Nu till Minsk.

WARSZAWA: Sitter på flygplatsen här och väntar på anknytningen till Minsk.

Gårdagen och speciellt dess kväll blev fascinerande med såväl det mer offentliga samtalet med Mikael Chordokovsky som den mer privata middag som följde intill tämligen sent på kvällen.

Efter ett decennium i den ryska fängelsearkipelagen är han en man som reflekterar åtskilligt över sitt land och dess framtid.

Medan de allra flesta ryssar jag träffar i dessa dagar målar en mycket mörk bild av tillståndet och de omedelbara utsikterna tar Chordokovsky det lite längre perspektivet och landar i att det finns ljus i slutet av tunneln.

Men, som han sade, vi bör nog leva hälsosamt för att vara säkra på att få uppleva det.

Om vi sedan levde upp till den devisen är väl en mer osäker fråga.

Nu befinner jag mig i alla fall på väg till Minsk för ett kort besök i det kanske minst kända av länderna i vårt närområde. 

Mina kollegor i gruppen från ECFR har varit där och fört olika samtal sedan i går kväll, och för mig blir det att plocka upp deras intryck innan vi fortsätter olika samtal under eftermiddagen och kvällen. 

Någon avgörande förändring i landets auktoritära politiska system är nog dessvärre inte att vänta under den allra närmaste tiden. Utgången av höstens presidentval kommer knappast att bli någon nagelbitare.

Men landet kämpar med tydliga ekonomiska problem. 

Ett icke reformerad ekonomi skapar ett allt tyngre beroende av olika typer av subsidier från Moskva, och det samtidigt som krisen i Ukraina och den ryska revisionismen leder till att man tydligare vill markera att man företräder en egen linje och inte alltid går i de förberedda ledbanden.

Man är förvisso med i den s k Euroasiatiska unionen, men fungerar gör den näppeligen, och tillsammans med Astana är det tydligt att Minsk försöker bromsa Moskvas ambitioner att ge unionen mer politiska funktioner och möjligheter.

En försiktig och begränsad uppmjukning av relationerna till EU är en viktig del av denna bild, liksom olika tydligare markeringar av olika delar av Vitrysslands egen och självständiga identitet.

Och det är ett land med en historia annorlunda än Rysslands.

Gemensamt har man inte minst förstörelse och lidandet under andra världskriget, som kom att drabba det dåvarande sovjetiska republiken mycket hårt.

Men längre tillbaka i tiden tillhörde de område som i dag är Vitryssland snarare den litauiska och polska kulturkretsen. Det var först mot slutet av 1700-talet som det ryska imperiet som ett resultat av den andra delningen av Polen kom i besittning av dessa territoriet.

Och Vilnius är den huvudstad som ligger Minsk farligt närmast i geografiska hänseende. 

Jag skall kontrollera statistiken, men jag vill minnas att Vityssland brukade vara det land som hade flest Schengen-viseringar till EU per invånare än något annat. I mycket hög grad handlar det om att åka till Vilnius.

Men om allt detta kommer jag att veta mera efter besöket – nu går strax planet.

Om Sverige och FN:s säkerhetsråd och allt detta.

STOCKHOLM: Jag hörde att Margot Wallström i Agenda i går förkunnande att bl a jag nu skulle bli vad som kallas hedersambassadör för vår kandidatur till FN:s säkerhetsråd.

Och ett antal journalister har, naturligt nog, hört för sig till mig om detta.

Kandidaturen till säkerhetsrådet lanserades mer offentligt av alliansregeringen i samarbete med de övriga nordiska länderna, och åtnjuter naturligen ett brett politiskt stöd.

Då anklagades jag ofta av företrädare för den dåvarande oppositionen för att inte ha full entusiasm för detta.

Och bakgrunden var att jag inte nödvändigtvis såg detta som den mest centrala och över allt annat dominerande frågan för Sveriges utrikespolitik under de kommande åren. 

Erfarenheten både som FN-sändebud och utrikesminister har trots allt gett en del insikter.

Till detta kom att jag tyckte att det blev olyckligt att vi hamnat i en situation där tre EU-länder slåss mot varandra för två platser. 

Jag hade föredragit att vi kunde ha gjort som andra regionala grupperingar i världen gör, nämligen att komma överens om vilka länder som skall sitta på de platser som gäller för regionen i fråga. 

Att lägga utrikespolitisk energi på att konkurrera med utrikespolitiska vänner tycker jag i grunden bör undvikas, och förr eller senare hoppas jag att också Sverige skall medverka till att vi får en ordning där det kan undvikas.

För mig var det i den situation som uppkom naturligt att gå fram med denna kandidatur stödd av de övriga nordiska länderna, samtidigt som utrikespolitikens tyngdpunkt fortfarande låg kvar på att bygga ett fredligare Europa och en starkare samlad europeisk röst i de avgörande globala frågorna.

Även om det måhända inte är förenligt med äldre svenska föreställningar är detta faktiskt den bästa vägen att påverka också globalt. 

Ett isolerat svenskt agerande blir lätt väldigt ensamt, och riskerar att förlora all relevans med möjligt bortseende från en möjlig inrikespolitisk sådan.

Just nu är det Litauen och Spanien som sitter på de roterande platser i säkerhetsrådet som således Italien, Nederländerna och Sverige konkurrerar om.

Och Litauen –  med stark europeisk profil på sin utrikespolitik – valdes alldeles säkert in också därför att det finns ca 60 medlemsstater som aldrig suttit i säkerhetsrådet, och det upplevs av många som naturligt att också dessa skall få möjligheten.

Efter först Islands och därefter Finlands misslyckande med sina nordiska kandidaturer kunde vi nog konstatera att det finns en viss skepsis mot de nordiska ländernas tendens att tycka att de har en självklar rätt att ta mycket plats i FN:s arbete. Inte sällan fick vi höra att vi ibland upplevdes som mästrande och självupptagna.

Också dessa insikter, inte alldeles lätta för alla ens i Sverige att acceptera, tyckte jag att det var viktigt att vi tog till oss.

Det inflytande man har under en kort mandatperiod i säkerhetsrådet kan självfallet diskuteras. 

Jag fick en rätt god insikt i de inre delarna av säkerhetsrådets arbete under mina FN-uppdrag med Balkan, och såg då hur så gott som allt handlade om spelet mellan de fem permanenta medlemmarna. Det är lätt att bli bara statist i de storas spel.

Därmed inte sagt att det inte har ett utrikespolitiskt värde att då och då också sitta i FN:s säkerhetsråd. Det har det alldeles självklart. Det är därför vi kandidarer, och det är därför denna kandidatur också har mitt stöd.

Men det är viktigt med perspektiv också på detta, liksom med prioriteringar i utrikespolitiken.

För mig förblir det också en princip att inte som f d utrikesminister kritisera eller rescensera min efteträdare. Vi har en parlamentarisk opposition. Och det är också självklart för mig att ställa upp och ge hjälp i frågor där det råder bred enighet. 

När utrikespolitiken är som starkaste är den nationell.

Sedan bör väl också för protokollet sägas att det kanske inte var helt lyckligt att utannonsera enbart de tre namn som nu utannonserades. Kvinnor saknas helt, och även vad gäller balansen i övrigt kan man ha synpunkter.

Riyadh, Minsk och Kiev

STOCKHOLM: Att sommartiden infinn sig i dag på morgonen var ju utomordentligt välkommet, men budskapet verkade denna helg inte riktigt ha trängt fram till de makter som möljligen har ansvar för vädret.

Men det är, har vi alla lärt oss, sådant som man får leva med.

