Om Norden och Nato

ROM: Solen fortsätter att skina över den eviga staden, och icke heller i övrigt finns det anledning att registrera några större klagomål.

Hemma är det session med Nordiska Rådet och i anslutning till detta ministermöten med såväl stats- som utrikesministrar och andra.

Från vår nya regering hör jag att det nu skall bli en ny start på det nordiska samarbetet. Och att det finns en positiv vilja finns det all anledning att applådera.

Det område där detta tagit de största stegen framåt under de senaste åren har varit säkerhets- och försvarspolitiken med grund inte minst i den s k Stoltenberg-rapporten 2008.

Åtskilligt i den har redan uppnåtts, och det finns all anledning att diuskutera de nya steg som kan tas.

Det handlar förvisso om det viktiga samarbetet på dessa områden mellan Sverige och Finland, där ju en viktig ny inriktning lagts fast, men det är viktigt att säga att det inte kan stanna vid detta.

Inte minst Norge men också Danmark är viktiga, och ett samarbete som inte också tar in dem blir för begränsat i förhållande till de säkerhetspolitiska resultat som det ju är avsikten att uppnå.

I dag har också publicerats den officiella utredning som vår f d ambassadör i bl a Moskva Tomas Bertelman gjort som en uppföljning på vissa av diskussionerna i försvarsberedningen.

Utredningen belyser de olika samarbeten vi har och kan ha på försvarsområdet, och slutar bl a med en rekommendation om att Sverige och Finland gemensamt skall låta utreda frågan om Nato närmare.

Den rekommendationen är fullt logisk mot bakgrund inte minst av de senaste årens utveckling.

Det ingår ju numera i av alla omfattad svensk försvarsdoktrin att vi skall kunna både ge och ta emot också militär hjälp. Om detta är doktrin är det ju logiskt att detta också tänks igenom och faktiskt förbereds, och då kommer det inte att gå att komma runt frågorna kring ett djupare samarbete med Nato.

Det är min förhoppning att utredningens analys och rekommendationer skall diskuteras öppet och seriöst på det sätt som ämnet kräver. Att i förhand avvisa dess slutsatser är knappast förenligt med det allvar som dessa frågor faktiskt kräver.

Att en opinionsundersökning i dag för första gången någonsin visar på fler som är för än mot ett svenskt medlemskap i Nato är förvisso intressant.

Opinionen i denna fråga kan säkert hoppa fram och tillbaka, och enstaka mätningar är normalt inte av någon större betydelse, men när en mätning för första gången någonsin visar ett resultat som detta finns det nog anledning att notera saken.

Från Roms horisont

ROM: Arla denna morgon lämnade jag fäderneslandet, men denna gång för en resa inte främst dominerad av arbete och olika uppgifter.

Det är skollov i Stockholm, och att tillbringa detta i ett Rom som bjuder på sol och temperatur kring 20 grader känns inte som en uppoffring.

I dag är det valdag i Ukraina, liksom i Tunisien och Brasilien, och självfallet är det viktigt att följa upp vad valet kommer att resultera i.

När detta skrivs har vallokalerna ännu inte stängt, men det rapporteras i alla fall lugn, med lite olika uppgifter om valdeltagandet.

På Krim sker självfallet inget röstade, och i de delar av regionerna Donetsk och Luhansk som kontrolleras av de rysk-stödda separatisterna blockeras också varje möjlighet.

Men trots detta är det väl mer än 90% av Ukraina som har den demokratiska möjligheten att delta i dagens val.

Legitimiteten i valet kan därmed knappast ifrågasättas – men legitimiteten i att blockera valet i de områden jag nämnt är självfallet obefintlig.

Och till resultatet av valet får jag återkomma när ett sådant föreligger.

I slutet av veckan som nu avslutas hade Europeiska Rådet sitt möte i Bryssel, även om uppmärksamheten i Sverige ju kom att koncentreras på tumultet i EU-nämnden i samband med statsministerns framträdande där.

Men viktigt var trots allt att EU enade sig om ett bindande åtagande att reducera utsläppen av växthusgaser till år 2030 med 40% räknat i förhållande till 1990.

Och det är ett viktigt steg på vägen mot den reduktion med 95% till seklets mitt som ju fanns med i de tidigare besluten från 2009.

Därmed är EU den första större globala aktör som lägger fast åtaganden inför det viktiga globala klimatmöte i Paris i december nästa år som skall försöka att åstadkomma i alla fall delar av det som vi alla misslyckades med i Köpenhamn 2009.

Och förhoppningsvis kommer EU:s åtaganden nu att sätta i alla fall viss press på de övriga. Erfarenheterna från 2009 bör dock leda till viss realism i de förhoppningarna.

Men mötet i Bryssel handlade också om den ekonomiska utvecklingen i EU-området.

Det Sverige som alliansregeringen lämnar efter sig räknar med tillväxt kring 3% och en tydligt stigande sysselsättning, men i stora delar av det övriga Europa ser verkligheten betydligt annorlunda ut.

Kommissionen har nu skickat varnande brev till Italien, Frankrike, Österrike, Slovenien och Malta vad gäller hur deras budgetpolitik utformas, och det skall bli spännande att se hur denna diskussion utvecklas.

Den handlar ju också om trovärdigheten i de olika gemensamma processer som man satt upp inom Euro-området mot bakgrund av de senaste årens delvis rätt bittra erfarenheter.

Och det är ju viktigt att man inte ännu en Hong hamnar i en situation där stora nationer bara sopar åt sidan det man kommit överens om.

Just nu befinner jag mig som sagt i Rom, och fet kommer därmed att finnas möjlighet att följa denna diskussion inte minst utifrån frågan hur man här kommer att agera.

Premiärminister Renzi behärskar retoriken till fulländning, men ekonomiska frågor handlar också om realiteter.

Här kommer jag nu att befinna mig under huvuddelen av den kommande veckan, och även om det huvudsakligen handlar om skollov kommer det självklart att bli en del annat också.

Ett besök på Svenska Institutet här ingick i mina planer redan innan det huvudlösa nedläggningsförslaget i regeringens budget kom, men har ju inte blivit mindre relevant sedan dess.

Rödgröna skatter och rödgrön kulturskymning

STOCKHOLM: Rödgrön budgetdag i riksdagen i dag, och därmed inledningen till ett nytt skede i denna den politiska osäkerhetens tid.

I storleksordningen 23 miljarder kr i höjda skatter kommer självklart att bromsa tillväxt och jobb, och i en formulering i budgetpropositionen skriver regeringen faktiskt precis detta.

Uppenbart har de politiskt tillsatta inte hunnit fram med rödpennan i texterna. Men nu står sanningen där svart på vitt.

Totalt huvudlöst är det plötsliga förslaget att lägga ner de svenska kulturinstituten i Rom, Athen och Istanbul.

Med viss överdrift beskrev jag detta som ren talibanpolitik – även de var ju mot den regionens klassiska kultur och förstörde vad de kunde.

Och det är ju närmast ett mysterium hur man utan någon som helst förvarning eller beredning eller utredning kan kasta fram ett förslag som detta.

Jag misstänker att det varit viss desperation i budgetarbetet när man inte fått siffrorna att få ihop och så plötsligt tvingats pressa fram illa förbereda fördrag också till besparingar.

Och detta är väl f ö sannolikt den enda besparingen på offentliga utgifter i budgetförslaget.

Annars är det höjda skatter, höjda bidrag och höjda utgifter för hela slanten.

Men i övrigt avstår jag i detta sammanhang från att kommentera budgeten.

Annars var det arbetsdag i Stockholm för mig i dag.

