Mer dramatik i Sverige än på de olika toppmötena.

21 juni 2021

STOCKHOLM: Så beginner sig Sverige plötsligt i en regeringskris som det inte är alldeles lätt att se slutet på.

För första gången någonsin har en statsminister och därmed en regering fällts i en förtroendeomröstning i riksdagen.

Att detta skett mot bakgrund av ett utredningsförslag är i sammanhanget något märkligt. Normalt är det ju när skarpa förslag ligger på riksdagens bord som det blir aktuellt med skarpare åtgärder.

Men det som nu sker visar att det handlar om mer långtgående spänningar.

I grunden fungerar inte längre den formel som efter åtskillig vånda ledde till regeringsbildningen 2018. Den handlade ju om att isolera Sverigedemokraterna, men hade som förutsättning att också vänsterpartiet isolerades.

Och det som sker nu är ju att dessa två enas i att välta denna konstruktion över ända. Att vänsterpartiet nu röstat för ett yrkande om misstroendevotum framlagt av Sverigedemokraterna visar ju en utveckling som knappast hade varit tänkbar för ett par år sedan.

Om de kortsiktiga konsekvenserna av detta spekuleras det nu flitigt i alla upptänkliga media och forum.

Statsministern kommer nu att försöka att se om han kan återkomma på ett eller annat sätt. Tror han det kommer han att avgå för att därefter återkomma efter en förutbestämd talmansrunda. Blir hans slutsats under de närmaste dagarna att detta inte är möjligt kommer han med all sannolikhet att utlysa nyval.

Den långsiktiga konsekvensen är dock alldeles tydligt att en regeringsbildning enligt formeln från 2018 inte längre kommer att vara möjlig. Vänsterpartiet kommer inte att släppa fram en regering utan konkreta garantier för inflytande.

Men med det konstaterandet lämnar jag det inhemska dramat för denna gång. Det kommer alldeles säkert att finnas anledning att återkomma.

Den föregående veckans olika toppmöten avlöpte i allt väsentligt väl.

Nato-toppmötet passerade utan alltför stora rubriker, och samma sak gällde faktiskt det viktiga mötet mellan presidenterna Biden och Erdoğan. Att Turkiet tar över säkerhetsansvaret för flygplatsen i Kabul var det viktigare konkreta resultatet, men den turkiska rollen i Afghanistan kommer också att tjäna som lägga vissa spärrar när det gäller fortsatt försämring av relationen mellan Washington och Ankara.

Toppmötet mellan EU och USA efterlämnade även det en angenäm stämning, och det trots att de mer konkreta resultaten inte var så imponerande. Nya strukturer för samråd i viktiga frågor har dock satts upp, och det återser att se vad de kan komma att leverera längre fram.

Inte heller med Putin i Genève blev det några sensationer, och det var väl heller inte meningen. Samtal om strategisk rustningskontroll kommer att inledas, vilket var väntat, men därtill kommer nu också att komma samtal om olika cyberfrågor.

Och jag utgår från att president Biden gav klara besked till president Putin vad gäller Ukraina.

I denna vecka är det så dags för EU-ledarna att sitta ner torsdag och fredag för det sista toppmötet under det portugisiska ordförandeskapet. Relationerna till såväl Ryssland som Turkiet stor på dagordningen, och nya kraftiga sanktioner mot Belarus tillhör också den politiska bilden.

Om relationen till Ryssland har det producerats en rapport som ger en i allt väsentligt realistisk analys av det komplicerade läget. Jag skulle tro att toppmötets slutsatser kommer att ligga väl i linje med den rapportens resonemang.

Inte heller vad gäller Turkiet väntas någon avgörande dramatik. En förhandlingsprocess med Grekland har kommit igång, och Ankara har låtit sina borrfartyg ligga kvarvarande hamnen. Om det blir några FN-förhandlingar om Cypern eller ej torde dock vara högst osäkert.


Toppmöten i mängder med möjligheter såväl som begränsningar.

13 juni 2021

STOCKHOLM: Dessa dagar är det toppmöten på rad som sällan förr.

I Cornwall avslutades G7-ländernas toppmöte på söndagseftermiddagen, måndag blir det toppmöte med Nato i Bryssel och på tisdag följer så toppmöte mellan USA och EU i samma stad.

Till detta skall så läggas olika mer eller mindre tunga bilaterala möten, med det mellan USA och Ryssland i Genève på onsdag som det viktigaste.

Men det skall inte glömmas bort att EU och Canada möts på måndag, att Turkiet och USA gör samma sak samma dag, och att det på tisdag dessutom blir möte i Bryssel mellan Serbien och Kosovo.

