Diskussioner i London – och Sergey Lavrov.

HEATHROW-ARLANDA: Så är jag på väg tillbaka till Stockholm efter dagarna med olika samtal i Bryssel och London.

Gårdagkvällen var middag på italienska residenset i London med diskussion om en del aktuella frågor inledd av dels USA:s ambassadör till EU och dels Storbritanniens nationella säkerhetsrådgivare.

Och förmiddagens diskussion handlade om Nato:s kommande toppmöte i Warszawa med inledningar av tyska UD:s politiske chef och USA:s ambassadör till just Nato.

Men för min del blev det nödvändigt att återvända hem till Stockholm något tidigare. 

På Heathrow gavs det tid att snabbt gå igenom alla de brittiska tidningar jag kunde få tag på. 

Att Daily Mail och The Sun hetsar mot invandring och Europa är knappast en nyhet, även om råheten i argumenten känns nästan stötande. Mer oroande är att jag tycker det finns en tendens också i tidningar som Daily Telegraph och The Times som på ett försiktigare sätt tenderar åt samma håll.

Mycket grovt kan man dela in debatten i den om ekonomin och den om invandringen. Och om vi fortsätter den grova indelningen kan sägas att de som är oroad över de ekonomiska frågorna lutar åt Bremain medan de som sätter invandringen först lutar åt Brexit.

Och därmed handlar mycket om vilka fråga som kommer att dominera debatten.

Enligt min mening är de ekonomiska argumenten för fortsatt medlemsskap både tunga och övertygande. Så gott som samtliga studier visar också detta – nu senast från såväl IMF som OECD för de som inte vill tro på brittiska finansdepartementet.

Men det hindrar inte att det sticker upp några ekonomer som hävdar motsatsen. De hävdar att om man blir av med EU skulle man kunna föra en ultraliberal politik en lång rad områden, och detta skulle kunna ge hygglig tillväxt.

Problemet är bara att den politiken ju inte är politiskt möjlig. 

De som stöder Brexit är ju snarare de som vill ha mer murar och mindre globalisering, och med dem vid rodret skulle ju utvecklingen med all sannolikhet bli mindre ekonomiskt liberal än vid fortsatt EU-medlemskap. 

De ekonomiska förlusterna skulle därmed riskera att bli än större än i de mer officiella analyserna.

Frågor kring invandring och migration är betydande i den brittiska debatten, och det är här Brexit-anhängarna hoppas att de skall vinna tydligt.

Då handlar det knappast om flyktingar eller migranter från utanför EU. Storbritannien är ju inte med i Schengen-området, och har därmed redan i dag kontroll på sin yttre gräns. Den saken påverkad inte.

Vad det handlar om är ju migrationen från andra EU-länder, och den har förvisso varit betydande från främst de nya östliga medlemsländerna. Sedan 2000 har Storbritannien växt med ca 10% främst genom denna migration.

Siffror visar dock att denna migration varit till ekonomisk fördel för landet. Dessa migranter har högre sysselsättningsgrad än såväl brittiska medborgare som migranter från andra delar av världen. Och även om förvisso vissa av dem tar emot olika former av bidrag visar studier att de bidrar mer till de offentliga finanserna.

Problemet är dock att man i sedvanlig ordning bara ser problemen, och de problem med migration man ser associeras då med EU och dess fria rörlighet trots att varje studie visar att det faktiskt är felaktigt.

Till en del handlar det ju i dessa dagar också om terrorism och hotet från våldsbenägen terrorism.

Från Storbritannien har mer än 800 personer sökt sig till Daesh, och det är mer än vad man konstaterade under de två decennier man var fokuserad på de spm sökte sig till Afghanistan eller delar av Pakistan. 

Andra europeiska länder har visserligen ett större problem – andelsmässigt ligger t ex Sverige betydlig högre – men det förminskar ju inte allvaret i situationen.

Men åter är det ju en situation som inte blir bättre av att man går ur EU. I stället är det tvärt om, eftersom man då riskerar att hamna utanför viktigt samarbete i dessa frågor. Den synpunkten undersöks starkt inte minst av olika amerikanska företrädare i de diskussioner jag varit med om under det senaste dygnet.

Om en avgörande frågeställning således är vilken typ av problem som kommer att dominera debatten fram till 23:e juni är en annan och minst lika viktig hur valdeltagandet i olika åldersgrupper kommer att se ut.

Det är tydligt att Brexit har större stöd bland de äldre, medan Bremain tydligt dominerar bland de yngre. Men historiskt är det så att valdeltagandet i den förra gruppen är en bra bit högre än i den senare. 

I det senaste allmänna valet var valdeltagandet 66% – men bland dem under 25 år betydlig lägre 43%. 

Här ligger en betydande risk – risken att den äldre generationen begränsar framtiden för den yngre på ett allvarligt sätt.

Situationen efter den 23 juni kommit knappast att bli enkel alldeles oavsett utgången. Det finns en bitterhet i debatten inte minst mellan olika konservativa företrädare som inte kommer att bli alldeles enkel att hantera.

Men till de olika scenarierna efter 23 juni kommer jag säkert att ha anledning att återkomma.

Hemma ser jag att det är viss upphetsning över vad Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov sagt i en intervju om ett möjligt svenskt och finskt medlemsskap i Nato.

Men jag tyckte nog att hans kommentarer, icke minst med hans mått mätt, var relativt försiktiga. Att Moskva inte skulle tycka om ett sådant steg förvånar väl knappast. 

Och att den ryska militären möjligen skulle göra vissa ändrade dispositioner är heller knappast sensationellt. 

Lavrov uttalar sig dessutom rent hypotetiskt – skulle han fråga dem skulle han med stor sannolikhet få beskedet att de redan gjort sådana dispositioner. 

Det var ett bra tag sedan Sverige lämnade neutralitetspolitiken – och också under dess skeden visste ju Moskva betydligt mer om våra också militära västkontakter än vad som berättades offentligt i Sverige.

Däremot trampar Lavrov på i grova propagandistiska uppstrumpor när han talar om en ”statskupp” i Ukraina. 

Det handlade ju om att president Yanukovich flydde sin position och sitt land efter det att han, med all sannolikhet uppmuntrad av Moskva, hade skjutit ihjäl kring 100 demonstranter.

Och hela krisens ursprung var ju att Moskva inte ville acceptera Ukrainas önskan om fri handel och samarbete med EU. 

Men rätt har Sergey Lavrov förvisso i sitt konstaterande att denna ryska politik på ett avgörande sätt försämrad relationerna mellan EU och Ryssland.

Så hade det inte behövt bli. 

På toppmötet mellan Ryssland och EU i Stockholm i december 2009 diskuterade vi t o m ett kommande viktigt partnerskap för modernisering. 

Och det bilaterala mötet vi då hade med såväl president Medvedev som utrikesminister Lavrov var alls inte dåligt.

Men sedan slog Kreml in på andra vägar. 

Och det kan man ju knappast lasta vare sig Sverige eller EU för.

I ett soligt London.

LONDON: Efter en intressant dag i Bryssel i går tog jag tåget hit i dag för dialog om olika frågor på den västliga utrikes- och säkerhetspolitiska dagordningen i en grupp som brukar träffas två gånger om året.

Politik rörande Ryssland och krisen i Syrien har dominerat våra diskussioner i det magnifika Locarno-rummet på brittiska UD under eftermiddagen.

Och efter middag på trevlig ambassad i kväll fortsätter vi i morgon förmiddag med bl a Nato-utvecklingen och relationerna med Turkiet innan det för mig är dags att ta planet hem igen.

Någon påtaglig optimism i de olika frågor vi diskuterade är det väl inte alldeles lätt att tala om.

Ingen verkade se någon verklig vilja från rysk sida att göra en genuin uppgörelse om Donbas mer eller mindre enligt de principer som lades fast i Minsk-uppgörelsen. 

Men det hindrar inte att den nu, också efter diskussionerna i Hannover, sker intensifierade diplomstiska ansträngningar för att se om det inte trots allt finns några öppningar.

Fortsatta sanktioner är dock viktiga för att det skall finnas någon möjlighet att uppnå något, och tveklöst rör sig den samlade diskussionen i denna fråga nu tydligt i den riktningen.

Om Ryssland är ett besvärligt problem är Syrien Dick ett som just ju är betydligt mycket värre. Landet har förlorat halva sin befolkning och halva sin ekonomi, och det som ett tag såg ut som en fredsprocess ser just nu inte riktigt så ut.

Som alltid utspann sig den retroaktiva diskussionen om röda linjen och augusti 2013, men mest försökt vi dock diskutera med ett perspektiv framåt.

