Diplomati med möjligheter

VID MEDELHAVET: Mitt i sommaren har diplomatin alldeles uppenbart kommit tillbaka i högsätet när det gäller att försöka att möta vissa av de allvarligaste av de utmaningar vi står inför i Mellersta Östern.

Viktigast är självfallet beskedet från Washington att formella fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina nu kommer att inledas, att alla de avgörande frågorna står på agendan och att ambitionen är att ha en överenskommelse klar inom nio månader, d v s till nästa vår.

Själv minns jag väl den internationella konferensen i Annapolis i USA i november 2007 där det senaste mer ambitiösa försöket att få till stånd en fredsöverenskommelse inleddes.

Men successivt rann det ut i sanden i takten med att regeringen Olmerts ställning i Israel försvagades.

Och Obama-administrationens försök under dess första period att få igång förhandlingarna körde trots djärva ambitioner fast relativt snabbt.

Huvudskälet till det – även om det fanns också andra – var utan tvekan den israeliska bosättningspolitiken.

Men John Kerry har varit fast besluten att komma förbi de hinder som fanns och att få igång formella förhandlingar, och med det har han nu lyckats. Vi har självfallet all anledning att ge honom och hans ansträngningar allt stöd.

Alla frågor ligger nu på bordet, men det är tydligt att ambitionen är att så snabbt som möjligt ta sig an frågorna kring gränser och säkerhet för att på det sättet också neutralisera frågan om bosättningarna.

Och detta kompletteras med ambitiösa ansträngningar att ge den palestinska ekonomin, som nu kommit in i en mycket besvärlig fas, nya möjligheter.

Svårigheterna är självfallet enorma, och de blir inte mindre när frågan om Jerusalem eller flyktingars möjligheter att återvända också kommer att ligga på bordet.

Alla frågor måste dock få sin lösning för att en varaktig fred skall vara möjlig.

Viktigt är att John Kerry också engagerat ledande andra arabstater i sina ansträngningar. Han kommer under förhandlingarnas gång att regelbundet träffa dem. Ambitionen är ju inte bara en fred mellan Israel och Palestina, utan fred mellan Israel och hela arabvärlden.

Det är inte svårt att hitta skeptiker i de olika kommentarerna till den nya processen, men samtidigt inser nog de flesta på bägge sidor att en överenskommelse, också med de kompromisser en sådan måste innebära, är den bästa vägen framåt.

I dagens israeliska regering finns förvisso de som tydligt motsätter sig det som en överenskommelse måste innebära, men samtidigt visade en ny opinionsundersökning att mer än 60% stöder den tvåstatslösning vars huvuddrag är väl kända.

Också på den palestinske sidan finns ett betydande motstånd. Hamas har förklarat att president Abbas inte förhandlar för dem, men samtidigt säger Jimmy Carter att Hamas-ledningen till honom tydligt sagt att de kommer att acceptera ett avtal som godkänts i en folkomröstning.

Folkomröstning – när man förhoppningsvis kommit så långt – kommer det att bli där såväl israeler som palestinier får ta ställning till ett fredsavtal. Under ett optimistiskt scenario skulle sådana kanske vara möjliga redan under nästa år.

Att EU ger dessa ansträngningar vårt fulla stöd är självklart. Och vår position är ju den som lades fast i december 2009 under det svenska EU-ordförandeskapet och som sedan dess upprepats av oss utrikesministrar vid ett antal tillfällen.

Framgången för John Kerry kom efter sex resor till regionen, och när EU:s Cathy Ashton nu blivit en aktör när det gäller att försöka att påverka den tragiska och allvarliga situationen i Egypten är det ett resultat inte minst av de mer än tio resor hon gjort dit under de senaste två åren.

Och jag har varit där mer eller samtidigt med henne vid ett par av dessa tillfällen.

Hennes snabba resa tillbaka till Kairo de senaste dagarna kom efter önskemål av samtliga parter där, och hon hade också möjlighet att utförligt lyssna till dem för att se om det fanns vägar framåt i den laddade situationen efter det militära ingripandet och avsättandet av Mohamed Morsi som president.

Viktigt var självfallet att hon denna gång efter en nattlig helikopterfärd fick möjlighet att under ett par timmar tala direkt också med Mohamed Morsi. Som jag skrivit tidigare här är det svårt att se en stabil lösning som inte på ett eller annat sätt tar honom i beaktande.

Egyptens väg under det kommande året kommer att vara mycket besvärlig, men en av de säkraste prognoser som nu kan göras är att Carthy Ashton kommer att vara tillbaka i Kairo för de fortsatta samtal som kanske kan underlätta vägen tillbaka till en demokratisk övergång.

Mindre uppmärksammat än John Kerry’s och Cathy Ashton’s respektive insatser har varit det intensive diplomatiska spelet i Ankara kring olika aspekter av den kurdiska frågan. Här handlar det om förebyggande diplomati av mycket stor betydelse.

I grunden ligger de goda relationer som redan etablerats mellan Ankara och ledning i Erbil i den nordliga kurdiska regionen KRG i Irak. Om man går tillbaka till Irak-kriget 2003 var det många som tecknade helt andra scenarior i denna del.

Tidigare i år har ju premiärminister Erdogan inlett en ny och förhoppningsvis avgörande fas i försöken att nå en politisk lösning också med den kurdiska också terroristiska organisationen PKK. Framsteg har gjorts, men i början av hösten kommer man att komma in i en fas som kommer att bli svårare.

Utvecklingen i Syrien har nu gett en ny dimension till allt detta. Dominerad av PKK-lierade organisationen PYD har det i nordöstra Syrien etablerats områden utanför kontroll av vare sig regimen i Damaskus eller de olika upprorsgrupperingarna.

Plötsligt inbjöds så PYD:s ledare till Ankara för samtal, och han har sedan följts av KRG:s premiärminister. Och det är ju tydligt att det finns ett samband mellan utvecklingarna i Turkiet självt, i KRG och i delar av Syrien som nu lett till dessa initiativ.

Om någon månad är det så dags för stor all-kurdisk kongress i Erbil, och den riktning denna kommer att ta blir självfallet av stor betydelse.

Vår förhoppning är självfallet att den politiska processen i Turkiet själv nu förs fram mot en lösning, och att detta kombineras med en konstruktiv samarbetspolitik med såväl KRG som dessa krafter i Syrien.

Vid sidan av dessa tre viktiga diplomatiska processer just nu är en fjärde minst lika viktig under förberedelse.

Den 4 augusti installeras Hassan Rouhani som Irans nya president, och till den utvecklingen knyts nu förhoppningar om att de nukleära förhandlingarna skall kunna föras framåt och leda till olika överenskommelser.

