Dramatik 2: Cyber- och utvisningskonflikten.

TABIANO CASTELLO: Så kom i går det aviserade amerikanska svaret på de ryska cyberoperationerna i det amerikanska valet, och i dag kom så den i alla fall preliminära ryska reaktionen.

Den mest tydliga offentliga delen av den amerikanska reaktionen blev utvisningarna av 35 ryska underrättelseofficerare.

Ett ryskt specialplan väntas inom något dygn hämta hem dem och deras familjer.

Namn offentliggöras normalt aldrig i sammanhang som dessa, men det torde ha rört sig om nyckelpersonerna i de s k residenturer som såväl den ryska utrikes underrättelsetjänsten SVR som dess militära motsvarighet GRU och säkerhetstjänsten FSB har inom ramen för den ryska diplomtiska närvaron.

Intressant vore att veta om de respektive cheferna för dessa tillhör de utvisade eller inte.

Min gissning är att så inte var fallet, eller att i alla fall någon är kvar, och då av den anledningen att man ville bibehålla möjligheten att trappa upp ytterligare i ett senare skede.

En intressant fråga är självfallet hur stor del av den ryska underrättelsepersonalen i USA som dessa 35 utgör.

Att det skulle handla om samtliga har jag svårt att tro. Ryssland har ju inte bara en stor ambassad i Washington, utan också en stor FN-representation i New York.

Men alldeles säkert har utvisningarna utformats för att allvarligt skada såväl SVR:s som GRU:s möjligheter till lokala operationer.

Och det är värt att notera att det handlar om två skilda organisationer med en inbördes relation kännetecknad av betydande rivalitet.

Som regel tror jag knappast att den ena veta vad den andra gör.

Detta var dock med all sannolikhet bara en del av det amerikanska svaret.

Det har pågått betydande överläggningar för att utforma möjliga åtgärder, och i dessa har också ingått olika åtgärder på cyberområdet.

Jag skulle tro att vissa sådana skett på ett sätt som gjort att de märkts i Kreml.

Men problemen här är betydande. Man vill inte avslöja egen kapacitet. Och man har knappast något intresse av en snabbt eskalerande cyberkonflikt.

Jag skulle tro att det handlar mer om markeringar för att visa möjligheter.

I dag kom så det ryska svaret – eller i alla fall första delen av det.

Först sades det att ryska utrikesdepartementet MID rekommenderar president Putin att utvisa 35 ryska diplomater.

Detta lät antyda en mindre konventionell uppläggning.

Det inträffar aldrig att man publicerar vad MID rekommenderar presidenten, och när så president Putin kom ut med ett uttalande om att han inte ville agera så ”odiplomatiskt” utan i stället tills vidare lät saken var det uppenbart att det var ett regisserat spel.

Detta hindrade dock inte åtskilliga västliga media att rapportera att Putin sagt nej till MID:s krav – precis den effekt som man på rysk sida sannolikt hade eftersträvat.

Den ryska reaktionen är dock preliminär. Alldeles uppenbart väntar man på att Donald Trump skall göra sin entré på scenen.

Och för honom blir det självfallet en tidig fråga om han skall desavouera president Obama genom att tillåta hela eller delar av den utvisade SVR-, GRU- och FSB-kontingenten att komma tillbaka.

Han har tills denna minut – bäst att göra den reservationen – inte sagt någonting i frågan, men han kommer under de närmaste dagarna att träffa de berörda amerikanska underrättelse- och säkerhetstjänsterna för en detaljerad genomgång av vad som hänt.

Om han låter president Obamas åtgärder ligga kvar är det väl inte osannolikt att president Putin kommer att börja att vidta åtgärder mot den amerikanska närvaron i Ryssland.

En s k station av CIA finns traditionellt inom ramen för den amerikanska ambassaden där, och att Putin långsiktigt skulle acceptera större närvaro för den än för hans egna organ i USA bedömer jag som ytterligt osannolikt.

Så man kan säga att Putin spelade över bollen till Trump, och denne har att på ett eller annat sätt hantera den.

Men mer kommer med all sannolikhet i denna fråga. I går offentliggjordes en rätt kortfattad beskrivning från bl a FBI av hur de ryska cyberoperationerna skett, men senare har utlovats en mer utförlig också offentlig redovisning.

Hur långt denna kommer att gå skall bli intressant att se.

Det har ju antytts att de amerikanska slutsatserna inte enbart grundats på vad man kunnat konstatera i de olika nätverk i USA de ryska operationerna riktade sig mot, men då är man inne på områden som är belagda med strikt sekretess.

Det handlar, som det brukar heta i sammanhang som dessa, att skydda källor och metoder.

Och det är ju skyddade källor och hemliga metoder som är A och O i den världen.

Så dramat är förvisso inte slut.

Akt ett i dramat var självfallet de ryska operationerna.

Akt två var det amerikanska offentliggörandet av dessa.

Akt tre var det senaste dygnet.

Nu väntar vi på akt fyra.

Dramatik 1: Mellersta Östern

TABIANO CASTELLO: Solen fortsätter att skina från klarblå himmel dag efter dag, och via fantastiska Florens och Pisa har vi nu tagit oss upp hit till den vidsträckta utsikten över den rika Po-slätten.

Men det saknas inte utrikespolitisk dramatik under dessa det omtumlande året 2016:s sista skälvande dygn.

Och det är den snart avgångna Obama-administrationen som avslutar sitt arbete med ett antal ännu icke uppgjorda räkningar.

När Barack Obama tillträdde vintern 2009 var Mellersta Östern och fred där högst upp på hans dagsordnonh, och när han sedan återvaldes 2012 var förnyade amerikanska fredansträngningar med Israel och Palestina till det som var allra högst upp på den europeiska önskelistan.

Och Obama-administrationen levererade. Utrikesminister John Kerry spenderade nio månader i direkta och indirekta fredssamtal med de israeliska och palestinska ledarna.

Men till slut gav också han upp.

Israels premiärminister Netyanhue gjorde gång på gång anmärkningsvärda försök att i den amerikanska inrikespolitiken underminera president Obama.

