Bra dag för Norden

KASTRUP: Det blev en mycket bra dag med nordiska möten i Helsingfors i dag.

Mycket av uppmärksamheten kom självfallet att ligga på det säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet och enkannerligen på Sveriges och Finlands beredskap att svara positivt på Islands framställande om medverkan i luftövervakningen under ett skede.

Här var stödet också från det Nordiska rådets parlamentariker mycket stort.

De har ju i mångt och mycket varit pådrivande för samarbete också på dessa områden.

Avvikande röster finns alltid. Någon isländsk ledamot var mot Nato och varje form av luftövervakningen.

Det var en ståndpunkt som ju var långt starkare förr på Island, men som fortfarande finns.

Och diskussion är ju bara ett av de glädjande tecken på att vi lever i öppna nordiska demokratier där också frågor som dessa är föremål för öppen debatt.

Men vår diskussion handlade också om nya konkreta steg när det gäller ambassadsamarbete mellan våra länder.

Därtill stod inte minst utvecklingen i Mellersta Östern, vårt samarbete i olika fredsoperationer och Nordens position i FN på vår dagordning.

Efter vårt utrikesministermöte hade vi sedvanlig lunch med Nordiska Rådets presidium, och det blev en osedvanligt innehållsrik diskussion också om Arktis, Vitryssland och samarbetet med Ryssland.

I plenardebatten var det Norges utrikesminister Espen Bart Eide som presenterade vår gemensamma rapport, och den fick föga förvånande ett brett stöd i debatten.

Utöver detta mera formella var det som alltid av stort värde att lyssna på olika nordiska parlamentariker i olika frågor.

Betydelsen av makrillfrågan för de mer atlantiska delarna av Norden är ju någonting som sällan kommer fram i t ex svensk debatt. Och Sametingets representanter är alltid väl värda att lyssna på.

Därtill kommer ju den betydelse som de s k självstyrande områdena har i det nordiska samarbetet. Det handlar om Åland, men det handlar ju också om Grönland och Färöarna.

Möjligheten att på detta sätt kunna lyssna till också deras synpunkter är viktig.

Det är höstlov i skolorna i Stockholm, och för min del innebär det några dagar nere i ett Italien där hösten förhoppningsvis inte kommit lika långt.

Direkt därefter bär det sedan av till Laos och toppmötet mellan Europa och Asien där.

I Helsingfors om Island

HELSINGFORS: Det är sen kväll i Helsingfors efter sedvanligt uppsluppen middag med den s k konservativa partigruppen i Nordiska Rådet.

Ofta är det dessa middagar som har störst betydelse i det nordiska samarbetet.

Man får en möjlighet till ett högst informellt utbyte av erfarenheter, informationer och bedömningar över nationsgränserna.

Och till en icke oväsentlig del handlar det ju om personer som man på ett eller annat sätt lärt känna under en betydande tid.

Sådant saknar förvisso inte sin betydelse.

Fredrik Reinfeldt lämnade Helsingfors efter sina olika möten så gott som samtidigt som jag anlände, men vi hann i alla fall elektroniskt koordinera.

Och det hade varit bra möten med såväl de baltiska som dr nordiska statsministrarna.

I morgon står frågan om svar på Islands förfrågan om att också Sverige och Finland skall kunna delta i luftövervakningen över Island under en period på dagordningen på utrikesministermötet.

Och jag kommer att överlämna vårt positiva svar till Island angående vår avsikt i detta avseende. Det sker ju efter förankring också i utrikesnämnden.

Jag ser att det uppstått viss debatt under dagen om huruvida planen skall vara beväpnade eller ej.

Läget är ju att den insats de förväntas göra inte är en väpnad insats, d v s en insats i vilket vapenmakt på ett eller annat sätt behöver användas.

På den punkten råder ingen oklarhet.

Sedan har det diskuterats om de i alla fall skall ha viss beväpning för självförsvar.

Det är en annan fråga, och den debatten kommer säkert att fortsätta.

Vi har hitintills inte sett att det finns något sådant behov, men so oder so har den frågan inte med insatsens uppgift att göra.

Från Islands sida har jag redan mött mycket uppskattning av våra avsikter.

Och också från alla dem som ser ett betydande värde i ett fördjupat nordiskt samarbete på också detta område.

Men det är också mycket annat vi kommer att diskutera.

Och på eftermiddagen lämnar vi vår gemensamma redogörelse till Nordiska Rådet, d v s till parlamentarikerna.

Hos dem finns det en mycket påtaglig önskan att driva på vad gäller inte minst det utrikes- och försvarspolitiska samarbetet.

Och det är bra.

Det blir en jäktig dag i morgon, men jag hinner i alla fall börja med ett snabbt besök på Akademiska Bokhandeln på Esplanaden.

Det kan inte missas när man är i Helsingfors.

Ukraina, Irland och Norden

STOCKHOLM: När Walburga Habsburg Douglas på eftermiddagen i dag i Kiev med stor precision presenterade de europeiska observatörernas preliminära utvärdering av valet i Ukraina var tonen påfallande kritisk.

Och även om det i ärlighetens namn skall sägas att situationen är än sämre i flera andra länder i det östliga Europa, och att det finns en tydlig politisk pluralism i landet, var bedömningen att detta val innebar en försämring i förhållande till tidigare val i Ukraina.

Hur valresultatet i detalj kommer att se ut vet vi först efter det att vi sett resultatet också i enmansvalkretsarna.

Det är i dessa som användningen av s k administrativa resurser och andra knep från regimens sida har störst möjlighet att påverka resultatet.

Några mer omedelbara konsekvenser för Ukrainas politik går valet sannolikt inte. Presidentmakten är mycket stark i landet, och mycket handlar nu om spelet om presidentmakten inför nästa mandatperioden med början 2015.

Konsekvenserna för relationerna mellan EU och Ukraina kommer vi att ha anledning att diskutera under de kommande månaderna, men där kommer också andra faktorer att spela in.

En politiserad rättsordning innebär t ex ett hinder av mycket påtaglig karaktär för en i genuin mening närmare relation.

Också valet i Ukraina tillhörde de frågor som var uppe till diskussion när Irlands EU-minister Lucinda Creighton besökte mig i dag. I morgon har hon så samtal också med Birgitta Ohlsson.

Såväl Irland som Sverige tillhör de länder som är tydligt för en Europeisk Union öppen också för nya medlemmar som så vill och kan.