Rouhani har erfarenhet som Irans chefsförhandlare i dessa frågor under de viktiga period 2003 och framåt när man avbröt sitt kärnvapenprogram, gjorde paus i sitt anrikningsprogram och började tillämpa det viktiga s k tilläggsprotokollet till icke-spridningsavtalet NPT.

Att den perioden var en förlorad möjlighet för en överenskommelse, med ansvaret för det främst i Washington, är i dag klart för de allra flesta.

Och därför är det så mycket viktigare att man inte nu spelar bort de nya möjligheter som mycket väl kan ligga i denna nya situation.

Också nu kommer nyckeln till betydande del sannolikt att ligga i Washington – allt under förutsättning att man i Teheran verkligen menar det man faktiskt säger.

Att utmaningarna håller på att bli allt mer besvärliga i hela denna region är alldeles klart. Inbördeskriget i Syrien förstör allt mer av Levanten.

Men just då kan det finnas anledning att lyfta fram dessa fyra diplomatiska processer och de möjligheter dessa faktiskt kan innebära.

Snart är det 1914

VID MEDELHAVET: Mitt i allt annat som händer är sommaren en möjlighet att i alla fall försöka att läsa lite mer än vad man annars hinner med.

Och det skadar inte. Fördjupad kunskap om den värld vi lever i ökar förutsättningarna för att också kunna hantera dess olika utmaningar.

Historien är och förblir betydelsefull. Dagens nationer, strukturer, föreställningar och utmaningar har sina mer eller mindre djupa rötter i det som hänt och skett tidigare.

För hundra år sedan – i juli 1913 – avslutades det andra balkankriget och man började att sätta upp den självständiga staten Albanien. Men Balkan – där stormakter konkurrerade med nationella ambitioner när den osmanska makten successivt försvagades – gick från den ena krisen till det andra.

Om lite mer än ett år kommer det att vara dags att minnas den dag den 28 juni 1914 när skotten i Sarajevo som dödade den habsburgska tronföljaren Frans Ferdinand satte igång den händelseutveckling som i augusti kom att sätta hela Europa i brand och initiera de världskrig som under de följande decennierna skulle föröda vår kontinent.

Det anses att det vid det här laget skrivits ca 25.000 böcker om olika aspekter på och teorier kring Europas sammanbrott och världskrigets utbrott den förödande sommaren för snart ett sekel sedan.

Den moderna klassikern – nåja, den utkom första gången 1962 – är självfallet Barbara Tuchmans ”The Guns of August” med dess magnifika skildring såväl av det Europa som gick under som utvecklingen på slagfälten fram till Marne-slaget strax utanför Paris.

Hennes teser har format mycket av bilden av detta skede, men också ofta ifrågasatts. Mycket handlade om mobiliseringsplaner, järnvägar och mer eller mindre öppna diplomatiska bindningar. När skotten fallit, och Wien förklarat Belgrad krig, verkade allt nästan mekaniskt rulla mot katastrofen.

I hennes bok finns Balkan förvisso med – det var ju där den tändande gnistan kom – men trots allt inte särskilt centralt.

Nu börjar en ny våg av böcker om den fatala händelseutvecklingen dessa år att komma ut.

Själv började jag med att läsa om Barbara Tuchman, och det är ingen tvekan om att det är ett verk som står sig väl också nu ett halv sekel tidigare.

För något decennium sedan utkom David Fromkin med ”Europe’s Last Summer”, och jag minns att jag konsumerade den med betydande behållning. Måhända kommer det att finnas skäl att plocka ner även den ur hyllan.

David James Smith’s ”One Morning in Sarajevo” har bara några år på nacken men kan rekommenderas. Här ligger fokus tydligt bakgrunden till just vad som hände i Sarajevo denna dag, och skildringen av personer, miljöer, motivationer och föreställningar känns inte alldeles irrelevant än i dag.

Just nu är jag på väg genom Christopher Clark’s ”The Sleepwalkers” som måhända kan anses inleda den våg av publikationer som nu kommer.

Det är ett magnifikt verk, men måhända är hans teser alltför enkla och alltför tydliga redan från första början för att framställningen skall kännas riktigt trovärdig i alla sina delar.

Här framställs det som ytterligt rättfärdigt att Österrike-Ungern skulle förklara krig mot Serbien, och ingen skugga får tillåtas falla över det beslutet.

Diskussionerna om 1914 visar med all önskvärd tydlighet dels att historien aldrig skrivs en gång för alla och dels att den lever i nutiden också.

Om orsakerna till det romerska imperiets sammanbrott skrivs fortfarande engagerade teser i ständig mångfald- och det förefaller att finnas ett visst nutida perspektiv på vissa av Clark’s teser.

Fler verk skulle förvisso kunna beröras.

Alexander Solsjenitsyns ”Augusti 1914” är denna enastående författarens skildring av denna månad på den östfront som utgjordes av konfrontationen mellan de ryska och tyska kejserliga arméerna med kulmen i det slag som tyskarna av helt andra skäl insisterade att kalla Tannenberg.

När sommaren är över väntar fler böcker på samma tema.

Jag har redan beställt Margaret Macmillans kommande bok ”The War That Ended Peace”.

Hennes ”Peacemakers” med skildringen av försöken att efter det förödande världskrigets slut åstadkomma en ny fredsordning i vårt Europa är redan en klassiker väl i klass med Barbara Tuchmans.

Och jag ser att också läsvärda Max Hastings är på väg ut med en bok om krigets utbrott och inledning.

Allt detta må förfalla historiskt och akademiskt, men dessvärre är så inte fallet.

Hur skall detta firas eller minnas – blott valet av ord är känsligt – i Sarajevo och annorstädes nästa år?

Föreställningarna om vad som hände då skiljer sig radikalt åt, och dessa historiens skiljelinjer är lätt att dra vidare in i delar av dagens utmaningar, inte minst men inte enbart på Balkan.

Den slutsats som nog alla de som försökt formulera teser om händelseutvecklingen fram till den ödesdigra sommaren 1914 är överens om är att freden aldrig kan tas för given. Det gavs väl ut en hyllmeter mycket populära och uppskattade böcker just dessa år om att den moderna utvecklingen hade gjort krig omöjligt – och det visade sig, milt uttryckt, inte vara rätt.

Och lärdomen av detta är ju vikten av att bygga strukturer av samarbete som kan hantera inte bara de spänningar som finns och kan finnas, utan också de chocker av olika slag som systemen på ett eller annat sätt kan komma att utsättas för.

Efter första världskriget sattes Nationernas Förbund upp med mycket vittgående ambitioner men med ett resultat som vi tyvärr känner. Lärdomarna togs delvis in när Förenta Nationerna satts upp efter det andra världskriget, och i vissa avseenden har resultatet blivit bättre, delvis kanske därför att ambitionerna var något lägre.

I Europa handlar det självfallet först och främst om den Europeiska Unionen.

