Åtskilligt på agendan kommande veckan.

27 september 2020

ARLANDA: Dessvärre ser det nu ut som om vi är i början av en andra våg av COVID-19 runt om i Europa. Det talas om en uppgång praktiskt taget i varje land, om än styrkan i den varierar högst avsevärt.

Och lite av samma får man intryck av om man höjer blicken till resten av världen.

Det finns länder som alldeles tydligt misskött utmaningen och där situationen nu ser allvarlig ut – Storbritannien, Spanien, Israel och USA – tillhör dem som oftast brukar nämnas. Här talas det nu om nya restriktioner i varierande omfattning.

Hur detta kommer att påverka de olika ekonomierna återstår att se. Kommer den uppgång vi trots allt ser att bromsas?

I det globala perspektivet är det ingen tvekan om att det är den kinesiska ekonomin som nu klarat sig relativt bäst. Som enda större område i världen kommer man att ha positiv tillväxt detta år.

Och det finns tecken på styrka också i den amerikanska ekonomin. En mycket flexibel arbetsmarknad tillhör det som ofta ger den styrka också i uppgång.

För Europa är bilden blandad. Att stora paket finns på plats både nationellt och på EU- nivå är viktigt.

Men det finns anledning att vara oroad. I min månadskolumn för Project Syndicate jämförde jag utvecklingen i EU, USA och Kina när det gäller olika indikatorer på den digitala omställningen, och det ger ett tämligen katastrofalt resultat.

På nästan alla viktiga områden håller vi på att hamna efter i en utveckling som ju dessutom accelererat ytterligare under denna kris. Och jag förvånas över att detta knappt får någon uppmärksamhet alls – vare sig i diskussionen i Sverige än i EU.

Mot slutet av den kommande veckan samlas EU:s stats- och regeringschefer till uppskjutet toppmöte, och då står också frågor med anknytning till dessa på dagordningen.

Det skall t ex antas en s k digital kompass för att EU skall uppnå vad man kallar digital suveränitet. Men vad det konkret innebär är inte alldeles lätt att sätta fingret på. Vi kan hur som helst inte reglera oss tillbaka till konkurrenskraft.

Uppmärksamheten kring mötet kommer nog annars att ligga på motsättningen mellan Athen och Ankara om de olika maritima avgränsningsfrågorna i östra Medelhavet – där samtal efter efter flera års uppehåll kommer att återupptas – och huruvida Cypern kommer att släppa sitt veto mot de åtgärder mot Belarus som alla länder i övrigt sedan ett tag varit överens om.

President Anastasiades i Nicosia har onekligen kört in sig i ett hörn. Han kräver hårda sanktioner mot Turkiet, och har självklart fått en högljutt nationalistiska hemmaopinion på sin sida. Men entusiasmen för sådana i t ex Berlin lär inte vara så hög när man just lyckats få fram återupptagna förhandlingar och knappast vill äventyra dessa.

Men problem finns. Athen har en betydligt mer begränsad agenda för samtalen än vad Ankara har. Och problemen med Cypern och dess ekonomiska zon är delvis annorlunda.

Och till agendan på mötet hör också relationen med Kina. Den bilden har ju blivit avsevärt mer komplicerad, om än beskedet om den nya kinesiska klimatambitionen sannolikt stärker linjen att det behövs både politisk samverkan och politisk strid i den viktiga relationen.

Längre österut i Medelhavsregionen har nu försöken att bilda en ny regering i Libanon misslyckats. Det var ju inte minst president Macron som försökte att få till en sådan som förutsättning för internationell hjälp till det hårt drabbade landet.

I bakgrunden ligger också den upptrappade offensiven från inte minst USA:s utrikesminister Pompeo mot Iran. På område efter område försöker han nu trappa upp den.

Försöket i FN att återinföra generella FN-sanktioner havererade snöpligt. Nu har man motarbetat varje regering i Libanon där Hezbollah och en del andra ingår, vilket ju blir problematiskt eftersom de ju faktiskt i val representerar landets största befolkningsgrupp. I Jemen vill man stämpla Houti-grupperingen som terrorister vilket kan få negativa konsekvenser för såväl fredsdiplomatin som humanitär hjälp. I Irak hotar man nu att helt stänga sin ambassad om inte den sköra regeringen går till attack mot grupper som står Iran nära.

Det ligger ett lätt drag av desperation över summan av dessa olika åtgärder. Men det hindrar inte att de tillsammans riskerar att ytterligare destabilisera redan mycket sköra stater och situationen. Libanon, Jemen och Irak behöver inte upptrappad konfrontation.

Hur president Macron kommer att hantera krisen i Libanon återser att se, men i morgon dyker han i alla fall upp i Litauen i ett besök som inte saknar intresse.

Det kommer alldeles självklart att handla åtskilligt om Belarus, vilket har sin betydelse också inför EU- toppmötet. Men han är alldeles säkert också där för att försöka dämpa något av den misstro som hans iver att räcka ut en hand till president Putin orsakat i dessa delar av EU.

