I magstarkaste laget…

CHISINAU: Jag tycker nog att Aftonbladets ledare i dag är lite i magstarkaste laget.

”Socialdemokraterna byggde landet. Moderaterna demonterar det.”

Sverige byggdes av dess medborgare, företagare och arbetare under sekler och decenier.

Finns det en startpunkt – tveksam sådan, enligt min mening – var det väl Gustav Vasa.

Vad jag kan förstå kom han före den senare tyska importprodukt som det socialdemokratiska partiet var.

Socialdemokratins historiska styrka under några förvisso viktiga decennier var nog till betydande del dess förmåga till kompromisser och reträtter.

Jag säger detta utan att underskatta den historiska betydelsen av detta.

Kompromissena i övergången mellan 1920- och 1930- tal och reträtterna efter nederlaget i striden om planhushållning 1948 var avgörande för Sveriges möjligheter till ekonomisk och därmed också social utveckling.

Socialism och planhushållning – som faktiskt var socialdemokraternas program innan de tvingades till reträtterna – hade förstört Sveriges möjligheter på samma sätt som de förstörde många andra länders möjligheter.

Och samma sak måste sägas om socialdemokraternas faktiska nederlag i de utdragna ideologiska striderna om fondsocialismen från mitten av 1970- till början av 1990-talet.

Den första proposition jag som statsminister undertecknade den 4 oktober 1991 var propositionen om att avskaffa de s k löntagarfonder som socialdemokraterna då inrättat.

Det skreks mäktiga i det ärendet då. De har aldrig återkommit. Tystnaden talar.

Att påstå att enbart socialdemokrater byggde landet är inte bara en historisk lögn utan dessutom en mänsklig oförskämdhet mot generationer som gjort mer än vad de ofta fått erkännande för i vårt gemensamma intresse.

Formuleringen avslöjar en historisk och intellektuell primitivism som borde vara vårt politiska samtal främmande.

Att gå från denna formulering till att säga att moderaterna förstör landet är att gå från ont till värre.

Det är högst legitimt – och i den demokratiska dialogen t o m sunt – att ha alla möjliga kritiska synpunkter på moderaternas och alliansregeringens politik.

Men att hävda att den monterar ner och förstör Sverige är ändå att driva debatten till en neanderthalnivå som ingen i längen kan försvara eller ha intresse av.

Med många internationella mått mätt har Sverige under de senaste åren faktiskt blivit ett än bättre och än mer framgångsrikt samhälle.

Vi ses – tro det eller ej! – i allt fler sammanhang som ett europeiskt och internationellt föredöme.

Som svensk går man faktiskt allt rakare i ryggen genom världen efter dessa år.

Det innebär förvisso inte att allt är perfekt, att ingenting återstår att göra eller att det inte finns utrymme för en engagerad, vital och sakkunnig oppositon mot alliansregeringens politik.

Förvisso inte. Vi är inte perfekta.

Men vi borde ha lämnat neanderthalnivån i vår politiska debatt.

I allt väsentligt tycker jag också att vi gjort det.

Årets valrörelse var i många avseenden en valrörelse som dess ledande aktörer har anledning att känna stolthet för.

Och jag har sagt det både till Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt.

Dagens förlöpning i Aftonbladet – låt oss se det just som en förlöpning och ett återfall i en debattnivå som vi andra lämnat bakom oss.

Europareformer i Chisinau

CHININAU: Till slut blev det inte mindre än åtta utrikesministrar som slöt upp här i Chisinau för att visa vårt stöd för landets europeiska reformambitioner.

Och det tror jag faktiskt var viktigt.

Med ca 4 miljoner invånare – insprängda mellan Rumänien och Ukraina, och själva delade längs med flodemn Dnjestr – är detta förvisso inte ett av de större europeiska länderna.

Men i det europeiska puzzel vi försöker lägga för fred, säkerhet och bättre möjligheter till ekonomisk och social utveckling är Moldavien trots detta en viktig bit. Och varje bit är – som vi vet – avgörande för att helheten skall bli bra.

Det blev viktiga överläggningar med dels de regerande partierna i Europa-alliansen och dels oppositionen i form av kommunistpariet.

Och med det senare blev det en delvis animerad diskussion om vad partiets namn egentligen betyder.

Många av dagens utrikesministrar kom från länder där ordet kommunism står för ockupation, diktatur, förnedring och förtryck.

