En svart dag för Ryssland och Europa

MEGÈVE: Boris Nemtsov var en i verklig mening orädd politisk kämpe med starka övertygelser och en förvissning om att de ideal han stod för, förr eller senare, skulle vinna och forma ett bättre Ryssland.

Han mördades med största sannolikhet för att tysta honom. Hans kritiska och tydliga röst var obekväm för de starka och mörka intressen som dessvärre betyder allt mer i dagens Ryssland.

Och det fanns nog faktiskt inget annat sätt att tysta Boris på. Andra lät sig kanske skrämmas – det fungerade inte på honom.

När han då och då arresterades för deltagande i någon demonstration som förklarats olaglig ägnade han tiden i arresten åt att sprida sina övertygelser och informationer till poliserna och vakterna. Och hade, enligt vad jag minns att han berättade, betydande framgång med detta.

Vi lärde känna varandra först i den ryska demokratins födelseår i början av 1990-talet. Han tillhörde de ledande i det demokratiska parti som då sattes upp och som blev reformpolitikens ledande bärare. Tillsammans med Anatoly Chubais var han dess ledande kraft.

Och sedan har vi haft kontakt. 

Under senare år har han så gott som alltid kommit för att tillbringa en hösthelg i Visby tillsammans med vänner från det övriga Europa och USA på Jarl Hjalmarsson-stiftelsens årliga möte. Hans kristallklara analys av utvecklingen i Ryssland har varit betydelsefull för många av oss.

I den ena lilla skriften efter den andra, som han med svårighet fått distribuerade över Ryssland, har han gått till attack mot regimens lögner och dess korruption. En liten skrift härom året om lyxen och prakten som omger president Putin var ytterligt illa sedd i Kreml.

Han var en vän av Ukraina sedan år tillbaka, om än inte av regimen Yanukovich där. Och när den militanta nationalismen basunerades ut i samband med aggressionen och övertagandet av Krim för ett år sedan var han en av de röster som stod upp för också Ukrainas rätt.

Kanske är det en ödets ironi att han dödades på dagen ett år efter det att Krim-invasionen inleddes genom att specialtrupper tidigt på morgonen tog över kontrollen över det regionala parlamentet i Simferopol.

På sociala media ser jag uppgifter om att han nu arbetade med en ny skrift för att avslöja regimens lögner om kriget i Donbass och om hur det drivits fram och stötts av Kreml. Och det förefaller mycket sannolikt.

En ny generation har delvis hunnit överta ledningen för den svaga men viktiga ryska oppositionen, men Boris Nemtsov fanns alltid med och förblev ett namn med lyskraft och trovärdighet.

Nu har mördarna lyckats att tysta hans röst, och jag fruktar att skotten som direkt tystade honom indirekt kommer att tysta många fler.

Det är en svart dag för Ryssland och för Europa.

ECFR och andra spännande uppdrag

MEGÈVE: Behovet av framåtblickande och strategisk utrikes- och säkerhetspolitiskt debatt i Europa är förvisso högst påtagligt, och det var också mot denna bakgrund som European Council on Foreign Relations (ECFR) sattes upp 2007.

Och ECFR har sedan dess inte bara gjort sig känt för den årliga utvärderingen av EU:s och de olika EU-ländernas utrikespolitik, utan också för skarpa analyser av t ex utvecklingen i Ryssland eller de allt djupare konflikterna i Mellersta Östern.

Inte sällan har de analyser som ECFR gjort av olika frågor haft betydelse för utvecklingen av EU:s gemensamma utrikespolitik. Ofta är de dessutom ett stöd till länder som kanske inte själva har resurser att i detalj följa alla utrikespolitiska förlopp.

Under åren sedan ECFR sattes upp har den politiska ledningen av dess styrelse delats mellan Finlands f d president Martti Ahtisaari och Tysklands f d utrikesmininister Joschka Fischer.

Och gradvis har organisationen växt från att utöver huvudkontoret i London också ha kontor i Paris, Berlin, Madrid, Rom, Sofia och Warszawa. Totalt har man i dag mer än 50 anställda som kommer från ett 20-tal olika länder. 

Nu anses tiden ha kommit för ett skifte, och därför har Italiens f d utrikesminister Emma Bonino och jag tillfrågats om att tillsammans överta den politiska ledningen av ECFR:s styrelse, och vi har bägge accepteratr detta.

Emma har lång erfarenhet inte bara i italiensk politik, utan också som ledamot av Europakommissionen i Bryssel. Hon har alltid varit en fristående, färgstark och respekterad röst, och det har alltid varit ett nöje att i olika frågor arbeta tillsammans med henne.

När ECFR:s styrelse sammanträder i Helsingfors i mitten av mars kommer vi också att ta ställning till frågan om inval av nya medlemmar i rådet. För närvarande omfattar det ca 200 personer från runt om i Europa, och bland dessa ett 15-tal personer också från Sverige.

För min del kommer uppdraget i ECFR att komplettera en del andra uppdrag med näraliggande inriktning som jag har. 

Också Emma Bonino ingår t ex i styrelsen för International Crisis Group (ICG), som f ö i dagarna har publicerat en viktig rapport om den allt mer alarmerande situationen i Libyen. ICG är ju inriktad på analyser för att kunna hantera främst lokala och regionala konflikter, och sådana finns det dessvärre åtskilliga av.

Det mer strategiska perspektivet representeras av International Institute for Strategic Studies (IISS), där jag också återinträtt i styrelsen.

I USA har jag också återinträtt i styrelsen för RAND Corporation, som förvisso har tyngdpunkten i sin verksamhet i USA men som etablerat sig i ett flertal andra länder och regioner.

Och här i Europa är jag dessutom bl a orförande för World Economic Forum:s s k Global Acion Council om europeiska frågor.

På Twitter går det alldeles utomordentligt att följa verksamheten i dessa olika organisationer, men även här kommer jag självfallet att återkomma till intressantare delar av deras verksamhet.

Sveriges trovärdighet viktig – om Saudi-avtalet.

MEGÈVE: Det pågår av allt att döma en betydande diskussion inom regeringen om framtiden för det s k Saudi-avtalet. Intill mitten av maj måste regeringen på ett eller annat sätt ha kommit fram till en linje.

Jag skrev en tweet i ämnet härom dagen, och det föranledde att jag också intervjuades i P1 Studio Ett i dag på eftermiddagen.

I grunden hävdar jag att det handlar om Sveriges trovärdighet som nation och om våra relationer med ett land som faktiskt är av betydande vikt.

Avtalet ifråga ingicks av den dåvarande regeringen 2005, och under vår regeringsperiod var det för mig en självklarhet att ett avtal ingånget av en regering skall respekteras också av en annan.

Det är ju faktiskt med Sverige avtal som dessa ingås.

Allmänna avtal som detta om samarbete i försvarsfrågor har vi åtskilliga av. Det som möjligen skiljde detta från andra var att det var mer detaljerat än vad som brukar vara fallet.

I sak betyder dock det föga. Konkret samarbete när det gäller t ex export av försvarsmaterial regleras hur som helst i helt separata och andra former, och de besluten påverkas inte av vad som står eller inte står i ett avtal som detta.

Och den export vi haft och har av försvarsmateriel har ju godkänts i laga ordning av alla de instanser som har att göra det.

Mest notabelt är väl det stora tillståndet 2002 att exportera en mycket stor mängd pansarvärnsrobotar som intill dess hade ingått i den svenska arméns organisation.

Visdomen av beslutet att göra sig av med alla dem kan förvisso diskuteras – men det har ingenting med relationen med Saudiarabien att göra.

Sedan dess har det huvudsakligen handlat om vårt flygburna radarsystem. Och också här handlar det om betydande belopp.

I debatten framhävs ofta att Saudiarabien inte är en demokrati, och att respekten för mänskliga rättigheter i landet – med våra mått mätt – lämnar påtagligt mycket att önska.

Så är det förvisso.

Och viktigt är självfallet att vi inte levererar någonting som kan användas för internt förtryck. Det är ett tydligt kriterium, och det har ju heller inte skett.

Flygburna radarstationer för luftförsvar är ju en helt annan sak.

Saudiarabien är konstitutionellt någonting som ligger nära det envälde som styrde vårt land under ett antal sekler, även om det inte bara handlar om en enda person som har makten, utan om ett mer komplext system med förankring i landets historia.

Och i landet finns fortfarande drag vi skulle beteckna som medeltida när det gäller t ex brutala och omänskliga former för dödsstraff. Och delvis gäller det också kvinnans ställning i samhället.

Men möjligen bör noteras att landet gått igenom en enorm utveckling på bara ett par generationer – långt snabbare än vad som gällde vårt eget land en gång i tiden.

