Mötet i Ilulissat

Under veckan som gick var Danmarks utrikesminister Per Stig Möller värd för ett viktigt möte i Ilulissat på västra Grönland.

Sedan något år tillbaka har det spekulerats väldiga inte minst i media om en ny kapplöpning om Arktis i olika avseenden.

Det har handlat om energi- och råvarutillgångarnas ökade betydelse liksom olika aspekter på nya farleder som kan komma att öppnas upp när den arktiska isen minskar i omfattning.

Mötet i Ilulissat var viktigt i och med att företrädare för alla de viktiga stater med territorium i Arktis enades om att inom ramen för existerande folkrätt lösa återstående frågor om bl a jurisdiktion över olika områden.

Även Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov deltog i mötet.

Från svensk sida har vi självfallet all anledning att stödja deklarationen från Ilulissat.

Farväl på Arlanda

Lördag morgon och det vackra vädret är fortfarande kvar.

Strax iväg till ut till Upplands Väsby för att sedan följa med den stora irakiska delegationen ut till Arlanda och säga adjö.

Sedan lyfter deras stora flygplan med destination Bagdad.

Och Stockholm återgår därmed till det normala efter några annorlunda men spännande och viktiga dagar.

Fortsatt Irak-besök

Så är då den internationella Irak-konferensen över – och den stora irakiska delegationen fortsätter nu med ett bilateralt besök i Sverige.

Alldeles strax hastar jag iväg till morgontimmens överläggning mellan Fredrik Reinfeldt och premiärminister Maliki nere i Rosenbad.

Och sedan fortsätter det irakiska programmet under dagen.

Mest spännande tror jag blir dels mötet med näringslivet – potentialen för framtiden skall inte underskattas – och dels mötet med irakier som bor här i Sverige.

Cirka en procent av Sveriges befolkning har på ett eller annat sätt rötter i Irak.

Men själv loggar jag faktiskt ur för dagen.

Min dotter Gunnel tar studenten – och då får det vara hur många högnivåbesök som helst i staden…

En bra dag för Sverige och Irak

Jag hade hoppats att få någon sekund över för att skriva någonting från Irak-konferensen under dagen – men så blev det tyvärr inte.

En lång och – att döma av omvärldens omdöme – framgångsrik dag går nu mot sitt slut.

Jag tycker att det är viktigt att vi visat att Sverige kan vara världens mötesplats även i de svåraste av vår tids frågor.

Irak tillhör förvisso dessa. Det hade varit lätt att bara säga till FN att vi tycker detta är för besvärligt och bökigt och att vi i stället vill ägna oss åt det som är enkelt och okontroversiellt.

Det gjorde vi inte.

Jag vet hur enormt svårt det kan vara att bygga fred i ett land som gått igenom diktatur och krig och annat elände. Svaren är inte alltid enkla. Vägen framåt inte alltid tydlig. Framgången alls inte självklar.

Och jag tror att vi vann betydande internationellt förtroende genom att stå värdar för denna konferens – inte minst genom det mycket professionella sätt som alla medarbetare på UD skötte konferensens alla arrangemang på.

En del talade om denna konferens som en vändpunkt.

Låt oss vänta och se. Vändpunkter är nog lättare att se i efterhand.

Men det var slående att alla talare blickade framåt – praktiskt taget ingen bakåt. Och att det fanns en dämpad optimism i alla anföranden. I enskilda samtal kunde bekymmer uttryckas tydligare – men huvudbilden av en utveckling som under det senaste åren gått bättre än väntat rubbades inte av det.

För min del avslutades kvällen med en informell middag i mindre krets med Condoleezza Rice.

Vi åkte i hennes stora limousine från Roserbergs vackra slott till Villa Bonnier vid Djurgårdsbrunnsviken och tillbringade några timmar där i samtal om världen i går, i dag och i morgon.

Och det var en förtrollande vacker försommarkväll.

Att kunna visa upp vårt land en dag och kväll som denna är en verklig förmån.

