Dialoger i Delhi, och viktigt närmande till EU – men inte utan sina spänningar.

NEW DELHI: Snart lyfter jag genom natten för att så småningom ta mig hem till Stockholm igen efter fyra dagar i hettan i den indiska huvudstaden.

Det har varit osedvanligt varmt i Indien under de senaste veckorna, och under dessa dagar har temperaturen i Delhi under dagarna hela tiden legat en bit över 40 grader. I dag sades det ha varit 44 grader – och varmt var det förvisso.

Är detta den globala uppvärmningen? Kanske, men alldeles tydligt är att hetta som denna är svår för ett samhälle och en ekonomi att hantera.

Och april är traditionellt inte alla den varmaste månaden här. Hur kommer det att bli i juni?

Klimatfrågan är med nödvändighet stor i detta enorma land med sina 1,4 miljarder invånare, men heller inte lätt. Om EU har som mål att vara klimatneutralt till 2050, och Kina satt sitt mål till 2060, är målet för Indien 2070.

Mitt ärende här dessa dagar var stora Raisina Dialogue som jag varit associerad med nästan sedan det drog igång, och konferensen har gradvis utvecklats till en av de viktigast globala mötesplatserna.

Så var det alldeles tydligt i år. Ursula von der Leyen från EU inledde med ett påtagligt starkt tal, men på plats fann också ett tiotal utrikesministrar från olika länder men huvuddelen av dem denna gång faktiskt från EU.

Ambitionen att stärka relationen mellan EU och Indien är inte ny. Den som bläddrar tillbaka i denna blogg kan hitta åtskilligt från mig i detta ämne under åren.

Det har varit lite trögt i portföret. Kina har ofta framstått som viktigare, olika bilaterala problem har kommit emellan och Indien är inte alldeles enkelt när det gäller olika handelsfrågor.

Men Indien är på väg att bli världens folkrikaste land, dess ekonomi växer nu med imponerande 7% om året, landets geopolitiska tyngd ökar påtaglig och ingen kan förneka att landet – som Ursula von der Leyen underströk i sitt tal – är världens största demokrati.

Det är viktigt.

När han fick frågan om vad som var Indiens viktigare bidrag till världen sade utrikesminister Jaishankar att det var att man bevarat sin demokrati.

I detta ligger mycket, och alldeles självklart har det inte alltid varit en alldeles enkel resa. Detta jätteland med sin enorma mångfald och sina betydande utmaningar har förvisso någon gång snubblat på vägen, men i allt väsentligt har man dock hållit kursen.

Och det gäller än i dag.

Det innebär förvisso inte att det inte finns problem. Om det var britterna som först ställde grupp mot grupp kronkolonin Indien skall jag låta vara osagt, men när självständigheten kom 1947 och Pakistan skiljdes ut kostade våldet cirka en halv miljon människor livet.

De flesta muslimer stannade dock i Indien, men då och blossar dock fortfarande motsättningar mellan dem och den stora hinduiska majoriteten upp. I bägge grupper finns mer extremistiska grupperingar som ibland tenderar att elda på.

Men plågsamt som detta är måste toleransen fortfarande ses som det som dominerar detta enorma land med dess mosaik av religioner, språk och uråldriga traditioner.

Diskussionerna här har visat att EU och Indien nu tydligare på bägge håll håller på att inse betydelsen av relationen dem emellan.

Ursula von der Leyens besök innebar att man återupptar förhandlingarna om ett handelsavtal och att man också sätter upp ett s k Trade and Technology Council av den art EU annars bara har med USA.

Men friktion saknas heller inte, att det var tydligt i våra diskussioner.

I omröstningen i FN:s generalförsamling om att fördöma Rysslands aggression mot Ukraina röstade 141 nationer naturligt nog för detta, men Indien valde att lägga ned sin röst. Och det har naturligt nog lett till åtskilliga frågetecken.

Borde det inte vara i Indiens nationella intresse att kritisera en stormakt som så tydligt sätter sig över den kanske allra mest centrala delen av den internationella rätten?

I våra diskussioner kring detta var det alldeles tydligt att det var få indiska företrädare som kände sig komfortabla. Åtskilliga sade privat att de tyckte ställningstagandet var felaktigt, medan andra föll tillbaka på emotionella argument som föreföll hämtade från en annan tidsålder.