Hur landets framtid kommer att gestalta sig vet vi inte.

Utmaningarna är mycket stora.

Men vi kan inte vara likgiltiga för vad som kommer att hända, och ett brett samarbete är med all sannolikhet den bästa vägen också om vi vill vara mer i en successiv modernisering av det saudiska samhället.

Visst kan vi välja en annan väg. Att sitta i Falun och fördöma. Men i grunden är jag övertygad om att den vägen kommer att isolera Sverige mer än vad den kommer att isolera Saudiarabien.

Vi har ett intresse av Saudiarabien inte bara som en stor marknad för svensk export, utan också för en utrikespolitisk dialog i frågor där vi har ett tydligt intresse.

Det saknas ju, för att uttrycka saken försiktigt, inte utmaningar i regionen, och Sverige har ingen anledning att i onödan skära av kanaler.

Att ensidig och utan annat motiv än en inhemsk debatt säga upp detta avtal skulle nog riskera att uppfattas som en ovänlig handling av Saudiarabien.

Vilka konsekvenser det skulle få kan man bara spekulera kring.

Att vi skulle framstå som en opålitlig nation också i andra staters ögon är nog ofrånkomligt. Varför skulle de ingå avtal med ett land som plötsligt kan springa från dem? Få nationer runt om i världen framstår som alldeles snövita i ögonen på delar av svensk opinion.

Om Saudiarabien skulle begränsa vår export dit eller bryta den dialog och det samarbete i övrigt vi har vet vi inte. Men att mörker skulle lägga sig över relationen i dess helhet är nog dessvärre ofrånkomligt.

Vad vi än tycker och tänkar är det ett faktum att det handlar om en nation med betydande såväl ekonomisk som politisk tyngd.

Och att Sveriges trovärdighet som avtals- och samarbetspartner är någonting vars värde inte skall underskattas.

En möjlig men hårt omstridd strategisk öppning.

MEGÈVE: Hit till Savoyens alper i skuggan av mäktigs Mont Blanc har jag nu utlokaliserat mig för att njuta sportlov. Det var några seden jag hade den möjligheten.

Några stenkast härifrån – i Genève – sitter USA:s och Irans utrikesministrar och fortsätter de viktiga nukleära förhandlingarna.

Och jag ser att i den iranska delegationen nu också finns f d utrikesministern och chefen för Irans kärnteknikprogram Ali Akbar Saleh.

Han vet vad han talar om, och mitt intryck från tidigare samtal med honom är att han tydligt tillhör de i dessa frågor tydligt konstruktiva krafterna i Iran.

Förhandlingarna i Genève är självfallet utomordentligt viktiga, men den avgörande dynamiken i denna viktiga fråga ligger nu i de bataljer som utkämpas internt såväl i Teheran som i Washington. Och dessutom i tilltagande grad mellan Washington och Tel Aviv.

I sak är det ju så att de farhågorna som funnits och finns vad gäller Irans kärnteknikprogram till avgörande del hanteras genom interimsuppgörelsen Joint Plan Of Action.

Men om väst enligt min mening mycket väl skulle kunna leva med en prolongering av denna ter det sig annorlunda från Teherans utgångspunkt, eftersom denna ju gav Iran förhållandevis lite när det gäller mildrade sanktioner.

Och när det gäller de samtal som pågår just nu skulle jag tro att de bägge utrikesministrarna är mindre fokuserade på den nukleära frågan som sådan än på hur och när olika steg skall tas för att mildra, lätta och ytterst avskaffa de olika sanktionerna på Iran.

Vi vet ju av erfarenhet att det – och det i all synnerhet i den amerikanska politiska miljön – är långt lättare att fatta beslut om nya sanktioner än att besluta att avskaffa gamla.

Men även om dessa frågor är politiskt komplicerade, och möjligen just nu de mest komplicerade, är det ju de nukleära frågorna som är processens själva kärna.

Washington har lagt fast ett mål med dessa förhandlingar som innebär att det skall innebära sådana begränsningar att det skulle ta Iran ca ett år efter ett beslut att helt bryta sig ut ut detta och andra avtal och tills dess de skulle kunna ha en (1) kärnladdning.

Enligt min mening är detta ett såväl intellektuellt som politiskt feltänkt mål för dessa förhandlingar, och jag har mer utförligt motiverat varför tidigare på denna plats.

Men det som nu är uppenbart är att Israel och framför allt dess premiärminister avser att gå till fullt politiskt krig mot detta sätt att se på målet för förhandlingarna.

Med detta kommer det ju att vara möjligt att acceptera att Iran har en viss kapacitet för anrikning av uran – även om omfattningen av denna förblir en knivig fråga. Något stöd i internationell rätt för att förneka landet detta finns f ö knappast.

Men från denna israeliska sida, och då med stöd av en opinion i USA som man dessutom gör sitt bästa för att stimulera, accepterar man nu tydligen ingen kapacitet för anrikning i Iran över huvud taget. Och underkänner därmed så gott som helt den amerikanska och västliga förhandlingen.

För att göra hela saken rättvisa bör dock sägas att detta är Israels premiärminister Netanyahue och kretsarna kring honom.

Mitt intryck är att man inom israeliska underrättelse- och säkerhetskretsar faktiskt har en mindre hysterisk och mer rationell inställning i denna fråga. Men det är inte deras åsikter och bedömningar som styr den israeliska politiken.

Nu bygga denna motsättning upp inför det starkt kontroversiella framträdande som den israeliska premiärministern skall göra inför den amerikanska kongressen 3 mars.

Det anförandet handlar om amerikansk inrikespolitik i ett försök att bygga upp motstånd mot president Obamas förhandling med Iran och det handlar självfallet också om israelisk inrikespolitik inför valet 17 mars.

Det är också mot denna bakgrund som det nu förhandlas intensivt några stenkast härifrån i Genève.

En överenskommelse – om den fortfarande är möjlig – skulle självfallet vara av mycket stor strategisk betydelse, även om den också skulle innebära nya utmaningar för den amerikanska politiken i regionen, inte minst relationen till Gulf-staterna inklusive Saudiarabien.

Till de möjligheter som möjligen skulle öppnas upp hör möjligheten att med ny kraft försöka få en lösning på den allt mer mänskligt såväl som politiskt förödande konflikten i Syrien.

Det talas ofta om att Moskva skulle kunna utöva inflytande i Damaskus, och att ett samarbete med Ryssland är viktigt för att kunna få en lösning till stånd.

Så är det säkert, men det inflytande som Teheran har i Damaskus torde i nästan varje avseende vara större än det inflytande som Moskva fortfarande har. Och därmed borde det här kunna öppnas upp möjligheter som ännu inte fyllt ut provats.

Men allt detta är och förblir högst osäkert. Det skulle innebära en avgörande strategisk förändring i hela regionen, och skulle som sådan möta mycket betydande motstånd.

Till detta skall förvisso räknas motståndet från de mer konservativa krafterna i Iran, med sannolikt den Högste Ledaren som en av dem som hyser djup misstro mot Väst och fortfarande tror att landet kan fortsätta som egen väg i internationell isolering.

Motsättningarna i dagens Mellersta Östern är djupgående och mångfacetterade, och det finns nog dessvärre ingen snabb och enkel väg för att överbrygga dem.

Men det som pågår i Genève är dock en öppning till någonting som skulle kunna bli mycket betydelsefullt. Alls inte självklart och alls inte enkelt.

Men en möjlighet i en övergripande situation i regionen där möjligheter i övrigt dessvärre verkar lysa med sin frånvaro.

Sanningen om vad som hände i Kiev.

STOCKHOLM: I dag är det ett år sedan våldet detonerade i Kiev i samband med att regimen Yanukovich specialstyrkor med skarp ammunition försökte möta demonstranterna. Ett hundratal människor förlorade livet – också poliser.

Kiev och regimen stod då på randen av en utveckling liknande den som drabbade regimen Ceasuscu i Bukarest i början av 1990. Man höll helt enkelt på att förlora kontrollen, och grep till öppet våld för att försöka att klara situationen.

Det som förhindrade vad som skulle kunna ha blivit en sådan utveckling var det avtal som förhandlades fram mellan president Yanukovich och oppositionspartiernas företrädare dagen därpå. Och det blev bara möjligt genom den aktiva medverkan av Polens, Tysklands och Frankrikes utrikesministrar.

Avtalet den 21 februari beredde vägen för en samlingsregering, en förändrad författning och presidentval först mot slutet av året. Regimen Yanukovich tvingades till en reträtt, men räddades från ett omedelbart sammanbrott.