G7-mötet beskrevs som de västliga demokratiernas återkomst i ledningen för den globala politiken, och förvisso var det en befrielse med en ny amerikansk administration inriktad på globalt samarbete, men fullt så enkelt är det inte i dessa dagar.

När det som först var G6 sattes upp 1975 – det blev sedan G7 när Canada tillkom, G8 när Ryssland inbjöds och G7 när Ryssland sparkades ur – representerade de deltagande länderna ca 70% av den globala ekonomin, men utvecklingen sedan dess har gjort att de i dag bara representerar kring 40%.

Och det var ju också detta som medförde att det var den bredare G20-kretsen som kallades in i samband med den globala finanskrisen 2008. Det fanns då de som ifrågasatte om G7 egentligen hade något berättigande som effektiv samarbetsform längre.

Men det har den säkert. Det handlar dock om länder som förenas av det öppna samhällets grundläggande värderingar.

Dess dilemma, väl illustrerat i Cornwall, är dock att de två största globala utmaningarna – pandemin och klimatfrågan – är inte möjliga att möta utan ett djupt samarbete även med Kina och andra länder med en annan värderingsgrund.

Kanske var det därför förhoppningar om att Cornwall skulle bilda någon front mot Kina föreföll att rinna ut i sanden. Den långa avslutande kommunikén kritiserar förvisso Kina för dess flagranta brott mot mänskliga rättigheter, men några mera konkreta steg tas knappast.

Viktigt var självfallet den tyngd man gav arbetet mot pandemin, och det utlovades också ett mycket stort antal vaccindoser. Det finns det all anledning att välkomna.

Problemet är att huvuddelen av dessa kommer att komma sent detta år eller först under 2022.

Det som WHO satt upp som mål for att kunna bromsa pandemin är att kunna vaccinera 10% av alla länder före september, och minst 40% innan årsskiftet, och det kräver minst 100 miljoner doser nu och 250 miljoner doser ytterligare till september.

Och för att verkligen få slut på pandemin krävs att 70% av världens befolkning är vaccinerad före nästa G7-toppmöte i Tyskland om ett år. Vid det laget borde dock – om inte en ny variant välter allt över ända – tillgången på vaccin vara relativt god.

I morgon är det så Nato, där vissa säkert kommer att vilja tala en del om Kina, men där åtskilliga kommer att påminna om att det ju är Ryssland det handlar om i en organisation som har territoriellt försvar som sin huvuduppgift.

På tisdag blir agendan betydligt bredare på toppmötet med EU.

Möjligen kommer man att kunna välta ur vägen några av de handelspolitiska stenar som Trump-administrationen kastade ut, och ett nytt samordningsorgan för handel och teknologi kommer att tillsättas, men hur långt man kommer att klara av att nu gå i dessa frågor återstår att se.

Här står EU inför ett genuint strategiskt vägval.

Vill man i de digitala frågorna satsa på någon typ av autonomi eller suveränitet, oavsett vad detta egentligen är, eller vill man försöka att bygga en tydlig gemenskap i de digitala frågorna över Atlanten?

Ena stunden låter som om det är den ena vägen som gäller, medan det en annan stund kan luta lite mer åt den andra. Vägen har inte valts.

För mig är det uppenbart att det är den senare vägen som måste väljas om vi skall ha så goda möjligheter som möjligt att forma den digitala världen efter det öppna samhällets värderingar.

Att bygga Europa som en digital ö är i det långa loppet dömt att misslyckas.

Med Ryssland är det tydligt att Biden-administrationen strävar efter en stabilare relation. Språkbruket är tydligt inför mötet, men det är samtidigt uppenbart att det är stabilitet och dialog som man ytterst strävar efter.

Inte minst gäller nog detta alla frågor kring strategisk stabilitet. Man har nu fem år med det förlängda New START-avtalet att försöka att förhandla fram ett nytt strategiskt rustningskomtrollavtal, och det kommer att bli påtagligt utövande.

Den teknologiska utvecklingen vad gäller inte minst rymd och cyber har skapat nya utmaningar som gör att man nog måste gå utanför de äldre ramarna att mest räkna nukleära stridsspetsar och vapenbärare.

För min del innebär morgondagen att jag flyger till Bratislava för att där delta i den traditionella Globsec-konferensen där i hybridversion med visst fysiskt deltagande och betydande virtuellt. Arrangemangen för att kunna genomföra det corona-säkert är rätt omfattande.

Men det är det första arrangemang av detta slag jag deltar i utanför landets gränser på ett bra tag.

Vi får se om fortsättning följer. Med de nya variationer av viruset vi ser skall jag vilja höja ett varningens finger för dem som tror att allt snart är över.


Raden av toppmöten, mer krävs av G7-länderna, positivt från Tyskland och ett regeringsskifte i Israel.