Telefonkonferens med personer runt om i Europa om olika utmaningar för främst EU under de närmaste åren.

EU måste leverera resultat 2015 också för att bereds vägen för någon typ av överenskommelse under 2016 som kan rädda kvar Storbritannien i EU under 2017.

Men också lunch med en gammal vän från Ryssland med en tämligen deprimerande diskussion om de politiska och ekonomiska utsikterna i den ryska huvudstaden just nu.

Inte förvånande i sina huvuddrag, med diskussionen ger självfallet mer djup till bilden. Vi kom överens om att hålla närmare kontakt framöver.

Den nya rörans Sverige

STOCKHOLM: Att reda ut exakt vad som inträffade i riksdagens EU-nämnd i dag är inte alldeles lätt. Men måhända var det ett första mer allvarligt tecken på vad som väntar under denna mandatperiod.

Att döma av medias rapportering var det oklart vilken politik inför EU-toppmötet om klimat och energi i morgon som regeringen egentligen sökte mandat för, och när detta så småningom kanske började klarna blev det uppenbart att denna saknade stöd i EU-nämnden.

Och då är det, med den ordning som lagts fast, detta som faktiskt gäller.

EU-nämnden har en tämligen så stark ställning i vårt system, och det är bara den linje som har stöd där som kan vara Sveriges linje.

Under de åtta år jag månad efter månad besökt, diskuterat och förankrat i EU-nämnden har jag alltid fått dess stöd för den linje jag föredragit. Ibland har denna också inneburit en betydande och medveten flexibilitet för att möjliggöra arbetet med att söka lösningar i Bryssel.

Men nu kommer det uppenbarligen att bli mer besvärligt.

Den inledande oklarheten i dag hade sannolikt sin bakgrund i rödgröna spänningar i regeringen. Det fanns helt enkelt inte en tillräckligt enad linje.

Och när detta så kolliderade med att regeringen är i tydlig minoritet i EU-nämnden blev det riktigt kaotiskt och slutade med att regeringen inte fick stöd för sin linje.

Det har aldrig tidigare inträffat i en så stor fråga och inför ett så viktigt möte.

Hur regeringen framgent skall hantera denna situation återstår att se.

Skulle detta upprepas gång efter gång kommer våra möjligheter till inflytande i det europeiska samarbetet snabbt att minska.

En situation där företrädare för andra EU-länder inte har någon aning om huruvida den linje som våra företrädare har i preliminära diskussioner kommer att överleva fram till beslut på ministermötet innebär alldeles självklart en mycket betydande risk för att vi marginaliseras.

Bra är det inte. Med detta är den nya rörans Sverige.

”Det är för jävligt”

STOCKHOLM: Det kändes skönt med en arbetsdag hemma efter att ha varit mer eller mindre långt borta i världen under en tid.

Via media tar jag del av att ÖB Sverker Göransson efter sluten föredragning inför berörda utskott i riksdagen med en formulering som väl inte kom ur diplomatins finare verkstad lät meddela att ”det är för jävligt att någon är inne på vårt vatten”.

Och därmed gjorde han, bortsett från sina känslor, alldeles klart att han är övertygad om att ”någon är inne på vårt vatten.”

Annars har det ju förekommit viss ordlek om vad som är en underrrättelseoperation och vad som är ubåtsjakt. På sina håll har det varit viktigt att påpeka att det just nu inte handlar om det senare.

Skillnaden är väl att operationen självfallet går över i ett annat skede när den främmande farkosten säkert lokaliserats.

Och regelverket för hur försvarsmakten då skall agera är lagt fast i det som kallas IKFN – instruktionen för krigsmaktens uppträdande i fred och neutralitet.

I vissa delar är denna i dag påtagligt föråldrad, men i sina operativa huvuddrag gäller den fortfarande.

Jag skulle tro att man på Högkvarteret har plockat fram den och läst på under de senaste dagarna.

Just nu fascineras media av olika detaljer i det som nu pågår. Och även om försvaret utåt meddelar åtskilligt är det självfallet så att totalbilden påverkas också av andra informationer man har och olika bedömningar man gör.

Det taktiskt operativa har självfallet sin påtagliga mediala attraktionskraft, men i det längre perspektivet är det alldeles självklart det strategiskt säkerhetspolitiska som är det avgörande och som det kommer att finnas anledning att diskutera.

Och den debatten kommer alldeles självklart att behöva föras långt längre än till det omedelbara och naturliga konstaterandet av att ”det är för jävligt”.

Hur regeringen avser att hantera detta återstår att se. Naturligt är att söka ett brett samråd, och från den utgångspunkt jag har tycker jag att de steg som regeringen hittills tagit i detta avseende har varit riktiga och bra.

Mer besvärligt lär det möjligtvis bli lite längre fram. Vi kommer alldeles säkert att se det sedvanliga kompaniet av förnekare träda fram, och nu tillkommer att dessa kan komma att ha en tydligare förankring också i regeringen och dess närhet.

Detta är inte en verklighet man i första taget är beredd att ta till sig eftersom det skulle riskera konsekvenser som man inte vill acceptera. Och då kommer det säkert att satsas krut – om uttrycket tillåts – på att försöka förneka denna verklighet.

Vi har sett mönstret förr.

Men just nu handlar det om att försvaret skall ha ro att föra de operationer man bedriver så långt det är möjligt.

Och sedan blir det tid att utvärdera resultatet och att börja diskussion om de mer strategiska och säkerhetspolitiska slutsatser som måste dras.

Min dag har dock i allt väsentligt handlar om annat.

Konferenssamtal med World Economic Forum om en del förberedelser för ett kommande möte i Dubai med inriktning på de olika utmaningarna för EU under de närmaste åren. En hastigt beställd artikel för internationella media om den utmaning som ligger i valet i Ukraina på söndag. Planering av en del andra kommande resor.

Och inte minst ett trevligt möte med de moderata ledamöterna i riksdagens utrikes- och försvarsutskott för att diskutera deras arbete framöver.

Riksdagen blir ju också i dessa frågor långt mera betydelsefull under de närmaste åren.

Regeringen är förvisso regering, men dess makt över den avgörande makt som ligger i riksdagens beslut har ju sina mycket påtagliga begränsningar.

Och det kommer att ha sin betydelse också på dessa områden.

Om ubåtsoperationer mot Sverige

STOCKHOLM: Den pågående verksamheten i Stockholms skärgård tilldrar sig av lätt insedda skäl en del uppmärksamhet, och det är långt ifrån onaturligt.

I detta sammanhang är det naturligt att det också blickas bakåt på vad som hände under främst 1980- och början av 1990-talet.

Om detta kan jag ge besked, för jag var med.

Och då kan det finnas anledning att här ge möjlighet att ladda ner två dokument av min hand om detta.

Det första är ett anförande i Kungl Krigsvetenskapsakademin 1991, där jag drar de slutsatser som jag tyckte då var möjliga att dra mot bakgrund av det föregående decenniets utveckling.KKrVA 91

Anförandet innehåller en del som då var föga uppmärksammat också om den äldre bakgrunden till dessa operationer. Det var relevant då, och kan möjligen vara det nu också.

Det andra är en av mig kommenterad sammanfattning av den rätt kontroversiella rapport om detta som Rolf Ekeus på den dåvarande regeringens uppdrag producerade 2002. Kommenterad Ekeus

Jag var inte påtagligt imponerad av hans försök till kålsuparteorier och andra konstigheter – om jag uttrycket mig försiktigt – men min kommenterade sammanfattning ger dock den intresserade möjlighet att ta del av såväl dessa som mina kommentarer och korrigeringar.

Stolligheterna är inte så få.

