Summera OSCE

I skrivande stund vet jag inte om allt som kunde göra det också gick i lås på OSCE-mötet i Madrid.

Just nu sitter jag inspärrad någon timma i en VIP-lounge någonstans i underjorden vid Barcelonas flygplats och väntar på ett försenat flygplan.

Inga tidningar. Inga fönster. Inga människor. Ingenting annat än överstora fåtöljer. Men antagligen fint…

Men även om mötet i Madrid på det sätt som varit fallet under senare år inte lyckades att prestera en slutkommuniké – motsättningarna med Ryssland hindrar det – var mötet av värde inte minst för den möjlighet till bilaterala dialoger som gavs.

Det nordisk/baltiska och centralasiatiska utrikesministermötet till frukost blev intressant och framåtsyftande.

Gemensamt identifierade vi en ganska bred agenda som vi på olika sätt tyckte att det kunde finnas skäl att diskutera vidare i denna krets.

Energi och miljö. Mänskliga rättigheter. Ekonomi, handel och investeringar. Narkotikasmuggling och Afghanistan. Strategiska perspektiv påutvecklingen i respektive regioner.

Annars blev det för min del en hel del fortsatta samtal fokuserade inte minst på situationen på Balkan.

Däremot frös mötet med min ukrainske kollega inne därför att han snabbt återkallades till Kiev för att väljas till talman. Förvisso fint, men…

Mitt anförande kom – som jag förutskickat – att fokuseras på vikten av fria och rättvisa val och OSCE:s viktiga roll i valövervakning. Jag passade på att ge en ros till Ukraina, och var tydligare än de flesta om vad vi tycker om den ryska situationen just nu.

I och med detta möte övergår ordförandeskapet i OSCE från Spanien till Finland

En något förkyld Ilkka Kanerva – nordisk åkomma i dessa tider – svingade klubban under förmiddagens diskussioner.

Det är en inte alldeles lätt materia de tar över – men jag är övertygad om att Helsingfors har rutinen och kompetensen att klara utmaningarna.

Centralasien i Madrid

Dag två på ministermötet i Madrid. Sverige tillhör de allra första talarna i dagens långa rad.

Men innan dess har vi ett frukostmöte mellan utrikesministrarna från å den ena sidan de nordiska och baltiska länderna och å den andra från de centralasiatiska länderna.

Det är en del av världen av tilltagande betydelse, men där bl a Sverige inte har någon fast diplomatisk närvaro över huvud taget.

Även om vi har starka synpunkter när det gäller mänskliga rättigheter i t ex Uzbekistan är dialogen av värde. Detta är länder som ligger i en geostrategisk brytningszon, och deras vägval under kommande år är alls inte utan betydelse.

Med all sannolikhet kommer vi under dagen dessutom att få en uppgörelse som öppnar för Kazakstan att under ett kommande år vara ordförande i OSCE. Men det har bara varit möjligt efter det att de mycket tydligt fått försäkra att de kommer att fullt ut respektera existerande mekanismer för valövervakning m m.

Annars hade det knappast varit möjligt att under ett år ge dem ledningen.

Men efter frukost blir det återgång till talarlistan.

Mitt inlägg kommer att lägga stor vikt vid ODHIR:s arbete med valövervakning och starkt beklaga att de inte gavs möjlighet att observera det ryska valet. Valövervakningen är en kärnfunktion för OSCE som vi inte får överge eller tillåta att den devalveras.

Och jag skall också nämna betydelsen av att ODHIR nu ges möjlighet att övervaka de kommande såväl president- som parlamentsvalen i Georgien.

Kosovo i Madrid

Anlände till Madrid och OSCE:s ministermöte precis i tid för det i dessa sammanhang så obligatoriska ”familjefotot.”

Rutinen kan vi alla.