Kriget kommer att få konsekvenser även här. Vilka slutsatser Kina kommer att dra är en fråga som man här – liksom hos oss – alldeles självklart har anledning att diskutera.

Och jag är övertygad om att de tidigare starka banden till Ryssland inte minst i delar av det indiska försvaret inte kommer att gå oskadade ur detta.

Men alldeles tveklöst var en slutsats av våra diskussioner att vi behöver en påtagligt fördjupad dialog också i dessa frågor mellan Indien och EU.

De vill – på goda grunder – att vi skall ta säkerhetsfrågorna i deras del av världen på större allvar. Vi vill – på minst lika goda grunder – att de skall ta säkerhetshot i vår del av världen på allvar.

På onsdag träffar premiärminister Modi de nordiska statsministrarna i Köpenhamn. Innan dess gör han ett nedslag i Berlin, och efter det blir det också ett besök i Paris.

Diskussionen i denna fråga kommer med all säkerhet att fortsätta även i dessa möten, men förhoppningsvis kommer den inte att överskugga de viktiga frågor om fördjupat samarbete som annars står på agendan.

Det finns mycket att göra, och det blir ett viktigt möte i Köpenhamn.

För mig är det betydelsefullt att komma hit inte bara för Indien självt, utan också för att i alla fall i viss grad försöka att förstå en region som med sina påtagliga utmaningar alltför sällan uppmärksammas på våra breddgrader,

I det östliga grannlandet Burma har Aung San Suu Kyi just dömts till fem års fängelse av militärregimen där.

I det södra grannlandet Sri Lanks verkar de politiska spänningarna att bli allt djupare.

Jag lärde mig mycket av en middagsdiskussion med Maldivernas utrikesminister.

I det västliga grannlandet Pakistan har just en ny regering tillträtt efter det att den tidigare kastats ur sadeln, och en vän jag uppskattar har just återkommit i en viktig position.

Frågor kring Kashmir väcker utomordentligt starka känslor både där och här i Indien. Den konversationen får man alltid hantera med stor försiktighet.

Bortom Pakistan finns självfallet Afghanistan. Mina dagar här gav också möjlighet till några intressanta samtal om den tragiska och komplicerade situationen där.

Med det stora norra grannlandet Kina finns alla de mycket påtagliga spänningarna över olika gränsfrågor högt upp i olika delar av Himalaya. Den relationen har många bottnar och dimensioner.

Gradvis orienterar sig Indien dock allt mer mot den västliga världen.

Mycket under de senaste åren har handlat om det s k Quad-samarbetet mellan USA, Indien, Japan och Australien. Ofta sägs det handla främst om Kina, och helt fel är inte det, men än viktigare är det nog som ett försök att starkare engagera Indien.

Det var tydligt också under de senaste dagarnas diskussioner. På plats i våra diskussioner hade vi såväl chefen för USA :s enorma militära kommando för Stilla Havet och Indiska Oceanen, som ÖB från såväl Japan som Australien.

Och nu har dessutom utannonserats det andra toppmötet i denna krets i fysisk form under detta år. Det visar vilken betydelse det tillmäts.

Men nu bär det för min del hemåt igen. Jag kommer att återkomma hit till Delhi under året.

Utvecklingen kring kriget skall jag återkomma till att kommentera när jag åter landat på europeisk jord.

Mot hettan i Delhi efter dialog vid Bosporen och med kriget nu inne i sin tredje månad.

ISTANBUL: Det blev en mellanlandning här för en middag och lite annat innan jag denna kväll fortsätter till New Delhi för att vara med på den nu efter pandemin återupptagna stora Raisina Dialogue.

Den inleds i morgon med bl a Indiens premiärminister Narendra Modi och EU:s Ursula von det Leyen som talare, och sedan följer två dagar av intensiva debatter med också inte mindre än tio utrikesministrar från olika delar av världen närvarande.

Till mina uppgifter hör att delta i en debatt om Rysslands framtid med också två ryska företrädare. Det lovar att bli en minst sagt laddad tillställning. Det finns en del att säga.

Den indiska inställningen till den ryska invasionen har ju varit tämligen vacklande. Två gånger har man lagt ner sin röst i viktiga voteringar i FN, och även om premiärminister Modi talat om omedelbar vapenvila och utredning av olika övergrepp har han inte kritiserat den ryska invasionen.

