Ingen lindrad oro.

ZÜRICH: En helg vid denna tid på året är vi några som brukar bjudas in hit för att filosofera om olika utmaningar världen står inför under det kommande året.

I år var det, av lätt insedda skäl, en tämligen bekymrad församling som samlades.

En del amerikanska deltagare försökte hävda att det fortfarande fanns en möjlighet att administrationen Trump skulle ”normaliseras”, och att man kanske inte skulle hetsa upp sig alltför mycket över allting.

Men de flesta européer hade påtagligt svårt att svälja detta.

Att det i Vita Huset nu finns ett ideologiskt centrum närmast fientligt inställt till vad vi européer försöker att göra vad gäller samarbete regionalt och globalt är inte någonting som man kan bortse från.

Presidenten själv har en grundmurat negativ inställning till fri handel, prisar Storbritannien för dess beslut att lämna EU och hyllar en nationalism som med nödvändighet riktar sig mot andra nationer.

Att en utrikes- och försvarsminister i betydande utsträckning i det dagliga arbetet med stor sannolikhet kommer att moderera detta är självfallet utmärkt, men i avgörande frågor ligger makten alltid i Vita Huset.

Det är så det amerikanska systemet ser ut.

Frågan är vilken inverkan denna situation kommer att ha på utvecklingen i Europa. Efter en i grunden i Europa populär amerikansk president kommer vi nu att ha en som är i grunden impopulär.

Britterna kommer förvisso att göra vad de kan för att påverka situationen i positiv riktning. Men historien lär oss dessvärre att de har en tendens att överskatta sina egna möjligheter i det avseendet.

Premiärminister May var i Vita Huset i fredags och gjorde sona tydliga markeringar i viktiga frågor. Men från presidenten kom i alla fall offentligt ingen kvittens.

Och i går var det så viktiga telefonsamtal från Vita Huset med presidenterna Hollande och Putin liksom med förbundskansler Merkel.

De bilder som publicerades visade med all önskvärd tydlighet hur dessa samtal prioriterades. Vid samtalet med Putin var alla samlade i Ovala rummet, och notabelt var också närvaron av chefsideologen Banner.

Att denna nu också genom officiellt beslut gjorts till ledamot av National Security Council, medan den högste underrättelsechefen berövats denna plats, visar också vartåt det lutar vad gäller inflytande och makt.

Det som väl med stor tydlighet kan sägas är att den första veckan inte skingrat den oro som finns över vart Trump-administrationen är på väg.

Och våra diskussioner här visade också det med stor tydlighet.

Nu bär det hem för mig, och framför ligger en vecka som för min del innebär ett nytt besök i London på tisdag för möte med RAND Europe och diskussion om inriktningen av dess verksamhet.

Men med all sannolikhet blir det ytterligare diskussioner om Brexit, Trump och en liberal världsordning i kraftfull gungning.

Sorgearbetet i London.

LONDON: Ett par timmar av lugnt arbete på Eurostar-tåget har tagit mig hit till London efter några dygn i Bryssel.

Bryssel går på något sätt i både väntans och fruktans tider.

Men vet inte i detalj vad administrationen Trump kommer att innebära, men utgår från att TTIP är lagt på hyllan för överskådlig framtid, och att relationer med EU knappt finns över huvud taget på presidentens agenda.

Och till denna osäkerhet läggs då de kommande valen i Nederländerna, Frankrike och Tyskland. Det är nog först en bit in på hösten som det börjar att klarna igen i olika avseenden.

Däremot har det ju nu klarnat med Storbritannien så tillvida att dess regering vill ut ur både den inte marknaden och tullunionen.

Lite ironiskt är det att denna inre marknad ju inte minst lanserades av Margret Thatcher och den av henne utsedda kommissionären Lord Cockfield med målet att ha den förverkligad till 1992.

Det handlade om att rasera hinder för att göra Europa till en enhetlig marknad med de mycket betydande vinster som låg i detta. Den s k Cecchini-rapporten med sina uppskattningar av dessa vinster gav kraftfullt stöd till arbetet.

Och utan tvekan har den inre marknaden varit av stor betydelse.

Men denna vill man nu lämna, inte därför att man inte ser de ekonomiska fördelarna, utan därför att man vill begränsa EU-medborgares tillträde till den brittiska arbetsmarknaden och för att man inte kan acceptera EU-domstolen.

Egenartade prioriteringar, men så är det.

