Om Odessa och vete, dubbel inrikespolitik och Taiwan, NPT-konferens och strategiska kärnvapen framöver.

VID MEDELHAVET: Fortfarande sommar – och i det sydligare Europa är det egentligen först nu som sommaren börjar.

I hamnarna i och kring Odessa ligger tio fartyg lastade med vete och väntar på att överenskommelsen i Istanbul skall göra det möjligt för dem att lämna.

Men än är det oklart när det kan ske. Om några dagar – så har det sagts under ett antal dagar.

Längre österut fortsätter de ukrainska förberedelserna för att försöka att återta områdena väster om Dnjepr. Den ena bron över den mäktiga floden efter den andra görs obrukbar. De ryska styrkorna försöker att kompensera med pontonbroar och färjor.

Men veckan som går förstärker intrycket av att trycket verkar att ha gått ur mycket av den ryska offensiven. Inifrån Ryssland kommer fortsatta rapporter om hur man försöker att rekrytera i stort sett vem som helst till nya förband, och det är ett tecken så gott som något på att det börjar bli tunt med mer kvalificerade förband att sätta in.

Och ser man tillbaka på de senaste månaderna är det påfallande hur mycket rotation det varit när det gäller de ryska kommendanterna för olika delar av invasionen. Också det talar sitt tydliga språk.

Men någonting förbereder man säkert. Kanske en ny offensiv mot Kharkiv? Och oroande är ju ett antal robotangrepp den senaste veckan mot Kiev-området.

Annars förskjuts nog åtskilligt av global uppmärksamhet den kommande veckan till Asien och det amerikanska representanthusets talmans Nancy Pelosi resa till olika länder i Ostasien.

Kommer hon att besöka Taiwan eller inte? I så fall blir det den högst rankade besökaren från USA på ett kvarts sekel. Kinas president Xi Jinping har i ett telefonsamtal med Joe Biden varnat för att ”leka med elden”, och denne har heller knappast demonstrerat någon entusiasm över resan.

Situationen är besvärlig. Landar hon i Taipei kan det uppfattas som en eskalation, och i ett sannolikt rätt besvärligt inrikespolitiskt läge kan Xi Jinping kanske inte ha något alternativ till någon reaktion. Landar hon inte i Taipei kommer det att uppfattas som om man gett efter för det hotfulla språket från Peking.

Bakgrunden till resan ligger främst i amerikansk inrikespolitik.

Pelosi kommer med all sannolikhet att förlora sin talmansposition efter kongressvalen senare i höst, och är angelägen om att göra ett avtryck i viktiga frågor innan dess. Och president Biden kan – också med dessa val i åtanke – knappast låta sig framställas som svag i förhållande till Kina.

I Kina är det alldeles tydligt att ekonomin går sämre och att den valda strategin mot covid också fungerar allt sämre, och detta samtidigt som spelet inför höstens viktiga partikongress sannolikt dominerar åtskilligt av det interna spelet.

Det vore underligt om det inte i detta läge fanns de som satte frågetecken för delar av Xi Jinpings politik.

I USA har dock Biden i veckan som gick fått igenom sitt stora paket för att lyfta landet teknologiskt inte minst när det gäller utveckling och tillverkning av halvledare. Inte mindre än ca 55 miljarder dollar går till halvledarindustrin, och till det skall läggas ytterligare ca 170 miljarder dollar som går till forskning och utveckling av olika kritiska högteknologier.

Allt handlar om konkurrensen med Kina. Under veckan rapporterades dock att det förefaller som om Kina lyckats utveckla och tillverka halvledare på nivån 7 nanometer, vilket är någonting som hitintills bara Taiwan och Sydkorea förmått.

Var Europa finns i denna tävlan är en annan fråga. Vi ligger tydligt efter också de ambitioner som EU självt satt upp när det gäller satsningar på forskning och utveckling.

I morgon inleds i New York den s k översynskonferens om det viktiga NPT-fördraget mot spridning av kärnvapen som hålls vart femte år.

Några framsteg av betydelse är knappast att vänta, men konferensen sätter dock ljuset på viktiga frågeställningar.

