Världen, och vår egen lilla del.

HAUTE SAVOIE: Efter dagarna i Bryssel är det nu dags för en vecka sportlov, som för vår del brukar tillbringas i de franska Alperna i skuggan av Mont Blanc.

Utgången av det iranska valet är utan tvekan den händelse på den internationella arenan som ter sig so viktigast just nu.

Valet är ännu inte sluträknat, med tydligt är att de mera hårdföra krafterna i den iranska regimen råkat ut för ett rätt betydande nederlag. Mycket tydligt är detta i Teheran, även om jag skulle tro att bilden förändras en del när vi ser resultaten från landet i dess helhet.

Iran är förvisso ingen demokrati, och åtskilliga kandidater hade rensats ut redan i förväg. Men inom de ramar som regimen satte var det ett val, och utgången kommer att bli av betydelse.

Ända sedan den nukleära avtalet ingicks har vi sett tecken på en allt tydligare maktkamp inom regimen. De mer konservativa har fruktat att avtalet skulle leda till ytterligar öppning not omvärlden och gjort sitt bästa för att förhindra detta. Fredagens val var en viktig mätare av den politiska temperaturen.

Att vänta sig dramatiska förändringar efter detta vore fel. Omedelbart tror jag snarast att de mer konservativa kommer att försöka att bromsa än tydligare.

Men förr eller senare komme dock de stämningar och förhoppningar som uppenbarligen fanns i detta val att få ett gradvis genomslag i den samlade iranska politiken.

Noterbart dessa dagar är självklart också att vi förefaller att ha en skör vapenvila i Syrien, och att det därmed finns en viss möjlighet till också politiska fredssamtal.

Men osvuret är nog tills vidare bäst i den frågan.

Den kommande veckan är upptakten till EU-toppmötet med flyktingpolitiken i centrum. 

Rådspresidenten Donald Tusk reser till länderna på Balkan, som kommit att stå i centrum, och mycket kommer också att handla om upptakten till förtoppmötet med Turkiet på torsdag. 

Blickarna riktas mot Berlin, där det finns ett tryck på Angela Merkel och slå in på de ensidiga gränskontrollernas och kvoternas väg, och där man med nervositet läser opinionsundersökningarna inför de tre viktiga delstatsvalen.

Men åtminstone i dagens tidningar verkar det som om CDU:s position stabiliserat sig. Av någon anledning är det socialdemokratiska SPD som just nu ser ut att vara mest i farozonen.

Hemma i Sverige har dagen också präglats av att det är 30 år sedan Olof Palme mördades.

Jag minns den dagen som i går, men har i detta skede avhållit mig från de olika intervjuer i ämnet som det tryckts på om. 

Alldeles kan jag dock inte avhålla mig från att notera hur man inom socialdemokratins olika delar försöker att tolka Olof Palmes främst utrikespolitiska arv – om ett inrikespolitiskt sådant talas det mycket sällan – för att stödja den egna ståndpunkten i dagens olika debatter.

I Aftonbladet framträder Anders Lindberg med ett försök att göra Olof Palme till främst en hårdkokt realpolitiker och försvarsvän, medan Ulf Bjereld i SvD ägnar sig åt mer traditionell vänsternostalgi och drömmar om en värld där inte EU och annat för plakatpolitiken störande fanns.

Själv tror jag att det hur som helst för alldeles fel att försöka att översätta Olof Palmes politik till dagens och morgondagens verklighet. 

Det var en annan tid, och en mycket annorlunda värld, och även om det förvisso kan diskuteras kring den politik han då förde – inte minst under 1980-talet hade jag mycket tydliga synpunkter, som jag f ö inte har några svårigheter att återkomma till – har det föga eller ingen relevans för dagen.

Lite tycker jag att de lindbergska och bjereldska försöken tyder på orienteringslösheten i dagens socialdemokratiska politik. 

Man brottas med milt talat blandad framgång med dagen, verkar mest vara rädd för morgondagen, och dyker gärna tillbaka till bilder av en ibland närmast mytisk gårdag. 

Men inte ens om gårdagens förefaller man i dessa dagar att kunna vara enig, som de två texterna i dag tydligt visar. 

Och det gör väl måhända att svårigheterna med dagen, för att inte tala om morgondagen, knappast blir mindre.

Jag minns väl hur Olof Palme i ordalag som knappast var särskilt harmoniskapande förkunnade att ”högern” gradvis skulle vittra bort ur svensk politik.

Nå, så blev det inte riktigt. 

Just i dag visar en sammanställning av opinionsmätningar att moderaterna har ett större stöd än socialdemokraterna. 

Ingenting i politik är för evigt, och dagens mätningar säger föga om morgondagen. 

Men de säger i alla fall en del om hur saker och ting har utvecklats i det svenska samhället under de senaste decennierna.

Dämpad stämning i Bryssel.

BRYSSEL: För mig har det nu varit några dagar här i Brysssl, och det till skillnad från de annars ofta rätt snabba besök jag brukar göra här.

Och därmed har jag haft möjlighet till besök och samtal som jag tidigare inte riktigt haft tid med.

Det var t ex viktigt och bra att kunna sitta ner lite mer ordentligt med de utomordentligt duktiga medarbetarna på International Crisis Group och diskutera vårt arbete med och i olika både akuta och potentiella krishärdar främst i Europas närhet.