Mitt uppe detta hann jag också med att öppna Sveriges ambassad här.

Både president och utrikesminister var närvarande och tillsammans med vår ambassadör Ingrid Tersman klippte vi alla gemensamt av det blågula bandet.

Fokus för dagens diskussioner med de olika ministrarna låg alldeles självklart på den europeiska integrationen och den ekonomiska utvecklingen. De bägge två hänger dessutom mycket tydligt ihop.

På kvällens middag på Circova talade jag länge med premiärminister Filat om landets långsiktiga utmaningar. Man är just nu på rätt väg – men vägen framåt är lång.

Sedan var han tvungen att ge sig iväg för att se på fotboll i utbrytarregionen Transdniester – ett i grunden gott tecken på att den möjligheten till kommunikation trots allt finns.

Kvällen i övrigt gav möjligheten till viktiga och framåtsyftande samtal inte minst med Tjeckiska Republikens Karel Schwarzenberg och Polens Radek Sikorski.

Vi har mycket vi kan göra gemensamt.

Tidigt i morgon bitti lyfter jag till Simferopol på Krim i Ukraina, och därifrån blir det bilfärd till Jalta och den viktiga konferensen där.

Närmast står möte med Ukrainas presidet Yanukovich på programmet.

Öppna ambassad i Chisinau

STOCKHOLM: Efter regeringssammanträde i Rosenbad på morgonen bär det snabbt iväg till Chisinau i Moldavien för dels viktigt möte mellan utrikesministrarna i vänkretsen för Moldavien och dels för att i samband med detta öppna den nya svenska ambassaden där.

Sverige tillhör de absolut största när det gäller hjälp till detta Europas fattigaste land, och då är det självklart också viktigt att vi har en ambassadör på plats för de politiska kontakterna och de politiska bedömningarna.

På samma sätt öppnar vi ju upp en serie ambassader i länder med liknande förhållanden.

Den nya Europa- och reforminriktade regering som tillträdde efter valet förra året har haft en besvärlig tid, och efter en misslyckad folkomröstning för att ändra författningen går man nu mot ett nytt parlamentsval.

Och självfallet underlättar inte den politiska osäkerheten den ekonomiska återhämtningen.

Till detta skall så läggas utbrytarregionen Transniester som ju utvecklats till något av en sovjetisk retropark och där resterna av den gamla sovjetiska 14:e armén i form av ett ryskt militärt förband fortfarande finns kvar på vad som legalt är moldaviskt territorium.

Detta är en av de s k frusna konflikter i Europa som borde ha löst för länge sedan. Ryssland har sedan länge lovat att dra tillbaka sitt förband, men har inte uppfyllt det löftet.

Jag var i Chisinau senast i oktober förra året för att ge stöd och för att starta en förhandling om ett associationsavtal mellan Moldavien och demn Europeiska Unionen.

Tillsammans med bl a utvidgningskommissionären Stefan Fuhle och min polske kollega Radek Sikorski kommer vi nu att ha överläggningar med bl a premiärminister Vladimit Filat och utrikesminister Iurie Leanca, men också träffa företrädare för det tämligen oreformerade kommunistpartiet.

Det handlar om den fortsatta med svåra europeiska reformprocessen i landet.

Och dagen kommer med all sannolikhet att avslutas med middag på vingården Cricova.

Dess jättelika vindlande underjordiska vinkällare är tveklöst en av landets betydande sevärdheter.

Ekonomi i fokus

STOCKHOLM: Plötsligt blev det påtaglig liv och rörelse i den ryska politiken när president Medvedev på statsbesök i Kina på grått papper plötsligt avskedade Moskvas mäktige borgmästare Lushkov.

Vad detta kan tyda på i det längre perspektivet spekuleras det nu väldiga om. Vi får se.

Hans huvudsakliga arbetsfält har självfallet varit Moskva, men då och då har han gjort diverse nationalistiska och populistiska utbrott som riktat sig också mot olika grannländer.

De kommer vi inte att sakna.

I vårt Europa och vårt Sverige har det annars varit ekonomin som varit i fokus under dagen.

I Bryssel har EU-kommissionen i dag presenterat sina förslag på hur vi gemensamt bättre kan klara av att sätta ramar för den europeiska ekonomin – och inte minst för ländernas budgetpolitik – för att bättre kunna förebygga ekonomiska kriser.