Det gällde kanske först och främst samtalen och överenskommelsen med Iran, men också försöken till fred med Palestina.

Trots detta levererade Obama-administrationen en serie av veton i FN:s säkerhetsråd för att skydda Israel mot internationell kritik, och ställde upp med ett långsiktig militärstöd större än vad USA någonsin tidigare gjort.

För var och en har det varit uppenbart att premiärminister Netanyahue inte varit villig eller förmögen till avgörande steg mot fred.

Den regering han leder innehåller krafter som uttryckligen motsätter sig den tvåstatslösning som Netyahue åtminstone verbalt en gång anslutit sig till, och bedriver dessutom en politik som fortsätter den politik av illegala bosättningar som steg för steg underminerar förutsättningarna för en sådan.

Därmed inte sagt att de enda hindren för fred finns på den israeliska sidan.

I Ramallah har president Abbas sedan länge överskridit sitt demokratiska mandat, och det är dessvärre högst tveksamt om han har den kraft och legitimitet som skulle krävas för en uppgörelse.

Efter de misslyckade fredansträngningarna fanns det åtskilliga som argumenterade för att Obama innan sin avgång skulle lägga fram ett förslag till resolution i FN:s säkerhetsråd som angav ramarna för en fredslösning.

Men det var uppenbarligen ett steg man inte var beredda till.

I stället lade Egypten fram en resolution som inte minst, men inte enbart, fördömde den israeliska bosättningspolitiken.

Och det föranledde en furiös israelisk aktivitet för att stoppa denna.

Netanyahue ringer till Donald Trump som ringer till Egyptens president Sisi – som han etablerat RN nära relation till – med påföljd att denna drog tillbaka resolutionsförslaget. Även Putin gick ett samtal av Netyahue för att den vägen försöka stoppa det hela.

Men allt detta hjälpte föga.

Resolutionen lades fram igen av bl a New Zealand. Och med tanke på dess innehåll beslöt president Obama att nu lägga ner rösten. Och därmed passerade resolutionen med 14 röster mot noll och en nedlagd i säkerhetsrådet.

Då gick topplocket på premiärminister Netyahue som levererade en serie av utfall mot den nedlagda rösten i synnerhet och Obama-administrationen i allmänhet. Retoriken var remarkabel.

Och detta ledde till att topplocket gick på utrikesminister Kerry som levererade en unikt tydlig 75 minuter lång uppgörelse med premiärminister Netyahues politik. Och som dessutom lade fram de principer för en fredsuppgörelse som USA åtminstone i dag står bakom.

Det är i allt väsentligt rimliga och viktiga principer.

Enda möjliga principiella problemet ligger i accepterandet av Israel som enbart en ”judisk stat”. Åtminstone vi européer har historiskt problem med att definiera statsbildningar i religiösa eller motsvarande termer.

Och kring en femtedel av Israels medborgare är dessutom palestinier.

Som väntat reagerade Trump mot allt detta, och lovade att allt skall bli annorlunda eget den 20 januari. Han uppmanade Netyahue att hålla ut tills dess.

Vad som kommer att hända då återstår att se, men mycket tyder på att vi då får en amerikansk politik i dessa frågor som avlägsnar sig påtagligt från såväl dagens amerikanska som europeiska politik.

I mitten av januari samlar Frankrike en lång rad stater till ett nytt möte i Paris för att i alla fall påminna om nödvändigheten av en fredsprocess.

Men med ett USA som då står i färd med att ge sug av i vad som ser ut att bli en helt annan riktning kommer föga att kunna komma ut ur detta möte.

Så efter dramatiken de senaste dygnen står vi sannolikt inför ny dramatik under de närmaste månaderna och kanske åren.

Men John Kerry’s anförande kommer att leva kvar.

Och skall en tvåstatslösning någon gång kunna förverkligas så blir det enligt de riktlinjer som EU lade fast i december 2009 – under svenskt ordförandeskap – och som i allt väsentligt återspeglades av John Kerry i december 2016.

Problemet är att det riskerar att bli mycket dramatik och mycket lidande på vägen dit.

Dagar i Rom,

ROM: Helgdagar i den eviga staden saknar förvisso inte sitt behag.

Solen lyser från klar himmel, uteserveringarna är fulla och av kultur och historia finns det mesta man kan önska sig.

Och landet har fått en ny regering under Paolo Gentiloni.

Nyss utrikesminister har plötsligt upphöjts till att styra statsskutan en tid intill det ofrånkomliga nyvalet måste äga rum.

På TV inviger han vägar, inspekterar jordbävningsområden och låter allmänt välvillig. Om det blir så mycket av verkligt och välbehövligt regerande återstår att se.

Sådant är dock av nöden. En bank har räddats men andra ser lite skakiga ut, och populisterna rasar mot miljarder som försvinner till de illa skötta bankerna.

Ekonomin hankar sig fram, men tyngs ner av kostsam byråkrati, överdrivna regleringar och landets offentliga skuldbörda.

Framgångsrikt företagande finns förvisso, inte minst i nordligare delarna av landet, men dess möjlighet stt växa hämmas dessvärre.

Nyss avgångna premiärminister Matteo Renzi pratade mycket, åstadkom något och förefaller nu vara i full färd med att förbereda sin återkomst efter ett nyval någon gång på det nya året.

En långvarig tillvara i opposition tilltalar knappast denne rastlöse individ.

Men om han förmår att formulera ett program för genuina strukturreformer återstår att se. Behovet är mycket påtagligt.

Någon borgerlig opposition värd namnet finns knappast efter Silvio Berlusconis härjningar, utan det är i stället komikern Beppe Grillos djupt oseriösa rörelse som har växt i opnionen.

Att det blivit skandal, röra och sammanbrott på de platser där de faktiskt lyckats komma till makten – först Parma, och nu dessutom Rom – har ännu inte märkbart dämpat dess framväxt.

Över Medelhavet kommer så migranter i tiotusental i en ström som knappast sinar.