Och samma frågor dominerade förvisso mina samtal på European Institute of Peace, som ju också finns här i Bryssel.

I går medverkade jag i ett seminarium om ekonomisk diplomati och utveckling som organiserades av kommissionens egen strategiska tankesmedja, och försökte ge det en bild av den växande digitala världens alla möjligheter.

Men utöver detta har det självfallet varit mängder av möten med allt från kommissionärer och parlamentsledamöter till andra tankesmedjor och företag här i Bryssel. 

Och luncher och middagar med gamla och nya vänner fyllda av diskussioner om den europeiska framtiden.

Utmaningar saknas förvisso inte.

Mer omedelbart handlar det om flyktingkrisen och om folkomröstningen i Storbritannien den 23 juni. Toppmötet den 7 mars om flyktingfrågan förväntad åstadkomma något, men det är långt ifrån tydligt vad det kommer att vara.

Och bortom detta finns de stora utmaningarna i den ekonomiska utvecklingen, i ett revisionistiskt Ryssland och i det pågående sönderfallet i den vidare av Mellersta Östern med alla dess konsekvenser.

Det saknas, försiktigt uttryckt, inte uppgifter och utmaningar för den gemensamma politiken.

Men dessvärre går detta hand i hand med en allt tydligare nationalistisk tendens i inrikespolitiken i åtskilliga av medlemsländerna.

Det är lätt att peka på Polen och Ungern, men det handlar om tendenser som finns på många håll.

I Italien finner premiärminister Renzi det produktivt att skälla på Bryssel. I Nederländerna mobiliserar nej-krafter mot avtalet med Ukraina. I Frankrike driver mycket av debatten alldeles uppenbart åt fel håll. I Österrike är det basal nationalism som gäller just nu. 

Och britterna är ju för ögonblicket alldeles upptagna med sitt.

Snart är det nog bara från Berlin som man kan vänta någonting som skulle kunna beskrivas som europeiskt ledarskap. 

Angela Merkel må ha sina problem med flyktingsituationen, men hon tar samtidigt initiativ som tydlig vägleds också av det vidare europeiska perspektivet. Det är lika viktigt som det dessvärre är unikt i dessa dagar.

I morgon lämnar jag dock Bryssel, och det för en vecka sportlov med familjen i Alperna i Frankrike. 

Väderleksprognosen ser väl inte överdrivet lovande ut, men det kommer alldeles säkert att bli trevligt i alla fall.

Lagt förslag i Bryssel.

BRYSSEL: I dag har jag så varit här allra främst för att slutredovisa den rapport om försvarsforskning i EU som en grupp av s k personligheter – med också cheferna för EU:s dominerande försvarsindustrier tagit fram. 

Så det blev ett överlämnande till kommissionären Bienkowska och sedan en mer informell diskussion över lunch med såväl henne som Federica Mogherini och f d kommissionären Michael Barnier, som har en speciellt roll när det gäller de europeiska försvarsfrågorna.

Det är dessvärre inte bara i Sverige som man under mer än ett decennium dragit ner på anslagen till försvarsforskning, och i detta ligger allvarliga långsiktiga risker för Europa.

Nu ökar försvarsanslagen i åtskilliga länder, men det tar tid innan detta också leder till ökad förmåga. Och när det gäller försvarsforskning är det ju ett tidsperspektiv på 10-20 år som är relevant.

Vi befinner oss i ett skede när nya teknologier skapar helt nya möjligheter. I den nya amerikanska försvarsbudgeten satsas 71 miljarder dollar på försvarsforskning, och i t ex Kina är satsningarna också betydande. 

Det vi föreslår är ett mindre program redan nästa år på kanske 75-100 miljoner euro som gör det möjligt att från 2020 diskutera ett program på kanske storleksordningen tre miljarder euro.

Nu går detta förslag in i arbetet här i Bryssel, och skall ses i sammanhang med ett antal andra initiativ när det gäller den europeiska försvarspolitiken som vi sannolikt kommer att få se under den kommande hösten.

Och i botten ligger självfallet den s k globala strategi som tas fram med sikte på juni i år. Sedan följer av denna mer konkreta initiativ också på försvarsområdet.

Att detta är betydelsefullt också för Sverige säger sig självt. 

Vi har hygglig egen kapacitet, men är allt mer beroende av samarbete med andra också på dessa områden. Den transatlantiska länken är mycket viktig, men den europeiska är avgörande.

På min Twitter finns en länk till rapporten i dess helhet som den publicerats här i dag.

Stämningen i Bryssel är tämligen så dämpad mot bakgrund av de olika utmaningarna, med diskussionen om Brexit och problemen när det gäller flyktingar i fokus. 

Jag träffade en kommissionär som rapporterade om en stämning i diskussionerna som ibland gränsade till uppgiven. 

Så illa behöver det inte vara, men allvaret i situationen kan ingen tveka om. 

Och det säger sig självt att den brittiska diskussionen lägger viss sordi på den samlade stämningen. Det är svårt att planera framåt för en union som kanske en av dess ledande medlemsländer kommer att lämna.