Just nu handlar det om sydöstra Europa – såväl Balkan som Turkiet – samt självfallet om Island, och Irland kan här komma att spela en viktig roll när man vid årsskiftet tar över det roterande ordförandeskapet efter Cypern.

I morgon är det så den nordiska dagordningen som tar över.

De nordiska statsministrarna träffar i Helsingfors såväl sina baltiska kollegor som sig själva för överläggningar i olika frågor, och mot slutet av eftermiddagen kommer jag dit för olika överläggningar främst under onsdagen.

Men mer omedelbart blir det först mottagning på Sveriges Ambassad och därefter sedvanlig informell middag med den s k konservativa partigruppen. Och det finns alltid mycket att diskutera kring den ekonomiska och politiska utvecklingen i våra olika länder.

Några stora rubriker brukar dessa nordiska möten numera mer sällan generera, men deras betydelse skall alls inte underskattas.

De omfattande nätverk vi också genom dessa bygger mellan personer, partier och politiska system i våra länder skapar en ömsesidig förståelse som sedan gör det mycket både lättare och mer naturligt att arbeta tillsammans.

Och att det har varit en stor styrka för alla våra länder kan det inte råda någon tvekan om.

Att vara ”nordist” på detta sätt ger – alldeles bortsett från vad samarbetet mer omedelbart leder till – bättre möjligheter att arbete såväl på europeisk som på global nivå.

Valdag i Ukraina

STOCKHOLM: Solig och vacker höstsöndag. Och en hel del som trots allt behöver göras.

Årets Visby-konferens besöktes bl a av Lettlands premiärminister Valdis Dombrovskis, och det var uppskatt att höra såväl hans beskrivning av den kris hans land gått igenom som reflektioner över den vidare europeiska utvecklingen.

Han var mycket bestämd i sitt påpekande att det är felaktigt att tala om en euro-kris.

Att Lettland drabbats av mycket djupgående problem kunde knappast skyllas på euron. Samma sak kunde förvisso sägas om Island.

Och han påpekade att euron långsiktigt snarast stärkts på de internationella marknaderna. Cirka en tredjedel av världens valutareserver ligger t ex nu i euros.

Hans centrala budskap var att om det är nödvändigt att bita i det sura äpplet är det lika bra att ta ett rejält tag och sedan bli av med det hela.

Så hade Lettland gjort, och han hade begränsad förståelse för de som på olika sätt ville förlänga pinan genom att sträcka ut de nödvändiga sparprogrammen över ett större antal år.

Hade Lettland gjort det hade man i dag med all sannolikhet inte haft den tillväxt och uppgång man nu registrerar.

Konferensen ägnade också uppmärksamhet åt utvecklingen i Ryssland sedan Vladimir Putins återkomst på presidentposten.

Och det uttrycktes stor oro för att det politiska klimatet håller på att bli allt mer repressivt. Exemplen som gavs var åtskilliga.

I går arresterades ju dessutom ett antal kända oppositionsprofiler.

Stor uppmärksamhet hade också ägnats den oppositionspolitiker som kidnappats i Kiev i samband med att han försökte söka skydd hos FN och som sedan förts till Lefortovo-fängelset i Moskva.

Sent i går eftermiddag lämnade jag emellertid Visby för att bl a vara med om öppnandet av den nya nationalarenan i Solna i går kväll.

Det blev verkligen en imponerande uppvisning av mycket av det allra bästa som svensk musikkonst kan uppvisa. En minnesvärd afton i många avseenden.

I dag är det valdag i såväl Ukraina som andra omgång i Litauen, och jag kommer självfallet att följa bägge valen noga.

Vad gäller Ukraina finns det dessvärre anledning till betydande frågetecken kring detta val.

Det finns bedömare som redan nu tror att det kommer att innebära att den demokratiska kvaliteten på landets politiska system ytterligare försämras.

Men vi gör självfallet klokt i att på den punkten avvakta den bedömning som de europeiska valövervakarna från OSCE, Europarådet och Europaparlamentet avser att redovisa under morgondagen.

Och då har vi kanske också en bättre bild av förutsättningarna för regeringsbildning i Litauen.

Just nu är det för de kommande uppgifterna under veckan och därefter som finns i fokus.

De nordiska mötena inleds i Helsingfors redan i morgon, men själv kommer jag inte dit förrän under tisdagen.

Och mötet med de nordiska utrikesministrarna, liksom rådets diskussion av vår utrikespolitiska redogörelse, kommer först under onsdagen.

Eftersom det är höstlov för skolorna åker jag från Helsingfors privat till Italien för några dagar.

Men om en vecka bär det iväg direkt därifrån till den laotiska huvudstaden Vientiane för toppmötet där mellan Asien och Europa.

Europeisk dialog i Visby

VISBY: Kämpande med en förkylning har jag trots allt tagit mig igenom även denna dag.

Jag passade på att tala en del med den nya regeringen i Georgien om vårt fortsatta starka stöd till landets demokratiska och europeiska reformering.

Biträdande premiärministern Alasania och jag känner varandra väl är sedan lång tid tillbaka, även om vi inte hade möjlighet att träffas vid mitt allra senaste besök i landet.

Utrikesminister Pandjikidze har jag också träffat tidigare, om än mer flyktigt, men också vi hade ett mycket bra samtal om landets politiska utveckling och vårt fortsatta samarbete.

Bägge var mycket tydliga med att de ville fortsätta landets kurs mot EU. Och för den delen också Nato.

De såg bägge fram mot möjligheten att jag skull komma tillbaka till Tbilisi för samtal inom en inte alltför avlägsen framtid.

Jag kunde bara beklaga att kalendern är som den är, men vi skall nog finna en lösning i alla fall.

I övrigt upptog förberedelser för de olika nordiska mötena i Helsingfors i början och mitten av nästa vecka en del av min uppmärksamhet.

Betydelsen av det nordiska och regionala samarbetet kan inte understrykas nog starkt, och nästa år blir ju ett än mer utpräglat nordiskt år för oss inte minst genom ordförandeskapet i Nordiska Ministerrådet.

Och till detta kommer ordförandeskapen såväl i det nordiska som i det nordisk-baltiska utrikespolitiska samarbetet.

Mot slutet av eftermiddagen tog jag planet till Visby för den konferens som Jarl Hjalmarson-stiftelsen årligen brukar anordna här.

På sitt sätt har den blivit något av en institution. Och med ett betydande värde när det gäller att diskutera olika perspektiv inte minst på utvecklingen i Europas mer östliga delar.

Talare på den inledande middagen var Lettlands premiärminister Valdis Dombrovskis.