Om fjolårets ström till Sverige och Tyskland i allt väsentligt handlade om flyktingar från krig i Mellersta Östern, handlar det här i allt väsentligt om migration från ett fattigt Afrika genom ett Libyen utan ordning eller styre.

Men så mycket lättare att hantera blir det knappast för den saken.

EU räddar de som hållet på att gå under på Medelhavet och försöker därtill med hjälp av utökat bistånd få de berörda staterna att ta tillbaka dem som inte har legal grund, men framgången är begränsad.

Och ordning i Libyen framstår inte som omedelbart förestående.

Återstår då någon form av integration.

Italiens demografi behöver förvisso tillskott. Och tydlig är tendensen att det är dessa ofta illegala migranter som utför de arbeten som italienare ogärna vill ha.

Mönstret känns igen.

I den moderna historien är Italien självfallet ett land med stor utvandring. Bara under mellankrigstiden lämnade 20 miljoner människor landet.

Förra året var det kring 100.000 som gjorde det. Och nu handlar det ofta om en välutbildad och ambitiös våg av utvandrare. Lyssna på gatorna i Paris, London eller Berlin!

Men politiskt växer motståndet. Beppe Grillo vill omedelbart ha massiva utvisningar. Lega Nord skär pipor i vassen.

Och med undantag av f d utrikesministern Emma Bonino inte många röster för ett annat synsätt på dessa frågor.

Men när allt detta är sagt är Italien ett av världens attraktivaste länder. Det handlar om klimat och kultur, om mat och historia och om åtskilligt som är mindre lätt att definiera.

Men vandrar man i den klara solen på Palatinen, eller genom de vindlande gränderna fram till Pantheon, behövs ingen närmare förklaring.

Det blir någon dag till här innan vi via Florens tar oss över Appeninerna upp till landets nordligare men på intet sätt mindre attraktiva nejder.

Om omvärlden och dess tumult skriver jag nog lite separat.

Den tysta diplomatins stora seger.

OSLO: Ett snabbt besök här – ett föredrag om den internationella situationen – gav anledning att också tala om Norges diplomatiska genombrott med Kina.

Och det är en intressant och lärorik historia.

Det var 2010 som den norsk Nobelkommittén under ordförandeskap av Torbjörn Jagland gav fredspriset till den fängslade kinesiske dissidenten Liu Xiaobo.

Beslutet hade diskuterats ingående.

I efterhand har det framkommit att dåvarande utrikesministern Jonas Gahr Störe två gånger ringt till Jagland och varnat för att en kraftig kinesisk reaktion skulle kunna komma.

Men beslutet fattades, och den kinesiska reaktionen kom.

Kina frös alla officiella förbindelser med Norge. Alla. Helt.

Och det säger sig självt att det under tiden blev besvärande. Inga officiella kontakter över huvud tagit. Och besvärligt också i olika multilaterala samanhang där ju också Norge vill spela en roll.

Den kinesiske ambassadören i Norge fick ägna sig åt sightseeing runt landet eftersom han inte ville träffa några officiella personer i Oslo.

Och den norske ambassadören i Peking fick inte träffa någon över huvud taget och fick dessutom stanna hitintills nio år på sin post.

Oslo vågade helt enkelt inte försöka utnämna en ny ambassadör eftersom det var osäkert på om Kina ens skulle släppa in vederbörande.

Redan under den tidigare regeringen Stoltenberg inleddes självfallet försöken att komma ur denna situation. Jag minns väl den del av dessa ansträngningar som vi i Sverige kom att beröras av och försökte understödja, t ex inom ramen för Arktiska Rådet.

Och det förhandlades också fram en rätt långt gående text som skulle kunna bilda underlag för normalisering. Men i slutändan tyckte dåvarande statsministern Jens Stoltenberg att texten gick för långt i riktning ursäkt.

Det är en sak, men en annan är att texten läckte ut i pressen. Och därmed gick processen självfallet inte bara i baklås utan dessutom rejält och tydligt bakåt.

Sådant uppskattas inte i det diplomatiska umgänget med Kina.

Så det blev för en regeringen under Erna Solberg och utrikesminister Börge Brende att försöka att plocka upp spillrorna och undersöka om det hela kunde räddas.

Och det arbetet måste då genomföras under stor sekretess. Tyst diplomati i varje tänkbart hänseende. Ett nytt läckage hade varit än mer förödande för möjligheterna.

Det ena mötet mer diskret än det andra för att försöka komma fram till en gemensam text.

Kina krävde en ursäkt. Och Norges regering kunde självfallet inte be om ursäkt för ett beslut fattat av den oberoende Nobelkommittén.

Men steg för steg, under största möjliga tystnad, rörde det sig försiktigt framåt.

Och i söndags kunde Börge Brende ytterst diskret sätta sig på ett flygplan till Peking för att i möten med Kinas både premiär- och utrikesministrar bekräfta genombrottet.

Den text man enades kring innehåller självfallet ingen ursäkt. Och avviker även i övrigt inte från språkbruk som är tämligen vanligt i de västliga demokratiernas umgänge med Kina.

Vilket innebär att den innehåller åtskilligt som från kinesisk utgångspunkt är viktigt. Att tydligt och klart bara erkänna ett Kina är t ex centralt. Men nytt är det inte.

Genombrottet var tämligen rejält.

Statsminister Erna Solberg inbjöds till ett officiellt besök. Och man ville omedelbart komma igång med förhandlingar om ett frihandelsavtal.

Så tre och ett halvt års tyst, målmedvetet arbete efter det det tidigare sammanbrottet i ansträngningarna lyckades att komma över det avbrott i förbindelserna som varat i sex år.

Gratulationerna var många. Och till gratulanternas skara hörde naturligt nog också nuvarande oppositionsledaren Jonas Gahr Störe. Det handlade ju om en nationell ansträngning.

Lärdomarna av detta är åtskilliga.

Vikten av tålamod, uthållighet och principfasthet i diplomati inte minst när det gäller makter som den kinesiska.

Is i magen, skulle man kunna säga.

Och vikten av att verkligen kunna bedriva verkligt tyst diplomati när det verkligen behövs. Misslyckandet i det avseendet för några år sedan komplicerade och försenade allt.