Man letar upp lappen som säger var man skall stå, glammar professionellt med de närmaste ”familjemedlemmarna”, försöker identifiera en passande kamera att titta in i – varefter det hela plötsligt upplöses och alla återgår till att vara sig själva.

Jag måste medge att jag praktiskt taget aldrig sett några av dessa eviga ”familjefoton” publiceras. Ändå tillhör de numera de obligatoriska inslagen på varje internationellt möte med någon självaktning.

Därefter serverades lunch fyra trappor ner (!).

Den utvecklades omedelbart till en utdragen och föga konstruktiv dispyt om Kosovo – dess djupare historia, dystra nuläge och möjliga framtider.

Efter att ha funderat över saken avstod jag från att gå in i den debatten. Fler borde nog ha dragit samma slutsats.

Annars hade det varit frestande att börja att berätta om tillkomsten av fredsavtalet i Florens 1913 – ytterst är det nog där konfliktens rötter ligger, och ytterst är det nog en revision av det som vi nu diskuterar…

Men diskussionen visade både hur besvärlig och hur splittrande denna fråga är.

Och tron att det finns någon snabb och enkel lösning saknar nog dessvärre förankring i verkligheten. Inte minst de legala dispyterna om tolkningen av folkrätten kommer med stor sannolikhet att fortsätta – och möjligen föras över till andra områden.

Möten som dessa ger goda möjligheter till bilaterala möten i olika frågor, och under eftermiddagen har jag passat på att ha sådana med Rumäniens, Georgiens och Makedoniens utrikesministrar.

Och mer blir det efter kvällens mer officiella middag i vackra Palacio de Santa Cruz.

Såväl Albaniens som Serbiens utrikesministrar vill prata. Också USA:s härvarande representant knackar på dörren.

Man misstänker att det är Kosovo det handlar om…

Madrid och OSCE

Tidigt i morgon bitti – alldeles för tidigt!- bär det av till Madrid och det årliga mötet med OSCE:s utrikesministrar.

Och det blir ett viktigt möte.

Där kommer motsättningarna mellan Ryssland och åtskilliga andra inte minst om valövervakning att vara mycket tydliga – så tydliga att det finns de som t o m undrar om organisationen kommer att överleva den konfrontation som nu avtecknar sig.

Vår inställning är klar – den funktion som OSCE-institutionen ODHIR har när det gäller att utvärdera och bedöma valrörelser och valprocesser är en kärnfunktion för OSCE.

Att ge upp den vore att ge upp våra delar av våra demokratiska ambitioner inte minst i Europas östra delar.

Och var och en som följt min verksamhet vet att just detta tillhör den svenska politikens tyngdpunktsområden under det senaste året.

Det dagens Ryssland och ett antal likasinnade vill är nu att tygla och begränsa denna verksamhet. Vi har ju redan sett hur man redan unilateralt genomfört denna politik genom de olika begränsningar som till slut gjorde det omöjligt för ODHIR att utvärdera det ryska valet kommande helg.

Så det blir alldeles säkert spända debatter i Madrid.

Lyckat möte i Annapolis

Hemma igen efter en rätt lång färd från Annapolis borta i Amerika.

Men att det var ett viktigt möte – över förväntningar – råder det väl i dag knappast någon tvekan om.

Reella fredsförhandlingar inleds nu. Det internationella stödet är massivt. Den amerikanska rollen är aktiv.

Och i Annapolis höll såväl president Abbas som premiärminister Olmert anföranden som – till stor del riktade till respektive hemmapublik – visade att det finns hopp om att samtalen också kommer att föras i mål.

Processen kommer att kantas av nya möten.

Först i Paris den 17 december fokuserat på palestinskt statsbyggande. Sedan i Moskva någon gång när våren börjar komma. Och vid ett visst tillfälle skulle jag tro att vi alla kommer att styra kosan tillbaka till Annapolis.

Men mycket kommer att hända på vägen.