Efter det sannolikaste hårdaste åtstramningsprogram i Europa har landet nu Europas starkaste tillväxt och siktet tydligt inställt på att ansluta sig också till euron om några år.

Olika länder är förvisso olika, men det går inte att undvika slutsatsen att det finns viktiga lärdomar att dra av Lettlands utveckling under de senaste åren.

Helgen är måhända inte den mest idealiska för denna konferens. Parlamentsvalet i Ukraina och andra omgången av valet i Litauen på söndag innebär att företrädare för dessa länder är upptagna med viktigare angelägenheter just nu.

Men det hindrar inte att det är en viktig och väl sammansatt grupp som åter träffas här i Visby för att diskutera dessa frågor.

Och Visby har alltid sin speciella charm.

Bistånd i tiden

STOCKHOLM: I enlighet med grundlagens bestämmelser gav regeringen i dag sitt samtycke till prinsessan Madeleines förlovning – och passade samtidigt självklart på att skicka med en hjärtlig gratulation.

Men i övrigt var det en mer eller mindre vanlig arbetsdag för mig i Stockholm.

På eftermiddagen passade jag dock på att under några timmar bege mig till Sida och med dess ledning diskutera gemensamma erfarenheter och utmaningar.

Sverige är ju i dag en betydande stormakt inte minst när det gäller att hjälpa till att finansiera humanitära insatser där behov uppstår runt om i världen, och har inte minst i den egenskapen en mycket nära och viktig dialog med inte minst berörda delar av FN-familjen och med Internationella Röda Korset.

Just nu är det alldeles självklart Syrien som är aktuellt i detta avseende.

Men vi spelar också en viktig roll därför att vi på ett sätt som kanske är lite djärvare än andra vågar finansiera insatser för nätfrihet, demokrati-arbete, gender-frågor och annat som inte nödvändigtvis leder till applåder hos alla regimer runt om i världen.

Det är viktigt att vi vågar och kan ligga på framkant också i frågor som dessa.

De handlar ju i mycket hög grad om framtiden för berörda länder och områden.

Och i takt med att en expanderande världshandel och globalisering, inte sällan i förening med ny teknologi, lyfter allt fler ur fattigdom och bereder vägen för en ny medelklass i t ex Afrika och Asien blir nog dessa delar av vår biståndspolitik allt viktigare.

Sida har förvisso haft sina problem, men verkar nu ha börjat få fast mark under fötterna igen.

Och det är bra för oss alla. De olika delarna av vår utrikespolitik och vårt internationella agerande måste ju kunna gå hand i hand.

Annars har dagen också handlat om en del förberedelser för Nordiska Rådet och möten i anslutning till detta i Helsingfors i början och mitten av den kommande veckan.

Jag talade med min finska kollega Erkki Tuomioja om bl a detta under dagen.

Morgondagen inleder jag i Stockholm, mitt på dagen blir det konselj under Kungens ordförandeskap på Slottet, och därefter bär det för min del iväg till Visby för olika diskussioner.

Gotland brukar kunna visa sig från sin verkligt goda sida vid denna tid på året också.

FN-dagen och olika kontakter

STOCKHOLM: Fortsatt arbetsvecka i allt väsentligt bakom skrivbordet – eller i alla fall i dess närhet.

Och det ger möjlighet att diskutera såväl organisatoriska som mer politiska utmaningar vi står inför och hur de kan hanteras.

I dag hade jag möjlighet att diskutera åtminstone delar av dem med cheferna för de olika enheterna på utrikesdepartementet.

Och fortsatta dessutom med kontakter med olika myndigheter och organisationer av betydelse för oss men utanför det direkta departementet.

Vi diskuterade bl a olika frågor i anslutning till våra bidrag till olika väpnade fredsinsatser under kommande år.

Inom kort kommer vi ju – efter samråd med oppositionen – att lägga förslag till riksdagen om våra bidrag till ISAF-insatsen i Afghanistan under 2014.

I morgon – efter sedvanligt regeringssammanträde på förmiddagen – fortsätter jag dessa kontakter med att besöka Sida och diskutera dess omfattande och viktiga arbete.

Det är ju Gunilla Carlsson som har det direkta politiska ansvaret för biståndspolitiken och relationerna med Sida.

Men det är självfallet viktigt också för mig att ha en bra bild av hur de ser på olika aktuella utmaningar.

Under dagen hann jag också med att under lite mer än en halvtimma svara på frågor på twitter.

Jag har gjort det förr – vi har ett speciellt twitter-konto för detta – och kommer alldeles säkert att upprepa det igen.

I dag var det FN-dagen, och världsorganisationens flagga vajade stolt vid sidan av den svenska på Gustaf Adolfs torg.

Debatterna som förändrade

STOCKHOLM: När jag lämnade New York och USA veckan före den första av de tre TV-debatterna i valrörelsen inför presidentvalet den 6 november var den allmänna uppfattningen att guvernör Romney kraftfullt höll på att tappa mark, och det spekulerades om en seger för president Obama av långt större dimensioner än man ditintills talat om.

I dag på eftermiddagen hade jag möjlighet att se igenom nattens TV-debatt mellan de två kandidaterna. Den hade de internationella frågorna i fokus, och exakt två veckor före valdagen var den de sista av dessa debatter.

Och nu är det alldeles uppenbart att valrörelsens karaktär har förändrats, och att utgången är långt mer oviss än vad som var fallet före dessa debatter.

Jag tyckte att det i allt väsentligt blev en jämn och bra debatt, där det trots viktiga nyanser och olika beskrivningar av vad som varit var lättare att se likheter än skillnader.

Och tydligt var hur främst Mitt Romney men också Barack Obama tog de tillfällen som gavs att glida över till att tala om ekonomin. Trots allt är det slaget om trovärdighet i de frågorna som kommer att avgöra, och medvetenheten om detta påverkade mycket tydligt de bägge debattörernas uppträdande.

Debattens geografiska fokus låg mycket tydligt på de olika utmaningarna i området mellan Nilen och Indus.

Kapplöpningen om att stå starkast vid Israels sida tillhör varje amerikansk valrörelses vardagsmöbler, men annars var det frapperande hur man trots sedvanlig stark retorik var angelägna att undvika formuleringar som kunde leda till ett alltför stort nytt engagemang.

President Obama återkom till sitt tema om att ha avslutat två krig, och att det nu var dags för ”nation building at home”.