Jag förblir här i Bryssel under resten av veckan, och har planerat in åtskilliga möten utöver de personer som man ständigt springer på i korridorer eller på gator.

Bra start i London.

STOCKHOLM: Att döma av brittiska media, också sociala sådana, har David Cameron åtminstone inledningsvis fått genomslag för sin argumentation om att det är bättre för Storbritannien att stanna i ett ”reformerat EU” än att kasta sig it i det okända.

Gott så, men kampanjen kommer att bli lång, och det finns fortfarande betydelsefulla röster som ännu inte deklarerat var de står. 

Londons ambitiöse borgmästare Boris Johnson, med tydliga ambitioner att efterträda Cameron när den tiden kommer, är väl den mest prominenta av dessa.

Han säger att han ”vacklar som en shoppingvagn” – inte alldeles förtroendeingivande – men skall tydligen lämna någon ty av besked under söndagskvällen. 

Notabelt är att opinionen gör fortsatt medlemskap i EU är påtagligt stark i Skottland, Wales och på Nordirland. 

Skulle väljarna i England besluta sig för att lämna kommer det med all sannolikhet att bli betydande slitningar i det förenade kungariket, och det talas redan nu om att Skottland kommer att förklara sig självständigt för att därefter ansöka om medlemsskap i EU.

Men dit hoppas jag innerligt att det inte skall komma. En balkanisering av de brittiska öarna ligger sannerligen inte i den europeiska stabilitetens intresse.

Annars riktas ju nu många blickar över Atlanten.

När jag lyfte från Chicago i går kväll på min väg hem var det redan klart att Hillary Clinton vunnit det demokratiska primärvalet i Nevada – allt annat hade varit en sensation – och att Donald Trump KLM ut etta i det republikanska i South Carolina.

Och sedan dess har ju Jeb Bush dragit sig ur kampen. 

Han är en mycket anständig och kompetent politiker som jag haft anledning att träffa några gånger, i hade i sak utan tvekan varit en mycket stark kandidat till presidentposten.

Men i denna vredens tid i politiken passade hans stil dessvärre inte in.

Så nu fortsätter kampen. 

Det sannolikaste nu är att vi får se en valrörelse mellan Donald Trump och Hillary Clinton, och med den senare segrande.

Men än är mycket osäkert. Efter den s k supertisdagen 1 mars borde bilden ha klarnat.

Själv är jag hemma i Stockholm under måndagen, men sedan blir resten av min vecka i Bryssel. Jag har mer formella åtaganden där såväl tisdag som torsdag, och passar då på att stanna för andra möten under onsdagen också.

På tisdagen överlämnar den s k Group of Personalities i vilken jag ingått sin rapport till kommissionen om EU-stöd för försvarsforskning i Europa. 

Sannolikt kommer detta att leda till att kommissionen inleder ett mer begränsat sådant program som förberedelse till ett mer omfattande längre fram.

Lyckat möte under solen.

PALM SPRINGS: I dag på eftermiddagen avslutade vi vårt möte här med Global Commission on Internet Govenance efter mer än ett dygn av intensiva men konstruktiva och intressanta diskussioner.

Nu låg fokus på de slutsatser och analyser som skall finnas i den slutrapport vi kommer att presentera, sannolikt i Mexico och New York, mot slutet av juni.

Och vi nådde längre i våra diskussioner än vad jag hade vågat hoppas på. Vi har ett möte med kommissionen i dess helhet kvar – det blir i Amman i Jordanien mot slutet av mars.

Det har varit en lång men intressant resa som började med vårt första möte i Stockholm på senvåren 2014. 

Och sedan har vi varit i Seoul, London, Ottawa, Haag, Accra och Bangalore med våra diskussioner.

De frågor vi har att diskutera har förändrats inte så lite under denna relativt sett korta tid. I början diskuterades en hel del kring ICANN och dess framtid, men nu har vi ägnat mer tid åt möjligheter i den nya Blockchain-teknologin. 

Och även om det långa och detaljerade uttalande vi gjorde i Haag över övervakning av olika slag fick ett betydande genomslag har diskussionen om kryptering och skydd för indignation blivit allt intensivare.

Inte minst gäller ju det dessa dagar efter beskedet från Apple. I dag läser jag långa ledare och artiklar från Los Angeles Times till Wall Street Journal i ärendet.

Och själv har jag publicerat mig i ärendet i Globe & Mail i Toronto.

Ett är säkert – debatten kommer att fortsätta, och ett avgörande i striden mellan Apple och FBI kommer att ta betydande tid.

Uppe i Silicon Valley härom dagen var det rätt självklart dessa frågor som dominerade. Läser jag lokala tidningen Desert Sun här så är det mesta utomordentligt lokalt. 

Och när jag bläddrar genom Los Angeles Times handlar åtskilligt om kampen mellan olika filmer inför den årliga Oscars-galan. Berömmelse och rikedom står på spel. 

Men annars är det pågående dramatiken kring de olika primärvalen. I morgon är det republikanskt sådant i South Carolina, och kammar Donald Trump hem det på det sätt som opinionsmätningarna förutspår går det inte att bortse från att ha kan komma att bli den republikanske kandidaten i presidentvalet i november.