Annat skulle ha kunnat tillfogas, inte minst vad f d ÖB Bengt Gustafsson skrivit.

Men det får räcka med detta för dagen.

Här kan den intresserade återvända till ett av de svåraste, mest dramatiska och omdiskuterade skedena i svensk säkerhetspolitik i alla fall sedan 1945.

Och sedan återstår det att bilda sig en uppfattning av den möjliga relevans som detta har för dagen.

Den frågan kommer det med all säkerhet att återkomnas till.KKrVA 91Kommenterad Ekeus

Hem mot Stockholm igen

ISTANBUL-STOCKHOLM: I går efter lunch avslutade vi våra diskussioner nere i Bodrum, och efter angenämt uppehåll i soliga Istanbul bär det nu hem till Stockholm igen.

Våra avslutande sessioner dominerades helt av de regionala konfliktperspektiv som nu helt dominerar också den turkiska politiska scenen.

Frågorna blir allt fler, och svaren blir allt svårare.

I den oppositionella pressen, och från de oppositionsföreträdare som var med i våra diskussioner skrivs och sägs det att det är president Erdogans ”obsession” med att bli av med Assad i Syrien som nu skapat de svåra utmaningar som landet står inför.

Men det är nog att göra det lite för lätt för sig.

Ankara var förvisso inte den enda huvudstad som i inledningen av det syriska kriget 2011 gjorde bedömningen att Assads dagar var lätt räknade och inriktade politiken därefter.

Jag minns en serie av internationella möten där detta var den etablerade sanningen.

Att det var en felaktig bedömning av vad som omedelbart skulle komma att hända är alldeles uppenbart, men det innebär ju inte för den sakens skull att det var moraliskt fel att ta klart och entydigt ställning mot regimen i Damaskus.

I dag ligger internationellt fokus så gott som helt på vikten av att bekämpa ISIL, och det är lätt att få ett intryck av att man näst intill är beredd att glida in i ett faktiskt samarbete med Damaskus i detta syfte.

Att Damaskus ingenting hellre skulle vilja är tämligen uppenbart.

Mot denna bakgrund framstår onekligen det envisa fasthållandet i Ankara av vikten av att bekämpa också Assad-regimen som något avvikande.

Men det behöver inte innebära att det är fel i det längre perspektivet.

I våra diskussioner fanns det också en annan tendens som är värd att notera.

Man uppfattar att den övriga västvärlden nu ser Turkiet som sin buffert, och att man vill driva denna ”buffert” till olika åtgärder utan att själva vara berett till några avgörande uppoffringar.

Inte minst riktas denna misstänksamhet mot USA. Det snabba amerikanska tillbakadragandet från Irak ses som ett tecken på att den amerikanska politiken ofta saknar den uthållighet som är en av många förutsättningar för någon framgång i denna region.

Och också amerikanska röster i våra diskussioner kunde instämma i detta.

Att regionens omvandling på allvar aktualiserat den kurdiska frågan är ingen nyhet, men blir samtidigt tydligare för var dag som går.

AK-regeringen har initierat en tydlig fredsprocess med kurdiska PKK, och denna har i alla fall lett till en vapenvila med många positiva konsekvenser.

Konkreta steg framåt har också tagits vad gäller inte minst det kurdiska språket.

Men nu befinner sig denna i ett kritiskt skede när olika kurdiska röster kritiserar Ankara för att inte på ett eller annat sätt ingripa i Syrien och då inte minst i Kobani.

Den absoluta huvuddelen av stadens ca 150.000 invånare har redan flytt till Turkiet, men kurdiska soldater försvarar den fortfarande mot ISIL:s angrepp med visst stöd av amerikanska flyginsatser.

Och under det senaste dygnet har detta stöd kompletterats med olika konkreta leveranser och förstärkningar via turkiskt territorium.

Företrädare för regeringen säger att man siktar på att kunna föra den kurdiska fredsprocessen i hamn innan det parlamentsval som planeras till juni nästa år.

Och den ambitionen finns det all anledning att ge stöd.

Skepsis saknas dock inte.

Det finns åtskilliga som säger att Erdogan gör detta huvudsakligen av valtaktiska skäl, även om man noterar att det ofta sägs av de som aldrig visat något intresse över huvud taget för någon kurdisk fredsprocess.

En avgörande fråga är självfallet hur Turkiet skall förhålla sig till de kurdiska semi-stater som nu växer fram längs dess södra gräns.

Med KRG i norra Irak har man etablerat ett mycket nära och gott samarbete såväl ekonomiskt som politiskt.

Men det är skillnad på det PDK-parti som dominerar politiken i KRG och det PKK-anknytna PYD som helt dominerar de kurdiska delarna av nordligaste Syrien.

Och även om man har fredsprocessen internt i Turkiet är det uppenbart att förhållandet till PYD är mer komplicerat. Och det är att uttrycka saken försiktigt.

På sikt är det uppenbart att Turkiet har ett intresse av stabila förhållanden i dessa områden, och alldeles självklart kommer dessa att domineras och styras av olika kurdiska grupperingar.

Samtidigt har man ett tydligt intresse av att inte rubba existerande gränser i regionen. Och det utgår från att varje sådan process skulle bli utomordentligt både besvärlig och farlig.

Nu lägger jag dessa diskussioner bakom mig för i alla fall de allra närmaste dagarna, även om jag kommer att återvända till dem under hösten.

När jag nu återkommer till Sverige återkommer jag till ett land och en situation där frågan om främmande undervattensverksamhet långt inne i vårt territorium dominerar.

Detta är ju frågor jag har en del bakgrund i och kunskap om, men jag har än så länge avhållit mig från offentliga kommentarer till det som nu sker.

När jag lyssnar på det noggrant avvägda ordval som kommer från försvarets företrädare är det dock tydligt att de är så säkra på sin sak som man kan bli innan man faktiskt har lagt händerna på något.

Och i så fall är det svårt att underskatta allvaret i det som nu sker.

Säkert kommer jag att ha anledning att återkomma till denna fråga under veckan – om inte annat så till viktiga delar av den historiska bakgrunden.

Mot slutet av veckan möts så EU:s stats- och regeringschefer för att också lösa ut viktiga frågor om energi- och klimatpaketet. Det skall bli spännande att se vad det resulterar i.

Innan dess ser jag att statsminister Stefan Löfven nu avlägger besök i Helsingfors, Tallinn, Riga och Vilnius.

Det är så det skall vara, och visar på viktiga prioriteringar från också den nya regeringens sida.

Han kommer att få åtskilliga frågor om kontinuitet eller inte i viktiga delar av den svenska säkerhets- och Europa-politiken.

Och alldeles säkert kommer också utvecklingen i Ukraina att diskuteras.

Till helgen är det ju det viktigt parlamentsval i Ukraina med också en stor mängd internationella och europeiska observatörer på plats.

Och förhoppningen är ju att det kommer att leda till ett resultat so, ger en stark regionregering och en tydlig reformmajoritet.

Att landets ekonomi var i dåligt skick redan innan är ingen hemlighet, men till detta kommer alldeles självklart verkan av konflikten. Det verkar som om ekonomin kommer att drabbas av en nedgång kring 10% detta år.

Det visar vikten av snabb och tydlig samling i den ukrainska politiken så snabbt som möjligt efter detta val.

Den globala och den nära instabiliteten

BODRUM: Årets möte organiserat av några olika tankesmedjor här på den turkiska kusten har haft att diskutera större utmaningar än något av de tidigare möten av detta slag som avhållits.

Över alla diskussioner hänger frågan om vi inte har kommit in i en längre period av global instabilitet, och att denna till betydande del är fokuserad på det europeiska närområdet.