Men nu lyckades det.

Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd i relationerna med Mittens allt mer maktmedvetna rike.

Liu Xiaobo sitter fortfarande i fängelse. Men åt detta fruktar jag att inte ens Norge kan göra så mycket.

Och det blir allt fler både utrops- och frågetecken kring olika delar av den kinesiska utvecklingen. Vaksamhet är i hög grad påkallad när det gäller olika delar av relationerna.

Men så goda relationer som möjligt måste vi alldeles självklart ha. Av både politiska och uppenbara ekonomiska skäl. Europa i dess helhet måste ha en strategisk dialog med den kinesiska makten.

I övrigt är det ett Norge på väg in i valåret 2017. Och Erna Solberg passade på att möblerna om lite i regeringens sammansättning. Man vill vara redo för valet.

Och ett Norge vi borde anstränga oss mer för att fördjupa relationerna med. Det gäller industriellt lika väl som den allt viktigare säkerhetspolitiken.

I det förra avseendet tas ett viktigt steg i sjöfartsnäringen i dag. Jag hade anledning diskutera den saken i Oslo i går.

I det senare står det mest still.

Vi utvecklar vår relation med Finland, vilket är bra.

Men det ger för vår del en ökad strategisk utsatthet som måste balanseras med en ökad strategisk förankring i vilken Norge med dess Nato-medlemskap är en mycket viktig komponent.

Annars kommer vår redan påtagligt haltande svenska säkerhetspolitik att halta än mer.

Det var intressant att höra hur Norge redan knutit informella kontakter med ledande kretsar i den nya amerikanska administrationen.

Den nye försvarsministern känner man självklart från samarbetet i Nato.

Och den nye utrikesministern har alldeles självklart varit på tidigare besök i Norge – kanske främst med fokus på Stavanger.

Men nu bär det åter till Stockholm.

Och i morgon mer söderut för jul, helg och avkoppling.

Efter Aleppo?

STOCKHOLM: Julen och helgerna i övrigt närmar sig nu med rasande tempo, åtminstone i vårt lilla hörn av denna vår värld.

Sakta elimineras de sista resterna av motståndet i östra Aleppo i Syrien, och intensiva försök pågår för att försöka evakuera alla de som så vill.

Mycket av uppmärksamheten ligger nu naturlig nog på den humanitära katastrofen, men den stora frågan är ju också hur konfliktens nästa steg nu kommer att utvecklas.

Axeln i de diplomatiska ansträngningarna har nu förflyttats från Moskva-Washington till Ankara-Washington, med FN som fortsatt tämligen marginaliserat.

Och jag skulle tro att de kommande samtalen mellan dem – kanske i Astana – kommer att utmynna i ett förslag om mer eller mindre total vapenvila i Syrien.

Men för det första är det lättare sagt än gjort, och för det andra är det ju en viktig fråga vad som kommer därefter.

Även om såväl Moskva som Teheran nu sannolikt är inställda på någon form av vapenvila är det långt ifrån säkert att Damascus är det.

Till detta kommer ju dels att striderna med Daesh fortsätter – offensiven mot Raqqa förefaller att ha mattats, samtidigt som Daesh gjort en delvis lyckad offensiv mot Palmyra – och dels att det med all sannolikhet finns också andra grupper som inte har för avsikt att lägga ner vapen.

De stridande grupper som nu lämnar östra Aleppo beger sig till Idlib och området däromkring som nu konsolideras som en av oppositionszonerna i landet.

Och det finns flera sådana. Vi skall inte glömma en i landets södra delar. Och en kontrollerad av Turkiet i dess norra. Till vilket kommer dels den kurdiska zonen och dels de områden som kontrolleras av Daesh.

Med en mycket grov förenkling går det således att tala om fem olika zoner i landet även om det nu är regimen som kontrollera de större städerna och huvuddelen av befolkningen.

Två mer politiska möjligheter framöver torde finnas.

Dels en politisk uppgörelse av den art som FN-processen varit inriktad på med någon form av övergångsregering och gradvis utfasning av president Assad. Det skulle kunna beskrivas som fred “uppifrån”.

Dels en frysning av dessa zoner, försök att begränsa konflikten mellan dem och sedan steg för steg bygga samarbete mellan dem. Det skulle kunna beskrivas som fred “nerifrån”.

Men problemen är enorma i bägge fallen. Låt mig bara nämna tre.

Ett är alldeles självklart Daesh och hur organisationen skall besegras. Jag skulle tippa att när den trängs ut ur Mosul kommer den att föra över resurser till Syrien, och här är dess möjligheter att manövrera betydligt större. Det är inte självklart att den syriska armén har möjligheter att besegra den.

Ett annat är behöver av någon form av internationell övervakning eller fredsstyrka i området. Men vilka stater som skulle vara beredda att medverka i och hur en sådan skulle kunna organiseras är minst sagt oklart.

Och sedan självklart resurser och organisation av återuppbyggnad av landet så att alla de som flytta eller fördrivits har i alla fall en möjlighet att återvända. Att EU skulle vilja ge pengar för detta till någonting som har med den nuvarande regimen att göra är närmast uteslutet. Och det handlar om en uppgift i ett tidsperspektiv av allra minst ett decennium.

Till detta skall så alldeles självklart läggas osäkerheten om hur den amerikanska politiken kommer att utvecklas efter det att Trump-administrationen tar över om ca en månad.

Ett uttalande av Donald Trump i dagarna – någon typ av säkrade zoner dom skulle betalas av Gulf-staterna – tyder knappast på någon djupare tankeverksamhet i frågan.

Men den 21 januari sitter han i Vita Huset, och vad som händer då vet vi så gott som ingenting alls om.

Så det finns – mitt i den omedelbara katastrofen i Aleppo – åtskilligt att tänka på.

För min del blir det nu i morgon en dag i Stockholm med frågor kring artificiell intelligens i centrum, på tisdag utflykt till Oslo och på onsdag skolavslutning och annat här hemma innan det på torsdag bär iväg för jul i sydligare delar av vårt Europa.