Alldeles lätt för demonstranterna på Maidan var det inte att acceptera detta. Och det inte minst mot bakgrund av att hundratalet just hade skjutits ihjäl på Kievs gator. Det krävdes ett mycket direkt agerande inte minst av den polske utrikesministern för att det skulle vara möjligt.

I efterhand är det tydligt att president Yanukovich redan hade gett upp och förberett sin flykt. Något dygn innan hade han börjat lasta värdesaker och förbereda sina helikoptrar.

Men då var detta inte uppenbart.

Och därför blev förvåningen så mycket större när efter det att förhandlingarna mellan president och opposition var avslutade i presidentadministrationens stora byggnad i Kiev någon uppenbarligen beordrade alla säkerhets- och polisstyrkor att helt enkelt försvinna från sina uppgifter.

Historien om detta har fortfarande sina oklara punkter.

Men möjligen var det så att man gjorde detta i förvissningen om att Maidan-oppositionen då med våld skulle storma alla regeringsbyggnader, att detta skulle kunna beskrivas som en ”kupp” riktad också mot avtalet och tjäna som förevändning för att än mer våldsamt ingripande mot dem.

Och det är väl värt att notera att det är just detta som man från Moskva fortfarande envisas med att säga faktiskt hände.

Men så blev det inte.

Trots att alla säkerhetsstyrkor drogs bort bibehölls eller t o m förbättrades ordningen i Kiev. Inga byggnader stormades eller togs över.

Parlamentet fattade i laga ordning det beslut om ändring i författningen som man hade kommit överens om i den stora överenskommelsen, och som president Yanukovich skulle skriva under för att den skulle kunna träda i kraft.

Men då hade hans helikoptar redan lyft från hans smaklösa lyxdacha en bit utanför Kiev.

Han hade uppenbarligen ingen avsikt att göra det som han hade lovat i avtalet. Han flydde – kanske som en del av en plan för an mycket brutal återkomst.

Och ungefär samtidigt tryckte uppenbarligen president Putin i Kreml på knappen för den militära operationen mot Krim. Det var veckan därpå – tidigt på morgonen den 27 februari – som ryska specialstyrkor stormade och tog över det regionala parlamentet i Simferopol.

Men det är värt att notera att den officiella ryska medalj som sedan tilldelades de förband och soldater som deltog i operationen mot Krim sätter den 20 februari som den dag då denna inleddes.

Var det så? Eller har man präglat medaljerna fel? Bägge möjligheterna finns.

När presidenten flytt hade parlamentet i Kiev egentligen ingen annan möjlighet än att utse den nyvalde talmannen också till tjänstgörande president. Någon annan möjlighet att få någon att underteckna det som man hade kommit överens om i den stora överenskommelsen den 21 februari fanns inte.

Och med stöd av en mycket stor majoritet i parlamentet utsågs också i fullt konstitutionell ordning i en ny regering. Betydande delar av denna hade ju flytt mer eller mindre samtidigt med presidenten.

Men allt skedde i anmärkningsvärt lugn och i allt väsentligt fullt konstitutionell ordning. Det är möjligt att man på sina håll hade haft för avsikt att provocera fram en ”kupp”, men därav blev faktiskt ingenting alls.

Det blev en regim som försökte rädda sig med våld, som sedan flydde från sin egen överenskommelse och som beredde vägen fört en främmande makt att med militärt våld ockupera och annektera en del av dess territorium.

Dessa dygn för ett år sedan var dygn som skrivits in i det moderna Europs historia.

Den ryska propagandan mal ut sina lögner om vad som hände.

Men det är så här som det faktiskt var.

Mycket viktiga steg för försvarssamarbete.

STOCKHOLM: Det var ett mycket viktigt dokument om försvarssamarbete mellan Finland och Sverige som presenterades i går i samband med att de bägge försvarsministrarna träffades här i Stockholm.

Att media inte intresserade sig nämnvärt för saken förändrar ingenting alls av den saken.

Det var inte så länge sedan som det var otänkbart i Sverige att öppet diskutera närmare försvarssamverkan med andra länder. Det förväntades vila något absolut jungfruligt över den svenska säkerhetspolitiken, även om vi ju vet att det fanns en djupare verklighet som i vissa avseenden såg annorlunda ut.

Men nu är det annorlunda, och rapporten i går är en viktig byggsten i det stegvisa men radikala systemskifte som skett och sker i vår säkerhetspolitik.

Lite om bakgrunden i denna fråga kan kanske ha sitt intresse.

När alliansregeringen tillträdde 2006 var vi inriktade på att, inom de ramar som då gällde, utvidga inte minst det nordiska säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet.

Den vidare historien om detta handlar mycket om Norge, Sverige och Finland och hade sitt fokus främst i norra Skandinavien och i samarbetet mellan våra respektive luftstridskrafter där.

Men inom denna vidare ram kom samarbetet med Finland att fördjupas alldeles särskilt.

Upprinnelsen ligger egentligen i de olika diskussioner mellan våra bägge länder som kom att föras under det s k Märkesåret 2008. Det var ju då vi mindes kriget 1808-1806 och den gemenskap som under sekler hade funnits mellan våra bägge länder.

Mycket diskret började då samtal mellan de bägge statsministrarnas Fredrik Reinfeldt och Matti Vannanen statssekreterare HG Wessberg och Riisto Volanen.

Detta var under ett längre inledande skede ytterligt diskret och försiktigt, och vi såg ju under åren sedan dess också skiften i Finland som, efter viss osäkerhet, dock ledde till att samtalen intensifierades ytterligare.

Med Sauli Niinistö som president och regeringen under statsminister Alexander Stubb blev det så naturligt att förankra processen tydligare.

Så skedde successivt också här i Sverige.

Det var i slutet av förra året som de bägge försvarsministrarna Karin Enström och Carl Haglund beslutade att gå från dessa samtal till mer konkreta och förankrade samtal mellan försvarsledningarna. Och i början av maj undertecknades en aktionsplan och en mer konktrt studie beställdes.

Och det är resultatet av denna som presenterades, med viss försening, i går.

För oss var det en självklarhet att informera också den dåvarande oppositionen om dessa överväganden och detta arbete. Så skedde under våren när Stefan Löfven, Urban Ahlin och Peter Hultqvist informerades relativt detaljerat om såväl samarbetet diutintills som tankarna längre fram.

Jag nämner detta för att det är viktigt att säga att de steg som redovisades i går är resultat av en relativt lång och i våra bägge länder politiskt väl förankrad process.

Det som mycket försiktigt och diskret inleddes under Märkesåret 2008 – när vi ju bl a hade ett gemensamt sammanträde mellan Sveriges och Finlands regeringar i Tavastehus – har nu lett till ett kvalitativt viktigt nytt steg i våra relationer.

Försvarsminister Peter Hultqvist underströk i samband med presentationen i går att vi fortfarande är en militärt alliansfri nation, och det är självklart ett riktigt konstaterande.

Den som läser den gemensamma rapporten ser dock vad som är möjligt att göra i försvarssamarbete utan att detta förhållande ifrågasätts. Inom ramen för en fortsattr militär alliansfrihet finns ett betydande utrymme för ett fördjupat militärt samarbete med olika länder.

Ser man vidare, och återgår till var denna process också började, är det tämligen självklart att vi har ett motsvarande intresse av ett motsvarande samarbete i första hand med Norge.

Om det med Finland kommer att vara de marina frågorna kring Östersjön som står i fokus blir det med Norge nog snarare de luftoperativa möjligheterna kring nordliga Norden som kommer att dominera. Men ingenting skall egentligen vara uteslutet i någon av dessa, eller andra, samarbeten.

Ett mycket betydelsefullt steg som vi tog tidigt i denna process, och alldeles självklart också informerade riksdagen om, var att koppla upp oss mot Nato:s integrerade system för luftövervakning med möjlighet att utbyta information om luftläget från våra respektive sensorer.

Finland gjorde samma sak, och genom Nato:s system kan nu Finland och Sverige utbyta luftlägesinformaton. I detta system finns självfallet också de avancerade radarstationerna i de tre baltiska länderna.

För vårt land ökar dessa olika steg de konkreta möjligheterna att hantera olika möjliga utmaningar i vår del av Europa och att leva upp också till de säkerhetspolitiska formuleringar som den nuvarande regeringen gjorde till sina i utrikesdeklarationen nyligen.

Så det är viktiga steg. Till och med mycket viktiga steg.

Det mesta ser värre ut

STOCKHOLM: Arbetsdag hemma också denna dag, och det kan sannerligen behövas lite då och då.