Och vi skall löpande pröva alla de möjligheter vi har att på olika sätt hjälpa till. Vi har utmärkta kontakter med alla konfliktens parter – liksom med USA.

Strax Annapolis

Morgon i Washington. Solen borde snart börja höja sig över horisonten. Och vädret skall successivt öppna upp.

Och snart bär det iväg till State Departement – hoppas de har lite kaffe! – och därefter i samlad tropp till Annapolis för den mer formella delen av fredskonferensen om Mellanöstern.

Det är faktiskt första gången sedan 1991 – för 16 år sedan! – som det samlas en internationell konferens fokuserad på fred i Mellersta Östern.

Då var det i Madrid, och det som då sades ledde efter åtskilliga turer fram till genombrottet i Oslo-avtalet. Som i sin tur ledde till att Yassir Arafat och Shimon Peres delade Nobels fredspris – de kom till Stockholm för gemensam minnesvärd middag 1993.

Sedan dess har mycket hänt. Oslo-processen kom gradvis att underminera av olika krafter på bägge sidor. Och president Clintons ambitiösa försök i Camp David 2003 blev ett nytt misslyckande som ledde till ett ytterligare förvärrat läge.

Men nu är det äntligen dags för ett nytt och allvarligt försök.

Att det finns ett starkt och genuint amerikanskt engagemang tror jag är mycket viktigt. Liksom en tydlig europeisk pådrivande roll.

Ytterst är det dock i partnernas egna händer som den möjliga freden ligger.

Hur det kommer att gestalta sig under dagen återstår i sina detaljer att se. En del vill nog hålla mer formella tal.

Själv kommer jag sannolikt att fokusera på informella samtal för att mer informellt se vad som möjligen kan behöva göras för att föra den fortsatta processen framåt.

Om jag hinner återkomma till denna blogg innan jag lämnar för att flyga hem är väl tveksamt. Tempot blir hektiskt.

Enligt programmet skall vi vara klara i Annapolis vid sjutiden. Och någon timma därefter tänkte jag försöka få en blund på ett flygplan som under natten för mig över Atlanten och tillbaka till Europa.

Någon gång onsdag eftermiddag eller så bör jag väl vara tillbaka i Stockholm. Om allt går som planerat.

Efter middagen i DC

Kväll i Washington efter inledningen av mötet om en möjlig fred i Mellersta Östern.

Alla – nåja, alla av mer eller mindre relevans i detta sammanhang – var där när Condoleezza Rice bjöd på först informell mottagning med informella diskussioner och sedan middag med president Bush.

Så mycket hade han inte att säga i kväll – hans egentliga anförande kommer när vi inledar i Annapolis i morgon förmiddag.

Att Saudiarabiens utrikesminister prins Feisal var på plats var extra betydelsefullt. Det bredare arabiska stödet för en fredsprocess är mycket viktigt.

Stämningen?

Ja, försiktigt optimistiskt är väl det jag skulle vilja sammanfatta den som. Stark medvetenhet om de problem som ligger framför processen. Men dock en bedömning att möjligheten till framgång finns.

I morgon bitti ger vi oss så iväg ut till US Naval Academy i Annapolis. Rykten gör gällande att dagens regn då skall ersättas av mer av sol.

I så fall är det förhoppningsvis symboliskt.

Europa om Ryssland

Utmärkt att också det portugisiska ordförandeskapet i EU nu i allas vårt namn har gjort ett uttalande om vår syn på övergreppen mot den demokratiska oppositionen i Ryssland under helgen.

Jag har ju tidigare talat om det vi nu ser som mycket oroande.

Men det är när Europa talar med en röst som vi har störst förutsättningar att bli hörda.

Framme i regnigt Washington

Anlänt till ett rätt regnigt Washington efter en flygning från Paris tillsammans med den franske utrikesministern Bernard Kouchner.

Palestinierna och israelerna var här redan i går – under dessa timmar anländer de övriga delegationerna.