Det åberopas många skäl för detta. Den indiska armén är beroende av ryska leveranser, och Ryssland har inte sällan skyddat Indien när det kommit till för landet känsliga frågor i FN. Men ingenting av detta kan i grunden rättfärdiga att man inte tar avstånd från ett mycket klart fall av aggression.

Indiens territoriella integritet ifrågasätts ju av Kina, och jag tror inte man skulle uppskatta om EU och USA ställde sig likgiltig inför kinesisk militär aggression mot landet. Vad gäller grundläggande principer för en nations utrikespolitiska linje inte vara till salu.

Allt talar för att det blir spännande dagar i Delhi.

Medan den ryska armén försöker att slå sig fram i Donbas – det är för mig lite oklart om den verkligt stora offensiven inletts eller inte – ser det nu ut som om vi kommer att få en ny omgång av diplomatiska ansträngningar för att avsluta konflikten.

FN:s generalsekreterare Antonio Gueterres, som fått en hel del kritik för sin passiva roll i konflikten hitintills, väntas först till Ankara i morgon för koordinering med de turkiska ansträngningarna och därefter till Moskva på tisdag och till Kiev på torsdag.

Jag tror att man skall dämpa sina förväntningar inför detta. Det förs visserligen samtal på lägre nivå mellan Moskva och Kiev, men i de grundläggande frågorna är det en avgrund mellan de bägges positioner.

Kiev kräver, med tydligt stöd av både EU och USA, och med förankring också i resolutionen från FN :s generalförsamling, att Ryssland drar sig bort från landets territorium och återgår i första hand till situationen före 24 februari.

Men detta accepterar inte Moskva. Man vill bibehålla de områden man nu kontrollerar, och jag tror inte att man är beredd till någonting över huvud taget innan man erövrat betydligt mer av i alla fall östra och södra Ukraina.

Vad skulle det hela annars ha varit värt för Putin?

Så vi kommer säkert att få se en del reseverksamhet, en del mötestiderna och en del presskonferenser under den kommande veckan, men med all sannolikhet blir det inte så värst mycket mer än så.

Senare i kväll – jag befinner mig då i luften – får vi så resultatet av det franska presidentvalet. Det mesta tyder ju dock på att Macron som den första franska presidenten på två decennier kommer att lyckas med att få en andra mandatperiod.

Annars har det för min del under veckan som gått också handlat om att möta det internationella intresset för frågan hur det kommer att gå med Finland, Sverige och Nato.

Det har blivit en syndikerad artikel för Project Syndicate, en längre podd-diskussion med The Economist och likaledes en podd-diskussion tillsammans med Alexander Stubb för ECFR.

Länkar till allt finns via twitter.

Mitt besök vid Bosporen har denna gång mindre handlat om Turkiet, men lite av den varan är oundvikligt när man är här och träffar olika engagerade individer.

Nästa års presidentval rycker allt närmare – det är ungefär ett år dit.

Med en misskött ekonomi med inte minst hög inflation för de som nämns som oppositionskandidater ca 60% stöd i opinionsmätningarna och president Erdogan avsevärt mycket mindre.

Men bilden är mer komplicerad. Den enade oppositionen – sex olika partier – är inte så enad i allt och vem man i slutändan kommer att föra fram mot Erdogan blir lika svårt att besluta om som det blir viktigt för utgången.

Och alldeles säkert förbereder Erdogan olika manövrar. Att kunna medla fred mellan Ryssland och Ukraina skulle ge en del poäng, men annars finns alltid kortet med nya operationer mot kurdiska PKK i främst Irak, inte minst för att provocera PKK till att göra någonting, att ta till.

Det har vi sett förr.

Och det finns åtskilliga osäkerheter i den vidare regionen här som det finns anledning att vara uppmärksam på. Idlib i Syrien är en ständig källa till oro, och hur det egentligen kommer att utvecklas mellan Armenien och Azerbajdzjan när nu all uppmärksamhet ligger på en betydligt större konflikt är också svårt att veta.

Och inte heller Balkan med dess spänningar ligger så långt från Bosporen.

Men nu lyfter jag strax härifrån och efter en mellanstopp landar jag i New Delhi i morgon bitti.

Jag ser att temperaturen där förväntas krypa upp över 40 grader de närmaste dagarna. Det blir till att hålla sig inomhus.