Den mer omedelbara och ytliga krisen mellan Sverige och Saudiarabien förefaller nu att vara överstånden i och med att man där accepterat vad man valt att beskriva som en ursäkt från Sveriges regering.

Det närmare innehållet i framför allt statsministerns brev är inte känt, men det är nog ett högst rimligt antagande att det har såväl ett annat tonläge som ett annat innehåll än en del tidigare uttalanden i denna fråga.

Och tydligen var det tillräckligt för att Riyadh skulle finna det möjligt att med sin optik se det som en ursäkt.

Förhoppningsvis kan vi därmed återgå till vad vi var, nämligen en möjlighet till dialog och samarbete i olika frågor.

Att det finns de där vi skiljer oss åt är alldeles tydligt och knappast någon nyhet, men kanske har det genom de senaste veckornas tumult blivit tydligt att det finns också andra intressen.

Vart det lider kommer det kanske att vara möjligt att öppet redovisa allt som hänt och sagts i denna kris, men det skulle jag tro kommer att ta ett tag.

Den del av krisen som jag nu hoppas också är avvecklad är stoppet för viseringar av svenska affärsmän. Jag utgår från att så är fallet.

Denna helgs allra viktigaste dramatik är dock den som just nu utvecklas i Lausanne i samband med att man nu är bara timmar från den stupstock man satt för de nukleära samtalen med Iran.

Allt tyder på att man är mycket nära en uppgörelse, men nära skjuter ingen hare, och den sista distansen i överläggningar som dessa brukar alltid bjuda på dramatik.

Men det vore ett allvarligt misslyckande för alla inblandade om man inte lyckades att överbrygga de sista hindren.

Kringatmosfären lämnar förvisso en del övrigt att önska.

Yemen:s till Ryiadh utlokaliserade premiärminister, som i och för sig hade avgått för ett tag sedan, beskriver de s k Houti-rebeller som tagit makten i Sanaa som föga mer än iranska agenter. Och från Tel Aviv förklarar premiärminister Netanyahu att det avtal man möjligen närmar sig är värre än vad han hade anat.

Men samtidigt förefaller det tydligt att de bägge presidenterna i Washington och Teheran satsat betydande kraft på att, trots det motstånd de möter, verkligen få en överenskommelse till stånd.

Inom ett dygn eller så får vi närmare besked.

Då vet vi också mer om utfallet av det viktiga presidentvalet i Nigeria. Valförfarandet fick ju utsträckas till denna dag p g a tekniska brister i systemet.

Men såväl resultatet som reaktioner på det kommer att vara viktigt.

För min del blir det nu en lite mer resande period.

Men i morgon är jag i alla fall kvar här i Stockholm framför allt för en offentlig diskussion på kulturhuset om Ryssland med Mikkhail Khodorkovski.

Det var han som insisterade på att han ville ha det offentliga samtalet med mig.

Från och till har vi ju haft kontakt genom åren – med tydligt undantag för det decennium då han satt fängslad.

På tisdag blir det mera österled när jag åker med en grupp från European Council on Foreign Relations på en resa först till Minsk i Vitryssland och sedan till Kiev i Ukraina.

I Minsk har jag av lätt insedda skäl inte varit på decennier. Som utrikesminister var det närmast omöjligt.

Det är presidentval där i höst, och det finns skäl att i denna nya europeiska situation få en lite bättre bild av olika stämningar i detta ju tydligt auktoritärt men inte nödvändigtvis Kreml-entusiastiskt styrda samhälle.

Från Minsk fortsätter vi till Kiev, och där kommer jag att vara för olika samtal till arla på långfredagens morgon. Att det finns åtskilligt att samtala kring behöver knappast påpekas särskilt.

Sedan blir det faktiskt påsk och några dagar i Tabiano i norra Italien.

Dit har i alla fall våren kommit – och det med besked. Jag ser att prognosen för i morgon är 22 grader och strålande sol.

Och nu Yemen i fokus.

BRYSSEL: Efter några produktiva dagar hemma är jag nu som hastigast tillbaka här i Bryssel.

Närmast ligger att deltaga i en diskussion som ECFR har om våra relationer i olika avseenden till det snabbt växande Asien.

En del av detta kom vi ju att diskutera också under Brussels Forum här under den föregående helgen, men ämnet är viktigt och tenderar ju dessvärre att komma lite i skuggan av de mer omedelbara utmaningar vi står inför med Rysslands revisionism och de successiva sammanbrotten i söder.

Och bland de olika satsningar som ECFR gjort och gör tillhör den om Asien en av de framgångsrikaste.

Den mera omedelbara uppmärksamheten nu ligger annars på den av Saudiarabien ledda interventionen till stöd för Yemens legitime president. 

Frammarschen för Houti-rebellerna, med stark förankring i landets nordligare delar och sedan i september med huvudstaden Sanaa under sin kontroll, har självklart setts med den allra största oro inte minst i Riyadh men också i regionen i övrigt.

Här ses mycket i perspektivet av motsättningen till Iran, och att Houti företräder en version av shia ger omedelbart frågan denna dimension. 

När jag i höstas råkade träffa Yemens utrikesminister var han dock snarare angelägen att tona ner den delen av den interna konflikt som ju har djupa rötter och i olika versioner pågått under en lång tid.

Någon ensidig militär lösning finns knappast, och sannolikt skall de flyganfall som nu genomförts av en bred koalition med stöd av också USA snarast ses som en mycket allvarlig varning. 

Ett totalt maktövertagande av Houti är man inte beredd att acceptera, och det förefaller heller inte sannolikt att ett sådant temporärt eller framför allt varaktigt skulle vara möjligt. 

En återgång måste ske till de samtal och ansträngningar att få till stånd en överenskommelse om landets politiska styre som ju kröntes ned framgång 2013 men som nu således fallit samman totalt.

Och en sådan överenskommelse måste självfallet fullt ut inkludera alla de ledande grupperingarna i landet.

Om EU kan spela en roll i dessa ansträngningar är svårt att bedöma i dagsläget, men uteslutet är det inte. 

GCC-staterna är viktiga aktörer med Washington och London som stöd, men det kan komma att behövas insatser av också stater som Oman med de bättre förbindelser till Iran som man har.

Yemen är ett land som snabbt befolkning och en tydligt försvinnande ekonomisk bas om man ser till den oljeproduktion som hitintills genererat i alla fall vissa intäkter. Också en så avgörande resurs som färskvatten håller på att bli en påtaglig bristvara i landet.

Här har klassiska Al Qaeda länge haft en av sina uthålligaste och farligaste operationer – AQAP – och USA har också haft specialstyrkor på plats i landet för att bekämpa dem, med insatser också från den amerikanska basen i Djibouti inte långt därifrån.

Hur detta nu kommer att utvecklas återstår att se. 

Houti är än mer bestämda i sitt motstånd mot Al Qaeda, och har varit aktivt engagerade i kampen mot dem i landet. 

Men ett sönderfallande och stridande Yemen ger självfallet såväl Al Qaeda som Daesh, som ju tog på sig ansvaret för självmordsattackerna mot moskéer i Sanaa nyligen, ökade möjligheter.

Och till den oro som detta leder till skall självfallet läggas oron för säkerheten i det tränga Bab-el-Mandeb sundet in till Röda Havet. 

Blir det osäkert där drabbas omedelbart Suez-kanalen, och med den en synnerligen viktig inkomstkälla för Egypten.

Det är således många intressen som löper samman i de strider och det sammanbrott vi nu ser i Yemen. EU kan inte bara vara en åskådare.

Viktigt i Nigeria.