I Nevada kämpar så Hillary Clinton vidare mot Bernie Sanders, och kommer med stor sannolikhet att vinna. Men hennes marginaler är inte så övertygande som de borde vara, och det är tydligt att många också demokratiska väljare känner en viss distans till henne.

Med en mer centristiskt orienterad kandidat hade sannolikt republikanerna haft goda möjligheterna att erövra Vita Huset, men kör man ut sig själv på flygeln blir utmaningen för Hillary Clinton sannolikt inte lika svår.

Men osvuret är bäst. Detta är en politisk säsong i USA när de flesta av dem som ansetts veta mest har visat sig veta minst. 

Överraskningarnas tid är måhända inte förbi.

På min iPad kunde jag för någon timme sedan lyssna på när premiärminister David Cameron höll kampanjtal på sin presskonferens i Bryssel efter uppgörelsen där. I morgon vill han få sin regerings stöd, och på måndag kommer han i underhuset med all sannolikhet att utlysa en folkomröstning till den 23 juni.

Han bredde på rätt ordentligt i sitt anförande. 

Det lät som om en fördjupad inre marknad och frihandelsavtal med olika delar av världen var eftergifter som han pressat ut övriga motvilliga regeringar – i själva verket är det ju kärnan i det som EU arbetar med just nu.

Tankesmedjan Open Europe betraktar uppgörelsen som ”not transformative but not trivial”, vilket väl är en hygglig sammanfattning.

Men det är nu den stora striden börjar – och utgången av den kommer att bli av största betydelse för EU:s utveckling under många år framöver. Inte minst från svensk utgångspunkt är detta viktigt.

Uppgörelsen i flyktingfrågan i Bryssel har jag inte hunnit med att i detalj studera, men terrorattacken i Ankara gjorde ju att man satte ut ett nytt toppmöte i början av mars där också Turkiet hade möjlighet att närvara.

Om utvecklingen där skulle mycket kunna sägas – jag är påtagligt oroad för vart den bära hem. Och det gäller också utvecklingen i Syrien – det blev ingen vapenvila i dag som överenskommits och det blir inga återupptagna fredssamtal nästa vecka som planerats.

Utvecklingen kan mycket väl komma att förvärras på ett tämligen avgörande sätt.

Nu återstår en middag här i Palm Springs – just nu är det strålande sol och 27 grader varmt – men i morgon vänder jag hem mot Sverige igen.

Mitt i stora Apple-kontroversen.

STANFORD: Med betydande försening landade jag i San Fransisco i går eftermiddag och kastades direkt in i olika diskussioner här i ”the Valley” 

Och i dag på morgonen exploderade de olika diskussionerna i och med det brev som Apple:s VD Tim Cook publicerade i Cupertino ett stenkast från var jag sitter just nu.

Brevet – länk finns på Twitter – förtjänar att läsas, och den debatt och legala kontrovers det utlöst kommer att pågå en betydande tid och utgången kommer att bli av mycket stor betydelse.

Här på Stanford-universitetet sitter jag nu i en dialog om just mänskliga rättigheter och säkerhetsfrågor i ett samhälle som blir allt mer beroende av nätet i olika avseenden.

Och att det är frågor som är ytterligt centrala för de allra flesta här i Silicon Valley visar brevet från Apple i dag på morgonen med all önskvärd tydlighet.

I våra diskussioner här böljar det fram och tillbaka i frågan. Det handlar om såväl tekniska som juridiska och politiska frågeställningar. Alla av stor betydelse.

Timmarna här ger dock också möjligheter till andra kontakter. Stanford-universitetet är en fascinerande mötesplats.

Michael McFaul, som tillhör mina värdar här, var ju amerikansk ambassadör i Moskva under ett antal år. Karl Eikenberry, som också dök upp, lärde jag känna som amerikansk befälhavare i Afghanistan. Och på middagen i går fanns också f d utrikesminister Condolezza Rice.

Men om några timmar flyger jag vidare härifrån till Palm Springs i södra Kalifornien för mötet med den globala nät-kommissionen där i morgon och övermorgon.

Viktig vecka för EU – iväg till Kalifornien.

STOCKHOLM: Betydelsen av denna europeiska vecka skall alls inte underskattas.
EU-toppmötet på torsdag och fredag blir osedvanligt viktigt.

För det första skall helst samtalen mellan premiärminister David Cameron och de övriga kring de fyra olika brittiska kraven föras i hamn på ett bra sätt.

Det mesta tyder på att detta också kommer att vara möjligt, även en del decibel i slutskedet nog tillhör den ömsesidigt önskvärda dramaturgin i en fråga som denna.

Därefter går hela frågan till folkomröstning i Storbritannien. Just nu förefaller 23 juni vara det datum som det spekuleras kring.

Och vad man kommer överens om på toppmötet kommer nog inte att spela så stor roll för hur det kommer att utfalla. 

Under de senaste dygnen har jag träffat två mycket kvalificerade brittiska vänner som följer denna fråga ytterligt nära. Den ena sade att det väl var sådär 70% sannolikhet att det skulle bli ett ja, och den andre sade att det nu började att se ut som 70% sannolikhet för att det kommer att bli ett nej.

Så det enda riktigt säkra som kan sägas är att utgången är högst osäker.