Dessa förslag kommer samtidigt som arbetet i den arbetsgrupp som letts av Europeiska Rådets ordförande Herman van Rumpuy och som inkluderat de olika finansministrarna nu går in i sitt slutskede.

Allt är inriktat på beslut i dessa frågor vid EU-toppmötet i slutet på oktober.

Då kommer Fredrik Reinfeldt att vara tillbaka i stolen också i dessa frågor.

Här hemma är det bara att notera att vår egen ekonomi ser ut att fortsätta att utvecklas väl.

Den s k konjunkturindikator som publicerades i dag säger att ”stämningsläget bland företag och hushåll är mycket starkare än normalt.”

Och det är självfallet en god indikation på utvecklingen under den närmaste framtiden.

Det ger oss dessutom en god bas för deltagande i de viktiga diskussionerna i dessa frågor inom den vidare EU-kretsen.

En bok eller två…

STOCKHOLM: Med lite lugnare dagar ett tag har plötsligt möjligheten öppnats att ta sig an några av de intressanta böcker som nyss letat sig vägen till mig.

Innan jag ger mig in på det internationella området måste jag nämna Markus Uvells och Erik Meier Carlsens ”Folkhemspopulismen – Berättelsen om Sverigedemokraternas väljare”.

Den borde jag – och andra  – ha läst tidigare.

Men bättre sent än aldrig. Och jag har inte sett den problematik som valrörelsen visade beskrivas bättre.

I dag landade Bob Woodward’s ”Obama’s War” på mitt skrivbord dagen efter den hade kommit ut i USA.

På det sätt han gjorde med president Bush och konflikten i Irak försöker Bob Woodward här skildra hur beslutsprocessen i Washington gått till när det gällt Afghanistan.

Jag – och många med mig – har lärt mig att ta dessa i och för sig ambitiösa försök till ”instant history” med en rejäl nypa salt. Men det hindrar inte att läsningen kan vara intressant.

I dag dök också den engelska utgåvan av Lilia Shevtsovas senaste bok om Ryssland och dess politiska utveckling – ”Lonely Power” – upp hos mig.

Jag har alltid läst Lilia med stor behållning, och kommer säkert att göra det nu också. Ämnet upphör inte att fascinera – och viktigt är det förvisso.

I New York i förra veckan plockade jag upp Richard McGregors ”The Party – The Secret World of China’s Communist Rulers”.

Titeln låter lite sensationssökande, men boken är ett ärligt och intressant försök att ge en skildring av hur olika delar av det ofta slutna kommunistiska systemet i Kina fungerar.

Författaren älskar uppenbart sitt Kina, och det ger hans skildring av de som fått fram sanningen om bl a de oerhörda och politiskt orsakade svältkatastroferna under Mao Tsetungs värsta år en än större tyngd.

Men intressant är bilden av ett system som trots allt har blivit öppnare.

I New York inhandlade jag också Carter Vaughn Findley rätt massiva ”Turkey, Islam, Nationalism, and Modernity – A History 1789 – 2007.”

Det kommer säkert att ta sin tid att ta sig igenom detta massiva verk, men författarens angreppssätt på moderniseringsproblematiken är fascinerande, och boken kan mycket väl komma att bli en ny klassiker på sitt område.

Den dagliga utrikespolitiska hanteringen handlar ofta om snabba ställningstaganden när de olika processerna inom t ex EU och FN rullar på. Det måste skötas.

Men det går egentligen inte att sköta utan en lite vidare och djupare bakgrund.

Och då är det nödvändigt att då och då kämpa sig till möjligheten att läsa också en bok.

Eller två.

Ertappad och avslöjad

STOCKHOLM: Dagarna omedelbart före valet annonserades plötsligt att det skulle vara premiär på en film om mig som Maj Wechselmann producerat.

Ingen trodde väl att detta skulle vara något vänporträtt.

Maj Wechselmann har under åren gjort sig känd för sina grovt propagandistiska alster. Hennes förhållande till fakta och sanning har alltid varit – milt sagt – ansträngt. Hennes avsikt har alltid varit en annan.

Och nu skulle det handla om att jag var skyldig till de grövsta hemskheter i Sudan.

Jag vet inte om filmen blev någon större publiksuccée.

Det var nog inte heller avsikten. Den var till för att påverka de sista dagarna före valet. Vem som finansierade saken vet jag inte.

