Positivt i Somalia

BRYSSEL: Förseningen i dag medförde att jag dessvärre missade en del av dagens viktiga diskussioner. Så kan det bli.

Men jag anlände till lunchen med Somalia:s nye president och nya utrikesminister och diskussionen med dem.

I ett allmänt läge som mest bjuder på bekymmer och situationer som riskerar att utvecklas åt fel håll framstår situationen i Somalia som ett betydelsefullt undantag.

Det var för ca ett år sedan som inte minst EU accelererade de olika politiska insatserna för att ge landet en fungerande politisk ledning efter den något haltande övergångsfas som då började gå mot sitt slut.

Och det blev ett intensivt skede. Jag deltog i viktiga internationella möten i London, Istanbul och New York där vi strävade efter att koordinera och förstärka de olika insatserna.

Efter två decennier av sammanbrott och förstörelse haer nu landet en legitim och fungerande och imponerande politisk ledning. Ett nytt hopp har tänts för nationen.

Oerhört mycket återstår förvisso.

Bara vart fjärde barn i Somalia har i dag möjlighet att gå i skola. Så sent som förra året drabbades landet av en förödande hungerkatastrof. Terrorgruppen Al Shabab finns fortfarande om än krympande kvar.

Men det som skett under det senaste året visar dock vad som är möjligt med också samordnade internationella insatser. EU har varit en närmast avgörande kraft i detta.

Efter lunch fortsatte våra diskussioner inte minst med politik för Arktis.

Jag informerade om vårt arbete i Arktiska rådet och de olika utmaningar vi har att hantera inför ministermötet i Kiruna i maj, och från flera håll underströks såväl klimatfrågan som betydelsen av hänsyn till de olika ursprungsbefolkningarnas intressen i olika avseenden.

Vi kommer att återkomma till dessa frågor någon gång senare under den vår som förr eller senare måste komma.

Så blev det middag i Bryssel med olika diskussioner om EU-samarbetets och utrikespolitikens olika utmaningar.

Och i morgon förmiddag bär det så av till München och den årliga stora säkerhetspolitiska konferensen där.

Positiv värdering av vår utrikespolitik

BRYSSEL: Sent omsider har jag nu anlänt till utrikesministermötet här, även om det tog sin tid.

Det vanliga tidiga planet från Bromma fick ett tekniskt fel. Under alla år är det faktiskt första gången jag varit med om det.

Och alternativ var det inte gått om.

Med åtskilliga timmars försening lyckades jag i alla fall via Hamburg ta mig hit.

Så det blev lite extra lästid.

I dag har tankesmedjan European Council on Foreign Relations publicerat sin numera årliga utvärdering av den gemensamma europeiska utrikespolitiken och dess aktörer.

Och resultat är värt att notera.

För det första att den europeiska gemensamma utrikespolitiken fungerar bättre än väntat.

Den ekonomiska krisen kastar förvisso sin skugga över Europa och mycket av det som EU arbetar med, men på centrala områden ger utvärderingen av ECFR i alla fall den europeiska utrikespolitiken ett påfallande gott betyg.

ECFR skriver:

”Across the range of issues that the Scorecard assesses, Europeans generally performed better than the previous year… Europe performed surprisingly well in its foreign policy in 2012.”

Och det är ett viktigt konstaterande också från svensk utgångspunkt. Vi tillhör ju dem som är allra tydligast engagerade för att bygga upp stark gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik.

För det andra konstaterar man att Sverige mycket tydligt framstår som en av de ledande aktörerna när det gäller att forma denna politik.

Tillsammans med de tre stora Storbritannien, Frankrike och Tyskland tillhör Sverige i ECFR:s utvärdering mycket tydligt en ”tätklunga” med tungt inflytande över hur politiken formas.

Och det innebär att vi genom hårt arbete har skaffat oss ett inflytande en bra bit över vad bara vår storlek inom EU skulle berättiga oss till. Sverige har trots allt inte mer än strax under 2% av EU:s invånare.

Det kan finnas skäl att citera vad ECFR har att säga om Sverige:

”In 2011, Sweden also emerged as one of the most frequent leaders in European foreign policy, particularly on multilateral issues and crisis management.”

”Although in 2012 it led on 10 components of European foreign policy compared to 11 in 2011, this time that made it almost as much of a leader as the big three.”

”Like France and Germany, Sweden was categorised as a leader in at least one aspect of each of the chapters of the Scorecard, which indicates that it is engaged across the spectrum of European foreign policy and not simply in regions of specific interest.”

Och det är ju smickrande. Såväl för oss ansvariga på den politiska nivån som för alla skickliga och engagerade medarbetare i utrikesförvaltningen.

Men också förpliktande.

Att i en allt mer krävande utrikespolitiskt miljö fortsätta att vara den pådrivande konstruktiva kraft som vi strävar efter att vara kommer att kräva intensifierade insatser under det år som kommer.

Öppenhet och sekretess

STOCKHOLM: Ännu en behövlig arbetsdag i Stockholm, men också med överläggningar med presidentrådgivare från Khartoum med fokus på att överbrygga motsättningarna mellan Sudan och södra Sudan.

Något media ger braskande rubriker åt riksdagens konstitutionsutskotts granskning av regeringskansliets arkivrutiner. Och vill få det att låta som att vi vill hindra insyn och offentlighet.

Så är det inte.

Däremot är det i främst UD:s fall ett särskilt problem förknippat med den nödvändiga sekretessprövningen i samband med att handlingar lämnas ut.

Också KU framhåller, att ”varje gång någon begär ut en handling ska en sekretessprövning”, och man skriver också att ”sekretessprövningar inte får ske slentrianmässigt” utan att ”noggranna prövningar måste göras i varje enskilt fall”.

Under senare år har det kommit allt mer frekventa och omfattande förfrågningar om utlämnande av handlingar. Inte sällan är det mycket breda och omfattande beställningar som kommer in.

Att i dessa fall leva upp till KU:s krav på noggrann sekretessprövning av varje handling, och det alldeles oavsett om den är försedd med någon markering eller ej, är ibland både resurs- och tidskrävande.

Strävan är dock alltid att lämna ut så mycket som möjligt.

Och därför är det värt att notera att KU konstaterar, att ”det allmänna intrycket är att man vid de granskade departementen eftersträvar att lämna ut så mycket som möjligt” samt att ”noggranna sekretessprövningar görs” i ärendena.

Balansen mellan sekretess och öppenhet, nog så krävande, anses tydligen ha blivit rätt. Och det är väl det som är det viktiga.

Sedan har det uppkommit komplikationer i samband med att ansvaret för arkivhållningen 2006 övertogs av den s k förvaltningsavdelningen i regeringskansliet. Och till detta kommer komplikationen med dels det mycket stora antalet handlingar i UD:s del av detta och dels att det delvis är ordnat på ett annat sätt.

Och det är detta KU har synpunkter på. Det kan man förvisso ha, och det pågår ju ett arbete med att rätta till det.

Men i de avgörande frågorna om öppenhet förefaller KU tycka att det trots allt, och trots de hårda krav på sekretessprövning man ställt, skötts rätt.

Jag skulle tro att vi är en av de allra öppnaste utrikesförvaltningarna i världen, och ibland har jag ju t o m kritiserats i media för att vi är för öppna och inte vårdar sekretessen tillräckligt.

Men vi kommer att fortsätta att försöka vara öppna också med de möjligheter som ju sociala media ger. Min strävan i det avseendet är mycket tydlig.

