Mest om stämningar i Kiev och kommande val i Indien.

WARSZAWA: Det har blivit rätt många besök på flygplatsen här under de senaste två åren eftersom det ju faktiskt är den större flygplats som anknyter till Kiev.

Och det är därifrån jag kommer efter att ha tillbringat dagen två år efter det att den ryska aggressionen startade där. Min uppgift var att tala och att samordna på en större konferens som förutom många i det ukrainska livet samlade åtskilliga internationella gäster.

Sådana var det i största allmänhet ingen brist på i Kiev i går. På plats fanns förutom EU-kommissionens Ursula von der Leyen premiärministrarna från Canada, Italien och Belgium och dessutom också Sveriges försvarsminister Pål Johnson. Danmarks statsminister Mette Fredriksson hade varit i Lviv dagen innan.

Det har blivit åtskilliga resor till Kiev också sedan kriget inleddes. Bil mellan Warszawas flygplats och i allmänhet Chelm i östligaste Polen och därefter nattåget till Kiev, och sedan samma väg tillbaka. Fågelvägen kring 700 km men logistiskt inte alldeles enkelt.

Denna gång hann jag för omväxling skull också med en snabb titt på den lilla staden Chelm själv, med dess historia präglad av att den ligger mitt i det som historikern Timothy Snyder kallade “blood lands” – områden där mycket blod flutit genom historien.

Här har ukrainska, polska, ryska, litauiska, österrikiska och tyska makter styrt och ställt under olika historiska skeden. Före andra världskriget var närmare hälften av stadens befolkning judisk.

Men i dag är Chelm kompakt polskt och katolsk. Katedralen var fylld när vi tittade in på fredag eftermiddag.

Det säger sig själv att stämningen i Kiev är lite annorlunda än för ett år sedan.

Då började man bygga upp förväntningar inför en ukrainsk motoffensiv. Nu är det lite av baksmälla efter det att den inte levde upp till de alltför högt ställda förväntningarna, och därtill kommer den osäkerhet om det kommande amerikanska stödet som det inrikespolitiska tumultet i USA lett till.

Nu talas det knappast om någon ukrainsk offensiv längre, utan spekuleras mer om huruvida Ryssland har kapacitet till någon sådan.

Att de slutligen lyckades att pulverisera den lilla staden Avdiivka var måhända inte så förvånande, men mer värt att notera är egentligen ukrainska framgångar med att skjuta ner ytterligare ett luftledningsflygplan A50 samt ett antal av de mest avancerade ryska stridsflygplanen.

Och viktigt är att framgångarna på Svarta Havet nu lett till att den ukrainska exporten via dess hamnar nu är nästan tillbaka på samma nivå som innan kriget bröt ut.

Det betyder mycket för den ukrainska ekonomin. I den registrerades faktiskt hygglig tillväxt förra året, men i en situation där de offentliga utgifterna ökat med två och en halv gånger p g a kriget är det naturligt att det behövs finansiell hjälp också. IMF har just gett grönt ljus åt hur ekonomin skötts, och det underlättar självfallet den fortsatta hanteringen.

Det europeiska stödet är viktigt, och det kommer ju också. Hur det blir med det amerikanska vet vi lika lite om i dag som när jag skrev om saken för en vecka sedan. Ett antal amerikanska senatorer i Kiev trodde nog att det skulle gå, men säkra var de knappast.

Viktigt är att EU är berett att lägga in en högre växel. President Macron har kallat till en middag i Paris i morgon, och något kommer alldeles säkert att komma ut ur denna. De franska insatserna hitintills har ju inte tillhört de mer överväldigande.

Några förväntningar om ett snabbt slut på kriget finns knappast. Putin förefaller att bita sig fast i förhoppningen om en förändring i främst den amerikanska politiken genom Trumps insatser nu eller längre fram, och i Kiev förblir man övertygad om att vinden längre fram åter kan komma att vända till dess fördel.

Men det förutsätter att vårt stöd fortsätter och förstärks.

Till Kiev kom jag från några dagar i Delhi på främst den stora Raisina-konferensen med brett deltagande från åtskilliga av världens hörn.