Försöken att återuppliva det nukleära avtalet med Iran håller sakta på att rinna ut i sanden, och ut detta kommer självfallet ingenting gått att komma. Tvärt om.

Vad som kommer att hända med samtalen om s k strategisk stabilitet mellan USA och Ryssland, och framtiden för det viktiga avtal om begränsning av strategiska kärnvapen som löper ut om fyra år, förefaller att vara helt uppe i luften.

Dessa vapen har ju reducerats med 80-90% i bägge länderna sedan det kalla krigets dagar, men mycket i de avtal som fortfarande gäller och som reglerar detta håller på att undermineras av såväl den politiska som den teknologiska utvecklingen.

Konkurrensen i rymden, och förmågor till cyberoperationer, påverkar situationen allt mer.

Ryssland är mitt uppe i ett skede av betydande modernisering av sina strategiska kärnvapenstyrkor, och USA närmar sig ett motsvarande mycket betydande skede. Riskerna för stabiliteten kan komma att öka.

Och än mer oroande är kanske frågetecknen kring vart Kina är på väg.

Under senare år har man byggt ett mycket stort antal silos sannolikt avsedda för interkontinentala robotar i avlägsna delar av Kina, och skulle avsikten vara att faktiskt fylla dessa med robotar med kärnvapenstridsspetsar äventyras fundamentalt hela det ramverk av strategisk stabilitet som byggs upp mellan främst Washington och Moskva under mer än ett halvt århundrade.

Om detta kommer att diskuteras i New York är väl högst osäkert, men möjligen kan mer analytiskt inriktade observatörer fästa uppmärksamheten på dessa starkt oroande utvecklingar.

Om dramat i Italien, osäkerheter kring Odessa-avtalet och lite annat.

VID MEDELHAVET: Sommaren har nu börjat sänka sig ner på allvar över den europeiska politiken, med oro för torka och bränder, och politiskt tumult i Italien som tydliga undantag.

Om den förra kan väl bara sägas att den i förening med behovet att frigöra sig från beroende av rysk energi kommer att ge energipolitiken en än starkare tyngd i den europeiska politiken under de närmaste åren.

Om det senare skall först sägas att sammanbrottet för Draghi-regeringen i Italien kommer vid en minst sagt oläglig tidpunkt. Hans reformpaket har nått en bit men inte hela vägen fram, det råder krig i Europa och inflation och höjda räntor bidrar till att också skapa en ny ekonomisk och finansiell osäkerhet.

Men sammanbrottet kom i en serie av händelser som utlöstes av populistiska Femstjärne-rörelsens oro över dramatiskt fallande stöd och ty följande behov av att profilera sig med olika starkt populistiska ekonomiska krav.

En regering utan dem hade möjligen kunnat fungera, men i stället satte tydligen nervositeten in hos Berlusconi-partiet Forza Italia och dess partner högerpopulistiska Lega. De fruktade plötsligt att än mer högerorienterade Italiens Bröder – som stod utanför regeringen – skulle kunna skära pipor i vassen och beslöt av fruktan för detta att lämna regeringen.

Och därmed var det slut på en regering som ju under en period gett Italien både ekonomisk trovärdighet och internationell position. Kortsiktigt politiskt manövrerande segrade över långsiktigt politiskt ansvarstagande.

Nu stundar val 25 september och vad som stundar därefter är i alla fall delvis skrivit i stjärnorna.

En valrörelse i en tid av ökad politisk och ekonomisk osäkerhet kommer med all sannolikhet att leda till kaskader av mer eller mindre populistiska överbud, och frågan är om det efter valet går att ge landet en regering som sedan håller tillbaka dessa.

Med en statsskuld kring 150% är EU:s tredje största ekonomi i ett skört tillstånd, och hade förvisso behövt ytterligare en period av målmedvetna strukturreformer för att mer långsiktigt komma på fötterna.

Till detta kommer självfallet också en utrikespolitisk osäkerhet. Italien under Mario Draghi har haft en tydlig linje kring Ryssland och Ukraina, och Draghi var tydligt pådrivande när det gällde EU-beslutet att ge Ukraina ställningen som kandidatland.