När britterna inkommer med sin utträdesansökan är EU redo att förhandla. Ett toppmöte med de 27 någon gång i början av april ser väl ut att komma att ge det formella startskottet, med målet att ara i hamn hösten 2018.

Men dessa förhandlingar handlar enbart om ”skilsmässan”. Den är förvisso inte okomplicerad, och potentialen för problem är betydande, men den betydligt både svårare och viktigare frågan om den framtida relationen återstår då.

I Bryssel vill man göra först skilsmässa och därefter den nya relationen, men det är alldeles uppenbart att man i London helst skulle vilja göra dessa parallellt.

Och min gissning är att det när man kommit en bra bit på väg i arbetet med skilsmässan också kommer att vara rimligt att också formellt börja tala om den nya relationen.

Enkelt blir det inte. Den brittiska strategin beskrivs som ”kak-strategin, d v s man strävar efter att både ha och äta kakan. Det kommer de resterande 27 staterna med all sannolikhet inte att tillåta.

Till det anmärkningsvärda i hela denna historia hör ju också hur regeringen i London knappt ens försöker skaffa sig vänner runt om i Europa.

Tvärt om.

När utrikesminister Boris Johnson i uppenbar lyhördhet för signaler från Trump Tower saboterar EU:s ansträngningar till en enig linje om en fredsprocess i Mellersta Östern är det ju uppenbart att känslorna blir rätt starka.

På fredag är så premiärminister Theresa May som första utländska ledare i Vita Huset, och det tillhör i och för sig vanligheterna att det är från Storbrirannien som det första besöket kommer.

Hon har att gå en besvärlig balansgång. Om det ser ut som om hon låter sig dras in i ett allmänt undergrävande av EU kommer reaktionerna knappast att låta vänta på sig.

Och i viktiga frågor som frihandel och relationerna med Ryssland är det inte svårt att se spänningar mellan deras olika positioner.

Så det blir intressant att se signalerna som kommer ut ur det det mötet.

Här i London blir har det efter möte och diskussion på eftermiddagen varit middag i kväll med Brexit i självklart fokus för diskussionerna.

Det var ett kvalificerat sällskap med bl a f d ministrar från både Labour och Conservative som haft centralt ansvar för dessa frågor, men som vanligt med middagar som dessa i London så dominerades det hela av det ofullbordade sorgearbete över det historiska misslyckandet med att ge landet en plats och en roll i Europa.

Men det är dessvärre som det är – det historiska misslyckandet är ett faktum – och nu gäller det hur man på ett eller annat sätt skall försöka att stappla sig in i en ny framtid.

Det kommer förvisso att ta sin tid. Först skilsmässan från EU till våren 2019. Sedan ett nya avtalet med EU – lägg till ett par år. Och sedan den verkliga nya rollen.

Vi talar nog om ett decennium eller så.

Och på vägen blir det nog också för mig åtskilliga fler både besök och middagar.

I morgon förmiddag bär det så hemåt med Uppsala och ärkebiskopsgården där som första anhalt för ett pod-samtal med ärkebiskop Antje Jackelén.

Och sedan till Stockholm för ny middag med åter Europa-frågorna i centrum.

Och nu ”återställarnas” dagar.

STOCKHOLM: I morgon börjar på allvar den nya tiden i USA när Donald Trump har sin första riktiga arbetsdag i Vita Huset.

Och under de närmaste dygnen har vi att vänta oss en kaskad av olika ”återställare” när Trump med presidentdirektiv upphäver vad Obama försökt att åstadkomma med sina presidentdirektiv.

Det är bäst att ha säkerhetsbältet väl fastspänt.

Med utrikespolitik var det ju klent beställt i installationstalet, och de texter om utrikes- och försvarspolitiken som snabbt lades ut på Vita Husets hemsida gjorde knappast vare sig till eller från.

De underströk dock hans prioritering av en i grunden protektionistisk ansats när det gäller de ekonomiska relationerna med omvärlden.

Det är illa nog, och sannolikt kommer vi att se detta återspeglat också i en del av de beslut som väntas under de kommande dagarna.

Den mer operativa utrikespolitiken i Washington går med nödvändighet på sparlåga eftersom det inte finns någon av senaten godkänd utrikesminister och rummen för alla de högre tjänstemännen på State Departement gapar tomma.

När det inleds nya samtal om Syrien i Astana på onsdag har USA t ex ingen möjlighet att ens skicka en delegation.

Man har ingen politik, och man har ingen personal.

Och det är i sanning anmärkningsvärt att det inte ens kommit besked om en biträdande utrikesminister.