Och klockan sex börjar det större mötet med mottagning och middag på State Departement. Formell värd är nog utrikesminister Rice, men talare vid middagen blir president Bush.

Men innan dess skall jag hinna med mottagningen i Vita Huset för de amerikanska Nobel-pristagarna.

En snygg gest av presidenten att ta sig tid till detta mitt i förberedelsesamtalen för morgondagens samtal i Annapolis.

Förväntningar inför Annapolis

Om mina förhoppningar, förväntningar och farhågor inför fredsmötet om Mellersta Östern i Washington i kväll och Annapolis i morgon har jag i dag publicerat en artikel på DN Debatt.

Mycket mer skulle självfallet kunna sägas om vår syn på konflikten och hur den skall lösas. Men det har det funnits många tidigare tillfällen till – och kommer säkert att fortsätta att finnas åtskilliga.

Jag noterar att det är pessimism som dominerar i olika kommentarer till det kommande mötet – och det är därför jag vill slå an en åtminstone delvis annan ton.

Nobel och Vita Huset

Snart stiger jag på planet från Paris till Washington. I dessa dagar gick det inte att få plats på någon annan förbindelse från Europa till den amerikanska huvudstaden.

Vad skall alla människor plötsligt göra i Washington?

Vad jag skall göra är dock tämligen klart.

Och låt oss börja med måndagens eftermiddag i Nobels tecken.

Detta är dagen då president Bush ger en mottagning i Vita Huset för de amerikaner som i år fått Nobelpris.

Och därefter ger vår ambassadör Jonas Hafström traditionell middag i det svenska residenset på Nebraska Avenue för pristagarna och olika företrädare för amerikanskt samhällsliv. För första gången ges den middagen tillsammans med Norge – våra två länder har ju ett gemensamt värdskap för Nobel-prisen.

Till mottagningen i Vita Huset har även Sveriges utrikesminister blivit bjuden.

Det är inte första gången för min del.

Jag minns en motsvarande mottagning i Vita Huset för åtskilliga år sedan där president Clinton var värd. Avspänt, trevligt och informativt. Mest var det den gången dock Hillary som såg till att det var ordning på tillställningen.

Men nu är det Bush 43 som är värd i Vita Huset.

Och på gästlistan står också hans medtävlare om presidentposten och numera nobelpristagare Al Gore. Jag skulle tro att det kommer att bli första gången Al Gore sätter foten i Vita Huset sedan han lämnade som vicepresident.

Förhoppningsvis blir det avspänt, trevligt och informativt även denna gång.

Säkert kommer klimatfrågorna och vad som kan göras att dominera diskussionen på mottagningen i Vita Huset.

Men tyvärr kommer jag inte att ha möjlighet att vara med när de diskussionerna fortsätter på middagen.

Då har vi redan hastat vidare till annan middag om möjligheten att nu äntligen få igång en genuin fredsprocess om Mellersta Östern.

En dag som börjar i Paris – och fortsätter i Washington med två av de allra största utmaningar vi i dag står inför – hur bromsa klimatförändringarna och hur skapa förutsättningar för fred i Mellersta Östern.

Spännande. Och viktigt. Mycket viktigt.

Val och valrörelse i Ryssland, Georgien och Kroatien

I sedvanlig ordning har det sitt intresse att följa med i olika val och valrörelser – främst i Europa och dess omedelbara närhet.

Mest oroande just nu är det vi ser av ytterligare inskränkningar i olika ryska oppositionspartiers möjlighet till verksamhet inför Duma-valet.

Tillgången till etermedia är ytterligt begränsad, och det förefaller som om den ena administrativa restriktionen efter den andra sätts in mot dem.

Tidigare i dag arresterades f d vice premiärministern Boris Nemtsov i samband med en demonstration i St Petersburg. Han är en framträdande politiker med en betydande karriär i såväl Nizhy Novgorod som Moskva bakom sig.