I dagens Expressen skriver TV-journalisten Bengt Nilsson om hur filmen tydligen i all hast producerades.

Och det har onekligen sitt intresse.

Hon köpte det filmmaterial han gjorde 2001 – och som då ledde till ett intressant och uppmärksammat TV-program i ärendet – och förvanskade det sedan på ett sätt som nu får honom att protestera med mycket starka formuleringar.

Det han i detalj beskriver att hon gjort är onekligen grovt.

Tydligen är det den totala förvrängningen av Bengt Nilssons filmmaterial som bär upp filmen.

Men om det finns annat i den också finns det alldeles säkert anledning att utgå från att det förvanskats, förvridits och förfalskats på samma sätt.

Maj Wechelmann förnekar sig inte.

En gång grov propagandist alltid grov propagandist.

Men alltid förr eller senare ertappad och avslöjad.

Att ordna upp inför mandatperioden

STOCKHOLM: Solen ger hösten ett behagligt skimmer denna dag av fortsatt arbete bakom skrivbordet.

Såväl regering som riksdag förbereder sig för det som komma skall. Vi befinner oss i omställningsperioden mellan riksdagsvalet och öppnandet av den nya riksdagen.

På måndag samlas så riksdagen och på tisdag – om exakt en vecka – är det dags för högtidligt öppnande och för Fredrik Reinfeldt att presentera regeringens sammansättning och politik.

Veckan därpå väljer riksdagen sina utskott och regeringen i form av finansministern presenterar budgetpropositionen för riksdagen.

Och med det kan man väl säga att den nya mandatperiodens arbete dragit igång på allvar – med inriktningen på supervalåret 2014 då vi inom några månader har val till allting från Europaparlamentet till kommunerna.

Dit är det dock betydande tid, och det kommer att hinna att rinna mycket vatten under broarna innan dess.

Spurt i Lettland och Bosnien

STOCKHOLM: Måndag morgon och början på en ny arbetsvecka – mest i Stockholm i alla fall under dess inledning.

Mycket av uppmärksamheten fortsätter att vara fokuserad på framtiden för fredssamtalen i Mellersta Östern. Arabförbundet möts för viktiga diskussioner nästa måndag.

Denna vecka går valrörelserna i såväl Lettland som Bosnien in i sina avgörande skeden. Val har man på lördag respektive söndag.

I Riga har regering och parlament gjort ett imponerande arbete för att klara landet genom en ekonomisk nedgång som var värre än för något annat land.

Men nu är det tydligt att utvecklingen vänt – och det kommer att vara viktigt att hålla den politiska och ekonomiska kursen framöver.

Detta är självfallet viktigt för oss också.

Vi har all anledning att stärka samarbetet – politiskt och ekonomiskt – i Östersjöregionen under de kommande åren. Stabiliteten är viktig för oss alla, och den lägger också grunden för möjligheten till starkare ekonomisk utveckling.

Det kommer att finnas mycket att tala om mellan Stockholm och Riga i dessa avseenden.

I Bosnien har valrörelsen hitintills kännetecknats av motsättningar av mer nationalistisk natur. Alltför många har fallit för frestelsen att ställa den ena befolkningsgruppen mot den andra. Det europeiska perspektivet förefaller att ha varit sorgligt frånvarande.

Ändå är det detta som är avgörande för landets framtid – och kring vilket man förr eller senare efter dessa val måste samla sig.

För Lettland har medlemskapen i Europeiska Unionen och Nato gett en stabilitet och förankring som annars aldrig hade varit möjlig. Det är svårt att föreställa sig hur landet hade klarat sig utan dessa.

Och förr eller senare är det samma sak som kommer att gälla också för Bosnien.

Fredsamtal i vågskålen

STOCKHOLM: Arla morgon landning på Arlanda från New York. Det gick lite snabbare än vanligt. Vi hade vindarna i ryggen.

Det blev tre dygn i och kring FN detta år. Förra året – när vi hade EU-ordförandeskapet – tror jag att det blev närmare tio dygn med alla de möten som skulle klaras av.

Nu blev det lite kortare p g a vårt riksdagsval och att jag måste avrapportera till riksdagen efter EU-toppmötet.

Men mycket värdefullt i alla fall.

Under dessa dygn blir det myriader av informella kontakter med kollegor från världens alla hörn som man ju vid det här laget i många fall känner ganska väl.