Allt tyder på svårartad intern dragkamp, och samma sak gäller av allt att döma tillsättningen av de högre tjänstemännen på försvarsdepartementet.

Men här finns i alla fall en försvarsminister på plats.

Och ett antal personer från Obama-administrationen har ombetts att provisoriskt sitta kvar tills efterträdare finns.

På State Departement sägs det att några som tillfrågades om att provisoriskt sitta kvar ett litet tag artigt tackat nej, packat och lämnat sina rum.

Den kommande veckans ”återställare” i Washington kommer med all sannolikhet att ha inrikespolitiken och ekonomin i fokus.

Världen får vänta – och lika bra är väl det.

Själv styr jag i morgon till Bryssel – det var ett bra tag sedan jag var där senast – med främst frågor kring Brexit i fokus, och det blir i grunden samma agenda när jag på onsdag fortsätter till London för ett snabbt besök.

Premiärminister May gav ju besked om en s k hård Brexit i sitt anförande förra veckan, och det säger sig självt att det skapar nya utmaningar och problem.

Såväl den brittiska, men också den samlade europeiska, ekonomi kommer ofrånkomligen att ta skada.

Frågan är bara hur mycket och på vilket sätt, och det kan fortfarande påverkas med klok politik.

Men på torsdag är jag i alla fall hemma med bl a snabbt besök i Uppsala innan det på fredag bär åter till Schweiz för olika samtal där under den kommande helgen.

Illavarslande från Trump.

STOCKHOLM: Om det tidigare fanns förväntningar om att presidenten Donald Trump skulle vara radiakalt annorlunda än kandidaten Trump får man nog säga att de dämpats rätt avsevärt efter hans installationsanförande i går.

I mångt och mycket var det en fortsättning på hans kampanjretorik.

USA framställdes som närmast liggande i ruiner efter eliternas förrädiska handlingar mot vanliga hederliga människor under de senaste decennierna.

Men från och med i går ändras allt med en turbodos av ekonomisk nationalism och protektionism.

“America First!” skulle gälla i varje tänkbart avseende också ekonomiskt.

I den mån omvärlden fanns med så handlade det om att “den civiliserade världen” skulle enas om att utrota den radikala islamska terrorismen från jordens yta.

Och allt detta skall förverkligas av hans nya regering med dess föga folkliga men alls icke inkompetenta kombination av generaler och Goldman Sachs.

Det som var frånvarande var kanske ännu mer oroande än det som fanns med.

USA:s ekonomiska framgångar har alltid byggt på innovationer, företagande och konkurrenskraft, men av detta fanns ingenting alls i hans tal.

Silicon Valley skapades inte genom att bygga murar, säga upp handelsavtal och predika nationalism. I stället var det öppna sinnen, nya idéer och talanger från världen i dess helhet som skapade förutsättningar för framgången.

Och samma sak gällde under tidigare skede av USA:s ekonomiska utveckling. Aldrig har det varit protektionism som byggt den amerikanska ekonomin.

Men det är i den riktning som politiken alldeles tydligt är på väg.

Handelsavtal skall skrotas eller förhandlas om, och det talas om åtgärder mot länder som på ett eller annat sätt anses handla på från USA:s utgångspunkt felaktiga sätt.

Tydlig var presidenten med att man skulle köpa amerikanska produkter. Buy America!

Vad som ligger i detta återstår att se.

Om det innebär att europeiska företag skall börja att diskrimineras i USA kommer detta förr eller senare att leda till att amerikanska företag börjar diskrimineras i Europa och att vi alla förlorar och förlorar stort.

Retoriken är illavarslande.

Värderingar som frihet och demokrati har också alltid varit viktiga för den lyskraft som USA haft och fortfarande har i världen.

Men inte heller av detta fanns någonting med i detta tal.

Ingenting sades om “den fria världen”. I stället fick vi höra om någonting som kallades “civiliserade världen”, och tydligen är det någonting som på ett eller annat sätt är annorlunda.

Man kan anta att det skulle bli svårt att pressa in Ryssland i “den fria världen”, men lättare att få in i begreppet “den civiliserade världen”.

Också här är retoriken påtagligt illavarslande.

Ekonomin plus – politiken minus.

DAVOS: Så bär det alldeles strax iväg från dagarna och diskussionerna här i de vackra alpdalarna i östliga Schweiz. Årets Davos-möte börjar så sakteliga att klinga av

Och bilden är med nödvändighet något splittrad.

Detta år är det knappast ekonomisk oro eller osäkerhet som stått i centrum. Annat var det på finanskrisens eller Euro-krisens dramatiska tid. 