Så värst bra har det dock knappast gått med det initiativet. Det ryska uppträdandet i olika frågor under senare tid har ju knappast kunnat tilltala ens de ivrigaste anhängarna av det macronska initiativet. Det senaste planerade ministermötet fick snabbt ställas in. Hur han väljer att hantera detta i Vilnius kommer säkert att bli intressant.

På tisdag kväll vänds dock blickarna mot i USA och den första av de tre planerade TV-mötena mellan Donald Trump och Joe Biden. Det blir 90 minuters utfrågning i 15-minuterssegment i en serie av inrikespolitiska ämnen.

De lärde tvistar om hur stor betydelse debatter som dessa har, men min egen erfarenhet säger att de inte skall underskattas när det gäller att påverka hur de fortsatta kampanjerna fram till valet kommer att utvecklas.

Stora succéer är svåra att åstadkomma, men misstag med konsekvenser finns det åtskilliga exempel på från debatter som dessa.

Själv utlokaliserar jag mig denna vecka till lite sydligare breddgrader. Men breddgrader spelar mindre roll när man i alla fall tillbringar stora delar av tiden i Zoomland.


Positivt om klimat från Kina.

25 september 2020

STOCKHOLM: Så mycket rasande nytt har det hitintills inte kommit ut ur den virtuella allmänna debatten på FN:s generalförsamling i år

President Trump överraskande med ett påfallande kort anförande som inleddes med ett generalangrepp på Kina för COVID-19 – det är valrörelse i USA – men i övrigt mest handlade om hur förträfflig hans egen politik ingär.

När Xi Jinping framträdde strax efteråt tog han inte upp den kastade handsken mer än i mycket allmänna termer om behovet av internationellt samarbete, men levererade i stället vad som väl varit debattens hitintills mest betydelsefulla nyhet.

Han sade för det första att Kina kommer att uppnå toppen av sina utsläpp före 2030 och för det andra att man kommer att uppnå klimatneutralitet senast 2060.

Det senare är ett reellt och betydelsefullt nytt åtagande från kinesisk sida, och mot bakgrund av att Kina släpper ut särklassigt mest klimatpåverkande gaser i världen – närmare en tredjedel av de totala – innebär det ett rejält fall framåt i den globala klimatpolitiken.

Nu gäller det att se hur detta följs upp först och främst i den nya femårsplan som kommer att se dagens ljus i början av det kommande året. Det ligger betydande investeringar i nya kolkraft i existerande planer, och det skall bli intressant att se i vilken utsträckning dessa nu reviderats.

EU har ju redan åtagit sig att bli den första klimatneutrala delen av världen till 2050, och det har ju lagts fram förslag om att skärpa vägen dit för att öka trovärdigheten i åtagandet.

I USA blir mycket avhängigt av valet i november, och då först och främst av om det är Donald Trump eller Joe Biden som kommer att inneha Vita Huset under de kommande fyra åren.

I Bidens offentliggjorda planer ingår att även USA skall bli klimatneutralt till 2050, och han har presenterar ambitiösa förslag till också investeringar i detta syfte.

Jag hade tidigare befarar att Kina skulle avvakta det amerikanska valet innan man gick vidare i möjliga klimatåtaganden. Det fanns en risk för att de skulle säga att de inte var beredda till större nya åtaganden innan de var övertygade om att även USA var det.

Därför är nyheten från anförandet i FN en påtaglig positiv överraskning.

Och i dessa dagar finns det anledning att notera varje sådan.


Bilder från Minsk inleder en mer laddad vecka.

20 september 2020

STOCKHOLM: Bilderna från Minsk och andra städer runt om i Belarus talar om att många tiotusen åter gett sig ut för att fredligt manifestera och kräva Lukashenkos avgång och nya val.

Som vanligt har tunnelbanan stängts i centrala Kiev, internet stängts ner och mobiltelefonnätet likaledes. Kolonner med fångfordon finns på plats för att ta hand om alla som arresteras. Pansarfordon har förts in i staden. På presidentpalatsets tak finns nu krypskyttar utplacerade.

Från gårdagens kvinnomanifestation kom upprörande bilder av hur unga kvinnor brutalt släpades in i fångtransportbilar.

Men när EU:s utrikesministrar har möte i morgon är det inte säkert att det kommer att vara möjligt att fatta beslut om sanktioner mot dem som står för förtrycket och valfusket i Belarus.

Det är Cypern som nu vecka efter vecka blockerat beslutet på ett sätt som måste leda till allvarliga frågetecken och som ju ifrågasätter EU:s möjligheter till utrikespolitiskt agerande i viktiga frågor. Alla övriga 26 länder har varit klara – men Cypern fortsätter att blockera.

Man säger att det är därför att man också vill ha sanktioner mot Turkiet i den motsättning som finns i östra Medelhavet.

Men att låsa frågor till varandra på detta sätt är att förlama hela processen inom EU och på sikt t o m förstöra den. Om alla skulle göra som Cypern kan EU:s utrikespolitik snart läggas ner eftersom inga beslut kommer att vara möjliga.

Frågor kring såväl östra Medelhavet som Kina kommer dock att vara prominenta på det möte med EU:s stats- och regeringschefer som kommer att hållas mot slutet av den kommande veckan.