Den växte fram ur ansträngningarna att övervinna motsättningarna på kontinentens västra hälft, har fått styrka när den förankrat demokratins i dess sydliga delar, varit av enorm betydelse för att säkra omvandlingen i dess östra och är förpliktigad att också göra det i dess sydöstra.

Enkelt är det förvisso inte, och integrationsarbetet är ständigt ifrågasatt.

Med viss förenkling brukar jag säga att det största hotet mot Europas fred och framtid ligger i vår egen historia. Att binda, begränsa och övervinna de krafter som åter skulle kunna slita isär delar av vår kontinent är ofta ett vardagsarbete som ter sig grått och stökigt, men ack så betydelsefullt för vår gemensamma framtid.

Kontroverserna kring 1914 kommer med all säkerhet att intensifieras under det kommande året – men just denna slutsats borde nog därmed kunna stå än starkare.

Sakta närmar vi oss 2014

VID MEDELHAVET: Det var förvisso nyttiga dagar i Bryssel såväl med EU:s ministerråd för utrikesfrågor, mötet med det Östliga Partnerskapets utrikesministrar som de övriga möten med representanter från när och fjärran jag hade möjlighet till.

Som alla andra huvudstäder – om detta uttryck nu är adekvat – är Bryssel lite av en bubbla, och nu var det tydligare än tidigare hur de olika frågeställningarna inför 2014 börjar att dominera samtal och spekulationer.

I maj nästa år är det ju val till Europaparlamentet, och det valet skall påverka också nomineringen av EU:s stats- och regeringschefer av nästa ordförande för EU-kommissionen.

Och när denne sedan godkänts av Europaparlamentet vidtar så processen att nominera kommissionens övriga ledamöter som därefter också skall godkännas av parlamentet.

En av dessa skall dessutom fungera som Hög Representant för utrikes- och säkerhetsfrågor och ha ansvaret inte bara för den nya utrikestjänsten EAS utan också för samordning av de olika utrikesrelaterade frågorna i kommissionen i övrigt.

Till detta kommer att det ju av stats- och regeringscheferna skall utses en ny permanent ordförande i Europeiska Rådet.

Det här kommer inte att bli alldeles enkelt att få ihop. Olika hänsynstaganden måste balanseras med varandra när de olika besluten skall fattas.

Och ut ur det hela skall komma en samlad ledning för de europeiska institutionerna som kan ge Europa kraft under de kommande fem åren.

Jag skulle knappast tro att denna process kommer att kunna vara avslutad förrän tidigast mot slutet av det kommande året.

Och med spekulationer som börjar redan nu, och som kommer att intensifieras, är det nog ofrånkomligt att vi går mot en längre period där många kommer att ha fokus på annat än de utmaningar i sak vi står inför.

Bra är det inte, men samtidigt är det nog ofrånkomligt.

Blickar vi mot andra sidan av Atlanten är detta det fenomen vi brukar se där vart fjärde år med manövrerande och kampanjer inför presidentval och därefter en allt mer utdragen period innan alla personutnämningar efter godkännande i senaten kommit på plats.

Viktiga amerikanska utnämningar på Europa-politikens område har t ex fortfarande inte passerat genom Washingtons mekanismer efter fjolårets presidentval.

Kan USA överleva detta vart fjärde år misstänker jag att vi kommer att få vänja oss vid att EU får gå igenom något liknande vart femte år.

Men viktigt är att det inte alldeles tar bort fokus och uppmärksamhet från de stora utmaningar det är vår skyldighet att hantera.

För EU:s utrikesministrar ligger fokus nu tydligt på dels det östra grannskapet i och med toppmötet i Vilnius i november och dels alldeles självklart den allt mer dramatiska händelseutvecklingen i olika delar av den arabiska världen.

Våra grannskap är i dag betydligt mycket mer komplicerade än vad som var fallet för ett antal år sedan, och det är självklart att det kommer att ställa högre krav på vår gemensamma politik.

Vi kommer att ha anledning att såväl förbättra våra gemensamma instrument som skaffa oss bättre strategisk blick i vår politik.

En del av detta är arbetet med olika delar av EU:s gemensamma insatser när det gäller försvarspolitik inför toppmötet i december, och i det sammanhanget också arbetet med att forma en tydligare gemensam global strategi.

Men utmaningar saknas förvisso inte på andra områden.

I ett antal länder är de ekonomiska utmaningarna fortfarande betydande, och gemensamt har vi all anledning att diskutera hur vi stärker de europeiska ekonomiernas konkurrenskraft i stort inför kommande år.

Klarar vi inte det kommer vi heller aldrig att klara de utmaningar som ligger i den skrämmande stora ungdomsarbetslösheten i olika länder, även om den till dels också har med regleringar och stelheter på arbetsmarknaden att göra.

Viktigt är att vi inför Europa-valet i maj nästa år får en framåtsyftande debatt som fokuserar på de gemensamma insatser som kommer att krävas för att klara dessa olika utmaningar.

Då handlar det också om att möta de främlings- och Europa-fientlighetens krafter som alldeles säkert kommer att försöka att förstärka sina positioner. Riskerna för detta skall inte underskattas.

Och det handlar om att diskutera hur vi framöver bäst fördelar demokratins politiska kraft mellan de olika lokala, regionala, nationella och europeiska nivåerna. De frågorna kommer ständigt att finnas.

I Nederländerna har nu publicerats en intressant genomgång av olika kompetenser på EU-nivå och de för- och nackdelar som detta innebär, och den första delen av den ”kompetensöversyn” som den brittiska regeringen har dragit igång.

Mycket av detta är tämligen detaljerat, men för den som sätter sig in i materien är det uppenbart att det inte finns något reellt alternativ till dagens EU-samarbete om vi skall ha möjligheten att möta morgondagens olika utmaningar.

Det finns sådant som förvisso kan flyttas tillbaka till nationell nivå – politisk klåfingrighet finns på alla nivåer – men det finns självfallet också områden där det är alldeles uppenbart att vi behöver ”mer Europa”.

De områden jag arbetar med tillhör alldeles uppenbart denna kategori. Också den brittiska översynen verkar faktiskt luta åt denna slutsats.

Europa-debatten i vårt eget land har knappast varit särskilt engagerad eller engagerande under senare tid, och det finns det all anledning att beklaga.

Och jag tror att vi alla har anledning att fundera såväl över detta som vad vi mer tydligt kan göra för att ha inflytande på de olika frågeställningarna inför det viktiga europeiska året 2014.

Värna vårt moraliska kapital

BRYSSEL: Sedan i går kväll sitter jag så här i EU:s centrum i en serie av olika möten om en serie av olika frågor.

Efter trevlig middag i går med olika medarbetare – en del nu på väg till semester, en del här mitt i semestern – har så nu det formella mötet med EU:s utrikesministrar dragit igång.