Men det handlar också om, för att använda ett nu populärt intryck, en medioker global ekonomisk utveckling.

Och till detta skall läggas alla de olika effekterna av den accelererande digitala revolutionen.

Självfallet är det situationen i den arabiska världen och de olika konflikterna där som dominerad. Och dessa påverkar ju inte minst Turkiet mer och mer.

Just ligger världens fokus mycket på ISIL och de olika ansträngningarna att bekämpa dess försök att sätta upp ett expanderande kalifat. Men det säger sig självt att det bara är en del av den vidare utmaningen i regionen.

Om ISIL kommer att lyckas i sina ambitioner eller inte återstår att se.

Själv tillhör jag de som tvivlar.

Att bygga stater är inte enkelt, och det är ju faktiskt detta som man bu försöker. Men jag tror samtidigt att det kan ta betydande tid innan vi ser detta misslyckande, och att detta i sig kan komma att öppna dörrarna för nya svåra utmaningar.

Att hålla ihop Irak på ett eller annat sätt är alldeles avgörande.

Oroande just nu är hur det bildas olika shia-milisförband som kastar sig in i kampen mot ISIL.

Men i ett längre perspektiv riskerar detta att leda till att Irak rämnar, och detta kommer påtagligt att spela ISIL eller dess efterträdare i händerna. Och uppskjuta ytterligare det misslyckande som jag tror förr eller senare måste komma.

På lite distans från denna konflikt har vi också en situation i Libyen som inte minst från ett EU-perspektiv är djupt oroande.

Ca 100.000 flyktingar har kommit in i EU från det sönderfallande Libyen bara under detta år.

Oljeproduktionen i Libyen fungerar till betydande del, men inkomsterna distribueras till de olika milisgrupper som sedan manövrerar och strider mot varandra på ett sätt som förstör vad som möjligen finns av en libysk stat.

Och konsekvenserna av detta riskerar att bli allt värre och värre.

I våra diskussioner fanns de som inte såg något alternativ till någon form av ”boots on the ground” om det skall bli möjligt att stabilisera denna viktiga del av Europas omedelbara närområde.

Utanför vårt mötesrum lyser solen frestande över det blåa Medelhavet, men det blir inte mycket tid över för dess frestelser.

I kväll blir det dock lite mer informella middag inne i Bodrum. Men jag misstänker att den kommer att domineras av våra fortsatta diskussioner.

Reflektioner över Asien

SEOUL-ISTANBUL: Det var en dag med en bit mer än elva timmars flygning över Asirn från Seoul hit, och sedan kommer det att bärs vidare från Istanbul ner till Bodrum för helgen där.

Och faktiskt var det klart väder hela vägen under denna dag.

Medan de flyg från Ostasien med destination Helsingfors man då och då tar sveper upp över norra Sibiriens ödemarker har Korean Air i dag tagit mig över Asiens verkliga hjärta.

Vid Tianjin på den kinesiska kusten var trafiken med fartyg till de stora hamnarna imponerande.

Det talas mycket i dessa dagar om hur den kinesiska ekonomin bromsar in från en tillväxttakt kring 10% till någonting som antas ligga kring 7,5%. Och skillnaden är inte obetydligt – det ser vi inte minst på världens råvarumarknader just nu.

Men även detta är en expansion, och jag ser att trafiken från Kinas hamnar ökade med 6% under september. Fartygen jag såg lastade väl till del julhandeln i Europa och Amerika.

Över norra Kina var luftkvaliteten denna dag betydligt bättre än vad som dessvärre ofta är fallet.

Man borde ha kunnat se solen i Beijing i dag.

Och norr om Beijing kunde jag i den klara luften i alla fall blicka ner på den kinesiska muren. Att bygga imponerande infrastruktur har tradition i landet.

Det inre av Kina och av Asien fascinerar i sin storhet och ödslighet. Vi flög strax söder om Mongoliet, och då och då dyker det upp städer och industrier. Vägar och järnvägar har planerats med linjal.

Men i Xinjiang är det de väldiga öknar som en gång Sven Hedin tog sig fram igenom som dominerar. Hans bravader framstår sannerligen inte som mindre när man nu bekvämt från 13.000 meters höjd blickar ner på denna ödslighet.

Snöklädda bergskedjor markerade att vi lade Kina bakom oss och tog oss in över Kazakhstans väldiga och successivt allt plattare land.

Av Aral-sjön finns nu inte mycket kvar. Delar här och där skymtar förbi. Och denna enorma ekologiska katastrof har utvecklats snabbt bara under de senaste åren.

Åtskilliga flygningar fram och tillbaks till Afghanistan har ofta fört mig över den krympande sjön.

Efter timmarna över väldiga Kazakhstan börjar mörkret komma över Kaspiska Havet. När vi flyger in över Dagestan är det fortfarande sol uppe hos oss, men därnere börjar det redan bli mörkt.

Kaukasus snötäckta toppar kontrasterar mot det tilltagande mörkret, och man skymtar ljusen där nere från Tbilisi och Batumi.

Och så bar det vidare över Svarta Havet till landningen alldeles på andra sidan av Bosporen.

Jag är åter i Europa.

Men Asian fascinerat. Och varje besök jag gjort under åren i Korea har förvisso imponerat.

Och denna gång hade jag bättre möjligheter att se utvecklingen när det gäller teknologi, industri och undervisning, och det gavs dessutom rikliga möjligheter med spännande samtal inte minst med företrädare för den mångfasetterade koreanska universitetsvärlden.

Inte sällan kommer frågan om utvecklingen i norr och en möjlig återförening upp.

Härom dagen dök så Kim Jong-un upp igen på några bilder efter den långa bortavaro som ju lett till en flod av spekulationer.

Men på mig ser uppställningen på dessa bilder så spänt arrangerad ut, och leendena så artificiella, att de snarare förstärker bilden av en tilltagande osäkerhet i Nordkorea. Och förutom den slutna gruppen kring ledaren finns det inte en antydan till någon annan levande individ på serien av bilder.

Tydligt är att regimen där vill att Seoul skall lätta på de olika sanktioner som infördes efter torpederingen av det sydkoreanska fartyget i mars sänkningen 2010. Det har varit budskapet också i en del av de överraskande högnivåkontakter som nu ägt rum.

Och på sina håll i Seoul hörs röster som säger att dessa sanktioner inte medfört så mycket mer än att den desperata regimens beroende av Kina blivit än mer desperat.

Dock – och det visas ju nu – har de givit Seoul ett kort att spela.

Sakta håller den totala isoleringen i norr på att brytas. Det är uppenbart att det finns en framväxande grupp som med olika affärer skaffar sig ett något bättre liv, och insmugglade mobiltelefoner i förening med likaledes insmugglade sydkoreanska såpoperor har också sin betydelse.

Fortfarande är ”reformism” ett officiellt skällsord i den politiska vokabulären, men ledningen måste samtidigt inse att systemet förr eller senare riskerar att helt enkelt rämna.

För mig är det en avgörande fråga om systemet går att gradvis reformera enligt t ex kinesisk modell, eller om försök i den riktningen kommer att leda till en okontrollerad utvecklingen som gör att systemet rämnar och regimen kollapsar.

Och jag skulle tro att det är en fråga som än mer intensivt sysselsätter dem i Pyongyang som vägar tänka på framtiden i lite mer systematiska former.

I Seoul är det nu som förr en gradvis, ordnad och i viss utsträckning också förhandlad omvandling i norr som steg för steg leder till någon typ av återförening som man strävar efter.

Men man är inte omedveten om att ett scenario med en kollaps också är tänkbar.

