En svart dag för Ryssland och Europa

28 februari 2015

MEGÈVE: Boris Nemtsov var en i verklig mening orädd politisk kämpe med starka övertygelser och en förvissning om att de ideal han stod för, förr eller senare, skulle vinna och forma ett bättre Ryssland.

Han mördades med största sannolikhet för att tysta honom. Hans kritiska och tydliga röst var obekväm för de starka och mörka intressen som dessvärre betyder allt mer i dagens Ryssland.

Och det fanns nog faktiskt inget annat sätt att tysta Boris på. Andra lät sig kanske skrämmas – det fungerade inte på honom.

När han då och då arresterades för deltagande i någon demonstration som förklarats olaglig ägnade han tiden i arresten åt att sprida sina övertygelser och informationer till poliserna och vakterna. Och hade, enligt vad jag minns att han berättade, betydande framgång med detta.

Vi lärde känna varandra först i den ryska demokratins födelseår i början av 1990-talet. Han tillhörde de ledande i det demokratiska parti som då sattes upp och som blev reformpolitikens ledande bärare. Tillsammans med Anatoly Chubais var han dess ledande kraft.

Och sedan har vi haft kontakt. 

Under senare år har han så gott som alltid kommit för att tillbringa en hösthelg i Visby tillsammans med vänner från det övriga Europa och USA på Jarl Hjalmarsson-stiftelsens årliga möte. Hans kristallklara analys av utvecklingen i Ryssland har varit betydelsefull för många av oss.

I den ena lilla skriften efter den andra, som han med svårighet fått distribuerade över Ryssland, har han gått till attack mot regimens lögner och dess korruption. En liten skrift härom året om lyxen och prakten som omger president Putin var ytterligt illa sedd i Kreml.

Han var en vän av Ukraina sedan år tillbaka, om än inte av regimen Yanukovich där. Och när den militanta nationalismen basunerades ut i samband med aggressionen och övertagandet av Krim för ett år sedan var han en av de röster som stod upp för också Ukrainas rätt.

Kanske är det en ödets ironi att han dödades på dagen ett år efter det att Krim-invasionen inleddes genom att specialtrupper tidigt på morgonen tog över kontrollen över det regionala parlamentet i Simferopol.

På sociala media ser jag uppgifter om att han nu arbetade med en ny skrift för att avslöja regimens lögner om kriget i Donbass och om hur det drivits fram och stötts av Kreml. Och det förefaller mycket sannolikt.

En ny generation har delvis hunnit överta ledningen för den svaga men viktiga ryska oppositionen, men Boris Nemtsov fanns alltid med och förblev ett namn med lyskraft och trovärdighet.

Nu har mördarna lyckats att tysta hans röst, och jag fruktar att skotten som direkt tystade honom indirekt kommer att tysta många fler.

Det är en svart dag för Ryssland och för Europa.


ECFR och andra spännande uppdrag

27 februari 2015

MEGÈVE: Behovet av framåtblickande och strategisk utrikes- och säkerhetspolitiskt debatt i Europa är förvisso högst påtagligt, och det var också mot denna bakgrund som European Council on Foreign Relations (ECFR) sattes upp 2007.

Och ECFR har sedan dess inte bara gjort sig känt för den årliga utvärderingen av EU:s och de olika EU-ländernas utrikespolitik, utan också för skarpa analyser av t ex utvecklingen i Ryssland eller de allt djupare konflikterna i Mellersta Östern.

Inte sällan har de analyser som ECFR gjort av olika frågor haft betydelse för utvecklingen av EU:s gemensamma utrikespolitik. Ofta är de dessutom ett stöd till länder som kanske inte själva har resurser att i detalj följa alla utrikespolitiska förlopp.

Under åren sedan ECFR sattes upp har den politiska ledningen av dess styrelse delats mellan Finlands f d president Martti Ahtisaari och Tysklands f d utrikesmininister Joschka Fischer.

Och gradvis har organisationen växt från att utöver huvudkontoret i London också ha kontor i Paris, Berlin, Madrid, Rom, Sofia och Warszawa. Totalt har man i dag mer än 50 anställda som kommer från ett 20-tal olika länder. 

Nu anses tiden ha kommit för ett skifte, och därför har Italiens f d utrikesminister Emma Bonino och jag tillfrågats om att tillsammans överta den politiska ledningen av ECFR:s styrelse, och vi har bägge accepteratr detta.