Inför det försöker Angela Merkel gjuta olja på vågorna mellan Athen och Ankara, och just nu ser det ut som om situationen är på väg in i en något lugnare fas.

Det turkiska borrningsfartyget gar återvänt till hamn, och det talas om att återta de informella samtalen mellan Athen och Ankara.

Egentligen rör det sig om – minst! – två olika konflikter.

Dels den olösta konflikten på Cypern. Här har det ju funnits FN-soldater för att hantera situationen mellan grekcyprioter och turkcyprioter sedan 1964 (!), och än mer sedan den grekiska kuppen och den turkiska invasionen 1974.

Försök att få en lösning har hitintills misslyckats – 2004 röstade grekcyprioterna ner den s k Annan-plan som en omfattande FN-process lett fram till, och i de s k Crans Montana-samtalen 2017 förefaller det likaledes ha varit den grekcypriotiska sidan som till sist inte ville vara med.

Men dels är det den besvärliga frågan om avgränsning av ekonomiska zoner i området.

Och den är genuint mycket svår. Såväl Grekland som Turkiet har naturligt nog stakat ut maximalistiska positioner, och vägen till en nödvändig kompromiss är inte enkel. Det finns ingen fast formel som säger exakt vad som är rätt i en fråga som denna, men det är i alla fall tydligt att när det finns anspråk som är i konflikt med varandra måste en kompromiss till.

Jag vill minnas att det tog så där fyra decennier för Norge och Ryssland att reda ut sina motsvarande frågor, och det var ju tämligen upphetsat innan vi för några decennier sedan lyckades lösa ut våra motsvarande frågor med först Sovjetunionen och sedan Danmark.

I alla dessa tre fall handlade det om situationer som inte var enkla men långt mindre komplicerade än de mellan Grekland och Turkiet på grund av hur geografin ser ut.

Enligt min mening är enda vägen framåt att man efter bilaterala samtal enas om någon typ av internationell skiljedom, och att man sedan kommer överens om någon typ av interimistiskt arrangemang för den relativt långa tid som en sådan skiljedom säkert kommer att ta.

Men just nu ligger retoriken mellan de bägge länderna på en farligt hög nivå.

Och till detta läggs så andra aspekter. Nicosia har i sedvanlig ordning sina. Och i retoriken från Paris kan nog skönjas en vid dold ilska över att det turkiska stödet till den libyska regeringen i Tripoli har satt stopp för den Haftar från landets östligare delar som Frankrike av någon för mig okänd anledning har sett med mildare ögon på.

Så det kan nog bli ett intressant toppmöte.

Också Kina står på dagordningen – det finns skäl att återkomma till den saken.

Innan vi kommer dit blir det dock sedvanlig show när den s k generaldebatten i FN:s generalförsamling inleds på tisdag, om än med förinspelade inlägg på video.

Så på tisdag får vi höra Donald Trump, Vladimir Putin och Xi Jinping lägga ut respektive texter om sin syn på tillståndet i världen.

Det är 75 år sedan FN grundades, och i alla fall många kommer att säga fina ord, men samtidigt är krisen för den multilateralism som FN ju är kärnan i högst påtaglig.

Trump:s USA är mot såväl Iran- som klimatavtal, Vladimir Putin bedriver annektering och aggression mot en grannstat och Xi Jinping har ingen respekt för internationell rätt i Sydkinesiska Sjön.

Kanske är det lika bra att 75-årsfirandet blir lite lågmält.


Ett tydligt skifte i synen på Ryssland.

18 september 2020

STOCKHOLM: Relationerna mellan EU och Ryssland har förvisso varit tämligen anstränga under åren efter den ryska aggressionen mot och interventionen i Ukraina.

På sina håll har det gjorts försök att inleda en mer s k strategisk dialog och därmed förbättra relationen. I spetsen för detta har under det senaste året gått Frankrikes president Macron, även om skepsisen hos åtskilliga övriga varit påtaglig.

Men nu tyder allt i stället på att relationen i stället kommer att påtagligt försämras. Och då handlar det inte minst om den viktiga relationen mellan Moskva och Berlin. Under senare år är det ju främst mellan Angela Merkel och Vladimir Putin som det först samtal av någon mer avgörande tyngd.

Det saknades inte påfrestningar redan före mordförsöket på Alexej Navalny.

Förbundskansler Merkel sade offentligt att allt tydde på att det var ryska officiella aktörer som låg bakom ett omfattande cyberintrång i den tyska förbundsdagen. Och tidigare i år mördades ju en tjetjensk dissident mitt i Berlin. Den skyldige kunde gripas, och det man kom fram till ledde till att en person utvisades från den ryska ambassaden.

Och till detta kom så att man kunde konstatera att man försökt att mörda Alexej Navalny med en variant av det mycket avancerade nervgift som GRU använde i Salisbury i Storbritannien 2018. Den slutsats som det tyska laboratoriet kom fram till har sedan dess fått en oberoende bekräftelse också av experterna vid Försvarets Forskningsinstitut i Umeå.

Den tyska officiella reaktionen på detta var att kräva en noggrann undersökning och att de ansvariga skulle ställas till svars. Sannolikt trodde man dock knappast att så skulle bli fallet.