I avvaktan på ny rysk offensiv – i avsaknad av varje utsikt för fred. Och en del annat.

TABIANO CASTELLO: Efter några dagar med RAND i Santa Monica – som till stor del kom att handla om Ryssland och Ukraina – har det nu blivit några påskdagar i norra Italiens behagliga försommarväder.

I östligare Europa pågår fortfarande den ryska militära uppladdningen inför den större offensiv som väntas i östra Ukraina, och det samtidigt som man med stor brutalitet försöker att krossa det sista av militärt ukrainskt motstånd i Mariupol.

Samtidigt förefaller de politiska kontakterna ha avstannat helt. När den österrikiske kanslern var i Moskva förklarade Putin frankt att någon vapenvila inte var aktuell, och i offentliga uttalanden har han hällt kallt vatten på möjligheten av diplomatiska förhandlingar.

Han är fortfarande inriktad på att vinna både militärt och politiskt. I dag har vi ju hört om omfattande nya ryska robotattacker mot bl a Lviv i västligaste Ukraina.

Om det sedan kommer att lyckas för Putin fullt ut är ju betydligt mer tveksamt.

Förlusten av robotkryssaren Moskva var Rysslands första förlust av ett flaggskepp sedan den ryska flottans förödande nederlag mot Japan i Tsushima-sundet 1905, och därtill det största förlusten av ett örlogsfartyg över huvud taget sedan det andra världskriget.

Med all sannolikhet var det två ukrainska robotar som ledde till att fartyget sjönk. Från officiell rysk sida har man försökt att säga att det i stället var en explosion av något slag, men att det skulle vara mindre plågsamt att fartyget förlorades på grund av egna misstag eller felaktigheter i stället för genom ett militärt angrepp har jag inte lätt att förstå.

Vilka konsekvenser detta kommer att få återstår att se.

Den ryska Svarta Havsflottan kommer förvisso att bli mer återhållsam i sitt uppträdande, men det finns ju också en risk för att man i Kreml i ilska över förlusten kommer att vilja göra mer hämnd-betonade operationer t ex mot centrala Kiev.

Sakta börjar konsekvenserna av de mer industriella sanktionerna mot Ryssland att visa sig. Produktionen av Lada-bilar fortsätter, men nu utan den elektronik som de flesta tar för givet i moderna bilar. Och det finns uppgifter om att produktionen vid landets största fabrik för stridsvagnar nu stor still på grund av brist på komponenter.

Detta kommer vi att se på område efter område. Den ryska ekonomin kommer att tvingas att växla ner industriellt och kvalitativt under de kommande åren. Den överlever, men kommer att släpa efter allt mer.

De kanske största frågetecknen på sikt gäller de mycket stora olje- och gasprojektet uppe i Arktis som betyder mycket för den ryska ekonomin på sikt. Att genomföra dessa utan tillgång till västlig teknologi kommer att bli utomordentligt svårt – och detta är inkomster Ryssland desperat behöver.

Inom EU fortsätter diskussionen om hur snabbt det kommer att vara möjligt att bli av mer det stora beroendet av importerad rysk gas. I Berlin varnar regeringen för att ett omedelbart stopp skulle få alltför negativa effekter på den egna ekonomin, men från Rom säger premiärminister Draghi att effekterna av ett utdraget krig på våra ekonomier är ändå värre.

Italien är lika beroende av importerad rysk gas som Tyskland är, om än med bättre möjligheter att snabbt diversifiera. Premiärminister Draghi var nyligen i Algeriet och slöt nya avtal om leverans av gas därifrån genom den pipeline som finns.

Diskussionen om detta kommer att bli allt hetare inför EU- toppmötet i maj.

Oljeexporten, som betyder fyra-fem gånger mer för Ryssland ekonomiskt, är inte lika lätt att stoppa.

Effekterna på den globala ekonomin kommer att stå i centrum när valutafondens och världsbankens sedvanliga vårmöte går av stapeln i Washington.

Ukrainas premiärminister Denys Shmyhal väntas komma och vädja om ökat ekonomiskt stöd. Och i morgon publiceras IMF:s sedvanliga uppdatering av den globala ekonomin.

Inflationen var redan ett betydande problem med stigande priser på energi och livsmedel, och till detta kommer nu krigets olika konsekvenser. Allt fler frågetecken reses också kring den kinesiska ekonomin med världens största hamnstad Shanghai nu totalt nedstängd i försöken att få covid under kontroll.