Mynt och förbindelser

Jo, på sitt sätt är det ju så att den stora Irak-konferensen hålls i Stockholm, men skall sanningen fram så är det ju i Upplands Väsby den äger rum.

Och i sista stund har vi lyckats ordna så att det i anslutning till konferensen visas delar av den myntskatt som alldeles nyligen hittades här.

Der var i början av april som man i dessa trakter hittade inte mindre än 472 mynt präglade i bland annat Bagdad och Damaskus för betydligt mer än tusen år sedan.

Så det är anrika förbindelser som med denna konferens får en ny start.

Jäktigt värre

Förvisso en hektisk dag i dag – men i morgon lovar det att bli en bra bit värre i det avseendet.

På eftermiddagen tog jag emot den stora delegationen från Irak när den anlände till Arlanda i sitt imponerande flygplan.

Premiärminister Maliki och inte mindre än tio ministrar ur den irakiska regeringen.

Och de har höga förväntningar såväl på konferensen som på fredagens mer bilaterala besök i Sverige. Påfallande många av dem – inklusive premiärministern och utrikesministern – har dessutom nära släkt i vårt land.

Tillsammans åkte vi till hotellet och konferensanläggningen i Upplands Väsby.

Sedan blev det att hasta in till Stockholm för att ta emot en amerikansk delegation. Jag hade speciellt begärt att få träffa biträdande finansministern Kimmit och USA:s ambassadör i Bagdad Crocker, och vi hade en påfallande intressant timme om också den vidare regionala utvecklingen.

Därefter väntade Georgiens utrikesminister utanför och även det blev en timslång överläggning. Vi sågs senast till frukost i Bryssel i måndags, men just nu är det många bollar i luften när det gäller Georgien och Ryssland och behovet av koordinering och informationsutbyte är stort.

Så hastade jag iväg till middag med Italiens nye utrikesminister Frattini till vilket EU:s Solana också anslöt sig.

Bortsett från allt som diskuteras om Irak verkar det som om i alla fall delar av världen flyttat till Stockholm för någon dag.

Åtskilliga frågor kommer att bli föremål för kontakter och överläggningar i Stockholm under det kommande dygnet. Inte minst var det viktigt att Javier Solana och jag hade möjlighet att koordinera inför att först jag och sedan omedelbart därpå han själv träffar FN:s Ban Ki-moon i morgon.

Och det blir tidigt.

Som det nu ser ut tar jatg emot Ban Ki-moon på Arlanda vid sjutiden i morgon bitti. Plågsamt – men sant.

Sedan kommer det att gå minut för minut under dagen med olika samtal, överläggningar och framträdaneden. Mycket om Irak – men mycket också mer diskret om åtskilligt annat.

Och när konferensen så är slut, och mottagningen ute på Rosersbergs slott likaså, har Condoleezza Rice och jag en middag i mindre krets. Det är rätt bred agenda vi har anledning att diskutera.

Parallellt har Fredrik Reinfeldt och Gunilla Carlsson middag med Ban Ki-moon och hans medarbetare. Jag vet att Burma kommer att bli ett stort ämne i deras samtal.

Nu drar det igång!

I dag drar så Irak-konferensens arbete i gång på riktigt allvar – även om själva konferensen ju äger rum först i morgon.

För min del blir det en hel del arbete med slutgenomgångar av de olika förberedelserna. Men jag måste medge att jag är rätt lugn – medarbetarna på UD verkar ha gjort ett mycket solitt arbete.

Utmaningen är dock betydande. Detta torde med marginal vara den största samling ministrar och motsvarande vi haft i Stockholm sedan vi hade OSCE:s ministermöte här – det var 1992 eller 1993.

Och till detta skall så samtidigt läggas FN:s generalsekreterare. Och större delen av Iraks regering.

Senare på eftermiddagen är jag ute på Arlanda och tar emot den stora irakiska delegationen. Det ger också möjligheten att gå igenom en del olika saker med dem.