Men även när detta är sagt får det ryska svaret nog betecknas som osedvanligt stötande. Men kallade upp den tyske ambassadören i Moskva, ställde alla möjliga krav och antydde helt fräckt att det nog var tyskarna – eller möjligen amerikanarna – som hade förgiftat honom som en provokation.

Högljutt krävde man konsulärt tillträde till Navalny och begärde att få alla hans testresultat i Berlin överlämnade. Det tyska svaret blev lugnt att Navalny förvisso var rysk medborgare men alls icke begärt någon konsulär hjälp, och att Moskva vad gäller testresultat ju lämpligen kunde hänvända sig först till sjukhuset i Omsk.

Dessutom sägs det att den ryska duman nu skall göra en undersökning, och till de ledamöter som tydligen skall ingå i denna hör den agent Lugovoj som ju belönades för mordet med polonium på Litvinenko i London 2006 med såväl medalj som plats i duman.

Så värst mycket mer provocerande än så kan ju det knappast bli.

Det har länge i Tyskland funnits ett kvardröjande tacksamhet för den roll som Ryssland spelade i samband med avvecklingen av DDR och återföreningen av Tyskland 1990. Denna förutsatte ju också ett fyrmaktsavtal där Ryssland var den avgörande parten.

Men det var vid det här laget ett bra tag sedan, och en ny generation håller på att ta över i Tyskland. Den kvardröjande tacksamheten för 1990 falnar nu mycket snabbt bort. Man inser att det är ett mycket annorlunda Ryssland nu än vad det var då.

Angela Merkel kommer att vara förbundskansler till valet i september näst år, och i henne finns nu en kylig bitterhet mot allt det som hon fått gå igenom i den relation med Vladimir Putin som hon ju ägnat mer tid än någon annan västlig ledare.

Men de som kommer efter henne kommer nu att vara mer präglade av Navalny-mordförsöket än av minnena från 1990. Det skett en avgörande förändring.

Vad detta kommer att leda till i rysk politik återstår att se. Där finns säkert en medvetenhet om att det som nu skett lett till en ny situation.

Tecknen hitintills tyder på att man gräver ner sig allt mer i sina positioner. Kanske blir det nu än svårare att få till stånd en lösning på konflikten i Donbas. Och att mordförsöket gjordes kan ju inte tydas på annat sätt än att nervositeten över den egna regimens situation håller på att växa med allt vad detta kan komma att innebära.

Så det kan bli än kyligare tider.

Det krävs fasthet mot Ryssland – men också försiktighet med sådant som riskerar att uppfattas som direkta provokationer.

Att detta sammanfaller med mer upphetsad retorik och konfrontation kring Kina borta i östra Asien och en situation där USA mycket väl kan vara på väg mot en genuint destabiliserade inrikespolitisk konfrontation tillhör dessvärre också den bilden.

Så förstärkt uppmärksamhet är påkallad.


En vecka med mycket som händer.

13 september 2020

STOCKHOLM: Trots kraftigt ökad repression under veckan som gått blev det massiva manifestationer såväl i Minsk som i en rad andra städer i Belarus under dagen. Regimens strategi är förvisso att långsamt kväva oppositionen, men om detta kommer att lyckas fullt ut återstår att se.

Ett möjligt nytt inslag är hotet om cyberattacker mot delar av regimens infrastruktur.

Minsk har ju sett framväxten av en kompetent IT-sektor med duktiga programmerare, och om dess talanger mobiliseras kan det komma att ske intressanta saker. Det ekonomiska priset för regimen av dess politik kommer hur som helst att successivt bli allt högre.

I morgon åker så Lukashenko till Sochi för att där träffa Putin och diskutera också deras kommande samarbete.

Från Kremls sida har man under förra och detta år tryckt på hårt för en mycket närmare integration, vilket ju i praktiken betyder rysk kontroll, men det har då Lukashenko med olika manövrar motsatt sig.

Frågan är om han inte nu gjort sig så beroende av Kreml att hans förmåga att stå emot reducerats avsevärt. Men alldeles säkert kommer han – med rätta – att hävda att alltför långt gående steg i denna riktning kan leda till att oppositionen får mer luft under vingarna.

Men Putin kommer sannolikt att rekommendera en än hårdare linje för att klara av det problemet.

Till saken hör möjligen också att enheter ur den ryska 76:e luftlandsättningsdivisionen i Pskov – landets kanske viktigaste förband när det gäller olika snabba ingripanden – inleder övningar i Belarus.

I morgon kanske vi vet en del om de lokala och regionala val som i dag hålls på vissa ställen i Ryssland. Irkutsk och Novosibirsk är föremål för mycket spekulationer, men jag är nog mest nyfiken på Tomsk. Det var där Alexei Navalny var när man försökte att mörda honom.

Men annars kommer det att finnas anledning att rikta blickarna mot Bryssel under de kommande dagarna.

I morgon blir det inte det planerade stora toppmötet mellan EU och Kina i Leipzig, men det blir i stället ett digitalt sådant med Xi Jinping i spetsen på den ena sidan och två tyska damer – Angela Merkel och Ursula von der Leyen – i spetsen på den andra.