Och därtill kommer oron för att de skuldberg som växt i många ekonomier under pandemin kommer att bli svåra att hantera när de globala räntorna nu sakta men säkert vänder uppåt.

Så vi har nog att förvänta oss bekymrade signaler från de olika rapporter som brukar komma på dessa möten.

På den europeiska horisonten handlar nu mycket om den andra och avgörande omgången av det franska presidentvalet på söndag. Det förefaller att döma av opinionsmätningarna som om Macron har utökat den ledning som ju tidigare krympt på ett oroväckande sätt.

På onsdag kväll möts Macron och Le Pen i en TV-duell som alldeles säkert blir viktig.

Internationellt har den finska och svenska processen mot högst sannolika ansökningar om medlemskap i Nato lett till en hel del uppmärksamhet. Jag har gjort större intervjuer i såväl CNN som BBC och gjort den tämligen säkra prognosen att sådana ansökningar kommer under våren.

Och jag försökte också att reda ut de olika aspekterna på de olika alternativ som nu finns i säkerhetspolitiken i en längre artikel på kultursidan på Aftonbladet med anledning av en del andra inlägg på den sidan.

Diskussionen i den finska riksdagen nu på onsdag blir intressant. Det ser nu ut som om samtliga politiska partier i Finland stor bakom en ansökan om medlemskap i Nato.

Några dagar hemma i Stockholm blir det för mig denna vecka, men till helgen bär det av till New Delhi i Indien för stora Raisina Dialogue där.

Det har varit två års uppehåll under pandemin. Men nu är det dags igen, och det brukar alltid vara intressant. Och nu inte minst mot bakgrund av den milt sagt vacklande indiska inställningen till den ryska aggressionen.

Inte ens oraklet visste vad som kommer att hända.

STOCKHOLM: Jag är just tillbaka från några dagar i Delfi i Grekland avsedda för att diskutera vår världs aktuella problem, men där de mer historiska perspektiven av lätt insedda skäl var svåra att undvika.

Vid Apollo-templet där satt från kanske åtta århundraden före vår tidräknings början fram till 400-talet efter denna oraklet Pythia och levererade sina ofta svårtolkade svar på alla de frågor om krig och fred, lycka och olycka, skörd eller torka som under denna långa tid ställdes till henne.

Nu finns här bara ruiner i en plats vars skönhet är närmast bedövande.

När kristendomen kom till dess nejder var de antika lärornas och myternas dagar över, även om de än i våra dagar spelar en roll i vår kulturella och intellektuella tradition.

Men likt Pythia kunde vi bara lämna svårtydda svar på frågan vart vår värld, och framför allt det pågående kriget, är på väg.

Det har varit tyst från Vladimir Putin under den senaste tiden, men när han senast framträdde i större format var det för att glorifiera krig i största allmänhet och detta krig i synnerhet.

Det är krig som ger Ryssland ära, förkunnande han med stöd av en gammal amiral.

I västliga media ser jag diverse spekulationer om möjliga politiska uppgörelser för att om möjligt i alla fall tillfälligt få slut på kriget. Men det man ser i ryska statskontrollerade media är ett allt mer hatiskt tonläge där man släpper fram röster med allt extremare budskap samtidigt som varje antydan till kritik av det som inte får kallas krig är omöjlig.

Och systematiskt släcks varje oberoende institution och media ner. Det är nu ett rent sovjetiskt mörker som sänkt sig ner över Ryssland, samtidigt som kring en kvarts miljon av dess kanske skickligaste personer lyckats att ta sig ur ett land fångat i en extremistisk regims järnband.

Det ryska militära nederlaget vid Kiev var ett betydande nederlag, men innebär på intet sätt att kriget är över. Nu omgrupperas stridskrafter mot östra Ukraina, svårt drabbade förband plockas samman igen och ett stort antal reservister mobiliseras.

En ny rysk storoffensiv förbereds. Kanske blir det kring Sloviansk som de avgörande slagen kommer att stå. Det var just här i april 2014 som man efter att ha tagit Krim inledde försöken att rulla upp hela östra och södra Ukraina och skapa sitt s k Novorossija.

Det misslyckades då, och nu försöker man igen med oerhört mycket större insatser.