STOCKHOLM: Tack och lov har solen nu återvänt efter helgens plågsamma återgång till vinterliknande väder. Och kommande helg skall vi ju också ställa om till sommartid.

Till helgen är det – föga uppmärksammat i våra media – mycket viktigt presidentval i Nigeria. 

Efter det att man räknat noggrannare förra året är Nigeria nu Afrikas största ekonomi. Tidigare var det med självklarhet Sydafrika som innehade den positionen.

Och den ekonomiska expansionen i landet skall ju självklart läggas dess dramatiska demografiska utveckling. 

I dag har Nigeria ca 170 miljoner invånare, men kring 2050 tror FN:s demografer att den siffran kommer att ligga obetydligt under 500 miljoner, och sträcker man ut prognoserna ytterligare blir Nigeria världens tredje folkrikaste nation efter Indien och Kina.

Att det stora landet har sina problem är bekant. 

För påfallande länge sedan fanns kriget med ett Biafra som försökte bryta si ut. Mer i närtid har vi sett striderna i det oljerika och viktiga Niger-deltat som dock lett till överenskommelser och amnestier. Men nu är det den brutala Boko Haram i det muslimskt dominerade norra Nigeria som är den främsta utmaningen.

Men trots detta uppvisar landet en påfallande och imponerande ekonomisk dynamik. Jag slogs ofta av hur nigerianska företagare expanderar sin närvaro i Afrika i dess helhet, och det tror jag att vi kommer att få se mera av under kommande år.

Presidentvalet nu skulle egentligen ha hållits tidigare i år, men sköts upp med hänvisning till just säkerhetsläget i norr.

Tidigare presidentval sedan civilt styre återinfördes 1999 har alltid vunnits av partiet PDP, och senast när nuvarande presidenten Goodluck Jonathan med marginal vann valet 2011.

Men nu är det annorlunda.

I ett land där olja svarar för 75% av exporten och 75% av statsinkomsterna är det självklart att de senaste månadernas utveckling på den marknaden innebär betydande bekymmer.

Men till detta kommer att den tidigare splittrade oppositionen nu enats, och att det finns en högst reell möjlighet att dess kandidat Muhammedu Buhari faktiskt får flest röster. Han har försökt tre gånger förr.

Nu mobiliseras för högtryck inför valet, och farhågor finns för att ett resultat som är jämnt eller kan ifrågasättas kommer att utlösa spänningar eller t o m våld. Upplopp efter det senaste presidentvalet ledde till att ca 800 personer förlorade livet.

Mycket står på spel, inte bara för Nigeria utan för Afrika. 

Ett öppet, fritt och rättvist val med ett resultat som accepterades av alla i detta allt viktigare afrikanska land vore en framgång för kontinenten i dess helhet.

Brussels Forum nummer 10.

BRYSSEL: Det var lite mer än ett decennium sedan vi var några stycken som diskuterade om det inte skulle behövas ett årligt forum i Bryssel för att i en transatlantisk milö diskutera gemensamma utmaningar.

Sagt och gjort. 

German Marshall Fund med Ron Asmus tog tag i det hela, det första mötet blev ett faktum, och nu har således det tionde av dessa möten gått av stapeln.

Tyvärr gick dock Ron Asmus bort efter några år.

Numera ca 400 deltagare och ett program av diskussioner som sträcker sig över vida spektra. Och inte minst informella diskussioner.

Att sammanfatta en helg som denna är knappast möjligt.

För min del blev det mer diskussioner om olika aspekter på våra relationer med Asien, men också alldeles självklart om säkerhetsfrågor i Nordeuropa och utvecklingen i Ryssland.

En fråga som plötsligt blossat upp på dagordningen är det kinesiska initiativet att sätta upp en ny stor utvecklingsbank för investeringar i infrastruktur i Asien.

I Washington har förslaget mötts med betydande skepsis. Det finns, menar man, allvarliga frågetecken kring såväl styrelseformer för den nya banken som vilka krav i form av miljö och annat som kommer att finnas i den nya bankens politik.

Men bakom detta finns självfallet misstanken att banken kommer att bli ett instrument för mer alla kinesisk politik och strävan.

Därför var det lite överraskande när London plötsligt beslutade att ansluta sig, och därefter dröjde det inte mer än 72 timmar innan det kom samma besked från Berlin, Paris och Rom.

Sedan dess har också Luxembourg och Schweiz i Europa anslutit sig till denna skara. 

Förtjusningen i Washington över dessa snabba besked har varit mycket begränsade, men i dag på morgonen såg jag dock att IMF:s chef Christine Lagarde kom ut och välkomnade den nya banken AIIB.

Intressant att se blir hur Korea och Japan kommer att förhålla sig. 

Mitt tips skulle vara att Seoul kommer att vara med, men var Tokyo hamnar i frågan är lite svårare att förutse. Skepsisen där är uppenbarligen betydande.

Hur som helst har det inträffade visat på vikten av en bättre strategisk dialog över Atlanten också i frågor som rör utvecklingen i Asien. 

Det var en tydlig slutsats av våra diskussioner i denna fråga i Bryssel under helgen. 

Utvecklingen i Kina är betydelsefull från många aspekter. Jag tror att vi har anledning att mer uppmärksamma det initiativ om en s k ny sidenväg som lanserats i Peking, och som nu omtalas som ”one Belt and one Road”.

Och med detta avses dels infrastrukturen för maritima kommunikationer mellan Kina och Europa och dels motsvarande infrastruktur för kommunikationer över land. 

Från kinesisk sida talar man om investeringar i dessa på 40 miljarder dollar under de kommande åren, och till det skall så läggas de investeringar av relevans för dessa projekt som kan komma från nya AIIB.

Att det är mycket politik i detta är uppenbart. 

Det är lätt att se betydelsen av nya infrastruktur från västligaste delen av Kina ner genom Centralasien och Afghanistan till Indiska Oceanen. Liksom av väg- och järnvägsinvesteringar genom Centralasien till t ex hamnarna vid Östersjön.

Hör borde Sverige ha ett starkt intresse av att vara med. 

På samma sätt som vad gäller Saudiarabien handlar det förvisso ofta om länder som inte kan betecknas som föredömen när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter, men en långsiktig modernisering borde leda till en långsiktig möjlighet till förbättring också i dessa avseenden.

Jag ser att statsminister Löfven tänker följa företrädaren Fredrik Reinfeldts exempel och åka till den årliga stora Badao-konferensen på Hainan i södra Kina. 

Det borde vara ett utmärkt tillfälle att slå ett slag gör våra intressen i detta sammanhang. 

Utfallet av mötet med Europeiska Rådet blev ju bättre än väntat när det gäller den viktiga politiken gentemot Ryssland.

Något formellt beslut om att redan nu förlänga de viktigaste sanktionerna fattades inte, men i stället gjordes ett politiskt uttalande som sade att dessa var knutna till den fullständiga implementeringen av Minsk-avtalet, och att en sådan ju förväntades ske till slutet av året.

Och därmed har man de facto förlängt de avgörande sanktionerna i alla fall till årsskiftet. 

Om det blir något fullständigt genomförande av Minsk-avtalet tills dess återstår ju att se – jag skulle själv inte satsa några alltför stora belopp på den saken. 

Det grekiska dramat går vidare under veckan, med inte minst ett officiellt besök av den grekiska premiärministern i Berlin i morgon. 

Men gradvis har skepsisen gentemot den grekiska vänsterregeringens såväl vilja som förmåga att ta tag i landets ekonomiska problem växt hos de övriga 18 länderna i Euro-zonen.