Även om retoriken upprepas är det idag uppenbart att någon snabb kollaps eller ersättning av regimen Assad inte är möjlig eller sannolik. Den ryska interventionen har bidragit till denna slutsats.

Allt mer diskuteras i termer av mindre fullständiga lösningar. Att acceptera att olika grupper styr olika delar av landet samtidigt som våldet upphör, humanitär hjälp kommer in och ansträngningarna konfronteras på att bekämpa Daesh. 

Inför FN:s säkerhetsråd i går nämnde Staffan de Mistura för första gången begreppet maktdelning. Och det implicerar att det omedelbart inte längre handlar om något maktskifte.

Men samtidigt ser det nu ut som om striderna håller på att övertas i några strategiska områden i landet. Och detta medför självfallet att de politiska samtalen i Genève stagnerar.

Den något dystra slutsatsen på eftermiddagens diskussion var nog att frågan knappast kommer att vara löst när vi träffas nästa gång. 

Och någon ställde också frågan när länder som Egypten och Algeriet kommer att gå in i mer besvärliga perioder – att det är oundvikligt rådde det knappast några delade meningar om.

Men här i London är det ofrånkomligt att också ägna uppmärksamhet åt debatten mellan Bremain och Brexit.

Kampanjerna inför den viktiga folkomröstningen den 23 juni börjar inte riktigt på allvar förrän efter lokalvalen här den 5 maj, men frågan är redan tämligen stor i den offentliga debatten här.

Förra veckans mycket tydliga budskap från president Obama verkar ännu inte ha påverkat opinionen nämnvärt – faktiskt visar samtliga senaste undersökningarna en rörelse i den motsatta riktningen – men sådant tar erfarenhetsmässigt viss tid.

Det förhindrar inte intrycket dels av att opinionen är starkt delad och dels av att Brexit-sidan klarat den inledande delen av kampanjen bättre än vad nog de flesta hade förväntat sig.

Jag förblir vid min föga heroiska gissning att det är utgången 50/50 och att det blir slutspurten som kommer att avgöra.

En kväll på Dramaten om Östersjön.

STOCKHOLM: I går hade vi så speciell föreställning på Dramaten här i Stockholm om Östersjöns olika utmaningar. 

Det blev en spännande kväll som spände över miljö, historia, säkerhetspolitik, handel och framtid. När vi alla medverkande samlades på scenen efter föreställningens slut verkade i alla fall Kungen påtagligt nöjd med vad kvällen hade inneburit.

Och det var i alla fall en viktig del av syftet med övningen. Men lika viktigt var självfallet att inspirera alla de andra som fyllde upp nationalscenens salong denna afton.

Själv talade jag om Östersjön från ett mer långsiktigt säkerhetspolitiskt perspektiv.

Lite skedde det i form av en konversation, men för de som möjligen är intresserade lägger jag här ut en text som jag skrev för någon månad sedan som underlag för det jag skulle kunna säga.

Här är den:

Europas historia kan i mångt och mycket skrivas som historien om och kring dess nära hav. Medelhavet kanske allra främst. Svarta Havet förvisso. Och för vår del såväl Nordsjön som Östersjön.

Vårt Sverige är i mångt och mycket en Östersjö-nation. Så formades vi tidigt. Och så har det i mycket förblivit.

Frågan om fred och krig för Sverige har historiskt till mycket stor del varit en fråga om fred och krig i Östersjö-området. 

En gång kring vikingarnas handelsvägar över Östersjön och ner över floderna till Svarta Havet och avlägsna Miklagård. I Haga Sophia kan man än i dag ser klotter i runor. 

Sedan Hansa-systemet med dess handel under ett antal sekler. Från Flanders marknader till Novogorods berömda handelsplats. Det var över Östersjön som Väst mötte Öst. 

Och när Tyska Orden föll samman kampen om kontrollen över dessa handelsvägar och möjligheter. Mellan Sverige och . Mellan Sverige och Polen. Och sedan successivt ett Ryssland som trängde sig allt längre fram.

Riga var då det svenska rikets största stad. Tullen vid Danzig levererad dess största inkomster. Och tanken var att den barockstad Erik Dahlberg gjorde Narva till skulle bli en östlig centralpunkt för det svenska väldet.

När Peter den Store 1703 började bygga det ryska rikets nya huvudstad i träskmarkerna vid Nevas utlopp i Finska Viken, och försöka göra ett europeiskt rike av den moskovitiska staten, skapades förvisso en ny situation.

Under två sekler därefter växte St Petersburg fram som Östersjö-regionens metropol och stora magnet. Men trots sin styrka saknade imperiet förmågan till reformer. Och i kaoset och sönderfallet tog bolsjevikerna makten, flyttade huvudstaden till Moskva och lät staden vid Östersjön sjunka ner i isolering och förfall.

När Stalin ville återbygga den ryska makten föll hans ögon åter på Östersjö-området. Han begärde av Hitler fria händer i Finland, Estland, Lettland och Litauen. I gengäld fick Hitler sina möjligheter i Polen. 

Och det nya europeiska storkriget – strax ett nytt världskrig – blev ett faktum. 

I ruinerna av Europa efter 1945 sköt Stalin fram sin säkerhetsgräns långt in i Europas hjärta. 

Hans västligaste position vid Östersjön låg i utkanten av Hansans gamla centrum Lübeck. Och drog man en linje norr ut därifrån låg Sverige i dess helhet tydligt öster om denna.

Men för mindre än tre decennier sedan började det sovjetiska väldet att krackelera, och för ett kvarts sekel sedan rämnade och försvann det. Liksom sin föregångare saknade det förmågan till reformer. 

Och i ett slag förändrades Östersjön-regionens politiska geografi. Tyskland återförenades. Polen blev en framgångsrik demokrati. De tre baltiska nationerna kunde återvinna den självständighet de åtnjutit under den korta mellankrigsperioden.

Men till skillnad från perioden omedelbart efter de motsvarande sammanbrotten 1917 och 1918 byggdes nu upp en mer robust samarbets- och säkerhetsordning.

Hand i hand med Finland kunde vi 1995 gå med i den Europeiska Union, och lade därmed de facto den linje som under senare decennier kallats neutralitet och som i en eller annan form bestått sedan 1812 bakom oss.

Och vi hade solida nationella skäl till att starkt stödja Polens och de tre baltiska staternas nationens väg in i samma EU. Mindre tydligt, men dock, hälsade vi också deras anslutning till Nato.

Nu var allt förändrat. Nu gick plötslig gränsen för den dominerande amerikanska maktens säkerhetsgaranti vid Narva-floden långt öster om Sverige. 

Ryssland vid Östesjön var nu bara enklaven Kaliningrad – Preussens gamla Königsberg, där Immanuel Kant en gång skrev sin lilla skrift om den eviga fredens förutsättningar – och St Petersburg, åter där längst inne i Fiska Viken.

För vår säkerhet var det nu viktigt att konsolidera och stärka de tre baltiska ländernas ekonomiska och poltiska framtid, att utveckla ett brett samarbete med Polen och att successivt skapa förutsättningarna också för säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete i den nordiska kretsen.

Och alldeles självklart gick detta hand i hand med ansträngningarna att bygga goda relationer med det nya ryska samhälle som växte fram. Vi hjälpte till att bygga reningsverk i St Petersburg och Kaliningrad, såg IKEA-varuhusen växa som svampar ur jorden runt om i Ryssland och noterade med glädje de ryska turistbussarna vid Slottet i Stockholm.

Det fanns en vision om en ny Hansa-tid.

Men sedan några år tillbaka är vi inne i ett mer utmanande och mörkare skede. Ett revisionistiskt Ryssland utmanar den freds-, samarbets- och säkerhetsordning vi strävade efter att bygga. 

Omedelbart riktar sig detta knappast mot Östersjö-regionerna. Men en mer oberäknelig rysk politik har skapat ett behov av ökade trygghetsgarantier hos nationer där de historiska erfarenheterna av den ryska makten är bittra och djupa.

Nato:s toppmöte in Warsawa i juli kommer att tala om nya insatser. Det kommer att ske förhandslagring för viss tung amerikansk materiel på andra sidan Östersjön. Försvarsanslagen i en rad länder ökar tydligt. Om några år beräknas en amerikansk missilförsvarsbas att bli operativ vid Östersjöns södra kust.

Den ryska maktens politik gentemot de tre baltiska länderna är i mångt och mycket lackmustestet på dess politik gentemot Europa i dess helhet – självfallet inklusive vårt eget land.

