Inför veckan som kommer.

STOCKHOLM: Det stora skiftet i USA ligger nu några dygn bakom oss, och efter alla ceremonierna har Biden-administrationen börjat sitt arbete.

Men det kommer att ta sitt tag innan vi mer konkret ser det.

Viktigt framför allt för hans möjligheter i inrikespolitiken, som i sin tur är avgörande för hur demokraterns klarar mellanvalen 2022, är möjligheterna att manövrerar förslag genom kongressen, och det kommer nog att ta sitt tag innan man kan bedöma det.

Hitintills förefaller åtskilligt låst i senaten vad gäller att komma överens om arbetet framöver.

Biden’s stora ekonomiska paket möts av skepsis hos republikanerna, men frågan är om han kan få det igenom utan dem eller om han väljer en kompromiss för att markerar det samarbete som han ju talade så mycket om i sitt installationsanförande.

Och vilka som blir effekterna av riksrättsförfarande mot Trump återstår att se. Det kommer hur som helst att ta upp dyrbar tid, och jag skulle tro att sannolikheten för att han blir friad alls inte skall underskattas.

Utrikesminister Blinken kommer alldeles säkert att godkännas, och det är nog rimligt att räkna med det under de allra närmaste dagarna. Försvarsministern och underrättelsesamnordnaren har redan getts grönt ljus, men det kommer att ta betydande tid innan alla andra ens inom dessa domäner kommer att kunna gå in på sina tjänsterum och börja arbeta.

Just nu är dock våra blickar kanske mer vända mot Ryssland och utvecklingen där. Protesterna i går efter arresteringen av Navalny och den spektakulära video om korruptionen kring Putin hans grupp släppte var påtagligt omfattande, och det inte minst när det gäller den geografiska utbredningen.

När jag först lade ut en twitter om videon noterade jag att den då haft en bit över miljonen besökare, och betraktade det som signifikant. När jag kontrollerar nu har den närmare 82 miljoner besökare vilket torde slå många rekord.

Även om vi utgår från att många runt om i världen nu sett den är det nog inte orimligt att anta att den nått kanske en tredjedel av Rysslands befolkning på ca 140 miljoner människor.

För de flesta kommer det säkert inte som en nyhet att det finns en omfattande korruption kring makteliten – det har de nog i grunden vetat om länge – men det blir i alla fall mer konkret när det presenteras en djupdykning i detaljer på detta sätt.

Och det är en anmärkningsvärd dokumentation.

Det är inte den ryska staten som byggt palats åt sin president – sådant händer i olika länder – utan det är en sammanhållen klick som går tillbaka till StPetersburg i början av 1990-talet som getts positioner med väldiga ekonomiska möjligheter och som nu i en kompliceras konstruktion uttrycker sin tacksamhet.

Officiellt sägs det nu från Kreml att det inte alls är sant att Putin äger något palats. Och det är sant. Ägandet är långt mera komplicerat också för att det skall vara svårt att direkt härleda till Putin.

Videons dokumentation är så detaljerad att jag knappast tror att Navalnys skickliga team kunnat få fram allra utan medverkan från personer betydligt närmare dessa strukturer. Och kanske är detta det allra mest intressanta – kanske finns det tecken på att delar av strukturerna börjar att vittra inifrån.

Det är i så fallet betydelsefullt än vad som händer på gatorna runt om i Ryssland.

Tydligt är nu i alla fall att regimerna i såväl Moskva som Minsk befinner sig under ett visst tryck. Det finns all anledning att försöka att följa de bägge utvecklingarna. Och alldeles säkert förstärker de dessutom varandra – i bägge riktningar.

I morgon möts EU:s utrikesministrar i Bryssel, och det skall bli intressant att se vad de har att säga om saken och vilka slutsatser det leder till.

Och för Sverige tillkommer ju dessutom att vi när det gäller OSCE – där vi har ordförandeskapet detta år – alltid har slagit vakt om dess s k tredje korg om mänskliga rättigheter och demokrati.

Men det händer mer i morgon.

Grekland och Turkiet sätter sig ner och återupptar samtal, även om de har delade meningar om vad samtalen skall handla om. Athen vill bara tala maritima avgränsningszoner, medan Ankara insisterar på en bredare agenda.