Inbjudningar som måste hanteras. En och annan artikel som måste skrivas. Samtal man skjutit på alldeles för länge.

Också lite ren administration. Att vara sig själv kräver ju lite mer inte minst i det avseendet.

Gårdagen handlade mycket om att med olika företrädare för svenskt och nordiskt näringsliv diskutera globaliseringens möjligheter och geopolitikens faror. Och balansen dem emellan.

På eftermiddagen var det en diskussion som fördes mot bakgrund av inte minst diskussionerna i Davos för några veckor sedan.

Och till den kom bl a Finlands f d statsminister Esko Aho och USA:s f d utrikesminister Madeleine Albright. Den förre har jag dessvärre inte träffat på ett tag, men med den senare umgicks jag ju i München för någon helg sedan.

Det säger sig självt att även detta blev en diskussion som kom att föras mycket i ljuset av Ryssland och dess aggression mot Ukraina.

Vad kommer detta långsiktigt att betyda?

Självfallet fanns det de som hoppades på att det senaste avtalet i Minsk skulle innebära att konflikten nu kunde falna bort. Andra – och till dem hörde såväl Madeleine Albright som jag själv – var nog dessvärre lite mindre hoppfulla på den punkten.

I dag förefaller den fortsatta ryska offensiven mot den ukrainska staden Debaltseve ha intensifierats med en allt svårare situation för försvararna i den nog delvis avskurna fickan.

Någon vapenvila har det sannerligen inte varit.

Under förhandlingarna i Minsk lyckades president Putin skjuta upp vapenvilan ett antal dygn i förhoppningen att hans styrkor intill dess skulle lyckas inta Debaltseve.

Det lyckades inte, och nu ser vi att den militära avsikten att erövria knutpunkten är viktigare än den politiska respekten för den överenskomna vapenvilan.

Det säger sig självt att detta är ett illavarslande, om än inte alldeles överraskande, tecken.

Bortom utmaningarna i östra Europa finns det all anledning att också följa utvecklingen i vårt södra grannskap med tilltagande oro.

Situationen i Yemen spetsas till allt mer, och en diskussion i FN:s säkerhetsråd i söndags försökte uppmana till en återgång till den överenskomna ordning som den politiska processen under ledning av Gulf-staterna ledde fram till i november.

Men utsikterna för detta förefaller för dagen små. Jag föreställer mig att oron i den nya ledningen i Riyadh är mycket stor, och att det där övervägs olika optioner med anledning av utvecklingen.

Situationen i Libyen har också, trots FN:s pågående fredsansträngningar, spetsats till ordentligt. Som sista västland stängde Italien sin ambassad och evakuerade sina medborgare från landet.

Den bestialiska avrättningen av 21 egyptiska kopter av en fundamentalistisk grupp ledde så i går till att Egypten slog till med flyganfall mot mål associerade med ISIL i staden Derna, och att man i dag begärt att FN:s säkerhetsråd ger ett mandat för militära operationer mot landet.

Säkerhetsrådet kommer att mötas i morgon för att diskutera situationen i landet.

Något mandat för väpnad insats blir det dock sannolikt ingenting så länge det finns minsta hopp om att de pågående fredansträngningarna skall ha någon utsikt till framgång, men hur situationen utvecklas om så inte skulle bedömas vara fallet är möjligen en annan fråga.

För Egypten utvecklas nu Libyen till ytterligare ett säkerhetshot – regimen i Kairo har ju också varit duktig på att skapa inhemska sådana. Och det kommer att få konsekvenser.

ISIL har ju redan förkunnat ”regioner” av sitt kalifat såväl i delar av Libyen som på Sinai-halvön.

Så dessvärre innebär också de senaste dygnens utveckling en bekräftelse på att vi lever i en farligare tid.

Och då är det självfallet viktigt att också vår säkerhetspolitik sköts med en styrka och skärpa som inte riskerar att ge upphov till missförstånd eller skapa oklarheter.

Förtroendet för det globala nätet

LONDON-STOCKHOLM: Ute på den engelska vackra landsbygden har vi nu under helgen haft möte med den globala internet-kommissionen.

Och tyngdpunkten i våra diskussioner denna gång har legat på den förtroendekris som olika diskussioner om övervakning och ingrep i kryptering och anonymitet lett till.

Diskussionen kring dessa frågor svänger förvisso fram och tillbaka.

Efter attackerna i Paris – och nu den hemska upprepningen i Köpenhamn – talas det åter om övervakning och kontroll på ett sätt som är annorlunda än när ordet Snowdon dominerade samtalen.

Men det är viktigt att återvinna förtroendet för det globala nätet och dess användning, såväl vad gäller skydd av privatlivet som skydd av samhället mot bild och övergrepp.

Vi hade konstruktiva och intressanta diskussioner om detta, och kommer att redovisa våra närmare slutsatser inför den stora internationella cyberkonferens som äger rum i Haag i mitten av april.

Och vår nästa sammanträde med kommissionen äger rum just i Haag dagarna omedelbart före denna.

Frågor om cybersäkerhet har ju också fått en ny aktualitet under den senaste tiden.

Vi ägnade en del tid åt olika aspekter på den nordkoreanska attacken mot Sony, liksom vad som hände därefter, och de olika konsekvenser denna utveckling kan komma att få.

Och samtidigt hade ju president Obama ett stort möte om cybersäkerhetsfrågorna på Stanford-universitetet i Californien. Självfallet diskuterade vi också de förslag som kom fram där.

Också de diskussionerna kommer vi att fortsätta i Haag, och då också se närmare på vad som kan göras för att minska riskerna för olika cyberkonflikter eller t o m cyberkrig.

Vi ser ju en revolution i ökat beroende av de allt mer integrerade globala nätverken, men samtidigt som detta ju skapar enorma ekonomiska och sociala möjligheter blir vi självfallet också mer utsatta för olika typer av risker och attacker.

Mötet i England gav också möjlighet till spännande redovisningar på olika områden. Vi ägnade t ex betydande tid åt de utmaningar som ligger i det som kallas ”deep Web” och dessutom ”dark Web.”

Här finns inte bara dissidenter som vill skydda sig mot auktoritära regimer försök till avlyssning och kontroll, utan också mycket som har helt andra anledningar att undvika ljus och öppenhet.

Efter mötet i Haag fortsätter vårt arbete under året med inplanerade möten i Afrika, Indien och Brasilien.

Arbetet kommer sedan att avslutas och redovisas kommande vår.

Nu blir det för mig en vecka hemma i Stockholm, vilket kommer att bli skönt efter de senaste veckornas rätt intensiva resande i olika sammanhang.

Och det blir arbete såväl med fortsättningen av dessa nätfrågor som med mycket annat.

I kväll är jag t ex med i Agenda i SVT för att kommentera utvecklingen mellan Ryssland och Ukraina efter det s k Minsk 2-avtalet.

Och säkert kommer det också att handla om hur denna konflikt kommer att fortsätta att utvecklas – och vad det betyder också för oss.

Frågetecknen efter mötet i Minsk

LONDON: Efter en dag hemma är jag nu här i London för att i dag och i morgon ha möte med den globala kommissionen för internet.

Och av kommer att återkomma till de frågorna.

Men först är det nödvändigt att kommentera gårdagens händelser om och kring Ukraina.

Den goda nyheten var självklart överenskommelsen mellan den ukrainska regeringen och IMF om ett omfattande både reform- och stödprogram för den ukrainska ekonomin för de kommande åren.

Omedelbart handlar det om ca 15 miljarder dollar, men IMF-chefen Lagarde talade om att det kunde komma att röra sig om närmare 40 miljarder dollar.

Självfallet är riskerna i den situation Ukraina befinner sig i betydande, och det underströks också i samband med att avtalet presenterades.

Men i Kiev sitter i dag en regering mycket tydligt inriktad på att genomföra de olika reformer som är en förutsättning för att ett program som detta skall fungera.

Påpekas bör att denna överenskommelse också måste godkännas av staterna i IMF:s styrelse, och att till denna krets självfallet hör också Ryssland. Som det i dag ser ut är det dock inte sannolikt att de kommer at försöka att motsätta sig överenskommelsen.

Om detta var den goda nyheten måste bedömningen av det som kom ut efter 16 timmar av överläggningar i Minsk med nödvändighet bli något annorlunda.

Från Ukrainas sida var man först och främst intresserad av en omedelbar vapenvila – det ryska militära trycket är hårt – medan jag utgår från att Tyskland och Frankrike insisterade på ett genomförande av det ursprungliga Minsk-avtalet från september förra året.

Från rysk sida var rimligen intresset nu att konsolidera sin mini-stat och att fortsätta att destabilisera Ukraina genom att också försvåra dess europeiska vägval.