Behovet av en fredsprocess mellan Israel och palestinierna flämtade bara förbi i en bisats av guvernör Romney, och möjligen var det att vänta för mycket i denna miljö att hoppas på att begreppet tvåstatslösning skulle förekomma. Det gjorde det inte heller.

Även vad gäller Iran har amerikansk valrörelseretorik sina speciella särdrag, men jag noterade i alla fall att president Obama mitt i ett inlägg talade om möjligheten av bilaterala överläggningar direkt mellan USA och Iran i den nukleära frågan.

Om Europa sades praktiskt taget ingenting alls, och det är egentligen inte så märkligt. Det är inte i relationen med Europa som den amerikanska administrationen under de kommande fyra åren kommer att ställas inför sina svåraste utmaningar.

Möjligen kan det uppfattas lite konstigt att när den stora styrka det innebär för USA att ha allierade nämndes var det bara Israel som konkret fördes på tal.

Jag tror dock att man är väl medveten om att den verkliga styrkan främst ligger i andra allierade, och då inte minst Europa. Men någon röstvinnare anses ett sådant konstaterande uppenbarligen inte vara.

Mot slutet av debatten kom man – ofrånkomligen – in också på förhållandet till Kina, och här fanns den tydliga rädslan för att man håller på att förlora mark till den växande kinesiska ekonomin.

I motsats till EU har ju USA ett stort och växande handelsbalansunderskott, och det är enkelt och bekvämt att skylla mycket på Kina. Ingen styrde fritt från det i denna debatt, men bägge noterade också möjligheten till ett partnerskap i viktiga framtidsfrågor.

En amerikansk valrörelsedebatt är just en amerikansk valrörelsedebatt och skall nog inte ses som mycket annat.

Hade det varit i någon del av Europa hade det nog varit lite annorlunda.

Jag tror att det hoppfulla i utvecklingen i den arabiska världen hade betonats lite mer än vad det hotande här gjorde, även om det är tydligt att även här perspektiven förskjutits något under det senaste året.

Och jag är alldeles övertygad om att nödvändigheten av en fredsprocess mellan Israel och palestinierna hade lyfts fram med stor tydlighet.

Afrika hade funnits med, och de globala miljö- och klimatfrågorna hade inte kunnat glömmas bort på det sätt som skedde i denna debatt.

Men ett borde ha varit detsamma, nämligen den tvingande nödvändigheten av att återställa tillväxt- och konkurrenskraft, reducera skulder och underskott, i ekonomin för att ha trovärdighet och tyngd inför de globala utmaningarna.

Nu återstår två veckor till väljarnas avgörande. Allt tyder på att det kommer att bli mycket spännande.

De tre debatterna har tydligt förändrat dynamiken i denna valrörelse.

Vad de kommande två veckorna kommer att innebära vet ingen.

Nordiskt försvarssamarbete

STOCKHOLM: Vid utrikesnämndens sammanträde i dag informerade vi bl a om den framställning vi tillsammans med Finland fått från Island om att medverka i luftövervakningen av landet.

Frågan är förvisso inte ny.

Den fanns med som ett av förslagen i den s k Stoltenberg-rapporten 2009 om hur vi skulle kunna fördjupa det säkerhetspolitiska samarbetet i Norden. Och diskuterades en hel del i anslutning till denna.

Nu skulle det röra sig om att vi skulle medverka också tillsammans med Norge under en period i början av 2014.

Norge är viktigt i detta sammanhang, eftersom det ju bara är Norge som kan fullgöra de åtaganden som följer av förpliktelserna inom Nato. Sverige och Finland medverkar på i detta avseende annorlunda villkor.

En sådan medverkan skulle vara ett konkret exemplar på det utökade nordiska samarbete på dessa områden som vi ju strävar efter.

Det skulle också kunna ses som en logisk fortsättning på det nära samarbete med olika övningar som våra tre länders flygvapen etablerat uppe i norr, och som nu under en period skulle kunna fortsättas med utgångspunkt från flygbasen vid Keflavik.

Vi har i denna fråga nära samråd inte minst med Finland, men också med övriga nordiska länder, och kommer att diskutera saken mer konkret när vi nordiska utrikesministrar träffas i Helsingfors i samband med Nordiska Rådets session nästa vecka.

Sverige övertar nu ordförandeskapet i såväl det nordiska som det nordisk-baltiska utrikespolitiska samarbetet för ett år framåt. I samband med årsskiftet kommer vi också att överta ordförandeskapet i det Nordiska Ministerrådet.

Och det innebär att vi står inför ett år när uppgiften att ytterligare stärka samarbetet i vår region – inte minst när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken – kommer att vara än mer i fokus.

Viktigt är självfallet att det finns en bred parlamentarisk förankring för detta, och det är inte minst därför som vi kommer att återkomma till riksdagen med en skrivelse i början av nästa år om detta.

Och då kommer vi också att mer konkret ta upp frågan om medverkan i luftövervakningen över Island.

Det handlar ju inte om en väpnad insats av den art som enligt regeringsformen kräver riksdagens godkännande, men vi tycker i alla fall att det är viktigt att riksdagen finns med i denna process.

Snart ny vecka

STOCKHOLM: I allt väsentligt en lugn helg, även om UD ju har en del att göra med främst de konsulära frågeställningarna i samband med den nya versionen av Ship to Gaza.

Vad vi anser om situationen i och kring Gaza är väl bekant, och inte minst genom EU har vi ju varit och är djupt engagerade i att successivt förbättra det humanitära och ekonomiska tillträdet till Gaza.

Förbättringar har också skett, även om åtskilligt återstår, medan restriktionerna fortfarande är mycket hårda mot varje form av export från området.

Och det säger sig självt att detta allvarligt hämmar den ekonomiska utvecklingen.

Men just nu handlar det om hjälp till de som var ombord på det fartyg som hade för avsikt att bryta igenom ockupationsmaktens blockad.

Och vi ställer tydliga krav på de israeliska myndigheterna inte minst vad gäller det konsulära tillträdet.

Vi samarbetar i dessa frågor dessutom nära med inte minst Finland och Norge.

Men snart randas en ny vecka med nya utmaningar.

Den inleds i morgon med sammanträde på Slottet med utrikesnämnden för att gå igenom olika aktuella och viktiga frågeställningar.

Och fortsätter med att jag välkomnar nya ambassadörer från Bulgarien, Iran, Mexico och Spanien. Vart och ett för sig viktiga länder för Sverige, men självklart på lite olika sätt.

Kommande helg är det så val i Ukraina, och självfallet måste vi noga följa vad som händer för att kunna värdera såväl valet som landets utveckling i stort.