Dock måste vi vara mycket noggranna i sekretessprövningen i samband med att handlingar lämnas ut.

Det är ju ett krav som KU ställer med förvånansvärt stor styrka.

Stockholm, Bryssel och München

STOCKHOLM: Det var sent i måndags kväll som jag efter diverse förseningar lyckades ta mig hem igen efter de intressanta dagarna med Latinamerika i Chile.

Och här väntade då två arbetsdagar innan det bär av igen.

Rapporter från världens olika hörn som måste gås igenom. Riksdagsfrågor som måste besvaras. Frågor som måste diskuteras med kollegor i regeringen. Förslag som måste förankras politiskt. Kommande aktiviteter som måste förberedas.

Så det blir bråda dagar om allt skall hinnas med.

På andra sidan Atlanten går nu John Kerry snabbt igenom senatens olika processer för att under någon av de närmaste dagarna kunna ta över som USA:s utrikesminister.

Och Hillary Clinton närmar sig den mer avkopplande tid som hon mitt i allt sitt engagemang ju också sett fram emot.

Relationerna till USA tillhör de frågor som står på agendan när EU:s utrikesministrar träffas i Bryssel i morgon. Det är ju bara när vi är på samma våglängd som EU och USA har någon möjlighet till inflytande över avgörande utmaningar.

Till den årliga stora säkerhetskonferensen i München, som inleds på fredag, kommer i år vicepresidenten Joe Biden, och det kommer att ge möjlighet att diskutera en del av dessa utmaningar.

Till München kommer i sedvanlig ordning också Rysslands Sergej Lavrov, och det ger möjlighet att med honom ta upp frågor som måste hanteras. Frågor kring det arktiska samarbetet är ju viktiga för oss bägge.

I går orienterade sändebudet Lakhdar Brahimi FN:s säkerhetsråd i New York om den allt allvarligare situationen i Syrien. I avsaknaden av en politisk process beskrev han hur landet bit för bit håller på att förstöras.

Självfallet kommer också den utmaningen att stå på vår agenda i Bryssel i morgon, och i München kommer jag också att träffa Lakhdar Brahimi för diskussion om möjliga vägar framåt.

Vi står inför viktiga vägval. Det finns de som snarast vill se på olika möjligheter att försöka att accelerera en militär lösning av konflikten. Men jag tillhör dem som snarare vill diskutera olika möjligheter för att komma närmare en politisk lösning.

Ingen av dessa vägar är någon självklar eller enkel väg till framgång. Men min fruktan är att den mer militära vägen kommer att leda till sådan söndring och splittring att landet och regionen inte kommer att kunna repareras för lång tid framöver.

Och konsekvenserna av det kommer att bli mycket allvarliga.

Vi står ju dessutom i en mer krävande situation inte bara i Sahel-regionen med Mali i centrum just nu utan också i delar av Nordafrikas.

De franska trupperna och Mali:s armé rycker nu fram och säkrar också Timbuktu. Det är självfallet alldeles utomordentligt och har vårt starka stöd.

Men jihadister mobiliserar samtidigt, och gör det över regionen i dess helhet. Terrorattacken i Algeriet var ett exempel på detta. Att vi med viss styrka fått uppmana många att lämna Benghazi i Libyen är ett annat exempel på denna utveckling.

Och jag fruktar att vi kommer att få se fler under den kommande tiden.

Stabilitetsinsatser i hela denna region, av olika slag, kommer att bli nödvändiga under en betydande tid framöver. Frågan är om vi har förmåga och instrument tillräckligt för det som kan komma att krävas.

Också det kommer att tillhöra torsdagens frågor i Bryssel.

Mitt i allt detta ser vi en allt mer oroande utveckling i Egypten med ett stort antal döda i de konfrontationer som skett och med en närmast total politisk låsning mellan president Morsi och det muslimska brödraskapet å den ena sidan och den mer sekulära oppositionen å den andra.

Och detta sker samtidigt som ekonomins möjligheter till återhämtning gradvis förstörs genom den ökade politiska osäkerheten. Att många egyptier upplever att de fått det påtagligt sämre sedan revolutionen kommer självfallet inte att göra situationen enklare.

Så de utmaningar vi står inför i vårt närområde är mycket betydande. De kräver noggranna europeiska överväganden, och de kräver nära samråd över Atlanten.

Och det är dessa frågor som kommer att stå i centrum för mig under de närmaste dagarna i Stockholm, Bryssel och münchen.

Hemåt igen

SANTIAGO: Så har då detta toppmöte nått sitt slut, en ståtlig ceremoni har avhållits och strömmen hemåt åt olika håll har inletts.

Intressant i de informella diskussionerna var hur man nu kommit över akut oro för den finansiella situationen i Europa. Ledande företrädare för Latinamerika talade om euron med en tillförsikt som man inte skulle ha gjort för något år sedan.

Men intressant var också de spänningar vi kunde se i Latinamerika.

I dag blev vi t ex föremål för ännu en föreläsning av Argentinas president om olika globala ekonomiska och finansiella frågeställningar.

Den diplomatiska etiketten tillåter mig knappast att återge en del av de något innovativa teser som hon förde till torgs.

Men även andra inslag var värda att notera.

Bolivias president hade en påtagligt annan inställning till det narkotika-problem som annars var ett av de genomgående och viktiga temana åtskilliga latinamerikanska ledares inlägg.

Och här finns ju ett högst påtagligt problem som många av dem brottas med sen decennier tillbaka, och som ju också har bredare internationell betydelse.

Vi ser ju hur narkotikasmuggling underminerar redan svaga stater i t ex Västafrika. Situationen i Mali har många bottnar, men detta är en av dem, och visar ånyo hur viktigt det är att vi arbetar mer tillsammans för att bekämpa denna farsot.

Lite underligt var det kanske att Cuba:s Raoul Castro satt tyst genom alla våra diskussioner i går och i dag. Det hade varit intressant att höra hur han förhåller sig till de olika principer som vi nu lagt fast i det gemensamma dokument som mötet resulterat i.

Och det inte minst mot bakgrund av att man ju nu övertar ordförandeskapet i CELAC från Chile. Ett hopp som nog är minst lika stort ideologiskt som det är geografiskt.

Nästa toppmöte i Europa om två år kommer också mot denna bakgrund att bli intressant.

Även om det kanske var de något avvikande rösterna som satte sin prägel på inte minst dagens informella diskussioner återvänder jag hem med ett starkt intryck av dynamiken i ett antal av de tunga länderna här.

Chile, Peru, Colombia, Mexico och Brasilien är ju t ex länder som utvecklas på ett mycket imponerande sätt – stabila ekonomier med öppna och globalt orienterade ekonomier.

Och som vi ju har all anledning att på olika sätt försöka förstärka våra relationer med.

Toppmöte i solen

SANTIAGO: Efter det förberedande utrikesministermötet öppnades i dag på eftermiddagen det formella toppmötet här.

Politiska ledare från 60 länder som totalt representerar ca en tredjedel av den globala ekonomin samlas för en eftermiddag, kväll och dag av överläggningar.

Och relationen mellan EU och Latinamerika är stark i alla tänkbara avseenden.

EU-länderna svarar för 43% av de samlade utländska investeringarna i regionen, och handelsutbytet har växt mycket påtagligt under de senaste åren.

Men den viktigaste faktorer bakom relationen är självfallet de politiska och ekonomiska förändringar som skett i denna region under de senaste decennierna.