I omedelbart fokus just nu står frågan om fortsättningen av de direkta samtalen om fred i Mellersta Östern.

I dag löper det begränsade israeliska moratoriet när det gäller de illegala bosättningarna ut, och inte minst USA har varit hårt engagerat under den senaste veckan för att få till stånd någon form av fortsättning av detta.

Skulle det inte lyckas tror jag att det finns en betydande sannolikhet för att förhandlingarna i alla fall för ett tag avbryts och arabländerna tar frågan om bosättningspolitiken till FN:s säkerhetasråd. Det var i alla fall så det lät i mina samtal i New York i går.

Vi arbetar självfallet såväl för att alla nya bosättningar eller utvidgningar av de gamla stoppas liksom för att de direkta fredssamtalen fortsätter.

Någon annan väg till fred finns knappast.

Klimat och hem

NEW YORK: Mina dagar här i samband med inledningen av FN:s generalförsamling går nu mot sitt slut.

I eftermiddag bär det tillbaka hem till Stockholm.

Men innan dess skall jag delta i viktiga ministerkonsultationer om förberedelserna för klimatmötet i Cancun i Mexico senare i år.

Att det är viktigt att de förberedelserna kommer i gång på allvar är uppenbart. Vi driver på.

Förutom möte med generalsekreterare Ban Ki-moon blir det sedan möten under dagen med bl a Arabförbundets Amre Moussa och Serbiens president Boris Tadic.

Viktigt och värdefullt om Sudan

NEW YORK: Det blev ett både välbesökt och viktigt möte om Sudan på FN i går.

Att president Obama ledde den amerikanska delegationen och talade visade vilken vikt man i Washington nu ger utvecklingen i Sudan.

Fredsavtalet 2005 lade fast att det 2011 skulle hållas en folkomröstning i södra Sudan om självständighet eller fortsatt gemensam stat.

Och mycket av diskussionen i går kom att handla om detta.

Etiopens premiärminister Meles Zenawi hade förvisso alldeles rätt när han sade att med nuvarande takt i förberedelserna kommer det över huvud taget inte att vara möjligt, men Ugandas uttrycksfulle president Yoweri Museveniu hade lika rätt när han sade att det är en politisk nödvändighet att folkomröstningen äger rum som planerat den 9 januari.

Att det måste leda till att förberedelserna nu intensifieras var en slutsats som bl a jag gav uttryck åt.

Viktigt var att bl a Sudans vicepresident Ali Osman Taha men också bl a Arabförbundets Amre Moussa och företrädare för Kina var tydliga med att folkomröstningens resultat måste respekteras.

Men folkomröstningen är bara början på de utmaningar landet, regionen och världen står inför under de närmaste åren.

Skulle den leda till en separation uppstår två stater som måste definiera och stabilisera sig själva såväl internt som gtentemot varandra och regionen i övrigt. Det låter lättare än vad det kommer att vara.

Södra Sudan är ett av världens fattigaste och minst utvecklade områden. De interna motsättningarna skall inte på något sätt underskattas. I dag kommer 98% av de egna intäkterna från oljan och ca 60% av dem används till olika former av militära ändamål.

När jag i senare i dag träffar generalsekreterare Ban Ki-moon och chefen för FN:s fredsbevarande operationer Alain Le Roy kommer vi med all säkerhet att fortsätta diskussionerna om just Sudan.

Konfliktlösningens dag

NEW YORK: Början på en dag här som lovar att bli minst lika hektisk som gårdagen med olika möten.

En frukost om olika typer av medlingsinsatser följs av ett möte om hur vi skall kunna ge nytt liv åt de i dag frysta nedrustningsförhandlingarna i Geneve.

Främst handlar det om att stoppa produktionen av klyvbart material för vapenändamål. Men ett land har hitintills bromsat försöken att få till stånd förhandlingar.

Sedan blir det möte med USA:s Mellersta Östern-förhandlare George Mitchell, tätt följt av samtal med FN:s man i Cypern-frågan Alexander Downer.

I bägge fallen handlar det om processer som nu går in i påtagligt kritiska skeden. Vi kommer att diskutera vad vi kan göra för att öka förutsättningarna för framgång.

Betydande uppmärksamhet kommer i dag att ägnas åt situationen i Sudan.