Under de närmaste dagarna kommer vi så att få se en ny regering i Georgien efter det att det nyvalda parlamentet samlades tidigare i dag.

De signaler vi fått tyder på att man vill fortsätta landets kurs mot EU, och vi har självfallet all anledning att fortsätta att ge dem det stöd vi kan i detta arbete.

Sent i morgon kväll – eller snarare tidigt tisdag morgon – drabbar Barack Obama och Mitt Romney samman i den sista av sina TV-dueller, och denna gång är det de internationella frågorna som kommer att stå i centrum.

Och därmed har vi kanske lite större skäl än vid de tidigare debatterna att följa vad som sägs.

Regeringen Mart Laar för 20 år sedan

STOCKHOLM: En lördag med rusk och regn från morgon till kväll. Hösten har sannerligen gjort sin entré.

Denna dag kunde jag mycket väl ha varit i Tallinn för att vara med om när man där firat minnet av den regering under Mart Laar som tillträdde för i dessa dagar två decennier sedan.

Efter det att man fått sin självständighet 1991 hade man i september 1992 möjlighet att ordna det första genuint fria valet, och det var på den bas som detta gett som den unge historikern Mart Laar kunde sätta ihop sin regering.

Tiderna var sannerligen inte enkla.

Ekonomin var fortfarande i det närmaste i fritt fall. Det fanns tendenser till en viss laglöshet. Ingen visste hur maktkamperna i Moskva skulle utfalla, och antalet ryska trupper i landet var fortfarande betydande.

Men detta var också år av nära samarbete mellan Sverige och Estland.

När president Meri ceremoniellt skulle installera den nya regeringen fick ceremonin skjutas upp en kvart i avvaktan på att planet från Stockholm skulle landa. Landets nya ekonomiminister bodde fortfarande i Stockholm, och åtminstone två av regeringens ledamöter var också svenska medborgare.

Mart Laar inledde en radikal reformpolitik som skulle bilda skola inte bara för Estlands kommande decennier utan även för åtskilliga andra länder som just skakat av sig den sovjetiska makten.

Och mycket av den framgång för landet som vi talar om i dag har sin grund i just denna politik.

Men det skulle också bli svåra påfrestningar. Den s k Narva-krisen sommaren 1993 kunde mycket väl ha slutat på ett helt annat sätt än vad som var fallet. Det var ett av de farligaste skedena i vår regions moderna historia.

Om detta har ju Lars Fredén skrivit i sina detaljerade och viktiga skildringar av detta långt ifrån odramatiska skede i Sveriges utrikespolitik.

Gradvis började dock Estlands ekonomi att stabilisera sig. Kursomläggningen gav mat i butikerna igen.

Och förenade internationella insatser stärkte landets internationella ställning. 1994 kom slutligen avtalet om kvarvarande ryska truppers tillbakadragande. Det självständiga Estland stod på egna ben.

Det var förvisso inte bara den då ännu unge historikern Mart Laars förtjänst. President Lennart Meri spelade också en avgörande roll under dessa avgörande år.

Men Mart Laars insats var central.

Och den inleddes på allvar med den regeringsbildning för tjugo år sedan vars minne man i dag firat i Tallinn.

Jag var i alla fall där med en videohälsning.

Kontakter och samtal

STOCKHOLM: Denna dag var en arbetsdag för mig i Stockholm samtidigt som EU-toppmötet i Bryssel tog steg framåt i arbetet med finansiell översyn och problemlösning.

Resultatet från toppmötet har jag ännu inte haft möjlighet att ta del av i detalj, men även från svensk utgångspunkt har det av allt att döma inneburit ett steg framåt av vikt.

Vi kommer att ha anledning att gå igenom dessa frågor mer i detalj under de närmaste dygnen.

Själv har jag ägnat en del av dagen åt besök hos och diskussioner med olika myndigheter som bidrar med viktig information till oss i regeringskansliet när det gäller internationella frågor.

Dialogen med dem är viktig för oss bägge.

Men det har också handlar om en del diskussioner inför det möte vi kommer att ha med utrikesnämnden på måndag.

Den är ju ett viktigt samrådsorgan med riksdagen i frågor av betydelse för vår utrikespolitik, även om de olika formerna för samråd inför EU-möten ju har tillkommit under senare år.

Men samtidigt har det i sedvanlig ordning varit viktigt att följa olika utvecklingar utomlands.

I Bryssel har Catherine Ashton nu åter dragit igång dialogen mellan Belgrad och Pristina, och hon kommer att fortsätta att målmedvetet driva denna process framåt.

Svårigheterna skall inte underskattas, men dialogen är de facto av stor betydelse för bägge parters framtid.

Kvällens nyhet om bilbomben i Beirut är mycket oroande.

Libanons stabilitet är av allra största betydelse, men uppenbart är att konflikten i Syrien innebär en stark påfrestning för landets snart sagt i varje hänseende.

Och det kan självfallet långt ifrån uteslutas att kvällens attentat har sin bakgrund just i detta.

Nu nalkas för min del en helg hemma i ett höstligt Stockholm.

Sådana är inte så vanliga – och har sitt värde också genom de möjligheter till arbete som de ju innebär.

Australien och Luxembourg

STOCKHOLM: I kväll röstade FN:s generalförsamling om icke-permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd för de kommande två åren.

Nordisk kandidat var Finland.

Och man har gjort en imponerande kampanj där man inte minst lyft fram FN:s viktiga roll när det gäller medlingsfrågorna.

Vi har också självfallet gett Finland starkt stöd i vårt diplomatiska arbete.

Australien, Finland och Luxembourg konkurrerade om två platser i den grupp som omfattar våra länder, och resultatet blev att Australien och Luxembourg valdes in.

Australien var en stark kandidat som självklart hade också vårt stöd.

Att Finland inte kom in var självfallet en besvikelse, men jag är övertygad om att även Luxembourg kommer att företräda den politik som är EU:s på ett bra sätt.

Och Finlands kampanj har påtagligt höjt Finlands internationella profil.

Jag tror också att den profil man gett frågor kring medling och konfliktlösning har gett ett bestående och viktigt avtryck.

Att man misslyckas då och då tillhör bilden. Sverige misslyckades i början av 1990-talet och Island för några år sedan.

Men i kväll lyckönskar vi Australien och Luxembourg till invalet och Finland till en väl genomförd och viktig kampanj.

50 år sedan Cuba-krisen

STOCKHOLM: Arbetsdag hemma av den art som det förvisso finns behov av.