I Indien närmar man sig nu med stormsteg vårens viktiga val. Premiärminister Modi seglar högt i popularitet, och det finns få som inte tror att han är på väg till en tredje mandatperiod och därmed konsolidera BJP-partiets starka ställning i landets politik.

Ekonomin växer nu med ca sju procent, och det talas ofta om att Indien är på väg att gå från världens femte till dess tredje största ekonomi eller i varje fall till en position i jämnhöjd med EU. Dit är det en bit, men blir den tredje Modi-perioden en period med bestämda reformer finns förutsättningarna förvisso där.

På det utrikespolitiska området väder också landets ambitioner. Som ordförande i G20 ville man framstå som talesman för det som kommit att kallas Global South, men bilden är snarare en av växlande relationer styrda av en rätt tydlig intressepolitik.

Köpa olja av Ryssland och samarbeta digitalt med USA, men framför allt att bygga upp position mot ett Kina som ses som ett något diffust men ständigt närvarande hot.

Under mina dagar där hade man den 21:a omgången av samtal mellan höga militära befälhavare vid de omstridda gränserna högt uppe i Himalaya. Sedan konfrontationerna i maj 2020 hänger dessa frågor allt lägre över den indiska utrikespolitiken.

Och traumat över nederlaget i det korta kriget 1962 är fortfarande påtagligt.

Föga förvånande var det relationen till Kina som var det man ville att jag skulle vara med och diskutera på Raisina. Man följer med minutiös noggrannhet hur EU:s, USA:s och förvisso också Rysslands relation med den stora makten bortom Himalaya utvecklas.

Men en del kom naturligt nog också att handla om relationen till EU och Europa.

Åtskilligt positivt finns att notera här, men den indiska inställningen till Rysslands aggression innebär dock ett påtagligt smolk i glädjebägaren. I FN är det svårt att se någon skillnad på den indiska och den kinesiska inställningen, och även i diskussioner i Delhi är det svårt att få indiska företrädare att ta ens begreppet krig i sin mun.

Man är på goda grunder ytterligt mån om sin egen territoriella integritet, men närmast likgiltig inför Ukrainas. Man vill naturligt nog att vi européer skall ha förståelse för landets olika säkerhetsintressen, men vågar inte riktigt lyssna när det gäller hur Rysslands aggression påverkar Europas säkerhet.

Detta till trots har vi självfallet ett starkt intresse av fortsatt dialog och samarbete. Det var alldeles utmärkt att en stark grupp av nordiska och baltiska utrikesministrar fanns på plats i Delhi dessa dagar. Men smolket i glädjebägaren är påtagligt.

På åtskilliga håll reses frågetecken kring delar av den mer hindunationalistiska politik som BJP och Modi tillmäter allt större betydelse. Det finns farhågor för att landet glider bort från den toleranta och mångkonfessionella inriktning som utmärkt dess decennier av självständighet och i riktning mot en mindre tolerant hinduisk nationalism.

Jag kommer att återkomma till Indien om än då i lite mer privata sammanhang mot slutet av den kommande veckan, men innan dess skall jag hinna med Tokyo för att bli framträda på en större konferens där om globala perspektiv.

Det är ett antal år sedan jag var i Japan, så jag ser fram mot att några dagar se på världen med just det ostasiatiska perspektivet.

I allt detta har jag inte haft fokus på utvecklingen i Mellersta Östern, men dock inte kunnat undgå att notera att de senaste uttalanden och åtgärderna från den israeliska regeringen – en plan för fortsatt närvaro i Gaza och besked om nya illegala bosättningar på ockuperad mark – närmast liknar en örfil riktad mot den amerikanska politiken.

Och därmed också mot möjligheten av att måhända börja att styra in utvecklingen i mindre alarmerande banor.

I dagarna som kommer borde ju den svenska Nato-processen gå i mål. Det var ett klokt drag av Ulf Kristersson att åka till Ungern och lyssna på Victor Orban, och det sammanföll ju dessutom med att förhandlingar om fortsatt Gripen-samarbete kunde avslutas.