För det andra är det självklart att flyktingfrågan kommer att bli stor vid mötet.

Inte minst Angela Merkel behöver framsteg i de gemensamma europeiska ansträngningarna inför de viktiga delstatsvalen i Tyskland i mitten av mars. 

Utan europeiska framsteg kommer trycket på nationella åtgärder att snabbt stegras med alla de negativa konsekvenser detta kommer att föra med sig. I privata samtal i München var viktiga ledamöter av den tyska regeringen mycket tydliga på den punkten.

Medan Angela Merkel och ett antal andra länder således fokuserar på Bryssel – och Ankara! – i frågan samlas nu de s k Visegrad-länderna i Centraleuropa med ett tydligt fokus att snarast fortifiera gränserna till och på Balkan.

Och det kommer att leda till andra konsekvenser. 

Förstasidan på Frankfurter Allgemeine Zeitung i går talade om hur nya gränskontroller i det viktiga Brenner-passet mellan Österrike och Italien riskerar att leda till timslånga köer.

Men i Wien är det tydligt att man fruktar att en hårdare gräns mellan Slovenien och Österrike kommer att leda till att flyktingar tar sig vägen via Italien i stället – och det finns också en fruktan för att en hårdare gräns till Makedonien kommer att leda till en ström till Italien via Albanien.

Balkan förblir ett skört område. Att Bosnien i dag formellt sökt medlemskap i EU förändrar dessvärre ingenting av detta. Den processen kommer som det nu ser ut att bli tämligen så utdragen.

Det är således mycket som står på spel i Bryssel mot slutet av veckan. 

Men själv flyger jag i morgon till San Fransisco för diskussioner i morgon kväll och på onsdag på Stanford-universitet om olika cyberfrågor. På Twitter finns länk i alla fall till det senare arrangemanget.

Och sedan blir det möte med min Global Commission on Internet Governance i Palm Springs i mer sydliga Kalifornien under torsdagen och fredagen. 

Och där kommer vi så gott som bokstavligen att krocka med ett möte som president Obama har med ledarna för Sydostasiens olika länder. Vår logistik har ty följande blivit lite komplicerad.

Så för min del blir det att försöka att följa dramatiken i Bryssel från södra Kalifornien. 

Nästa vecka kommer dock för min del att bli en vecka mer i Bryssel, och då kan man väl observera spillrorna av striderna.

Men intill dess blir det de snabbt allt viktigare cyberfrågorna som kommer att stå i centrum för mig.

Och från Stilla Havs-kustens horisont blir det ju också en möjlighet att fortsatt följa det fortsatta inrikespolitiska tumultet i USA.

Lite dämpat och dystert i München.

MÜNCHEN: Så har då ännu en av dessa stora säkerhetskonferenser här avslutats.

I år var det ca 600 mer eller mindre betydelsefulla personer från världens alla ändar, men med Europa och USA som tyngdpunkt som kom för att delta i de olika diskussionerna.

Och arrangörerna hjälpte till med mer än 700 olika bilaterala överläggningar mellan främst olika regeringsrepresentanter.

Det började egentligen redan i torsdags kväll med det stora ministermötet i den sak ISSG-gruppen om Syrien.

Efter ett nio timmar långt möte lyckades de 17 deltagande ministrarna enas om en kommuniké som i vaga ordalag talade om humanitära leveranser och en vapenvila om en vecka.

Trots mycket tydligt politiskt tryck gick det inte att få Ryssland att gå med på en omedelbar vapenvila som skulle omfatta även deras bombningar.

Och utan en sådan är det näppeligen möjligt att se vare sig att fredssamtal skulle kunna komma igång eller att omfattande humanitär hjälp skulle kunna komma fram främst till Aleppo om områdena däromkring.

Diskussionerna under konferensen ökade knappast optimismen.

I en panel sade Tysklands utrikesminister Steinmeier att han bedömde sannolikheten för att vapenvilan skulle fungera till 51%, men efter ett längre inlägg av den ryska utrikesministern Lavrov konstaterade den brittiske utrikesministern Hammond sobert att det mera lät som 0%.

Och så var det. Ett telefonsamtal mellan presidenterna Obama och Putin därefter har dock möjligen lämnat ett intryck av att det är en marginellt bättre prognos.

Men endast marginellt.

Det är svårt att frigöra sig från intrycket att det finns en allt större risk för att konflikten i Syrien, trots tal om motsatsen, går in i ett än farligare skede.

Assad med stöd av Kreml upplever alldeles uppenbart att han har vind i ryggen, och tror möjligen att han kan besegra det mesta av oppositionen.

Men det leder till att aktörer som främst Saudiarabien men kanske i någon mån också Turkiet överväger ett mer aktivt ingripande inne i Syrien. Och vilka reaktioner detta i så fall kan leda till från rysk sida kan man bara spekulera om. 

Om Syrien var den stora frågan detta år i München var Ryssland den andra.

Premiärminister Medvedev framträdde med ett något osammanhängande anförande som nog mest kommer att bli ihågkommet för påståendet att vi är tillbaka i ett kallt krig.

Han passade på att påstå att det pågick ett ”inbördeskrig” i Ukraina, vilket någon timma senare föranledde president Poroshenko att med emotionellt kraft säga att det handlar om rysk aggression och ingenting annat.