Demokratin har konsoliderat och ekonomierna har öppnats upp, och hela regionen har därmed tydligt förändrats till det bättre.

Men självfallet finns det betydande skillnader mellan de olika länderna, och det har blivit tydligt under de olika diskussionerna här.

En mer vänsterinriktad grupp av länder försöker bromsa den öppnare politik som vinner terräng allt tydligare i regionen. Diskussionerna inom den latinamerikanska gruppen när vi skulle formulera en gemensam kommuniké var stundtals mycket starka.

Och vi har ju nu dessutom situationen att ordförandeskapet i CELAC, de latinamerikanska och karibiska ländernas organisation, efter detta möte går över från Chile till Cuba.

Och på område efter område, inte minst när det gäller mänskliga rättigheter, går ju den åldrande kubanska regimens politik på tvärs mot vad vi andra försöker att förankra allt starkare.

Efter dagens storstilade öppnande av toppmötet har vi haft mer inofficiella diskussioner med fokus på den ekonomiska utvecklingen.

Och den hade betydande värde – men också en del poänger.

Att höra Argentinas president mångordigt försöka undervisa EU om ekonomisk politik var ju på sitt speciella sätt minnesvärt.

Andra av regionens ledare pratade om dock huvudsakligen om sina olika prioriteringar när det gällde att utveckla sina länder.

Relationen med EU-länderna var viktiga för dem alla. Och betydelsen av de olika frihandelsavtal vi har betonades ofta.

Men också andra frågor kom upp. Till dessa hörde åtgärder mot droghandeln, som jag också talade om på utrikesministermötet i går. Och det är förvisso en fråga där jag anser att det måste känna till ett än effektivare samarbete.

I morgon fortsätter vi de informella diskussionerna i den begränsade kretsen. Tysklands förbundskansler Angela Merkel inleder och jag avslutar enligt den planering som nu finns.

Sedan bjuder Chiles president Sebastián Piñera på lunch och därefter är det många av oss som på olika sätt börjar försöka ta oss hem mot Europa igen.

Det kommer att ta sin tid. Någon gång måndag kväll är jag nog tillbaka i den nordiska vintern igen.

Från stjärnor till ministrar

SANTIAGO: Det var en i sanning fascinerande utflykt vi gjorde till nordligaste Chile och det stora europeiska observatoriet i Paranal i går och i natt.

Den vetenskapliga nyfikenheten är utan tvekan en av de faktorer som drivit Europa framåt under de senaste århundraden.

Och fortfarande är Europa utomordentligt drivande i detta avseende.

Två exempel på det är CERN vid Geneve och European Southern Observatory här i norra Chile. Och på sitt sätt arbetar de ju med samma utomordentligt grundläggande frågeställningar.

De enorma teleskopen vid Paranal kan nu se 12,3 miljarder år in i vårt universums historia. Universums skapelse genom Big Bang ligger ju bara en liten bit längre bort – den skedde för 13,73 miljarder år sedan.

Det var här allting började, och samtidigt som man med de allt större instrumenten vid European Southern Observatory här kryper allt närmare denna början, försöker man ju på CERN finna de partiklar som kan bidra till att förklara det allra första skeendet.

Det var ett långt sökande världen över som ledde till att man började att bygga europeiska observatorier just här. Mitt ute i öknen är nedsmutsningen med ljus minimal, och atmosfäriska förhållanden ger här också större klarhet än man kunna finna någon annanstans.

Sverige tillhörde de nationer som var med redan när detta började för mer än 50 år sedan, och vi bidrar såväl med närmare 40 miljoner kronor om året som med forskare som kommer hit för att utnyttja jätteteleskopens möjligheter.

Och frågorna som söker svar är många.

Om några månader kommer man här att se hur ett gigantiskt galaktiska moln börjar sugas ner i ett svart hål i själva kärnan av vår egen galax, och väntar då på ett fyrverkeri av olika fenomen att observera.

Och ständigt byggs verksamheten ut. I mars invigs en ny stor anläggning för radioastronomi i en annan del av öknen.

Inom ett decennium hoppas man kunna ta i drift det Extremely Large Telescope som kommer att byggas på en bergstopp rätt nära nuvarande Very Large Telescope. Med det borde man kunna se hur den allra första stjärnan bildades.

Då får vi nya svar, men med all säkerhet också nya frågor. Mänsklighetens sökande efter kunskap går vidare. Och vi européer förblir i den mänskliga nyfikenhetens allra främsta frontlinje.

Även i övrigt var det en spännande utflykt.

Utanför Antofagasta låg fartygen på rad och lastade koppar och lithium från de enorma gruvorna. Tunga fordon, enorma underhållsanläggninar, expanderande bostadsområden.

Men också öknens skönhet. En öken runt Paranal så öde att där finns praktiskt taget inget liv. Inga djur. Inga fåglar. Inga insekter. Bara tystnad.

Mycket tidigt i dag på morgonen – när månen gått ner under horisonten men innan solens strålar hade börjat skina – var vi uppe och såg hur Vintergatan i sin väldighet sträckte sig gnistrande över himlavalvet.

Där fanns Södra Korset och Magellans moln – närbelägna dvärggalaxer som förr eller senare kommer att konsumeras av vår egen – men också gnistrande satelliter som snabbt passerade förbi. Venus och Jupiter verkade nära.

Men nu är vi tillbaka i Santiago, och strax inleds möter mellan EU:s och Latinamerikas utrikesministrar som förberedelse på det möte mellan stats- och regeringschefer som tar sin början i morgon.

En mångordig gemensam kommuniké har förhandlats fram, och säkert kommer ett och annat anförande något längre än de knappt tillmätta minuterna att hållas.

Det verkliga värdet av möten som detta ligger snarare i de informella diskussionerna i olika frågor. Och det värdet är mycket betydande.

Jag ser t ex fram mot att möta Mexicos nya utrikesminister José Antonio Meade. Vi talades vid per telefon omedelbart efter det att han tillträtt. Och naturligtvis Brasiliens Antonio Patriota, även om vi ju sågs i Izmir ganska nyligen.

Det blir överläggningar i större format under eftermiddagen, och sedan middag med enbart utrikesministrar under kvällen. Den chilenska gästfriheten kommer säkert att visa sig från sin bästa sida.

Mot stjärnorna

SANTIAGO: Från kyla i Stockholm och snöslask i Paris har jag nu landat i det södra halvklotets sommar och sol.

Det är inte så att Chile ligger direkt nästgårds från Sverige, men det hindrar inte att det är ett land som vi har både nära och viktiga förbindelser med.

Delvis har det att göra med de mänskliga band som kom att formas av flyktingar efter militärkuppen 1973 – i dag anses ca 45.000 personer i vårt land ha sin bakgrund här – men delvis har det också att göra med att Chile är ett land i Latinamerika som i största allmänhet känns aningen mer nordeuropeiskt.

Till detta kommer självfallet en mycket framgångsrik både politisk och ekonomisk utveckling efter avvecklingen av militärdiktaturen 1990. På många sätt har Chile kommit att bli modellandet i Latinamerika.

Av olika skäl var jag här ett antal gånger under 1980-talet – det handlade inte minst om stöd till demokratiseringsprocessen.

Och på samma sätt som Fredrik Reinfeldt varit här på framgångsrikt officiellt besök var jag som statsminister här på officiellt besök.

Chiles förste demokratiske president efter diktaturen Patricio Aylwyn kom också på ett mycket viktigt besök till oss. Jag minns väl hur han fyllde Konserthuset i Stockholm och talade inför alla dem som i vårt land fått en fristad under de svåra åren.