Hem från Riyadh.

RIYADH: Sent sent på kvällen går ofta planen från Mellersta Österns olika städer, och Riyadh är i detta avseende alls inget undantag.

Det har varit två dagar av intressera samtal, även om man inte kan undgå att notera en viss nivå av desorganisation i kungarikets utrikesförvaltning.

Utrikesministern himself kom tillbaka från sex (!) veckor i Washington obetydligt innan jag anlände från samma stad, och det säger sig självt att det fanns en del för honom att göra.

Att det sägs att han alldeles strax skall återvända till samma destination säger oceaner om den osäkerhet man alldeles uppenbart känner inför vart den amerikanska utrikespolitiken kan vara på väg.

Men onaturligt är det inte. Riyadh har sett sin säkerhet som ytterst beroende av den amerikanska makten sedan decennier tillbaka.

Under president Obama har man nog haft ett intryck av ett svagare stöd, och olika opinionsyttringar och beslut i kongressen har gjort den oron än mer akut. Beroendet av USA är lika starkt som oron för hur detta kan komma att utvecklas.

Till detta kommer utvecklingar i den egna regionen som alldeles självklart oroar.

När vi i våra samtal ställt frågan hur man ser möjligheten att återupprätta en stabil stat i Yemen har svaren t ex blivit svävande eller helt enkelt undvikande.

Att utvecklingen i Yemen alltid är ett primärt saudiskt säkerhetsintresse är både tydligt och legitimt.

Men den inbördes konflikt där som man låtit sig dra in i har allvarligt förvärrats, och stabilitet i landet förefaller nu mer avlägsen är när denna intervention tog sin början.

Och till detta skall alldeles självklart läggas de humanitära konsekvenserna av detta krig.

I Europa ligger all uppmärksamhet i dag på konflikten i Syrien, men i humanitärt avseenden ligger dessvärre konflikten i Yemen på samma nivå, även om det uppmärksammas långt mindre.

Också här finns spänningar till Washington. På en rad sätt har USA markerat att man ser med olust på hur det saudiska engagemanget i Yemen utvecklats, och att vapenvila och politisk uppgörelsevär vad som krävs.

Men av detta syns för ögonblicket dessvärre föga.

När det gäller Syrien är det kanske mindre förvånande att svaren blir svävande.

Utvecklingen i Aleppo innebär att den i Riyadh så förhatliga regimen i Damaskus konsolideras, och till detta kommer att retoriken från Trump Tower och Teheran i denna fråga låter allt mer sammanfallande.

Vilka konsekvenser detta får för Saudiarabiens politik var knappast en fråga som vi i våra samtal fick något svar på, och det säkert av den enkla anledningen att något svar ännu inte finns.

Men när detta är sagts skall ju läggas till att samma sak gäller också t ex EU:s position.

Av lätt insedda skäl handlade åtskilliga av våra samtal om relationen till Iran och detta lands politik i den vidare regionen. Här finns det mycket av känslor ur vilka en rationell politik måste vaskas ur.

Och samma fråga dominerade huvuddelen av våra samtal med olika västliga diplomatiska företrädare. Vi frågades mot bakgrund av vårt ECFR-besök i Teheran för några månader sedan ut om också sådant som borde vara väl bekant.

Men avståndet mellan de bägge länderna, och tänkandet i de bägge huvudstäderna, är långt större än vad bara kartan antyder.

Och i detta ligger i alla fall en del av regionens problem.

Om det var lite svävande om utrikespolitiken fanns det i gengäld anledning att vara imponerad av den beslutsamhet vi mötte när det gällde den främst ekonomiska reformpolitiken.

Den är en absolut nödvändighet om landet skall kunna undvika en både ekonomisk och social kris.

Till 2030 vill man i grunden omvandla ekonomin bort från dagens oljeberoende, och redan till 2020 skall man främst med besparingar, men också genom att försiktigt införa moms, få bort ett budgetunderskott som nu ligger kring 14% av BNP.

Det är en omvandling av milt sagt betydande dimension – men viktigt för oss alla att den lyckas. Ett Saudiarabien som faller ner i akut strukturell kris ligger inte i någons intresse.

Också i andra avseenden förändras det saudiska samhället.

Den tidigare fruktade religiösa polisen har trängts tillbaka och synts inte längre. Sakta börjar tidigare förbjuden underhållning att dyka upp. Det talas om att öppna biografer.

Och alla jag talade med var övertygade om att det löjliga förbjudet för kvinnor att köra bil kommer att försvinna under det kommande året. Flera talade om hur de nu medvetet arbetar på att anställa allt fler kvinnor.

Sociala media spelar säkert sin roll. Sett i relation till befolkningen är landet bland de allra ivrigaste i världen på Twitter, Facebook och YouTube.

Allt detta innebär förvisso inte att Saudiarabien är på väg att bli ett Sverige. Långt därifrån. Och paradoxen är ju dessutom att det just nu torde vara den absoluta monarkin som är förutsättningen för att dessa och ytterligare längre gående reformer kan drivas igenom.

Men det handlar om viktiga förändringar steg för steg.

För en mer diversifierad ekonomi som kan ge sysselsättning åt en ung och snabbt växande befolkning. Och för ett mer öppet och samtidigt fortsatt traditionsbundet samhälle.

Till utmaningarna hör ju också att Saudiarabien är ett påtagligt stort land.

Till ytan är det fyra gånger så stort som Frankrike – eller Sverige. Och vad som gäller i Riyadh eller Jeddah gäller inte nödvändigtvis på samma sätt överallt.

Men nu bär det hem från det angenämt varma och soliga vinterklimatet här till vad jag utgår är vår betydligt bistrare version hemma.

Och andra frågor tränger sig på.

Bill Tillerson har nominerats till USA:s nye utrikesminister, och samarbete med honom blir ju viktigt också från Sveriges utgångspunkt.

Han bär ju dock med sig en betydande internationell erfarenhet.

Och på torsdag blir det besvärligt EU-toppmöte i Bryssel.