Jag träffar också FN:s representant i Irak de Mistura och generalsekreterarens specialla sändebud Gambari. De är nyckelpersonerna i FN:s svåra arbete med Irak-frågan.

Och i kväll har jag mer informell middag med några av mina europeiska kollegor som kommer till rimlig tid redan i kväll – lite oklart fortfarande.

Skönsång i vackert Prag

Tillbaka från en produktiv och vacker dag i ett underskönt Prag.

Frankrikes utrikesminister Bernard Kouchner och jag talade inför den församlade kåren av tjeckiska ambassadörer från världens alla hörn medan Cecilia Malmström och hennes franska och tjeckiska kollegor slutförde arbetet med 18-månadersprogrammet.

Och resultatet blev på för oss avgörande punkter mycket bra.

När vi sedan åkte ner till Liechtensteinpalatset vid Moldau för lunch stod plötsligt en musikklass från Täby på körresa till Prag i ett gathörn.

Och improviserat mitt i sommaren mitt i Prags hänförande vackra gamla stad sjöng de om den fagra svenska sommaren för utrikesminister Schwarzwenberg och mig.

Men sedan bar det lite flaxande hem till Stockholm och middag – sedvanlig sådan – med en del av oss som var med på den icke-socialistiska sidan i tumultet kring kårhusockupation och andra jippon 1968.

1968 and all that…

Kanske är det lite av en ödets ironi att jag sitter i Prag när man hemma diskuterar den s k kårhusockupationen i Stockholm i maj 1968.

På samma sätt som denna i historiens ljus lätt farsartade händelse var en blek återspegling av den s k maj-revolten i Paris är dessa diskussioner i dag ett liten del av de vidare diskussionerna om vad det lätt mytomspunna året 1968 egentligen betydde.

Jag kan berätta – för jag var med. I alla fall på ett litet hörn.

Men för mig var 1968 inte främst Paris – utan främst Prag.

Och det var synnerligen olika världar.

Medan det i såväl Paris som Stockholm marscherades under porträtt av Mao och Lenin, skanderades om den omedelbart förestående revolutionen och utslungades fördömanden av USA-imperialismen kämpade man i Prag med att frigöra sig från en högst verklig socialism och en högst verklig imperialism.

Hos oss sjönk denna marscherande och skanderande vänster snabbt ner i splittring, testugg och allmän irrelevans.

Den förväntade stora proletära resningen kom till slut att inskränkas till en stöld av potatis i studenternas egen servering.

Och på hösten samma år blev det en brakseger för det tydligt borgerliga partiet Opposition’68 i kårvalet på Stockholms Universitets Studentkår. Revolution – nej tack.

Men det förblev ett faktum att en betydande del av samhällsdebatten fladdrade iväg i en socialistisk förvillelse som inte kom att sakna betydelse för att Sverige sedan kom på villovägar i delar av sin politik.

Kanske var det idé- och ideologilöshet under åren dessförinnan – den lyckliga, idélösa, pragmatiska politiken – som hade försvagat det nödvändiga skyddet för demokratins och det fria samhällets värden.

Och de allra flesta var så gott som blinda för situationen i den ofria, förtryckta och socialistiska delen av Europa. På andra sidan Östersjön verkade bara finnas Vietnam.

Jag kom att uppleva Prag 1968 på nära håll. Till slut rullade de sovjetiska stridsvagnarna in för att kväsa friheten och rädda sin socialism.

Det var i augusti – och det kommer det att finnas anledning att återkomma till.

Och för min del blev den starkaste slutsatsen av detta 1968 att hela Europas fred inte var möjlig utan hela Europas frihet.

Det gick knappt att säga i den tidens debattklimat – ja, en bra bit in på 1980-talet kunde man bli offentligt hudfläng för detta påstående.

Men lite mer än två decennier senare började allt förändras – min vision från 1968 kunde sakta men säkert börja förverkligas.

Och i dag sitter jag i Prag och diskuterar vårt gemensamma program för vår gemensamma demokratiska och fria Europeiska Union.