Så när jag nu träffar utrikesminister Alfredo Moreno kan vi vara konstatera att de bilaterala förbindelserna mellan våra bägge länder är så goda man gärna kan begära.

Efter mötet med utrikesminister Moreno flyger jag dock tillsammans med Catherine Ashton ca två timmar upp till Antofagasta i de allra nordligaste delarna av landet.

Här finns inte bara den gruvindustri som ju är så betydelsefull inte bara för landet utan också för världen, utan också stora European Southern Observatory.

Härifrån – högt uppe i öknen – kan man bättre än från någon annan plats på jorden blicka ut i universum.

Och det är det vi tänkte försöka göra i kväll tillsammans med astronomerna vid det jättelika observatoriet i Paranal.

Tyvärr hinner vi dock knappast med att besöka gruvorna där uppe.

Chile är ju världens största producent av koppar, och här finns såväl den relativt nyöppnade gruva Escondida, som i dag är världens största, som den jättelika Chuquicamata som ju stått för världens största produktion.

Den chilenska ekonomin har utvecklats mycket väl under de senaste decennierna.

Andelen fattiga har t ex pressats tillbaka från ca 40% till ca 14%. Förra året växte ekonomin med ca 5% och i år väntas en nästan lika hög siffra.

En tydligt liberal ekonomisk politik har varit en viktig faktor bakom denna framgång, men också den starkt ökade efterfrågan på råvaror som drivits främst av expansionen i Kina och som vi ju tydligt ser effekterna av också i vårt eget land.

Kina konsumerar i dag ca 40% av världens kopparproduktion, och därmed är det ju naturligt att Chile på samma sätt som blivit fallet med åtskilliga andra latinamerikanska ekonomier fått Kina som sin viktigaste handelspartner.

Men viktigt för Chile är självfallet att inte vara bara en råvaruproducent, utan att utveckla en ekonomi på bredare bas.

Man har ett omfattande nätverk av väl fungerande frihandelsavtal, och det i förening med den ekonomiska politiken har ju lett ett stort antal inte minst svenska företag att etablera sig här och bidra till landets utveckling.

Efter Brasilien och Mexico är Chile den största marknaden för svensk export i Latinamerika.

Men nu är det närmast Antofagasta och universum som står på mitt program.

I morgon förmiddag – efter mycket tidig start från Paranal – är jag tillbaks här i Santiago för mötet mellan EU:s och Latinamerikas och Karibiens utrikesministrar.

Vart går Storbritannien?

STOCKHOLM: Alldeles strax bär det av till Arlanda och de olika flygningar som om sisådär 20 timmar kommer att ha fört mig till Chiles huvudstad Santiago och sol och sammanträden där.

Där möts först utrikesministrar och därefter stats- och regeringschefer från EU och Latinamerika och Karibien.

Utrikesministermöte huvudsakligen på fredagen, och därefter toppmöte under lördagen och söndagen.

Innan dess hoppas jag under torsdagskvällen kunna göra ett besök vid de stora astronomiska observatorier som europeiska nationer – däribland Sverige – uppfört i de höga öknarna i norra Chile.

Ingenstans på jordens yta ser man lika långt och lika klart ut i universum som från dessa.

Och kanske kan det då och då behövas lite mer galaktiska perspektiv på de frågor i övrigt som tenderar att uppfylla dagarna.

Vi får se.

I dag höll så Storbritanniens premiärminister David Cameron sitt tal om sin EU-politik.

Det var – och det var glädjande – ett tal som med kraft och konsekvens argumenterade för det europeiska samarbetets betydelse.

Men kompromissen med mer negativa krafter, som ju härjat tämligen fritt i den brittiska debatten under avsevärd tid, har nu blivit att han eftersträvar någon form av omförhandling och därefter ett ställningstagande till dess resultat i en folkomröstning under nästa mandatperiod.

Och därmed ger han sig in på ett vågspel med osäker utgång.

Det är självfallet Storbritannien självt som skall avgöra vad som ligger i dess intresse, men vårt intresse av ett öppet och starkt EU innebär ju att vi har ett starkt intresse av att också Storbritannien är med.

I detta ligger självfallet också att vi har ett intresse av att nationella intressen blir tydligt tillgodosedda i det europeiska samarbetet.

David Cameron var mycket tydlig med att den gemensamma marknaden är ett starkt brittiskt intresse, och att man vill både bredda och fördjupa denna.

Och i detta har vi alldeles tydligt samma intressen.

Kruxet är dock att det är denna gemensamma marknad och den gemensamma handelspolitiken som står för huvuddelen av gemensamt beslutsfattande, gemensamma institutioner och gemensamma regler inom EU.

Och den som börjar att erodera dessa riskerar också att börja att erodera den gemensamma marknaden.

I talet sägs åtskilligt om flexibilitet och olika hastigheter för olika länder i det europeiska samarbetet.

Och delar av detta har vi ju redan i dag.

Men om det som i dag är undantag i morgon upphöjs till regel riskerar vi att hamna i en situation där allt förr eller senare sätts i fråga.

Ett EU i 28 olika hastigheter – för att driva saken till sin spets – är ju faktiskt inget EU alls.

Det återstår under kommande år att se vad London verkligen vill i dessa frågor. På den punkten är talet föga klart, och det är i nuvarande läge nog mycket klokt.

Och därefter återstår att se vad av detta som är möjligt. Börjar det plockas russin ur kakan kommer nog åtskilliga plockare att anmäla sig, och strax finns nog inte mycket av russin kvar alls.

Med talet i dag har debatten i dessa frågor bara börjat. Vart den kommer att föra hän kan ingen i dag veta.

Att vi verkligen vill att Storbritannien skall fortsätta att vara med behöver knappast understrykas särskilt.

Men samtidigt är vårt intresse av ett starkt och sammanhållet EU, med fungerande gemensamma institutioner och ett fungerande gemensamt regelverk, mycket tydligt.

Och i detta står vi tillsammans med den alldeles överväldigande majoriteten av EU:s medlemsstater.

Det är ju på det sättet som EU kan bidra till att ge stabilitet och bättre möjligheter till ekonomisk utveckling.

Diskussion Afghanistan – destination Chile

STOCKHOLM: Arbetsdag i Stockholm också med uppföljning av den senaste tidens olika resor och kontakter.

Och besök av Ashraf Ghani från Afghanistan med diskussion av de olika utmaningar landet står inför.

Avgörande – det var vi ense om – var hur presidentvalet 2014 skulle skötas och hanteras. Det är den politiska övergången som är avgörande för landets stabilitet framöver.

På den mer renodlat säkerhetssidan är situationen nog bättre än vad de flesta hade förväntat sig. Och han berättade om samtalen i Washington nyligen om hur arbetet på dessa områden skall föras vidare.

Landets problem under kommande år är vida mer politiskt än militärt till sin natur.

Och om man klarar den utmaningen kommer det därefter till betydande delar att bli ekonomiskt.

Ett fattigt och förstört land med en snabbt växande och ung befolkning är en betydande utmaning i sig.

Men nu handlar det om att få alla avgörande delar av det afghanska samhället att acceptera den politiska process med valet i april 2014 i centrum som skall producera en efterträdare till president Karzai.

Och den uppgiften handlar om vida mer än valets teknikaliteter.

Perfekt blir det so oder so inte. Afghanistan är ju ett land där gissningarna om antalet invånare går rätt rejält isär.