Risken för att nationella låsningar av olika slag rycker undan mattan för EU:s möjligheter i vårt omedelbara närområde förefaller dessvärre betydande.

Men, som jag brukar skriva, till det finns det anledning att återkomma.

Farhågor och förhoppningar.

NEW YORK: Egentligen var det bara genomresa här i dag, men det hanns med en hel del i denna världsstad i alla fall.

En vän behövde hjälp med att betyda julgranen. Andra ville prata om andra saker.

Men nu bär det strax av härifrån – först till Istanbul och sedan vidare till Riyadh.

Dygnet eller lite mer så i Washington blev intensivt. Inte ens en bokhandel hanns med. Diskussioner och överläggningar.

Åtskilligt med de som nu lämnar. Och en del med dem med mer eller mindre – oftast mindre – djup insyn i det nya som nu tar form.

Rykten och spekulationer i överflöd. Farhågor och förhoppningar i föga jämn blandning.

Men nu bär det av till flygplanet…

Och åter i Washington.

WASHINGTON: Så har jag då återkommit till den amerikanska huvudstaden bara en månad efter det att jag senast var här på den dramatiska valdagen.

Och lyckats såväl ta mig igenom immigration på Dulles-flygplatsen som köerna intill staden – totalt närmare tre timmar från det jag landade.

Här i District of Columbia fick Donald Trump 4% av rösterna, men i det stora Amerika mellan kusterna fick han tillräckligt för att erövra presidentmakten även om Hillary Clinton faktiskt fick stöd av två procentenheter fler.

Men nu är jag här för den informella transatlantiska dialog som vi i en krets som kombinerar diplomater, experter och politiker från Europa och USA har upprätthållit i betydligt mer än ett decennium.

Personkretsen skiftar lite över tiden, men jag tillhör nu dem som varit med relativt länge, om inte längst.

Lite haltande blir det säkert i och med att vad vi kan uppfatta som kärnan i den kommande Trump-administrationen knappast finns företrädd i vår annars brett politiskt förankrade krets.

Den håller fortfarande huvudsakligen till i Trump Tower i New York, även om antalet möten här i DC med dess övergångsteam nu påtagligt håller på att öka.

Och alldeles säkert kommer vi att höra åtskilligt om detta.

I kväll börjar vi så med att Spaniens ambassadör bjuder oss på middag, kombinerar det med en diskussion om vart USA:s utrikespolitik kan vara på väg och fortsätter sedan olika diskussioner fram till i morgon eftermiddag.

Sedan blir det mer möten för min del och middag med främst amerikanska vänner.

På lördag tar jag tåget till New York av den enkla anledningen att det visade sig vara bättre att via Istanbul flyga därifrån till Riyadh i Saudiarabien på lördagskvällen.

I New York har ju FN:s säkerhetsråd för sjätte gången blockerats av ett ryskt veto i ansträngningarna att få i alla fall en vapenvila i Syrien.

Ett elände.

Till Riyadh anländer jag så mitt i natten mellan söndagen och måndagen.

Där är jag som en av ordförandena i European Council on Foreign Relations, och besöket och samtalen i Riyadh är en parallell till besöket och samtalen i Teheran för ett par månader sedan.

Alldeles säkert kommer det att bli intressant.

Det inte minst i en situation där det ju förefaller som om vad som är kvar av Aleppo håller på att falla för regimen och ryssarna, och att detta möjligen t o m ses med välbehag av den inkommande amerikanska administrationen.

Men hur dessa relationer – till Ryssland, till Saudiarabien och Iran, till Europa – kan komma att utvecklas kommer vi också att diskutera åtskilligt kring under dygnet här.

Intressant blir det alldeles säkert.

25 år sedan historiska Belavezha-avtalet.

KASTRUP: I dag är det ett kvarts sekel sedan de dåvarande ledarna för Ryssland, Belarus och Ukraina – Boris Jeltsin, Stanislav Shuchkevich och Leonid Kravchuk – samlades i Belavezha i skogarna utanför Minsk och undertecknade det avtal som innebar början på det formella slutet på Sovjetunionen.

Mikael Gorbatjov var fortfarande president för Sovjetunionen, men efter den misslyckade kuppen i augusti och händelserna omedelbart därefter var såväl han som Sovjetunionen bara skuggor av vad som en gång var.

Han vägrade att acceptera avtalet, och det skulle dröja till slutet av månaden innan detta vid ett möte i Alma-Ata fick stöd också av de övriga sovjetrepublikerna, det formella beslutet om avveckling och den röda fanan halas ner från tornet i Kreml.

Det var ju den 25 december som detta kom att inträffa.

Men det som vi när vi nu blickar bakåt ofta ser som en lugn och fredlig upplösningsprocess var en både dramatisk och farlig kedja av händelser under dessa år.

Det kunde ha gått mycket annorlunda – det kunde ha blivit ett jugoslaviskt drama fast med kärnvapen.

I Sverige följde vi utvecklingen med minst sagt stor uppmärksamhet.

Jag vet – jag var statsminister.

Vi såg den enorma förändringen, men var mycket väl medvetna om alla faror.

Det fanns starka rödbruna krafter som mobiliserade och konspirerade, och vi hade sett dem gå till väpnad aktion såväl i de baltiska staterna i början av året som i Moskva självt i augusti.

Det fanns ingen anledning att tro att det inte kunde inträffa igen – och det skulle visa sig rätt.

Vår politik då var dels att göra allt vi kunde för att hjälpa de tre baltiska stater som ju redan i augusti fått återupprättandet av sin självständighet erkänd och dels att knyta så nära och så omfattande band med det nya Rysslands ledare som möjligt.

Som statsminister hade jag förvisso en del annat också att göra – ekonomin var i djup kris, och det gällde dessutom att få snabbt europeiskt stöd för att snabbt få igång förhandlingar om medlemskap i det EU som toppmötet i Maastricht i december etablerade – men också dessa frågor kom att bli prioriterade för mig under de månader och år som följde.

Och åtskilliga av de band jag då knöt med personer i det kämpande demokratiska Ryssland har jag faktiskt fortfarande kvar.