FN om Georgien

Efter en lång dag i Bryssel har jag nu vid midnatt landat i Prag.

I morgon avslutas så i realiteten arbetet med det gemensamma 18-månadersprogrammet för de franska, tjeckiska och svenska ordförandeskapen i EU.

Det är Cecilia Malmström som hållit i detta – och hon kom hit till Prag från Bryssel i tid för middagen.

Dagens största begivenhet var sannolikt rapporten från FN-missionen i Georgien om vad som egentligen hände den 20 april.

Vad gäller vad som hände bekräftar FN-rapporten den georgiska versionen och tillbakavisar den ryska.

Ett stridsflygplan som kom från Ryssland och återvände till Ryssland sköt med en jaktrobot ner den georgiska obemannade spaningsroboten över Abchazien.

Och av detta drar FN den rätt rimliga slutsatsen att det var ett ryskt flygplan.

Dock konstaterar man också att man inte anser att spaningsrobotar av denna art är förenliga med det s k Moskva-avtalet om vapenvila.

Men understryker att detta inte ger tredje part – läs Ryssland – rätt att ingripa väpnat i området.

I dagens diskussioner om Georgien i Bryssel – ungefär samtidigt som FN-rapporten offentligjordes – var stödet för landets territoriella integritet enigt och starkt.

Och Ryssland uppmanades åter att inte genomföra den avsikt man deklarerat med olika åtgärder för att de facto integrera med Ryssland vad som är en del av Georgien.

Men diskussionerna kommer att fortsätta. Frågan har blivit allt viktigare för EU.

Jumbo-möte

Jag glömde nämna att dagens möte i Bryssel är ett av de större mötena av denna typ.

På plats från de olika länderna finns ett antal ministrar för delvis parallella möten.

Så också från Sverige. Såväl Sten Tolgfors som Cecilia Malmström finns på plats.

Och egentligen skulle såväl Ewa Björling som Gunilla Carlsson också varit här för olika frågor.

Men Gunilla är – som bekant – borta i Burma.

Och handelsfrågorna kommer i alla fall upp på mitt möte så det är naturligt att jag tar mig an dem.

GAERC i Bryssel

Sen kväll i Bryssel efter olika genomgångar och diskussioner inför måndagens utrikesministermöte – ett s k GAERC-möte.

Viktigt blir att vi nu äntligen fattar beslut om mandatet för förhandlingarna om ett nytt samarbetsavtal med Ryssland. Vi behöver ett nytt sådant avtal – och ett brett samarbete med Ryssland.

Jag förväntar mig att det beslutet – efter det arbete som lagts ner också från vårt håll – kommer att glida förbi rätt smidigt i morgon.

Mindre smidigt blir det sannolikt i diskussionen om läget i världshandelsförhandlingarna – den s k Doha-rundan.

Här talas det om att mindre frihandelsorienterade nationer kommer att försöka att skrämma bort kommissionen från dess relativt liberala ansats och dess stöd till det tentativa utkast till överenskommelse som producerats i Genevé.

Vi har snarast anledning att säga att mer borde uppnås, men i det läge som nu är koncentrerar vi oss på att ge ett starkt stöd till kommissionens ansats.

Det finns dock anledning att räkna med en tuff debatt. Jag kommer att tydligt markera vår ståndpunkt.

Bland övriga frågor tror jag att det främst är de om Georgien och om våra och Polens tankar om ett s k östligt partnerskap som det finns anledning att notera.

I Georgien handlar det i grunden om att Ryssland tagit ett antal steg i Abchazien som tydligt underminerar Georgiens territoriella integritet.

Utöver det har man skickat in kvalificerade luftlandsättningsförband i området och satt in stridsflyg mot georgiska försök att få insyn i vad som egentligen händer.

I detta läge finns det de som främst vill mana till ”ömsesidig återhållsamhet”. Vi tycker nog att det finns skäl att kalla en spade för en spade.