Han släpptes dock relativt omgående. Andra har inte varit lika lyckliga.

Att tendenserna är mycket oroande är dock uppenbart.

Som för dagen hälsosam kontrast kan då situationen i Georgien noteras där Mikhail Saakashvili nu avgått från presidentposten för att kunna vara kandidat i presidentvalet i början av januari.

För att vara kandidat måste man avgå – ämbetet skall inte vara en fördel i det demokratiska valet.

I Kroatien räknas fortfarande rösterna efter dagens val, men det förefaller som om regerande HDZ kommer att komma ut starkare än oppositionen i SDP och därmed ha hyggliga möjligheter att regera vidare med inte minst EU-processen som prioritet.

Annapolis, Madrid och Moskva

Sitter sedvanligt och tittar på veckan som snart inleds.

Och det ser sannerligen ut att bli ännu en hektisk vecka. Det förblir därtill ett ofrånkomligt faktum att utrikespolitikens främsta arbetsfält är utrikes.

Först blir det att bege sig till Washington och Annapolis.

Mer om detta senare. Viktigt är det hur som helst. Och de bidrag Sverige kan ge kommer vi alldeles självklart att ge.

Därifrån hoppas jag kunna komma hem någon gång under onsdagens lopp.

Men redan torsdag morgon bär det av till Madrid för det årliga ministermöter med den europeiska samarbets- och säkerhetsorganisationen OSCE.

Det blir ett viktigare möte än vanligt.

I centrum kommer att stå motsättningen mellan Ryssland och ett antal med Ryssland befryndade länder å den ena sidan och huvuddelen av oss andra om vikten av att upprätthålla kvaliteten på demokratiska val bl a genom en omfattande och opartisk valövervakning från OSCE:s sida.

Var vi i EU står i den frågan behöver jag knappast påpeka, även om jag ockå tvingas notera att det finns en och annan som verkar att tycka att det är mindre bekvämt att stå upp och vara tydlig i frågan.

Sannolikheten för enighet i frågan i Madrid är nog dessvärre liten. Och implikationerna av det på sikt allvarliga.

Från Madrid fortsätter jag så kommande helg till Moskva. Det råkar vara helgen för Duma-valen där, men det är faktiskt en tillfällighet.

Jag deltar i en konferens om ekonomiska frågor och ekonomiskt samarbete under helgen men har sedan politiska samtal på måndagen i veckan därpå.

Men intill dess fruktar jag att det kommer att hinna att rinna mycket vatten under åtskilliga broar.

Tillbaka från Singapore

Just landat i Europa – ett soligt och vackert Paris – efter en ca tolv timmars flygning från tropiskt varma Singapore.

Gårdagen var full med olika besök och samtal i den fascinerande globala stad som staten Singapore ju är.

Sedan 1965 har man försökt att göra en stat av det som i grunden ju är en stad. Om man därtill lyckats eller ens strävat efter att göra en nation är väl mer tveksamt. Officiellt talas om Singapore som en stat av CMIO – Chinese, Malay, Indian and Other. Multikulturalismen är påtaglig.

Men att man blivit ett av globaliseringens nav är alldeles uppenbart. I sundet alldeles utanför passerar ca hälften av all världens handel förbi. Och sedan självständigheten har ekonomin växt med i genomsnitt ca 9 % om året – vilket också avsatt imponerande resultat.

Nu analyserade man försiktigt resultaten av såväl ASEAN:s toppmöte som de olika mötena i anslutning till detta – med främst Indien, Kina och EU. Och noterade att det kanske är en unik roll för ASEAN att få alla att komma och att tala med varandra.

För oss var det viktigt att också sätta såväl EU som Sverige lite bättre på kartan.

Trots allt är det ju så att ASEAN nu i mångt och mycket sökt inspiration hos EU när man gått vidare med den Charter som markerar dess nya utveckling.

Ett nyttigt besök.