Och detta skall också ses i ljuset av samtal som förs om möjligheten av framsteg i relationen mellan EU och Turkiet. En rätt omfattande agenda har lagts på det bordet, men mycket är också beroende av den inrikespolitiska utvecklingen i Turkiet.

Förutom fortsatt samarbete i migrationsfrågor, där Turkiet behöver stöd liksom andra länder med mycket stor börda, är en modernisering av den gemensamma tullunionen någonting som möjligen kan uppnås.

Morgondagen bjuder också på att Kinas ledare Xi Jinping inleder den digitala versionen av årets Davos-möte med ett anförande. Han kommer alldeles säkert att sträcka ut händer till samarbete i olika riktningar i syfte att kanske få en i alla fall marginellt mindre konfrontatorisk relation till Biden-administrationen.

Denna har ju instämt med vad Trump-administrationen sade under sina sista dagar, nämligen att det pågår ett ”folkmord” i Xinjiang, och det är hårda ord som måste få konsekvenser om det tas på allvar. Nu används begreppet ”folkmord” lite mer frikostigt i USA än vad som brukar vara faller i Europa, men det hindrar inte att de rimligen bör dra vissa konsekvenser av det.

I morgon skall också CDU:s nyvalde ordförande Armin Laschet framträda i Berlin och säga någonting mer politiskt, vilket han ju knappast gjorde på den digitala partikongress där han blev vald. Kommer han att säga någonting om Ryssland och Navalny?

Om Ryssland, Italien och USA.

STOCKHOLM: Att Alexey Navalny arresterades omedelbart när han landade i Moskva är ett tecken så gott som något på hur allt mer rädda för honom som de styrande i Ryssland blivit.

Det var förvisso djärvt av honom att återvända, men det förvånade mig inte. Jag känner ju honom en del efter två längre sammanträffanden och samtal, och redan då var han mycket tydlig med att vara fullt medveten om alla de risker som hans aktiviteter skulle komma att utsätta honom för.

Nu stundar säkert en snabb rättegång på något mer eller mindre uppdiktat tema. Och alldeles säkert är avsikten att ha honom fängslad i alla fall över valet till duman som kommer att äga rum i höst. Det är tydligt att man känner en osäkerhet för hur det kan komma att utfalla, och då är det bäst att ha Navalny inspärrad.

De tre baltiska ländernas utrikesministrar var tidigt ute med ett uttalande och krävde att också EU och anförs skulle ge sin mening till känna. Och det blir viktigt. Än har jag inte sett någonting från svensk sida.

Den kommande veckans begivenheter är först omröstning på tisdag i den italienska senaten och sedan installation av Joe Biden som ny amerikansk president på onsdag.

I Rom försöker premiärminister Conte frenetiskt få ihop någon typ av majoritet i senaten inför den viktiga omröstningen på onsdag. Möjligen hade det varit mer konstruktivt än de pågående splittrade försöken om man tagit upp förhandlingar med opponenten Renzi om att förändra det ekonomiska räddningspaketet i mer reformtydlig riktning – men så ser det inte ut för ögonblicket.

På onsdag morgon lämnar så Donald Trump Vita Huset, och efter en mindre avskedsceremoni på Andrews-flygplatsen flyger han så till sin golfklubb i Florida.

Och därefter inleds ceremonierna i samband med installationen av Joe Biden och Kamala Harris.

De blir mycket annorlunda än vad de brukar vara. Dels p g a COVID-19 och dels alldeles självklart p g a säkerhetshotet efter den svarta dagen den 6 januari. Det finns i dag fler amerikanska soldater i Washington än vad det finns i Afghanistan, Irak och Syrien sammantaget.

Men jag tror samtidigt att det blir en imponerande manifestation av enighet med tidigare presidenter också närvarande för att ge sina bidrag till detta. Och vicepresidenten Mike Pence kommer också att närvaro efter sin tydliga brytning med Donald Trump.

Till vad Joe Biden har att säga i sitt installationsanförande kommer det att finnas anledning att återkomma. Några politiska överraskningar är nog inte att vänta eftersom man ju tydligt redan lagt ut de bredare politusa linjerna, men det hindrar inte att formuleringarna blir viktiga.

Och jag är redan uppbokad för kommentarer i olika sammanhang såväl under onsdagen som torsdagen.

Det viktiga skiftet i CDU.