Liksom, måhända lite naivt, drömmen om ett genuint demokratiskt Ryssland som partner i ett genuint och starkt europeiskt samarbete.

Där är vi förvisso inte i dag. Utvecklingen under de senaste åren har som bekant gått åt det motsatta hållet. Men historien är en rätt utdragen process, och den har förvisso inte varit slut.

Om någon vecka är det så 25 år sedan det formella slutet på Sovjetunionen.

Och nästa år är det 100 år sedan upplösningen av det ryska imperium som hade rötter långt bak i historien, som då föll sönder och samman i världskrig och revolution, och ur vars ruiner en bolsjevikisk regim med brutalt våld reste Sovjetunionen.

Härom kvällen satt jag med några ryska vänner och diskuterade hur detta kommer och borde ihågkommas såväl i dagens Ryssland som hos oss.

Det var ju i april 1917 som Lenin på den kejserliga tyska generalstabens initiativ och bekostnad passerade Stockholm på vägen till den ryska gränsen – då vid Haparanda – och sin historiska entré på den Finska Stationen i upplösningens St Petersburg.

I Berlin tyckte man att det var en utmärkt idé om lite bolsjeviska revolutionärer kunde bidra till att försvaga den ryska fienden. Och den intill ytterlighet cyniske Lenin spelade självfallet med.

Det finns faktiskt något av ett gemensamt mönster i det som inträffade efter såväl 1917 som 1991.

Först föll det gamla samman. I ett ohyggligt kaos och ett brutalt inbördeskrig i det första fallet – i huvudsak fredligt i det senare.

Och då förklarade sig den ena nationen efter den andra, som tidigare styrts från Moskva, självständig.

Det gällde Ukraina lika väl som södra Kaukasus eller de baltiska nationerna. I det förra fallet skall inte Finland och Polen glömmas – de var ju en delar det kejserliga Ryssland.

Vissa av dessa områden återerövrades under inbördeskrigets år. Men de röda styrkorna misslyckades med Finland 1917 och med Polen 1920. Nederlaget utanför Warszawa beseglade den planerade europeiska revolutionens öde.

Men under decennierna som följde återupprättades steg för steg en starkare och starkare rysk stat. Och steg för steg började denna ryska stat att få ambitionen att återvinna eller i alla fall kontrollera det som en gång tillhört den.

Stalin lyckades spektakulärt genom att han kunde göra upp med Hitler. Delar av Polen, Litauen, Lettland, Estland och Finland var det han sade att han ville ha.

Och – fast det är en annan historia – i det Tredje Rikets Ragnarök kunde hans soldater sedan hissa den sovjetiska fanan över riksdagshuset i Berlin.

Tsar Alexander II:s kavalleri hade visserligen under Napoleon-krigen kommit ända till Paris, men till skillnad från Stalin stannade han inte kvar.

Under det senaste decenniet har vi ju kommit att se hur Putins Ryssland blivit allt mer tydlig i sina ambitioner i det man kallar sitt ”nära utland”. Framförallt efter våren 2008 har detta stått klart.

Att Georgien skulle gå en alltför västlig väg var helt enkelt inte acceptabelt. Och att Ukraina skulle göra det var kanske ännu mindre acceptabelt. Den storryska drömmen kom steg för steg tillbaka.

Men detta ligger, i det längre perspektivet, inte i Rysslands intresse.

Det är först när detta stora land lever i harmoni och försoning med alla sina grannar, stora som små, som det kan få en genuint bra utveckling.

Om det driver sig själv in i politik med tydliga spår av imperialistisk nostalgi kommer det förr eller senare att gå illa.

I dag handlar en politik för långsiktig demokratisk utveckling av Ryssland inte minst om att ge ett solitt stöd till de nationer som finner sig i fokus för sådana ambitioner.

Främst av dessa just nu självfallet Ukraina efter den nakna väpnade aggressionen 2014, men inte heller Georgien skall glömmas, och betydelsen av de åtgärder som Nato nu vidtar för att stärka stödet till de baltiska staterna och Polen är alldeles uppenbart.

Det fanns en vision bakom avtalet i Belavezha för ett kvarts sekel sedan, och det var visionen av nationer i Europas väldiga östra delar som äntligen kunde leva fredligt tillsammans.

Den måste hållas levande för en framtid som är annorlunda än dagen.

En de svarta svanarnas värld?

SCHLOSS ELMAU: Två dagar uppe i de bajerska Alperna har ägnats att identifiera en del av de större frågor som kommer att vara i fokus på den stora årliga säkerhetskonferensen i München i februari nästa år.

Att osäkerheten om hur den nya amerikanska administrationens politik kommer att utvecklas var central i våra diskussioner säger sig självt.

En av de personer som Trump träffat för att diskutera posten som utrikesminister var med oss och förmedlade sina intryck från de samtalen.

Men än finns uppenbarligen inget beslut i den frågan. Allt tyder på betydande motsättningar i Trump Tower om hur utrikespolitiken skall ledas och utformas. Nya kandidater intervjuas ständigt.

Och det är oroande i sig självt.

Men för min del kommer det att bli mer diskussioner kring dessa frågor när jag kommer till Washington på torsdag.

Några stenkast från oss ligger Österrike, och här utföll presidentvalet i söndags till förmån för den kandidat som talade med entusiasm och inlevelse om det europeiska samarbetet.

Och vallokalsundersökningar tyder på att detta budskap också bidrog till att han segrade med en större marginal än vad någon hade vågat tro.

Inte minst var det unga väljare som attraherades av detta budskap.

Lite av samma mönster ser vi ju också i Sverige, där SCB:s senaste väljarundersökning visar att Sverigedemokraterna har avsevärt lägre stöd bland unga människor.

Det är inte murar och gränser som är den europeiska framtid vi vill ha.

Utgången av folkomröstningen i Italien var inte oväntad, även om nederlaget blev större än väntat. Men det är fel att se detta som utslag för någon typ av populistisk våg.

Bland motståndarna fanns personer som f d premiärminister Mari Monti och åtskilliga andra som hade tunga invändningar mot delar av de föreslagna ändringarna av den italienska författningen.