Alldeles säkert kommer frågor som Hong Kong och Xinjiang att tas upp med betydande tydlighet från EU-sidan, men viktigt blir att se om det kommer signaler från den kinesiska sidan kring de förhandlingar om ett vittgående s k investeringsavtal som har pågått under ett antal år och som det funnits ambition att få i hamn denna höst. Den kinesiska medgörligheten har dock hitintills inte varit tillräcklig.

Men det blir intressant att se om Peking i ett läge med en allt mer spänd relation till USA ser ett intresse att investera mer seriöst i en konstruktiv relation med EU eller inte.

Från EU-sidan finns det å andra sidan ett starkt intresse av en konstruktiv relation inte minst inför det kommande årets mycket viktiga globala avgöranden i klimatfrågan, men också i de globala handels- och hälsofrågorna.

På onsdag är det så dags för kommissionspresidenten Ursula von der Leyen att hålla sitt årliga stora programtal i Europaparlamentet, som till fransk irritation denna gång sammanträder i Bryssel i stället för i Strasbourg.

Alldeles säkert kommer hon att försöka att ge ny kraft till de gröna och digitala omställningar som är centrala i hennes program för EU, men naturligt nog blir det säkert åtskilligt om den aktuella krisen och den stora EU-satsningen för att komma ur den.

Värt att märka är dock att det mycket stora program med lån och bidrag som stats- och regeringscheferna efter åtskilliga timmar enades kring ännu inte har fått parlamentets godkännande. Där kräver man främst större tydlighet när det gäller kravet på respekt för rättsstatens principer, men möjliga skärpningar i den delen måste sedan i sin tur tillbaka till regeringarna för godkännande, och en och annan där är som bekant mindre förtjust i frågan.

Med all sannolikhet blir det i talet också en markering när det gäller Brexit-förhandlingarna med Storbritannien. Att Boris Johnsons regering vill bryta mot internationell lag och det ingång utträdesavtalet har lett till skarpa reaktioner också i Storbritannien självt.

I dagens Sunday Times har t ex de bägge f d premiärministrarna John Major och Tony Blair en gemensam artikel där de med kraft kritiserar förslaget. De bägge ser förutom den alldeles uppenbara bomben i relationen med EU dessutom långsiktigt faror för den fortfarande skära situationen vad gäller fredsprocessen på Nordirland. Och hur skall London kunna kritisera Peking för att bryta internationell rätt om Hong Kong när man själv anser man har rätt att bryta den gentemot EU?

I Washington blir det i veckan stor ceremoni med anledning av avtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten, och den får dessutom lite extra styrka genom att nu också Bahrein beslutat sig för att fullt ut öppna diplomatiska förbindelser med Israel, vilket självfallet är positivt.

Men vi kan nog utgå från att Trump denna gång inte kommer att lyckas att diktera att de skall öppna sina ambassader i Jerusalem – trots vad som sades tidigare tror jag inte heller att Serbien kommer att flytta sin ambassad dit.

Formellt sett öppnas under de kommande veckan också den 75:e sessionen med FN:s generalförsamling.

Men först i veckan därefter är det dags för den årliga stora generaldebatten – det blir av allt att döma förinspelade anföranden som spelas upp på den stora skärmen i generalförsamlingens stora sal i New York, men som ju då samtidigt blir tillgängliga på nätet.

Sådan är dessa tider.


I alla fall samtal om fred i Afghanistan.

12 september 2020

STOCKHOLM: Tidigare i dag satte sig så de två stora delegationerna ner vid förhandlingsbordet i Doha. Direkta förhandlingar om fred i Afghanistan kunde inledas 19 år efter den terrorattack i New York och Washington som blev inledningen till den internationella insats som först berövade talibanerna makten i landet men senare ledde till en utdragen också militär konflikt utan tydlig segrare.

Redan under president Obama inleddes vissa försiktiga försök till förhandlingar med talibanerna, även om det fanns delade meningar om huruvida det var meningsfullt. Ständigt talades det om förestående militära avgöranden som skulle skapa bättre politiska förursättningar.

Men så blev det inte. Talibanerna fortsatte, och krigströttheten inte minst på amerikansk sida blev allt tydligare. Med Donald Trump kom en president var samlade politik för Afghanistan var att han ville ut.

Och det ledde till det avtal i februari i år mellan USA och talibanerna där de förra lovade att lämna Afghanistan och de senare att inte stödja någon internationell terrorism. I allt väsentligt var det USA som vek ner sig i den förhandlingen.

I detta ingick dock att det skulle inledas reella förhandlingar mellan regeringen i Kabul och talibanerna i mars efter det att Kabul släppt ett stort antal fångna talibaner. Men att alla dessa fångar skulle släppas hade USA inte förankrat i Kabul, och fördröjningen sedan dess har till stor del handlat om konsekvenserna av detta.

Men nu är alla dessa talibaner frigivna, och de två delegationerna har inlett samtal.

Först på listan från Kabuls utgångspunkt står en vapenvila, men det har talibanerna hitintills motsatt sig. De vill hålla det militära trycket uppe under samtalen, men förr eller senare måste självklart en vapenvila till.