Till det som just är intressant att följa hör självfallet också utgången av dagens lokalval i Frankrike och regionvalet i Andalusien i Spanien.

Jag återvänder nu hem till Stockholm för ett antal dagar av arbete hemma. 

Min nästa utlandsresa blir först på torsdag, och går då föga förvånande till Bryssel och därefter Luxembourg.

Kriser med och i Mellersta Östern.

BRYSSEL: Efter att ha tagit det påtagligt arla morgonplanet från Bromma har jag nu anlänt hit i akt och mening att på sedvanligt sätt deltaga i årliga stora Brussels Forum.

Det blir diskussioner och informella samtal om åtskilligt, och jag står i år i det officiella programmet för att dels diskutera Europas roll i dynamiken i Östasien och dels säkerhetsfrågor i det vidare Östersjö-området.

Hemma i Stockholm är det alldeles självklart den eskalerande konflikten mellan Sverige å den ena och Saudiarabien och arabvärlden å den andra som dominerar. 

Och det med all rätt.

Redan innan man hade lyckats att förvandla detta till den allvarliga kris den i dag är skrev jag på denna plats utförligt om innebörden av det militära samförståndsavtalet med Saudiarabien och betydelsen av att den frågan hanterades på ett korrekt sätt.

Så blev det, som bekant, inte – för att uttrycka saken försiktigt.

Och nu är vi där vi är. 

Jag har absolut ingen anledning att strö salt i såren – det handlar om en kris som skadar Sverige och där såväl det utrikespolitiska som ekonomiska priset riskerar att bli betydande.

Ingen kan glädjas över detta.

Sveriges utrikespolitiska möjligheter i denna region kommer nu att vara tämligen begränsad. Och jag har redan tidigare varnat för att underskatta de ekonomiska konsekvenserna för export och företagande.

Fokus för vår politik i regionen kommer nu med nödvändighet att ligga på att försöka att begränsa skadeverkningarna på sikt av den kris som vi just nu är mitt uppe i. 

Och de ansträngningarna har vi alla en skyldighet att försöka att medverka i.

Att säga att regionens framtid underlättats av resultatet av parlamentsvalet i Israel i tisdags vore nog inte korrekt. 

Motsatsen tror jag dessvärre snarare kommer att bli fallet.

Premiärminister Benjamin Netanyahu och hans Likud-parti klarade sig genom en cynisk slutoffensiv som spelade hårt på rädsla och fördomar, också riktad mot det egna landets palestinska befolkning.

Rakt på sak sade han också att han skulle göra vad han kunde för att motverka bildandet av en palestinsk stat och därmed förverkligandet av den fredslösning som så gott som hela världen i övrigt stöder.

Enda undantaget är väl Iran, som säger att man vill ha en stat som omfattar alla som bor och lever i området, även om man kvalificerar med att säga att man är beredd att acceptera den lösning som palestinierna själva kommer fram till.

Men lite paradoxalt är således att det nu är ledarna i Teheran och ledaren i Tel Aviv som är de som motsätter sig en tvåstatslösning.

De första för att de inte erkänner Israel och vill se en storstat mer palestinsk majoritet, den senare för att han vägrar att se ett Palestina och därmed tvingas till en närmast evig ockupationspolitik.

Att han efter valet försökt att något modifiera sitt uttalande förändrar tyvärr föga. Det han sade i valrörelsens slutskede stämde tyvärr väl med den ordkunskap politik han drivit under de senaste åren.

Med all sannolikhet kommer detta nu att leda till att palestinierna kommer att accelerera sin diplomatiska och legalistiska offensiv mot Israel och ockupationspolitiken, och den israeliska reaktionen på detta riskerar i sin tur att förvärra situationen på de ockuperade områdena med de konsekvenser detta kan komma att få.

Hur USA kommer att reagera blir den kanske viktigaste frågan.

Hitintills är det USA:s veto som har förhindrat FN:s säkerhetsråd att fatta beslut om grunderna för en fredslösning, men det skall inte uteslutas att detta nu kommer att förändras.

President Obamas vilja att alltid rädda en israelisk premiärminister som gör sitt yttersta för att sabotera hans politik har sannolikt sina gränser.

Och kanske är detta ett av de få sätt som nu står till buds för att försöka att påverka utvecklingen. 

Alldeles säkert är president Obama frestad att ta detta steg, men lika säkert är att Israel skulle kunna mobilisera ett betydande inrikespolitiskt motstånd i USA i mot det.

Arbetet i den s k kvartetten – med EU, USA, Ryssland och FN – kommer i detta läge att bli viktigt. Och den EU-position som vi ju arbetade fram under det svenska ordförandeskapet 2009 borde kunna bli den linje som kvartetten i dess helhet samlas kring.

För Sveriges del innebär väl det israeliska valresultatet att våra möjligheter kommer att vara fortsatt beskärda. 

Det formella svenska erkännandet av Palestina har visserligen inte följts av utnämning av ambassadör och andra steg som brukar höra till, men jag tror knappast att detta minskat Israels skepsis mot vår politik.

Och denna innebär ju betydande begränsningar t ex vad gäller möjligheter att avlägga högnivåbesök i de palestinska områdena.

Som utrikesminister besökta jag Ramallah, Nablus, Hebron och Gaza, för att nu bara nämna de större palestinska städerna, men detta var de facto bara möjligt med viss tolerans och hjälp från också israelisk sida. 

Den finns knappast i dagens situation med de konsekvenser detta riskerar att få. 

I dagarna fortsätter vid Genève-sjön de avgörande överläggningarna med Iran i den nukleära frågan, och om detta har jag ju skrivit åtskilligt. 

Jag har i dagarna också skrivit en s k syndikerad artikel för internationell press i frågan.

Men nu är det Brussels Forum som gäller för mig. 

I eftermiddag börjar våra diskussioner.

Då blir det såväl Zbigniew Brzezinski som Federica Morgherini och Jens Stoltenberg. Och i kväll dessutom Cecilia Malmström.

Val och frågor i Finland.

HELSINGFORS: Vackra dagar här i huvudstaden vid Finska Viken, och för min del har det ju främst handlat om det styrelsemöte där Emma Bonino och jag tog över som nya Co-Chairmen av European Council on Foreign Relations.

Huvuddelen av våra diskussioner i går och i dag har naturligt nog handlat om organisation och ekonomi och om hur ECFR på olika skall fortsätta att utvecklas och växa.

Bland annat diskuterade vi frågan om nya personer som skulle kunna tänkas vara aktuella som medlemmar. 

En viss oro uttrycktes för att det riskerar att bli för många utrikesministrar i kretsen. Det är personlig kvalitet och inte formell position som meriterar medlemsskap.

Men alldeles självklart, i en krets som denna, har det diskuterats åtskilligt av politik också.

I dag avslutade vi med att utrikesminister Erkii Tuomioja bjöd på lunch, och med personer som bl a Martti Ahrisaari, Javier Solana, Olli Rehn, Timothy Garton Ash och Jaako Ilionemi runt bordet säger det sig självt att det blev ett intressant samtal.

Och naturligt nog var det utvecklingen i Ryssland och det europeiska svaret som stod i fokus. Att det handlar om en långsiktig utmaning för Europa rådde det inga delade meningar om.

Här i Finland har valrörelsen inför valet den 19 april just dragit i gång. 

Motsättningarna i den mycket breda regering under Alexander Stubb som försökt att styra landet blev mycket uppenbara innan riksdagen skiljdes åt, och någon upprepning av just den breda koalitionen blir det med största sannolikhet inte efter valet.

