stora näringslivsdelegationen har överläggningar med sina italienska motsvarigheter.

I enlighet med vad som brukligt är skall Kungen dessutom lägga ned en krans på den okände soldatens grav vid Piazza Venezia.

Ett statsbesök handlar om att mer ordentligt sätta vårt land på kartan i ett annat land.

Det är det vi alla här försöker att göra dessa dagar.

Mindre idealiskt

Det är förstås – om jag skall utrrycka mig ytterligt diplomatiskt – mindre idealiskt att den tjeckiska oppositionen lyckats manövrera fram en misstroendeförklaring mot sin regering mitt i landets ordförandeskap av den Europeiska Unionen.

Det framstår knappast som vare sig nationellt eller europeiskt ansvarsfullt att bete sig på detta sätt. Partipolitiska trätor av detta slag bör läggas åt sidan under ett ordförandeskap – det finns all tid i världen senare.

Trots detta utgår jag från att man på ett eller annat sätt hittar en lösning som innebär att den nuvarande regeringen fortsätter intill dess att den lämnar över ordförandeskapet till oss vid juni månads utgång.

Allt annat vore att tillfoga det europeiska samarbetet uppenbar skada.

Dag ett av statsbesöket i Italien

En statsbesöksdag som denna är alltid en blandning av ceremoni och substans. Så också denna första dag i Rom.

Att ceremonielet är ståtligt är knappast ägnat att förvåna. Quirinalpalatsets korridorer och prakt torde imponera på vem som helst. Rom är och förblir barockpraktens okrönta huvudstad.

Men det har också varit samtal med substans och av betydelse.

Med president Napolitano, som bl a hade utrikesminister Frattini med sig, diskuterade vi olika aspekter på den europeiska utvecklingen och hur Italien och Sverige kunde arbeta tillsammans.

Den 83-årige presidenten var en påtagligt vital och välinformerad samtalspartner också när det gäller aktuella delar av utrikessamarbetet inom Europeiska Unionen. Vi var ense om betydelsen såväl av Lissabon-fördraget som av en fortsatt utvidgning av vår gemensamma fredsunion.

Med oss har vi ju också Lars Leijonborg i egenskap av forskningsminister, och det ledde bl a till samtal om förhandlingarna just nu om var den stora neutronforskningsanläggningen European Spallation Source skall lokaliseras.

Här handlar det om en anläggning i kostnadsklassen ca 15 miljarder kronor och med mycket stor framtida betydelse, och från bl a svensk sida har vi föreslagit att den skall kunna läggas i Lund.

Ett beslut borde kunna komma före sommaren, och för oss är detta självfallet en viktig fråga. Sveriges anseende som forskningsnation förefaller dock att vara gott här i Italien.

Och sedan har vi fortsatt i senaten och i deputerandekammaren med diskussioner som också berört olika aspekter av den inrikespolitiska utvecklingen i våra respektive länder.

Själv hann jag också smita in i en bokhandel och inhandla ett exemplar av den förkortade pocketversionen av Edward Gibbons med all rätt klassiska The Decline and Fall of the Roman Empire – som började utges  1776 men fortfarande oöverträffad i sin klass och alltid i sina olika delar lika läsvärd.

I kväll väntar så president Napolitanos statsbankett för Kungen och Drottningen uppe i Quirinalpalatset.

Lämnat snön

Samtidigt som världshandelsorganisationen WTO rapporterar om något av en kollaps för världshandeln – man förutser en volymnedgång för export med 9 procent under detta år – förefaller USA äntligen att ha producerat en mer trovärdig plan för att stabilisera sitt banksystem.

Det är viktigt att denna plan också kommer att fungera – får vi inte ordning på kreditsystemen kommer åtgärderna mot den ekonomiska krisen i övrigt att bota föga.

Själv är jag nu i Rom – lämnat snön bakom mig – och alldeles strax börjar det svenska statsbesöket här mer formellt. Det blir pompa och ståt när president Napolitano tar emot Kungen och Drottningen.

För mig blir detta självfallet också dagar av politiska samtal.

Italien har detta år ordförandeskapet i G8 och kommer således att vara värld för det globala toppmöte på Sardinien i juli där Fredrik Reinfeldt kommer att företräda Europeiska Unionen.

Så förutom det snart sagt dagliga arbetet inom EU – där vi vad gäller t ex den viktiga utvidgningen har samma inställning – har vi åtskilligt att prata om när det gäller de större globala frågeställningarna.

Från snö till sol

Efter några dagar i vårväder i Bryssel var det onekligen en lätt chock att vakna upp i ett helvitt och snöigt Stockholm.

Men trösten är då att jag kommer att gå till sängs i ett Rom där vintern definitivt borde ha lagts till handlingarna vid det här laget.

Statsbesök – som det som i morgon inleds till Italien – har ett betydande symbolvärde i relationen mellan länder.

Denna vår – nåja, det kommer nog en sådan – åker Kungen och Drottningen på statsbesök till såväl Italien som till Nederländerna. Förra året var det ju statsbesöket i Ukraina som stod i fokus.

Och från regeringens sida är vi självfallet måna om att dessa besök skall utnyttjas också för bredare samtal och kontakter.

Det är därför såväl Lars Leijonborg – som skall underteckna ett forskningssamarbetsavtal – som jag själv är med. Och dessutom kommer det en betydande delegation av företagare för att knyta bättre kontakter på det området.

Det är i morgon förmiddag som president Napolitano tar emot uppe vid Quirinal-palatset i Rom och det officiella besöket tar sin början.

Men innan dess skall det hinnas med en arbetsdag i Stockholm och en flygning ner till Rom fram mot kvällen.

Jag hoppas att det blir en flygning från snö till sol.