President Obama kommer att delta i eftermiddagens möte där ett antal länder skall diskutera hur vi kan hjälpa inför den planerade folkomröstningen i januari och vad som kommer att hända därefter.

Att detta kommer att bli en av de stora utmaningarna under de närmaste åren börjar nu bli allt mer uppenbart för allt fler. Fokus förskjuts allt mer till olikas utmaningar inom och med södra Sudan.

Så det blir en dag i konfliktlösningens tecken.

USA som bäst

NEW YORK: Det är många som under dagen och kvällen här vid FN:s generalförsamling kommit fram och gratulerat oss till att vi vann valet och lyckades att öka vårt stöd i förhållande till 2006 – men som också haft frågor om det nya fenomen vi nu fått in i Sveriges Riksdag.

Och det kan man ju väl förstå. Många av de frågorna har vi ju själva. Och jag tror att det bara är gradvis som vi kommer att söka oss fram till svaren.

Med de stora skiftningar vi sett – moderaterna och socialdemokraterna nu lika stora partier – hoppas jag att eftervalsanalyserna kommer att frigöra sig från schablonerna och verkligen handla om de långsiktiga förändringar vi ser i vårt land.

Jag tillhör dem som är övertygad om att de är betydande – och att det politiska landskapet förändrats i grunden.

Här i New York talade i dag president Obama, och han lade huvudvikten vid sina ansträngningar att få en fredslösning i Mellersta Östern. Detta var – det var uppenbart – det han såg som sin utrikespolitiska huvuduppgift under de kommande åren.

Annat flämtade mest förbi – med undantag för en passionerad plädering för demokrati.

Och den illustrerade han med de asiatiska exemplen Indien, Indonesien, Sydkorea och Japan. Den största asiatiska landet nämndes inte i talet.

Det var utan tvekan ett bra tal.

Tydligt engagemang i den viktiga fredsfråga där USA i dag har större möjligheter än någon annan – med undantag för parterna själva.

Och visionärt engagemang också för frihet och demokrati i världens olika delar.

USA när det är som bäst.

Ner mot East River

NEW YORK: En solig morgon här. Prognoserna talar om en varm dag.

Och jag kan inte undgå att notera att den svenska kronan stärkts mot dollarn påtagligt de senaste dagarna.

Nu när det strax iväg ner till FN-komplexet vid East River. Allt håller ju på att renoveras – av Skanska – så det är lite bökigare än vanligt. Och FN-sekretariatet är utspritt över byggnader i närheten.

Uppmärksamheten kommer alldeles säkert att koncentreras kring vad dels president Obama och dels Irans president Ahmdinejad har att säga.

Vi är på väg in i en ny förhandling med Iran om den nukleära frågan – jag ägnade den problematiken en hel del uppmärkssamhet under mina samtal i går, och det kommer alldeles säkert att fortsätta att vara fallet i dag.

Denna första dag av allmän debatt här i New York är dagen när alla finns på plats, och mycket handlar därmed om informella kontakter av olika slag.

Mot slutet av eftermiddagen hoppas jag också kunna vara med om det särskilda möte om situationen i Somalia som Ban Ki-moon sammankallat.

Situationen där – liksom situationen i Sudan – kommer att bli föremål för mycket uppmärksamhet under de kommande dygnen.

FN-vecka i högt tempo

NEW YORK: Efter landning på eftermiddagen har det ena mötet gått slag i slag med det andra – så brukar det vara under den s k FN-veckan.

Och egentligen  har den varit igång ett antal dygn redan.

Jag missade såväl den s k transatlantiska middagen med Hillary Clinton som dagens överläggning mellan EU och Rysslands Sergey Lavrov.

Men det har varit möten under de senaste timmarna med bl a FN:s politiske chef Lynn Pasco, med mina kollegor från de andra nordiska länderna, amerikanska UD:s politiske chef William Burns och Irans utrikesminister Mottaki.

I morgon bitti börjar så den allmänna debatten i generalförsamlingen.

Traditionellt är det Brasilien som inleder, och det blir president Lulas sista framträdande i denna egenskap. Och därefter följer presidenterna på rad.

Mycket av diplomatin här handlar just nu om Mellersta Östern.

Möten har kommit igång mellan den israeliska och den palestinska sidan, men möten är inte riktigt samma sak som förhandling, och nu hänger åter frågan om de israeliska bosättningarna tungt över möjligheten att på ett rimligt sätt fortsätta processen.