Men det gäller att undvika en upprepning av den situation 2009 som ju nästan höll på att riva isär landet.

Och kring den utmaningen resonerade vi någon timma innan andra uppgifter kallade oss bägge.

Nu sitter han på planet tillbaka till Kabul. Sannolikt är det där vi ses härnäst.

Men det var uppföljning också i en rad andra frågor.

Och diskussioner inför kommande. I dag är det val till knesset i Israel och i morgon är det parlamentsval i Israel.

Morgondagen bjuder på besök av Litauens nya utrikesminister Linus Linkevičius. Vi sågs ju i Vilnius nyligen, men detta är hand första besök utanför den närmare baltiska kretsen.

Det finns mycket att diskutera – inte minst arbetet inför Litauens ordförandeskap i EU under andra halvåret i år.

Senare i morgon är det så dags att anträda den långa resan till Chile, Santiago och sommaren.

Då har Storbritanniens premiärminister David Cameron hunnit med att hålla sitt omdiskuterade tal om sin EU-politik.

Och Fredrik Reinfeldt har hunnit anlända till Davos-mötet där diskussion med såväl David Cameron som andra om de europeiska framtidsfrågorna står på hans dagordning.

Framsteg för Arktiska Rådet

TROMSÖ: Strax lyfter vi härifrån efter att ha tagit avgörande steg för att öppna Arktiska Rådets permanenta sekretariat här och framgångsrika samtal i olika arktiska frågor.

Den stora konferensen Arctic Frontiers samlar både politiker, diplomater och vetenskapsmän för breda bedömningar av utvecklingen i Arkis.

Men här fanns också ledande företrädare för det norska försvaret som konstaterade ett gott klimat också för militärt samarbete i regionen. Och från norsk utgångspunkt handlar det först och främst om Ryssland.

Vi gick också lunch och en tur med den norska kustvaktens imponerande fartyg Svalbard. Och utnyttjade den också till föredragningar om olika rön i polarforskningen.

Klimatfrågan och dess effekter här uppe i Arktis har självfallet varit i fokus, men också den ekonomiska utvecklingen. Det handlar om eneriresurser, mineraler och inte minst fisk.

Och jag sade att jag skulle tro att vi kommer att se en mycket dynamisk utveckling inte minst vad gäller utvinning av mineraler. Just nu påbörjas och diskuteras ju mycket stora projekt i norra Canada och på Grönland.

Viktigt också i det avseendet är att fullt ut ta tillvara på ursprungsbefolkningarnas rättigheter.

Efter en konstruktiv dag med konstruktiva samtal med min norske kollega Espen Bart Eide också i andra frågor återvänder jag nu till Stockholm.

Arctic Frontiers 2013

TROMSÖ: Efter dagens mycket givande diskussion med inte minst Uffe Elleman Jensen i bygdegården i Knäred – om freden, Europa och framtiden – har jag nu landat här uppe i nordligaste Norge.

Här i Norge dominerar självfallet terrordramat i Algeriet, och utrikesminister Espen Bart Eide har av lätt insedda skäl inte möjlighet att komma till kvällens middag som planerat.

I morgon hoppas han dock kunna vara på plats.

Då blir det stor diskussion om de olika utmaningar som Arktis och det arktiska samarbetet står inför.

Och på eftermiddagen tar vi viktiga steg för att etablera det permanenta sekretariat som Arktiska Rådet kommer att få här i Tromsö.

Att etablera detta har varit en av de viktiga uppgifterna för det svenska ordförandeskap som ju kommer att pågå fram till det stora ministermötet i Kiruna i maj.

Då är det Canada som övertar stafettpinnen.

Konferensen här blir en bred genomgång med medverkan av såväl politiska företrädare som forskare, näringsliv och olika intresseorganisationer.

Miljöfrågor kommer självfallet att vara viktiga, men också ekonomisk utveckling och ursrungsfolkens rättigheter i detta och i andra avseenden.

Inte minst dessa frågor betonas ju starkt av det inkommande canadeniska ordförandeskapet.

Efter morgondagen här återvänder jag så sent hem till Stockholm.

Och resten av den kommande veckan?

Ja, detta år kommer jag inte att finnas på World Economic Forum i Davos på det sätt som ofta varit fallet.

I stället styr jag onsdag eftermiddag iväg mot Santiago de Chile för att närvara vid toppmötet där mellan EU:s länder och de latinamerikanska och karibiska länderna.

Kontrasten mellan vintern i Tromsö och sommaren i Santiago kommer sannolikt att vara betydande.

Men nu är det vackra Tromsö som gäller!

Freden i Knäred

KNÄRED: Historiker förefaller att ha svårigheter att komma fram till en klar slutsats om vilka som är de två europeiska länder som fört flest krig mot varandra genom historien.

Sverige och Danmark tillhör avgjort finalisterna i den kampen, och jag skulle tro att Frankrike och England är den andra finalisten.

Efter det att Sverige 1523 definitivt brutit sig ur Kalmar-unionen räknar vi med i alla fall elva krig mellan våra bägge länder, och innan dess fanns det också åtskilliga som måste räknas.

Så jag skulle inte vara förvånad om det faktiskt är så att Danmark och Sverige är de EU-länder med den mest intensiva historien av krig mellan sig.

Men nu är det annorlunda. Kanske var det först med skandinavismen på 1800-talet som isen definitivt tinade mellan länderna, och sedan dess har vi ju växt samman med det nordiska samarbete, inom EU och bro över Öresund.

I dag är vi familj.

Och det är i den andan vi i dag här i Knäred firar den fred som slöts den i januari 1613 mellan Gustav II Adolf och Christian IV.

Med den avslutades efter två år av krig och två månader av diplomatisk kraftmätning det s k Kalmar-krig som skulle bli den sista av tvekamperna mellan det starka gamla danska riket och det då ännu långt svagare svenska.

Krigen därefter måste ses också i ett större sammanhang och hade också andra aktörer.

Det var en fred där i allt väsentligt Danmark drog det längsta strået, men där Axel Oxenstierna lyckades med den diplomatiska bedrift som blev det som kallats Älvsborgs lösen.

Men det var också en fred där Sverige tvingades ge upp Karl IX:s ambitioner att etablera den svenska makten uppe vid Ishavet mellan Tys- och Varangerfjordarna, och där man fick acceptera att Danmarks monark i sitt stora vapen fick föra också Sveriges tre kronor.

Och så är det ju – i bägge dessa avseenden – ännu i denna dag.

Här i Knäred inleds nu firandet av detta minne, och jag skall samtala om detta med bl a Danmarks f d utrikesminister Uffe Elleman Jensen.

Hit kommer också några av de framträdande ambassadörer vi har som har sina rötter i dessa sydhalländska bygder.

Sven Olof Pettersson är vår ambassadör i Canberra i Australien, och Torbjörn Pettersson har varit vår framgångsrika sådan i Kabul i Afghanistan. Och till listan av ambassadörstalanger från denna bygd kan läggas Lars Danielsson i Seoul i Korea.

När Axel Oxenstierna tillträtt som rikskansler två år före denna fred hade han i en PM sammanfattat sin syn på Sveriges läge och utmaningar.

Främst stod de utrikespolitiska. ”Alla våra grannar är våra fiender” – med det konstaterandet inledde han sin PM.

På några decennier skulle förhållandena i Norden ändras radikalt.

Den skickliga statsledningen i Stockholm byggde steg för steg en ny position för Sverige, medan den imponerande Christian IV:s utrikespolitik steg för steg havererade.