STOCKHOLM: I dag blev det ett antal timmar framför skärmen för att följa med tyska CDU:s digitala partikongress med val av ny partiordförande.

Och det var ett imponerande arrangemang.

Det blir mer och mer av dessa hybridarrangemang med några personer fysiskt närvarande och de flesta digitalt medverkande. Här hade man byggt upp det mycket imponerande, och därtill kom att alla de olika omröstningarna med närmare tusen delegater fungerade utan några som helst problem.

Men självfallet var det valet av ny CDU-ledare som tilldrog sig allt intresse.

Armin Laschet gjorde en skicklig presentation som handlade om att bygga förtroende och att vara samlande men som inte innehöll någonting alls av sakpolitiska markeringar eller tyngdpunkter.

Friedrich Merz var då tydligare också i sakpolitiska ställningstaganden – han markerade att den nu förds energipolitiken i Tyskland inte kommer att räcka för att klara klimatutmaningen – liksom i sitt fokus på de olika valen runt om i Tyskland i år.

Och Norbert Röttgen fokuserade på behovet av att göra CDU modernare och mer digitalt, men utan några skarpare kanter. Klimatfrågan lyfte han också fram.

I den första röstomgången fick Merz en handfull fler röster än Laschet, och Röttgen försvann ur bilden, men i den andra och avgörande var det Armin Laschet som fick några tiotal röster mer och därmed segrade.

Norbert Röttgen kunde trösta sig med att mycket övertygande ta sig in i den inre partistyrelsen. Han hade knappast räknat med att vinna, men har tveklöst stärkt sig inför framtiden.

Med Laschet valde man den person som man nog trodde hade störst förutsättningar att bibehålla det förtroende som Angela Merkel byggt upp. Han har ju lite ironiskt ibland också beskrivits som Mutti 2.0. Mede Merz hade det blivit klarare konturer i politiken, men det är samtidigt någonting som man nog på sina håll såg som alltför riskabelt.

Med Laschet kan möjligen dessutom en koalition med de Gröna bli något lättare, även om också Merz gjorde markeringar som kunde tydas som en öppenhet för en sådan.

Om åtta veckor är det viktig delstatsval i Baden-Wurtenberg och Rheinland-Pfalz, och hur det går i dem blir nog viktigare än vanligt. Kommer CDU med Armin Laschet att kunna bibehålla den påtaglig dominerande ställning som opinionsmätningarna nu visar för det parti som ju fortfarande förknippas tydligt med Angela Merkel?

Jag skulle tro att svaret på den frågan blir viktig när man tillsammans med bajerska CSU skall besluta om gemensam kandidat till förbundskansler i valet i september. Än så länge är det CSU:s Markus Söder som står starkast i opinionsmätningarna.

Armin Laschet har visserligen suttit i Europaparlamentet, men är knappast någon starkare profil på den europeiska scenen. Som ministerpresident i den största delstaten Nordrhein-Westfalen har han uppenbarligen varit framgångsrik, och det bör ju noteras att det är en delstat som befolkningsmässigt motsvarar hela Norden sammantaget.

Nu blir det valår med besked i Tyskland med en serie av delstats- och kommunalval.

Men tills dess att en ny regering bildats efter valet i slutet av september förblir Angela Merkel förbundskansler.

Skifte i Tyskland – och kris i Estland, Italien och Nederländerna.

STOCKHOLM: Ytterligare en vecka har gått, och här i Sverige har antalet avlidna i COVID-19 passerat 10.000. Och jämförelsen med vår nordiska grannländer fortsätter att vara starkt besvärande, även om siffrorna de senaste veckorna vänt uppe tydligt också i Danmark.

Mycket av uppmärksamheten i media forsätter att fokusera på situationen i USA och i synnerhet Washington inför presidentskiftet på torsdag i den kommande veckan.

Men viktigt på närmare håll är när CDU i Tyskland i morgon på en digital partikongress med 1001 delegater väljer en ny Partiordförande. CDU är Europas största och starkaste politiska parti, och har ju levererat politisk ledning till först Västtyskland och sedan Tyskland under huvuddelen av tiden sedan 1945.

Och med Storbritanniens utträde ur EU har relationerna med Tyskland blivit än viktigare för Sverige.