Emma har lång erfarenhet inte bara i italiensk politik, utan också som ledamot av Europakommissionen i Bryssel. Hon har alltid varit en fristående, färgstark och respekterad röst, och det har alltid varit ett nöje att i olika frågor arbeta tillsammans med henne.

När ECFR:s styrelse sammanträder i Helsingfors i mitten av mars kommer vi också att ta ställning till frågan om inval av nya medlemmar i rådet. För närvarande omfattar det ca 200 personer från runt om i Europa, och bland dessa ett 15-tal personer också från Sverige.

För min del kommer uppdraget i ECFR att komplettera en del andra uppdrag med näraliggande inriktning som jag har. 

Också Emma Bonino ingår t ex i styrelsen för International Crisis Group (ICG), som f ö i dagarna har publicerat en viktig rapport om den allt mer alarmerande situationen i Libyen. ICG är ju inriktad på analyser för att kunna hantera främst lokala och regionala konflikter, och sådana finns det dessvärre åtskilliga av.

Det mer strategiska perspektivet representeras av International Institute for Strategic Studies (IISS), där jag också återinträtt i styrelsen.

I USA har jag också återinträtt i styrelsen för RAND Corporation, som förvisso har tyngdpunkten i sin verksamhet i USA men som etablerat sig i ett flertal andra länder och regioner.

Och här i Europa är jag dessutom bl a orförande för World Economic Forum:s s k Global Acion Council om europeiska frågor.

På Twitter går det alldeles utomordentligt att följa verksamheten i dessa olika organisationer, men även här kommer jag självfallet att återkomma till intressantare delar av deras verksamhet.


Sveriges trovärdighet viktig – om Saudi-avtalet.

23 februari 2015

MEGÈVE: Det pågår av allt att döma en betydande diskussion inom regeringen om framtiden för det s k Saudi-avtalet. Intill mitten av maj måste regeringen på ett eller annat sätt ha kommit fram till en linje.

Jag skrev en tweet i ämnet härom dagen, och det föranledde att jag också intervjuades i P1 Studio Ett i dag på eftermiddagen.

I grunden hävdar jag att det handlar om Sveriges trovärdighet som nation och om våra relationer med ett land som faktiskt är av betydande vikt.

Avtalet ifråga ingicks av den dåvarande regeringen 2005, och under vår regeringsperiod var det för mig en självklarhet att ett avtal ingånget av en regering skall respekteras också av en annan.

Det är ju faktiskt med Sverige avtal som dessa ingås.

Allmänna avtal som detta om samarbete i försvarsfrågor har vi åtskilliga av. Det som möjligen skiljde detta från andra var att det var mer detaljerat än vad som brukar vara fallet.

I sak betyder dock det föga. Konkret samarbete när det gäller t ex export av försvarsmaterial regleras hur som helst i helt separata och andra former, och de besluten påverkas inte av vad som står eller inte står i ett avtal som detta.

Och den export vi haft och har av försvarsmateriel har ju godkänts i laga ordning av alla de instanser som har att göra det.

Mest notabelt är väl det stora tillståndet 2002 att exportera en mycket stor mängd pansarvärnsrobotar som intill dess hade ingått i den svenska arméns organisation.

Visdomen av beslutet att göra sig av med alla dem kan förvisso diskuteras – men det har ingenting med relationen med Saudiarabien att göra.

Sedan dess har det huvudsakligen handlat om vårt flygburna radarsystem. Och också här handlar det om betydande belopp.

I debatten framhävs ofta att Saudiarabien inte är en demokrati, och att respekten för mänskliga rättigheter i landet – med våra mått mätt – lämnar påtagligt mycket att önska.

Så är det förvisso.

Och viktigt är självfallet att vi inte levererar någonting som kan användas för internt förtryck. Det är ett tydligt kriterium, och det har ju heller inte skett.

Flygburna radarstationer för luftförsvar är ju en helt annan sak.

Saudiarabien är konstitutionellt någonting som ligger nära det envälde som styrde vårt land under ett antal sekler, även om det inte bara handlar om en enda person som har makten, utan om ett mer komplext system med förankring i landets historia.

Och i landet finns fortfarande drag vi skulle beteckna som medeltida när det gäller t ex brutala och omänskliga former för dödsstraff. Och delvis gäller det också kvinnans ställning i samhället.