Och det kommer att dröja till i början av september innan vi ses igen, och då på det informella mötet i Vilnius under värdskap av det litauiska ordförandeskapet.

Mycket står på dagordningen, som jag tidigare skrivit om.

Efter viss diskussion har vi lyckats att enas om ett formellt uttalande också om situationen i Egypten, och det var viktigt.

Vi har varit angelägna om att se till att Europas kapital när det gäller demokratiskt styre versus militärkupper inte devalveras, eftersom det skulle riskerar ha negativa effekter långt utöver Egypten just nu.

Det var alltid uppenbart att den arabiska våren – minns den! – skulle bli en utdragen och alls inte okomplicerad process.

Och det är viktigt att vi genom dess olika faser bibehåller en tydlig linje när det gäller de principer längs vilka vi är övertygade om att också arabvärldens samhällen måste utvecklas om de skall kunna motsvara förväntningarna hos sina medborgare.

Vi har aldrig trott dem som försökt hävda att det finns någon motsättning mellan islam och demokrati, eller för den delen mellan demokrati och någon annan religiös övertygelse.

Det som hänt har hänt, och nu handlar det om att försöka få Egypten att återvända till ansträngningarna att skapa ett demokratiskt system som ger rättvis plats åt alla delar av det egyptiska samhället.

Senare under dagen kommer vi att ha en videokonferens med USA:s utrikesminister John Kerry om det preliminära genombrott som han åstadkommit när det gäller förhandlingar mellan Israel och Palestina.

När jag skrev om detta senast var det osäkert om han skulle lyckas, men strax därefter noterades det framsteg som vi sedan välkomnat.

Och olika media rapporterar amerikanska företrädare som säger att EU:s beslut att vara tydlig vad gäller ekonomiskt stöd till illegala bosättningar på ockuperat område var viktigt när det gäller att åstadkomma det.

EU:s beslut var i sig knappast sensationellt – det var en formalisering av en position som vi har uttryckt med stor tydlighet sedan mycket lång tid tillbaka.

Viktigt nu är att vi ger ett så starkt stöd vi kan till den process som nu måhända kommer att bli möjlig.

Svårigheterna är mycket stora – men detta är kanske den sista möjligheten att åstadkomma en tvåstatslösning.

Kommer förhandlingar att inledas? Kommer de att leda till något resultat? Kommer detta resultat att accepteras och kunna genomföras?

Frågorna är stora, och svaren kommer att ha enorm betydelse för hela regionens framtid.

Efter videokonferensen med John Kerry möter vi så utrikesministrarna för de olika länderna i det Östliga Partnerskapet, och där kommer deras förberedelser för toppmötet i Vilnius senare i år att stå i centrum.

Och sedan är jag kvar här i Bryssel för olika ytterligare möten under morgondagen.

Egypten och Ryssland – och snart Bryssel

VID MEDELHAVET: Även om man förvisso befinner sig i en miljö mer angenäm än den vanliga, och dessutom har möjlighet att träffa både familj och vänner, är det åtskilligt som måste hanteras under dessa dagar.

Världen står inte still.

Situationen i Egypten har förvisso stått i centrum.

EU:s Catherine Ashton var där för samtal, och vi kommer att ha viktiga diskussioner när kretsen av EU:s utrikesministrar träffas i Bryssel på måndag om möjliga vägar vidare.

I allt väsentligt kommer utvecklingen i Egypten att avgöras av Egypten självt, men det vi möjligen kan göra för att underlätta en snar återgång till demokratisk utveckling skall vi självfallet göra.

I går hade jag ett längre samtal med Egyptens nye utrikesminister Nabil Fatim om vad som skett och möjliga vägar framåt.

I Kairo finns det, i alla fall bland de styrande, en känslighet för att kalla det som skett för en kupp, men ingen kan förneka att det var ett militärt ingripande som ledde till att den demokratiskt valde presidenten avsattes.

Och jag förklarade att detta var ett förfarande som vi vare sig i detta eller andra fall kunde ge vårt godkännande. Det handlar om en principiell syn som vi anser viktig.

Mot detta kan självfallet anföras att landet var i ett ytterligt spänt och osäkert läge, och kritiken mot president Morsis sätt att sköta sitt ämbete har förvisso varit mycket stark.

Kring detta diskuterade vi en del, samtidigt som vi var eniga om att det viktiga nu är vägen tillbaka.

Och han försäkrade mig om att man är fast inriktad på att klara av frågorna om författningen och val av såväl parlament som president inom de kommande nio månaderna.

Men Nabil Fahmi är inte den enda utrikesminister jag diskuterat detta med under de senaste dygnen. Det har varit åtskilliga andra kontakter som ett led i förberedelserna för måndagens möte.

Och i dag har Frank Belfrage i Stockholm informerat EU-nämnden om förberedelserna för det mötet.

Till dagens samtal hörde också ett med Australiens utrikesminister Bob Carr.

Och förutom åtskilligt om såväl in- som utrikespolitik i våra respektive delar av världen diskuterade vi en del om de utmaningar inte minst vad gäller flyktingar som Australien just nu står inför.

På måndagens möte kommer det inte bara att handla om Egypten, utan jag hoppas också på en diskussion om försöken att få tillstånd mer konkreta fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina.

USA:s utrikesminister John Kerry befinner sig ju i regionen, och gör viktiga ansträngningar för att försöka att få igång direkta samtal.

Hindren är de sedvanliga.

Från den israeliska regeringens sida vill man inte acceptera att förhandlingar förs med utgångspunkt från 1967 års gränser, och därtill kommer osäkerheten om hur politiken vad gäller de illegala bosättningarna faktiskt ser ut.

Och medan den israeliska sidan vill ha förhandlingar utan några förutsättningar eller utgångspunkter, vill man på den palestinska att det skall finnas någon form av klarhet på dessa punkter för att man inte skall se förhandlingar som meningslösa.

På måndag hoppas jag att vi kommer att veta i alla fall lite mer om hur utsikterna ser ut.

Just nu står det och väger.

Från israeliska sida har man gått ut rätt aggressivt mot Europeiska Kommissionens riktlinjer om tillämpningen av EU-finansierade samarbetsprojekt mm. Riktlinjerna säger det rätt självklara, d v s att vi inte kan ge EU-bistånd till aktiviteter i de illegala bosättningarna.

Att man är upprörd över detta – som borde vara en självklarhet – ser jag som lite oroväckande.

Det borde, som sagt, vara en självklarhet.

Under det senaste dygnet har det funnits all anledning att följa utvecklingen i Ryssland kring den demokratiske aktivisten Alexei Navalny.

I går dömdes han av domstolen i Kirov, i en process som även en majoritet i Ryssland förefaller att se som utpräglat politisk, till fem års straffarbete med omedelbar häktning.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Det krävdes uppenbarligen en massiv närvaro av olika säkerhetsstyrkor i centrala Moskva för att hantera de olika protester och demonstrationer som följde.