Någon omedelbar vapenvila blev det inte, utan denna sköts på till natten mellan lördag och söndag.

Anledningen är att Ryssland intill dess vill fullborda sin militära offensiv kring Debaltseve, och totalt inringa och besegra de ukrainska trupper som finns där.

Och man kommer, med all sannolikhet, att satsa de militära resurser som krävs för att uppnå detta. Det är viktigt inte minst för konsolideringen av den samlade enklaven, och skapar dessutom ett klart bättre utgångsläge för fortsatta offensiva operationer längre fram.

Hur detta kommer att utfalla i detalj återstår att se.

Möjligen kommer man att erbjuda inneslutna ukrainska trupper en ”korridor” för att ta sig ut, men försök i den riktningen i samband med den ryska storoffensiven i augusti slutade med en bokstavlig massaker.

Och de politiska effekterna i Kiev av en sådan utveckling är sannolikt betydande.

Om vapnen verkligen kommer tystna vid midnatt i morgon förblir dock en öppen fråga. Erfarenheten av situationer som denna – och jag har dessvärre en del sådan – är inte alldeles uppmuntrande.

Vid sidan av åtagandet att dra bort artilleri och raketartilleri återstår så de mer politiska och ekonomiska delarna av avtalet.

Från EU:s sida har grundläggande krav hela tiden varit att Ukraina återfår kontrollen över sin statsgräns, och att alla ryska trupper och enheter dras bort från landet.

Dessa grundläggande krav har nu devalverats åtskilligt.

I teorin skall det senare gälla från det kommande årsskiftet, men endast under förutsättning att en lång rad andra saker skett, och att de skett på ett sätt som separatisterna och därmed Moskva godkänt.

Därmed har man lagt beslutet om genomförandet av detta grundläggande krav i händerna på de som hela tiden motsatt sig det, och därmed måste nog bedömningen av om huruvida det kommer att genomföras eller ej bli påtagligt dyster.

Kremls huvudintresse är nu nog närmast att konsolidera sin enklav i Ukraina, och för detta ger avtalet nu betydligt bättre förutsättningar.

Lokala val skall hållas, vilket i princip självfallet är bra, men så mycket kring dessa är så oklart att det finns anledning att ha ett betydande frågetecken inför vad de kommer att innebära.

För ett rimligt val krävs vissa rimliga förutsättningar.

En överenskommelse om en röstlängd är tämligen grundläggande, och redan här är det lätt att se problem. I dag finns det sannolikt fler medborgare från dessa områden utanför dem än i dem, och hur kommer dessa möjligheter att rösta att hanteras.

En annan förutsättning är ett mer eller mindre fritt mediaklimatet.

Nu har man i avtalet gått med på att återställa vissa finansiella funktioner och betalningar från Kievs sida i dessa områden, vilket utan tvekan hjälper till med konsolidering av enklaven, men avtalet innehåller ingenting om att återställa t ex ukrainsk eller annan TV i området. Just nu är det bara häftigt propagandistiska ryska kanaler

Till bilden skall så läggas att avtalet legitimerar enklaverna att upprätta sin egen ordningsmakt. Man använder ordet ”folkmilis”. Och de ges också makten över den samlade rättsapparaten.

Att detta blir en starkt ryskt styrd säkerhetsfunktion behöver man nog inte tvivla på, och att det kommer att ha sin inverkan är tämligen uppenbart.

Enklaven är ju i dag ett rättslöst område styrt närmast som ett gangstervälde. Risken är ju nu att detta genom avtalets formuleringar legitimeras.

Klassiskt maktövertagande sker ofta genom att skaffa sig kontroll över dels media och dels rätts- och polisväsende. Den som helt och fullt har dessa i sina händer har i allmänhet den totala makten.

Och vad som inte står respektive vad som står i avtalet går nu tydligt i denna riktning.

Överläggningar om lokalvalen skall inledas inom ett par veckor, och det stipuleras att de skall ske under övervakning av OSCE:s valövervakningsorgsnisation ODHIR. Det är, mitt i det hela, dock positivt.

Bestämmelserna om en ny konstitution för Ukraina är både tydliga och vaga. En helt ny konstitution? Till slutet av detta år? Så går knappast en seriös författningsprocess till i något land, och bör för övrigt inte göra det heller.

Och det ges intrycket att denna nya konstitution måste tillkomma i någon form av överenskommelse med de icke närmare definierade företrädarna för den rysk-kontrollerade enklaven. Här ges Moskva i så fall en massiv möjlighet till inflytande.

Oklarheterna i överenskommelsen är således många, och rör dessutom tämligen avgörande punkter.

Att inte minst förbundskansler Angela Merkels kommentarer kring den var påtagligt nedtonade är inte förvånande.

Och jag såg nu på morgonen att Finlands statsminister Alexander Stubb hade blivit mer oroad för fortsättningen efter att på EU-toppmötet hört från förhandlarna själva.

Därmed är avtalet – om det någonsin hade varit möjligt – knappast någon lösning på konflikten. Möjligen kan det sägas att det ger vissa ramar för konfliktens fortsatta förlopp.

Noteras bör också att det handlar om två dokument.

Ett mycket allmänt med de olika presidenterna som bl a återkommer till konstiga ryska föreställningar syftande till att sabotera frihandels- och adsocieringsavtalet mellan EU och Ukraina.

Och sedan det i alla fall något mer detaljerade, men fortfarande mycket ofullkomliga dokument som undertecknats på lägre nivå och ty följande inte har riktigt samma kraft och betydelse.

En dag av minnen och avsked i Berlin.

BERLIN-STOCKHOLM: I dag blev det en resa till Berlin för ett vara med och representera Sverige när Tyskland tog sitt farväl av f d presidenten Richard von Weizsäcker.

Och det gjorde jag gärna.

Han var en imponerande och historisk gestalt, och det speglades väl i de olika talen som hölls i den stora domen i Berlin.

Först en kyrklig gudstjänst. Von Weizsäcker var djupt engagerad i den evangeliska, d v s protestantiska, tyska kyrkliga traditionen.

Sedan omedelbart en statsceremoni med officiell talarstol bredvid domens högaltare. Först presidenten Gauck och sedan företrädare för så gott som alla politiska riktningar i förbundsrepublikens liv.

Och till sist stor militär ceremonin utanför i det avspärrade centrala Berlin.

Och allt vad som tänkas kunde av Tyskland var alldeles självklart där.

Den som trodde att Angela Merkel skulle sitta i förhandlingar i Minsk med Vladimir Putin hade fel – att vara med om varje del av detta var hennes första prioritet denna dag.

Det var tal fyllda av Tysklands historia.

President Gauck påminde om att von Weizsäcker fötts i ett Tyskland som sträckt sig från Aachen till Königsberg, blivit president i ett som inte ens omfattade Wittenberg och den Wilhelmsstrasse i Berlin där hans far arbetat, men sedan blivit det återförenade Tysklands första president.

Och alldeles självklart fanns kriget med.

Den unge von Weizsäcker var soldat i det polska fälttåget från världskrigets första dag. Och hans bror stupade alldeles nära honom på dess andra.

Han kom från en aristokratisk tysk tradition. Och i kretsen av hans vänner fanns de som kom att avrättas för delaktighet i det misslyckade attentatet mot Hitler den 20 juni 1944. Den årliga ceremonin till deras minne var han varje år en del av.

Efter kriget försvarade han sin far vid krigsförbrytarrättegången i Nürnberg. Denne hade ju varit kabinettssekreterare i det Tredje Rikets utrikesministerium. Han frikändes.

Sin politiska karriär gjorde han inom CDU. Hans roll där var inte alltid okontroversiell. Försoningen med länderna och människorna i det östliga Europa var alltid viktig för honom, och han blev trots kritik från andra håll ett stöd för Willy Brandts östpolitik.

Men i talen i dag var det många som återkom till Die Rede – Talet med stor bokstav – som han höll som president inför den tyska förbundsförsamlingen 1985 på dagen 40 år efter Hitlertysklands ovillkorliga kapitulation.

Och det var verkligen ett stort tal. Jag minns det väl, och lyssnade åter en på det härom veckan.

Nu återkom centrala delar av det gång på gång i dagens ceremonier.

Om hur den för många tyskar rent mänskligt plågsamma kapitulationen trots allt hade varit en befrielse från barbariet. Om de tyska mödrarnas och kvinnornas lidande.

Det sades att Die Rede och Willy Brandts knäfall i ghettot i Warszawa var de starka händelser som försonade Tyskland med sin historia, och som kanske också fullt ut försonade det övriga Europa med Tyskland.