Exakt vad talibanerna vill är inte alldeles klart. De anser sig fortfarande representerade det islamska emiratet Afghanistan – det var deras regim intill 2001 – och de kräver att det skall införas ett ”islamskt system” i landet, dock utan att ännu precisera vad ett sådant skulle innebära.

Den stora och mångfasetterade delegation som kommit från Kabul slår i allt väsentligt vakt om allt det som den s k islamska republiken Afghanistan faktiskt uppnått under de senaste två decennierna, även om det inte kan uteslutas att vi kommer att se mer av nyanser i den stora delegationen framöver.

Frågan om kvinnors rättigheter är viktig såväl i sak som i symbolik. Fyra prominenta kvinnor finns i delegationen från Kabul, medan talibanerna föga förvånande enbart representeras av män. Parentetiskt kan nämnas att i deras delegation i Doha ingår flera individer som spenderat långt tid i amerikansk fångenskap i Guantanamo.

Alldeles säkert kommer dessa samtal att ta lng tid, och alldeles säkert kommer de att gå igenom allvarliga kriser. Hur enad den talibanska sidan är återstår att se – på Kabul-sidan är det uppenbart att det finns betydande spänningar.

Och säkert kommer det att krävas informella internationella insatser för att hjälpa till. Jag noterade att såväl Norges som Finlands utrikesministrar levererade budskap när samtalen inleddes, och det hade alldeles säkert sin särskilda bakgrund.

Trots alla problem är det tveklöst en framgång att officiella samtal nu inletts.

Nu är det bara att hoppas att man inom inte alltför lång tid kan komma överens om en reduktion av våldet och allra helst en total vapenvila.

Också Sverige har satsat och satsar fortsatt mycket för att hjälpa Afghanistans utveckling. Så det är en viktig dag för oss också.


Kort i Berlin

08 september 2020

BERLIN: Sannolikt är detta mitt sista besök på flygplatsen Tegel i Berlin dit SAS flygningar ju går. Det sägs att den nya storflygplatsen söder om Berlin efter år av för landet ytterligt pinsamma förseningar kommer att öppnas inom kort.

Förr kunde man flyga till den klassiska flygplatsen Tempelhof med dess klassiska terminal. Jag minns hur man under det kalla krigets år tog det amerikanska flygbolaget PanAm från Hamburg för att via en av de tre luftkorridorerna ta sig till Västberlin.

Tempelhof låg ju i den amerikanska sektorn, och bara flygbolag från de tre västallierade fick flyga genom korridorerna till Västberlin. Till Tegel i den dåvarande franska sektorn kunde man flyga med Air France.

Men 2008 stängdes Tempelhof. Och nu är det smart dags för Tegel att gå samma öde till mötes.

Här var jag för ett möte lett av ECFR för att diskutera utmaningar för EU i en tid när ekonomiska påtryckningar av olika slag har blivit ett allt viktigare inslag i stormakternas kamp.

Slutsatser och förslag hoppas jag att vi kan redovisa inom de närmaste månaderna. Alldeles säkert kommer det att orsaka viss debatt. Frågorna är inte enkla.

Men diskussionen här domineras annars i hög grad av de allt mer ansträngda relationerna med Moskva.

Hur skall man reagera när man mer officiellt måste konstatera att Kreml inte på något sätt vill bidra till klarhet om mordförsöket på Alexej Navalny? Alla vet att den stunden kommer, men ingen är ännu alldeles klar med slutsatserna.

Min kollega i ECFR och ordförande i förbundsdagens utrikesutskott Norbert Röttgen är alldeles klar med att man nu måste stiga ut ur det kontroversiella pipeline-projektet Nordstream 2.

Det steget utesluts nu inte ens av förbundskansler Merkel, men hur ett sådant steg rent konkret kan se ut är det inte alldeles lätt att få sammanhängande svar på. Det finns inte minst juridiska aspekter på detta som är svåra att få inblick i.

Och dessutom har det ju från hennes sida varit tydligt att det krävs ett svar från EU i dess helhet på det som inträffat. Jag skulle tro att övriga EU- länder väntar på synpunker från Berlin på hur det svaret skulle kunna se ut.

Annars domineras många diskussioner här av att det är ett år till det val till förbundsdagen som kommer att innebära att Tyskland lämnar den långa och stabila eran Merkel. Vad som kommer därefter saknar förvisso inte betydelse för det övriga Europa heller.

Vem som tar över rodret i CDU och vem som blir CDU:s kandidat till förbundskansler i valet – sannolikt men inte säkert samma person – förefaller än skrivit i stjärnorna. Men i december måste på ett eller annat sätt klarhet skapas i den frågan.

Och även om undersökningarna nu ger en mycket stor ledning för CDU/CSU återspeglar detta också förtroendet för den kansler som ju inte kommer att vara kandidat nästa år.

Det mesta är därmed öppet.

Så det kommer också av den anledningen att finnas anledning att återkomma hit till Berlin.