Tre personer kandiderar, och två av dem känner jag väl, dels utrikespolitiska talesmannen Norbert Röttgen och dels den f d ledaren för förbundsdagsgruppen Friedrich Merz.

Och i morgon vet vi vem av dem som valts. Jag får alldeles säkert anledning att återkomma då.

Dock är det först i april som CDU och systerpartiet i delstaten Bayern beslutar om vem som skal bli deras gemensamma kandidat till förbundskansler i valet i slutet på september.

I opinionsundersökningarna just nu är det faktiskt CSU:s ordförande Markus Söder som är den mest populäre kandidaten till att bli CDU/CSU-kandidat, men tre månader är en lång tid i politik och mycket kan hända tills dess.

Tyskland är dessutom ett land med betydande kulturella skillnader mellan landets olika delar, och längre norrut finns en betydande skepsis mot en bajrare som ledare. Det trettioåriga krigets skuggor finns fortfarande.

Också i andra länder finns det anledning att ha ögonen på den politiska utvecklingen.

I Estland kan det komma att bli en ny regering efter det att den gamla fått avgå efter anklagelser om korruption i samband med ett bygg i Tallinn. Reformpartiets ledare Kallas sonderar nu möjligheten av en koalition med det s k centerparti som ju tills nu tillsatte premiärministern.

Det återstår om detta lyckas, men det innebär i så fall att högerpopulistiska EKREE försvinner ur regeringen, vilket förvisso skulle vara befriande.

I Italien har regeringen förlorar sin parlamentariska majoritet i en kamp mellan sittande premiärministern Conti och ambitiösa om än något självupptagne f d premiärministern Renzi. Den senare förefaller framför allt inriktad på att bli av med den förra.

Vissa politiska skillnader finns. Och leder tumultet till en tydligare reformprofil i politiken när de stora hjälpbidragen från EU nu successivt skall användas skulle det inte skada.

Italien behöver förvisso omedelbar hjälp med sin ekonomi – och får det också – men mer långsiktigt är det egna substantiella reformer som landet behöver.

Och i dag har också regeringen Rutte i Nederländerna avgått i svallvågorna av en skandal för några år sedan, även om den sitter kvar till det val som i alla fall skall äga rum i mitten av mars.

Nya krav och framtida konflikter.

STOCKHOLM: På Folk och Försvars i huvudsak digitala rikskonferens i dag hade jag ombetts att vara en av dem som sade någonting om kommande konflikters möjliga karaktär.

Och här vad jag hade att säga:

Det är ofta klokt att återvända till Clausewitz.

Krig är politikens fortsättning med inblandning av andra medel. Och: Det handlar om att bryta motståndarens vilja.

Så har det alltid varit – och så kommer att förbli.

Jag har talat och skrivit om den nya oredans tid. Om hur maktförhållanden förskjuts, nya instabiliteter öppnar och kampen om och med nya teknologier blir allt viktigare.

Om hur vi lämnar den industriella eran och går in i den digitala.

Och därmed förändras också förutsättningar för makters ständiga konkurrens och kamp.

I den industriella eran gick det att se en tydlig skillnad mellan fred och krig.

Det blir svårare nu. Den digitala eran kännetecknas av ständigt pågående konflikt. Och en bredare skala av instrument för att uppnå politiska mål.

Så vilka är då de politiska mål som i ett visst läge kan leda till att en makt i vår del av världen beslutar att ta till också det öppna kriget på ett sätt som påverkar eller drar in även oss?

Den alldeles avgörande frågan lägger jag åt sidan – den ligger utanför det jag betts att tala om.

Men hur kan i en sådan konflikt motståndarens vilja brytas?

Mycket beror självklart på vilket politiskt mål en motståndare vill uppnå. Medlen för att bryta vår vilja är ju också beroende av målet som skall uppnås.

Ytterst kan det handla om att erövra vårt territorium och avskaffa vår demokratiska stat. Men det behöver inte alls vara nödvändigt. En konflikt kan ha många stadier. Det kan i en spänd situation handla om att övertyga oss om att inte göra vissa saker som kanske vi eller kanske andra makter vill att vi skall göra.

I den digitala eran öppnas dramatiskt nya möjligheter att fjärrförvirra våra samhällen och att fjärrförstöra våra ekonomier i syfte att bryta vår vilja.