Och mycket annat passerade också i dessa tal.

Hur han rest till och talat till människorna i Luthers Wittenberg under DDR-diktaturen. Hur han talade till många tusen i och utanför Gedächtniskirche i dåvarande Västberlin två dagar efter murens fall. Hur han försökte hela nationen också efter de djupa trauman som RAF:s mord och terrorattentat ledde till.

Några av mina tyska vänner från ungdomspolitikens dagar var hans medarbetare under presidenttiden, och självfallet träffades vi åter denna dag.

Men jag lärde känna Richard von Weizsäcker mer senare efter det att han lämnat den aktiva politiken.

Han var t ex en mycket engagerad del av bl a den oberoende Balkan-kommission som för mer än ett decennium sedan försökte skissera nya vägar för den europeiska politiken i detta konfliktfyllda område.

Det var med honom ett Tyskland som försvann. Han hann med att bli 95 år gammal.

I dag finns inte längre någon med den historiska spännvidd och såväl intellektuella som moraliska djup som han representerade.

Han var en del av formandet av det moderna Tyskland, men hade sin egen bakgrund snarast i det Tyskland som försvann i och med det första världskrigets katastrof.

Nu bär det åter hem till Stockholm.

Där har det varit utrikespolitisk debatt i riksdagen. Och mer eller mindre sedvanlig utrikespolitisk deklaration.

Men viktigare än inhemskt moraliserande över avtal med Saudiarabien är nu att utrikespolitiskt följa med vad som kan komma ut ur de viktiga samtalen borta i Minsk.

Det kommer också att prägla diskussionerna på mötet med EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel. Och dit har nu också Ukrainas president Poroshenko bjudits för att redovisa sin syn.

Ett utomordentligt initiativ.

Mellanlandning och diskussion i Bryssel.

BRYSSEL-STOCKHOLM: Nu sitter jag på sista planet hem från Bryssel efter denna dag som ju började med lite mer avspänd frukost i München efter de laddade dagarna där.

Mitt huvudsakliga ärende i Bryssel var att medverka vid en diskussion om den europeiska utrikespolitiken under det gångna året.

Utgångspunkten var, som jag skrivit om tidigare, ECFR:s s k Scorecard som ju åter rankar Sverige som ett av de länder som lyckats bäst när det gäller att ha inflytande i Bryssel på den samlade europeiska politiken.

Man kan alltid diskutera hur rättvist detta i sina enskildheter är, men självfallet har vi anledning att vara nöjda med att detta är den bedömning som görs.

Och förvisso var det så att vi i alliansregeringen under våra år såg det som viktigt att göra ett tydligt avtryck i diskussionerna i Bryssel.

Vi ville spela i en lite högre division än vad bara väg storlek skulle berättiga oss till.

Bakgrunden var ju också att vi bedömde det som viktigt att EU tog ett större ansvar för fred och stabilitet i vår del av världen och skaffade sig en tydligare röst i världen i olika frågor.

På sina håll tyckte man att vi i stället skulle ha satsat på arbete i FN.

Men för det första förskjuter inte det ena det andra och för det andra är det nog så att vi nog aldrig kan räkna med att styra utvecklingen i FN:s säkerhetsråd.

Där bokstavligen dikteras besluten – eller frånvaron av sådana – av de fem permanenta medlemmarna.

Nu blev det en intressant diskussion under någon timma tillsammans med bl a Polens och Danmarks utrikesministrar Grzegorz Schetyna och Martin Lidegaard och en hel del andra som arbetar med dessa frågor i Bryssel.

Och vi var alla eniga om att 2014 varit ett år när avgörande nya utmaningar tornat upp sig för oss. Att EU hade klarat det hyggligt innebar inte att vi inte kunde ha gjort det bättre.

Vi borde tidigare och tydligare ha fokuserat på att hjälpa och stödja Ukraina, och vi måste fortfarande satsa mer på att möta det ryska propaganda- och desinformationskriget.

Och vi måste utforma en långsiktig politik för Ryssland som utgår från det Ryssland som faktiskt finns snarare än det Ryssland vi skulle önska fanns.

Skillnaden mellan dem håller ju dessvärre på att bli allt större.

Viktigt är ju att också i övrigt forma en mer långsiktig och strategiskt driven politik.

När Federica Mogherini talade i München i går lyfte hon fram det arbete med att först ta fram en strategisk utvärdering och sedan en global strategi som Europeiska Rådet i december gav henne mandat till.

Och det gick ju tillbaka till ett av de initiativ som Sverige drev under de senaste åren, och som Italien när Federica var utrikesminister där också anslöt sig till.

Det blir ett viktigt, men säkert inte alldeles enkelt, arbete. Fortfarande finns det nog de som hellre talar om det Ryssland vi önskar än om det Ryssland vi har.

Och ser vi söder och sydost om EU är ju utmaningarna också ökande.

Jag ser t ex att mötet med EU:s utrikesministrar i dag också diskuterade utvecklingen i Libyen, och enades om slutsatser som självfallet var förnuftiga, men där måhända läsekretsen i landet självt kan komma att vara lite för begränsad.

I FN:s regi pågår nu förhandlingar i syfte att försöka hitta en politisk väg framåt innan landet fullständigt faller samman.

Kommer det till någon form av avtal måste EU självfallet vara berett att med all den kraft man har försöka säkra dess genomförande.

Dagens blickar har dock till stor del varit riktade mot Washington och samtalen där.

Och jag hoppas att man också i Moskva lyssnade när president Obama sade att han ”ännu inte” hade fattat något beslut i den inte minst i München i helgen diskuterade frågan om försvarsmateriel till Ukraina.

Det är en klok linje i detta läge.

Skulle Moskva få intrycket att regeringen i Athen kommer att blockera alla möjliga beslut om sanktioner och andra regeringar blockera varje stöd med försvarsmateriel till Ukraina skulle självfallet möjligheterna för en rimlig lösning vid det möjliga mötet i Minsk på onsdag försvagas.

Och därmed skulle sannolikheten för en militär lösning av konflikten öka.

Medan olika EU-ledare hela tiden upprepar att det inte finns någon sådan fruktar jag att det finns de i Moskva som faktiskt har en annan uppfattning.

Att blockera den optionen för dem är en viktig förutsättning för den politiska lösning vi alldeles självklart eftersträvar.

Nu har jag några dagar av arbete i Stockholm framför mig. Det kommer att behövas.

Och inriktar mig lite mer på det globala nätets allt viktigare frågor inför diskussioner i London under den kommande helgen.

Dygn av diskussion och diplomati i München.

MÜNCHEN: Den stora säkerhetskonferensen här har nu avslutats, även om det för min del återstår en middag i lite mindre krets här innan det bär vidare i morgon.

Och det var med all säkerhet den mest dramatiska och laddade av dessa konferenser under det halva sekel de organiserats.

I centrum stod Ryssland och Ukraina, även om många av de övriga utmaningar vi står inför också diskuterats.

Förbundskansler kommer hit mer eller mindre direkt från överläggningar med president Putin i Moskva, men var osäker på om dessa skulle kunna föra till den återgång till respekt för Minsk-avtalet som är en förutsättning för att konflikten inte skall förvärras ytterligare.

Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov gjorde ett framträdande som förvisso kommer att kommas ihåg.

Utan att yttra ett enda ord på engelska – han behärskar det språket närmast till fulländning – levererade han på ryska den ena bredsidan efter den andra mot USA och EU.

Och det var med argument och s k fakta mer förvridna och förvanskade än vad som brukar vara fallet. Det gällde förvisso när han diskuterade Ukraina, men när han gav sig in på Tysklands situation brast tålamodet hos delar av publiken och man började öppet skratta åt honom.

Det var knappast passande i ett sammanhang som dessa, men visade tydligt att om hans avsikt hade varit att vinna någon förståelse för ryska synpunkter i alla fall i tysk opinion så misslyckades detta totalt.

I en efterföljande panel tog Polens nuvarande talman Radek Sikorski lugnt på punkt efter punkt upp och dementerade de påståenden som Sergey Lavrov kom med om vad som hände i Kiev för snart ett år sedan.

Lavrov talade om en ”kupp” och att då regeringsbyggnader stormats och att människor dödats.

Men så var det inte.

President Yanukovich flydde från sin post och övergav den överenskommelse som just hade ingåtts. Och i lugn och konstitutionell ordning tillsattes en ny regering och förbereddes ett nytt presidentval.

President Poroshenko gjorde senare ett viktigt framträdande som fokuserade på vad man gjort för att genomföra Minsk-avtalet och kraven på ett omedelbart och ömsesidigt slut på alla strider.