Som opinionsundersökningarna nu ser ut blir det centerpartiet som blir det största partiet, men om det sedan blir samlingspartiet, socialdemokraterna eller de s k Sannfinnländarna som blir näst största parti, liksom vilken koalition som kommer att bildas efter valet, kommer nog att förbli en öppen fråga i alla fall tills dess att rösterna räknas.

Naturligt nog är det ekonomin som står i centrum. Så brukar ju valrörelser vara. 

Och det är inte bara den rapport som ju Anders Borg var med och författade som visar på rätt betydande utmaningar för den ekonomiska politiken i Finland under de närmaste åren.

Men alla jag talade med vittnade om att väljarnas intresse för utrikes- och säkerhetspolitiken nu var betydligt större än tidigare. 

Motsättningarna mellan partierna kring den skall inte överdrivas. 

Det är svårt att se att det under de närmaste åren kommer att finnas den erforderliga kvalificerade majoriteten i riksdagen för att ansöka om medlemsskap i Nato, men min kvalificerade hissningar skulle vara att den kommande regeringen uttryckligen kommer att vilja hålla denna option öppen.

Att slänga igen dörren på det sätt som sker i Sverige är inte en politik som det är sannolikt att Finland kommer att ha. 

Min lunch med president Sauli Niinistö på hans residens Talludden i går handlade naturligt nog mycket om dessa frågor. Det är vikigt med öppna kanaler mellan Sverige och Finland i frågor som dessa.

Och att presidenten nära följer diskussionen också i Sverige är knappast konstigt. 

Den säkerhetspolitiska länken mellan våra bägge länder – inom de naturliga ramar som också medlemsskapet i EU och det nära partnerskapet med Nato utgör – har under senare år blivit allt starkare.

Och alldeles säkert finns ytterligare steg som skulle kunna tas under de närmaste åren för att stärka säkerhets- och försvarssamarbetet inom det nordiska och Östersjö-området i dess helhet. 

Att detta också innebär ett utökat samarbete med Nato krävs det bara en blick på kartan för att konstatera. 

Det förstärkta försvarssamarbetet mellan Sverige och Finland är självfallet viktigt i sig, men kan också fungera som modell för vad vi kan göra med våra andra grannländer i regionen. Några principiella hinder finns ju knappast längre.

Men nu flyger jag tillbaka i Stockholm för att tillbringa de kommande två dygnen där med olika frågor. 

Helsingfors, Stockholm och Bryssel

STOCKHOLM: En härlig förvårsöndag, och självklart att också försöka att njuta lite av det goda vädret.

Veckan som kommer blir för min del en vecka blandad mellan Helsingfors, Stockholm och Bryssel med olika samtal och aktiviter med den europeiska utrikespolitiken i centrum.

I Helsingfors i morgon och på tisdag har vi styrelsemöte med European Council on Foreign Relations, och tillsammans träffar vi på tisdag också utrikesminister Erkki Tuomioja.

Men jag passar självfallet på att ha också en del andra kontakter när jag är i den finska huvudstaden. Om jag hinner med också ett sedvanligt besök på Akademibokhandeln återstår att se.

Efter två dagar hemma blir det så mot slutet av veckan dags för årliga stora Brussels Forum som ju samlar ledande tänkare, tyckare och aktörer från främst Europa och USA till några dygn av samtal och diskussioner i olika frågor.

Men det viktigaste som händer denna vecka är nog främst samtalen i Lausanne mellan främst USA och Iran om den nukleära frågan. Slutet av mars har ju satts som slutpunkt för dessa ansträngningar.

Viktigt i det sammanhanget blir också mötet i Bryssel med Irans utrikesminister Zarif och de europeiska utrikesministrar som i övrigt deltar i dessa samtal.

Där kommer med all sannolikhet frågan om avvecklingen av sanktionerna vid en överenskommelse att bli mycket viktig. 

Här har Europa all anledning att ligga på framkant. Vi har ett påtagligt strategiskt intresse av att satsa på en gradvis normalisering av och med Iran.

Här kommer det att krävas mycket av diplomati. Och det är ju inte uteslutet att Europa skulle kunna ligga på framkant också när det gäller att stimulera den dialog mellan Iran och Saudiarabien som är viktig för att kunna förhindra att olika konflikter i regionen förvärras.

På tisdag är det så val till Knesset i Israel, och skall man tro de sista av de opinionsundersökningar som publicerats har premiärminister Netanyahu och hans parti Likud förlorat mark under slutskedet, och det förefaller just nu inte osannolikt att det blir den s k zionistiska koalitionen under Isaac Herzog och Tzipni Livni som blir största parti.

I så fall återspeglar det sannolikt till stor del ett missnöje med interna förhållanden i Israel, men innebär ju samtidigt att skrämselpropaganda med Iran och allt annat tydligen inte har fungerat. Och det har måhända sin betydelse för den kommande israeliska politiken.

Veckan innebär ju också möte med EU:s stats- och regeringschefer med diskussion om attityden mot Ryssland, men måhända också med viss diskussion om vad som egentligen kommer att hända med Grekland. 

Landets vänsterpopulistiska regering, med sitt högerextremistiska inslag, förefaller att köra landet mot avgrunden.

På onsdag är det ett år sedan president Putins triumfatoriskt nationalistiska anförande i Kreml ok annekteringen av Krim, och säkert kommer man i landets allt mer bekymmersamma situation att göra vad man kan för att påminna om den triumf man anser att Krim-erövringen innebär.

Vad som egentligen händer bakom Kremls höga murat vet vi i dessa tider inte så mycket om, men allt tyder på att spänningar och motsättningar har skärpts i alla fall sedan mordet av Boris Nemtsov. 

Ryktena har som bekant varit många, men det ända som är riktigt säkert är att läget absolut inte varit normalt i maktens högre cirklar i Moskva under den allra senaste perioden.

Men sannolikt kommer olika händelser och uttalanden under de kommande dagarna att bidra till lite mer av klarhet om vad detta kan tänkas komma att innebära för landets politik.

Stimulerande i Köpenhamn.

KASTRUP-ARLANDA: Det blev en utflykt till Köpenhamn i dag för att på ett stort möte diskutera olika globala utmaningar med bland andra f d EU-kommissionären Connie Hedegard.

Men vi känner varandra väl sedan långt tidigare. För publiken berättade hon historier on vad jag sagt på ett möte i Paris 1990. Och det var ju vid det här laget ett tag sedan. 

Nu talade Connie engagerat och kunnigt om de globala klimatutmaningarna, och jag försökte göra detsamma om spänningen mellan geopolitik och globalisering i den farligare tid som vi nu kommit in i.

Intresset var i alla fall stort. 

Till det mest givande under min tid i politiken har faktiskt hört olika delar av det nordiska samarbetet. 

Vi är samhällen och länder som behöver veta hur nära vi är varandra, men också lära känns varandras olika identiteter och historia. 

Och i det europeiska och internationella arbetet var samhörigheten i den nordiska kretsen alltid en viktig styrka.

Ibland har jag en känsla av att insikten om detta har försvagats under senare år. Om det förr var en självklarhet att alla ledande politiker i Norden deltog i Nordiska Rådets sessioner är det tyvärr inte längre fallet.

Måhända är vi svenskar de största syndarna i detta sammanhang. Övriga nordiska länder följer bättre med vad som händer i Sverige än vad de allra flesta hos oss bryr sig om vad som händer i de övriga nordiska länderna. 

Köpenhamn verkar ligga långt borta från Stockholm. För många verkar det mest var en inspelningsplats för TV-serier. Och i media framställs dansk politik ofta som trångsynt och provinsiell.