Och förhoppningsvis är Nato-medlemskapet ett faktum när jag om lite mer än en vecka återvänder från den senaste av dessa veckors olika asiatiska utflykter.

Om Alexej Navalny och om dagar i München.

MÜNCHEN: Det var den 60:e årgången av den stora säkerhetskonferensen som avslutades här under dagen.

När det hela startade 1963 var det en långt mindre affär, uteslutande tysk-amerikansk och med fokus helt på militära frågor och det sovjetiska hotet. I Bayern var betydande amerikanska stridskrafter stationerade, och de sovjetiska arméerna var obehagligt nära. Muren i Berlin hade just byggts, och i Cuba-krisen hade risken för en kärnvapenkonfrontation varit högst påtaglig.

Det var en annorlunda värld.

Sedan dess har det sovjetiska väldet fallit, Kina växt fram som en ny stormakt, EU fått en helt annan både styrka och bredd. Men vi har också gått från en period av möjligheter och hopp till en med nya fasor och på många sätt mörkare utsikter.

Och konferensen har växt år efter år.

Hur många stats- och regeringschefer som traskade i korridorerna detta år vet jag inte, men jag hörde att i systemet för att boka bilaterala samtal hade inte mindre än 2.300 sådana bokats. Det var diplomati i stordrift – eller diplomatisk ”speeddating” som USA:s Tony Blinken formulerade saken.

Jag kom till München och förväntade mig att det mesta skulle handla om Trumps senaste omdömeslösheter och den pågående tragedin i Gaza, men det chockerande beskedet just när konferensen öppnades om Alexej Navalnys död uppe i den arktiska fångkolonin förändrade det mesta.

Och det var knäpp tyst när hans hustru Julia strax efter beskedet steg fram i talarstolen och uttalade sitt fördömande av den regim som bar ansvaret för hennes mans död.

Vi kommer sannolikt aldrig att få reda på omständigheterna bakom hans död. De officiella myndigheterna har publicerat sin version, men deras trovärdighet i alla frågor som rör honom är gränsande till obefintlig. De har försökt att mörda honom förr – och försökt att ljuga sig ur den situationen.

Vad som händer nu återstår att se.

Jag tror dessvärre att det är en säker gissning att formerna för hans begravning är någonting som kommer att beslutas av Vladimir Putin personligen. Ingen annan vågar att ta ett sådant beslut.

Det kan mycket väl vara så att regimen var rädd för att budskap från den arktiska fångkolonin kunde få en destabiliserande inverkan på det kommande presidentvalet. Att man är nervös visas ju av att två oppositionella kandidater som plötsligt dykt upp och plötsligt fått betande stöd omedelbart eliminerats från möjligheten att kandidera.

Och Alexsej Navalny har tidigare visat betydande uppfinningsrikedom när det gäller att göra sig gällande i de ryska pseudovalen.

Hans död är en tragedi för Ryssland.

Med honom försvann för många inte minst yngre ryssar ett viktigt hopp om en möjlig bättre framtid. Han hade en möjlighet att inspirera och mobilisera som var tämligen unik, och att det var alls ingen tillfällighet att regimen var så paniskt rädd för honom.

Och detta säger ju dessutom en del om hur stark denna regim verkligen är. Dess främsta fokus förefaller att vara att bevara sig själv så länge det går.

Men i München blev det självfallet också många och långa diskussioner om vart USA kan vara på väg, om det blir något ytterligare stod till Ukraina och om hur utvecklingen i kriget egentligen det ut. President Zelensky var självfallet också på plats.

Den rätt stora delegationen från den amerikanska kongressen försökte säga att det nog skulle ordna sig med stödet till Ukraina, men trovärdigheten i de försäkringarna är dessvärre i avtagande. Några senatorer från lägret som motsätter sig fortsatt stöd fanns faktiskt också på plats.

I många diskussioner om kriget finns nu en påtagligt pessimistisk underton. På samma sätt som tonen var överdrivet optimistisk för ett år sedan tror jag att den är överdrivet pessimistisk nu.