Men möjligen bör noteras att landet gått igenom en enorm utveckling på bara ett par generationer – långt snabbare än vad som gällde vårt eget land en gång i tiden.

Hur landets framtid kommer att gestalta sig vet vi inte.

Utmaningarna är mycket stora.

Men vi kan inte vara likgiltiga för vad som kommer att hända, och ett brett samarbete är med all sannolikhet den bästa vägen också om vi vill vara mer i en successiv modernisering av det saudiska samhället.

Visst kan vi välja en annan väg. Att sitta i Falun och fördöma. Men i grunden är jag övertygad om att den vägen kommer att isolera Sverige mer än vad den kommer att isolera Saudiarabien.

Vi har ett intresse av Saudiarabien inte bara som en stor marknad för svensk export, utan också för en utrikespolitisk dialog i frågor där vi har ett tydligt intresse.

Det saknas ju, för att uttrycka saken försiktigt, inte utmaningar i regionen, och Sverige har ingen anledning att i onödan skära av kanaler.

Att ensidig och utan annat motiv än en inhemsk debatt säga upp detta avtal skulle nog riskera att uppfattas som en ovänlig handling av Saudiarabien.

Vilka konsekvenser det skulle få kan man bara spekulera kring.

Att vi skulle framstå som en opålitlig nation också i andra staters ögon är nog ofrånkomligt. Varför skulle de ingå avtal med ett land som plötsligt kan springa från dem? Få nationer runt om i världen framstår som alldeles snövita i ögonen på delar av svensk opinion.

Om Saudiarabien skulle begränsa vår export dit eller bryta den dialog och det samarbete i övrigt vi har vet vi inte. Men att mörker skulle lägga sig över relationen i dess helhet är nog dessvärre ofrånkomligt.

Vad vi än tycker och tänkar är det ett faktum att det handlar om en nation med betydande såväl ekonomisk som politisk tyngd.

Och att Sveriges trovärdighet som avtals- och samarbetspartner är någonting vars värde inte skall underskattas.


En möjlig men hårt omstridd strategisk öppning.

22 februari 2015

MEGÈVE: Hit till Savoyens alper i skuggan av mäktigs Mont Blanc har jag nu utlokaliserat mig för att njuta sportlov. Det var några seden jag hade den möjligheten.

Några stenkast härifrån – i Genève – sitter USA:s och Irans utrikesministrar och fortsätter de viktiga nukleära förhandlingarna.

Och jag ser att i den iranska delegationen nu också finns f d utrikesministern och chefen för Irans kärnteknikprogram Ali Akbar Saleh.

Han vet vad han talar om, och mitt intryck från tidigare samtal med honom är att han tydligt tillhör de i dessa frågor tydligt konstruktiva krafterna i Iran.

Förhandlingarna i Genève är självfallet utomordentligt viktiga, men den avgörande dynamiken i denna viktiga fråga ligger nu i de bataljer som utkämpas internt såväl i Teheran som i Washington. Och dessutom i tilltagande grad mellan Washington och Tel Aviv.

I sak är det ju så att de farhågorna som funnits och finns vad gäller Irans kärnteknikprogram till avgörande del hanteras genom interimsuppgörelsen Joint Plan Of Action.

Men om väst enligt min mening mycket väl skulle kunna leva med en prolongering av denna ter det sig annorlunda från Teherans utgångspunkt, eftersom denna ju gav Iran förhållandevis lite när det gäller mildrade sanktioner.

Och när det gäller de samtal som pågår just nu skulle jag tro att de bägge utrikesministrarna är mindre fokuserade på den nukleära frågan som sådan än på hur och när olika steg skall tas för att mildra, lätta och ytterst avskaffa de olika sanktionerna på Iran.

Vi vet ju av erfarenhet att det – och det i all synnerhet i den amerikanska politiska miljön – är långt lättare att fatta beslut om nya sanktioner än att besluta att avskaffa gamla.

Men även om dessa frågor är politiskt komplicerade, och möjligen just nu de mest komplicerade, är det ju de nukleära frågorna som är processens själva kärna.

Washington har lagt fast ett mål med dessa förhandlingar som innebär att det skall innebära sådana begränsningar att det skulle ta Iran ca ett år efter ett beslut att helt bryta sig ut ut detta och andra avtal och tills dess de skulle kunna ha en (1) kärnladdning.