I dag på morgonen skedde så det ytterligt märkliga att de åklagare i går som krävt hårt straff och omedelbart fängsligt förvar nu vände på klacken och krävde att domstolen skulle försätta Alexei Navalny på fri fot intill dess att ett eventuellt överklagande avgjorts.

Det torde inte finns någon som tror att denna manöver var någonting som dessa åklagare hade kommit på själv. De var med all sannolikhet på fjärrkommando både i går och i dag – men kommandona ändrades plötsligt.

Bakgrunden till detta och de effekter det kommer att få kommer det att spekuleras livligt kring.

Och det är svårt att se annat än att hela detta spektakel i alla dess delar stärkt Alexei Navalny i hans position som centralgestalt i den ryska oppositionen ytterligare.

Vi kommer att få höra mer om honom framöver.

På söndag flyger jag så till Bryssel för de olika EU-mötena där under måndagen, och sedan blir det dessutom en del ytterligare möten där också under tisdagen.

Världen står, som sagt, inte stilla.

Att lära av det som var

VID MEDELHAVET: Fortfarande är det på Egypten som mycket av internationella medias fokus ligger på, och med den betydelse som landet har för den vidare arabiska världen är det långt ifrån onaturligt.

Men samtidigt fortsätter den allt mer fasansfulla konflikten i Syrien.

Tidigare månaders rätt upphetsade tal om omedelbart förestående avgörande vapenleveranser till oppositionen har mildrats rätt avsevärt samtidigt som det förefaller som om motsättningarna mellan dess olika delar fördjupas.

Jag såg någonstans att en diplomat i Washington tyckte att diskussionen om Syrien-politik där till stor del var en diskussion om olika ”spöken” – spökena från Rwanda, Bosnien, Irak och Afghanistan.

Så är det säkert. Och det är heller inte fel att, även om ingen situation är identisk med en annan, försöka att lära av det som varit.

Ibland handlar det om Bosnien, och då sägs det ofta att allt skulle ha varit annorlunda om man bara levererat mer vapen till de bosniska muslimernas armé.

Men faktum var att vapen levererades från åtskilliga håll. Dock var det väl så att de något tyngre av dessa oftast kom på avvägar och inte nådde den avsedda adressaten.

Avgörande för det bosniska dramats utveckling var dock knappast detta.

Om utbrottet av kriget i april 1992 hade gått att förhindra eller inte är en öppen fråga. Såväl FN som andra varnade för att för tidigt internationella erkännande skulle riskera en öppen konflikt i landet. Förhandlingar fördes.

Men stormen bröt ut, och den etniska rensningen drog fram med stor brutalitet inte minst i Drina-dalen, de strategiska områdena i norr och i muslimska områden i västra Bosnien.

Till hösten hade frontlinjerna till betydande del etablerats. Egentligen var det inte förrän det hemska slutspelets sommar 1995 som just dessa strider blossade upp med full kraft igen.

Jag bortser då från striderna mellan muslimska och kroatiska styrkor och den etniska rensning som följde i spåret av dessa fram till vårvintern 1994.

Varför var det då inte möjligt att få till stånd en fredsuppgörelse under denna långa period?

Fredsförhandlarna David Owen, Cyrus Vance och Thorvald Stoltenberg var ju sannerligen inte passiva.

Jag skulle tro att de alla tre – Cyrus Vance har dock gått bort – skulle säga att det till stor del berodde på att det internationella samfundet var djupt splittrat, och att denna splittring de facto gjorde det omöjligt att få de stridande parterna att ge upp.

Då handlade det inte minst om en djupgående splittring över Atlanten när den första Bush-administrationen gav plats för Clinton-administrationen. David Owen och hans ansträngningar underminerades de facto.

Men i bakgrunden fanns självfallet också Ryssland, som dock då uppträdde betydligt mer konstruktivt.

Och det skall sägas att dess kunskap om utvecklingen i regionen inte sällan var överlägsen andra aktörers.

Bakgrund till det var sannolikt att gamla Sovjet hade haft större anledning att lägga resurser på att följa gamla Jugoslaviens inre utveckling än vad olika västländer hade haft.

Om det i detta läge hade betytt så mycket om man mer gått in för att med ytterligare vapenleveranser ”level the killing fields” är nog ytterligt tveksamt. Det hade funnits andra som hade varit redo att balansera på sitt sätt.

Det var först på sensommaren 1995 som det blev möjligt att samla de avgörande internationella aktörerna kring en realistisk plan för en möjlig fred. Åtskilliga s k fredsplaner under tiden närmast före hade föga drag av realism.

Då var det framför allt i Washington som förändringen skedde.

Plötsligt fanns där – av skäl som jag en gång skrev en halv bok om – stöd för en fredsplan som till betydande del utgick från principer som viktiga europeiska huvudstäder ditintills med begränsad framgång argumenterat för och som dessutom hade förutsättningar att få stöd i Moskva.

Då talar jag inte främst om olika militära insatser. Richard Holbrooke, som ju tyvärr gått bort, var framför allt en stor diplomat, men han var också en mycket skicklig politiker.

Och han visste väl att det var lättare att få stöd i opinionen om det verkade som om bomber gjorde susen än om det handlade om för alla inblandade parter plågsamma politiska kompromisser.

Så blev det en fredsuppgörelse som satte stopp för dödandet, lidandet och den etniska rensningen.

Att det sedan inte skulle bli alldeles lätt att ur ruinerna bygga den bosniska stat denna skisserade är ju en lite annan historia – också där finns ju min bok att tillgå för den som skulle vara intresserad.

I detta tror jag ligger en lärdom som har relevans också för andra konflikter som uppvisar liknande drag.

När ledande internationella aktörer är osams är det mycket svårt att få nationellt krigande aktörer att komma fram till en fred. Så är det.

Men när de ledande internationella aktörerna kommer överens blir möjligheterna plötsligt betydligt mycket större. Den ena eller den andra nationella grupperingar inser att utan internationellt stöd kommer det förr eller senare inte att gå att fortsätta.

Är då Syrien vår tids Bosnien?

Skillnaderna är mycket betydande, men i just detta avseende tror jag nog att lärdomarna från Bosnien inte är utan betydelse.

Och då talar jag om just denna lärdom.

EU med tyngd om Egypten

VID MEDELHAVET: För någon timme sedan publicerades det uttalande om situationen i Egypten som Catherine Ashton nu gjort på vägnar av alla 28 medlemsstater.

För finsmakare och andra kan det vara bra att veta att vi har tre olika kategorier av uttalanden inom ramen för vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

Det vanligaste är att Catherine Ashton i sin egenskap av High Representative gör ett uttalande. Lite beroende på ämne kan det koordineras och stämmas av på lite olika sätt.