Dagens besökare hos mig var ordföranden i den ryska dumans utrikesutskott Alexei Pushkov, men i mer formell bemärkelse var han självfallet här som riksdagens gäst.

Det hindrade inte att vi hade ett trevligt och intressant samtal som spände över de bilaterala relationerna till olika internationella utmaningar.

Och sedan fortsatte han under dagen och kvällen med samtal framför allt med olika företrädare för riksdagen.

Förmiddagens partiledardebatt i riksdagen hade jag dessvärre inte möjlighet att övervara, men på eftermiddagen tog jag mig över den lilla bron till Helgeandsholmen för att orientera om olika utrikespolitiska frågor.

Annars handlar mycket nu om upptakten till det EU-toppmöte som inleds i Bryssel i morgon, och där man kommer att ha en viktig diskussion om de förslag om förstärkt finansiellt samarbete som det är tänkt att man skall fatta beslut om i december.

Fredrik Reinfeldt var ju i Berlin i går, och det handlade inte bara om fotboll.

Och efter partiledardebatt och EU-nämnd här i dag finns han i kväll i Bukarest för diskussioner med kollegor från de olika EPP-partierna.

Därefter bär det för hans del i morgon direkt till Bryssel och toppmötet där.

För min del innebär det att det blir jag som leder morgondagens regeringssammanträde, och man får se om nationen klarar av den saken ännu en gång.

Dessa dagar läser jag en hel del i internationell press om kulmen för 50 år sedan av den s k Cuba-kris som förde världen till randen av en nukleär konfrontation mellan USA och Sovjetunionen.

Många detaljer i skeendet då var påtagligt dramatiska, och senare år har ju inneburit att åtskilligt av intresse som då knappast var känt har kommit fram i ljuset.

En detalj som inte saknar sin betydelse från vår horisont är att de kärnvapenladdade robotar som Chrustjov beslutade att omgruppera till Cuba kom från en bas inte långt från Östersjöns kust i nuvarande Litauen.

Det var i september 1962 som det 179:e sovjetiska raketregementet i Šateikiai fick order att lämna sin bas, under största sekretess förflytta sig till Sevastopol vid Svarta Havet och där gömdes på handelsfartyg som satte kurs mot Cuba.

Och sedan blev krisen i all sin dramatik ett faktum.

Slutet blev i alla fall att Chrustjov drog tillbaka sina missiler från Cuba, men också att president Kennedy avvecklade de amerikanska kärnvapenmissiler inriktade mot Sovjetunionen som just hade satts upp på baser i Turkiet.

Därmed återgick raketregementet till Litauen, och kom med sina missiler riktade mot mål i Västeuropa att förbli där under ett antal decennier.

I dag är deras bas ett av många muséer över det kalla kriget.

Besök från Nato

STOCKHOLM: När detta skrivs sitter Fredrik Reinfeldt tillsammans med Angela Merkel och ser på fotboll i Berlin, medan borta på andra sidan Atlanten i New York Barack Obama och Mitt Romney förbereder sig för sin andra TV-debatt.

Själv försöker jag hålla ställningarna här hemma.

Tidigare i dag hade jag besök av SACEUR – överbefälhavaren för Nato i Europa – amiral James Stavridis, som ju dessutom för befälet över USA:s samtliga stridskrafter i Europa.

Vi talade huvudsakligen om vårt samarbete inom ramen för olika fredsoperationer, och då först och främst Afghanistan. Vi har ju ett nära, bra och viktigt samarbete med Nato också i detta avseende.

Men ofrånkomligt var att det också blev en del diskussion om situationen på Balkan. Vi har ju tidigare deltagit i viktiga Nato-ledda fredsoperationer i såväl Bosnien som Kosovo.

Liksom om hur vi nu bygger ut det nordiska samarbetet också på försvarsområdet.

Sverige är ju inte medlem av Nato, men även för vår säkerhet är det åtagande som Atlantfördragets artikel 5 innebär för våra nordiska och baltiska grannländer av stor betydelse.

Vi diskuterade också samarbetet med Ryssland i olika avseenden, och jag hade anledning att betona det konstruktiva samarbete vi har inte minst inom ramen för Arktiska Rådet.

Vi har ett starkt gemensamt intresse av att undvika nya spänningar i Arktis, och vi var alldeles överens om önskvärdheten av att också USA skall ratificera FN:s havsrättskonvention. Kanske kan läget i det avseende vara bättre efter valet.

Men utöver detta blev det faktiskt en diskussion också om olika böcker värda att läsa om olika delar av Europa. Det är viktigt att kunna sin historia.

Nu får vi se hur det går med kvällens och nattens något olika drabbningar i Berlin och New York, och sedan börja en ny dag i morgon.

Och till mina besökare då hör ordföranden i den ryska dumans utrikesutskott Alexei Pushkov.

Hemma efter bra dag

STOCKHOLM: Sent på kvällen har jag nu landat här hemma efter gårdagens middag och dagens möten nere i de stora nya EU-byggnaderna i Luxembourg.

Gårdagens middag med Rysslands utrikesminister blev en omfattande diskussion som spände sig över vida områden.

Vad gäller den direkta relationen mellan EU och Ryssland på det ekonomiska området bekräftades tyvärr bilden av att Ryssland är mindre ambitiöst än vad vi är, och det kan ju mycket väl komma att påverka möjligheterna att föra vårt s k nya avtal i hamn.

Det är beklagligt, men samtidigt en realitet.

EU svarar i dag för ca 50% av Rysslands utrikeshandel och ca 80% av utländska investeringar i landet kommer från EU. Det finns utrymme för en fördjupad relation, som dessutom skulle underlätta moderniseringar av Ryssland.

Vad gäller Syrien gick det väl knappast att se att våra positioner kom närmare varandra.

Viktigt var dock att vi alla talade om att försöka få till stånd en politisk process på basen av det i Geneve överenskomna dokumentet, och till just den saken återkom vi också i våra egna diskussioner i dag.

Då var det lättare vad gäller Iran.

Här betonade även Sergej Lavrov att det råder enighet mellan ledande underrättelsetjänsten om att det inte fattats något beslut i Teheran om att konkret skaffa kärnvapen, och han underströk betydelsen av att vi har kvar och förstärker IAEA:s inspektioner.

Till frågan om Iran återkom vi ju under dagen med den inriktning som jag skrev om här i mitt tidigare inlägg.

Skärpta sanktioner hade vi redan tidigare kommit överens om, och diskussionen i dag kom därmed snarare att handla om behovet av skärpta diplomatiska ansträngningar. Det rådde enighet om vikten av att gå vidare och ta nya steg också i detta avseende, och det var viktigt.