Enligt min mening är detta ett såväl intellektuellt som politiskt feltänkt mål för dessa förhandlingar, och jag har mer utförligt motiverat varför tidigare på denna plats.

Men det som nu är uppenbart är att Israel och framför allt dess premiärminister avser att gå till fullt politiskt krig mot detta sätt att se på målet för förhandlingarna.

Med detta kommer det ju att vara möjligt att acceptera att Iran har en viss kapacitet för anrikning av uran – även om omfattningen av denna förblir en knivig fråga. Något stöd i internationell rätt för att förneka landet detta finns f ö knappast.

Men från denna israeliska sida, och då med stöd av en opinion i USA som man dessutom gör sitt bästa för att stimulera, accepterar man nu tydligen ingen kapacitet för anrikning i Iran över huvud taget. Och underkänner därmed så gott som helt den amerikanska och västliga förhandlingen.

För att göra hela saken rättvisa bör dock sägas att detta är Israels premiärminister Netanyahue och kretsarna kring honom.

Mitt intryck är att man inom israeliska underrättelse- och säkerhetskretsar faktiskt har en mindre hysterisk och mer rationell inställning i denna fråga. Men det är inte deras åsikter och bedömningar som styr den israeliska politiken.

Nu bygga denna motsättning upp inför det starkt kontroversiella framträdande som den israeliska premiärministern skall göra inför den amerikanska kongressen 3 mars.

Det anförandet handlar om amerikansk inrikespolitik i ett försök att bygga upp motstånd mot president Obamas förhandling med Iran och det handlar självfallet också om israelisk inrikespolitik inför valet 17 mars.

Det är också mot denna bakgrund som det nu förhandlas intensivt några stenkast härifrån i Genève.

En överenskommelse – om den fortfarande är möjlig – skulle självfallet vara av mycket stor strategisk betydelse, även om den också skulle innebära nya utmaningar för den amerikanska politiken i regionen, inte minst relationen till Gulf-staterna inklusive Saudiarabien.

Till de möjligheter som möjligen skulle öppnas upp hör möjligheten att med ny kraft försöka få en lösning på den allt mer mänskligt såväl som politiskt förödande konflikten i Syrien.

Det talas ofta om att Moskva skulle kunna utöva inflytande i Damaskus, och att ett samarbete med Ryssland är viktigt för att kunna få en lösning till stånd.

Så är det säkert, men det inflytande som Teheran har i Damaskus torde i nästan varje avseende vara större än det inflytande som Moskva fortfarande har. Och därmed borde det här kunna öppnas upp möjligheter som ännu inte fyllt ut provats.

Men allt detta är och förblir högst osäkert. Det skulle innebära en avgörande strategisk förändring i hela regionen, och skulle som sådan möta mycket betydande motstånd.

Till detta skall förvisso räknas motståndet från de mer konservativa krafterna i Iran, med sannolikt den Högste Ledaren som en av dem som hyser djup misstro mot Väst och fortfarande tror att landet kan fortsätta som egen väg i internationell isolering.

Motsättningarna i dagens Mellersta Östern är djupgående och mångfacetterade, och det finns nog dessvärre ingen snabb och enkel väg för att överbrygga dem.

Men det som pågår i Genève är dock en öppning till någonting som skulle kunna bli mycket betydelsefullt. Alls inte självklart och alls inte enkelt.

Men en möjlighet i en övergripande situation i regionen där möjligheter i övrigt dessvärre verkar lysa med sin frånvaro.


Sanningen om vad som hände i Kiev.

20 februari 2015

STOCKHOLM: I dag är det ett år sedan våldet detonerade i Kiev i samband med att regimen Yanukovich specialstyrkor med skarp ammunition försökte möta demonstranterna. Ett hundratal människor förlorade livet – också poliser.

Kiev och regimen stod då på randen av en utveckling liknande den som drabbade regimen Ceasuscu i Bukarest i början av 1990. Man höll helt enkelt på att förlora kontrollen, och grep till öppet våld för att försöka att klara situationen.

Det som förhindrade vad som skulle kunna ha blivit en sådan utveckling var det avtal som förhandlades fram mellan president Yanukovich och oppositionspartiernas företrädare dagen därpå. Och det blev bara möjligt genom den aktiva medverkan av Polens, Tysklands och Frankrikes utrikesministrar.