Men när det är lite viktigare gör hon ett uttalande där det uttryckligen sägs att det sker på vägnar av de 28 medlemsstaterna.

Och då handlar det – som fallet med dagens uttalande om Egypten – om en text som med procedurer såväl med våra representanter i Bryssel som kontakt med huvudstäderna stämts av med alla i varje del.

Det ger självfallet uttalandet större tyngd, samtidigt som det ju ibland är en lite mer tidsödande process att producera dem.

Den tredje kategorin är de s k slutsatser i olika frågor som beslutas när vi utrikesministrar träffas på våra ordinarie möten. Dessa är självfallet också förhandlade med alla, och i vissa fall sker slutdiskussionen om hur de skall formuleras direkt i kretsen av utrikesministrar.

Dagens uttalande om Egypten har varit under process i några dygn med diskussioner om olika formuleringar, men till slut uppnåddes konsensus om denna text vid lunchtid i dag.

Självfallet finns det nyanser när det gäller att bedöma en situation som den i Egypten i dag.

Men i uttalandet talas klartext om att militären har en skyldighet att acceptera en demokratisk politisk process och att det avgörande nu är en tydlig och klar demokratisk politisk process som åter ger Egypten en legitim regering.

Vi är också tydliga med att alla som arresterats på politiska grunder måste friges.

För oss har detta varit viktiga punkter under de senaste dygnens konsultationer kring texten kring detta uttalande.

Med detta är dock inte sista ordet sagt.

När vi utrikesministrar träffas i Bryssel den 22 juli kommer självfallet Egypten att vara en av de allra viktigaste punkterna på vår dagordning vid sidan av mötet med utrikesministrarna från länderna i det Östliga Partnerskapet.

Men innan dess kommer åtskilligt att ha skett inte minst i direkta kontakter mellan EU och olika egyptiska företrädare. Dagens uttalande kan ses som den politiska plattformen för de kontakterna.

Och vad som framkommer i dem kommer självfallet att påverka diskussionen vid mötet 22 juli och de ytterligare steg som kan komma att tas därefter.

Finns väg framåt?

VID MEDELHAVET: Så här mitt i sommaren 2013 känns dagarna av optimism kring det som då kallades den arabiska våren 2011 påtagligt avlägsna. De verbala bilderna växlar, men få talar längre om någon vår i den arabiska världen.

I någon utsträckning var nog detta ofrånkomligt. Med revolutioner anses det ju vara som med romaner – det är lättare att få till den dramatiska inledningen än att avgöra hur det kommer att sluta.

Och just nu befinner vi oss i en situation där ett inbördeskrig i Syrien skördat mer än 100.000 offer, där Libanon och Jordanien sviktar under bördorna, motsättningarna ökar i Irak och Egypten plötsligt kastats in i en kris som i värsta fall skulle kunna föra arabvärldens största land in i ett inbördeskrig.

Då, för mer än två år sedan, talade jag om riskerna för att det som då var en de stigande förväntningarnas revolution om några år kunde gå över i en de svikna förväntningarnas revolution om man inte förmådde leverera ekonomiska såväl som politiska framsteg.

Och att en sådan de svikna förväntningarnas revolution kunde få ett helt annat förlopp.

Om det är där vi redan är eller inte kan man säkert diskutera, men att regionen nu riskerar att glida in i den fasen är nog obestridligt, liksom att utgången av denna kommer att vara betydligt mycket mer oklar.

I mångt och mycket handlar detta om ekonomi. När den s k arabiska våren bröt ut handlade det om samhällen som revolterade mot föråldrade strukturer och begränsade ekonomiska möjligheter.

En snabbt stigande befolkning motsvarades inte av en snabbt expanderande ekonomi och ett tydligt allt öppnare samhälle.

Utvecklingen sedan dess har dessvärre i avgörande avseenden gått i fel riktning. Politiska svårigheter har gjort att nödvändiga ekonomiska reformer har skjutits än längre på framtiden, och resultatet har ofta blivit en försämrad ekonomisk och social situation.

I t ex Egypten i dag torde så gott som alla ha det väsentligt sämre än vad de hade under Mubarak-diktaturens tid. Den livsviktiga turismen har nästan kollapsat, och nödvändiga utländska investeringar har till stor del uteblivit.

Det är inte underligt att de politiska spänningarna byggts upp.

Den egyptiska utvecklingen har förvisso inte varit rätlinjig heller i politiskt avseende. Stapplande rörde man sig dock mot en stabilare och mer demokratisk ordning.

Men konfrontationen i samhället ökade, och förmågan att konstruktivt överbrygga den fanns inte. Från de mer liberala och sekulära krafterna skyller man detta så gott som enbart på presidenten Morsi och det muslimska brödraskapet, men fullt så enkel ter sig nog inte bilden.

Utvecklingen som förde fram till det militära ingripandet den 3 juli har jag skrivit om tidigare här, och nu vet vi mer om detaljerna i det skeende som ledde fram till detta utomordentligt allvarliga steg.

På sina håll diskuteras det nu intensivt om detta skall beskrivas som en militärkupp eller inte – som om det fanns någon enhetlig modell för sådana som lätt kunde appliceras.

Så är tyvärr inte fallet – men det finns dock många historiska fall som det kan vara av värde att dra fram.

I mina omedelbara kommentarer sade jag att detta väl inte var någonting att jämföra med Egypten 1952 och 1954, men i ett bättre om än inte bra perspektiv någonting att jämföra med Thailand 2006. Jag kunde möjligen ha lagt till Turkiet 1997.

Det historiska mönstret är att militära ingripanden oftast sker i situationer där den existerande demokratiska regimen är djupt misskrediterad av sina egna misslyckanden, och ingripandena har inte sällan starkt åtminstone inledande allmänt stöd.

Och så var det förvisso i Egypten nu också.

Men det svåra och det avgörande är vad som kommer därefter.

Antingen ett hårt repressivt skede och en långdragen diktatur, eller en rätt snar återgång till en demokratisk huvudlinje. Turkiet 1997 och Thailand kan väl ses i det ljuset.

I dagens diskussion om Egypten är det naturligen också många som drar fram utvecklingen i Algeriet efter valen där i december 1991.

De fanns av den islamistiska fronten FIS, militären grep in och följden blev gradvis ett inbördeskrig som sträckte sig över åtta år och som andses ha lett till att omkring 200.000 människor förlorade livet.

I dag står utvecklingen i Egypten och väger. Det konstitutionella dekret som publicerades vid midnatt gör klart att all formell makt ligger hos den av militären tillsatte tillförordnade presidenten, men samtidigt skisseras en tidtabell för revideras konstitution, parlaments- och presidentval.

Men allt detta förutsätter att samhället nu inte faller ner i konfrontation och våld. Och detta torde förutsätta genuina och tydliga försök till försoning och samverkan nu.