Och en sådan utveckling skulle innebära betydande utmaningar i en lång rad olika avseenden. Massiva flyktingströmmar, kärnvapen och en desperat regimrest är bara några av de frågor man då kommer att ställas inför.

Ekonomiskt skulle bördan inledningsvis vara betydande. För lite mer än ett kvarts sekel sedan var Nordkorea sannolikt rikare än Sydkorea, men nu är det en skillnad på en faktor någonstans mellan tio och 15.

Mitt i en middag med några av IT-entreprenörer frågar en av dem plötsligt mig om hur jag tyckte att man bäst skulle klara av just internet- och teleinfrastrukturen i norr om det blev en snabb förändring.

Frågan om vad som kan hända finns där hela tiden.

Men samtidigt skulle ett förenat Korea på sikt sannolikt bli en allt starkare ekonomisk utmanare.

De säkerhetspolitiska utmaningarna i en sådan situation – landet mellan Japan och Korea – skulle alldeles uppenbart vara betydande. Det tänks åtskilligt också på kärnvapenfrågan i detta perspektiv.

De närmaste dygnen kommer dock till betydande del att ägnas utmaningarna i denna region. Och de är snabbt växande.

Vid motsvarande diskussion för ett år sedan minns jag att vi talade om riskerna för att ett fortsatt krig i Syrien skulle spridas in i Irak och successivt påverka också situationen i Turkiet på ett allvarligt sätt.

Så har det förvisso blivit.

I dag finns det ca 1,6 miljoner flyktingar från detta krig i Turkiet, och bara under några dagar av de inledande striderna runt Kobane tog landet mot lika många flyktingar som hela Europa i övrigt gjort under hela denna konflikt.

Men spänningarna blir allt mer påtagliga.

Den oerhört viktiga kurdiska fredsprocessen hotas. Och ISIL försöker säkert etablera sig direkt också i Turkiet på samma sätt som man gör det i andra länder. Jag såg t ex att några taliban-ledare i Pakistan nu tillhör de som slutit sig till dess svarta fana.

De enkla möjligheterna i politiken finns inte i den situation som uppstått och som ser ut att bli allt värre.

Det var spännande dagar i nordöstra Asien.

Nu blir det några spännande dagar med de allt mer komplicerade perspektiven här.

På World Knowledge Forum

SEOUL: I går kväll avslutade vi arbetet med detta möte med den global internet-kommissionen, och för mig har denna dag i dess helhet tagits upp av olika aktiviteter inom ramen för World Knowledge Summit här.

Det har dock inkluderat diskussioner om nätfriheten och nätpolitiken, som faktiskt är ämnen som tilldrar sig en betydande uppmärksamhet här i Korea.

Det var åtskilliga hundra, huvudsakligen ungdomar, i lokalen när vi diskuterade olika aspekter av detta.

Här i Seoul är vi mitt i ett av världens allra mest uppkopplade samhällen, men bara några kilometer längre norrut möter vi det samhälle i världen som allra effektivast har skärmat sig av från denna utveckling.

Att det är ett tillstånd som inte kan bestå borde vara alldeles uppenbart.

Men diskussionerna har spänt sig över betydlig bredare fält än så – och jag hann också med en session om utveckling av svensk ekonomi och välfärdspolitik i ett längre perspektiv.

Asiens ekonomiska utveckling. Robotisering och framtidens arbetsliv. Geopolitikens återkomst. Relationerna mellan USA och Kina.

Och här finns på konferensen också ett icke obetydligt antal av de främsta analytikerna i världen på områden som dessa.

Djupet och bredden i diskussionerna imponerar.

I morgon förmiddag fortsätter jag här med bl a diskussioner om de globala utmaningarna vad gäller utbildning.

Tidig eftermiddag sätter jag mig dock på ett plan till Istanbul för att påtagligt sent på kvällen i morgon anlända till Bodrum i sydvästra Turkiet.

Där väntar nya perspektiv och nya diskussioner.

Internet i Seoul

SEOUL: En solig och behaglig dag sedan jag landat efter färden genom natten över Asien och hit.

Efter lunch samlade vi ihop de delar av internet-kommissionen som anlänt och gav oss iväg på ety besök hos den koreanska IT-jätten Samsung.

Det var i Suwon söder om Seoul som företaget startade med 36 anställda 1969, och nu arbetar i det område som kallas Digital City 34.000 personer varav 21.000 arbetar med forskning och utveckling och de resterande med ledningen av företagers olika delar.

Det är en imponerande utveckling, som ju i mångt och mycket är en spegel av landets utveckling i stort.

I dag har Korea ett överskott i sin handelsbalans vad gäller IT-produkter av olika slag på 88 miljarder dollar, och det sades oss att enbart Samsung svarar för ca 9% av landets ekonomi.

Att det senaste kvartalsresultatet var lite bekymmersamt är därmed långt mer än bara en av många frågor. Det finns en stolthet över vad som åstadkommits, men också en nervositet inför den kommande utvecklingen.

Korea är ett av de mest IT-beroende samhällena i världen oavsett om man mäter detta i bredband eller i smartphones av olika slag. Här ser man såväl möjligheterna som konfronteras med utmaningarna.

I kväll bjöds det så på middag med olika koreanska företrädare, och i morgon börjar så kommissionens egentliga arbete.

Vi är här i anslutning till det tionde World Knowledge Forum, och det inleds i morgon med anförande av Koreas president Park och med bl a Frankrikes f d president Sarkozy till de inbjudna.

Även jag deltar i inledningen, men det är först på onsdag som jag får möjlighet att mer ordentligt ansluta mig till de många spännande diskussionerna där.

Många diskussioner här under dagen har självfallet handlat om vad som händer eller inte händer norr om den 38:e breddgraden i Nordkorea, men till det tänkte jag återvända efter de ytterligare samtal jag alldeles självklart kommer att ha här i denna viktiga fråga.

I morgon blir det arbetet med Independent Commission on Internet Governance som kommer att vara mitt fokus.

Min vecka till Korea och Turkiet

STOCKHOLM: I dag blev till slut lite tid över att också göra lite rensning i källaren, och det är något som det faktiskt funnits ett rätt påtagligt behov av under de senaste åtta åren eller så.

Och det får ju definitivt föras till den senaste tidens pluskonto.

Annars tar det sin tid att komma i ordning efter regeringsskiftet, men det är ju så det brukar vara. Att planera pass och viseringar inför kommande resor tornar upp sig som ett rätt så betydande problem.

Men problem är som bekant till för att lösas.

I morgon sätter jag mig åter på flygplan för den resa som tidigt måndag morgon för mig till den koreanska huvudstaden Seoul.

Och dit kommer jag ju under en politiskt intressant period såväl vad gäller situationen i Nordkorea som vad gäller relationerna mellan de bägge koreanska staterna.

Luften över halvön verkar vara mer fylld av rykten än normalt. Och det vill inte säga lite.

Det blir säkert åtskilliga samtal om detta under mina dagar i Seoul, men syftet med min resa är framförallt mötet med Independent Commission on Internet Governance där under främst tisdagen.

Vi börjar dock redan på måndag eftermiddag med ett besök på Samsung för att höra hur världen och dess utmaningar ser ut från deras horisont.

När vi hade möte i Stockholm i maj hade vi ett motsvarande besök hos Ericsson i Kista och det var påtagligt värdefullt.

Fokus för våra diskussioner kommer att bli de risker för en ”balkanisering” av nätet som nu finns, och som vi nu senast ser i olika nya försök till ryska regleringar, även om fenomenet är betydligt vidare än så.

Samtidigt pågår i Seoul årliga stora World Knowledge Forum, och för min del blir det under främst onsdagen medverkan även där i ett antal olika diskussioner med främst europeisk och svensk utgångspunkt.