De ukrainska styrkorna retirerade från totalt förstörda Avdiivka i utkanten av Donetsk, men ungefär samtidigt förlorade Ryssland ytterligare ett av sina stora landstignimgsfartyg och ytterligare tre av sina mest avancerade stridsflygplan. Från ukrainskt håll hävdades vad gäller förluster av soldater att relationen mellan ukrainska och ryska sådana är 7 till ett.

Vad jag dock hörde i diskussionerna var en tydlig europeisk beslutsamhet att öka stödet till Ukraina. Tysklands förbundskansler Olaf Scholz ställde i sitt anförande frågan om vi gjort tillräckligt, och besvarade den själv nekande. Betydande tyska leveranser är på gång, och i den kontroversiella frågan om de långräckviddiga Taurus-missilerna har jag ett intryck av att det rör sig mot en lösning.

Mycket av diskussionen handlade om nödvändigheten av att bygga ut den europeiska försvarsindustrin, och enigheten om det behovet gick tvärs över politiska och nationella gränser. Problemet är ju dock att detta tar sin tid, och att det är i närtid som vi behöver upprätthålla och helst förstärka stödet till Ukraina.

En särskild strategi för den europeiska försvarsindustrin kommer att läggas på bordet i Bryssel de närmaste veckorna.

I andra delar av konferensen fortsatte självfallet diskussionerna kring krisen i Mellersta Östern. Med undantag av iranierna och Israels motsträviga premiärminister Netanyahu var alla ledande aktörer på plats, och mötena avlöste varandra.

Men det var svårt att uppfatta några optimistiska signaler från dessa.

I en middag i traditionell liten krets – med bl a de indiska, saudiska och kanadensiska utrikesministrarna plus ett par f d som jag själv – i går kväll fanns också ledande amerikanska företrädare som bedrövade såg få omedelbara vägar framåt.

En israelisk offensiv mot Rafah, som också Washington försökt stoppa, förefaller nu närmast oundviklig. Den kommer att få inte bara omfattande humanitära utan också politiska konsekvenser.

Det är nog dessvärre ett oundvikligt konstaterande att de flesta lämnade konferensen i München i dag med en något mer bekymrad bild av vad som ligger framför oss under detta år.

Till ljuspunkterna skall dock nämnas den överenskommelse som undertecknades av världens 20 ledande företag på området att motverka destruktiv användning av AI i de olika valrörelser som världen står inför.

Den överenskommelsen visar inte minst den stora betydelse dessa företag har i dessa dagar. Det blev intressanta diskussioner även med dem i München.

Nu återvänder jag hem till Stockholm för i alla fall en dag för med olika uppgifter.

Men sedan bär det iväg igen.

Den stora Raisina-konferensen i New Delhi har under de senaste åren stigit fram som något av en pendang till München men med en annan avsändare och ty följande med andra perspektiv.

Så under huvuddelen av den kommande veckan kommer jag att se världen från en mer indisk utgångspunkt.

Om Finlands president , Putins självmål och ett fastlåst Mellersta Östern.

ARLANDA: Jag skulle vid det här laget ha varit på väg till Helsingfors, men just denna dag har Finnair lyckats bli hyggligt försenade. Jag är på väg till valvaka efter dagens avgörande presidentval där men nu ser det ut som om jag inte landar förrän de första prognoserna på resultat har kommit.

Alla undersökningar har sagt att det är Alexander Stubb som kommer att vinna, men i likhet med vad han själv sagt skulle jag vilja säga att det i vilket fall som helst är Finland som vinner.

Två kompetenta kandidater har bedrivit en värdig och saklig valrörelse på ett sätt som stärkt dem bägge och som dessutom ytterligare stärkt det ämbete som dragkampen handlar om.

Numera är den finska presidentens makt relativt begränsad. Han är dock överbefälhavare för försvarsmakten, och har en viss roll också inom utrikespolitiken.

Men det är det formella. Reellt har presidenten genom ämbetets historisk roll en betydande möjlighet till större inflytande, och det har vi ju sett inte minst under Sauli Niinistös med alla rimliga mått mätt mycket framgångsrika år i ämbetet.