Alla torde veta att landet står vid avgrundens rand – och att det bara är tillsammans som man alla kan ta de avgörande stegen tillbaka.

Att mer än 50 personer dödades i samband med demonstrationer i Kairo i går har självfallet förvärrat situationen ytterligare.

Och risken är ju att regimen nu kommer att lita än mer på våld för att hålla oppositionen under kontroll, och att denna i sin tur kommer att ta till mer våld för att hävda sina intressen.

Det är detta som måste förhindras.

En speciell fråga är självfallet vad som händer med den avsatte presidenten Morsi. Han hålls uppenbarligen i någon form av isolering.

Och hanteringen av honom kan snabbt bli en central fråga.

Att ha honom inlåst under lång tid är knappast acceptabelt.

Det parti han representerar är en del av det politiska systemet, och även om det går att rikta allvarlig kritik mot hans utövande av presidentämbetet är det inte tillräckligt skäl för att hålla honom fängslad.

Sannolikt finns det de som vill ställa honom inför någon form av rättegång, men med stor sannolikhet skulle det förvärra krisen ytterligare.

Och det skulle knappast heller komma att accepteras av omvärlden.

Förvärras krisen, och skall ett totalt sammanbrott undvikas, kan man snabbt hamna i en situation där han måste bli en del av lösningen, om inte annat så därför att ingen annan lösning finns.

Det inflytande som omvärlden kan utöva skall inte överdrivas, men heller inte underskattas.

Den Afrikanska Unionen har suspenderat Egypten från medlemskap i avvaktan på att man får klarhet i vad som hänt och kommer att hända.

AU har under senare år, med starkt stöd inte minst av EU, tagit en strikt inställning till okonstitutionella avsättanden av presidenter och regeringar.

Självfallet är det viktigt också hur vi i EU reagerar.

Vi får självklart inte framstå som likgiltiga inför det som hänt. Det skulle sända signaler vars effekter vi skulle få leva med under lång tid framöver i regionen i dess helhet.

Mycket kommer att bero på vad som händer de närmaste dygnen.

Och vårt utrikesministermöte om ca två veckor kommer självfallet att bli mycket viktigt i detta avseende.

Mot sydligare nejder

STOCKHOLM: Efter en avslutande morgondiskussion i TV var det för min del dags att för denna gång lämna Almedalen och Visby.

Att mycket för min del kom att domineras av den dramatiska utvecklingen i Egypten var naturligt.

Det hade i alla fall det med sig att världen trängde sig in i de ofta ganska introverta diskussionerna på de olika arrangemangen.

Så blev det några timmar på UD med de närmaste medarbetarna för att få ordning på rutiner och annat inför sommaren, och sedan skiljdes vi åt för ett tag framåt.

Nästa punkt i min kalender just nu är mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel om lite mer än två veckor, ox det är ju rätt uppenbart vilka frågor som kommer att dominera där.

I kväll lämnar jag så Stockholm och styr söderut mot Italien för att tillbringa helgen i värme och med vänner där.

Och lite glesare blir det nog med inlägg på denna blogg under de närmaste veckorna – om nu inte olika händelser ställer krav på annat.

Med Egypten i fokus

VISBY: Av lätt insedda skäl har denna min dag här i anslutning till Almedalen helt och hållet dominerats av att följa och reagera på utvecklingen i Egypten.

Och den intresserade kan via länkar från min svenska twitter @cbildt ta del av längre intervjuer med mig om detta i bl a SVT och Sveriges Radio.

Utvecklingen under dagen har ju inneburit att man börjat att arrestera olika företrädare för det Muslimska Brödraskapet, och det säger sig självt att detta rimmar mycket illa med vad som sades i samband med maktövertagandet i går kväll.

Uppgiften nu måste ju vara att försöka att ena så stora delar av det egyptiska samhället som möjligt kring en färdplan för demokrati och reformer.

Det är uppenbart att detta är långt lättare sagt än gjort, men det borde också vara uppenbart att arresteringar som dessa för ytterligare bort från det målet med alla de konsekvenser som detta kan få.

I media har en del uppmärksamhet ägnats åt vad det som skedde i går egentligen skall kallas.

För mig är detta – i alla fall ännu inte – en klassisk militärkupp av den typ vi såg i Egypten 1952, men om det är en militär aktion av den typ vi såg i Thailand 2006 och som ju innebar civil regering och återgång till demokrati vet vi heller inte.

Men militära ingripanden av denna typ kan vi hur som helst inte ge vårt godkännande, och det är viktigt att alla är tydliga på den punkten.

Den egyptiska regimen kommer att behöva såväl intern som extern legitimitet för att kunna fungera, och om den kommer att få det är i dag för tidigt att bedöma.

Och den externa legitimiteten kommer nog i hög grad att bli avhängig av hur man genom att öppet och brett söka samförstånd försöker att bygga intern legitimitet.

I detta ligger måhända en viss möjlighet för omvärlden att utöva i alla fall ett visst inflytande över utvecklingen, men det förutsätter att vi uppträder mer eller mindre enade och att vi är tydliga när vi formulerar vår syn och vår politik.

Till detta kommer vi att ha anledning att återkomma – sannolikt åtskilliga gånger. Det gångna dygnets mer preliminära reaktioner och ställningstaganden måste successivt fördjupas inte minst i ljuset av utvecklingen i Egypten självt.

Än så länge har min uppmärksamhet huvudsakligen legat på utvecklingen i Egypten, men självklart är att denna kommer att generera svallvågor av olika slag i hela den arabiska världen, och att vi kommer att ha anledning att ta ställning också till dessa.

Egypten är ju arabvärldens i de flesta avseende ledande land, och utvecklingen där påverkar på ett eller annat sätt utvecklingen i de flesta av den arabiska världens övriga länder.

Min dag här i Visby blev genom detta en dag mellan rader av framträdanden i olika med utvecklingen i Egypten som självklart dominerande tema.

Och så mycket annat hann jag faktiskt inte med.

I kväll hoppas jag att det blir lite lugnare, och efter ytterligare några mediaframträdanden återvänder jag i morgon kort till Stockholm.

Alarmerande i Egypten

VISBY: Dagen i går här blev mer intensiv och laddad än vad som var planerat inte minst genom den dramatiska utvecklingen i Egypten.

Men innan den tog över mitt program var det åtskilligt annat som inträffade.

Positivt var att socialdemokraterna äntligen kom till skott och gav sitt stöd till att också Sverige ansluter sig till Nato:s s k insatsstyrka.

Fullt ut kan vi inte vara med eftersom vi ju inte är medlemmar i Nato, men den anknytning vi eftersträvar ger ökade möjligheter att delta i olika former av också mer kvalificerade övningar.

Och det ligger självfallet i vårt intresse.