Jag träffar USA:s Georg Mitchell på fredag och får då säkert höra mera.

Men torsdagen blir diskussionen i generalförsamlingen, Ban Ki-moons lunch för delegationscheferna, öppet möte i säkerhetsrådet om konfliktförebyggande insatser, möte med Henry Kissinger och sedan framåt kvällen president Obamas traditionella mottagning för delegationscheferna.

Man håller sig sysselsatt.

Iväg till New York

ARLANDA: Strax iväg till New York och serien av FN-möten där.

Men innan dess sju-åtta timmar av möjlighet att läsa papper utan att störas av telefoner och annat.

Och med lite tur – jag vet inte hur rutten blir i dag, eller hur vädret längs den ser ut – kanske man får en vacker vy över de sydligaste delarna av Grönland innan det bär in över den amerikanska kontinenten och ner mot Newark strax utanför New York.

Dagarna där kommer ju också att ge en möjlighet att känna lite av atmosfären inför de amerikanska kongressvalen den 2 november.

Den ekonomiska utvecklingen upplevs uppenbarligen som mindre stabil än hos oss, och det förefaller att sätta sin prägel på diskussionerna inför de olika valen.

Förberedelser – och sedan New York

STOCKHOLM: Även denna andra dag efter valet har till större delen ägnats åt att knyta ihop olika lösa trådar.

Men först var det i alla fall EU-nämnd med återrapportering efter toppmötet förra torsdagen.

Då konstaterades att bl a Magdalena Streiffert, som representerat socialdemokraterna under den gågna perioden, inte kommer att ha någon plats i den nya riksdagen.

Jag passade på att tacka henne för goda insatser och visat engagemang i olika frågor under de gågna fyra åren. Inte minst när det gällt Burma har hon tillhört de pådrivande och konstruktiva krafterna.

Och som en person som lämnade riksdagen för ett decennium sedan eller så kunde jag i alla fall trösta henne med att det finns ett liv efter riksdagen.

I media håller väl spekulationerna om vilka konsekvenser valresultatet får på regeringen och arbetet med riksdagen på att gradvis dämpas. Att Fredrik avvaktar den slutgiltiga röstsammanräkningen innan någonting ytterligare sägs eller görs är självfallet klokt.

Det finns en viss möjlighet för att det kommer att visa sig att alliansen har fått fler röster än de rödgröna och Sverigedemokraterna tillsammans.

Det rubbar inte mandatrealiteten i riksdagen – valsystemet har ju något överrepresenterat främst socialdemokraterna – men moraliskt går det inte att alldeles bortse från den betydelse detta skulle ha.

Eftermiddagen konsumerades så av olika möten som mer syftade framåt i olika avseenden. En ny mandatperiod innebär ju i olika avseenden en ny start – och under delvis förändrade omständigheter.

I morgon bitti bär det så av till New York.

Där har Gunilla Carlsson redan varit. Hon återvänder till Stockholm i det flygplan som jag kommer dit i.

Att det blivit mer fart på ekonomin är rätt uppenbart när man försöker att boka flygbiljetter. Numera finns det tre dagliga direktflygningar mellan Stockholm och New York, men det förefaller som om de samtliga är näst intill fullbokade.

Framme i New York blir det först genomgång på den svenska FN-representationen och omedelbart därefter möte med mina nordiska utrikesministerkollegor.

Och sedan drar de fullmatade dygnens serie av möten och sammanträden igång.

Förhoppningvis hinner jag dock kika in en minut eller två i en bokhandel innan det är dags att återvända hem igen.

.

Lösa trådar att knyta ihop

STOCKHOLM: Första dagen efter valrörelse och val blir alltid ett dag där åtskiklliga trådar som hängt lösa måste knytas ihop.

För min del handlar det om dagarna fram tills dess att riksdagen högtidligen öppnas den 5 oktober.

På onsdag åker jag över till New York för raden av olika möten i samband med generaldebatten på FN:s generalförsamling. Det blir tre dygn av kontinuerliga möten innan den svenska verklighetens olika delar för mig tillbaka till Stockholm igen.

Här kommer också att finnas lösa trådar som måste knytas ihop.

I kväll medverkade jag i ett extrainsatt Agenda som försökte analysera följerna av gårdagens val.