Och inte minst är ämbetets roll viktig i turbulenta tider som dessa. Vi får aldrig glömma att Finlands situation rent säkerhetspolitiskt är betydligt mer utsatt än vad vår är. Med en viss tillspetsning kan man säga att i vår relation till Finland är det Finland som är det utsatta, och Sverige som är det skyddade landet.

Inte sällan har presidenten spelat en viktig stabiliserande roll i den finska utrikespolitiken. Historiskt har det dessutom funnits en viktig roll i att upprätthålla en förbindelse med makten borta i Moskva, men den saken har ju under senare tid blivit mer komplicerad.

Snart kommer även Sverige att vara medlem i Nato, vilket ju skapar helt nya förutsättningar för också det konkreta försvarssamarbetet i norra Europa. Det sker samtidigt som Rysslands stora krig mot Ukraina fortsätter, och samtidigt som osäkerheten om vart den amerikanska politiken är på väg är i tilltagande.

Det är tider som kommer att kräva en än närmare samarbete mellan Helsingfors och Stockholm, liksom de övriga huvudstäderna i norra Europa. Vi måste tänka både bredare och djupare på dessa frågor än vad vi gjort tidigare.

Under åren har jag haft möjlighet att i olika egenskaper samarbeta också nära med en serie av innehavare av presidentämbetet i Finland – Mauno Koivisto och Martti Ahtisaari när jag var statsminister och Tarja Halonen och Sauli Niinistö under min tid som bl a utrikesminister, men också i övrigt.

Och de har alla varit av central betydelse inte minst för relationen till Sverige. Med Alexander Stubb kommer det förvisso inte att bli mindre så, även om ju Finland nu får en president med djupare både europeisk och global utblick.

Men till detta kommer det att finnas anledning att återkomma.

Jag utgår från att den nyvalde presidentens första större officiella engagemang utanför republikens gränser kommer att vara ett statsbesök i Sverige. Det är så det brukar vara mellan våra bägge länder.

I veckan som fick beviljade ju president Putin för första gången en längre TV-intervju med en västerländsk journalist, och det blev ju starkt kontroversielle Tucker Carlsson från USA som fick en mer än två timmar lång intervju.

Tanken var ju att detta skulle bli en propagandasuccé från Kremls utgångspunkt, men jag undrar starkt om så verkligen blev fallet.

Jag har inte sett hela intervjun, men fick läst utskriften, och den är intressant så tillvida att Putin ger en bild av hur har sjunkit ner i en besatthet med en bild av den ryska och östeuropeiska historien som nu lett honom in i detta förödande krig.

Den som ser på intervjun får inte alls intrycket av att det var situationen för ryskspråkiga i Donbas, eller Nato:s utvidgning mot öster, eller något annat av det som brukar basuneras ut från Kreml som ledde till detta krig. Här framstår det alldeles klart att det var Putins alldeles egna vision om att återupprätta någonting ut den forna historien som det handlade om.

I den mening var det en enligt mening mening alldeles ärlig och korrekt bild som gavs.

Att Tucker Carlsson var lite förvånad, och att det grymtats en del runt Kreml om hur detta utföll, är kanske inte så förvånande. Jag tror faktiskt att man gjorde ett ordentligt självmål med att låta Putin framstå i helfigur på detta sätt.

I intervjun går Putin tillbaka till hur skandinaviska vikingar hjälpte till att sätta upp de första statsbildningarna i gamla Novgorod och i Kiev århundraden före det uppstod någon sådan vid Moskva-floden inne i de djupa skogarna.

Historien sedan dess är förvisso inte rätlinjig. Dagens nationer har alla växt fram i komplicerade historia processer. Något Sverige, Ryssland, Finland eller Ukraina fanns förvisso inte vid de tidpunkter där Putin började sin betraktelser. Och sedan dess har historien inte minst på det östliga Europas slätter skiftat.