Också det kommer med all sannolikhet att bli ihågkommet.

USA:s John Kerry, som ju nu inlett sitt sista år som Obama-administrationens utrikesminister, levererade ett anförande som försökte att slå an lite mindre pessimistiska tongångar. 

Vad som än kan sägas om honom så är det inte att han inte försöker.

Han gjorde ett heroiskt försök att få till stånd en uppgörelse mellan Israel och Palestina. Det misslyckades, och det kommer nog dessvärre att dröja ett bra tag innan ett nytt lika seriöst försök kan göras.

Han gjorde därefter ett heroiskt försök att få till stånd ett avtal med Iran, och lyckades med det trots alla som försökte lägga hinder i vägen.

Och nu är det försöken att få till stånd en lösning i Syrien som alldeles tydligt engagerar honom. Förutsättningarna är inte de bästa, men man måste lyfta på hatten för hans och USA:s energiska försök.

De påbörjades faktiskt för några år sedan på brukshotellet uppe i Kiruna. Timmarna där mellan USA:s och Rysslands utrikesministrar kom att bli viktiga. 

Men självfallet var det också mycket annat som diskuterades här.

Jag deltog mer organiserat i diskussioner om cybersäkerhet och relationerna till Ryssland.

Och så blev det middagar i spännande och varierande konstellationer.

Men nu bär det hemåt för kväll och morgondag i Stockholm.

På tisdag bär det så av till Palo Alto i Silicon Valley borta i Kalifornien, och därifrån fortsätte jag mot slutet av onsdagen till Palm Springs i mer sydliga delarna av delstaten.

Det är internetfrågorna som där helt och hållet kommer att dominera mina dagar med möte på det senare stället med min Global Commission on Internet Governance.

Och de blir viktigare och viktigare för varje dag som går.

Den allt värre krisen i Syrien.

STOCKHOLM: Att det utrikespolitiska läget inte är okomplicerat behöver nog knappast påpekas särskilt.

I morgon träffas i München USA:s, Rysslands och några europeiska länderna utrikesministrar för att diskutera den akuta situationen kring Syrien.

Och i grunden handlar det om huruvida det kommer att finnas några förutsättningar att för att återuppta försöken till fredssamtal den 25 februari som planerat.

Jag har svårt att se att detta skulle vara möjligt om det inte kommer till stånd ett eld upphör kring Aleppo, och jag ser i skrivande stund inga tecken på att vare sig Moskva eller Damaskus nu skulle vara beredda till det.

Rysslands utrikesminister Lavrov har sagt att offensiven kommer att fortsätta intill dess att man får kontroll över området upp till den turkiska gränsen.

I detta område finns nu 30 – 40.000 flyktingar från striderna kring Aleppo, och från turkisk sida försöker man att förse dem med tält och förnödenheter utan att de går över gränsen.

I Kilis, som är den turkiska orten vid gränsen, finns i dag fler flyktingar än vanliga invånare, och i den större staden Gaziantep alldeles norr därom finns nu dubbelt så många flyktingar som vi tog emot i Sverige i dess helhet under förra året.

Så det är inte utan att man förstår en del av de turkiska problemen i dessa hänseenden.

Skulle regimens och Rysslands militära offensiv norr om Aleppo fortsätta kommer det inte bara att omöjliggöra ett återupptagande av fredsförsöken utan dessutom omedelbart utlösa en stor flyktingvåg över den turkiska gränsen.

Dessutom skulle en inringning av de delar av Aleppo som kontrolleras av rebellerna leda till en med all sannolikhet mycket allvarlig humanitär situation.

I måndags var Tysklands förbundskansler Angela Merkel i Ankara för att diskutera flyktingsituationen, och i dag har Turkiets premiärminister Davutoglu varit i Haag i samma ärende. 

Det är tydligt att det är länder som Tyskland, Norge och Nederländerna som är diplomatiskt mer påtagligt engagerade i dessa frågor. 

Jag säger detta – utan att säga mer.

I grova drag kan man säga att diskussionen i EU nu går längs vad man kan kalla en Orban-linje, där situationen hanteras främst med olika nationella gränsspärrar, och en Merkel-linje som lägger tyngdpunkten på ett politiskt samarbete inte minst med Turkiet för en reglering av flyktingströmmen.

Den förra linjen verkar nu fokusera på möjligheten att förstärka gränsen mellan Grekland och Makedonien för att förhindra att flyktingar sedan via Balkan kommer vidare till det övriga EU.

Det kommer med största säkerhet att leda till betydande nya spänningar i det området. Och sannolikheten för att det lyckas är inte särskilt stor.

Den förra linjen handlar om att ge Turkiet rejäl hjälp att ta hand om så många flyktingar som möjligt, men att också öppna vägar för vissa av dem att legalt komma till EU-länder. I detta ligger också ett samarbete för att helt stoppa dem som kommer från vad som betecknas som säkra länder.

Allt detta är långt enklare sagt än gjort, men det finns all anledning att lyfta på hatten för Angela Merkel och de i övrigt som är engagerade i dessa ansträngningar.