Kort i Berlin

08 september 2020

.BERLIN: Sannolikt är detta mitt sista besök på flygplatsen Tegel i Berlin dit SAS flygningar ju går. Det sägs att den nya storflygplatsen söder om Berlin efter år av för landet ytterligt pinsamma förseningar kommer att öppnas inom kort.

Förr kunde man flyga till den klassiska flygplatsen Tempelhof med dess klassiska terminal. Jag minns hur man under det kalla krigets år tog det amerikanska flygbolaget PanAm från Hamburg för att via en av de tre luftkorridorerna ta sig till Västberlin.

Tempelhof låg ju i den amerikanska sektorn, och bara flygbolag från de tre västallierade fick flyga genom korridorerna till Västberlin. Till Tegel i den dåvarande franska sektorn kunde man flyga med Air France.

Men 2008 stängdes Tempelhof. Och nu är det dags för Tegel att gå samma öde till mötes.

Här var jag för ett möte lett av ECFR för att diskutera utmaningar för EU i en tid när ekonomiska påtryckningar av olika slag har blivit ett allt viktigare inslag i stormakternas kamp.

Slutsatser och förslag hoppas jag att vi kan redovisa inom de närmaste månaderna. Alldeles säkert kommer det att orsaka viss debatt. Frågorna är inte enkla.

Men diskussionen här domineras annars i hög grad av de allt mer ansträngda relationerna med Moskva.

Hur skall man reagera när man mer officiellt måste konstatera att Kreml inte på något sätt vill bidra till klarhet om mordförsöket på Alexej Navalny? Alla vet att den stunden kommer, men ingen är ännu alldeles klar med slutsatserna.

Min kollega i ECFR och ordförande i förbundsdagens utrikesutskott Norbert Röttgen är alldeles klar med att man nu måste stiga ut ur det kontroversiella pipeline-projektet Nordstream 2.

Det steget utesluts nu inte ens av förbundskansler Merkel, men hur ett sådant steg rent konkret kan se ut är det inte alldeles lätt att få sammanhängande svar på. Det finns inte minst juridiska aspekter på detta som är svåra att få inblick i.

Och dessutom har det ju från hennes sida varit tydligt att det krävs ett svar från EU i dess helger på det som inträffat. Jag skulle tro att övriga EU- länder väntar på synpunker från Berlin på hur det svaret skulle kunna se ut.

Annars domineras många diskussioner här av att det är ett år till det val till förbundsdagen som kommer att innebära att Tyskland lämnar den långa och stabila eran Merkel. Vad som kommer därefter saknar förvisso inte betydelse för det övriga Europa heller.

Vem som tar över rodret i CDU och vem som blir CDU:s kandidat till förbundskansler i valet – sannolikt men inte säkert samma person – förefaller än skrivit i stjärnorna. Men i december måste på ett eller annat sätt klarhet skapas i den frågan.

Och även om undersökningarna nu ger en mycket stor ledning för CDU/CSU återspeglar detta också förtroendet för den kansler som ju inte kommer att vara kandidat nästa år.

Det mesta är därmed öppet.

Så det kommer också av den anledningen att finnas anledning att återkomma hit till Berlin.


Rakryggat i Berlin och jippo i Washington.

06 september 2020

TABIANO: Några dagar i norra Italiens sköna sommarsol skadar inte nu när hösten börjar att knacka på där hemma.

Men efter mellanlandning hemma blir det för min del två dagar i Berlin i början av den kommande veckan.

Där levererade Angela Merkel i torsdags ett unikt starkt uttalande sedan man konstaterat att det var ställt utom allt tvivel att Alexander Navalny hade förgiftats och därtill att detta skett med ett nervgiftet av familjen Novichock.

Inte nog med att hon själv framträdde inför pressen med budskapet. Hon förstärkte det dramatiskt genom att räkna upp alla de tunga statsråd i den tyska regeringen som varit med och diskuterat slutsatserna, med också president och ledningar i förbundsdagen informerats och att alla partnerländer i EU och Nato nu också skulle informeras.

Det var ett rätt unikt sätt att ge vad hon hade att säga en än större tyngd.

Att man konstaterar ett nervgift av familjen Novichock ställer det utom allt tvivel att den ryska staten har ansvaret för mordförsöket. Det handlar om ett utomordentligt farligt ämne som hålls under stark och strikt kontroll.

Dess själva existens var en djup hemlighet utom för ett mycket litet antal länder innan det konstaterades vid mordförsöket i Salisbury i Storbritannien 2018. Då utfördes detta av en specialgrupp från den militära underrättelsetjänsten GRU.

Jag har här tidigare skrivit att man måste utgå från att ansvaret i detta fall ligger på säkerhetstjänsten FSB. Även om någon annan skulle ha genom,fört operationen kan det inte ha skett utan vetskap och godkännande av FSB. Dock är det sannolikt att nervgiftet mer kontrolleras av militären och GRU.

I sedvanlig ordning har Kreml tillbakavisat alla anklagelser. Och man har nu fått god draghjälp av Donald Trump som dristade sig till att säga att man inte sett några bevis trots vad den tyska regeringen sagt. Man kan dock vara övertygad om att berörda tyska myndigheter delgett berörda amerikanska myndigheter bevisen.