Men att ett Ukraina växt fram, och gjort det med starka historiska rötter inte minst i det gamla rusiska väldet längs Dnjepr torde vara ytterligt svårt att förneka. Att det i mer modern tid fick sina konkreta statliga former först i samband med det ryska imperiets sammanbrott är inget unikt – samma sak gäller åtskilliga andra väl etablerade stater i dagens Europa.

Putins krig handlar om att återskapa ett storryskt välde som förvisso fanns men som även då saknade möjligheter att överleva, och därför också föll sönder och samman.

Inte ens bolsjevikerna förmådde efter sin kupp och efter inbördeskriget att fullt ut återskapa detta, och sin ilska över detta återkommer Putin till också i denna märkliga intervju. Såväl Lenin som Stalin får sig en släng av sleven.

Allt det där med Nato och Donbas är mycket marginellt när despoten i Kreml lägger ut sin text om varför han gått till krig.

Och det är bra att det blev så tydligt som det blev.

I veckan som gick avslutade USA:s Blinken sitt femte besök i Mellersta Östern, och utan att förringa hans insatser är det dessvärre tydligt att den amerikanska utrikespolitiken inte förmått att rubba mycket av konfliktens logik i regionen.

Efter besöket uttalande sig Israels premiärminister Netanyahu i ordalag som tydligt konfronterade med vad USA hade försökt att uppnå. Hans intresse för vapenvila och utväxling av gisslan var mycket begränsad, och i stället vill han nu se en israelisk militär offensiv in i det nu extremt tätt befolkade Rafah-området i allra sydligaste Gaza.

Sannolikt är han övertygad om att det är där som inte bara miljonen flyktingar, utan också Hamas militära ledning och de olika gisslan finns, och han hoppas att en offensiv här skall ge honom en slutgiltig seger. Att USA av allt att döma starkt avråder och pekar på vad som kan hända påverkar inte hans kalkyl. Gisslans öde förefaller knappt heller att göra det.

I den vidare regionen har Saudiarabien i samband med Blinkens besök där gjort klart att man inte kan tänka sig något erkännande av Israel innan en palestinsk stat – som man dessutom definierar med 1967 års gränser och med huvudstad i östra Jerusalem – har etablerats.

Och det är ett betydligt tydligare språk än tidigare. Avståndet mellan detta och vad i dag Netanyahu talar om är mycket stort. Något närmande på det sätt Washington hade hoppats på, och som ju varit kärnan i dess diplomatiska insatser i regionen under det senaste året, finns inte ens i sikte.

Mot slutet av den kommande veckan är det så dags för den årliga stora säkerhetskonferensen i München med stort deltagande från när och fjärran, och med allt detta och åtskilligt i övrigt i fokus.

Och även jag tillhör dem som styr kosan till den bajerska metropolen för några intensiva dygn av samtal.

Och Finland!

STOCKHOLM: Oförlåtligt, men jag glömde att nämna att det ju på söndag är den andra och avgörande omgången i presidentvalet i Finland.

Två kompetenta kandidater står mot varandra, men även om jag som gammal vän är lite part i målet är det väl tydligt att Alexander Stubb står för ett lite modernare och utåtriktat Finland.

Så jag håller på honom. På söndag kväll finns jag i Helsingfors.

Mest om det viktiga Ukraina-stödet och allt mer instabila Mellersta Östern.

STOCKHOLM: Måndag morgon, och en ny vecka har redan tagit sin början.

Det extra E.U.–toppmötet i veckan som gick nådde enighet om den viktiga frågan om stödet med €50 miljarder till Ukraina vilket var utomordentligt viktigt.

Ungerns Victor Orban lade ner sin talan i utbyte mot några mer symboliska eftergifter, och det var självfallet mycket viktigt. När det gäller de €5 miljarder som skall till den s k europeiska fredsfaciliteten återstår en del arbete, men den allmänna förväntan är att detta kommer att vara avklarat under de närmaste veckorna.

Därmed har EU gjort vad EU måste göra – nu återstår att se om det blir möjligt för den amerikanska kongressen att samla ihop sig till ett motsvarande beslut.