Men så är det inte. Danmark är en imponerande global handelsnation. Maersk är ett företag som når varje hörn av världen. Och även om samhällsdebatt ibland har en annan nyans än hos oss är den ofta spännande och intressant.

Någon gång senast i september i år går man till val till folketinget. Fortfarande är det lite oklart när – drottningens 75-årsdag är hur som helst någonting som måste respekteras.

Det har inte varit en alldeles lätt tid för Helle Torning-Schmits lätt brokiga koalitionsregering. 

Och att man efter retorik till vänster lade den ekonomiska politiken på väsentligt sundare kurs kom inte att uppskattas av de socialdemokratiska väljarna.

Helle fick mycket av erkänsla för det sätt hon hanterade terrorangreppet i Köpenhamn nyligen. Men om det räcker till att påverka ett val ett antal månader fram i tiden är nog osäkert.

Så det kan man mycket väl bli regeringsskifte i Köpenhamn senare i år. Men val är alltid val, och ingenting är klart förrän allting är klart.

I Stockholm handlar mycket fortfarande om effekterna av regeringens minst sagt mindre lyckade hantering av det s k Saudi-avtalet.

Jag har inskränkt mig till att publicera en artikel i Dagens Industri i dag som i allt väsentligt följer de linjer jag skrivit tidigare på denna plats, och i övrigt avböjt alla kommentarer.

Men möjligen finns det anledning att återkomma om ett litet tag. Viktigast nu är, enligt min mening, att försöka att begränsa skadorna för Sverige. 

Och kan jag dra något strå till den stacken skall jag självfallet göra det.

I går var statsminister Stefan Löfven på arbetsbesök i Kiev, och de markeringar och åtaganden som gjordes där var både viktiga och bra.

Samma dag fattade IMF:s styrelse i Washington beslut om det nya stödprogrammet på omedelbart 17,5 miljarder dollar, och till det läggs nu också ety svenskt stödlån på ca 850 miljoner kronor.

Grunden till det ligger i en artikel som dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt och jag skrev på DN Debatt förra året. Men att den nuvarande regeringen fullföljt denna inriktning är självfallet någonting som är positivt och viktigt.

Däremot ser det nu allt sämre ut för Grekland, som jag noterar tidigare. Förtroendet för regeringens i Athen förmåga att hantera situationen är ytterligt låg. 

Skatteintäkterna har minskat dramatiskt, och den uppgång av investeringar och tillväxt som faktiskt fanns har helt och hållet försvunnit. 

Och nu håller pengarna på att ta slut – samtidigt som kommer med förstklassiga dumheter som att på nytt begära krigsskadesstånd av Tyskland. 

Däremot verkar det som om det går lite bättre för den europeiska ekonomin i övrigt. En resa tur och retur till Kastrup ger möjlighet att utbyta lite intryck också med olika företrädare för olika företag.

Euron har försvagats, vilket ju hjälper till lite med exporten. Att energikostnaderna minskat påtagligt är självfallet en fördel. Och den något kontroversiella politiken med ”helikopterpengar” från den Europeiska Centralbanken hjälper tveklöst i det korta perspektivet.

Strukturella utmaningar finns det dock åtskilligt av.

Och det påmindes vi ju tämligen brutalt om när först Sony i Lund varslar 1.000 personer och Ericsson därefter varslar över 2.000 personer. 

Detta kan man knappast lasta denna regering för, men att den i detta läge inte är mer aktsam om vår ställning på viktiga exportmarknader, eller att den går till härnadståg mot företagande och förnyelse i den också sysselsättningsmässigt viktiga välfärdssektorn är självfallet mycket olyckligt.

Sådant får dessvärre effekter. Negativa effekter, för att vara precis.

I morgon blir det så en arbetsdag i Stockholm. 

Frågor med anknytning till Ryssland står på min dagordning. Och förberedelser för olika aktiviteter under den kommande veckan – det blir mindre Stockholm för mig då.

Men det kommer säkert också att finnas anledning att se vad det är som regeringen sagt i försvarsfrågan under de timmar som jag befunnit mig på andra sidan Öresund.

Sverige har skadats.

STOCKHOLM: Jag ser i media att det finns de som närmast gläder sig över den verbala och politiska konflikt mellan Sverige och Saudiarabien som nu mobiliserat hela Arabförbundet mot oss och som mycket väl kan komma att trappas upp ytterligare.

Det finns det absolut ingen anledning till. Snarare till en betydande oro för de konsekvenser detta kan komma att få. Jag tror det vore oklokt att undervärdera riskerna.

Vad Sverige tyckt och tycker om situationen för mänskliga rättigheter i en rad olika länder i arabvärlden är ingen hemlighet och har knappast heller förändrats under senare år.

Det är knappast i detta allena – eller ens främst –  som roten till den nu tämligen dramatiskt upptrappade konflikten ligger. 

Det handlar i allt väsentligt om hanteringen av samarbetsavtalet på försvarsområdet. 

Vad jag tycker om det samarbetsavtal också på försvarsområdet som den svenska regeringen – en socialdemokratisk sådan – ingick 2005 har jag skrivit om här och också gett uttryck för på annat sätt.

Under vår tid i regeringen var det naturligt att respektera detta avtal. Det var Sverige – inte en enskild regering – som ingått avtalet. Och därmed handlade det inte minst om Sveriges trovärdighet som fördragspartner.

Den trovärdigheten är viktig för ett relativt litet land som Sverige. Skulle det skapas ett intryck att vi under trycket av den ena eller den andra debatten springer ifrån våra åtaganden skulle det vara allvarligt.

Mycket av det som Sverige exporterar av högteknologi kräver ju olika typer av långsiktiga åtaganden. Det gäller alls inte enbart försvarsmateriel. 

I sak innebär detta avtal faktiskt inte särskilt mycket. 

I media kallas det felaktigt för ett vapenavtal, men sanningen är ju att den försvarsmaterielexport som nu skett och sker regleras och avgörs på helt andra sätt och i formell mening inte har någonting alls med detta avtal att göra.

Men nu har utveckling gått dit hän att avtalet sägs upp på sätt som riskerar att uppfattas som en mer eller mindre avsiktligt ovänlig handling. 

Att Jonas Sjöstedt är ute och jublar över det han kallar ”en seger” gör ju inte saken så mycket bättre ur detta perspektiv.

Föreställningen att detta skulle förändra situationen för medborgerliga fri- och rättigheter i Saudiarabien tror jag, för att uttrycka mig försiktigt, är överdriven. 

Mer korrekt är väl att säga att det är en ren illusion. Det är väl sannolikt att vi i stället t o m förlorat möjligheten att under en obestämd tid ens tala med de styrande i landet.

Däremot finns en påtaglig risk att det, inte minst efter den upptrappning vi sett det senaste dygnet, kommer att drabba svenska intressen inte bara i Saudiarabien självt. 

Vi kan, i den värld vi lever i, vara alldeles övertygade om att denna utveckling studeras med glädje i olika länder som såväl på dessa som på andra marknader ser Sverige som en farlig konkurrent. 

Och de kommer knappast att undvika att utnyttja den.  De kommer med glädje och entusiasm att försöka fylla det tomrum som i värsta fall kommer att lämnas efter oss.

Omvandlingen i arabvärlden är alls ingen harmonisk eller okomplicerad process. Och vi har tragiskt nog sett stora bakslag under de senaste åren, om än det inte främst handlar om Saudiarabien.

I det Egypten som utrikesministern besökte, och uppenbarligen hade goda överläggningar med, fängslades den demokratiskt valde presidenten och omkring tusen personer sköts ihjäl på gatorna. 