Just före mötets början publicerade IMF en bedömning som för första gången på mycket länge justerade upp prognosen över den globala tillväxten.

Den amerikanska ekonomin går starkt, den europeiska lyfter sig försiktigt och de asiatiska ekonomierna ångar på. 

Nu är det i stället den politiska utvecklingen som oroar. Och allra främst den politiska utvecklingen i den atlantiska värld som burit upp den så framgångsrika liberala världsordningen under det senaste halvseklet.

I Davos försökte brittiska premiärministern Theresa May övertyga om att allt kommer att gå strålande för Storbritannien utanför EU. Mottagandet blev artigt, men påfallande avmätt. Verkligheten är nog en annan.

Och i dag tillträder ju Donald Trump som USA:s 45:e president.

Åtskilliga amerikanska affärsmän gjorde vad de kunde för att framställa detta skifte i så god dager som möjligt, och finansiella marknader sedan valet i november har ju också varit påfallande positiva.

Det finns förväntningar om avregleringar, skattereformer och investeringar i nödvändig infrastruktur.

Och detta kan förvisso komma att ge en positiv impuls till en amerikansk ekonomi som ju redan går påtagligt bra.

Men det stora och inte minst för oss oroande molnet på himlen är inställningen till den för global ekonomisk utveckling så viktiga frihandeln. Det finns en synnerligen överhängande risk för att president Trump kommer att förvandla sin populistiska agitation mot frihandel och olika handelsavtal till farlig och destruktiv politik.

Alla de personer han utnämnt till poster av relevans på detta område har en tydlig agenda. Mest är den inriktad mot Kina, men det finns också tankar på mer generella åtgärder med mycket tydlig protektionistisk karaktär.

Och detta är farligt, inte minst för ett litet land som Sverige som ju byggt sitt välstånd på de framgångar våra företag haft och har på de globala marknaderna. 

Frihandeln är helt enkelt en förutsättning för välfärden.

I Davos balanserades detta i alla fall retoriskt med att den kinesiska presidenten Xi Jinping höll ett lovtal till öppna marknader, fri handel och globalisering.

Helt rätt pekade han på hur det är dessa som lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom och elände, och gjort det möjligt för en ny global medelklass att växa fram.

Historien har sina ironier.

För hundra år sedan satt Vladimir Lenin i Zürich och planerade för en världsomspännande kommunistisk revolution som skulle kasta den förhatliga kapitalismen på historiens sophög. 

Men nu kom ledaren för världens största kommunistiska parti till detta Schweiz och sjöng de facto kapitalismens höga visa.

Applåderna ville knappt ta slut.

Förvisso ser den kinesiska ledningen det globala vakuum i dessa frågor som uppstår med ett USA som drar sig tillbaka. Ambitionen gick det inte att ta fel på.

Hur detta kommer att utvecklas återstår att se.

Europa och EU var tämligen frånvarande i Davos i år. 

Tolv kommissionärer vimlade runt i korridorerna, men så värst mycket mer var det inte. De stora namnen lyste med sin frånvaro.

För min del handlade Davos också mycket om de nya teknologiernas både möjligheter och utmaningar. Artificiell intelligens var föremål för myriader av olika möten under dessa dagar.

Populärt hos åtskilliga är att måla upp bilden av att robotar och AI gör att alla gamla jobb försvinner utan att någonting nytt kommer i stället.

Den visan är inte ny, utan närmast en klassiker i samband med varje större teknikskifte, och hitintills har det visat sig vara felaktigt.

Jag tillhör dem som tror att det kommer att visa sig fel denna gång också.

Det är värt att notera att de nationer som kommit längst i robotisering i främst industrin – Tyskland, Korea, Japan – också tillhör nationerna med allra lägst arbetslöshet.

Men nu bär det hemåt.

I kväll blir det radio och TV för kommentarer till vad Donald Trump sagt och inte sagt vid sin installation.

Och sedan en förhoppningsvis lugnare helg hemma.

Till ett annorlunda Davos.

STOCKHOLM: Efter en helg hemma bär det i morgon förmiddag av till Davos och det årliga mötet där med World Economic Forum.

Som vanligt sägs det att mötet är större än någonsin.

Årets möte sker tveklöst i skuggan av det makt- och politikskifte som mer formellt sker när fastighetsmagnaten Donald Trump svär presidenteden i Washington på torsdag.

Mötet i Davos har med åren kommit att bli något av en symbol för den globalisering som ju skapat helt nya möjligheter för stora delar av världen under de senaste decennierna.