Att vi fäster viss vikt vid denna fråga grundar sig ytterst i vår åsikt att alla nationer i grunden har samma rättigheter – andra förefaller implicit eller explicit att utgå från att större nationer har större rättigheter än mindre.

Men att tendenser åt det hållet är ytterligt farliga till sina konsekvenser borde egentligen inte vars så svårt att inse.

Till detta möte har Polen och vi presenterat vissa tankar om ett nytt s k östligt partnerskap.

Jag förväntar mig ingen större diskussion och inga ställningstaganden om detta i morgon – vi siktar på mera av detta i samband med det europeiska toppmötet i slutet av juni.

Nu vill vi lansera tankarna inför detta – och öppna upp för synpunkter i den vidare kretsen.

Försening i Wien

Utdragen mellanlandning på Wiens i och för sig utomordentliga flygplats med anledning av diverse förseningar.

Det kommer att bli lite snålt med tid för de olika genomgångarna på representationen i Bryssel i kväll. Och mötet i morgon är ganska så fullmatad.

Men det var i alla fall en angenäm morgon i ett angenämt Belgrad.

Det gick som det gick

Ja, det gick som det gick i Belgrad – men det var i alla fall en fantastisk final med åtskilliga bra bidrag och en stämning – sade veteranerna i branschen – som egentligen aldrig förr.

Jag tyckte att Charlotte Perrelli gjorde en mycket bra insats med en bra melodi, men alldeles uppenbart var det någonting annat som efterfrågades i år.

Men publikstöd i den jättelika arenan hade hon förvisso. Och när vi sent omsider – efter Charlottes efterfest – kom till den stora gemensamma efterfesten på Sava Center var det till tonerna av Hero som det dansades med intensitet och känsla.

Och vi har all anledning att gratulera Ryssland till segern.

På samma sätt som dessa semifinaler och denna final i Belgrad nog bidragit till att stärka Serbiens känsla av att vara en del av vårt gemensamma Europa kan man hoppas att nästa års evenemang i Moskva kommer att ha samma betydelse.

Stämningen i den enorma arenan var det sannerligen inget fel på.

Serbiska flaggar viftades i takt till stöd när Albanien sjöng. Alla sjöng med i det bosniska bidraget. Azerbadjanska flaggar vaggade i mängd. Krutröken låg tät som en gång på Karelska näset efter Finlands bidrag. Konfettin myllrade ner från taket och fyrverkerierna smattrade.

Så det var en synnerligen trevlig kväll.

Till midnatt i arenan. Sedan efter ett tag på terrassen med Charlotte och det samlade svenska gänget. Och slutligen på den stora efterfesten med bl a den ryske vinnaren i icke alldeles onaturligt hög stämning.

Söndag blir det dags att återgå till den mer formella utrikespolitiken.

Bryssel är destinationen.

Allvar i Belgrad – och sedan musik!

Framme i ett sommarvarmt Belgrad sedan ett antal timmar tillbaka.

Och har redan avverkat ett möte nere vid Donaus rand med stadens tre sannolikt mest initierade politiska bedömare samt ett annat möte i en annan del av staden med nyckelpersoner i det pågående dramat om hur den kommande serbiska regeringen kommer att se ut.

Det har varit nyttiga samtal – viktigt att i detta skede kunna tala öppet om de möjliga vägarna framåt i olika besvärliga frågor.

Men nu är det Eurovisionsfestivalen som väntar – och en lite lättsammare fortsättning på detta besök.

Kurs mot Belgrad!

I morgon bitti – tidigt, tidigt – bär det så av till Belgrad för diverse olika aktiviteter.

Framme där blir det långlunch – sannolikt på en av de trevliga restaurangbåtarna nere på Donau – med lite olika vänner och politiska bedömare.

Regeringsbildningsprocessen i Serbien är i full gång. Allt står och väger. Den kan gå riktigt illa – eller riktigt bra.

Men kvällen handlar sälvfallet om Eurovisionsschlagerfinalen i den stora stadion.

Och att hålla tummarna för Charlotte Perrelli.