Kring detta hade jag också en TV-debatt med vänsterpartiet Jonas Sjöstedt, och han var självfallet programmatiskt mot allt. Det ligger liksom i sakens natur.

Neutralitetspolitiken övergav vi för ca två decennier sedan, även om det inte sjunkit in överallt. Nu söker vi säkerhet i samverkan med andra, och det är en nödvändighet i den värld vi i dag lever i.

Under kvällen blev bulletinerna från Kairo allt mer alarmerande, och de kulminerade i beskeden om att militären med uppenbarligen brett stöd i övrigt satt president Morsi åt sidan och försökt initiera en ny politisk process.

Vi kan självfallet aldrig ge vårt godkännande till militära ingripanden av denna art, och det även om det nog kan finnas skäl att tro att detta ingripande har brett stöd i delar av det egyptiska samhället.

Men avgörande nu blir hur utvecklingen framöver kommer att gestaltas.

Risken är uppenbar att vi kommer att få se ökad repression mot de krafter, främst kring det muslimska brödraskapet, som fortfarande stöder president Morsi.

Och då kan landet mycket snabbt komma in i en nedåtgående spiral med successivt allt värre konsekvenser.

Då kommer det som sades i går om snabba och demokratiska val att snabbt framstå som tomma ord.

Jag hade i går kväll kontakt såväl med vår ambassad i Kairo som EU:s Catherine Ashton borta i Brunei.

En första mer officiell reaktion från henne och EU har kommit, men under de närmaste timmarna sammanträder våra representanter i EU:s kommitté för utrikes- och säkerhetsfrågor för att diskutera ytterligare reaktioner och agerande från vår sida.

Och jag kommer självfallet att löpande kommentera utvecklingen härifrån Visby och Almedalen.

Och nu mot Almedalen

STRASBOURG: Det blev en hektisk dag i går, och skrivande av kort inlägg här hanns plötsligt inte riktigt med.

Jag beklagar.

Dagen började i Belgrad med samtal med bl a president Nikolic, fortsatte i Pristina i Kosovo med samtal med bl a premiärminister Thaci, innebär sedan besök vid gränsövergången 31 i norra Kosovo och slutade så småningom här i Strasbourg i Frankrike.

De politiska ledningarna i såväl Belgrad som Pristina är fast beslutna att genomföra den viktiga överenskommelsen om sina relationer och om situationen i norra Kosovo.

Det är viktigt och bra.

Däremot tror jag man skall vara medveten om de svårigheter som finns vad gäller de som lever i norra Kosovo.

Det är ett politiskt faktum att rädsla nog är den dominerande känslan hos dem i dag, och att det kommer att krävas tid att övervinna denna.

Och det bekräftades också i de antal jag hade med företrädare för dem.

Men snart lämnar jag Strasbourg och styr tillsammans med bl a EU:s kommissionär för humanitära krisinsatser Georgieva i riktning Visby och diskussionerna kring Almedalen.

I kväll talar Fredrik Reinfeldt där, men innan dess skall mycket hinnas med.

Bl a skall Karin Enström, Cecilia Widegren och jag diskutera den säkerhetspolitiska situationen för Sverige och vad den kan kräva framöver.

Avgörande genombrott

BELGRAD: Även om jag nu sitter efter olika samtal i den serbiska huvudstaden måste jag börja i Zagreb i går kväll.

Att ceremonierna var imponerande och delvis t o m gripande när landet efter decennier av umbäranden tog steget in i den Europeiska Unionen säger sig självt.

Och starkast var kanske när den stora orkestern och kören vid natt på det stora torget mitt i staden stämde upp den mäktiga kör som är kärnan i Beethovens nionde symfoni och som sedan dess blivit Europahymnen.

Det var svårt att undvika att tänka på den väg landet gått.

Jag kom till Kroatien för första gången i början av 1970-talet sommaren efter det att den s k kroatiska våren hade kvävts av Titos repression.

Spänningen låg fortfarande i luften. Jag minns konfrontationerna mellan de dåvarande ordförandena i Belgrads respektive Zagrebs studentkårer.

Och jag kom tillbaka – då som statsminister – mitt i konflikterna julen 1992 för samtal också med dåvarande presidenten Tudjman.

Med honom skulle jag komma att umgås – alls inte utan problem; en gång försökte han närmast förvisa mig ur landet – åtskilligt under de år som följde.

Men när kriget i Bosnien kunde avslutas, och konflikten om Östra Slavonien biläggas, skapades förutsättningarna för först en kall fred med Serbien och sedan ett gradvis byggande av en fungerande och Europa-orienteras kroatisk nation.

Lätt var det inte. Den hårda nationalismens tunga börda fanns länge kvar. Uppgörelserna med det som varit var alls inte enkla.

Men steg började tas, och snart ökade takten intill dess att landet nu kunde ta steget in som full medlem i vår gemensamma union.

Ingenting av detta hade varit möjligt utan den magnetism som ligger i det europeiska samhället. Det är lätt för att i värmen att då och då klaga på EU, men för dem som står utanför i kylan ter sig saker och ting helt annorlunda.

Önskan att komma in driver förändringar och försoning. Och det är det vi i dag ser här nere på Balkan.

Det som imponerande mest på mig i går kväll var dock atmosfären när vi träffades informellt innan de formella ceremonierna.

Uppgörelsen mellan Belgrad och Pristina har också spelat stor roll, och här fanns nu en helt annan anda av förtrolighet, förståelse och öppenhet än vad jag skulle ha bedömt vara möjligt så sent som för bara några år sedan.

Och det har snarast bekräftats under mina samtal under eftermiddagen och kvällen här i Belgrad.

Här är det två stora genombrotts som nu sätter sin prägel på den politiska miljön.

Dels självfallet genombrottet med Kosovo. Och dels genombrottet i relationerna med EU. Tillsammans förändrar de mer än vad många nog ännu fullt ut kan föreställa sig.

Därmed inte sagt att svårigheterna skall underskattas.

I synnerhet tror jag det gäller de farhågor och t o m den fruktan som fortfarande finns hos många serber i norra Kosovo.

Det sägs ibland att tiden läker alla sår, och det kan nog vara sant, men samtidigt är det oklokt att underskatta det tidsperspektiv som ligger i detta konstaterande.

Och den utmaning som ligger i detta har dominerat åtskilliga av mina samtal här.

I morgon förmiddag fortsätter jag så samtal här bl a med president Nikolic innan det bär av till Pristina och samtal med den politiska ledningen där.

Sedan blir det färd med helikopter upp till gränsövergångarna mellan Kosovo och Serbien längst upp i norr för att se hur de nu fungerar efter de överenskommelser som träffats, och som ju förefaller att fungera anmärkningsvärt väl.

Vädret ser ut att bli bra – jag hoppas att det står sig.

Och fram mot kvällen bär det så vidare till Strasbourg för middag där.