07 juni 2021

MÜNCHEN: Efter en några dagars utflykt till södra Europa är jag nu på väg tillbaka till fäderneslandet och en tämligen laddad vecka där.

Mycket av politiken åtminstone i denna del av världen domineras nu av upptakten till den serie av toppmöten som inleds på fredag, och som ju också innebär att president Biden är på denna sida av Atlanten under ett antal dagar.

Jag har ju tidigare noterat att hans närmaste medarbetares inledande resor liksom de första gäster han tagit emot i Vita Huset visat den prioritet man där ger relationen med Asien och inte minst konkurrensen med Kina.

Men nu kommer han på sin första utlandsresa till Europa, och som första Europe tas Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg i dag emot i Vita huset. Från fredag blir det så toppmöte med G7-länderna, liksom den lite bredare skara som värdlandet Storbritannien inbjudit, toppmöte med Nato, toppmöte med EU och till slut toppmöte med Rysslands president Putin.

Till de senare av dessa möten kommer det att finnas anledning att återkomma, och då inte minst toppmötet med EU i början av nästa vecka.

På G7-mötet kommer självklart kampen mot pandemin att vara en av de viktigaste frågorna, och min viktigaste uppgift under de närmaste dagarna blir att på olika sätt informera om de olika åtgärder som detta kräver, och då inte minst i form av finansiell resurser, men också i form av delning av vaccindoser.

Om behovet av finansiella resurser skrev jag förra veckan, och sedan dess har budskapet från WHO, IMF, Världsbanken och WTO harmoniserats och förstärkts ytterligare om de behov som föreligger.

Sedan återser det att se om detta leder till de finansiella åtaganden som faktiskt nu krävs.

Men viktigt är nu också att arbetet med att dela med sig av vacciner nu skjuter fart. USA och Europa har ju upphandlar mångdubbelt mer än vad man behöver, medan stora delar av världen i övrigt i många fall knappt mött någon tilldelning alls.

Det finns fortfarande länder som inte fått en enda dos vaccin.

EU lovade vid G20:s globala hälsotoppmöte att före årsskiftet dela med sig 100 miljoner doser, och president Biden meddelade i torsdags att man i närtid kommer att dela med sig av 25 miljoner doser med mer senare under året. Totalt talas det om ca 80 miljoner doser från USA.

Detta är självfallet välkommet. Möjligheterna att vaccinera t ex hälsovårdspersonal i Afrika ökar, vilket är viktigt inför de utmaningar som man kommit där. Jag nåd av rapporter om att det nu finns tendenser till brist på syrgas i delar av Afrika på samma sätt som vi ju sett inte minst i Indien.

Samtidigt pågår självklart ansträngningarna att öka vaccinproduktionen runt om i världen. Än tydligare besked om att ta bort återstående handelshinder och exportrestriktioner skulle vara utomordentligt välkomna.

På den europeiska politiska fronten finns det anledning att notera utgången av delstatsvalet i Sachsen-Anhalt i Tyskland i går.

För CDU hade det varit ett mycket stort bakslag om högernationalistiska AfD hade blivit största parti, och kring det har det spekulerats åtskilligt.

Men nu blev det i stället en mycket tydlig och stark framgång för CDU, med 37% av de avgivna rösterna, och ett bakslag för AfD liksom för vänsterpopulistiska Die Linke, vilket plötsligt förbättrar förutsättningarna för en ny CDU-ledd regering i Berlin efter höstens val.

Och för den nye CDU-ordföranden Armin Laschet innebär det tveklöst en betydande framgång som stabiliserar hans ställning högst avsevärt.

Lite längre bort ser det nu ut att gå mot ett regeringsskifte i Israel, även om det kanske återstår några brutala turer kring den politiska kraftmätningen där. Israels politiska kultur är påtagligt konfliktfylld, och detta dramatiska skede när eran Netanyahu kan gå mot sitt slut är förvisso inget undantag.

Vad det kommer att innebära i sak är en annan fråga. De högernationalistiska krafterna har successivt stärkts i Israel, och den koalition som kan komma att tillträda är knappast särskilt politiskt homogen.

Viktigt är – i den delen av världen – att samtalen i Wien på torsdag fortsätter med en sjätte runda mellan främst Iran och USA om en återgång på ett eller annat sätt till det nukleära avtalet fortsätter och med försiktigt positiva signaler från de med insyn i de känsliga samtalen.

Och det må ju noteras att också med svenska insatser försöken att få till stånd en fred i Jemen fortsätter, även om det faktum att den erkänt skicklige FN-medlaren Martin Griffiths nu väljer att lämna sin post visar frågans svårighetsgrad.