När förhandlare åter möttes vid Knäred 1624 kunde krig undvikas, men nu hade förhållandena förskjutits, och nu var det för första gången Danmark som fick göra eftergifter.

Det var en vändpunkt i Nordens historia.

Och vid det berömda mötet mellan monarkerna i Ulvsbäcks prästgård strax invid Markaryd misslyckades de att komma överens inför de stora kraftmätningar som tornade upp sig på kontinenten.

Ensam med sin armé steg Gustav II Adolf 1630 iland i norra Tyskland, och kastade Sverige in i det trettioåriga krig som skulle pågå till den stora europeiska freden 1648, och som inledde den s k stormaktstiden i Sveriges historia.

Christian IV hade byggt sina fästningsstäder – Halmstad och Kristianstad bland dessa – för att skydde sitt rike mot Sverige.

Men det hjälpte föga när de svenska arméerna anföll från Tyskland och till slut t o m tågade över Bältens is och dikterade den fred i Roskilde 1658 som gav dagens gräns mellan våra bägge länder.

1613 var Sverige ett land vars alla grannar var våra fiender.

Jag lärde mig en gång historien om mitt Halland inte minst som en gränsbygd där människor gång på gång drabbats av arméer, rövartåg, utskrivningar, fästningsbyggen och förstörelse.

S k bondefreder i gränsbygderna hade visat att det inte bara handlade om hat mellan folken, men missämjans kostnader var hög för de som bodde i dessa gränsbygder.

Trehundra år senare verkar allt detta avlägset.

Vi har lärt oss att i alla fall utrikespolitikens allra mest grundläggande uppgift är att se till att alla våra grannar är våra vänner, och i tider av accelererande globalisering är det ju detta som är något av kärnan i den Europeiska Unionen och dess politik.

Norden är nu för oss ett gemensamt hem, och vi ser på de tre kronorna i Danmarks vapen inte som någonting som skiljer oss åt, utan som påminner om allt det som förenar.

Fortfarande brottas både Sverige och Danmark från tid till annan med frågan hur vi skall förhålla oss till kontinentens numera mest politisks och ekonomiska dragkamper.

Men förhoppningsvis har vi lärt oss läxan från misslyckandet i Ulvsbäcks prästgård och inser att gemensamt engagemang med det övriga Europa är den viktiga vägen till fred för våra länder.

Så när vi i dag träffas i Knäred kan vi tryggt konstatera att vi lärt oss historiens läxor, tagit oss ur den mardröm Axel Oxenstierna övertog och gemensamt bygger vår framtid.

Fram mot kvällen flyger jag så vidare från Halmstad upp till Tromsö i nordligaste Norge.

Och där skall jag samtala om framtiden i de arktiska områden som ju faktiskt också diskuterades i de förhandlingar som ledde fram till freden här för 400 år sedan.

Vid Donau

BRATISLAVA: Lördag vid Donau som sakta och mäktigt flyter fram genom betydande delar av Europa.

Den gamla järnridå jag minns så väl finns inte längre. Det går snabbt på nya motorvägen från Wiens flygplats till Bratislava.

Och i kväll blir det stor fest i regi av Slovakiens utrikesminister Miroslav Lajcak. Och här samlas då åtskilliga företrädare för denna del av Europa.

För mig är det en möjlighet till kontakter med dem och med de olika frågeställningar som just nu är aktuella i denna del av vårt Europa.

I morgon är det t ex folkomröstning i Österrike om värnpliktens vara eller inte vara, och debattens vågor går synnerligen höga.

En del av denna handlar om teknik och pengar, men i grunden är det ofta djupare frågeställningar som kommer upp till ytan.

Vad är säkerhetspolitik för ett av Nato-stater så gott som omringad land som fortfarande vill beteckna sig som neutral?

Och hur klarar man de uppgifter som kan ställas med försvarssatsningarna som är mindre än hälften av de vi ju gör i Sverige?

Omröstningen är inte bindande, men sannolikt kommer den i alla fall att bli politiskt avgörande.

I Tjeckien stundar snart den andra och avgörande omgången i valet av ny president. Min kollega och vän Karl Schwarzenberg är en av de två kandidaterna.

Också här bubblar historien fram.

Karl kommer från en av de förnämsta böhmiska adelsfamiljerna med en lång historia av framträdande positioner också i det gamla habsburgska imperiet.

Familjen tvingades av kommunisterna lämna Tjeckoslovakien, och Karl Schwarzenberg blev en av de ledande förkämparna för mänskliga rättigheter för länderna bakom järnridån.

Det var så jag lärde känna honom när vi träffades första gången i Wien i slutet av 1980-talet. Få visste så mycket om det som höll på att hända bakom järnridån som han.

Och när Vaclav Havel blev det åter fria Tjeckoslovakiens president blev Karl Schwarzenberg en av hans närmaste medarbetare.

Men mot honom riktas nu en mer inskränkt nationalisms förgiftade pilar.

Det antyds att han inte är tillräckligt tjeckisk, och att han vägrar att se enbart svart och vitt i t ex diskussionen om fördrivningen av landets sudettyska befolkning 1945.

För mig är Karl Schwarzenberg som en av de kollegor jag genom åren satt allra mest värde på.

Hans med djup historisk bildning kryddade observationer och synpunkter har gett honom en särskild ställning i kretsen av Europas utrikesministrar.

Valet av president är självfallet den Tjeckiska Republikens eget. Möjligen kommer det att säga oss andra en del om denna.

Också kring detta misstänker jag att vi kommer att samtala i kväll.

På samma sätt som vi har starka band mellan våra länder i Norden är banden mellan länderna här nere mycket påtagliga.

Historien förenar mer än vad den skiljer, och framtiden förenar än mer.

I skuggan av Axel Oxenstierna

STOCKHOLM: Terrordramat i Algeriet fortsätter samtidigt som ansträngningarna att stabilisera situationen i Mali intensifieras.

Och sammantaget har självfallet utmaningarna i denna region kommit i starkt internationellt fokus under den vecka som gått sedan det snabba franska ingripandet för att stoppa rebelleras offensiv i Mali blev en nödvändighet.

Spänningarna i Mali har många bottnar, men den allvarliga utmaning vi ser i den större regionen handlar ju inte minst om de olika terroristiska grupperingar som vi ju nu ser i dådet i Alger.

Det finns inga snabba och enkla lösningar på dessa utmaningar, men att de kommer att kräva europeiskt engagemang under lång tid framöver är ju än tydligare i dag än för en vecka sedan.

Under dagen hann jag också med att uppdatera mig om de olika terroristiska grupperingarna i regionen och de konsekvenser dessa kan ha för också vårt arbete med att värna vår säkerhet och våra intressen.

Min dag i dag började dock betydligt mer lokalt.

Saco hade ordnar seminarium med anledning av att Gunnar Wetterberg fyllde 60 år, och vi var några som samlades där för att reflektera några decennier bakåt och dito framöver.

Och jag kom därifrån med ett exemplar av kortversionen av Gunnars förnämliga bokverk om Axel Oxenstierna och hans gärning.

Av de olika porträtt på både mer moderna och äldre utrikesministrar som hänger på UD i Stockholm är det porträttet av just rikskanslern Axel Oxenstierna som är störst och getts den mest centrala placeringen.

Och för det finns det ju fullgoda skäl.

Lite hann Gunnar Wetterberg och också med att tala om den fred i Knäred 1613 som jag skall diskutera mer i detalj på söndag, och som ju var en mycket imponerande diplomatisk insats av just Axel Oxenstierna.