Men jag tycker trots detta att det är viktigt både med handel och dialog med också detta viktiga land. Utan att göra avkall på vår uppfattning.

Våra möjligheter att vara aktör i fredsprocesser eller andra utvecklingar i denna region skall inte överdrivas. Det gällde förvisso också under alliansregeringens tid.

Men vi har ett intresse av att ha ett brett kontaktnät, kunna föra dialog med regionen i dess helhet och uppfattas som en intressant och relevant partner i olika frågor.

Och jag tror dessutom att vår handel och annat samarbete i det längre perspektivet är en positiv kraft när det gäller att utveckla dessa samhällen. Ju större och ju bredare desto bättre.

Det som inträffat är i alla delar olyckligt. Sverige har skadats. 

Men skyttegravarna får inte grävas djupare. Det ligger i vårt intresse att komma upp ur dem. För det krävs både diplomati och politik.

 

Inför veckan som kommer.

STOCKHOLM: Söndag kväll efter en angenäm helg hemma. Och vädret har tydligt visat att våren är på väg.

Med undantag för en utflykt till Köpenhamn kommer den kommande veckan för mig att bli en vecka av arbete här hemma i Stockholm. Angenämt och behövligt.

Men världen står förvisso inte still.

I östra Ukraina förefaller konflikten att rent militärt att ha gått in i ett lugnare och mer avvaktande skede.

Och det är självfallet bra. 

I Kiev har samtidigt parlamentet fattat de olika beslut om budget och annat som bör göra det möjligt för IMF att vid sitt styrelsemöte på onsdag ge grönt ljus till stödprogrammet och relativt omgående börja de utbetalningar som landet är i stort behov av.

Hur det går med hanteringen av den ekonomiska krisen i Grekland är då en mer öppen fråga.

Här har stödprogrammet förlängts med fyra månader, men samtidigt skulle den grekiska regeringen komma in med besked om vilka åtgärder de avser att vidta för att uppfylla kraven på reformer.

Men det som kom från Athen i fredags var nog inte i alla delar ägnat att inge förtroende för deras vilja och förmåga i detta avseende. 

Och det skall bli intressant att se hur detta kommer att hanteras under de kommande dagarna. Pengarna i Athen håller på att ta slut.

I Irak fortsätter offensiven för att ta tillbaka staden Tikrit från Daesh, men det finns samtidigt betydande frågetecken för vad den kommer att innebära på sikt.

Är det så att detta uppfattas som en operation huvudsakligen av shia-milis finns det en betydande risk för att den avgörande operation för att försöka att återta Mosul som planeras för senare i år kommer att försvåras.

I Riga i fredags diskuterade EU:s utrikesministrar situationen i Libyen, men kom knappast längre än till att uttala ett starkt stöd för FN:s pågående ansträngningar att få till stånd någon form av politisk lösning.

Att det nu talas om att det i Libyen finns mellan en halv och en miljon flyktingar som skall försöka att ta sig över Medelhavet när vädret blir bättre har inte gjort oron över situationen i landet mindre i de sydeuropeiska länderna.

Men vi minst lika berörda. De som tar sig över Medelhavet stannar mer sällan i södra Europa – mönstret är att det är Sverige eller Tyskland som är deras destinationer.

Samtidigt fortsätter diplomatin med Iran i den nukleära frågan. 

Mitt intryck är att den israeliska premiärministern Netanyahus försök att med sitt avgörande inför kongressen i Washington stoppa processen knappast lyckats. 

Kanske ledde det svarar till en ökad beslutsamhet i såväl Teheran som Washington att göra det yttersta för att försöka nå en överenskommelse. 

Låt oss hoppas det. 

EU:s närområde och gammaltroende i Riga.

RIGA: Det är alltid lika spännande och angenämt att komma till den lettiska huvudstaden på andra sidan Östersjön. 

Och detta halvår har ju Lettland också ordförandeskapet i EU. Mötena avlöser varandra i snabb takt.

Det var också anledningen till mitt besök. 

En konferens med företrädare för utrikesutskotten i parlamenten i alla de olika EU-länderna ville diskutera den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens utmaningar. 

Och man hade bett mig att komma med synpunkter på närområdespolitiken.

Men innan dess blev det i går kväll tid med middag med gamla lettiska vänner från politik och diplomati, och i dag på förmiddagen besök hos och längre diskussion med Rigas borgmästare Nils Ušakovs.

Han leder det ryskdominerade ledande oppositionspartiet Harmonicentrum, men har självfallet en stark ställning också som borgmästare i huvudstaden Riga.

Och vårt samtal tog sin naturliga utgångspunkt i mordet på Boris Nemtsov och vad det kan komma att betyda. 

Han har, av lätt insedda skäl, många kontakter med Ryssland, och hade i tisdags också åkte dit för att närvara vid Boris Nemtsovs begravning.

Självfallet var tonen i vårt samtal kring detta ämne, och kring utvecklingen när det gäller Rysslands politik gentemot Ukraina, djupt bekymrad.

På sina håll i den internationella debatten har det funnits farhågor för att det nu skulle utvecklas ett mer eller mindre omedelbart ryskt hot mot de baltiska staterna.

Jag tillhör inte dem som tror på det, och finner knappast dessa spekulationer speciellt konstruktiva. 

Även de ryskspråkiga i t ex Lettland och Estland ser den stabilitet som dessa länder har, och ser nu dessutom den betydande skillnaden i ekonomisk utveckling i förhållande till Ryssland.

Och att Ryssland skulle ta till omedelbar militär aggression gentemot dessa länder förefaller trots detta mycket osannolikt.

Det innebär inte att det inte finns problem och utmaningar. 

Den ryska propagandan mal på med sina mer eller mindre förvridna lögner, och delar av detta når självfallet in också i det lettiska avhäller.

Den ekonomiska krisen i Ryssland påverkar också, även om alla de jag talade med var ense om att det inte främst handlar om effekten av sanktionerna, utan om frånvaron av ekonomiska reformer i kombination med de klart lägre priserna på olja och gas.

Det blev en intensiv diskussion om närområdets olika utmaningar på den parlamentariska konferensen, och de diskussionerna kommer att fortsätta när EU:s utrikesministrar samlas här i morgon för sitt informella s k Gymnich-möte.

Ryssland, Ukraina och Libyen kommer med all sannolikhet att dominera diskussionerna där.

Och när jag åt lunch med utrikesminister Edgars Rinkevis på en förnämlig liten fiskrestaurang mitt inne i Rigas gamla stad var det rätt självklart förberedelserna för toppmötet med det Östliga Partnerskapet i maj som dominerade vårt samtal.

Innan jag ger mig iväg hemåt har jag på eftermiddagen också hunnit med att göra ett fascinerande besök hos de s k gammaltroende i deras helgedom i utkanten av Riga.

Det var den stora schismen i den ryska ortodoxa kyrkan i slutet av 1600-talet, där de s k gammaltroende vägrade att acceptera de anpassningar till den grekisk ortodoxa kyrkan som då gjorde, som ledde till att många tvingades att fly brutal förföljelse.

Och de kom till del att finna sin tillflykt inflika delar av det dåvarande ryska imperiets periferi. 

I dagens Lettland lär finnas kring 90.000 gammaltroende, varav ca 10.000 i Riga.

Helgedomen här är faktiskt de gammaltroendes största i världen i dess helhet.

Så det blev en fascinerande tur tillbaka i den ryska historien och i de religiösa tolkningarnas ibland svårfångade kraft. 