Det är gentemot dem som mer vidsträckta ryska ambitioner i Europa historiskt sett först har riktats. Det gällde för Peter den Store och det gällde för Josef Stalin. 

Men genom historien är det bara när Ryssland kunnat gå hand i hand med någon annan betydande europeisk makt som man på något avgörande sätt kunnat flytta fram sina positioner.

Stalin tillsammans med Hitler. Alexander I tillsammans med Napoleon. Och Peter den Store hade förvisso också sina europeiska allierade.

Och så tror jag det förblir. 

Ett Europa i övrigt som står samlat kan säkra fred och stabilitet också i vårt Östersjö-område. 

Den Europeiska Unionen – dess sammanhållning och dess styrka – är en avgörande fredsfaktor. Och banden till den amerikanska makten, icke minst i form av Nato, är självfallet också av den yttersta betydelse.

Vår egen säkerhetspolitik bygger på våra kunskaper, våra kontakter och våra kapaciteter, och i detta delvis nya europeiska lägen är det viktigt att vi blir bättre i alla dessa tre hänseenden. 

Det är helheten som ger styrkan.

Och detta måste gå hand i hand med, och är faktiskt ofta en förutsättning för, att bygga ut det fredliga samarbetet mellan våra samhällen. 

Östersjön har alltid varit havet för kontakter, för handel och för samarbete. Och dess betydelse för utvecklingen av Europa i dess helhet har varit mycket stor.

Ny vecka randas.

STOCKHOLM: Så är det dags att för min del titta lite på veckan som kommer och förbereda den.

Till att börja med är det ju i alla fall lite spännande att se hur det gått i dels parlamentsvalet i Serbien och dels presidentvalet i Österrike i dag.

I det förra förväntas nog inga mer dramatiska förändringar – premiärminister Vucic kommer sannolikt att sitta kvar – men i det senare ser jag att vare sig ÖVP:s eller SPÖ:s – de två klassiska stora partierna i landet – kandidat kommer att gå till den avgörande omgången.

Och det innebär tveklöst lite av en jordbävning i den österrikiska politiken.

På Dramaten här i Stockholm blir det i morgon en hel kväll om Östersjön med såväl angörande som en rad andra inslag.

Och detta är en del av uppvaktningen för Kungen inför hans 70-årsdag på lördag.

Tillsammans med bl a förre ÖB Sverker Göransson tillhör jag dem som kommer att tala om Östersjön från mer säkerhetspolitisk utgångspunkt.

Men självfallet blir det också mycket om miljö, och än mer självklart om ekonomiskt samarbete och mänskliga kontakter över detta europeiska innanhav.

På onsdag är jag så i Bryssel för en heldag av olika kontakter där. 

Inte minst intressant blir att höra tongångarna efter samtalen med president Obama i Hannover liksom läget i de olika frågorna när det gäller samarbetet med Turkiet. 

Men också olika ekonomiska frågor, inte minst på cyberområdet, är självklart viktiga. Inför mötena i Hannover publicerade jag en debattartikel tillsammans med USA:s f d ambassadör till EU Bill Kennard om en del av dessa frågor.

Från Bryssel fortsätter jag tidigt på torsdag morgon till London där vi har möte med den transatlantiska utrikespolitiska dialoggrupp som jag deltagit i två gånger om året sedan åtskilliga år tillbaka.

I ett av de klassiska rummen på brittiska Foreign Office skall vi gå igenom den aktuella dagordningen. 

Vid sidan av det blir det ofrånkomligen diskussioner om upptakten till kampanjen inför den viktiga folkomröstningen 23 juni fungerat. 

Inte minst blir det intressant att höra vilken effekt man bedömer att president Obamas tydliga ord haft, liksom hur de ekonomiska beräkningar av konsekvensen av olika utträdesalternativ som brittiska Treasury presenterat tagits emot i debatten.

Men själv får jag avbryta lite tidigare på fredagen för att kunna komma hem i tid till den mer officiella mottagningen för Kungens 70-årsdag i Stockholm.

Och sedan blir det Valborg – möjligen blir det förr eller senare dessutom vår. 

Gratulerar, Thorbjörn Fälldin!

STOCKHOLM: I dag fyller Thorbjörn Fälldin imponerande 90 år, och det finns det all anledning att uppmärksamma.

Och kanske reflektera lite över den politiska utvecklingen över de 1970- och 1980-tal när han allra främst var politiskt verksam.

Fälldin blev partiledare för centern omedelbart efter det riksdagsval 1970 som var Olof Palmes första, och konfrontationen och kontrasten dem emellan kom att känneteckna åtskilligt av åren som följde.

Det var år av radikalisering av socialdemokratin – Olof Palme talade om att vi nu stod inför det tredje och avgörande steget i bygget av den demokratiska socialismens Sverige – men samtidigt ett tydligt växande motstånd mot dessa planer.

1973 var Thorbjörn Fälldins stora framgångsval. Med 25,3% av valmanskåren var det ett rekordresultat för ett borgerligt parti som inte skulle överträffas förrän av Fredrik Reinfeldt mer än tre decennier senare 2006. 

Till ett regeringsskifte räckte det inte riktigt, utan vi fick den märkliga s k lotteririksdagrn fram till 1976. Och under denna kom också den ekonomiska politiken att glida iväg på ett sätt som förstärkte de mer grundläggande problem i vår ekonomi som hade börjat tränga fram efter de s k rekordåren.

Valrörelsen 1976 dominerades av det förslag om löntagarfonder som socialdemokraterna hade lanserat. Och här markerade Thorbjörn Fälldin ett djupt och starkt motstånd grundat i övertygelsen om den privata äganderättens avgörande betydelse i ett fritt samhälle.

Valet vanns, och en borgerlig trepartiregering kunde bildas. På ett hörn var även jag med i denna hantering, och kom därmed att lära känna också Thorbjörn Fälldin.

Hans motstånd mot kärnkraften var minst lika starkt som hans motstånd mot socialism, och denna spänning kom ju att spränga regeringen hösten 1978. 

Men för Olof Palme tror jag att det blev ett än bittrare nederlag när han trots detta misslyckades med att återkomma i valet 1979 än vad det mycket bittra valnederlaget 1976 hade varit. Thorbjörn Fälldin kunde återbilda sin trepartiregering.

Men 1982 kunde så socialdemokraterna återkomma i regeringsställning efter nya motsättningar i den borgerliga koalitionen. Och Thorbjörn Fälldin kom några år senare att lämna som ordförande i centerpartiet.

Det är tveklöst så att han kom att betyda oerhört mycket för att bryta den utveckling i explicit socialistisk inriktning som den tidens socialdemokrater försökte att tvinga in Sverige i. 

Bortom den s k fondsocialismen såg han den verkliga socialismens taggtråd, och var inte rädd för att också säga det.

Och att han bröt med gamla fördomar och bildade den första borgerliga regering Sverige haft på många decennier var självfallet ytterligt viktigt. Relationen med Gösta Bohman – verklighetsnära män var och en på sitt sätt – betydde åtskilligt i det avseendet.

Tveklöst är Olof Palme det internationellt mest kända svenska politiska namnet från dessa decennier, men när man ser på konkreta resultat för Sveriges utveckling var Thorbjörn Fälldin tveklöst den mest betydelsefulle.

Han förändrade tveklöst Sveriges politiska karta och landets politiska framtid. 

Och även om de borgerliga regeringars han ledde ekonomiska politik inte till fullo tog itu med landets problem började de i alla fall den omprövning som skulle komma med stor kraft efter socialdemokratins misslyckande på 1989-talet.

Thorbjörn Fälldin var som statsminister verklighetsnära på ett sätt som var imponerande.

Jag minns hur kanslihustjänstemän som skolats i social ingenjörskonst generat fick göra om allt när de inte kunde svara på enkla och raka frågor om vad deras förslag skulle innebära för konkreta människor i Thorbjörns hembygder runt Ramvik. 

Två världsbilder möttes – och Thorbjörns var alldeles självklart den riktiga.

Någon stor internationalist är han måhända inte, men desto större nordist, vilket är nog så viktigt, och under hans tid som statsminister kunde inte minst den viktiga relationen med Finland förbättras och fördjupas. 

Så vi har all anledning att gratulera Thorbjörn Fälldin på hans 90-årsdag. 

Att han firar denna i Ramvik är något av en självklarhet. 

Obama, handel och brittiskt vägval.

STOCKHOLM: I dag var det arbetsdag hemma i ett väder som hade alla aprilvädrets mest karakteristiska drag – sol, kyla, värma, regn – i en snabb blandning.