Hur det kommer att gå nu vet vi inte. Rycker man fram förbi Sloviansk kommer man fram till Dnipro vars försvarsvilja och försvarsförberedelser jag imponerades av när jag var där en vecka före det stora ryska angreppet.

I dag har dess flygplats till stor del förstörts av ryska angrepp.

Det spekuleras om att Putin vill ha en seger till den militärparad på Röda Torget som aviserats till den traditionella segerdagen den 9 maj. Han har ju i flera av sina tal hävdat att det hot som ett självständigt Ukraina innebär för hans Ryssland är värre än det hot som Hitler representerade.

Men att han skulle lyckas med att få en seger på en månad framstår knappast som sannolikt. Och det kommer med all sannolikhet att ta betydligt mycket längre innan hans nederlag, på ett eller annat sätt, blir ett faktum.

Vi lever i den nya farans tid – det jag kallat den nya oredans tid har vi nu lämnat bakom oss.

I denna är frågor om säkerhet allt viktigare, och vi går mot stora förändringar när med all sannolikhet både Finland och Sverige kommer att söka medlemskap i Nato.

Än är vi inte där. Det är viktigt att analyser görs med noggrannhet, och det är kanske än viktigare med både bredd och djup i den politiska förankringen. Men något allvarligt tvivel på vart utvecklingen är på väg finns knappast längre.

I dag är det första omgången i det viktiga presidentvalet i Frankrike.

För några veckor sedan seglade Emmanuel Macron nästan ohotad mot en seger. Rysslands aggression hade satt statsmannen i centrum, men sedan dess har det svängt, stigande levnadskostnader har kommit i centrum och utmanaren Marine Le Pen har ryckt fram påtagligt.

Det mesta talar fortfarande för att han är i ledning när vi får resultat i kväll.

Och det mesta talar fortfarande för att det blir han som har ledningen också när rösterna räknas i den avgörande andra omgången den 25 april.

Men lika säkert som tidigare är det inte. Två veckor kan vara en mycket lång tid i politik. Mycket står på spel för Europa i dess helhet.

För min del är det nu ett trevligt stopp hemma, men redan i morgon bär det av igen med Santa Monica i Kalifornien som destination.

Där är det styrelsemöte med RAND Corporation, och jag har lagt in extra tid för att gå igenom en del av det viktiga arbete som RAND gör också när det gäller internationella frågor och säkerhetspolitik.

Och därefter bär det mot slutet av veckan till Italien och Tabiano Castello för att fira påsk.

Våren kommer!

Finland och Sverige måste hålla ihop.

STOCKHOLM: Medan den ryska invasionen av Ukraina är inne i ett skede när de ryska stridskrafterna förbereder sig för nästa större offensiv för det sig desto tydligare på andra fronter.

Jag tillbringade ett par dagar i Helsingfors i slutet av veckan och hade möjlighet att träffa och diskutera nyckelpersonerna i den politiska process i säkerhetsfrågorna som nu pågår där.

Just nu förbereder två arbetsgrupper en rapport som kommer att lämnas till riksdagen mot slutet av denna månad och där den nya situationen och olika alternativ för att hantera denna kommer att analyseras.

Sedan blir det upp till riksdagens partier att dra de formella slutsatserna av detta, och att därefter uppdra åt regeringen att rekommendera de formella steg som detta kräver, och detta kan i sin tur sedan kräva ett nytt ställningstagande av riksdagen.

Det är en process som är utformad för att belysa varje aspekt på problematiken så att ingen i efterhand kan säga att man inte vänt på varje sten i frågan.

Att president Niinistö har en mycket viktig roll är uppenbart, men han är samtidigt mycket angelägen om att det samtidigt skall vara ett beslut som växer fram i det politiska systemet.

För min del har jag svårt att se annat än att denna process leder fram till att Finland väl före sommaren och väl före Nato-toppmötet i Madrid i slutet av juni fattar beslut om att ansöka om medlemsskap i Nato.

Under det kalla krigets långa decennier var det i sak avgörande argumentet för den säkerhetspolitik med beteckningen neutralitet som vi förde hänsynen till Finland och dess ställning.

Att politiken under ett mer förvirrat skede förseddes med lite ideologiska undertoner, och att det fanns de som satt fast i den mer av nostalgi, förändrar ingenting av detta. Det var hänsynen till Finland som var den svenska politikens innersta grund.