Under åren har det ena landet efter det andra försökt att marknadsföra sig och sina möjligheter under Davos-mötets diskussioner och middagar. 

Och inte sällan har dialoger och diskussioner i Davos varit av betydelße för att föra olika globala frågor framåt. 

Klimatfrågans förankring i betydande delar av det internationella näringslivet hade t ex knappast kunnat ske lika tydligt utan Davos olika diskussioner. 

Men i år sker mötet tveklöst i skuggan av den framväxande populism som vill vända världen ryggen och som ju tagit sig konkreta uttryck i såväl folkomröstningen om EU i Storbritannien som presidentvalet i USA. 

Men också på åtskilliga sveda sätt, t ex i motståndet i såväl Europa som USA till den successivt allt friare handel som ju varit kärnan i denna globalisering. 

Det är onekligen något av en historiens ironi att den som kommer att sjunga globaliseringens lov i Davos blir ledaren för världens största kommunistiska parti.

Kinas president Xi Jiping kommer till Davos och talar på tisdag. 

Han kommer vid en tidpunkt där osäkerheten om den viktiga relationen mellan USA och Kina blir allt större, och där han själv är mitt uppe i ansträngningarna inför höstens 19:e partikongress att ytterligare befästa sin maktposition.

Till gästerna hör också Storbritanniens Theresa May, som tydligen anser det nödvändigt att innan hon dyker upp försöka skapa lite större klarhet kring sin Brexit-strategi i ett anförande på tisdag.

Vi får se hur det går med det.

Själv är jag detta år i Davos huvudsakligen engagerad i olika diskussioner som rör olika aspekter av den snabba teknologiska utvecklingen.

På tisdag kväll handlar det t ex om lanseringen av Global Blockchain Business Council (GBBC) för att bredare upplysa om denna nya teknologis olika möjligheter.

På onsdag är det så diskussioner i WEF:s egen styrgrupp om den digitala framtiden.
Men på torsdag morgon medverkar jag också i sedvanlig frukost om utvecklingen i och kring Ukraina. 

Och därtill kommer en halv myriad andra möten. Vissa planerade, andra betydligt mycket mindre så.

På fredag är jag dock av olika skäl tillbaka här, och på kvällen blir det så aktuellt att kommentera vad vi möjligen lär oss av vad President Trump har att säga efter det att makten formellt blivit hans.

Det har alla förutsättningar att bli en spännande vecka. 

Stafettväxling i Washington.

WASHINGTON: Så är jag på väg hem igen efter snabbt besök i staden vid Potomac-floden.

Det blev intressanta diskussioner både i går och i dag kring Global Trends-rapporten.

Efter den mer offentliga diskussionen i går – som finns på webben för den intresserade – satte vi oss ner i mindre krets av individer från lite olika hörn av världen för mer inofficiella diskussioner i dag på förmiddagen.

Och då kom det inte minst att handla om vart USA:s politik är på väg, och hur den osäkerhet som detta innebär passar in i de optioner som rapporten arbetar med.

Lätt odiplomatiskt påpekade jag att osäkerheten om USA just nu sannolikt är den största osäkerhetsfaktor vi har att hantera.

Och ingen sade emot.

Därefter passade jag på att vara med när det skedde en informell stafettväxling mellan Obamas avgående säkerhetsrådgivare Susan Rice och Trumps pågående dito Michael Flynn.

Det blev värdigt och respektfullt från bägges sida. Arbetet med överlämnande går av allt att döma så smidigt man kan begära.

Att Michael Flynns lilla anförande inte bjöd på mycket av substans var knappast ägnat att förvåna. Det är först på fredag nästa vecka som Trump-administrationen formellt tar över.

Men det närmar sig.

Och det kan väl noteras att ordet ”frihet” återkom ett andel gånger och att ”allianser” nämndes i positiva ordalag.

Alltid något i tider som dessa.

I kväll håller så president Obama sitt farväl-anförande i Chicago.

Och i morgon är det senatsförhör med föreslagna utrikesministern Reg Tillerson och dessutom presskonferens i New York med Donald Trump.

Men då är jag förhoppningsvis redan hemma i Stockholm efter ett snabbt men mycket nyttigt besök här.

Ulf Dinkelspiel

WASHINGTON: Det är morgon här när jag nås av det tragiska budet om att Ulf Dinkelspiel lämnat oss.

Och tankarna går omedelbart till minnen av middagar med Ulf och Louise under de år han var en av dem som representerade Sverige här i den amerikanska huvudstaden.