På den utrikespolitiska fronten har president Obama nu anlänt till London, och inledde tydligt med en tidningskolumn som klart och entydigt rekommenderade britterna att rösta ja till fortsatt medlemsskap i EU den 23 juni.

Och det budskapet kommer han med all säkerhet upprepa när han möter ungdomar på ett möte i London under morgondagen. 

Opinionsundersökningar visar tydligt att yngre är markant mer positivt inställda till EU-medlemsskap än äldre, men samtidigt är de inte lika aktiva när det gäller att faktiskt gå till valurnorna.

Från London fortsätter han så till Hannover i Tyskland för att träffa Angela Merkel, och där kommer också förutsättningarna för TTIP-förhandlingarna att tillhöra agendan. 

Så vitt jag förstår kommer också Cecila Malmström och hennes amerikanska motsvarighet att vara på plats – en avgörande omgång av förhandlingarna inleds sedan i New York på måndag.

Det är förvisso bekymmersamt att tonen i de amerikanska primärvalskampanjerna blivit tilltagande negativ mot just fri handel och handelsavtal som liberaliserar, och i viktiga länder i Europa ser vi också en tydligt negativ attityd till TTIP-förhandlingarna.

I EU handlar det just nu också mycket om handelsrelationerna med Kina, med frågor kring den kinesiska exporten av stål till den europeiska marknaden i tydligt fokus. 

Och alldeles speciellt frågan om huruvida EU mot slutet av året skall bekräfta Kinas status som marknadsekonomi har alla förutsättningar att bli påtagligt kontroversiell.

För Storbritannien är utrikeshandeln självfallet viktigt, och det handlar såväl om det verkliga förhållandet som om landets bild av sig själv.

Åtskilligt av debatten om alternativ till EU har därför också kommit att handla om detta. 

Lämnar man EU så lämnar man ju också alla de frihandelsavtal som EU slutit med länder och regioner runt om i världen, och måste på ett eller annat sätt skaffa sig egna.

President Obama hällde en del kallt vatten på förhoppningarna i det avseendet när han sade att USA:s prioritet är ett TTIP-avtal med USA, och att Storbritannien om man lämnade skulle få ställa sig ”sist i kön”.

Till detta kommer ju att Storbritanniens utrikes handel till stor del handlar om tjänster, inte minst finansiella sådana, och åtskilliga mindre avancerad handelsavtal handlar inte om sådana utan inriktas främst på varor.

Och att detta skulle kosta pengar och välfärd på sikt råder det ingen tvekan om.

Men sedan återstår självfallet att se vilka effekter dessa fakta har på debatten. Undersökningar tyder på att de som vill stanna faktiskt tänker på ekonomin, medan de som vill lämna främst är oroade för invandring och öppnare gränser.

Nu blir det helg hemma i Stockholm, vilket känns skönt. 

Nästa vecka blir det aktuellt med lite europeiska resor igen – också för att ta temperaturen lite i just dessa frågor.

Vad jag sade i KU i dag.

STOCKHOLM: I dag var jag så på det hemliga förhöret i riksdagens konstitutionsutskott om det s k värdlandsavtalet med Nato. 

Och att det gjordes hemligt var beklagligt inte minst mot bakgrunden av behovet att ge korrekt information om och motverka en del av de felaktigheter som mer eller mindre medveten sprids om detta.

Allt har sade på utskottet var sådant som är offentligt.

Grunden var ju en diskussion kring regeringsformens bestämmelse om att regeringen ”före avgörande av utrikes ärende av större vikt” och i den mån så är möjligt skall höra utrikesnämnden.

Så skedde inte i detta fall, och bakgrunden var ju att detta är ett mer tekniskt avtal som är av stor praktisk men föga politisk betydelse.

Det underlättar högst väsentligt den praktiska hanteringen i samband med olika samövningar på svenskt territorium, men ändrar ingenting alls i hur dessa beslutas eller utformas. 

Allt det som är möjligt med detta avtal är möjligt redan innan detta avtal. Och inget blir möjligt med detta avtal som inte är möjligt i dag. 

Det enda är att den praktiska hanteringen blir enklare i och med att det finns en ram som kan användas.

Att samövningar av olika slag har ju blivit mer frekventa och viktigare för det svenska förvaret har inte minst olika försvarsberedningar uttalat sig om och ställt sig bakom. 

I bredare mening säger ju dessutom den säkerhetspolitiska doktrin som har bred förankring i riksdagen, och som ju upprepats i utrikesdeklarationen av såväl denna som tidigare regering, att vi skall kunna både ge och kunna ta emot militär hjälp.

Då är det också viktigt att detta kan övas och förberedas. Och detta avtal förenklar de rent praktiska förutsättningarna för detta. Vare sig mer eller mindre. 

Det är därför jag sade att detta är ett avtal av stor praktisk men föga politisk betydelse.

Vi accelererade arbetet med avtalet det våren 2014 inte minst därför att vi ville gå fram med det parallellt med Finland. Det har ju varit en strävan att våra länder så långt möjligt skulle gå parallellt i samarbetet med Nato. Och Finland hade då hunnit lite längre än vad vi hade. Vi ville inte komma på efterkälken.

Någon som helst anledning att gå till utrikesnämnden fanns inte. Och inte från något håll fördes heller fram tanken att detta var ett ärende av den naturen.

Däremot informerade jag självfallet det då ledande oppositionspartiets ledande utrikes- och försvarspolitiska företrädare om såväl detta som andra frågor i anslutning till Nato:s toppmöte på det sätt som är rutin i olika frågor.

En helt annan sak är ju att det långt senare från olika håll förts fram olika i allt väsentlig grundlösa kampanjer mot detta avtal, och då främst från de politiska krafter som är mot varje del av vårt samarbete med Nato och i vissa fall det allra mesta av vår säkerhets- och försvarspolitik i stort.

Och där tycker jag att det tidigare borde gjorts mer för att bemöta dessa försök till misstänkliggörande av vår säkerhetspolitik.

På utskottets möte i dag kom vi också att föra mera allmänna resonemang om olika ärenden som på olika sätt tas upp på utrikesnämnden, och om hur regeringen håller nämndens ledamöter informerade olika utrikespolitiska förhållanden. 

Men var i allt väsentligt bra och relevanta frågor som utskottets olika ledamöter hade, och jag satte värde på möjligheten att svara på och resonera kring dem.

Beklagligt bara att media och offentligheten av något missriktat skäl hölls utanför det hela.
 

Öppet i KU i stället för hemligt.

STOCKHOLM: Det skadar inte alls med lite dagar av arbete hemma i Stockholm, och det i all synnerhet i dessa dagar när det finns en möjlighet att våren verkligen börjar att bita sig fast.

Strax skall jag iväg på födelsedagsmottagning för Beatrice Ask, och därefter till middag på Norges ambassad där jag också förväntas säga någonting i anslutning till det innovationsseminarium man haft tidigare under dagen.

I morgon förmiddag skall jag så inför riksdagens konstitutionsutskott för att svara på frågan om huruvida frågan om det s k värdlandsavtalet med Nato togs upp på utrikesnämnden eller inte. 

Det är vänsterpartiet som, sannolikt i tron att avtalet innebär någon säkerhetspolitisk förändring, anmält saken. Men frågan är förvisso legitim och, i motsats till åtskilliga andra, väl inom ramen för sådant som KU-granskning bör ägna sig åt.

Obegripligt är däremot att KU vill att denna utfrågning skall vara hemlig, och det trots att jag uttryckligen sagt att det inte finns något som helst skäl till detta.

Det finns inget i detta avtal, eller i handläggningen av det, som är det minsta hemligt. 

Och det kan ju inte rimligen anses hemligt att frågan inte var uppe i utrikesnämnden. Skälen till de är ganska enkla, och alls inte hemliga de heller.

Så det är för mig felaktigt med ett hemligt förhör. Och det finns ju dessutom en risk för att detta leder till en bild av att det finns ett smusslande i denna fråga och att man vill undandrar offentligheten någon insyn.

Till det vill jag inte bidra. 

Allt jag säger till utskottet kommer jag därför att redovisa offentligt för de som är intresserade. 
Kanske vill utskottet att någon fråga skall vara hemlig – men svar från min sida kommer i alla fall inte att vara det.

Globsec i Bratislava.

WIEN – STOCKHOLM: Efter lite mer än ett dygn på den stora säkerhetskonferensen i Bratislava – i pr sammantaget nästan tusen personer – sitter jag nu på planet hem från Wien.

Till Bratislava kom jag i går morse från Washington tillsammans med f d utrikesministern Madeleine Albright, som också förärades i samband med galamiddagen i Bratislava i har.