Och det var självfallet alldeles rätt. Ett svenskt Nato-medlemsskap skulle under dessa hårda decennier mycket väl ha kunnat leda till ett betydligt hårdare tryck på Finland. Det låg entydigt inte i Sveriges intresse.

När så Sovjetunionen föll samman var det naturligt att vi sökte ett nära samarbete med Finland i processen för att bli medlemmar i EU. Här gick den politiska processen i Sverige före, Finland kom något senare i starten, men sedan skedde arbetet parallellt och vi blev medlemmar i EU samtidigt.

Nu är vi inne i ett nytt skede av stor förändring, och denna gång går den politiska processen i Finland snabbare. Det är inte onaturligt. Landet har en lång gräns till Ryssland och dess historia har tvingat dess politiker att tänka djupare på säkerhetspolitikens realiteter än som blivit fallet i Sverige.

Men för mig är det otänkbart att vi skulle hamna i en situation där de bägge länderna kommer till olika slutsatser.

Det är inte svårt att se de betydande problem – främst för Sverige men i någon utsträckning också för Finland – som en sådan situation skulle leda till.

Framför allt Sverige skulle ju då snarast hamna i en mer komplicerad säkerhetspolitisk situation.

Vi skulle vara helt ”omringade” av Nato, men stå utanför inflytande i diskussionerna om säkerhetspolitiken i norra Europa. I ett krisläge skulle vi sannolikt inte ha något annat val än att följa vad de diskussioner i Nato vi inte deltagit i kommit fram till.

Jag hör att någon ser ett möjligt alternativ till Nato i någon typ av försvarsallians mellan Sverige och Finland. Men den som kan historien vet att Finland aldrig kommer att se det som en tillräcklig garanti, och till det kommer att en sådan ju inte på något sätt ökar Sveriges säkerhet.

Den idén är en politisk återvändsgränd.

Och samma gäller olika tankar om bilaterala säkerhetsgarantier från t ex USA eller Storbritannien. USA har inga bilaterala säkerhetsavtal i Europa – man har Nato.

Så det är inte svårt att se vart analysen i Finland med stor sannolikhet kommer att leda. Och det skall till mycket konstiga saltomortaler för att en analys i Sverige inte skulle komma till samma slutsats.

Men där är vi inte ännu. Den offentliga debatten i frågan är väl ännu lite torftig, med en del underligheter från personer som möjligen borde veta bättre, men det kommer förhoppningsvis att bättra sig.

Sedan den föregående helgen har de ryska stridskrafterna dragit sig tillbaka från det omedelbara området kring Kiev, och vad som då avslöjats om deras välde under de veckor de haft makten där är förfärande.

Att de inte inledningsvis kunde ta Kiev var självklart ett betydande misslyckande, men det innebär inte på något sätt att kriget är över. Nu förefaller de att fokusera på att i ett nytt skede vinna i östra Ukraina, och till det kommer ansträngningarna i södra Ukraina från Mariupol till Odessa.

Kanske är fokus att till den traditionella segerdagen 9 maj kunna uppvisa i alla fall något i dessa avseenden. Kanske uppropar man t o m en ny s k folkrepublik i södra Ukraina som en förberedelse för den styckning av landet som man ju haft i tankarna länge.

För min del blir det en vecka med först några dagar här hemma, och sedan några dagar med diskussioner under Greklands sol. De var ursprungligen planerade att handla främst om annat, men nu förskjuts agendan.

Grekland är ett ortodoxt land med en viss naturlig sympati för den ortodoxa makten Ryssland, men i detta fall har den krockat med den grekiska historien.

Mariupol är den stad där det fortfarande finns kvar resterna av det grekiska handelsvälde som under ett årtusende eller så var etablerat på Krim och vid Azovska Sjön. Den grekiska befolkningsgruppen är inte stor, men för det gamla moderlandet Grekland är den av stor känslomässig betydelse.

I övrigt må noteras att Nato:s utrikesministrar möts i Bryssel på onsdag för att diskutera vad mer som kan göras för att hjälpa Ukraina. På torsdagen får så också Sveriges och sju andra länders utrikesministrar vara med på mötet.

Att det hade varit av värde för oss att i detta läge vara med i diskussionerna i dess helhet säger sig självt.