Sverige visar framfötterna

Trevligt och intressant efter det att mina mer formella göranden under dagen avslutats var att göra några mer konkreta insatser för svenskt företagande här i Singapore.

En för det framgångsrika storföretaget Tetra Pak.

Dess fabrik i Jurong – ca 500 anställda och nyligen prisbelönt som bästa tillverkningsindustri i Singapore – fyller i dagarna 25 år och passade på att låta mig inviga en ny produktionslina med Asien modernaste offsetpress.

I fabriken noterade jag kartongpappret som importeras hemma från Sverige – ca 45 000 ton om året till bara denna av Tetra Paks 45 olika produktionsanläggningar runt om i världen.

Och därefter en insats för det framgångsrika småföretaget Style Nordic.

Det är Jonas Ericsson som efter studier här blivit kvar och öppnat en framgångsrik affär för svenska och nordiska designprodukter.

Nu invigdes en utställning om ”Swedish Icons” som en del av Singapores pågående designfestival.

En kul och trevlig invigning.

Och alltid inspirerande att se när fäderneslandet visar framfötterna ute i världen!

Dialog om Burma och klimat

Natten har nu definitivt sänkt sig ner över Singapore och sömnen väntar efter en intensiv men nyttig dag.

Toppmötet mellan EU och ASEAN var ett toppmöte mellan företrädare för ca en halv miljard människor i Europa och en region som nu omfattar något mer än en halv miljard människor.

Den ekonomiska dynamiken i regionen är påtaglig.  I Singapore ligger tillväxten föregående och detta år närmare 8 %. Och EU-länderna har tre gånger större direktinvesteringar i ASEAN-länderna än i Kina och sju gånger fler än i Indien.

Ändå är det tydligt hur det är dessa bägge miljardjättars skugga som regionen nu – delvis med EU som mönster – försöker bygga ett närmare samarbete.

Och det är självfallet också med detta som bakgrund som man är angelägen om en starkare politisk roll för EU också i denna del av världen.

Singapores utrikesminister George Yeo skriver i en liten skrift, att ”ASEAN will enjoy more options and greater maneuvering space if Europe is also a major political player in our region.”

Två frågor stod i centrum för dagens diskussion: klimatfrågorna och Burma. Bägge högt upp på den politiska dagordningen i såväl ASEAN som EU.

De burmesiska företrädarna som var här fick sitta tyst och lyssna på åtskilliga sanningar. Kanske var det tjeckiske utrikesministern Karel Schwarzenberg och jag var som hårdast i våra omdömen. Men även länder som Filippinerna och Indonesien var tydliga.

Och i det gemensamma uttalande vi enades om var också budskapet vad gäller Burma entydigt.

För mig var detta också ett bra tillfälle för mer ingående samtal med FN:s särskilda sändebud om Burma, Ibrahim Gambari. Vi hade inte svårt att finna varandra i synen på den nödvändiga strategin framöver.

Men självklart var också klimatfrågan stor. Bali-mötet ligger nära, och det är inte onaturligt att inte minst Indonesien är mycket aktivt i frågorna.

I går var såväl Indiens som Kinas premiärministrar här i Singapore för diskussioner också om den frågan. Och Singapores premiärminister konstaterade att det är med dem som de verkligt krävande diskussionerna måste föras inför Bali – samt i viss utsträckning med USA.

Medvetenheten om frågornas betydelse – och om EU:s pådrivande roll – var dock stor. Utmärkt så.

Så lämnade successivt de olika höga gästerna Singapore.

EU-kommissionens ordörande Barroso till Vietnam. Handelskommissionären Mandelsohn till Shanghai. Någon hem till Europa.

Men jag blir kvar ytterligare en dag i den lätt tropiska värmen.

Globaliseringens verklighet

Landat mitt i globaliseringens snabbt föränderliga verklighet.