På torsdag tar jag mig så den inte alldeles korta vägen från Seoul till Bodrum nere i det sydvästra hörnet av Turkiet. Förhoppningsvis finns det fortfarande lite sommar kvar där nere vid Medelhavet.

Men jag är dock främst där för olika informella diskussioner om utvecklingen inte minst i den delen av världen under den helg som följer. Och mycket av dramatiken i världen äger ju just nu rum just i dessa regioner.

Kobane är det som dominerar uppmärksamheten i media just nu, men jag oroas också av hur ISIL förefaller att vara framgångsrikt i Anbar-provinsen i Irak. Är de rapporterna riktiga är det utomordentligt oroande.

Det finns förvisso mycket att diskutera och försöka att utvärdera.

I morgon är det så val i Bosnien med allt vad det kan komma att innebära – eller inte kommer att betyda. Till utvecklingen där kommer det at finnas anledning att återkomma.

I Kairo samlas så den stora givarkonferensen för Palestina under inte minst norsk ledning. Om det är för turligt eller ej återstår att se – osäkerheten om utvecklingen vad gäller Israel och Palestina är ju högst påtaglig.

Jag hoppas att de som möts i Kairo inte alldeles glömmer bort utvecklingen i landet självt.

Av Tahrir-revolutionens förhoppningar och drömmar finns i dag intet kvar när landet efter kuppen förra sommaren gått in i en starkt auktoritär fas. Vart denna kommer att leda är svårt att veta – men det finns all anledning att vara orolig.

Mot slute av den kommande veckan är det dags för toppmöte mellan Europa och Asien i Milano.

Det senast s k ASEM-toppmötet var i Vientiane i Laos och blev minnesvärt inte minst genom den mycket skarpa ordväxlingen på hög nivå mellan Japan och Kina. Och den situationen har ju dessvärre inte blivit så mycket bättre sedan dess.

Nu kommer säkert president Putins närvaro att uppmärksammas, och han skall i Milano också möta Ukrainas president Poroshenko. Men hans huvudsyfte med att vara där är självfallet att försöka att försvaga och splittra främst den europeiska fronten mot hans aggression mot Ukraina.

Men intill dess hinner det säkert att hända mycket.

De ryska försöken att trots vapenvilan få kontroll över bl a flyplatsen i Donetsk fortsätter t ex.

I bubblan i Bryssel

BRYSSEL: I går kväll var jag här för diskussioner i samband med att Svenskt Näringsliv firade 40 år av sin närvaro här, och eftersom jag ändå pallrat mig hit stannar jag under delar av denna dag på Friends of Europe årskonferens.

Bryssel är på många sätt en bubbla med sig eget liv, där relationen till debatt och realitet i de olika 28 medlemsstaterna inte alltid är alldeles solklar.

Men det är detta till trots en plats av relevans. Vid frukost på hotellet stötte jag först på Kazakhstans utrikesminister, och hade möjlighet att tala en del med honom, för att därefter omedelbart snubbla på Jordaniens utrikesminister som också var här för olika politiska samtal.

Catherine Ashton lämnade dock i går eftermiddag Bryssel för att bege sig till Kairo för givarkonferensen om Palestina där på lördag under ordförandeskap också av Norge.

Och därefter står på hennes agenda en mycket viktig omgång av förhandlingar i början av nästa vecka i Wien med Iran. Dit kommer i samma viktiga ärende också USA:s John Kerry.

Om vikten av dessa samtal har jag skrivit åtskilliga gånger här, och det finns ingen anledning att upprepa det.

Men jag hann i går i alla fall med att träffa Cecilia Malmström samt ett antal av våra EU-parlamentariker fullt upptagna med den komplicerade processen i Europaparlamentet med att godkänna de nya kommissionärerna.

Dagens diskussioner hör försöker att formulera utmaningarna för EU i det längre perspektivet.

Jag har talat lite om kombinationen av en medioker ekonomisk utveckling, växande geopolitiska utmaningar och en accelererande teknologisk revolution.

Var för sig utvecklingar med konsekvenser – tillsammans ännu mycket mer så.

Medan framförallt Euro-områdets ekonomiska tillväxt i dag inte är mer än i bästa fall en tredjedel av vad den var före 2008, är talen för den amerikanska ekonomin nu högre än vad de var före krisen.

Tillväxtkrisen är självfallet också en sysselsättningskris. Men att se den senare som frikopplad från den förra kommer alldeles självklart att leda fel.

Och tron att man löser denna med ökade underskott i statsfinanserna må ha sina anhängare bland franska socialister och andra, men obefintligt stöd i de högst konkreta erfarenheter vi gjort i de ekonomier i främst norra Europa som lyckats betydligt bättre.

På programmet för EU för 2015 står att fullborda den inre marknaden för energi, att skapa en gemensam digital marknad och att föra de viktiga frihandelsförhandlingarna TTIP med USA i hamn.

Det är en påtagligt tung agenda, men också en agenda av påtaglig betydelse för tillväxt- och därmed också sysselsättningskrisen i Europa.

Och den ligger dessutom påtagligt i Sveriges intresse. Omkring 80% av vår utrikeshandel äger ju rum med den gemensamma europeiska marknaden.

På det mer utrikespolitiska området är det allt mer situationen kring Kobane som är i fokus.

Om denna skrev jag ju rätt utförligt för några dagar sedan, och det jag då skrev gäller i allt väsentligt fortfarande.

Många vill att den turkiska armén skall rycka in i dessa områden i Syrien, men åtskilliga av dessa indirekta uppmaningar kommer från länder som ju knappast själva är beredda till några som helst väpnade insatser i Syrien vare sig det är mot ISIL eller mot Assad.

Och den turkiska inställningen förefaller att vara att man är beredd att delta i en koalition av militära insatser i Syrien under förutsättning att denna koalition riktas mot såväl ISIL som regimen i Damaskus.

Men samtidigt är farorna för massakrer och mord, för att inte tala om ytterligare massiva flyktingströmmar, synnerligen överhängande.

Mot slutet av denna eftermiddag lämnar jag bubblan här för denna gång.

Under de senaste åren har jag ju deltagit i mer än 130 olika ministerrådsmötena med EU huvudsakligen här, men denna gång har jag haft möjlighet att vara lite friare i de olika diskussionerna.

I morgon blir det en dag i Stockholm.

Och på besök kommer bl a Lescek Balzerovic från Polen – av många sedd som fadern till landets imponerande ekonomiska utveckling.

I morgon till Bryssel

STOCKHOLM: Samtidigt som riksdagen har sin första partiledardebatt för denna mandatperiod, och Fredrik Reinfeldt sin allra sista, beger jag mig till Bryssel för olika möten och diskussioner där.

Anledningen är främst att de bett mig tala i samband med att Svenskt Näringsliv högtidlighåller 40 år av sin närvaro i denna europeiska politiska metropol, och därmed är det ju naturligt att fokus på det arrangemanget nog snarare kommer att ligga på de ekonomiska utmaningarna de kommande åren.

Sådana kommer inte att saknas.

IMF-chefen Christine Lagarde har ju inför de förestående IMF- och Världsbanksmötena i Washington sagt att vi ekonomiskt står inför en ”medioker tid”.

Och inte minst handlar det då om att man nu justerar ner prognosen för den europeiska ekonomin ytterligare.

Även de mest optimistiska bedömningarna för de närmaste åren kommer ju inte ens halvägs upp till de inte alltför imponerande siffrorna före 2008, och alldeles säkert kommer man att hamna på siffror väl under hälften av vad den amerikanska ekonomin kommer att uppvisa.