På sitt sätt är jag övertygad om att dessa tävlingar bidrar till att föra Europas länder närmare varandra. Inte minst har de varit viktiga för att också på bredden föra in de nationer som nyligen skakat av sig det gamla in i den nya europeiska familjen.

Jag ser att också bidrag från Ukraina och Ryssland ligger högt i förhandstipsen.

Och att årets final hålls i just Serbien och Belgrad – som politiskt står och väger, men där en klar majoritet vill gå den europeiska vägen – har självfallet sin speciella betydelse.

Så det är både sång och politik som för mig ner till staden där Sava flyter ut i Donau.

Så var det med det

Det har onekligen sett lite förvirrat ut i media de senaste dagarna vad gäller de säkerhetspolitiska bedömningarna från försvarsberedningen och ÖB.

Jag har hävdat att jag – som rätt noga läser bl a de dokument som åberopades – haft mycket svårt att hitta några skillnader. Det handlade om att ta ut satsdelar – men inte heller det ledde så långt.

I dag har radions Eko-redaktion intervjuat ÖB Håkan Syrén och föga överraskande funnit att han säger i grunden samma sak.

Så var det med det.

Bättre för Burma?

Det är glädjande att Burmas ledning nu gett FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon beskedet att internationella hjälparbetare kommer att släppas in i landet, men ytterst är det handlingar snarare än ord som räknas.’

Vi måste dock göra vårt yttersta för att utnyttja de öppningar som nu kan finnas – samtidigt som vi inte får mildra trycket för att få fullt och effektivt tillträda för att kunna hjälpa de drabbade människorna.

Det är också mot denna bakgrund som Gunilla Carlsson åker till biståndskonferensen i Rangoon på söndag och måndag.

Vi vill inte lämna någon ansträngning ogjord att ge den hjälp som kan ges.

EU-nämnd inför måndagen

Det blir sammanträdet med riksdagens EU-nämnd som kommer att dominera min förmiddag denna fredag.

På måndag samlas EU:s utrikesministrar för sedvanligt sammanträde i Bryssel. I likhet med åtskilliga andra kommer jag att vara där för olika möten redan söndag kväll.

Åtskilligt står på dagordningen.

Utan diskussion kommer vi att godkänna mandatet för förhandlingarna om ett nytt samarbetsavtal med Ryssland. Det gick inte förra gången, men den överenskommelse några av oss träffade i Vilnius för någon vecka sedan har nu öppnat för detta beslut.

Och det är bra att de förhandlingarna kommer igång. De kommer säkert att ta sin tid.

Utvecklingen kring Georgien, världshandelsförhandlingarna, Mellersta Östern, Zimbabwe inför andra valomgången, västra Balkan efter valet i Serbien och den europeiska grannskapspolitiken hör till det som står på agendan.

Till den senare punkten har vi och Polen tagit fram vissa tankar om ett mer utvecklat partnerskap mellan EU och de östra grannländerna. Inte minst är det Ukraina som det handlar om.

Men det förslaget har egentligen siktet inställt på mötet med stats- och regeringscheferna mot slutet av juni.

Om allt detta kommer jag att informera i EU-nämnden. Och i sedvanlig ordning blir det alldeles säkert några givande timmar.

Från Haga

En trevlig och informell middag med regeringen ute på Haga i kväll.

Ingen fjäril vingad syntes, men väl en vårfager park och en regering i god stämning.

Och mycket tal om ett politiskt läge som från allianspartiernas utgångspunkt i allmänna ordalag alls icke är dåligt just nu.

Tydligen hade KU i eftermiddags haft en av sina genom tiderna sämst besökta presskonferenser.

Det är egentligen lite tragiskt. Varje regering mår väl av en saklig konstitutionell granskning.

Men nu upplevs det som om arbetet politiserats på ett sätt som gör att det förlorat mycket av sitt värde.

Sedan försökte Anders Borg och jag reda ut varför oljepriset i dag kommit över 130 dollar per fat. Och i de ansträngningarna är vi sannerligen inte ensamma…