Och vi har bara sett början av de möjligheterna ännu.

Cyber ses numera som den kanske avgörande arenan – vid sidan av land, sjö, luft och rymd – för konflikter före, under och kanske också efter det skede i en konflikt där också våldsanvändningen är viktig.

Bara ett exempel.

Den nya tidens trojanska hästar – trojaner kallar vi ju dem – kan nu placeras ut långt i förväg. Det sker alldeles säkert redan i dag – och system spanas ut för att göra det möjligt.

Förprogrammerade och fjärrutlösta sammanbrott av först kanske mer harmlösa – i förening med politiska signaler – och sedan tilltagande allt mer kritiska funktioner för en stat och ett samhälle är en ny realitet.

Då är försvar mot detta redan för sent. Trojanerna finns ju redan där.

En annan realitet.

Vi kan drabbas av insatser som primärt inte alls är riktade mot oss. Men hur vet vi då vad som verkligen gäller? Och våra system kan utnyttjas för operationer mot andra utan att vi är medvetna om det. Men hur vet de som drabbas då att vi inte har något ansvar?

Och det kan gå snabbt. Mycket mycket snabbt.

Om viljan att säga nej inte redan brutits kan en konflikt övergå i ett också väpnat skede.

Kanske sker det först mycket snabbt genom fjärrverkande system som slår på djupet. Vi ser en påtaglig satsning hos ledande makter på system som just kan slå mycket snabbt och mycket långt bort. Exklusiva i dag – men sannolikt mindre så i morgon.

Kanske sker detta i successivt stegrade vågor avbrutna av pauser för politiska signaler.

Och samtidigt trappas de fjärrförstörande och fjärrförvirrande digitala insatserna upp. Allt mer automatiserade system identifierar snabbt svagheter och slår till. Igen och igen. Artificiell intelligens spanar och styr. Vi får ett algoritmernas krig som avgör enstaka systems eller hela samhällenas förmåga att stå emot. Molnet kan blir det avgörande slagfältet. Millisekunder blir av kritisk betydelse.

I ett sådant läge betyder avstånd och gamla nationella gränser allt mindre. Konflikten kan snabbt bli global. Då handlar det om säkerheten hos satelliter och servrar, om uthålligheten hos nätverk och om möjligheten att säkert kunna kommunicera. Satelliter måste snabbt kunna ersättas. Servrarnas kraft måste snabbt kunna distribueras. Nätverken måste ha redundans i flera dimensioner. Och kan kommunikation säkras när kvantteknologier blir en ny realitet?

Men allt det nya innebär inte att allt det gamla försvinner.

Ett exempel:

Med denna utveckling ökar sannolikt också risken för användning av kärnvapen. En kärnvapenmakt som ser sina satelliter och servrar hotade vet att detta hotar dess förmåga också till sitt yttersta försvar med sina kärnvapen. Risken för att de kommer till användning innan denna fara blir akut kan då öka.

Vi har ju dessutom sett en viss tendens att se hot om kärnvapen som ett sätt att signalera. När Putin snabbt tagit Krim påminde han om att Ryssland också hade kärnvapen. Budskapet var tydligt. Jag skall inte utveckla det i andra scenarier.

Utvecklingar som dessa kommer att ställa extrema krav på vår stats och vårt samhälles samlade förmåga till ledning och beslutsfattande. Ständiga avgöranden – ständiga beslut. En kraftmätning eller konflikt som drar in eller är direkt riktad också mot oss kan bölja fram och tillbaka över en längre tid.

Skiften kan ske snabbt. Ett avgörande kan vara nära – eller mycket avlägset.

Och mitt i allt detta allt annat. Ett finansiellt system som bryter samman. En livsmedelsförsörjning som sviktar. Människor på flykt.

Åter till Clausewitz.

Kriget är politikens förlängning med inblandning av andra medel. Och det handlar om att bryta motståndarens vilja.

Och enligt min mening gäller det också när vi nu står uppe i den digitala erans dragkamper, konfrontationer, konflikter och möjliga krig. Men medan teknologin var tämligen konstant på Clausewitz dagar är det nu dramatiskt annorlunda.

Den geopolitiska oredan förenas med en geoteknologiskt snabbt accelererande utveckling och konkurrens.