Det som kan åstadkommas för att rätta till detta på EU-nivå överdrivs inte sällan. Det talas om det ena eller det andra ”paketet” på sätt som för minnen till hur det lät förr i Sverige.

Ansvaret för ekonomisk reformpolitik – eller frånvaron av en sådan – är ju i allt väsentligt nationellt.

Men två saker för EU tror jag skulle ha stor betydelse.

Dels handelsavtalet TTIP med USA och dels förverkligandet av den omtalade digitala inre marknaden.

Jag skulle tro att vi kommer att tala en del om de två frågorna i morgon.

Och alldeles säkert kommer vi att göra det också på årskonferensen med Friends of Europe dagen därpå som jag skall delta i åtminstone betydande delar av.

Den brukar ge en bra bild av den rådande visheten i de talande och tänkande kretsarna i staden, och det är ju inte alldeles utan sitt värde.

Lite kontakter om utrikespolitiken blir det alldeles självklart också när jag nu ändå är där, även om jag nog missar just den utrikes- och säkerhetspolitiska delen av Friends of Europe-konferensen.

Men på torsdag kväll skall jag i alla fall vara tillbaka här i Stockholm. På fredag väntar nya diskussioner och besök.

Betydelsen av Kobane

STOCKHOLM: Även om svensk diskussion just nu handlar om annat har nog även vi anledning att något fästa blicken vid den tidigare närmast okända staden Kobane i allra nordligaste Syrien.

Vad som händer här kan mycket väl omdefiniera regionens olika konflikter. Taktiska strider runt Kobane kan få vitt gående strategiska konsekvenser.

USA och ett andra länder har inlett en offensiv från luften mot ISIL, men i sedvanlig ordning finns det en tendens att övervärdera vad som kan åstadkommas med enbart attacker från luften.

Afghanistan kan ses som ett bra exempel på det, och Israel lärde sig bittert läxan i Libanon.

Det är sannolikt att dessa attacker påtagligt negativt kan påverka ISIL:s förmåga att bygga sitt s k kalifat till någonting som kunde likna en fungerande stat. Infrastruktur och inte minst ekonomiska tillgångar, t ex produktion av olja, kan i mycket hög grad slås ut.

Men att på ett avgörande sätt taktiskt påverka komplicerade strider på marken, och inte minst när de rör sig in i bebyggda områden, är betydligt mycket svårare.

Kobane tillhör de kurdiska områden som kontrolleras av den PYD-organisation som har ett nära band med terroriststämplade PKK i Turkiet självt.

Även om fredssamtalen mellan den turkiska staten och PKK gjort mycket betydande framsteg är det självfallet en komplicerande faktor. Att denna PKK nu kräven en turkisk intervention som en del av dessa fredssamtal är en annan.

Till dessa komplicerande faktorer skall ju också läggas att PYD haft en relation med regimen i Damaskus som knappast kan betecknas som oppositionell.

När PYD under ett tidigt skede av inbördeskriget i Syrien tog över kontrollen över dessa områden skedde det av allt att döma i samförstånd med president Assad, och sedan dess har ju PYD:s styrkor också varit engagerade i strider med den syriska oppositionen och i synnerhet dess Free Syrian Army.

Och om bilden skall kompliceras ytterligare kan ju sägas att relationerna mellan PYD i Syrien och den självstyrande kurdiska regionen KRG i norra Irak är synnerligen långt från hjärtlig.

Just nu är situationen dock att ISIL är mitt inne i en offensiv för att ta Kobane, och att inte minst kurder i Turkiet, men också på andra håll, tydligt kräver att den turkiska armén skall gå in över gränsen till Syrien och slå tillbaka ISIL och dess styrkor.

Utan att känna situationen i detalj är det sannolikt att man har den militära förmågan att faktiskt göra det.

Men bortsett från detta skulle se ut i förhållande till folkrätten skulle detta medföra en omedelbgar konflikt mellan uppenbart Turkiet och ISIL och möjligen också Turkiet och regimen i Damaskus.

Och skulle någon av dessa konflikter leda till attacker in i Turkiet – vilket ju är långtr ifrån osannolikt – är det mycket sannolikt att Turkiet skulle åberopa sitt medlemskap i Nato och begära också militär hjälp.

Utan att veta skulle jag tro att Turkiet skulle vara berett att gå in i Kobane om man var säker på att få denna hjälp, men att den hjälp man främst skulle begära är att USA och andra länder utvidgade sin flygoffensiv i Syrien från att bara vara riktad mot ISIL till att riktas också mot regimen i Damaskus.

Det har ju varit ett turkiskt önskemål sedan länge.

Om entusiasmen för detta i Vita Huset är så omfattande är väl i hög grad tveksamt. President Obama är en mycket försiktig general. Men det är inte svårt att se en situation där utvecklingen i alla fall glider iväg åt det hållet.

I Ankara finns nog, trots detta, en viss farhåga för att också en mer begränsad turkisk intervention i Kobane skulle leda vidare. Om man kan säkra Kobane, varför kan man då inte säkra större områden inne i Syrien?

Men ju längre man går desto större är risken att man dras in i en vidare konflikt inte främst mot regimen i Damaskus utan mot olika fundamentalistiska grupper, och att denna konflikt också sprider sig in i Turkiet självt.

På Aljazeera ser jag bilder av bomber som slår ner i utkanten av Kobane. Och kurder som demonstrerar för att den turkiska armén skall intervenera.

Men det handlar nu om frågor som är mycket större.

Inte min uppgift

STOCKHOLM: Olika journalister har sökt kontakt med mig för att få mina bedömningar av konsekvenserna av den nya regeringens avsikt att erkänna och upprätta fulla diplomatiska förbindelser med Palestina.

Förvisso är detta ett steg med betydande implikationer, men jag har sagt att jag i största allmänhet inte ser det som min uppgift nu att offentligt kommentera eller rescensera den nya regeringens utrikespolitik eller min efterträdare i det ena eller det andra avseendet.

I den mån det skall ske så ankommer detta självfallet i första hand på allianspartiernas företrädare i riksdagen.

Och vad gäller själva sakfrågan kan den som till äventyrs är intresserad säkert hitta vad jag sagt i riksdagens protokoll.

Frågan har ju varit på bordet tidigare, om man uttrycker saken så.

Bekymrade perspektiv i Visby

VISBY: Prognosen talade om regn, men det har blivit en vacker helg här i Visby med spännande diskussioner, Visby-dagen med alla aktiviteter i går och Gripen-flygplan svepande förbi på sina uppdrag över spända Östersjön.

Det var bra länge sedan dessa s k Visby-konferensen i regi av Jarl Hjalmarsson-stiftelsen arrangerades för första gången, men fokus i diskussionerna har alltid varit i huvudsak detsamma – säkerhet och utveckling inte bara i Östersjö-området utan i det vidare östliga Europa.

Så här har nu samlats bedömare och aktörer från Moskva, Kiev, Tbilisi, Vilnius, Warsawa, Tallinn, Bryssel och Washington för några dygn av diskussioner om de utmaningar vi står inför.

Och det är ju ett i grunden förändrat läge sedan många av oss sågs här i Visby för motsvarande diskussion för ett år sedan.

Inte ens den dystraste profet kunde då förutse att Putin skulle slå in på den politik gentemot Ukraina som vi sett sedan dess.

Nu kom mycket av diskussionen här alldeles självklart att handla om detta.

Djup oro för den ekonomiska situationen i Ukraina som förvärrats mycket tydligt under de allra senaste månaderna, och lite olika meningar om hur den politiska situationen skulle utvecklas efter valet den 26 oktober.