Och vi hade en del att tala om – gamla insatser på Balkan och nya utmaningar i det östliga Europa. 

Diskussionerna på Globsec detta år dominerades rätt mycket av upptakten till Nato:s toppmöte i Warszawa i början av juli. 

För de centraleuropeiska och baltiska staterna – alla väl företrädda på konferensen – är det avgörande att detta leder till konkreta förstärkningar när det gäller alliansens insatser för deras säkerhet.

Och med det menas i praktiken USA:s insatser. I förhållandet till det revisionistiska Ryssland är det där förmågan till avskräckning ligger.

Men det gavs möjlighet att diskutera också gamla och nya utmaningar i sydosteuropa. 

Moldavien står fortfarande mitt uppe i kris, och Makedonien är alldeles uppenbart på väg in i en ny och allvarlig sådan. 

I bägge fallen ställs krav på ett tydlig agerande från EU:s sida.

Trevligt och nyttigt var att sitta ner med Bosniens utrikesminister Ivan Crnadak och lite mer i detalj gå igenom läget i landet.

Vi träffades första gången när jag omedelbart efter krigsslutet gjorde ett av mina allra första besök i Banja Luka. Det var spända och svåra tider – hur man än ser på landets situation är det oerhört mycket bättre i dag.

Bosnien har lämnat in sin ansökan om medlemskap i EU till det nu pågående holländska ordförandeskapet, och enligt proceduren skall ordförandeskapet sedan skicka den vidare till kommissionen för att denna skall kunna inleda det rätt omfattande arbetet med att komma med ett utlåtande.

Men det är nog mycket osannolikt att det holländska ordförandeskapet kommer att göra detta, och det steget blir det därför med all sannolikhet det kommande slovakiska ordförandeskapet som kommer att ta.

Flyktingfrågan fanns självfallet med i våra diskussioner i Bratislava, men är knappast lika explosiv nu som vid mitt besök tidigare i år.

Det förefaller den dock forfarande att vara i Österrike, där man just befinner sig i sluttampen på valrörelsen inför den första omgången i presidentvalet. 

Regeringen i Wien förefaller att vara rädd för att flyktingar nu kommer att komma från Italien via Brennerpasset, och överväger nu att stänga detta för dem genom omfattande kontroller.

Men det är en i hög grad känslig fråga. 

Förvisso i Rom, och därifrån kommer starka signaler. Men också i italienska men tyskspråkiga Sydtyrolen, och förvisso i München för vilket Brenner är vägen till solen och Medelhavet.

Till det som diskuterades i korridorer och runt bord i Bratislava hörde också höstens val av ny generalsekreterare i FN.

Det anses ju att denna bör komma från östliga Europa, och på plats fanns flera av dem som kastat in sin hatt i denna ring, och som också deltagit i veckans offentliga utfrågning i New York.

Det är dock mitt rimligt initierade tips att vi ännu inte sett hela startfältet i denna fråga.

Och även om det pratas mycket om och kring denna fråga nu så är det först i början av hösten som avgörandet kommer att ske.

Först genom olika omröstningar i säkerhetsrådet, där då också de icke permanenta medlemmarna har betydelse.

Sedan genom ett beslut där som de facto – som det brukar vara där – avgörs av de fem permanenta medlemmarna. Och sedan en mer formell konfirmering i generalförsamlingen.

Men även om avgörandet ligger ett antal månader framåt var det intressant att diskutera de olika idéer om att reformera FN som en del av kandidaterna nu valt att föra fram.

För min del inleds nu en vecka som jag hoppas kommer att innebära att jag i huvudsak kan vara hemma i Stockholm. 

Men det finns mycket att hålla ögonen öppna på.

Kampanjen för den brittiska folkomröstningen den 23 juni har nu officiellt inletts, och hitintills har jag ett intryck av att tendensen i debatten snarare går fel håll.

Och det oroar. I Stockholm kommer jag under veckan att träffas såväl den brittiske f d EU-kommissionären Peter Mandelsohn som den nuvarande brittiske EU-ministern David Liddington.

På tisdag är det i USA dags för de viktiga primärvalen i New York. Inte minst siffrorna för Hillary Clinton blir viktiga.

En delegation av EU-kommissionärer med Federica Mogherini i centrum har varit i Iran för diskussioner om samarbete över en bred front, inklusive en dialog om mänskliga rättigheter.

I Kiev har en ny regering nu kommit på plats, men det finns frågetecken om dess politik främst vad gäller de avgörande ekonomiska reformer som, trots att mycket gjorts, återstår. Den nytillträdde finansministerns reformrenomé kan knappast betecknas som imponerande.

Och i Genève har fredsförhandlingarna om Syrien återupptagits samtidigt som mycket tyder på att vapenvilan riskera att brytas mer och mer inte minst kring Aleppo. 

Rapporter talar om nya flyktingströmmar, och på torsdag besöker bl a Tysklands Angela Merkel den turkisk-syriska gränsen vid Gaziantep.

Den stora osäkerhetens tid.

WASHINGTON: Ännu en solig dag gryr här vid Potomac, men senare denna dag sätter jag mig på ett plan tillbaka över Atlanten efter mina dagar här.

Och min närmaste destination är den stora säkerhetskonferensen Globsec i Bratislava där jag skall delta i diskussioner om riskerna för ett splittrat Europa just nu.

Här är det just nu de allt bittrare bataljonerna i de bägge partierna som dominerar.

Jag minns att jag skrev i början av året att det var sannolikt att vi senast i början av mars efter de olika primärvalen intill dess skulle veta vilka presidentvalets skulle bli.

Men det var fel.

Och nu ser det tilltagande ut som om utgången av det republikanska konventet i Cleveland i mitten av juli kommer att bli öppet och som om det inte är säkert att Hillary Clinton kommer att kunna säkra omedelbar seger på det demokratiska konventet i Philadeplhia strax därefter.

På den republikanska sidan har Ted Cruz utmanat Donald Trump med viss effektivitet, samtidigt som det finns en djup motvilja mot bägge dessa kandidater och tilltagande spekulationer om att ett låst läge kan leda till att en helt annan kandidat avgår med segern.

Så vi har nog anledning att se fram mot ett drama i det republikanska partiet av historiska dimensioner.

Och det är endast marginellt mindre dramatiskt i det demokratiska partiet.

Tongångarna var delvis hårda i gårdagens TV-duell mellan Hillary Clinton och Bernie Sanders, och den förras marginal i opinionsundersökningarna inför nästa veckans viktiga primärval i New York har successivt minskat.

Med med alla rimliga mått borde hon vinna det klart – allt annars skulle vara tämligen katastrofalt för hennes kampanj.

Därmed är det fortfarande övervägande sannolikt att det blir Hillary Clinton som blir det demokratiska partiets kandidat.

Och även om det därefter fortfarande är sannolikt att hon därefter kommer att vinna valet i november, och den 20 januari nästa år svära in eden som USA:s första kvinnliga president, har sannolikheten för detta dock successivt minskat.

Osäkerheten har tveklöst ökat.

Under mina dygn här säger det sig självt att det har diskuterats åtskilligt om detta, och inte så få har lite oroligt frågat mig hur omvärlden ser på detta spektakel.

Men det skall sägas att inte så få med oro i rösten också frågat mig om hur det egentligen står till i Europa, med den brittiska folkomröstningen i centrum för oron.

Om de allra senaste åren varit år av allt allvarligare utmaningar i omvärlden är detta alldeles uppenbart året när vi har allt allvarligare utmaningar i våra egna politiska system.

I USA en upptakt till presidevalet som ställt de flesta föreställningar på huvudet, och där så gott som alla de mer eller mindre professionella politiska bedömare som befolkar bl a denna stad fått finna sig i att gå fel.

Och i Europa först en folkomröstning i Nederländerna som visade på den förbittrade minoritetens politiska kraft och nu en dito i Storbritannien som närmast är att likna vid rysk roulette med framtiden för hela det europeiska samarbetet.

Hur den västliga världen och dess samarbeten – så viktiga i snart sagt varje avseende man kan tänka sig – när vi kommer in i 2017 är dessvärre synnerligen osäkert.

Och detta skifte i fokus innebär förvisso inte att de yttre utmaningarna försvunnit. På intet sätt. De fortsätter att växa i kraft.

Delar av detta tillhör de olika ämnen som står på dagordningen för det fortsatta styrelsesammanträdet med RAND Corporation här.

I går handlade det bl a om den ekonomiska utvecklingen i den kurdiska regionen i Irak, finansieringsmodeller för USA:s sjukvårdssystem liksom om mycket akuta utmaningar när det gäller cybersäkerhet i USA.