Den intresserade i detta ämne rekommenderas för övrigt varmt den artikel som Danmarks förre utrikesminister Uffe Elleman Jensen publicerar i Berlingske i dag och som det finns länk till här till höger.

Terrordådet i Algeriet medförde att den brittiske premiärministern David Cameron uppsköt sitt aviserade tal om Europa-politiken, men utrikesminister William Hague och jag hade i alla fall ett samtal om vad det kan komma att innebära.

Han var på väg hem till Australien, dit jag hoppas kunna komma senare denna vinter.

I morgon väntar dock resa till Bratislava och sedvanlig ”diplomatisk bal” på inbjudan av min kollega Miroslav Lajcak med också några andra utrikesministrar.

I den gamla donaumonarkiens områden finns det traditioner som fortfarande står starka.

Och det finns dessutom mycket att tala om.

Därifrån bär det sedan på söndagen vidare först till Knäred i sydöstligaste Halland för möte om freden, Norden och Europa med bl a Uffe Elleman Jensen och därefter till Tromsö för – det är fortfarande planen – middag med Norges utrikesminister Espen Barth Eide.

Osäkerhet om tragedin

STOCKHOLM: I skrivande stund vet vi ännu ingenting om utgången av striderna kring gasanläggningen i Algeriet och ödet för alla dem som terroristerna hade tagit som gisslan vid sin attack tidigt i går.

Men det hemska som inträffat har än tydligare understrukit den långsiktiga utmaning som vi står inför i hela detta område.

Vid EU:s ministermöte i Bryssel i dag beslutades formellt om träningsmissionen i Mali, men diskuterades också de vidare och sammansatta utmaningarna i regionen.

Under tiden hade vi möte här i Stockholm mellan Sveriges och Finlands utrikes- och försvarsministrar.

Och där stod vårt fortsatta pragmatiska samarbete i relevanta frågor i centrum för diskussionen.

I morgon skulle Storbritanniens premiärminister David Cameron ha hållit sitt anförande om sin EU-politik, men händelserna i Algeriet har nu gjort att detta fått skjutas på framtiden.

Och lika bra var kanske det. I detta läge hade det hur som helst knappast varit passande.

Utomordentligt allvarligt

STOCKHOLM: En dag som till att börja med såg relativt väl ordnad ut men som kom att få ett något annorlunda förlopp.

De första timmarna tillbringade jag i kammaren i riksdagen i samband med årets första partiledardebatt.

Och det hade sitt intresse.

Oppositionen lyckades inte riktigt reda ut hur förslag på massiva skattehöjningar på ca 30 miljarder kronor skulle förbättra tillväxt och sysselsättning i Sverige.

Sanningen är ju att de skulle försämra situationen.

På eftermiddagen hade jag så överläggningar med Turkiets Europa-minister Egemen Bagis, och som vanligt hade vi öppna och konstruktiva samtal också om frågor som är påtagligt krävande.

De samtalen fortsatte så under mer informella former under kvällens middag med också några av de ledande företrädarna i utrikesfrågor för riksdagen.

Men situationen i och kring Mali har krävt allt mer av min uppmärksamhet.

Sent på eftermiddagen informerade jag först riksdagens utrikesutskott och sedan dess EU-nämnd om läget i landet och förberedelserna för det extraordinära mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel i morgon.

Och med undantag för Sverigedemokraterna, som är mot så gott som allt som har med omvärlden att göra, var det tydligt stöd för EU:s planerade utbildningsmission för Malis säkerhetsstyrkor och Sveriges medverkan i denna.

Vi diskuterade också den franska insatsen och vårt uttalade stöd för denna.

Samtidigt är vi medvetna om komplexiteten i den samlade situationen i landet. EU:s Sahel-strategi från mars 2011 kommer att kräva vårt engagemang och våra insatser under betydande tid framöver.

Nyheten om terrorattacken mot BP:s och Statoil:s gasanläggning i Algeriet kom så under eftermiddagen, och underströk ytterligare det stora allvaret i den samlade situationen i området.

Jag var omedelbart i kontakt med min norske kollega Espen Bart Eide, uttryckte vår solidaritet och vår fulla beredskap att ge den hjälp som vi möjligen kan ge i denna svåra situation inte minst för de norska medborgare som nu tagits gisslan.

Tidigare hade jag understrukit för utrikesutskott och EU-nämnd att de terroristiska islamister som nu attackerat i Mali, och mött motstånd, inte ser sina aktiviteter bara inom Mali:s gränser.

Det är en utomordentligt allvarlig situation vi står inför.

Och alldeles säkert kommer dessa frågor att uppta en betydande del av också min morgondag.

Anledningen till att jag inte kommer att kunna vara i Bryssel i morgon är att jag och Karin Enström får besök av Finlands utrikes- och försvarsministrar Erkki Tuomioja och Carl Haglund.

Vi hade en informell middagsdiskussion i Helsingfors i höstas, och kom överens om att fortsätta i Stockholm.

Då var det vår gemensamma medverkan tillsammans med Norge i luftövervakningsövning i Island som stod i centrum, och fullföljandet av den frågan kommer vi med all säkerhet att diskutera även i morgon.

Men säkert kommer diskussionen också att spänna sig över vidare fält.

Innan vi kommer att välkomna dem till Stockholm har vi dock regerinssammanträde, där den aktuella utrikespolitiska situationen inte minst i ljuset av utvecklingen i Mali och Algeriet kommer upp, och därefter en interpellationsdebatt i riksdagen om situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran.

Så det kommer nog inte att bli många lediga sekunder i morgon heller…

Finns vägar framåt i Syrien?

STOCKHOLM: Detta var dagen då vi samlat internationella och svenska Syrien-experter till en dagslång diskussion om möjliga vägar framåt i en situation som ter sig allt mer desperat.

Tyvärr finns inga snabba lösningar och dessvärre heller knappast några enkla vägar. Vi står inför utomordentligt svåra utmaningar.

Snart två år efter det att den kris som lett till krig inleddes i Syrien var det ingen som såg någon snar lösning.

Regimen är starkare än vad många föreställer sig, men kommer ändå aldrig att kunna vinna. Men inte heller oppositionens möjligheter att vinna ter sig i det överblickbara perspektivet särskilt påfallande.

Experter med konkret erfarenhet inifrån Syrien beskrev en situation med tilltagande lidande och förstörelse som kan pågå ett bra tag.

Det är inte svårt att nå enighet om att vi måste göra vad vi kan för att ändra på detta och få ett slut. Men inte lika lätt att se den enkla vägen till detta.

Experter uttalade starka tvivel på möjligheten att på ett avgörande sätt och i ett kortare perspektiv förskjuta den militära maktbalansen till oppositionens fördel.

Men samtidigt måste man konstatera att förhandlingsviljan på ömse sidor nu är tämligen begränsad.

Experter med bred erfarenhet inifrån landet var övertygade om att enighet i FN:s säkerhetsråd skulle kunna få stor politisk betydelse. Ett momentum till förmån för en politisk lösning skulle då möjligen kunna skapas.

Genève-plattformen från juli förra året förblir viktig, men behöver sannolikt förstärkas på ett antal punkter. Om detta skedde skulle det möjligen gå att få den stadfäst i en enig resolution av FN:s säkerhetsråd.

Det skulle kräva en vilja till kompromiss från alla sidor. Men andra alternativ som skulle kunna leda framåt hade de olika deltagarna i dagens diskussioner tyvärr svårt att se.