Men dysterheten var, åtminstone i det lite längre perspektivet, nästan ännu större när der gäller Ryssland.

Dess statsbudget för 2015 beskrevs av sakkunniga i termer av en krigsbudget och det samtidigt som vi kommer att se en väsentligt svagare ekonomisk utveckling i landet under kommande år.

Sanktionerna är då bara en mindre del av orsakerna till detta – frånvaron av modernisering och öppning i förening med utvecklingen på energimarknaderna är de dominerande.

Hur detta kommer att påverka politiken fanns det olika meningar om.

Men de flesta möjligheter som lades på bordet i våra diskussioner var av den arten att de kommer att leda till nya bekymmer.

Självklart talades det åtskilligt om den ekonomiska och politiska situationen i EU också.

Hur den nya uppsättningen av personer i institutionerna i Bryssel kommer att agera i den mer utmanande situation vi nu befinner oss i kommer att bli av största betydelse.

Öster om Gotland var det i går val i Lettland. Och när resultaten nu kommer in förefaller förutsättningarna goda för att den sittande koalitionen kommer att fortsätta vid makten i Riga.

Och det har sin speciella betydelse också i ljuset av det kommande EU-ordförandeskapet.

I dag är det så parlamentsval i Bulgarien och dessutom presidentval i Brasilien. Bägge resultaten blir viktiga.

Nu återvänder jag dock till Stockholm för att spendera de närmaste dagarna där. Det är ju en del som måste ställas i ordning i den nya situationen.

I mitten av veckan blir det dock en utflykt till Bryssel.

Ny regering – och nu till Visby

STOCKHOLM: Så har då Sveriges nya regering tillträtt, och jag har gratulerat min efterträdare Margot Wallström såväl offentligt som privat på det sätt som är en självklarhet.

Regeringens politik skall och kommer säkert att kommenteras av andra. Jag ser inte det som min uppgift.

En viss synpunkt på organisationen av regeringens arbete kan man dock tillåtas att ha.

På två punkter av betydelse från min tidigare utgångspunkt väljer man nu att organisera om regeringen och regeringskansliet.

Den ena är att EU-frågorna flyttas från statsrådsberedningen till utrikesdepartementet.

Möjligen har detta sin bakgrund i att Margot Wallström ju har en betydande erfarenhet av just EU-frågorna, och det är förvisso en faktor som inte skall försummas.

Men annars är EU-politiken numera knappast utrikespolitik – om man undantar den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken liksom utvidgningsfrågorna.

En mycket betydande del av EU-politiken har en tydligare förankring i dels finansdepartementet och dels alldeles självklart statsrådsberedningen med dess mer övergripande ansvar för alla frågor i regeringens arbete. Det är naturligare att se EU-frågorna som inrikespolitikens europeiska förlängning snarare än som klassisk utrikespolitik.

Men detta hindrar inte att den modell man nu valt är en modell som tillämpas också i vissa andra länder. På sikt tror jag dock att den är utgående – numera har EU-samarbetet sådan tyngd och bredd att det krävs en lite annan syn.

Den andra frågan är nu handelspolitiken som förs över till näringsdepartemetet.

Självfallet kan det finnas skäl även för detta, men nackdelen är att vi inte längre har någon separat minister för utrikeshandel som dels kan hålla Sveriges fana för en fri och öppen världshandel högt och dels på hög nivå kan främja svensk handel och öppna dörrar runt om i världen.

Att de nordiska frågorna nu förflyttas från utrikesdepartementet till statsrådsberedningen kan däremot vara naturligt – och det av ungefär samma skäl som det finns anledning för att sätta ett frågetecken för förflyttningen av EU-politiken i motsatt riktning.

Varje regering organiserar sitt kansli på det sätt den tycker är bäst för att uppnå de politiska mål man satt, och det är självklart så att det är dessa snarare än detaljerna i regeringskansliets organisation som är det avgörande.

Själv ger jag mig i kväll iväg till Visby och den årliga konferens som Jarl Hjalmarsson-stiftelsen alltid har där vid denna årstid. Sommaren är bakom oss, och det brukar vila ett behagligt lugn över den vackra staden mitt i Östersjön.

Det blir perspektiv och politik i det östliga Europa i allmänhet och Ryssland i synnerhet som kommer att vara i centrum för helgens diskussioner där. Inte minst blir det ett spännande deltagande från Ryssland självt.

Helgen blir också en helg av viktiga europeiska val som det kommer att finnas all anledning att följa.

Först är det val i morgon i Lettland, och det säger sig självt att det blir viktigt. Kommer krisen i öster att leda till större förändringar i det lettiska politiska landskapet?

Valet har ju också sin betydelse mot bakgrund av att Lettland vid årsskiftet övertar ordförandeskapet i EU från Italien, och bl a kommer att stå som värd för det nya toppmötet med EU och det Östliga Partnerskapet i Riga kommande vår.

På söndag är det så val i Bosnien, och här är frågan om de oroligheter vi såg främst i den s k Federationen i början av detta år kommer att leda till att de ekonomiska och sociala utmaningarna prioriteras högre än de mer nationella motsättningar som annars alltför lätt dominerar.

Och i den delen av Europa blir det på söndag också val i Bulgarien, där ett regeringsskifte nu framstår som mycket sannolikt.

Allians för framtiden

STOCKHOLM: Så har vi då klarat av det sista sammanträdet med alliansregeringen för den här gången, och snart är det iväg till riksdagen för att vara närvarande där i samband med att votering sker om det redan två gånger bordlagda förslaget till ny statsminister.

Det är så det fungerar.

Flyttlådorna har min del redan gått från Arvfurstens Palats.

Jag flyttar nu till lite mindre ståtliga lokaler.

Dels kommer jag att ha ett rum i riksdagen i egenskap av gammal partiledare och statsminister, och det ger ju en närhet till det politiska skeendet i olika avseenden.

Och dels har jag hyrt två rum som kontor på annan plats för attfå ordning på papper och annat och organisera min verksamhet.

Jag återgår till det jag var före oktober 2006 – en fri företagare i fred och framtid, som jag brukade formulera det då.

Det skall inte döljas att delar av regeringen i dag på morgonen var något lite märkt av den avslutningsfest vi hade i går kväll och en bra bit in över natten med alliansens alla politiska medarbetare i regeringskansliet.

Där formades alliansen för framtiden!

Vi var ett antal som var med och mindes motsvarande fest efter regeringsskiftet 1994.

Den natten slutade i Estonia-katastrofens oerhörda tragedi, och estade sig som sådan fast i minnet hos alla oss som var med.

Men det var också en fest som ytterligare förstärkte både personliga och politiska band.

Så är det också nu.

Allianspartierna lämnar i god och demokratisk ordning över regeringsmakten, men gör det med en tillförsikt om den egna politiken som ju snarast stärks av det som nu kommer ut om olika rödgröna kompromisser som i många fall tvingas acceptera vad de tidigare kritiserat och varit mot.

I morgon tillträder en ny utrikesminister, och sätter mig ner bakom skrivbordet här. Vederbörande kommer att mötas av en hälsning med genuina välgångsönskningar från mig.

Och jag kommer inte att se det som min uppgift att i detalj kommentera den politik som den nya regeringen kommer att föra på dessa områden.

Däremot kommer denna blogg alldeles självklart att fortsätta. Och utan att säga att jag varit ålagd några alltför kvävande diplomatiska hänsynstaganden under de gångna åren kanske utrymmet för mina kommentarer om framför allt olika aspekter av det internationella skeendet att vidgas.

Närmast på mitt program i mitt nygamla liv står en informell säkerhetspolitisk konferens i Visby under helgen. Den brukar vara både trevlig och givande.