Den uthållighet och ihärdighet som de gammaltroende, med sin i många avseenden mycket konservativa syn, demonstrerat under dessa århundraden är det svårt att inte känna en viss beundran för. 

Och många av dem har också varit ekonomiskt mycket framgångsrika. 

Lettland är ett samhälle av mångfald, och de rysk-ortodoxt gammaltroende är är en fascinerande del av denna mångfald mitt i detta europeiska samhälle.

Men nu bär det dock hemåt till Stockholm. 

Air Baltics plan förefaller synnerligen fullbokat av en kombination av skolklasser och sammanträdesmänniskor. 

Snart återupptar också SAS flygningarna mellan Stockholm och Riga, och då får vi inte mindre än sju dagliga flygningar mellan den lettiska och den svenska huvudstaden.

Det visar på dynamiken i vår relation.

Här finns den nya världen.

BARCELONA: Strax skall jag lämna det stora utställningsområdet och jättelika Mobile World Conference här i Barcelona för att flyga till Riga och andra uppgifter.

Att vi står inför mycket betydande förändringar när vi nu går mot ett data-drivet nätverkssamhälle och gradvis en dito värld är mycket tydligt när man vandrar runt här på den väldiga mässan.

Och det gör man tillsammans med ca 90.000 personer varje dag – och det är ingen mässa som på öppen för allmänheten.

En gång var mobiltelefoner just – mobiltelefoner. Och det tyckte vi nog var tämligen revolutionerande då.

Men nu har vi smarta telefoner som är våra kontakter med de snabbt växande globala nätverken med alla dess applikationer och möjligheter. 

I år räknar man med att det kommer att säljas mer än en miljard smarta telefoner – ingen annan ny teknologi har anammats och spritts som denna.

Och var och en av dessa har större datakapacitet än vad NASA hade i sin månlandare.

Till detta kommer så det som kallas Internet of Things eller Internet of Everything när nätverken knyter samman allt mer och mer i vårt samhälle och därmed skapar helt nya möjligheter.

Mycket här har handlat om detta. Inte minst är det nätverksuppkopplade fordon som har demonstrerats av olika tillverkare här. Och konsekvenserna av den utvecklingen är mycket omfattande.

Men när man går runt här och ser på olika applikationer som nu presenterats är det tydligt att det snart bara är fantasin som sätter gränser. 

Med de 5G nätverk som bl a Ericsson visar upp här får vi ju mobila nätverk med kanske hundra gånger överföringskapaciteten av de alldeles nya 4G-nätverken.

Allt detta flytter samman i globala s k moln, d v s nätverk av servrar runt om i världen som data flyter fram och tillbaka till och från och mellan. 

Det säger sig själv att säkerheten och tillförlitligheten i dessa moln är av ytterligt stor betydelse. Och till det skall läggas skyddet av denna information såväl från obehörig insyn som från försök att på olika sätt påverka eller förvanska den.

Vi måste helt enkelt kunna lita på dessa system som våra ekonomier, samhällen och liv kommer att bli dramatiskt mycket mera beroende av under kommande år.

I detta ligger såväl massiva teknologiska som politiska utmaningar. Och jag har fört åtskilliga samtal om detta under mina dagar här. Det är ju också kring detta vi diskuterar i Global Commission on Internet Governance.

Trevligt och inspirerande har också varit att träffa svenska innovatörer och entreprenörer. Kring 200 svenska företag finns på plats, från de minsta till den globala jätten Ericsson. Och alla imponerar de på sitt sätt.

Ericsson har i dag kring 120.000 anställda, med Indien som det land där man har flest anställda, Kina och Estland de där man tillverkar mest, en årlig satsning på forskning och utveckling kring 50 miljarder kr, global marknadsledande position i åtskilliga av den snabbt växande nätverksvärldens viktigaste teknologier och huvudkontor i Kista utanför Stockholm.

Och det var svårt att inte bli genuint imponerad av Ericssons massiva närvaro här och serie av presentationer av nya områden och teknologier. Eran av telefoner har man lämnat bakom sig – nu är man ett globalt företag i och för molnet.

Men självfallet är man inte ensam. 

Stora kinesiska företag har växt fram som hårda och kompetenta konkurrenter på ett sätt som knappt var tänkbart för något decennium sedan, samtidigt som USA fortfarande framstår som innovationsmakten framför andra i den globala ekonomin.

Här finns Ryssland knappt alls. Lilla Estland är faktiskt en långt större nation i denna snabbt växande värld. 

Här i Barcelona finns Sverige, Finland och Estland med företag som visar vägar in i den nya världen.

Härifrån flyger jag nu till Riga i Lettland för att i morgon tala för företrädare för parlamenten i de olika EU-länderna om EU:s s k grannskapspolitik.

I dag presenterar kommissionen i Bryssel sin utvärderingar av den politiken och rekommendationer för kommande år, och det är självklart att det blir en av utgångspunkterna för mina kommentarer i morgon.

Men i Riga tar jag självfallet tillfället också till lite vidare samtal i såväl landet som den vidare regionen. 

Lettland är och förblir ett av våra viktiga grannländer, och dess utveckling har i olika avseenden stor betydelse för utvecklingen i hela vårt vidare område.

Vecka i Barcelona och Riga – och lite Stockholm.

MEGÈVE: Sportlovets sista timmar rinner förbi, och snart bär det tillbaka till Stockholm.

Pausen där blir dock påtagligt kort, för redan i morgon bitti styr jag kosan till Barcelona och stora Mobile World Congress som dår öppnas där.

Och avsikten där är inte minst att ta pulsen på den accelererande teknologiutvecklingen och dess potential att omvandla världen till det bättre.

Det är ju utvecklingen av de mobila teknologierna som driver mycket av den kommande utvecklingen vad gäller användningen av Internet. Och det är i Barcelona som världens nyckelföretag på dessa områden samlas.

Självfallet kommer jag att titta alldeles speciellt på och besöka Ericsson, som ju är i dag är världens ledande företag vad gäller telekommunikation, och därmed ett utpräglat nyckelföretag när det gäller Sveriges framtida ekonomi.

Men jag noterar att det också finns ett 30-tal andra svenska företag representerade i Barcelona, och det skall bli spännande att se vilka möjligheter de erbjuder.

Också på tisdag kommer jag att vara i Barcelona, även om jag gärna hade åkt till Moskva för att vara med och ta ett sista avsked av Boris Nemtsov. 

På onsdag eftermiddag åker jag dock från Barcelona till Riga för att tala vid en konferens som det lettiska EU-ordförandeskapet har om EU:s närområdespolitik.

Det s k närområdet ser ju, försiktigt uttryckt, annorlunda ut i dag än när denna politik först lanserades 2003. Och det ställer nya krav på politiken.

I början av maj skall EU-kommissionen presentera sina förslag, och därefter är det ju dags för topppmötet med det Östliga Partnerskapet också det i den lettiska huvudstaden.

Riga är en plats där det känns naturligt att diskutera också utvecklingen i Ryssland, och det blir alldeles säkert åtskilliga samtal kring denna. 

Blir det tid hoppas jag också kunna besöka de s k gammaltroendens kyrka där. I Riga finns sedan lång tid tillbaka den största kyrkan i världen för denna del av den ryska ortodoxa traditionen.

Sent på torsdag är jag förhoppningsvis tillbaka i Stockholm, med möjlighet till i alla fall en dag av arbete hemma innan det är dags för helg igen.

Senare i kväll borde vi få resultatet av dagens parlamentsval i Estland, där valdebatten av lätt insedda skäl dominerats av utrikes- och säkerhetspolitiken liksom av den ekonomiska utvecklingen.