Men Lega-ledaren Salvini har glatt uppträtt med T-shirt med Vladimir Putin på bröstet både på Röda Torget och i Europaparlamentet. Det finns dessutom allvarliga anklagelser om att hans parti tidigare dessutom tagit emot finansiering av Kreml.

Så det finns all anledning till viss oro. Att i slutändan Italien alltför mycket skulle kunna avvika från EU:s och USA:s linje är dock trots allt inte särskilt sannolikt.

På slagfälten i östligare Europa har utvecklingen den gångna veckan nog marginellt gått mer Ukrainas än Rysslands väg.

Det långskjutande raketartilleri Ukraina fått av USA har fortsatt att komplicera de ryska stridskrafternas försörjning, och kanske ser man också tecken på att en ukrainska offensiv ner mot Dnjepr och Kherson nu börjar att ge resultat.

Den viktigaste utvecklingen var dock den överenskommelse som FN och Turkiet förhandlade fram med Ryssland och Ukraina om att öppna upp Odessa och två ytterligare ukrainska hamnar för export av vete till världen.

Ryssland kände säkert det globala trycket i frågan, och fick dessutom en bekräftelse på att bl a EU:s sanktioner inte omfattar dess export av vete och näringsämnen.

Det är komplicerade arrangemang man kommit fram till, och om det kommer att fungera återstår att se. Redan i går riktades ju en rysk robotattack mot bl a hamnen i Odessa, och efter att först ha förnekat allt har Moskva i dag sagt att de attackerade vad de betraktade som ett militärt mål.

Om detta är förenligt eller oförenligt med avtalet går det dessvärre att ha delade meningar om. Alla dess formuleringar kännetecknas inte av klarhet. Och därmed är det nog alldeles säkert att genomförandet av avtalet kommer att vara kantat av återkommande kriser och konflikter.

Icke desto mindre måste man hoppas att det kan fungera. Inte minst är det viktigt för den nu utomordentligt svaga ukrainska ekonomin med exportinkomster.

Men samtidigt är det alldeles tydligt att Ryssland inte har gett upp sin ambition att erövra även området fram till Odessa. Skulle en ukrainsk offensiv mot Kherson lyckas skjuts dock möjligheterna att verkligen göra det in en högst osäker framtid.

Och då kanske längre fram det arrangemang som nu åstadkommits kan ersättas av att Ukraina självt fullt ut kontrollerar trafiken i sina viktiga hamnar vid Svarta Havet. Det är av avgörande betydelse för landets framtid.

Under de senaste dagarna har jag publicerat dels en kolumn i Washington Post som försöker att svara på frågan om när kriget kan ta slut, dels min månadskrönika för Project Syndicate, som jag sedan sett återpublicerad i Seoul, Canberra och Abu Dhabi, som rör de grundläggande principer för det internationella systemet som den ryska aggressionen nu ifrågasätter.

Och dessa finns det ju länkar till på mitt engelska twitter-konto.

Om vad som kommer härnäst i kriget, Biden i Mellersta Östern, möjlig kris i Italien och i alla fall ett framsteg på Balkan.

VID MEDELHAVET: I helgen meddelades från Moskva att den s k operativa pausen i aggressionen mot Ukraina har upphört, och att mer offensiva operationer nu kommer att återupptas.

Den senaste veckan har ju fokus i stället legat på raketanfall mot olika delar av Ukraina, medan de ukrainska stridskrafterna använt sitt nya långskjutande amerikanska raketartilleri för att stundtals med spektakulära resultat förstöra ryska ammunitionsförråd i anslutning till fronten.

Vad som kommer nu återstår att se.

I olika delar av Ryssland rekryteras nu nya förband som med endast rudimentär utbildning uppenbarligen skall sättas in i striderna. Bristande kvalitet skall tydligen kompenseras med ökad kvalitet. En dramatisk ökning av förlusterna förefaller ofrånkomlig, men är då en del av kalkylen.

Och fokus kommer nu sannolikt att ligga på att säkra återstående delar av regionen Donetsk, även om det finns tecken också på ökat tryck på Kharkiv.