I dag på förmiddagen träffar vi ledningen för det amerikanska flygvapnet, diskuterar nya studier när det gäller produktiviteten i olika västliga ekonomier och ser på arbete med reform av säkerhetsstrukturerna i Ukraina.

Men därefter är det för min del dags att ge mig iväg till flygplatsen och börja resan till Bratislava och morgondagens diskussioner där.

Landat i Waahington.

WASHINGTON: En bit ut över Atlanten tätnande molnen denna dag, och det var inte förrän en bit söder om Boston sex timmar senare som det började att öppna upp sig i det bastanta molntäcket.

Men lättade gjorde det, och jag landade här i ett Washington i strålande sol och angenäm vårvärme.

Här handlar det mesta alldeles självklart om det inrikespolitiska dramat, och för dagen skall jag hålla mig borta från kommentarer kring det. Innan jag lyfter härifrån på fredag lovar jag i alla fall att återkomma till frågan.

Men här äger just nu också rum Världsbankens och IMF:s årliga s k vårmöten med bekymrade finansmän och -ministrar i mängder myllrande runt. 

Den årliga bedömning av den globala ekonomin som IMF sedvanligt publicerade i anslutning till dessa reviderade något ner utsikterna för tillväxten och reviderade därmed något upp oron för de kommande åren. 

Man räknar nu med en global tillväxt på 3,2% i år men konstaterar samtidigt att, som det heter, det finns risker på nedsidan. 

Och därmed bekräftas bilden av att den globala ekonomin inte återkommit till situationen före den globala finanskrisen 2008-2009, och heller knappast kommer att göra det inom överskådlig framtid.

Delvis handlar detta om olika strukturella förskjutningar, men delvis alldeles självklart om såväl den markanta inbromsningen av tillväxten i Kina som av den europeiska ekonomins svårigheter att få igång rejäl tillväxt.

Men till bilden hör ju också en ökad geopolitik osäkerhet. Att detta nämns av IMF som en av faktorerna tycker jag nog är värt att notera speciellt. 

Innan mötet med styrelsen i RAND inleds här onsdag kväll har jag olika samtal och möten där det väl till stor del kommer att vara dessa frågor som är i centrum.

På middagen i kväll blir det Ryssland och Ukraina som står i centrum med några av nyckelpersonerna i politiken kring dessa frågor här i staden runt bordet. 

Och efter frukost med några europeiska ambassadörer blir det en del mer av den varan också i morgon.

Men då kommer jag också att ha anledning att diskutera Mellersta Östern i samband med besök på några av de viktiga tankesmedjorna i staden. 

De säkerhetspolitiska utmaningarna i vår del av Europa kommer jag nog denna gång att hoppa över. 

Det var ju bara några månader sedan jag var här mer utförligt kring dessa frågor, och en rapport med vissa slutsatser kring dessa frågor författad av Center for New American Security presenteras just dessa dagar i Bryssel, Riga och Vilnius.

En länk för den som är intresserad finns från min Twitter.

Norden kommer dock att vara på dagordningen här när president Obama bjudit de nordiska statsministrarna på stirstilat möte i Vita Huset den 13 maj.

Och det är ju alldeles utomordentligt. 

Det handlar om en uppföljning av den middag som ägde rum i denna krets när president Obama var i Stockholm i september 2013 – ett besök som han själv vid flera tillfällen återkommit till som ett av de besök han gjorts.

Och bortsett från allt annat skadar det sannerligen i tider som dessa inte med sådant som för de nordiska länderna närmare varandra.

Säkert kommer det här att komma åtskilliga frågor om det politiska läget i Europa, och jag får göra mitt bästa för att lugna den oro som annars verkar vara rätt påtaglig kring detta.

Om bara någon vecka lyfter ju president Obama i riktning Europa.

Först till London, där han med eller utan diplomatisk finess kommer att redovisa den amerikanska bedömningen av frågan om Storbritannien inne i eller ute ur EU.

Förhoppningvis kan det komma att ha viss inverkan på en brittisk debatt som annars på ett oroväckande sätt verkar driva iväg i en farlig riktning.

Och därefter far presidenten till Hannover i Tyskland för att där med Angela Merkel på den stora mässan diskutera digitaliseringens stora utmaningar och de transatlantiska förbindelserna i detta avseende.

Just nu sitter Cecilia Malmström utanför London med USA:s handelsförhandlare Michael Froman och försöker klara ut om det är realistiskt att sikta på att klara av TTIP-förhandlingarna till slutet av detta år eller inte.

Och alldeles säkert kommer säkert såväl president Obama som förbundskansler Merkel att vilja uttala sig i den frågan när de ses.

Enkel är frågan knappast. 

Hela den i mångt och mycket stolliga debatten på denna sida Atlanten glider ju just nu åt motstånd mot alla handelsavtal, även om det är TPP-avtalet med delar av Asien som står i centrum.

Och klaras inte TTIP av under president Obama kan det ta ett bra tag innan det blir möjligt. 

Det kommer även under de bästa av omständigheter att ta tid för en ny administration under 2017 att komma i ordning, och därtill kommer viktiga val i såväl Frankrike som Tyskland. 

Om TPP hinner ratificeras i år – och det är alls inte säkert – finns det ju då en risk för att det blir ett avtal över Stilla Havet men inget över Atlanten under betydande tid framöver. 

Inte bra, för att uttrycka sig försiktigt. Men för att undvika detta är det möjligt att EU tvingas att något sänka ambitionsnivån i TTIP – eller att inrikta sig på att nå den högre ambitionen i flera steg under en längre tid.

Så det finns, som vanligt, mycket att diskutera när man är på besök här.

Helg med krisernas mångfald.

ANTWERPEN – SCHIPHOL: En strålande vårdag, och snabbtåget rusar fram över slättlandet i det som med rätta heter just Nederländerna. Historiskt omfattar detta begrepp ju också det Flandern som nu ligger i Belgien.

Två dagar av styrelsemöte i International Crisis Group handlar inte bara om organisationens utveckling, utan kanske än mer om de olika kriser och utmaningar runt om i världen där ICG med analyser och rekommendationer försöker att bidraga till en lösning.

Denna gång stod, som jag skrivit om tidigare, utmaningen i den fjärde vågen av jihadism i centrum för många av våra diskussioner, liksom den flyktingsituationen som ju är alarmerande i betydande delar av världen.

En central och viktig slutsats i våra studier är att det inte är jihadismen som orsakar kriserna utan snarar kriserna som orsakar jihadismen. Såväl Afghanistan lite längre tillbaka i tiden som nu Irak och Syrien är goda illustrationer av detta.

Och den slutsatsen har självklart politiska konsekvenser. Det handlar om hur politiken skall prioriteras och inriktas. Och krislösning blir därmed än mer centralt.

Gårdagen ägnade vi till betydande del åt diskussioner kring just detta. Att besegra Daesh militärt är förvisso möjligt, men avgörande är ju vad som kommer därefter.

Västliga militära insatser har redan besegrar jihadister i t ex Anbar-provinsen i Irak och Helmand-provinsen i Afghanistan, men i och med att man senare misslyckats med att få ett legitimt och accepterat styre där har jiihadisterna återkommit.

Och det är ju viktigt att vi i ansträngningarna för att möta den fjärde vågen inte lägger grunden för en än mer potent femte våg. Vi har anledning att lära av de gågna årens misslyckanden i stället för att bara rabbla robusta formler.

Men den som är intresserad av just dessa frågeställningar rekommenderas varmt att läsa just den omfattande ICG-rapport som handlar om just detta. Den läses just nu med stort intresse på åtskilliga ställen av betydelse runt om i världen.

Och det är just genom analyser och rekommendationer som dessa som ICG gör ett viktigt arbete.

När organisationen sattes upp för 20 år sedan uppfattades kriser av typ Balkan som marginella restföreteelser i en värld som gick mot allt mer av samarbete och stabilitet.

Men nu har kriser gått från att vara marginella i till att bli centrala för det internationella systemet, och det finns en betydand risk för att politisk överbelastning i de olika maskinerierna leder till felaktig eller missriktad politik.

Och därför behöva insatser som de som ICG gör mer än någonsin. 

I styrelsen sitter också ett antal f d utrikesministrar och andra med erfarenhet av politikens och krishanteringens konkreta praktik som kan bära vittnesbörd om detta.
Gemensamt försöker vi att inrikta arbetet så att det blir så relevant som möjligt.