I morgon i München blir det dock den mer omedelbara konflikthanteringen som kommer att stå på dagordningen, även om till denna självfallet också hör att försöka få fram humanitär hjälp till de tiotusentals människor som nu drabbas av de nya striderna.

Själv är jag kvar i Stockholm i morgon också – men på fredag bär det av till diskussioner i München.

Syrien, Ukraina, Nordkorea och EU.

STOCKHOLM: Angenämt att vara hemma, och än mer att kunna se fram mot nästan en hel vecka med olika saker på hemmaplan.

Det är först på fredag som jag ger mig iväg till årliga Munich Security Conference för de olika diskussionerna där.

Och av sådana blir det åtskilliga.

Det blir ministermöte om Syrien-situationen, och som det ser ut i dag har det alla förutsättningar att bli tämligen stormigt.

Den accelererande Rysslands-stödda regimoffensiven kring Aleppo har inte bara lett till att försöken till fredssamtal i Genève fått läggas på is utan riskerar nu dessutom att utlösa en ny flyktingvåg till Turkiet och Europa.

Utvecklingen på marken under den kommande veckan kommer att bli viktig också när det gäller förutsättningarna för de politiska samtalen främst mellan USA och Ryssland i München.

Men alldeles tydligt är ju att regimerna i Damaskus och Moskva just nu prioriterar militär offensiv framför diplomatiska möjligheter, och att man därmed på ett tämligen så avgörande sätt också förändrar förutsättningarna för de förra.

Den stora givarkonferensen i London i onsdags blev av allt att döma en framgång, och det är nu viktigt att de olika löftena om bidrag omvandlas till konkreta betalningar till främst FN:s olika humanitära organisationer.

Här är det broderlandet Norge som på ett mycket förtjänstfullt sätt tagit det politiska initiativet i en fråga som ju också är synnerligen viktig från svensk utgångspunkt.

Hur flyktingsituationen kommer att fortsätta att utvecklas blir mycket viktigt också för den europeiska utvecklingen.

Nu gör Angela Merkel ett nytt snabbt besök i Turkiet för att diskutera samarbetet kring den frågan. Och det pågår åtskilliga diskussioner om vad som kan göras dels i Grekland och dels i de olika övriga länderna på Balkan.

Och att detta är viktigt också för oss är självklart.

Med all sannolikhet blir det i München också ministermöte i den s k Minsk-kretsen om Rysslands agerande gentemot Ukraina.

Den som är intresserad av utvecklingen i östra Ukraina rekommenderas att läsa den rapport från International Crisis Group som publicerades i fredags, och som det finns länk till på min Twitter.

Diplomatin kring denna kris har varit tämligen omfattande under de senaste veckorna, men hitintills står den mest och stampar, och det trots att det i fler kanaler skett diskussioner med större djup och bredd än tidigare.

Allt tyder på att Ryssland satsar på att konsolidera sig inte minst militärt i östra Ukraina, men att man samtidigt famlar politiskt och gärna ser någon typ av arrangemang som börjar att lätta på det tryck som sanktionerna utgör.

Men något genombrott i den frågan är knappast att vänta nu. 

Först när Ukraina åter fått kontrollen över hela sin östra gräns kan vi tala om att Minsk-avtalet genomförts. Och just nu ser jag inga tecken alls på att Moskva skulle vara berett till det steget.

Dagens händelse är att Nordkorea till slut lyckats att skjuta upp en mindre satellit. Jag har inte sett mer detaljerade rapporter, men heller inte sett de som skulle kommit rätt snabbt om man misslyckats med att få satelliten i omloppsbana.

I sedvanlig ordning blir det nu extra sammanträde i FN:s säkerhetsråd och i sedvanlig ordning försök med nya sanktioner som i sedvanlig ordning kommer att leda till föga.

Av betydelse är dock att USA nu inleder samtal med Sydkorea om att leverera avancerade THAAD luft- och robotförsvarsrobotar. Utan att veta om det finns någon substans i dessa är det värt att notera att detta leder till kinesiska farhågor för att dessa skall kunna påverka också de kinesiska strategiska systemet.

Det är ju en debatt som känns igen från Europa med de starka ryska synpunkterna på framförallt det tredje steg i USA:s europeiska missilförsvarsprogram som planeras bli operativt i Polen 2018.

Under veckan blir det viktigt att följa också den fortsatta debatten inför mötet med EU:s stats- och regeringschefer veckan därpå om den brittiska frågan.

En lösning på de fyra brittiska kraven förefaller nu att arbetas fram, men det är alldeles uppenbart att premiärminister Cameron har en betydande uppförsbacke i frågan på hemmaplan. Media-reaktionen på de lösningar som förra veckan lades på bordet var påtagligt negativa.

Och betydelsen av denna fråga kan inte understrykas kraftfullt nog. Här handlar det om den verkliga ödesfrågan för det europeiska samarbetet – och det sagt med stor respekt för alla de andra utmaningar vi står inför.

Men för mig blir det, som sagt, en vecka i allt väsentligt hemma i Stockholm. 

Och det har jag alls ingen anledning att klaga över.

Hem från Washington.

WASHINGTON: Efter lite mildare men gråa dagar har det nu blivit lite kallare, en och snöflinga flyger genom luften men samtidigt lyser solen vacker och varm över den politiska staden vid Potomac.