Jag kan se Ulf framför mig när han ofta hämtade mig på National-flygplatsen.

Ulf var en nära vän, en mycket uppskattad kollega och en person jag under många år kom att lära mig mycket av.

Hans professionella insats är djupt förknippad med Sveriges plats i det europeiska samarbetet. Han var närvarande och viktig i varje steg på den långa väg som ledde oss in i den Europeiska Union.

Från att vara nära medarbetare till Sverker Åström som förhandlade det som skulle komma att bli frihandelsavtalet 1973 till den triumfatoriska dag vintern 1994 när han förde våra förhandlingar om medlemskap i EU i hamn.

Jag minns det som i går.

Jag var ute på glansisar i Stockholms ytterskärgård en fantastisk dag. Ulf ringde med beskedet att nu, trots allt, efter stora ansträngningar, och med ett mycket bra resultat, hade han och hans team lyckats att föra förhandlingarna i hamn.

Ingen hade trott att det skulle vara möjligt inom den strikta tidtabell som vi hade satt upp och få trodde att det resultat vi fick skulle gå att uppnå. Men som Sveriges första Europa-minister lyckades Ulf också med detta.

Och gemensamt undertecknade vi det viktigaste internationella avtal som Sverige förhandlat fram kanske någonsin på Korfu på midsommarafton 1994.

Han var en viktig och uppskattad medlem av den regering jag hade förmånen att leda mellan 1991 och 1994. Och även om EU-förhandlingarna var hans vikigaste uppgift var han för mig ett viktigt stöd i många andra avgöranden under de långt ifrån enkla åren.

Ulf var moderat, men han var också statstjänsteman. Hans lojalitet mot Ingvar Carlsson som statsminister var lika stor som hans lojalitet mot mig som statsminister. Han tjänade Sverige.

Under alla dessa år var Ulf alltid en vän man kunde vända sig till, alltid uppmuntrande och alltid med kloka synpunkter på olika situationer vi på olika sätt konfronterades med.

På ambassaden här i Washington under många år, på UD hemma i Stockholm, runt regeringsbordet i Rosenbad, på Öhmans och andra sammanhang i näringslivet, med vänner och bekanta – Ulf var alltid den glade, uppmuntrande, kloke och uppskattade.

Vi är många som sörjer honom djupt.

När vi träffades för vad som skulle komma att bli sista gången talade vi självfallet om den dystra prognos som läkarna just hade gett honom.

Men Ulf var inte nedstämd. Han sade att han var nöjd med sitt liv, med sin familj och det han hade varit med om att åstadkomma.

Vi sade att vi får fortsätta över en lunch. Den blev inte av. I alla fall inte i denna världen.

Ulf förtjänar att få vila i frid.

Börjar året i Washington.

KASTRUP: Ett nytt år har tagit sin början, och det är dags att börja att se framåt på del olika utmaningar på olika områden som vi står inför.

Och olika möten på det temat kommer att dominera denna månad för min del.

Det börjar med ett snabbt besök i Washington, dit jag just nu är på på väg för att delta i diskussionerna i samband med lanseringen i morgon av den stora studien Global Trends 2035.

Detta är mycket ambitiösa studier som regelbundet presenteras i samband med att en ny administration börjar att formeras.

Det finns motsvarande studier som produceras av såväl offentliga som privata intressenter runt om i världen – en framtidsgrupp inom EU-kommissionen har också gjort ett försök; i Sverige har olika studier normalt ett kortare perspektiv – men denna är den som det nog investeras allra mest i.

Så det har sitt intresse av att vara med om också de mer informella diskussionerna i samband med att den presenteras i Washington i morgon.

Där är ju också i övrigt förberedelserna för den nya administrationen i full swing.

I morgon håller president Obama sitt avskedstal i Chicago där han i sedvanlig ordning kommer att summera sina åtta år i Vita Huset, och det sägs att under de närmaste dagarna kommer Donald Trump också, för första gången sedan juli, att hålla en presskonferens.

Dessutom inleds nu senatsförhören med de som Trump nominerar till viktiga positioner.

Förhören med tilltänkta utrikesministern Rex Tillerson kommer med all säkerhet att bli intressanta och betydelsefulla. Inte minst relationerna till Ryssland kommer att vara i centrum för dem.

Och förutom santalen kring presentationen av GT2035 passar jag självfallet på tillfället till en del andra samtal.

Just nu är Washington ju – faktiskt! – den främst källan till oro i vår värld.