Avtalet den 21 februari beredde vägen för en samlingsregering, en förändrad författning och presidentval först mot slutet av året. Regimen Yanukovich tvingades till en reträtt, men räddades från ett omedelbart sammanbrott.

Alldeles lätt för demonstranterna på Maidan var det inte att acceptera detta. Och det inte minst mot bakgrund av att hundratalet just hade skjutits ihjäl på Kievs gator. Det krävdes ett mycket direkt agerande inte minst av den polske utrikesministern för att det skulle vara möjligt.

I efterhand är det tydligt att president Yanukovich redan hade gett upp och förberett sin flykt. Något dygn innan hade han börjat lasta värdesaker och förbereda sina helikoptrar.

Men då var detta inte uppenbart.

Och därför blev förvåningen så mycket större när efter det att förhandlingarna mellan president och opposition var avslutade i presidentadministrationens stora byggnad i Kiev någon uppenbarligen beordrade alla säkerhets- och polisstyrkor att helt enkelt försvinna från sina uppgifter.

Historien om detta har fortfarande sina oklara punkter.

Men möjligen var det så att man gjorde detta i förvissningen om att Maidan-oppositionen då med våld skulle storma alla regeringsbyggnader, att detta skulle kunna beskrivas som en ”kupp” riktad också mot avtalet och tjäna som förevändning för att än mer våldsamt ingripande mot dem.

Och det är väl värt att notera att det är just detta som man från Moskva fortfarande envisas med att säga faktiskt hände.

Men så blev det inte.

Trots att alla säkerhetsstyrkor drogs bort bibehölls eller t o m förbättrades ordningen i Kiev. Inga byggnader stormades eller togs över.

Parlamentet fattade i laga ordning det beslut om ändring i författningen som man hade kommit överens om i den stora överenskommelsen, och som president Yanukovich skulle skriva under för att den skulle kunna träda i kraft.

Men då hade hans helikoptar redan lyft från hans smaklösa lyxdacha en bit utanför Kiev.

Han hade uppenbarligen ingen avsikt att göra det som han hade lovat i avtalet. Han flydde – kanske som en del av en plan för an mycket brutal återkomst.

Och ungefär samtidigt tryckte uppenbarligen president Putin i Kreml på knappen för den militära operationen mot Krim. Det var veckan därpå – tidigt på morgonen den 27 februari – som ryska specialstyrkor stormade och tog över det regionala parlamentet i Simferopol.

Men det är värt att notera att den officiella ryska medalj som sedan tilldelades de förband och soldater som deltog i operationen mot Krim sätter den 20 februari som den dag då denna inleddes.

Var det så? Eller har man präglat medaljerna fel? Bägge möjligheterna finns.

När presidenten flytt hade parlamentet i Kiev egentligen ingen annan möjlighet än att utse den nyvalde talmannen också till tjänstgörande president. Någon annan möjlighet att få någon att underteckna det som man hade kommit överens om i den stora överenskommelsen den 21 februari fanns inte.

Och med stöd av en mycket stor majoritet i parlamentet utsågs också i fullt konstitutionell ordning i en ny regering. Betydande delar av denna hade ju flytt mer eller mindre samtidigt med presidenten.

Men allt skedde i anmärkningsvärt lugn och i allt väsentligt fullt konstitutionell ordning. Det är möjligt att man på sina håll hade haft för avsikt att provocera fram en ”kupp”, men därav blev faktiskt ingenting alls.

Det blev en regim som försökte rädda sig med våld, som sedan flydde från sin egen överenskommelse och som beredde vägen fört en främmande makt att med militärt våld ockupera och annektera en del av dess territorium.

Dessa dygn för ett år sedan var dygn som skrivits in i det moderna Europs historia.

Den ryska propagandan mal ut sina lögner om vad som hände.

Men det är så här som det faktiskt var.


Mycket viktiga steg för försvarssamarbete.

18 februari 2015

STOCKHOLM: Det var ett mycket viktigt dokument om försvarssamarbete mellan Finland och Sverige som presenterades i går i samband med att de bägge försvarsministrarna träffades här i Stockholm.

Att media inte intresserade sig nämnvärt för saken förändrar ingenting alls av den saken.