Den skapar dramatiskt nya sårbarheter i våra system och samhällen, innebär dramatiskt nya möjligheter att påverka oss och innebär – förvisso – substantiellt nya utmaningar också för vår samlade säkerhetspolitik.

Med detta vill jag alls inte säga att kriget står för dörren. Det gör det enligt min mening inte.

Men vi lever i en geopolitiskt mer utmanande och teknologiskt mycket mer omvandlande tid. Vi måste vara mer vaksamma. Vi måste våga tänka på framkant.

Trumps kollaps i USA och EU-genombrott med Kina.

STOCKHOLM: Så har nu det nya året tagit sin början riktigt på allvar.

En del skrivande blir det alltid i anslutning till årsskiftet.

I Dagens Industri skrev jag en del om utmaningarna inför det nya året, men också om de möjligheter som ligger i det kommande skiftet i Washington. I centrum kommer att stå frågorna kring makten över de teknologier som kommer att forma framtiden.

Geoteknologin blir en allt viktigare del av geopolitiken.

På Project Syndicate skrev jag om situationen tio år efter den s k arabiska våren med alla de förväntningar som vi då hade. Men snart fick vi den arabiska kontrarevolutionen med allt vad detta kom att innebära. De grundläggande problem som utlöste utvecklingen för ett decennium sedan finns dock kvar – och har i vissa avseenden t o m fördjupats.

Länkar till dessa artiklar finns i sedvanlig ordning på mitt svenska respektive engelska twitter-konto.

Men annars har det alldeles självklart varit dramatiken i Washington som varit i fokus. Det blev ett dygn i olika TV-studios för min del för att försöka att bidra med kommentarer.

Onsdagen blev en mörk dag i USA:s historia.

Landets president uppviglade mot dess demokrati genom ett militant ifrågasättande av dess demokratiska val och genom att de fakto hetsa sina anhängare till marschen mot Capitolium.

Och därefter bröt sig en militant och målmedveten grupp av extrema huliganer in i kongressen, stoppade dess arbete och började plundra.

Till det mörka hör självfallet också det massiva misslyckandet att stoppa detta. Kongressens polisstyrka klarade inte av det, och det tog timmar innan försörjningar värda namnet anlände.

Men trots detta oerhörda kunde kongressen återuppta sitt arbete, och mitt i natten till torsdagen bekräfta valet av Joe Biden till ny president.

Bilden av USA som demokratins fyrbåk i världen har självklart solkats rätt påtagligt av det som inträffat. Det blir svårare för USA att ge andra länder pekpinnar när det gäller demokrati och politisk anständighet.

Men samtidigt skall sägas att den amerikanska konstitutionens konstruktion av olika balanserande institutioner bestod det allvarligaste prov som den utsatts för sedan inbördeskriget. Med en president som öppet föraktade demokratins metoder och principer, och dessutom är utrustad med mycket betydande makt, kunde det ha gått mycket illa.

Men i slutändan bestod institutionerna provet. Den 20 januari kommer Joe Biden att installeras som ny president.

Tills dess återstår dock tolv dygn.

I natt har Donald Trump påtagligt tvingats hala flaggan. De huliganer som han den mörka dagen sade att han ”älskade” har han nu tvingats att ta avstånd från. Och nu säger han att han accepterar skiffer vid makten.

Osvuret är dock bäst när det gäller denne man.

Oroande är att hans administration nu faller sönder. Det sker ett lämmeltåg ut från nationella säkerhetsrådet, även om dess chef tydligen övertygats om att stanna kvar de återstående dagarna. Det är bra. Världens ledande makt kan inte vara alldeles roderlöst under dessa dagar.

I dramatiken den mörka dagen noterades knappt att demokratins vann de två senatsplatserna i Georgien. Och därmed förlorade republikanerna majoriteten i senaten och den betydelsefulla maktposition denna skulle ha inneburit.

I en analys i Wall Street Journal är den republikanske valstrategen tydlig med att lägga ansvaret för det misslyckandet på Donald Trump. Denne startade ett inbördeskrig i det republikanske partiet i Georgia som var kunde ge detta resultat.

Hur den framtida utvecklingen i det republikanske partier kommer att bli återstår att utreda.

Donald Trump framstod under den mörka dagen mest som en klanledare för ett gäng huliganer. Men frågan är om han kommer att på lite längre sikt kunna bibehålla sitt grepp över det republikanska partiet och dess representanter.