Det är nya nyheter varje dag om vad som kan komma att hända – det handlar ju också om åtgärder mot den amerikanska gränsen i söder och om stöd till Israel – men utsikterna ser nog dessvärre inte så ljusa ut.

I senaten har man nu enat sig om ett stort paket om allt detta, men representanthusets republikanske talman har frankt förklarat att den uppgörelsen är “dead on arrival”’ när den kommer dit.

Därmed kommer EU och Europa i övrigt att få ta ett större ansvar under tiden framöver. Diskussionen om det har knappt börjat – men den kommer att bli absolut nödvändig under de närmaste månaderna.

Ekonomiskt är det fullt möjligt. Det handlar om ett stöd som kan ligga kring 0,3% av BNP, vilket i Sveriges fall är lite mer än en tredjedel av biståndsbudgeten,

Under tiden fortsätter kriget.

Från Kyiv kommer ständiga bulletiner om att man avser att byta ut landets mycket populäre ÖB. Klokheten i den åtgärden i ett läge där det är uppenbart att ryssarna har initiativet på slagfältet tror jag att det är många som har anledning att ifrågasätta.

Än har ryssarna inte lyckats förvandla sitt initiativ på slagfältet till framgångar av betydelse, men tveklöst är läget vid frontlinjerna inte enkelt.

Vi får se hur detta utvecklas – jag kommer att vara i Kyiv mot slutet av månaden och kan då bättre uppfatta vad som egentligen sker.

I Mellersta Östern finns inga tecken på ljusning. Snarare tvärt om.

USA:s Tony Blinken är nu på väg till regionen för sitt femte besök efter den 7 oktober, och han uttalade inför det att han ser läget i regionen som mer instabilt och farligt än åtminstone sedan 1973.

Han inleder sitt besök i Saudiarabien, vilket har sin betydelse. Det är uppenbart att USA ser Saudiarabien som en nyckel till den vidare politiska uppgörelse som man hoppas skall kunna komma ut ur allt detta elände.

Men omedelbart fokus är självfallet en överenskommelse om ett långt eldupphör i Gaza med utväxling av gisslan och fångar. För någon vecka sedan trodde jag att en sådan var nära, men än har vi inte sett det. Möjligen handlar det om motsättningar inom Hamas – möjligen handlar det om motsättningar inom den israeliska regeringen.

Den amerikanska frustrationen över situationen i regionen är dock tydligt i ökande.

Utöver Gaza handlar det nu om Houthi i Röda Havet och dessutom om den uppfattade nödvändigheten att slå tillbaka efter attacken på en amerikansk bas i Jordanien.

Det handlar i bägge fallen om omfattande operationer. Jag tror vi börjar att närma oss tvåhundra mål som attackerats i Jemen, Irak, Syrien och Jordanien.

Vad detta sedan leder till i regionen är höggradigt tveksamt – till en del handlar det nog om en nödvändighet som följer av den amerikanska inrikespolitiken. Men även där handlar det om balansgången mellan att uppfattas som stark i ljuset av attacker och faran för att ses som neddragen i nya “forever wars” i Mellersta Östern.

Något stopp på attackerna i Röda Haver har vi inte sett. Och jag skulle nog tro vi kommer att se samma utveckling när det gäller de olika Shia-anknutna milisgrupperna i regionen. De har bombats förr.

Men viktigt är att såväl Washington som Teheran trots allt agerar med viss försiktighet – ingen av dem vill ha en vidare konflikt.

Det enda marginellt positiva jag kan se i regionen är risken för en urladdning mellan Israel och Hezbollah i Libanon förefaller att ha reducerats. Jag säger detta med reservationen att det snabbt kan ändras om urladdningarna fortsätter.

Snön har återvänt till Stockholm denna morgon. Själv har jag ett par dagar i Haag inplanerade denna vecka, och där är det förhoppningsvis ingenting av den varan.

I veckan som kommer är det på torsdag parlamentsval i ytterligt instabila Pakistan. Landets populäraste politiker Imran Khan sitter i fängelse. Hur valet kommer att genomföras, och om dess resultat kommer att accepteras, är i hög grad öppna frågor.