Det var inte så länge sedan som det var otänkbart i Sverige att öppet diskutera närmare försvarssamverkan med andra länder. Det förväntades vila något absolut jungfruligt över den svenska säkerhetspolitiken, även om vi ju vet att det fanns en djupare verklighet som i vissa avseenden såg annorlunda ut.

Men nu är det annorlunda, och rapporten i går är en viktig byggsten i det stegvisa men radikala systemskifte som skett och sker i vår säkerhetspolitik.

Lite om bakgrunden i denna fråga kan kanske ha sitt intresse.

När alliansregeringen tillträdde 2006 var vi inriktade på att, inom de ramar som då gällde, utvidga inte minst det nordiska säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet.

Den vidare historien om detta handlar mycket om Norge, Sverige och Finland och hade sitt fokus främst i norra Skandinavien och i samarbetet mellan våra respektive luftstridskrafter där.

Men inom denna vidare ram kom samarbetet med Finland att fördjupas alldeles särskilt.

Upprinnelsen ligger egentligen i de olika diskussioner mellan våra bägge länder som kom att föras under det s k Märkesåret 2008. Det var ju då vi mindes kriget 1808-1806 och den gemenskap som under sekler hade funnits mellan våra bägge länder.

Mycket diskret började då samtal mellan de bägge statsministrarnas Fredrik Reinfeldt och Matti Vannanen statssekreterare HG Wessberg och Riisto Volanen.

Detta var under ett längre inledande skede ytterligt diskret och försiktigt, och vi såg ju under åren sedan dess också skiften i Finland som, efter viss osäkerhet, dock ledde till att samtalen intensifierades ytterligare.

Med Sauli Niinistö som president och regeringen under statsminister Alexander Stubb blev det så naturligt att förankra processen tydligare.

Så skedde successivt också här i Sverige.

Det var i slutet av förra året som de bägge försvarsministrarna Karin Enström och Carl Haglund beslutade att gå från dessa samtal till mer konkreta och förankrade samtal mellan försvarsledningarna. Och i början av maj undertecknades en aktionsplan och en mer konktrt studie beställdes.

Och det är resultatet av denna som presenterades, med viss försening, i går.

För oss var det en självklarhet att informera också den dåvarande oppositionen om dessa överväganden och detta arbete. Så skedde under våren när Stefan Löfven, Urban Ahlin och Peter Hultqvist informerades relativt detaljerat om såväl samarbetet diutintills som tankarna längre fram.

Jag nämner detta för att det är viktigt att säga att de steg som redovisades i går är resultat av en relativt lång och i våra bägge länder politiskt väl förankrad process.

Det som mycket försiktigt och diskret inleddes under Märkesåret 2008 – när vi ju bl a hade ett gemensamt sammanträde mellan Sveriges och Finlands regeringar i Tavastehus – har nu lett till ett kvalitativt viktigt nytt steg i våra relationer.

Försvarsminister Peter Hultqvist underströk i samband med presentationen i går att vi fortfarande är en militärt alliansfri nation, och det är självklart ett riktigt konstaterande.

Den som läser den gemensamma rapporten ser dock vad som är möjligt att göra i försvarssamarbete utan att detta förhållande ifrågasätts. Inom ramen för en fortsattr militär alliansfrihet finns ett betydande utrymme för ett fördjupat militärt samarbete med olika länder.

Ser man vidare, och återgår till var denna process också började, är det tämligen självklart att vi har ett motsvarande intresse av ett motsvarande samarbete i första hand med Norge.

Om det med Finland kommer att vara de marina frågorna kring Östersjön som står i fokus blir det med Norge nog snarare de luftoperativa möjligheterna kring nordliga Norden som kommer att dominera. Men ingenting skall egentligen vara uteslutet i någon av dessa, eller andra, samarbeten.

Ett mycket betydelsefullt steg som vi tog tidigt i denna process, och alldeles självklart också informerade riksdagen om, var att koppla upp oss mot Nato:s integrerade system för luftövervakning med möjlighet att utbyta information om luftläget från våra respektive sensorer.

Finland gjorde samma sak, och genom Nato:s system kan nu Finland och Sverige utbyta luftlägesinformaton. I detta system finns självfallet också de avancerade radarstationerna i de tre baltiska länderna.