Såväl folkpartiets Erik Ullenhag som jag själv framhöll att alliansregeringen ju faktiskt med alla rimliga mått mätt vann detta val.

Om vi jämför med valresultatet 2006 har allianspartierna tillsammans fått ökat stöd medan de rödgröna partierna förlorat i konkret stöd.

Och därmed är det ju rätt naturligt och självklart att alliansregeringen tar sitt ansvar och regerar vidare.

Kring vad det kommer att innebära spekuleras det nu vilt.

Medan miljöpartiets Maria Wetterstrand lät som om valrörelsen inte var över försökte jag att blicka framåt mot de utmaningar vi faktiskt står inför – allt medan olika socialdemokrater hade högst olika meningar om sitt partis väg framåt efter det andra katastrofvalet i rad.

Hur Sverigedemokraterna kommer att uppträda återstår att se. Liksom om de rödgröna kommer att försöka sig på olika parlamentariska piruetter i den dolda förhoppningen att Sverigedemokraterna skall haka på.

Vårt ansvar måste gälla fastheten i den ekonomiska kursen för att se till att jobben fortsätter att komma och att tillväxten skapar möjligheter till en bättre välfärd. Det kräver en fast hand vid rodret i dessa frågor.

Men vårt ansvar gäller också det öppna och toleranta samhälle som vi ju vill att Sverige skall vara. Att värna det är att göra Sverige starkare för framtiden – och att göra Sverige starkare i världen.

Att dessa frågor är utomordentligt viktiga för mig behöver jag knappast påpeka speciellt.

I morgon förmiddag skall jag återrapportera till riksdagen i form av dess EU-nämnd om toppmötet i Bryssel i torsdags – och det sänds också i web-TV för de som är trötta på politiska kannstöperier och vill koppla av med lite politiska sakfrågor.

Åter till det normala

STOCKHOLM: Sverige morgonen efter ett val som kommer att låta tala om sig länge. Men ett Sverige som nu måste börja blicka framåt med de politiska förutsättningar som detta val gett.

Vad gäller regeringsmakten innebär detta valresultat att vi återgår till den situation som vi med vissa undantag haft under mycket lång tid. Ty det har varit undantag snarare än regel att Sverige haft majoritetsregeringar.

Nu är vi tillbaka till det som brukar vara normalt i dessa avseenden.

För den alliansregering som ju nu fått ett ökad stöd kommer det nu att vara viktigt att i olika frågor söka breda lösningar och förhindra att ytterlighetspartier får ett inflytande som de faktiskt inte har rätt till. Det gäller Sverigedemokraterna på samma sätt som det gäller vänsterpartiet.

På utrikespolitikens område är detta ingen nyhet.

Vi sökte breda lösningar under den föregående mandatperioden, uppnådde det i allt väsentligt och kommer alldeles självklart att fortsätta på det sättet.

Och när det gäller den viktiga budgetpolitiken – och därmed den ekonomiska politiken – har vi numera en beslutsordning som gör att vi har anledning att räkna med att regeringen i dessa frågor av avgörande vikt knappast kommer att ha några svårigheter i riksdagen.

Vi skall inte glömma att ytterlighetspartier bara får inflytande i riksdagen när de stora partierna ger dem detta. Med sina egna mandat kommer de inte långt i de frågor där de har ytterlighetsståndpunkter.

I detta ligger inget odemokratiskt – tvärt om.

Åtskilligt kommer självklart att påverkas av hur socialdemokraterna kommer att agera.

De skulle självfallet i teorin kunna tänkas bilda en bred anti-allianskoalition i riksdagen tillsammans med både Lars Ohly och Jimmy Åkesson.

Men jag har mycket svårt att se att socialdemokratin självt skulle politiskt överleva en sådan operation. Mona Sahlin vill knappast vara den partiledare som städar trappan för både Jimmy Åkesson och Lars Ohly.

Den nyvalda riksdagen samlas i sedvanligt högtidliga former i Stockholm tisdagen den 5 oktober.

Historisk seger!

STOCKHOLM: Mona Sahlin har just konstaterat att socialdemokraterna förlorat valet.

Jo, det får man väl säga.

Medan moderaterna gjort sitt särklassigt bästa val genom historien har socialdemokraterna gjort sitt sämsta val genom sin historia.

Till det skall läggas att det är alldeles uppenbart att väljarna vill att alliansregeringen skall sitta kvar.

Och det kommer den också att göra.