Det blir av stor betydelse för utvecklingen i USA under kommande år.

I vår del av världen skiftar nu ordförandeskapet i EU från Berlin till Lissabon.

Ett nytt s k socialt toppmöte liksom ett toppmöte mellan EU och Indien tillhör det som står på det portugisiska ordförandeskapets program för det kommande halvåret.

Under de sista skälvande dagarna av det tyska ordförandeskapet åstadkoms inte bara det minimalistiska avtalet med Storbritannien utan också ett avslut i de sedan sju år tillbaka pågående förhandlingarna med Kina om ett s k investeringsavtal.

En politisk överenskommelse om det ingicks, och nu vidtar alla de processer som sedvanlig är förknippade med att sätta avtal som detta i kraft. Målet förefaller att vara att avsluta dessa under det franska ordförandeskapet 2022.

Okontroversiellt är avtalet inte.

Det innebär betydande framsteg när det gäller att komma till rätta med alla de begränsningar för europeiska företag i Kina som det klagats över sedan mycket lång tid tillbaka, och öppnar nu upp också nya sektorer av den kinesiska ekonomin för EU-företag. När det gäller finansiella tjänster handlar det t ex om att EU-företag nu får samma möjligheter som USA:s företag redan har.

Och Kina åtar sig nya förpliktelser när det gäller att ansluta sig till olika internationella överenskommelser.

Invändningarna mot avtalet från bl a delar av Europaparlamentet är i huvudsak två.

Dels att man borde ha väntat och koordinerat med Biden-administrationen i USA. Dels att detta avtal sannolikt inte innebär någon förbättring vad gäller t ex situationen med tvångsarbete i Xinjiang eller den nya säkerhetslagen i Hong Kong.

Förhandlingen har som bekant pågått i sju år, och det har länge sagts att målet var att komma till ett avslut detta år. När så Kina plötsligt och i ett sent stadium gjorde högst väsentliga eftergifter, som EU försökt få dem till sedan år tillbaka, hade det knappast varit möjligt att springa från förhandlingsbordet.

En gemensam förhandling med USA hade knappast heller varit möjlig. Hade USA nödvändigtvis varit intresserat av att pressa på för att ge EU-företag rättigheter som de redan har? Och fanns det inte en risk för att dessa fördelar för EU skulle bromsas för lång tid framöver på grund av helt andra frågor? En gemensam handelsförhandling av det slaget har aldrig skett.

Det som däremot måste ske är ju gemensamma förhandlingar om att stärka regelverket i WTO. Här har det funnits skillnader i synsätt mellan USA, EU och Japan, men dessa borde det vara fullt möjligt att överbrygga och sedan få en global förhandling kring detta.

Här skulle det komma att handla t ex om viktiga bestämmelser om statsstöd, dumping, skydd för intellektuella rättigheter och mycket annat. På punkter som dessa krävs det starka multilaterala regelverk.

Och det förtjänar ju noteras att investeringsavtalet ingenting förändrar vad gäller de olika skyddsmekanismer som EU-länder nu sätter upp när det gäller kinesiska investeringar.

Den andra invändningen är ju korrekt i den meningen att avtal som dessa inte förändrar grunderna i landets politiska system, och Kina är ju nu inne i en påtagligt mer auktoritär fas av sin utveckling. Något mandat att göra så gavs aldrig för dessa förhandlingar, och det hade knappast varit möjligt heller.

Dessa frågor får drivas på annat sätt.

Att USA nu åter kommer med i FN:s kommission för mänskliga rättigheter ökar påtagligt förutsättningarna för att sätta press på Kina där. Och en rad andra mer eller mindre viktiga instrument finns ju dessutom.

Här finns det all anledning att försöka forma en gemensam strategi över Atlanten.

En tredje möjlig invändning som finns i debatten är att man inte vet om Kina fullt ut kommer att respektera avtalet. Så är det självfallet, det gäller alltid, men då innehåller avtalet bestämmelser för att hantera den saken, och det finns också andra åtgärder som EU i ett sådant läge kan ta till.

Men i grunden har EU självfallet ett starkt intresse för att förbättra villkoren för handeln med vad som råkar vara världens snabbast växande större ekonomi.