Från ukrainsk sida förbereds fortfarande en motoffensiv mot Dnjepr i regionen Kherson, men det myckna talet om detta har samtidigt medfört att det ryska försvaret av området förstärkts.

Med all respekt för områdena i Donbas är detta ett strategiskt viktigare område från såväl ukrainsk som rysk utgångspunkt.

I Istanbul förs samtal om att möjligen kunna öppna upp vissa ukrainska hamnar för export inte minst av vete. Vissa mindre ukrainska hamnar längs Donau kan redan användas efter det att Ryssland förlorat kontrollen över omstridda s k Snake Island.

Olika uppgifter cirkulerar om samtalen i Istanbul. FN har talat om vissa framsteg, men än så länge är ingenting säkert. För åtskilliga länder i världen beroende av att importera livsmedel är frågan självfallet mycket viktig, men för den ukrainska ekonomin är det dessutom självfallet viktigt med inkomsterna från denna export.

I morgon träffas Turkiets Erdogan och Rysslands Putin i Teheran – det är första gången sedan kriget som Putin lämnar Ryssland – och det skall bli intressant att se om någonting kommer ut ur det mötet i denna fråga.

Den gångna veckan besökte president Biden för första gången Mellersta Östern, och det blev ett påtagligt omdiskuterat besök.

Även om han uttryckligen hävdade motsatsen är det ju tydligt att USA vill nedprioritera sitt engagemang i denna del av världen, men att omständigheterna nu fick honom att åka till Jeddah och träffa den minst sagt kontroversielle kronprinsen MBS visar ju att detta är lättare sagt än gjort.

Första anhalt på redan var dock föga förvånande Israel. Och här ingick också ett besök i Betlehem för ett besök med den palestinska ledningen.

Bortsett från bidrag till ett sjukhus var det där klent med politiken. Trump stängde det palestinska kontoret i Washington och det amerikanska generalkonsulatet i Jerusalem och försökte ge legalitet åt olika illegala israeliska aktioner. Så gott som ingenting av detta har Biden återställt, och det är naturligt att besvikelsen över detta i de palestinska leden var betydande.

Med den israeliska ledningen talade man i sedvanlig ordning mycket om Iran, men om det var någonting nytt i sak är oklart.

Klart är att tiden dessvärre håller på att rinna ut för att återupprätta avtalet med Iran om att begränsa dess nukleära aktiviteter, och därmed ökar risken för att regionen hamnar på en glidbana mot ett nytt krig med allt vad ett sådant kunde innebära.

Hade Biden agerat snabbt i denna fråga efter det att han tog över hade det sannolikt gått att gå avtalet på plats. Nu ledde olika fördröjningarna till nya motsättningar och stötestenar, och dessa har man nu svårt att ta sig förbi.

Vad som åstadkoms på mötena i Jeddah är mindre klart. Några åtaganden om ökad oljeproduktion blev det knappast, och av allt att döma inte så mycket mer heller. MBS såg alldeles självklart mötet med Biden som en rehabilitering, men vad han gjorde för att förtjäna denna är inte alldeles klart.

Det råder sommar i Europa, och i vissa länder är den också i politiskt hänseende osedvanligt het.

I Storbritannien kommer en ny omröstning bland de konservativa parlamentsledamöterna senare i dag att vaska fram de två kandidater till ny partiordförande som sedan går till omröstning bland partimedlemmarna.

Och i Italien är det politisk kris. Populistiska Femstjärnor-partiet har splittrats på frågan om stod till Ukraina, och de som är kvar utmanar nu regeringen Draghi med nya populistiska krav på insatser mot framför allt prisökningar.

Om regeringen överlever detta kommer vi att se när det på onsdag kommer till förtroendeomröstning i parlamentet. Femstjärne-partiet vill under inga omständigheter ha ett nyval eftersom stödet för dem kollapsar, men andra delar av regeringsunderlaget förefaller mer intresserade.