Och om någon timme sätter jag mig på planet som, efter ett stopp, skall föra mig tillbaka till Stockholm igen.

Det är alltid lika slående hur många personer man bara stöter på i denna stad. 

Bortsett från planerade möten i dag har jag sprungit på den nye bosniske utrikesministern, jag noterar att Norges Börge Brende i sedvanlig ordning är i stan och i går kväll blev det oväntad middag mer bl a EU-kommissionens vice president Kristalina Georgieva.

Men annars har set mest varit samtal om olika asekter av europeisk politik med tyngdpunkten på olika delar av säkerhetspolitiken också i vår del av världen.

Och det har alltid ett betydande värde att kunna stämma av på bredden av den ofta livaktiga diskussionen här.

Det förfaller som om de amerikaner som var i Davos i år återvände bekymrade över Europa, och inte minst som förberedelse för den stora säkerhetskonferensen i München kommande helg ledde detta till att senatens utrikesutskott i veckan ville lyssna på olika exporter om Europa.

Oron gäller inte minst hur vi skall klara flyktingutmaningen, och den oron gäller också Sverige. En del av de problem vi haft har fått rätt stort genomslag här, och det är inte så få frågor som jag ha fått försöka svara på.

Annars är det, som jag redan skrivit om, inrikespolitiken som dominerar totalt här, med primärvalet i New Hampshire på tisdag i totalt fokus. 

TV-kanalerna sänder timma efter timma med kommentarer, spekulationer och opinionsundersökningar. Om det säger så mycket om nationens möjliga inriktning efter valet i november är dock inte alldeles säkert.

Frågan om Syrien oroar tydligt bland alla dem som här sysslar med utrikespolitik. 

Det är populärt at kritisera president Obama för att inte ha gjort mer, men påtagligt sällsynt med mer genomtänkta förslag om vad som egentligen kunde ha gjorts.

Och meningarna om Ryssland roll går också isär, även om det nu är tydligt att regimstyrkornas Rysslands-stödda offensiv kring Aleppo spelade sin roll för att fredssamtalen i Genève inte ens hann komma igång innan de suspenderades.

På de inre linjerna är det nu också mycket diskussioner om hur utvecklingen i Libyen skall hanteras. Presidenten har bett om olika optioner. Det finns en starkt växande oro för att Daesh växer sig allt starkare längs den nordafrikanska kusten.

Mindre uppmärksamhet i offentligheten ges de diplomaterna ansträngningarna med Ryssland när det gäller Ukraina, men här har videolänkarna gått varna inte minst mellan Washington och Berlin om hur det samlade agerandet skall koordineras.

Bryssel förefaller, dessvärre, ha kopplat bort sig själv från dessa för Europas framtida utveckling inte alldeles oviktiga frågor. Så borde det inte ha varit.

Också om detta är det självklart att det blivit åtskilliga samtal dessa dagar.

Men om någon timma vänder jag som sagt hemåt igen.

Och det känns skönt att då kunna se fram mot nästan en vel vecka hemma i fäderneslandet.

Mellan Iowa och New Hampshire.

WASHINGTON: Det var ett milt och behagligt väder som mötte mig när jag landade på Dulles-flygplatsen vid fyratiden på eftermiddagen i dag.

Här handlar nu allt, och därtill något, om det politiska spelet om presidentmakten.

Hillary Clinton klarade ytterligt knappt en ledning i det första primärvalet i Iowa, men i likhet med andra skyndade hon omedelbart till New Hampshire där hennes utmanade Bernard Sanders anses ha bättre chanser.

För en mer utomstående framstår det dock som märkligt att hon inte klarade sig bättre. 

Att den 74-årige socialisten kapade hem stödet från en betydande del av det demokratiska partiets unga sympatisörer är något av ett fenomen, och påminner lite om det som ledde till att Corbyn kunde ta över kommandot över det brittiska Labour-partiet.

Men än intressantare blev det på den republikanska kanten där Donald Trump inte segrade, och där Marco Rubio ryckte fram som en trovärdigt kandidat för alla dem som inte vill se en kandidat från partiets mer extrema kamp. 

Till den får utan tvekan Iowa-valets segrare Ted Cruz nog räknas.

Så nu går kampen vidare. TV-kanalerna är fyllda av spekulationer, kommentarer och försök till analyser. Och så kommer det att förbli intill de hela klarnar allra senast i mitten av februari.

För mig blir det nu middag med några vänner, och i morgon är det en konferens som handlar om säkerhetsutmaningar i vår del av världen.

Och sådana är allt mer i fokus också från Washingtons horisont.

När USA:s försvarsminister Ash Carter tidigare i dag presenterade en del riktlinjer i sin nya budget handlade en av dessa om en fyrdubbling av de extra försvarssatsningar som man gjort i Europa efter den ryska aggressionen mot Ukraina.

Det handlar om mer av övningar, men också om ökad närvaro och om mer förhandslagring av tung militär materiel.

Det är en signal som kommer att uppskattas av inte minst de tre baltiska staterna, men också av Polen inför Nato:s toppmöte i Warszawa i sommar.

Och en del av dessa frågeställningar kommer att finnas på mitt program för olika diskussioner här under morgondagen.