För vårt land ökar dessa olika steg de konkreta möjligheterna att hantera olika möjliga utmaningar i vår del av Europa och att leva upp också till de säkerhetspolitiska formuleringar som den nuvarande regeringen gjorde till sina i utrikesdeklarationen nyligen.

Så det är viktiga steg. Till och med mycket viktiga steg.


Det mesta ser värre ut

17 februari 2015

STOCKHOLM: Arbetsdag hemma också denna dag, och det kan sannerligen behövas lite då och då.

Inbjudningar som måste hanteras. En och annan artikel som måste skrivas. Samtal man skjutit på alldeles för länge.

Också lite ren administration. Att vara sig själv kräver ju lite mer inte minst i det avseendet.

Gårdagen handlade mycket om att med olika företrädare för svenskt och nordiskt näringsliv diskutera globaliseringens möjligheter och geopolitikens faror. Och balansen dem emellan.

På eftermiddagen var det en diskussion som fördes mot bakgrund av inte minst diskussionerna i Davos för några veckor sedan.

Och till den kom bl a Finlands f d statsminister Esko Aho och USA:s f d utrikesminister Madeleine Albright. Den förre har jag dessvärre inte träffat på ett tag, men med den senare umgicks jag ju i München för någon helg sedan.

Det säger sig självt att även detta blev en diskussion som kom att föras mycket i ljuset av Ryssland och dess aggression mot Ukraina.

Vad kommer detta långsiktigt att betyda?

Självfallet fanns det de som hoppades på att det senaste avtalet i Minsk skulle innebära att konflikten nu kunde falna bort. Andra – och till dem hörde såväl Madeleine Albright som jag själv – var nog dessvärre lite mindre hoppfulla på den punkten.

I dag förefaller den fortsatta ryska offensiven mot den ukrainska staden Debaltseve ha intensifierats med en allt svårare situation för försvararna i den nog delvis avskurna fickan.

Någon vapenvila har det sannerligen inte varit.

Under förhandlingarna i Minsk lyckades president Putin skjuta upp vapenvilan ett antal dygn i förhoppningen att hans styrkor intill dess skulle lyckas inta Debaltseve.

Det lyckades inte, och nu ser vi att den militära avsikten att erövria knutpunkten är viktigare än den politiska respekten för den överenskomna vapenvilan.

Det säger sig självt att detta är ett illavarslande, om än inte alldeles överraskande, tecken.

Bortom utmaningarna i östra Europa finns det all anledning att också följa utvecklingen i vårt södra grannskap med tilltagande oro.

Situationen i Yemen spetsas till allt mer, och en diskussion i FN:s säkerhetsråd i söndags försökte uppmana till en återgång till den överenskomna ordning som den politiska processen under ledning av Gulf-staterna ledde fram till i november.

Men utsikterna för detta förefaller för dagen små. Jag föreställer mig att oron i den nya ledningen i Riyadh är mycket stor, och att det där övervägs olika optioner med anledning av utvecklingen.

Situationen i Libyen har också, trots FN:s pågående fredsansträngningar, spetsats till ordentligt. Som sista västland stängde Italien sin ambassad och evakuerade sina medborgare från landet.

Den bestialiska avrättningen av 21 egyptiska kopter av en fundamentalistisk grupp ledde så i går till att Egypten slog till med flyganfall mot mål associerade med ISIL i staden Derna, och att man i dag begärt att FN:s säkerhetsråd ger ett mandat för militära operationer mot landet.

Säkerhetsrådet kommer att mötas i morgon för att diskutera situationen i landet.

Något mandat för väpnad insats blir det dock sannolikt ingenting så länge det finns minsta hopp om att de pågående fredansträngningarna skall ha någon utsikt till framgång, men hur situationen utvecklas om så inte skulle bedömas vara fallet är möjligen en annan fråga.

För Egypten utvecklas nu Libyen till ytterligare ett säkerhetshot – regimen i Kairo har ju också varit duktig på att skapa inhemska sådana. Och det kommer att få konsekvenser.

ISIL har ju redan förkunnat ”regioner” av sitt kalifat såväl i delar av Libyen som på Sinai-halvön.

Så dessvärre innebär också de senaste dygnens utveckling en bekräftelse på att vi lever i en farligare tid.

Och då är det självfallet viktigt att också vår säkerhetspolitik sköts med en styrka och skärpa som inte riskerar att ge upphov till missförstånd eller skapa oklarheter.