Nu får Italien efter en tid en ny regering, vissa ändringar i valsystemet måste ske och därefter blir det nyval någon gång under det närmaste året.

Dramatiken i Italien behöver inte vara så mycket större än så.

Att landet behöver ekonomiska reformer är en annan sak. Och där är man inte ensamma.

Våra diskussioner har självklart handlat också om Europas utmaningar i det lite längre perspektivet. Och flyktingfrågan och hur den skall hanteras är fortfarande mycket stor.

Den handlar om praktiska frågor som gemensam kontroll av den gemensamma gränsen, om inrikes utmaningar om integration och förvisso också om tämligen grundläggande frågor om identitet.

De såväl kort- som långsiktiga utmaningarna är betydande.

Just nu håller regimen i Damaskus med stöd av främst Ryssland på att ta kontroll över resterande delarna av Aleppo. Och hur utvecklingen dör kommer att påverka flödet till Turkiet och dess avtal med EU vet vi i dag ingenting om.

I Medelhavet räddar EU:s Operation Sophia dagligen flyktingar på väg från Afrika till Europa.

Och ser vi på trenderna på lite längre sikt kommer det snart att finnas en miljard människor söder om Sahara – och ytterligare några decennier senare kommer det att finnas två miljarder.

Att det, också mot denna bakgrund, behövs en starkare gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik är alla i stort sett eniga om, men vägen dit är inte fullt lika enkel.

I en annan del av Tyskland öppnades i dag CDU:s partikongress, och stödet för förbundskansler Merkel de demonstrerades efter hennes programtal.

Att förhindra och möta nya flyktingkriser var en viktig del av detta.

Men också på andra punkter blir det intressant att följa signalerna från diskussionerna i Essen. Med Storbritanniens utträde ur EU blir ju Tysklands roll i Europa än viktigare.

Dessa dagars avslutande diskussion handlade om huruvida vi är tillräckligt förbereda på det oförberedda under de kommande åren.

Om de ”svarta svanar” som plötsligt kan dyka upp. De senaste åren har ju gett oss den ena överraskningen efter den andra.

Och riskerna för att vi hamnar i situationen där oväntade utvecklingar leder till situationer som råkar ur kontroll på grund av ett mer mångfasetterad, splittrat och oförutsägbart internationellt system.

Och det är med den diskussionen klingande i öronen som vi nu för denna gång lämnar vackra Schloss Elmau.

Resor i ”svåra tider”

STOCKHOLM: Det är söndag förmiddag och jag sitter på Arlanda och väntar på att bege mig iväg till München och därifrån vidare upp i Alperna.

Där har vi tvådagarsmöte med vad vi kallar Munich Security Forum – en kärna av det som är den årliga stora säkerhetskonferensen i München.

Det mesta står på dagordningen.

Men det har varit nyttigt med två dagar hemma i Stockholm.

I onsdags svepte jag ju förbi Bryssel på vägen från London och hem, och det var faktiskt anmärkningsvärt länge sedan som jag var där.

Mycket där präglades just då av personfrågor.

Martin Schultz skall lämna som parlamentets talman och kasta sig tillbaka in i den tyska politiken, och det utlöser naturligt nog en kaskad av manövrer och spekulationer.

Men självfallet fanns där också politik.

Kommissionen presenterade t ex sina förslag om hur samarbetet i olika försvarspolitiska frågor inom EU kunde byggas ut.

Och det skall bli intressant att se vilket mottagande de får.

Inte minst i Sverige.

Olika delar av dessa förslag kan förvisso behöva diskuteras, men vi har ju allt intresse av att bygga ut olika försvarspolitiska samverkansstrukturer – över Atlanten lika väl som inom Europa.

Det stöder ju våra egna säkerhetspolitiska ansträngningar.

I dag är det så viktiga avgöranden i såväl Österrike som Italien, och om det kommer det säkert att talas åtskilligt på mötet jag är på väg till.

Den italienska folkomröstningen bekrevs i vissa media i närmast apokalyptiska termer, men det tror jag är en betydande överdrift.

Det finns för- och nackdelar med de konstitutionella förändringar som den handlar om.

Avgörande på sikt är att landet förmår sig till de ekonomiska och andra reformer som gör att man kan frigöra den tillväxt – Italien är ett land av entreprenörer! – som gör att man kan få ner sin alldeles för stora skuldbörda.

I Österrike har efterkrigstidens partipolitiska system redan brutit samman, och utvecklingen glider nu mot ett mer nationalkonservativt och europeiskt inskränkt håll.

Utgången av presidentvalet blir viktigt och en vägvisare, men än viktigare blir det parlamentsval som kommer att komma senast 2018.

Här ser det ut som om FPÖ kommer att bli största parti, och det är föga upplyftande att se hur såväl ledande inom borgerliga ÖVP som faktiskt också i socialdemokratiska SPÖ gör sina danssteg för att få vara med dem i en ny regering.

Men i kväll vet vi mer om bägge dessa frågor.

I de bajerska alperna, bara lite mer än ett stenkast från gränsen till Österrike, förblir jag till tisdag eftermiddag.

Därifrån kommer jag också att försöka att följa vad som sker på tyska CDU:s partikongress i Essen i en helt annan del av Tyskland.

Där kommer Angela Merkel att mer officiellt åter bli kandidat som förbundskansler inför valet i september nästa år, men det blir också intressant att lyssna på de politiska inriktningar som man kommer att diskutera.

På planet ner till München nu skall jag läsa CDU:s partistyrelses förslag inför kongressens generaldebatt – Orientierung in schwierigen Zeiten; für ein erfolgreiches Deutschland und Europa.

Och det är värt att notera att man talar om ”svåra tider”.

I många avseenden är så faktiskt fallet.

Efter dagarna i Tyskland blir det på onsdag en dag hemma i Stockholm innan jag sedan reser till Washington för några dagar där, och sedan direkt därifrån till Riyadh i Saudiarabien – i alla fall som schemat ser ut just nu.

Svåra tider även på dessa platser.