De ansträngningarna har pågått under många år, och nu lett till viktiga framgångar.

Men debatten om detta kommer med all sannolikhet att fortsätta.

För ett år sedan denna dag…

STOCKHOLM: Så har då ett nytt år tagit sin början. Det gångna året 2020 kommer vi förvisso att komma ihåg. Det har redan skrivit in sig i historieböckerna.

Det var för ett år sedan som de första rapporterna började komma om ett nytt virus i Wuhan borta i Kina. Man hade fångat upp information från websidor och sociala media redan under det då gångna årets allra sista dagar, och WHO:s kontor i Peking hade börjat att få information.

Åtskilligt var ännu mycket oklart, och det är knappast så konstigt. Ingen visste vad det handlade om.

Det var för exakt ett år sedan som ett laboratorium först kunde konstatera att det rörde sig om ett nytt coronavirus.

Några dagar senare cirkulerades den genetiska informationen om det nya viruset, och den 9 januari sändes de första varningarna ut från EU:s ECDC här i Stockholm.

Mycket få brydde sig då om den saken.

Det skulle dröja intill dess att de kinesiska myndigheterna slog till med dramatiska restriktioner den 23januari innan allvaret i det som hände i Kina började att uppmärksammas.

Då hade lokala myndigheter i Wuhan under någon vecka av festligheter försökt att lägga locket på, men att döma av den dramatiska karaktären av de åtgärder som då vidtogs av Peking hade man där blivit medveten faran.

Omvärlden – med undantag av Taiwan och Kinas omedelbara grannländer – regerade dock knappt alls. President Trump ägnade sig åt att spela ner faran. Och i vår del av världen var det först när viruset med stor kraft dök upp i norra Italien en månad senare som man började inse att detta skulle komma att beröra oss också.

Men det skulle ta ännu längre innan Sverige började vakna. Och våra myndigheter tillhörde ju de som spelade ner såväl faran som behovet av åtgärder.

Hela detta uppspel till 2020 års globala tragedi – liksom historiska erfarenheter med pandemier – har jag ju skrivit rätt utförligt om i pocketupplaga av Den Nya Oredans Tid.

Den texten var klar i somras, men den information som kommit fram sedan dess om hur det hela började har inte förändrat de slutsatser som jag då drog.

Kina tog till dramatiska åtgärder och lyckades på några månader faktiskt få situationen i huvudsak under kontroll. I dag är restriktionerna internt i Kina i allt väsentligt borta, och den kinesiska ekonomin registrerar en påtaglig tillväxt.

Facit av pandemin och dess effekter har vi ännu inte, men en del vet vi i alla fall.

I våra nordiska grannländer Danmark, Norge och Finland vidtogs relativt betydande restriktiva åtgärder tidigt för att bekämpa smittspridningen, medan Sverige konsekvent avstod från sådana. I dag kan vi konstatera att antalet som dött i Sverige ligger vida över hur många som dött i Norden i övrigt.

Den ofrånkomliga slutsatsen är att åtgärder hade betydelse – och att inte vidta åtgärder hade konsekvenser.

Misslyckandet för Sverige är stort.

Det handlar i grunden om bristande ledarskap. Det är ju där snarare än någon annanstans som skillnaden mellan oss och andra länder ligger, även om det förvisso kommer att finnas anledning att kritiskt utvärdera också hur vårt offentliga maskineri på olika sätt fungerade.

Vi är nu raskt på väg mot 10.000 döda.

Och det går dessvärre inte att undvika slutsatsen att detta till betydande del hade kunnat undvikas.

Globalt ökar pandemin tydligt. Det talas om ca 1,7 miljoner döda hitintills. Och sannolikheten för att vaccin skall nå fram till världens miljarder innan den siffran ökar väsentligt är mycket låg.

Nu handlar mycket om vaccin och hur snabbt detta kan komma ut. Att vetenskap och företagsamhet har slagit rekord när det gäller att ta fram flera olika typer av vaccin är tydligt, men sedan handlar det ju om att få it dessa så snabbt som möjligt till tillräckligt breda grupper.

Och alldeles säkert kommer vi att se skillnader i hur olika länder klarar av den uppgiften.

Vi är fortfarande mitt uppe i den pandemi som tog sin början när det nya viruset konstaterades för exakt ett år sedan.