En liten fnurrade hade jag att hantera i och med att några företrädare för Israels utrikesdepartement ägnat sig åt att med anonyma uttalande i tidningen Haaretz smutskasta Sveriges politik i dessa frågor.

Och den huvudtes de drev mot oss var helt och hållet fel – jag sade till media att detta måste de ha hämtat ur någon egen sagofabrik.

Sverige och Israel kan förvisso ha olika meningar i olika frågor, men det är inte på detta sätt vi skall sköta vår dialog och våra förbindelser.

I samtal på UD i dag tog Israels ambassadör rejält avstånd, och därmed borde denna konstiga fnurra kunna läggas till handlingarna.

Dagens längsta diskussion var den vi ägnade åt olika aspekter på den allt mer tragiska och oacceptabla situationen i Syrien.

Tillsammans försökte vi finna vägar framåt i detta utomordentligt allvarliga läge.

Vi måste göra mer gör att ena och stärka oppositionen, och att förmå dess alla delar att inse att en politisk övergång enligt de riktlinjer som formulerades i Geneva är vad vi alla borde sträva efter.

Till dagens ämnen hörde också situationen i olika delar av det Östliga Partnerskapet.

Direkt efter mötet hade jag möjlighet att träffa Georgiens avgående utrikesminister Vashadze och gratulera honom till att ha genomfört ett fritt och rättvist val, och nu med ett regeringsskifte i författningens former visa Georgiens imponerande demokratiska framsteg.

När den nya regeringen tillträtt hoppas vi snabbt kunna fortsätta det goda samarbete med denna som vi haft med den regering som nu kommer att avgå.

Söndagen innebar ju viktigt val i Litauen och därtill i Montenegro, och därtill kom ju lokalvalet i Flandern i Belgien att tilldra sig en del uppmärksamhet.

I Litauen pekar det nu tydligt på att det efter parlamentsvalets andra omgång om två veckor blir ett regeringsskifte.

Den nuvarande regeringen under premiärminister Kubilius har utan tvekan gjort ett mycket gott arbete inte minst under de senaste ekonomiskt svåra åren.

Nu väntar för min del en arbetsdag här hemma i Stockholm.

På agendan står bl s att ta emot nya ambassadörer för Bosnien, Canada, Zambia och Chile.

Och därefter träffar jag Nato:s ÖB i Europa amiral Stavridis i samband med att han är hos oss för andra samtal.

Middag och möten i Luxembourg

LUXEMBOURG: Efter dagens diskussioner i Bodrum har jag nu tillsammans med min bulgariske kollega Nikolay Mladenov flugit till Luxembourg för kvällens middag med Rysslands utrikesminister och morgondagens ministerråd i olika frågor.

I soliga Bodrum var det i dag såväl de ekonomiska utmaningarna i arabvärlden som politik för att stärka Europas konkurrenskraft som stod på dagordningen.

Men det är självfallet att vi också ägnade tid i samtalen åt det omedelbara grannskapets överhängande utmaningar.

Nu är det dock middag med Ryssland som närmast står på dagordningen.

Normalt är detta ett möte vi brukar ha i samband ned veckan i New York när FN:s generalförsamling inleds, men i år passade det bättre att ha den på detta sätt.

Situationen i Syrien kommer alldeles säkert att bli ett betydelsefullt ämne under kvällen, men också relationen i stort mellan EU och Ryssland.

Jag hoppas kunna säga en del om de förväntningar vi har vad gäller framsteg i förhandlingarna om ett nytt avtal mellan EU och Ryssland.

Det gäller i synnerhet de ekonomiska frågorna.

Men jag vet från mina diskussioner i Moskva för inte då länge sedan att vi nog inte skall ha alltför stora förväntningar i det avseendet.

Viktigt är också att vi tar upp de olika steg som tagits i Ryssland under senare tid och som inskränker utrymmet för medborgerliga fri- och rättigheter.

Catherine Ashton har ju i Europaparlamentet varit mycket tydlig vad gäller vår syn i dessa frågor, och det finns all anledning att under kvällen erinra om det.

I morgon inleds så min dag med ett möte med mina kollegor i det europeiska folkpartiet EPP, och därefter andra samtal med företrädare för Europaparlamentet, innan vi börjar det formella utrikesministermötet.

Det kommer att handla åtskilligt om Syrien, men också om Iran.

I den förra frågan kommer sanktionerna att uppdateras och stärkas, men alldeles självklart kommer vi också att tala om humanitär hjälp och mer konkret hjälp till oppositionen också inne i landet.

Lakhdar Brahimi fortsätter samtidigt sitt viktiga arbete. Jag vet att han just nu är i Istanbul för samtal med olika personer där efter andra samtal i regionen.

I den senare frågan tillhör vi ju dem som inte enbart talar om skärpta sanktioner, utan som också talar om skärpta förhandlingar, allt i syfte att uppnå en fredlig lösning och undvika ett nytt krig.

Det är inte alltid det uppskattas i alla läger, men nu har vi nått fram till ett bra paket vad gäller sanktioner, och jag hoppas att vi också kan ha bra slutsatser vad gäller politiken i övrigt.

Men också utvecklingen i det Östliga Partnerskapets länder står på dagordningen.

Vi har ju sett ett riktigt uselt genomfört val i Vitryssland, ett riktigt bra genomfört val i Georgien och nu är fokus tydligt på valet i Ukraina den 28 oktober.

Och så kommer vi också att tala om en möjlig fredsprocess mellan Israel och palestinierna.

I den frågan finns det nog tyvärr ingen anledning att vara särskilt optimistisk. Och jag fruktar att det bådar påtagligt illa för framtiden.

Efter en del andra möten hoppas jag så kunna återvända till Stockholm sent måndag kväll.

Europeiska dialoger i Bodrum

BODRUM: Här i det sydvästra hörnet av Turkiet, med Greklands övärld väl inom synhåll, brukar några tankesmedjor på hösten samlas för att diskutera inte minst Europas framtid.

Och plågsammare platser att tillbringa en hösthelg på går det förvisso att tänka sig.

Med Turkiets EU-minister Egemen Bagis var det naturligt att vi främst diskuterade landets påtagligt utdragna EU-process.

I både Bryssel och Ankara finns det en känsla av att momentum håller på att förloras.

Och ju mer Turkiet känner sig blockerat, desto svagare riskerar den europeiska reformivraren i det turkiska samhället att bli.