Inflygningen till landning i Singapore förde oss över mängden av stora containerfartyg på redden till östadens olika hamnar. En rätt betydande del av världens samlade fartygsburna handel måste passera förbi här.

Singapore är ett affärssamhälle. Mer än 7000 globala företag lär ha sina globala eller regionala huvudkontor här. Staden är världens fjärde mest betydelsefulla finanscentra. Och med ca 1500 svenskar en av våra mest betydelsefulla replipunkter i denna del av världen.

Men nu nog om detta – nu gäller att snabbt komma iväg till toppmötet mellan EU och ASEAN.

Till Annapolis

Att Sverige nu blivit ett av de länder som inbjudits till fredskonferensen om Mellersta Östern får ses som ett erkännande för vårt engagemang i dessa frågor under den senaste tiden.

Norge har sedan Oslo-avtalet en speciell position i dessa sammanhang, och även andra länder har sina speciella skäl. Men nu är det första gången som Sverige tillhör dem som bjuds in till ett möte av denna typ i mer begränsad krets.

Att vi velat prioritera frågor som rör statsbyggande för Palestina och tillhör de särklassigt srörsta bidragsgivarna till Palestina har självfallet sin betydelse i sammanhanget.

Inbjudan kom sent på tisdagseftermiddagen och ställde till viss oreda i min planering.

På ett eller annat sätt kommer jag att åka till Washington och Annapolis, även om det var annat – Skopje och Sarajevo – som just då låg i planeringen för dessa dagar.

Mot Singapore

Lite jäktigt ser det ut de kommande dygnen.

Tidigt onsdag morgon bär det av först till Paris för att där byta flygplan till Singapore dit jag anländer rätt tidigt på torsdag morgon lokal tid.

Då går jag direkt in i mötet mellan EU och ASEAN-länderna. Det följer i sin tur direkt på ASEAN-ländernas toppmöte som lite försiktigt inletts i Singapore redan i dag.

Burma kommer att stå i centrum. Omedelbart på torsdagen träffar jag såväl FN-sändebudet Gambari som det nya – på svenskt initiativ tillkomna – EU-sändebudet Fassino.

Möten som dessa har faktiskt stort värde. Att ha möjlighet att ha kontakt med – som i detta fall – tio länder samtidigt har betydande fördelar. Och att dessutom göra det med EU som bas är på många sätt ändå bättre.

Sedan blir det torsdag och fredag i Singapore för både det stora mötet och en serie av olika bilaterala överläggninga.

Lite av Singapores institutioner i form av universitet och tankesmedjor skall också hängas med innan det är dags att sätta mig på planet tillbaka till Europa fredag kväll.

Då är det middag i Paris som står på dagordningen.

Men till dit är det långt – och åtskilligt hinner alldeles säkert att hända under tiden.

Diverse en tisdag

Denna tisdag blir en tisdag i Stockholm. Och rätt mycket på Helgeandsholmen.

Diskussion med riksdagens utrikesutskott i olika frågor. Vad det kommer att handla om är lite beroende på vad de vill fråga om.

Men jag tänkte översiktligt redogöra för de prioriteringar framöver jag ser.

Och på eftermiddagen har jag dessutom interpellationsdebatt i riksdagen.

Därutöver blir det genomgångar och förberedelser på UD i olika ärenden.

Dels inför de kommande dagarnas resa till mötet mellan EU och ASEAN i Singapore. Det är ett viktigt möte i sig – och viktigt att Sverige är där – men i mångt och mycket kommer det självfallet att handla om Burma och den möjliga politiska processen där.

Dels inför OSCE:s ministermöte i Madrid under nästa vecka. Motsättningarna mellan de mer västliga staterna och Ryssland om främst valövervakning blir allt mer akuta. I förlängningen av dem kan mycket väl hela OSCE komma att hotas.

Får jag tid hoppas jag dessutom kunna klippa mig. Också sådant världsligt måste då och då sprängas in i programmet.