I morgon i Berlin skall det bli intressant att höra reaktioner på utvecklingen. Jag skulle våga gissningen att kommentarerna kring Donald Trump kommer att vara väl så beska som de om Vladimir Putin.

Och på ett eller annat sätt måste detta självfallet följas upp med mer konkreta politiska konsekvenser. Relationen med Ryssland är ju påtagligt ansträngd just nu också på grund av den fortsatta utvecklingen i Belarus.

Vänder vi blickarna åt andra hållet då avhölls i fredag det sedan lång tid uppreklamerade mötet i Vita Huset mellan Serbiens president och Kosovos premiärminister.

Det är den f d Trump-ambassadören i Berlin Richard Grenell som försöker att demonstrera sina och Trump-administrationens diplomatiska färdigheter i en fråga som ju EU brottats med länge.

Men det blev ett märkligt möte. Något gemensamt dokument kunde inte undertecknas, utan två delvis olika, och som dessutom i huvudsak innehöll sådant som var föga kontroversiellt eller tidigare avhandlat.

I substans meddelades att Israel erkänt Kosovo – vilket självfallet var positivt – och att såväl Serbien som Kosovo öppnar ambassader i Jerusalem i stället för Tel Aviv. En formulering i det som undertecknades kan dessutom tolkas som att affärer med kinesiska Huawei inte kommer att ske i Serbien eller Kosovo.

Men det som nog kommer att dröja sig kvar är bilderna på det för presidenten och premiärministern närmast förnedrande arrangemangen i det Ovala Rummet i Vita Huset i samband med att Trump skulle tala till media.

De behandlades inte som ledare för två stater som förtjänar respekt, utan som små typer som kallats in för att informeras om vad som egentligen gäller.

Sakfrågan är förvisso mycket viktig, och förr fanns också ett gott samarbete mellan EU och USA i ärendet.

I morgon finns president Vucic och premiärminister Houti i Bryssel för den EU-dialog i samma ärende som med all säkerhet inte kommer att leverera några braskande snabba resultat, men som mödosamt kommer att arbeta sig igenom en agenda som kräver uppmärksamhet också på detaljer.

Och då finns jag – som sagt – i Berlin i andra ärenden.


Ett dåligt år för Sverige i Europa.

01 september 2020

STOCKHOLM: I Belarus fortsätter president Lukashenko att försöka skruva åt tumskruvarna på oppositionen och samhället än mer.

Men det var ändå värt att notera att han inte lyckades stoppa fortsatt mycket omfattande manifestationer i Minsk och i andra städer den tredje söndagen i rad.

Den polisiära och nu också militära närvaron var massiv. Men när de spärrade en gata tog manifestationen i stället en annan. Och fredligt samlades människomassorna i närheten av presidentpalatset och ropade ut sina krav på diktatorns avgång.

Så ser det inte ut att bli i det omedelbara perspektivet – men alltför långvarig kan regimen näppeligen bli.

I går hindrades den belarusiska katolska kyrkans biskop att återvända till det land där han faktiskt är medborgare. Inte minst i landets västligaste delar kommer alldeles säkert reaktionen på detta – dold eller öppen – att bli mycket stark.

Redan tidigare har ju ledaren för den ortodoxa kyrkan i landet bytts ut. Den saken beslutades av allt att döma i Moskva.

Att man likriktar all massmedia tillhör alldeles självklart också bilden. Men Telegram-systemet har man svårt att få på, och det är genom det som oppositionen når ut.

Det systemet är som bekant också mycket stort i Ryssland – och där finns många som mycket uppmärksamt följer utvecklingen i det lilla grannlandet.

Lukashenko beroende av Kreml ökar nu dramatiskt. Han har uppenbarligen hjälp med olika säkerhetsfrågor, han kommer alldeles säkert att behöva ekonomisk hjälp i betydande omfattning och när det talas om att han om i mitten av denna månad skall besöka Moskva är det uppenbart att han kommer att tvingas in i ett allt närmare beroende.

Han tvingas därmed växla kurs i förhållande till den han med viss försiktighet haft under de senaste åren. Men makten har sitt pris – och detta pris kommer med all sannolikhet att betalas genom inskränkningar i landets suveränitet.

Vilka reaktionerna sedan kommer att bli på detta återstår att se.

De tre baltiska staterna har nu infört resesanktioner mot ett trettiotal personer från Belarus som är ansvariga för repressionen och valfusket. Ofta är det ju till dessa stater som man åker från Belarus – det är inte långt från Minsk till Vilnius.

Och åtgärden kan ju också ses som en signal till Bryssel att det nog är läge att skynda på lite grann. En första lista kan och bör beslutas relativt snabb – sedan kan arbetet fortsätta med en andra eller tredje lista om situationen inte förändras till det bättre.

I går hade jag anledning att sitta ner några timmar och diskutera Sverige och EU:s utveckling.

Detta har hitintills varit ett påtagligt dåligt år för Sverige i Europa.

Det finns en allmän bild av att vi satt oss vid sidan av, brustit i solidaritet och hemfallit till en nationell egoism som många sett som frånstötande.

Men till de frågorna kommer det att finnas anledning att återkomma.