I dag på förmiddagen fortsatta gårdagskvällens diskussioner om de politiska och humanitära utmaningarna i flyktingkrisen, och innan jag tvingades att lämna hann vi också med en genomgång av olika utmaningar och insatser i Latinamerika.

I pauser och måltider blir det också åtskilliga samtal om olika utmaningar inom FN-systemet. Att detta i många avseenden befinner sig i kris med serier av besvikelser bakom sig råder det ingen tvekan om.

 Den stora frågan nu är dock självfallet utseendet av en ny generalsekreterare efter Ban KI-moln, och så småningom börjar ju fältet av kandidater att klarna.

Men nu bär det hemåt för en en seneftermiddag, kväll och måndag hemma i Stockholm.

Sedan bär det för min del iväg till Washington för att tillbringa några dagar där.

Först för mer allmänna samtal och sedan för styrelsemöte i RAND Corporation. Vi har normalt ett vårmöte i Santa Monica och ett höstmöte i Washington för att diskutera inriktningen av arbetet.

Och det brukar alltid vara mycket intressant diskussioner.

Men det kan ju också ha sitt värde att lite närmare känna av den politiska temperaturen. Trump är plötsligt utmanad på den republikanska sidan av Cruz, och något triumftåg för Clinton på den demokratiska är det svårt att tala om.

Det blir också diskussioner om den politiska utvecklingen i Europa i olika delar. Jag vet att det finns en tilltagande oro för vart utvecklingen i olika avseenden kan föra på väg.

Och från Washington flyger jag till kommande helg till Bratislava för den årliga Globsec-konferensen om säkerhetsfrågor där.

Efter Holland – jag är orolig.

ANTWERPEN: Alldeles söder om gränsen till Nederländerna finns det kanske anledning att reflektera lite över utgången av folkomröstningen där i onsdags och dess konsekvenser på kort och lite längre sikt.

Valdeltagandet i omröstningen blev kring 32%, vilket gör att man passerade den magiska gräns över vilken frågan – i detta fall EU:s avtal med Ukraina – återförs till parlamentet för behandling.

Som valdeltagande var det knappast imponerande. I själva verket är det, så vitt jag kan förstå, det lägsta deltagande i någon folkomröstning om EU-frågor någonstans någonsin.

Det brukar vara populärt att ifrågasätta den demokratiska legitimitet i de val till EU-parlamentet som har ett valdeltagande kring 50%, men här är ju siffran vida lägre.

Och vi har den något paradoxala situationen att samma krafter som brukar ifrågasätta den demokratiska legitimiteten i EU-valet på grund av valdeltagandet nu ser just detta resultat som legitimt, demokratiskt och heligt.

Ser vi på siffrorna på annat sätt är det nu 19% av den holländska valmanskåren som röstat nej. Övriga röstade antingen ja eller ansåg väl att frågan fortsatt kunde hanteras inom den representativa demokratins ram.

Och det senare är ju en rätt rimlig synpunkt. Det är den representativa demokratin som är vårt europeiska demokratiska system. 

Den direkta demokratin har en traditionellt stark roll i Schweiz, men i övriga Europa bara i vissa typer av speciella frågor. I vissa länder med bitter erfarenhet av populismens härjningar – Tyskland t ex – finns t o m spärrar mot detta instrument.

I just detta fall handlar det om ett avtal som förhandlats och diskuterats under åtskilliga år, och som nu dessutom diskuterats och godkänts av inte mindre än 29 demokratiska parlament – samtliga EU-länder, inklusive Nederländerna, samt EU-parlamentet.

Den holländska folkomröstningen drevs fram genom en bestämmelse som tillkommit under senare år och gör det möjligt att med 300.000 namnunderskrifter få fram en rådgivande folkomröstning av detta slag. Och det var en tämligen militant anti-europisk grupp som nu utnyttjade denna möjlighet.

Och den tydliga minoritet som de senare lyckades mobilisera i skälva folkomröstningen har nu lett till en kris med betydande konsekvenser.

De viktigare delarna av avtalet i fråga är s k gemensamhetskompetens och det är svårt att se de kommer att vältas över ända. Men förmodligen måste det till någon form av nationellt undantag för Nederländerna för de delar av avtalet som är nationell kompetens. 

Exakt hur detta kan ske återstår att se. Och det kommer nog att ta sin tid innan det sorteras ut fullständigt. Åtskilliga jurister kommer att få mycket att göra.

Men de vidare konsekvenserna kommer sannolikt att bli både omfattande och bekymmersamma.

Jag ser en omedelbar risk för att räddhågsna regeringar nu inte kommer att våga gå vidare med de åtaganden man gjort om viseringsfrihet för bl a Ukraina och Turkiet. Och det kommer i sin tur att få konsekvenser för EU:s trovärdighet och möjligheter i dessa relationer.

Den vidare faran är självfallet att hela utvidgnings- och närområdespolitiken bromsas upp eller stoppas. 

Kommer man att ens våga tala om EU-medlemskap för t ex Bosnien eller Serbien, för att inte tala om det förvisso betydligt mer långsiktiga perspektivet för länder i det Östliga Partnerskapet?

Var finns det framåtsyftande politiska ledarskap som är en nödvändighet i viktiga frågor som dessa? Och som vill och vågar ta den långsiktiga striden mot den negativa populismens militanta krafter? 

Jag spanar, men utan att finna. 

Om nu allt detta, i rädslan för de minoriteter som driver fram folkomröstningar, bromsas upp kommer konsekvenserna på sikt att bli allvarliga.

Balkans konflikter ligger nog nu för de flesta långt tillbaka i tiden. Men vi har inte rätt att glömma att det har varit den successiva utvidgningsprocessen som varit det som gjort det möjligt att steg för steg börja komma över krigens bittra minnen och konsekvenser.

Skulle detta nu stoppas upp, och faran är överhängande, kommer vi att hamna i en annan utvecklingscykel. Förr eller senare fruktar jag att vi riskerar att hamna i Bosnien igen.

Jag är orolig för ett Europa utan ledarskap som riskerar att kapitulera för populismens negativa krafter, och som därmed riskerar att komma tillbaka till och i konflikter som vi alla hade hoppats att vi hade lagt bakom oss.

Hanteringen i Nederländerna – föga imponerande i alla dess delar – har fört oss hit.

Världen i Flandern.

ANTWERPEN: I denna Flanders historisk metropol har jag nu infunnit mig för styrelsesammanträde under de närmaste dagarna med International Crisis Group. 

Och kriser att diskutera saknas som bekant inte.

Antwerpen är en stad med en fascinerande historia. Efter det att handelsfartygen inte längre kunde nå Hansa-knutpunkten Brügge blev Antwerpen under ett skede den tidens globaliserings verkliga nav.

Staden räknades som Europas rikaste, även om konkurrensen med Venedig måste ha varit hård. Och det sägs att ca 40% av den tidens mer internationella handel på ett eller annat sätt passerade genom staden.

Men reformationens konvulsioner satte stopp för staden. Dess hamn blockerades, och handelns fokus försköts norrut till Amsterdam, som därmed fick sin glansfyllda blomstringsperiod.

Världskrigen under förra århundradet satte naturligen sina spår. 

Staden drabbades av fler tyska V1 och V2-attacker än någon annan när Hitler-riket desperat försökte förstöra den hamn som var av central betydelse för den västallierade styrketillförseln 1944 och 1942.

I dag är Antwerpen åter en handelstad. 

Hamnen är Europas näst största efter närbelägna Rotterdam. Och man bibehåller sin position som diamanternas stad. Närmare 90% av världens oslipade diamanter handlades genom Antwerpen förra året.

Och det är en stad präglad såväl av invandring – ca 40% av stadens invånare, och ökande – som av att vara en av högborgarna för den flamländska nationalism som åtminstone verbalt talar om självständighet från Belgium.

Så nog finns det åtskilligt att diskutera här.

Och det börjar redan i kväll. 

Borgmästare Bart De Wever, som tillika är partiledare för det flamländska nationalistparti som är Belgiens största, bjuder på middag, och där skall bl a jag inleda diskussionerna om hur vi skall hantera den fjärde vägen av jihadism och motverka radikalisering av inte minst unga människor runt om i Europa.

Det gör vi bl a med utgångspunkt från en mycket läsvärd rapport ICG publicerat kring dessa frågor.

Och sedan fortsätter vi med listan av kriser och utmaningar under morgondagen. 

Till slut dock till Bryssel.

BRYSSEL: Efter diverse tråcklande lyckades jag sent i går kväll ta mig hit. Hur det blir med återresan återstår att se. En sak i taget.