Skall denna väg vara möjlig fordras att vi nu prioriterar att nå denna enighet i FN:s säkerhetsråd. Skulle det vara möjligt kommer alla andra frågor upp – men skulle det inte gå kommer knappast någonting annat heller att fungera.

I dagens svenska debatt finns det de som vill att vi i stället skall prioritera att säkerhetsrådet nu hänvisar frågan om Syrien till den internationella brottsmålsdomstolen ICC.

Förutsättningarna för framgång med detta just nu är ytterligt små, och detta skulle sannolikt försvåra arbetet med att uppnå den enighet som är möjlig att uppnå.

Jag minns hur vi när vi arbetade med att få stopp på kriget i Bosnien gav absolut prioritet åt just det.

Därefter blev det möjligt att ta itu med frågan om att kräva ansvar för dem som gjort sig skyldiga till avgörande övergrepp.

Det var och är oerhört viktigt. Mer än 15 år efter det bosniska krigets slut pågår processerna vid ICTY i Haag fortfarande.

Om det kommer att gå så i Syrien eller ej är i dagsläget svårt att veta. Ju längre konflikten pågår desto svårare blir en lösning.

Men dagens många timmar av diskussioner kom i alla fall till slut att handla om möjligheten att nå fram denna väg.

Det finns ingen garanti för att den lyckas. Möjligen är sannolikheten för att den misslyckas mindre än för övriga vägar vi diskuterade.

Och i besvärliga lägen har politiken att försöka hantera också besvärliga alternativ.

Från Nato till Levanten

STOCKHOLM: Dagen börjar med att snön vräker ner över huvudstaden. Vackert igen.

Gårdagen dominerades av överläggningarna med Nato:s Anders Fogh Rasmussen som ju var på besök i både Sälen och Stockholm innan han återvände till Bryssel och uppgifterna där.

Både i sitt anförande i Sälen och i de överläggningar han hade i Stockholm med Fredrik Reinfeldt betonade han det goda samarbetet mellan Nato och Sverige.

Och det finns inom Nato ett större förtroende för Sveriges förmågor i olika avseenden än vad som ibland ges uttryck för i den svenska debatten.

Frågan om ett svenskt medlemskap i Nato står som bekant inte på den omedelbara politiska dagordningen i Sverige, men det finns ett solitt politiskt stöd för det nära partnerskap som vi ju nu har och successivt bygger ut.

På middagen diskutera vi en del om detta liksom om olika politiska utmaningar vi står inför i Europa under de kommande åren.

Pressen på försvarsbudgetar i alla länder gör det naturligt att diskussionen om samarbete i olika former har blivit mer intensiv såväl inom Norden som inom EU och Nato.

Det Karin Enström och jag skrev på DN Debatt i söndags om nordiskt samarbete fick ett mycket positivt gensvar inte minst i Finland. Viktigt som detta är skall vi dock inte bortse från de gränser som finns för vad detta kan åstadkomma.

Och vi kommer att diskutera detta mer inom de kommande dagarna.

I dag kommer situationen i Syrien och i den bredare regionen – det vi brukar kalla Levanten – att dominera min dag.

Vi har dragit samman både internationella och svenska experter för att med stor öppenhet diskutera de framtida utmaningar som ju kommer att komma.

Det är svårt att på kort sikt vara optimistisk om utvecklingen. Och allvaret i de utmaningar vi kommer att ställas inför kan knappast underskattas.

Men också situationen i Mali kommer att kräva fortsatt uppmärksamhet.

Det har kallats ett extra utrikesministermöte i EU i ärendet på torsdag, men i det kommer jag inte att ha möjlighet att delta.

Formerna för sammankallandes av möten som dessa tror jag vi måste diskutera närmare – ett mycket stort antal europeiska länder har faktiskt regeringssammanträde på torsdagar.

FN:s säkerhetsråd diskuterade situationen i går, och även där finns ju stödet för den omedelbara franska insats som blev nödvändig.

Men utmaningarna skall inte underskattas.

Nu tillförs också styrkor från olika afrikanska länder för att föröka att stabilisera situationen, men i grunden är det en politisk snarare än en militär lösning som måste eftersträvas.

Mali, Nato, Norden, Turkiet och Syrien…

STOCKHOLM: Situationen i och kring Mali har lett till en del samtal under helgen, men i huvudsak har det varit möjligt att koncentrera sig på de mer långsiktiga uppgifterna.

Säkerhetspolitiken i allmänhet och Norden i synnerhet kommer att tillhöra de frågor som är i fokus under den kommande veckan.

I morgon besöker Nato:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen Sverige för att först besöka Folk och Försvars konferens i Sälen och därefter ha överläggningar i Stockholm med bl a statsministern och mig.

Sverige är ju, vilket inte minst var tydligt på Nato:s toppmöte i Chicago förra året, en viktig partnernation till Nato i olika avseenden, och vi har bägge ett intresse av detta samarbete i en rad olika avseenden.

Till morgondagens samtalsämnen kommer alldeles säkert situationen i Afghanistan att höra.

USA har ju signalerat en relativ snabb neddragning av sina styrkor i landet, men den viktiga uppgift vi står inför är ju att diskutera vilka bidrag vi kan ge efter det att ISAF:s uppgift avslutats under 2013.

Den diskussionen sker mellan Afghanistan och Nato, men det säger sig självt att vi har ett intresse av denna inte minst som underlag för de egna ställningstaganden vi står inför.

Till hösten skall riksdagen ta ställning till sista steget i vårt eget avslutande av ISAF-uppdraget i Afghanistan, och då borde vi också ha ett tillräckligt underlag för att ta ställning till vad som kan komma därefter när det gäller hjälp till landets säkerhet.

Men sannolikt kommer vi också att diskutera en del kring det utvidgade försvarssamarbete i Norden som försvarsminister Karin Enström och jag skrev om på DN Debatt i dag.

Och det kommer att bli ytterligare samtal i den frågan under veckan.

Vårt deltagande tillsammans med Norge och Finland på Island i början av nästa år är ju en viktig del av detta.

Och vi kommer att redovisa detta samarbete mer utförligt i en särskild skrivelse till riksdagen under de kommande månaderna.

Till veckans besökare i Stockholm hör också Turkiets EU-minister Egemen Bagis som kommer hit för olika samtal och diskussioner under främst onsdagen.

Jag har ju tidigare – efter mina helgdiskussioner i Izmir – skrivit här om betydelsen av detta år för Turkiet och dess europeiska möjligheter.

Så det kommer att finnas mycket att tala om på onsdag.

Förutom situationen i Mali kommer situationen i Syrien och i den vidare regionen att stå på min agenda under den kommande veckan.

På tisdag samlar vi en del experter för att mer i detalj diskutera olika möjligheter och risker när det gäller Syrien och den vidare regionen.

Om detta varit en lugnare helg hemma kommer detta dock inte att gälla den kommande.

Då blir det på lördag först trevligt besök i Bratislava i Slovakien, och på söndag firande av att det är 400 år sedan freden i Knäred 1613 mellan Danmark och Sverige.

Firandet blir självfallet i samband med ett fredssymposium i just Knäred – och kommer alldeles säkert att ge anledning till olika reflektioner över utvecklingen i vår del av världen i det lite längre perspektivet.

Men redan på söndagskvällen kommer jag att vara i Tromsö i de nordligare delarna av Norge för ett större möte där om de olika arktiska utmaningarna framöver.