Men detta accepterar inte de s k separatisterna.

De vill med militär makt utvidga det territorium de på ett eller annat sätt kontrollerar. Och medan Moskva kontrollerar dem gör de uppenbarligen ingenting för att stoppa dem.

I dag har det per telefon skett överläggningar mellan Kiev, Moskva, Berlin och Paris.

Och de resulterade i beslutet att Petro Porosjenko, Vladimir Putin, Angela Merkel och Francois Hollande kommer att träffas i Minsk på onsdag gör att försöka att överbrygga de djupa klyftor som fortfarande finns.

Det blir därmed en vecka av diplomati som kommer att även fortsatt domineras av denna kris.

I morgon måndag befinner sig Angela Merkel i Washington för att direkt med president Obama diskutera den fortsatta politiken, och det är också med den bakgrunden hon på onsdag beger sig till Minsk.

Därefter åker såväl hon som andra EU-ledare på torsdag och fredag till ett informellt toppmöte som i ljuset av den utveckling vi kommer att se under de närmaste dagarna mycket väl kan komma att domineras av kriget mellan Ryssland och Ukraina.

Lite Athen och dess avsteg för nödvändig reformpolitik kommer det dock säkert också att bli.

I mer informella samanhang här i München är det självfallet så att det diskuterades åtskilligt om vart Ryssland är på väg och vilka konsekvenser detta kommer att få på vår politik.

Och de allra flesta var av den uppfattningen att det handlar om en förändring som vi kommer att få leva med under betydande tid framöver. Att detta får konsekvenser för vår politik säger sig självt.

Men åtskilligt annat har också diskuterats.

Själv har jag varit aktiv i olika diskussioner om globala nätfrågor och cybersäkerhet. De växer hela tiden i betydelse.

Kommande helg är det dessutom möte i London med den Global Commission on Internet Governance som jag leder, och det finns ett betydande intresse för vårt arbete.

Denna dag vidgades agendan för mötet en hel del. Irans utrikesminister Zarif, som suttit i frekventa överläggningar med USA:s John Kerry här under de senaste dygnen, talade om sina förväntningar inför ett möjligt avtal i de nukleära frågorna.
Lyfter
Än är man dock inte där – och i tämligen breda kretsar såväl i Teheran som i Washington är mission mot den andra sidan och vad ett avtal skulle kunna komma att innebära fortfarande massiv.

Om detta går att övervinna är forfarande en öppen fråga.

Som sista punkt på det officiella programme hade vi så Afghanistans nye president Ashraf Ghani, som med sedvanlig stringent presenterade delar av detta program.

Och samtalet med honom fortsatte så på en informell lunch i betydligt mindre krets. Detta år blir utomordentligt viktigt för landets möjligheter att stå på egna ben.

Mycket annat skulle kunna sägas – och på Twitter har jag mer löpande försökt att ge en bild av delar av det som tilldragit sig under denna laddade helg här.

Viktigt att säga är att jag dessvärre tror att alla de som deltagit i denna helg nu återvänder till sina olika delar av Europa och världen betydligt mer bekymrade över den globala politiska situationen.

Så har det knappast varit under tidigare år.

Och några av oss frågade varandra hur situationen kommer att vara när vi ses här igen om ett år. På den frågan finns det inget bra svar.

I morgon åker jag vidare till Bryssel för att vara med i en paneldiskussion där i samband med att European Council on Foreign Relations presenterar sin årliga utvärderingar av EU:s och olika EU-länders utrikespolitik.

Men sent i morgon kväll hoppas jag i alla fall vara hemma i Stockholm igen.

Kan defensiva vapen till Ukraina stärka diplomatin?

MÜNCHEN: Den 51:a stora säkerhetskonferensen här domineras till stor del av diskussioner om hur Ryssland och dess agerande gentemot Ukraina skall hanteras.

Och den sker ju i alla fall i dag parallellt med ansträngningar på högsta nivå i Moskva.

Men självfallet är det många andra frågor som kommer att förbi.

När jag skriver detta diskuterar t ex Nato:s överbefälhavare möjligheterna att hantera vad som kallas hybridkrig i Europa men samtidigt pågår några trappor upp överläggningar mellan USA:s och Irans utrikesministrar.

På många håll upprepas, och det med rätta, att vi måste söka en diplomatisk lösning på konflikten i Ukraina. Men problemet just nu är att den ryska taktiken uppenbarligen opererar med en annan syn på detta.

I september uppnåddes avtalet i Minsk efter det att interventionen med reguljära ryska trupper i augusti de facto hade besegrat de ryska ansträngningarna.

Men nu är det uppenbart att man på rysk sida vill åstadkomma mera än vad som fanns i det Minsk-avtal som man i alla fall inte respekterar.

Och därmed har frågan uppkommit i främst den anerika ska debatten om det inte är lämpligt att förse Ukraina med vissa strikt defensiva vapen.

Det talas t ex om pansarvärnsvapen för att kunna försvara de positioner som Ukraina har.

Själv har jag tidigare varit skeptisk till detta, men nu är vi i ett läge där jag tror att i alla fall diskussionen om detta snarare stärker de diplomatiska ansträngningarna.

Mycket avgörs självfallet av vad som kommer ut ut samtalen i dag i Moskva. Håller planerna kommer förbundskansler Merkel att komma hit i morgon, och då får vi en klarare bild av hur läget är.

Men skulle det bli ett totalt sammanbrott är det nog sannolikt att diskussionen kommer att röra sig i riktning mot att vissa länder börjar att leverera mer potent försvarsmateriel till Ukraina.

Det sägs i debatten att Ryssland hur som helst kommer att ha den militära styrkan att besegra Ukraina. Och det är korrekt.

Men med starkare defensiv förmåga skulle det kräva betydligt större militära insatser från rysk sida, och den eventuella aggressionen skulle då bli mycket tydligare med uppenbara konsekvenser för de övriga motåtgärder som skulle bli aktuella.

Och därmed skulle möjligen förutsättningarna att begränsa en möjlig rysk fortsatt offensiv vara bättre.

Därmed stärks ju faktiskt också förutsättningarna för de diplomatiska ansträngningarna – svaghet på den ukrainska sidan försvagar ju dessa.

I dagens Frankfurter Allgemeine Zeitung har jag intervjuats om detta och andra aspekter på säkerhetsläget, och det har blivit en hel del intervjuer i övrigt med främst tyska media.

Men under kvällen fortsätter diskussionerna. Och morgondagen kommer med all säkerhet att bli än intressantare – då kommer vi att veta lite mer om samtalen i Moskva just nu.

Nordliga perspektiv på Ryssland

KIRKENES-OSLO: Det blev en ytterligt arla avfärd från Trondheim i går på morgonen för att flyga söderut till Oslo för att kunna ta det dagliga direktflyget hit till Kirkenes.

Och framme här blev det snabb lunch med utrikesminister Börge Brende innan Kirkeneskonferensen inleddes.

Senast jag var här var i juni 2013 när jag som utrikesminister var med och firade att det då var tjugo år sedan vi lanserade Barents-samarbetet.

Förväntningarna på vad som skulle vara möjligt var höga när det lanserades, och även om åtskilligt uppnåtts, var det nog trots allt så att saker kom att utvecklats långsammare än vad vi hade hoppats på.

Men för två år sedan var perspektiven ändå mer optimistiska än vad de är i dag.

Det senaste året har sett såväl en dramatiskt fall i de råvarupriser som betyder mycket för denna region – mineral och malm liksom olja och gas – och till detta kommer självfallet alla de problem som hänger samman med den förändrade ryska politiken med aggressionen mot Ukraina i centrum.

Men vissa positiva siffror noteras dock.

Antalet turistnätter i den nordligaste och östligaste delen av Norge ökade med 10% under det gångna året, och utrikesminister Börge Brende kunde också konstatera att den viktiga norska exporten av fisk ökat med 12% trots de ryska sanktioner som den ju drabbats av.

Murmansk-regionens guvernör Marina Kovtun gjorde det bästa möjliga av situationen och talade om nya gruvprojektet, turistsatsningar och förhoppningar om olja och gas.

Att regionens ekonomi blivit hårt ansträngd under det senaste året var kanske inte hennes främsta uppgift att tala om.

De nordliga regionerna är viktiga för Ryssland. Här lever bara 2,5% av det väldiga landets befolkning, men här generas ca 12% av dess BNP, med hitintills främst gasen från västra Sibirien dom viktigast men också med andra stora tillgångar.

Min uppgift på konferensen var att ge det lite bredare perspektivet på relationerna mellan främst EU och Ryssland, och det gjorde jag enligt samma linjer som i Trondheim i går.