Men det är för mig ett mysterium att de belgiska myndigheterna inte lyckas att få igång flygplatsen Zavantem snabbare. Nu talas det om ett utdraget skede med begränsad kapacitet.

Det var förvisso ett allvarligt attentat, men de rent fysiska skadorna på flygplatsen var knappast massiva, och en rejäl och prioriterad insats skulle ha fixat dem alla till för ett tag sedan.

Men nu skall tydligen åtskilligt göras om. Och till detta kommer olika belgiska fackföreningar som har synpunkter. Sådant kan pågå i åtskillig tid.

Detta spelar ju snarast terroristerna i händerna. Den bästa långsiktiga säkerheten är att demonstrera att attacker som dessa inte förlamar våra samhällen. 

Snabbast möjliga återgång är det bästa sättet att visa att attacker inte lönar sig.

Men de belgiska myndigheterna verkar nu inriktade på tvärt om. Och om resultatet blir att de i månader bromsar bl a EU:s arbete så är detta ju ett sätt att säga att attacker just här har en betydande effekt långt utöver den omedelbara.

Och därmed fruktar jag att de kommer att göra Bryssel mindre säkert i stället för tvärt om.

I dag presenterade vi så resultatet av vårt arbete inom Atlantic Council om de olika digitala möjligheterna, och efter den mera officiella presentationen blev det också informell lunch med olika intresserar här i Bryssel kring dessa frågor.

Rapporten finns tillgänglig genom länk på min Twitter.

Och på eftermiddagen hade jag möjlighet att gå förbi också en diskussion om samarbete kring cybersäkerhet med såväl Estland nuvarande utrikesminister Marina Kaljurand som hennes företrädare Urmas Paet. 

Det är påtagligt i alla dessa olika diskussioner hur Estland kommit att inta en framskjuten position. Också olika persone därifrån i ledande positioner i dessa frågor i olika internationella institutioner.

Och att det handlar om framtidsfrågor av största betydelse råder det knappast någon tvekan om.

I kväll fortsätter jag med informell middag på temat Ryssland och dess utveckling med en del av de personer här som har anledning att syssla med dessa frågor.

I morgon blir det så deltagande på kommissionens konferens om investeringar och ekonomisk utveckling i Europa. Det är kommissionens egen tankesmedja som än en gång vill att jag skall vara med om dess överläggningar, och det har självklart sitt Knesset

Och sedan hoppas jag att det kommer att vara möjligt att ta sig hem till Stockholm igen.

I morgon är också dagen för folkomröstningen i Nederländerna om avtalet med Ukraina, och dessvärre tyder nu samtliga opinionsundersökningar på att nej-krafterna kommer att segra.

I ett inlägg som finns bl a på ECFR:s hemsida, och länk på min Twitter, har jag åter argumenterat för hur betydelsefullt detta avgörande är.

Faror i Holland – och sorg i Sverige.

STOCKHOLM: I dag har så flygplatsen i Bryssel öppnat igen, sägs det. I sak innebär detta att tre flygplan avgår – till Turin, Faro och en annan mindre prominent destination som jag glömt bort.

Och hur det i realiteten kommer att bli de närmaste dygnen återstår att utreda.

Jag säger detta eftersom min kommande vecka är tämligen beroende av just denna flygplats.

Men i stället för att hoppas att det hela löser sig till tisdag morgon – besked från Belgien bör nog tas med en nypa salt – får jag nu nog dessvärre försöka tråckla mig på annat sätt till Bryssel redan i morgon kväll.

På tisdag presenterar vi där resultatet av arbetet i en arbetsgrupp inom Atlantic Council som handlar om samarbete och spänningar över Atlanten i olika digitala frågor – Building a Transatlantic Digital Marketplace – Twenty Steps Toward 2020. 

Och jag har lett det arbetet tillsammans med USA:s tidigare ambassadör till EU William Kennard.

Sedan är jag kvar där under onsdagen för att då delta i diskussionerna på en större konferens som EU-kommissionen ordnar om investeringsfrågor i Europa. Åter är det situationen på det digitala området som de bett mig uppmärksamma.

Och hur jag därefter tar mig tillbaka till Stockholm återstår att utreda – liksom hur jag skall ta mig tillbaka i samma riktning två dygn senare.

Veckans viktigaste händelse blir med all sannolikhet folkomröstningen på onsdag i Nederländerna om samarbetsavtalet mellan EU och Ukraina.

I formell mening är det bara en rådgivande folkomröstning, och den har drivits fram av en ny bestämmelse som gör att 300.000 namnunderskrifter gör en sådan nödvändig.

Och i formell mening handlar den förvisso om avtalet med Ukraina, men i realiteten har den nu blivit samlingspunkten för allsköns opposition och motstånd mot det mesta, med just EU som det som man fokuserar på.

Förvisso mobiliseras också de krafter som på ett eller annat sätt kommit att ligga på samma våglängd som den ryska propagandans budskap. 

Det handlar om motstånd mot invandring, om motvilja mot varje form av utvidgning av EU, om motvilja mot Ukraina och om vad som endast kan beskrivas som längtan efter nya murar mot världen i övrigt.

Opinionsundersökningar tyder på att 2/3 i Nederländerna i och för sig tycker att avtalet med Ukraina är OK, men samma undersökningar tyder på att det blir nej som kommer att vinna på onsdag.

Och skälet till det är att motståndarna mot det mesta mobiliserar starkt, medan många andra nog hellre stannar hemma dels därför att de knappast ser frågan som särskilt viktig och dels i tron att det i alla fall inte blir nödvändiga 30% av de röstberättigade som deltar.  

Ett nej i Nederländerna på onsdag stjälper inte nödvändigtvis avtalet, men skulle onekligen av den ryska propagandan basuneras ut som en väldig seger och skulle förvisso bromsa den samlade EU-politiken gentemot Ukraina.

Och i sin tur skulle detta alldeles självklart leda till att de krafter i Moskva som fordrar en mer aggressiv rysk politik i frågan får ny luft under vingarna med alla de konsekvenser detta kan komma att få.

Det vore med andra ord utomordentligt illa om det blev så.

Dessvärre är mönstret när det gäller folkomröstningar som dessa i tider som dessa att det leder till ett nej. Så blev det ju överraskande i den danska folkomröstningen om deras juridiska undantag i slutet av förra året.

Och vi skall inte glömma att det också var en folkomröstning i Nederländerna 2005 som stjälpte EU:s s k författningsfördrag. En light-version av detta kom ju dock senare att uppstå i form av Lissabon-fördraget.

Ett nej i Nederländerna på onsdag skulle riskera olika vidare konsekvenser. 

Utan tvekan skulle det ge ett stöd till Nej-krafterna inför den folkomröstning i Storbritannien den 23 juni som på många sätt är alldeles avgörande för det EU-samarbetets framtid. 

Och därtill kommer att nej-initiativ av denna typ sannolikt skulle bli allt flera, och då sannolikt inte bara i Nederländerna. 

Med stor säkerhet skulle t ex samma Nej-krafter som mobiliserat fram denna försöka mobilisera fram en folkomröstning om TTIP-avtalet om frihandel över Atlanten när väl detta ligger klart för godkännande.

Tyskland med sin historia av populismens faror har ingen möjlighet till folkomröstningar i sin författning – där är den representativa demokratin fast förankrad – men många andra länder ligger öppna för de faror som kan ligga i dessa.

Det är lätt att förfasa sig över att en Donald Trump har framgångar i USA, men farligt att inte se att samma lättsinniga nej-populism riskerar att ställa till mycket betydande skador också i vår egen del av de västliga demokratiernas värld.

Ett nej i Nederländerna på onsdag och ett nej i Storbritannien till midsommar skulle förändra den europeiska historien, och göra det i en tid när utmaningar såväl i Öst som i Väst som i den digitala världen kräver mer av samarbete mellan de gamla nationalstaterna.

När jag skriver detta kommer budet att författaren Lars Gustafsson har gått bort.

Utan tvekan tillhör han en våra allra största författare. Men jag hade också förmånen att lära känna honom som en inspirerande sällskapsmänniska och en engagerad debattör när det gällde det öppna och fria samhällets värderingar.

Sist jag träffade honom var typiskt nog när vi hamnade på samma plan till Berlin för något år sedan. 

Han var ett mycket sort namn i Tyskland, en stor europé och tillhörde de tyvärr alldeles för få som aktivt upprätthöll också de kulturella banden mellan Sverige och Tyskland.

I kväll tar jag ut någon av alla de böcker av honom jag har i hyllan, minns engagerade samtal genom åren och känner i läsningen tacksamhet över det han gett oss.