I detta ligger faror för främst Turkiet men också för Europa i dess helhet. Och det är dessvärre inte svårt att se allt mer besvärliga scenarior i detta brytningsområde kring östra Medelhavet i framtiden.

Med en situation där sekteristiska strömningar byggs upp i Levanten finns det en risk för att Turkiets sekulära framtid kommer att utsättas för tryck.

Och vi ser redan i dag hur vissa grundläggande spänningar i det turkiska samhället – inte minst kring den viktiga kurdiska frågan – kan komma att öka.

EU kommer nu att tilldelas Nobels fredspris för vad unionen har åstadkommit under gågna decennier. Så är det ju med Nobelpris.

Men i detta pris ligger ju samtidigt en förhoppning om att EU skall fortsätta att spela denna roll för fred och försoning.

Och enligt min mening är det i sydöstra Europa som den rollen kommer att vara både viktigare och svårare än i någon annan del av vårt Europa.

Jag är djupt oroad när jag hör hur man på många håll börjar att förlora intresset för utvidgningsprocessen. Ty utan den finns knappast någon freds- och försoningsprocess i denna del av världen.

Då riskerar vi att gå mot ökade spänningar.

Men våra diskussioner här har självfallet också handlat om aktuella brytningar i Bryssel kring hur de ekonomiska utmaningarna skall hanteras och det ekonomiska samarbetet hanteras.

Jag har – som vanligt – talat om den grundläggande betydelsen av den gemensamma inre marknaden och de olika institutioner som denna ju kräver.

Skulle denna brista, eller skulle det sättas upp institutioner som skulle kunna hota dess integritet, tror jag att vår europeiska framtid skulle bli avsevärt mörkare i åtskilliga avseenden.

På denna bas byggs sedan det övriga samarbetet, som ju tillsammans definierar den politiska union som vi de facto har, upp.

Det handlar inte minst om det gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, men också om samarbetet på rättsområdet och alldeles självklart det fördjupade samarbetet mellan de länder som inte bara är med i den gemensamma marknaden utan som också har en gemensam valuta.

Det är endast på detta sätt som vi kan bygga den federation av nationalstater som ger oss relevans och möjligheter i en värld som ju nu förändras med rasande hastighet.

Kring dessa frågor har diskussionens vågor gått höga här vid Medelhavets rand.

Och till detta har självfallet lagts än mer livliga diskussioner om utvecklingen i Levanten och i den bredare arabiska omvandlingens länder.

Men till de diskussionerna får jag alldeles säkert anledning att återkomma.

Gratulerar 500 miljoner européer!

STOCKHOLM: Jag gratulerar varmt 500 miljoner européer till att vår gemensamma union nu fått Nobels fredspris.

Den Europeisks Unionen är vår tids viktigaste och starkaste fredsprojekt i vår del av världen, och arbetet med att bygga detta vidare förblir en av våra allra viktigaste politiska uppgifter.

I sin motivering pekade Nobelkommittén speciellt på betydelsen för freden av EU:s utvidgningspolitiken med Balkan och Turkiet.

Jag tycker att det var mycket bra att EU fick priset just nu.

I en tid när andra frågor dominerar den dagliga agendan också inom EU-samarbetet är det viktigt att vi påminns om den viktiga grunden för vårt samarbete.

Få frågor är viktigare än fred, frihet och försoning, och få krafter så viktiga för att åstadkomna detta som den europeiska integrationen och EU.

Och det är därför jag så varmt gratulerar oss alla européer till detta viktiga pris.

Iran och säkerhetspolitik

STOCKHOLM: Torsdag med regeringssammanträde och möjlighet att stämma av olika frågor direkt med statsrådskollegorna. Nog så viktigt.

Om en vecka är det dags för EU-toppmöte igen, och mycket handlar självfallet om de frågor som kommer att komma upp där. De ligger dock mestadels mer på Fredrik Reinfeldt och Anders Borg än på mig.

Innan dess har vi utrikesministermöte i Luxembourg på måndag, och i den mån utrikespolitiska frågor skall upp på toppmötet kommer de först att komma förbi vårt möte.

Men under dagen har det varit fortsatta förhandlingar om en del av de frågor som kommer upp på måndag.

Vad gäller Iran har vi varit angelägna att sanktioner skall ge utrymme för humanitära leveranser – livsmedel och läkemedel finns det ingen anledning att lägga hårda begränsningar på – liksom att privata överföringar mellan familjer inte skall påverkas.

Och bakgrunden till det är ju inte minst den stora gruppen av personer med anknytning till Iran som vi har i Sverige. Det är inte dem eller deras familjer som vi vill komma åt med förstärkta sanktioner.

Dialogen under de senaste dagarna har lett till ökad förståelse för våra synpunkter, och jag är rätt övertygad om att vi kommer att ha ett enigt och starkt paket klart till på måndag.

Här handlar det ju om att ge stöd till de förhandlingar med Iran som förhoppningsvis kan gå in i ett intensivare skede om ett par månader, och där vi ju har all anledning att göra vad som göras kan för att underlätta en uppgörelse i linje med samtliga internationella skyldigheter och rättigheter på detta område.

I det sammanhanget är det ju värt att notera att Iran under året knappt har utökat sin anrikning av uran.

Och av speciell och uppenbar betydelse är att man högst påtagligt reducerat sitt innehav av uran med 20% anrikningsgrad – det är ju detta som varit föremål för speciell oro – genom att omvandla betydande delar av detta till bränsle-element till sin forskningsreaktor.

I de ibland braskande rubrikerna i frågan är detta tämligen så viktiga fakta som inte sällan kommit bort.

Under eftermiddagen hade jag också möjlighet att diskutera med våra s k säkerhetspolitiska rapportörer från våra viktigare ambassader runt om i världen.

Säkerhetspolitiken är ju ett fundament för mycket annat av det vi gör.

Att säkra nationens fred och säkerhet är en uppgift mer grundläggande än någon annan. Och här arbetar vi ju för att den europeiska säkerhetspolitiken – och integrationen i stort – skall ge ökade möjligheter för den nationella säkerhetspolitiken att undvika att ställas inför avgörande utmaningar.

Ett säkrare Europa ger ett säkrare Sverige.

I morgon fredag inleds min dag i riksdagen med möte med riksdagens EU-nämnd för att gå igenom och diskutera de olika frågorna inför mötet i Luxembourg.

Men sedan beger jag mig i riktning Turkiet för mer informella diskussioner där fram till söndagen och avfärden till Luxembourg.