Jag skall försöka lägga upp en länk till den texten.

Och jag var tydlig med att den kris vi nu har kommit in i genom Rysslands förändrade kurs med all sannolikhet skall ses som någonting som inte kommer att försvinna i första taget.

Att det påverkar utsikterna för samarbetet också här är uppenbart.

För ett år sedan var det 30.000 passager vid gränsstationen vid Storskog några kilometer härifrån – där går vägen till Murmansk – men denna januari har siffran sjunkit till ca 20.000.

Och det är främst en stark minskning av ryska medborgare som kommer till Norge. Med rubelns dramatiska fall har det helt enkelt blivit för dyrt. Nu är tränstrafiken mest norrmän som åker över för att köpa billigare bensin i Nikel.

Det blev spännande diskussioner såväl i går kväll som i dag på förmiddagen om såväl utvecklingen i Ryssland som förutsättningarna gör samarbete och utveckling i denna del av Arktis-regionen.

Att perspektiven nu är påtagligt mycket mer dämpade innebär ju inte att den långsiktiga visionen måste överges.

Östra Finnmark, som det heter, är en region med sin speciella historia. Här ligger inte bara Finland nära, utan än mer alldeles självklart Ryssland. Det är 160 km till Murmansk längs en väg jag åkte gör några år sedan.

Men en viktig del av historien är alltid andra världskriget.

Kirkenes var banområde för det tyska anfall mot Murmansk som fastnade vid Litsa-floden, och östra Finnmark blev sedan ett område som först befriades av Röda Armén för att sedan – unikt i Europa med undantag för Bornholm – befrias från den i och med att den fredligt drog sig tillbaka.

Besök i dessa nordliga regioner bjuder alltid på sina särpräglade upplevelser.

I går kväll inleddes så en kulturfestival.

Det började med att i mörker och bitande kyla en fransman dansade med en grävmaskin till klagande sång av en dam från Nya Zealand.

Efter förfriskningar och värme invigdes så en utställning av olika konstverk. Också detta utomhus i 20 graders påtagligt bitande kyla med rundvandring i mörkret till de olika objekten.

Och vi avslutade kvällen med en liten utställning syftande till att återupprätta den lokala filbunke-kulturens möjligheter.

Allt har – tro det eller ej! – son charm.

Nu återvänder jag till Stockholm för att i morgon bege mig till den stora säkerhetskonferensen i München.

Och den sker i skuggan av den allt värre ryska aggressionen gentemot Ukraina.

Att förbundskansler Merkel och president Hollande nu åker till först Kiev och sedan Moskva är ett försök att stoppa den rysk-stödde militära offensiven i Donbass-området och få Kreml att gå tillbaka till att acceptera Minsk-uppgörelsen.

Om detta lyckas eller ej vet vi inte. Och problemet är att vi i denna kris sett åtskilliga skeden där Kreml sagt ett och sedan gjort ett annat.

Om det inte lyckas står vi med all sannolikhet för en betydande skärpning av konflikten. Då rycker västliga leveranser av defensiva vapen till Ukraina tydligt närmare.

Från Nidaros till Kirkenes

TRONDHEIM: Egentligen en alldeles för sen kväll här på den norska Luftstridsskolan efter spännande diskussioner med utvecklingen i Ryssland i absolut fokus.

Och det var en bred krets av talare som inbjudits. Speciellt trevligt att kunna utbyta bedömningar med min gamle kollega som utrikesminister Jonas Gahr Störe.

I frågor som dessa har vi ju arbetet nära samman under åtskilliga år.

Men nyttigt i kväll att påminnas om en del av också den moderna historien.

Hit hade man också bjudit ett antal verkliga veteraner i det norska luftförsvaret. Och flera av dem hade tillbringar sina första år som flyktingar i Sverige under det andra världskriget för att därefter återvända och bygga upp Norges eget försvar.

Men krigsårens erfarenheter och lärdomar hade levt med dem länge.

Behovet av en allians för att inte stå ensam. Och den långsamma och inte alldeles enkla försoningen med Tyskland.

Norge är en nation med ett tydlig atlantiskt perspektiv och det i så gott som samtliga avseenden. Det dikteras av såväl geografi som historia.

Men här i Tröndelag finns också andra band om man gräver djupare.

Staden grundades för mer än tusen år sedan av den Olav Tryggvasson som hade växt upp vid kung Valdemars hov borta i Gårdarike.

Gårdarike på den tiden är det som är Ryssland, Ukraina och Vitryssland i dag. Då var banden mellan Skandinaviens furstar och de som styrde i Novgorod och Kiev mycket starka.

Moskva tillkom långt senare.

Och kung Valdemar var den Vladimir den Store som under det senaste åren förekommit i president Putins mer nationalistiska anföranden.

Sin makt i Kiev hade han erövrat också med krigare härifrån Tröndelag.

Tyvärr blev min tid här lite mer begränsad. Jag hade hoppats att hinna med och besöka den imponerande Nidaros-katedralen. Hit gick ju medeltidens nordiska pilgrimsvägar.

Mycket tidigt i morgon far jag så vidare med Kirkenes precis vid den ryska gränsen vid Ishavet uppe i norr som destination.

Vinterkrigets erfarenheter

STOCKHOLM: Det blev ett påtagligt spännande seminarium i dag på eftermiddagen med bl a Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja och mig själv om spelet kring Norden 1939-1940 och de lärdomar av detta vi möjligen kan dra i dag.

Och naturligt nog kom en hel del av diskussionen att röra sig kring den senare frågan.

Jag skulle tro att diskussionen i dess helhet vart det lider kommer att läggas upp på Utrikespolitiska Institutets webplats, men intill dess finns här jag hade att säga – såväl om det som var som om det som är. Vinterkriget 75 år

Först Vinterkriget, men sedan mera.

STOCKHOLM: Bara i all hast lite inför den kommande veckans olika begivenheter från min utgångspunkt.

I morgon är det stort seminarium på Grand Hotel i Stockholm med anledning av att det är 75 år sedan vinterkriget mellan Sovjetunionen och Finland och det diplomatiska spel som ledde fram till fredsslutet i mars 1940.

Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja och jag tillhör dem som diskuterar dels vad som hände och dels – kanske ännu mer spännande – de slutsatser för dagen som möjligen kan dras.

Och då hamnar vi rätt omgående i den europeiska situationen just nu och möjliga konsekvenser för såväl Finlands som Sveriges utrikespolitik.

Och det blir mer säkerhetspolitik för min del under dagarna som följer.

På tisdag är jag i Trondheim i Norge och talar på det s k Luftmaktsseminarium som ordnas där om Rysslands utveckling från EU:s perspektiv.

Och det gör jag tillsammans med bl a min f d utrikesministerkollega Jonas Gahr Störe – nu oppositionsledare i broderlandet.

Från Trondheim fortsätter jag på onsdag till Kirkenes längst upp i norr vid gränsen till Ryssland.

Det är den årliga Kirkenes-konferensen, och här talar jag tillsammans med bl a Norges nuvarande utrikesminister Börge Brende.

Och där blir det självfallet en diskussion om förutsättningar för samarbetet i norr och i Barents-regionen i den tydligt skärpta politiska situationen i Europa just nu.

Efter kort paus i Stockholm torsdag eftermiddag fortsätter jag på fredag till München och den årliga stora säkerhetskonferensen som äger rum där.

Där kommer alldeles säkert Rysslands aggression mot Ukraina att stå i centrum för åtskilligt av diskussionerna. Som det nu ser ut väntas såväl USA:s utrikesminister John Kerry som Rysslands dito Sergey Lavrov dit, och den förra gör det direkt efter samtal i Kiev.

Försöken i Minsk i går att få till stånd samtal också med separatisterna om att respektera det eld upphör-avtal som ju ingåtts kom ju att misslyckas. Den separatistiska sidan infann sig över huvud taget inte till samtalen.

Och attackerna framför allt mot den ukrainska staden Debaltsevo har ju fortsatt med betydande kraft under de senaste dygnen. Det handlar om en knutpunkt för olika kommunikationer som det är alldeles tydligt att de ryska styrkorna nu gör betydande ansträngningar för att få kontroll över.

I detta ligger ju dessvärre att man inte längre respekterar Minsk-avtalet med dess olika såväl militära som politiska bestämmelser. Och det är ju värt att notera att detta är ett avtal som i alla fall tidigare Moskva sade att de stödde och ville genomföra.

Men så verkar det inte vara längre.

Och alldeles säkert kommer detta faktum att påverka åtskilliga diskussioner under den kommande veckan. Också åtskilliga av dem under de kommande dagarna som jag kommer att delta i.