Klart är att en regeringskris och ett nyval i Italien skulle komplicera den samlade europeiska bilden i dagens situation av avgörande både utrikespolitiska och ekonomiska utmaningar. Regeringen Draghi har gett Italien en stabilitet som varit viktig för EU i dess helhet.

Dessa dagar kommer på den mer positiva sidan att se öppningen av förhandlingar om medlemskap i EU med såväl Nordmakedonien som med Albanien efter att en omröstning i parlamentet i Skopje godkände den föreslagna kompromissen med Bulgarien.

Det är alldeles självklart ett positivt steg, men alls inte slutet på detta drama. Inom det närmaste året har Skopje förbundit sig till att göra ändringar i dess författning som det i dag saknas politiskt stöd för.

Så det är dessvärre sannolikt att vi kommer att stå inför en ny kris i frågan lite längre fram, även om denna då inte påverkar de albanska förhandlingarna.

Om mordet i Japan, Bidens resa till Mellersta Östern, Putins avsikter, nya kriser på Balkan och lite annat.

VID MEDELHAVET: Mordet av den f d japanske premiärministern Shinzo Abe i veckan som gick kom att fokusera viss uppmärksamhet på Japans roll och betydelse i den asiatiska utvecklingen.

Som premiärminister gav Shinzo Abe sitt land ett ansikte och en roll på den vidare globala arenan som man tidigare inte haft. Han var förvisso en nationalist, men övertygad om att det måste byggas starkare samarbeten också i hans del av världen, och att det krävde ett mer aktivt Japan än tidigare.

Därmed blev hans roll viktig både när det gällde att bryta mark för det stora handelsavtal som då hette TPP men som efter det att USA inte kunde komma med blivit CPTPP, som för att lägga grunden för det s k Quad-samarbete där inte minst relationen mellan Japan och Indien är betydelsefull.

Vilken effekt mordet kommer att få på det japanska samhället återstår att se. Kortsiktigt är det väl sannolikt att det kommer att stärka det regerande LDP-partiet, där ju premiärminister Kishida i många och mycket är en lärjunge till just Shinzo Abe.

På lite närmare håll kommer president Biden på onsdag att inleda sin första resa till Mellersta Östern, där det inledande besöket i Israel och på Västbanken kanske blir lite mindre problematiskt, men där förtjusningen över ett oundvikligt handslag med den saudiske kronprinsen MBS i Jeddah är ytterligt begränsad.

Biden-administrationen har ju varit tydlig med att ansvaret för det bestialiska mordet på journalisten Khasoggi på det saudiska generalkonsulatet i Istanbul ligger på MBS, och därmed har han också sedan han tillträdde undvikit varje direkt kontakt med denne.

Men att han nu ger sig iväg till Saudiarabien har måhända mindre med försök att förlänga vapenvilan i det krig i Jemen som ju just MBS kastade in Saudiarabien i 2015, eller med att i största allmänhet bygga bättre samarbeten i regionen i dess helhet, än med att försöka få landet att skruva upp oljeproduktionen ytterligare en bit för att försöka att pressa ner de höga priserna.

Om det kommer att lyckas återstår att se. Experter säger att i denna globala energikris arbetar alla oljeproducenter, också Saudiarabien, med mycket små marginaler, och därmed är möjligheterna begränsade eller i alla fall kortvariga.

Men att sänkta oljepriser skulle vara välkomna är tveklöst. För Biden handlar det kanske främst om mellanvalen i november, men i ett bredare perspektiv skadar det ju inte om flödet av valuta in i Kremls krigskassor kunde dämpas något.

Regionen har förvisso sina utmaningar. Kan Jemen gå från en vapenvila till någon form av politisk process? Finns det fortfarande något hopp kvar för det nukleära avtalet med Iran, och vad skulle hända om det kollapsar? Kommer det israeliska nyvalet i november att leda till att Netanyahu återkommer som premiärminister med den skärpta polarisering detta ofrånkomligen kommer att leda till?

Listan kunde göras längre. Tragedin i Syrien har inget slut. Situationen i Libanon är ytterligt allvarlig. I Libyen ser vi nya motsättningar.

I ett försvar för sin resa säger president Biden att det är första gången på mycket länge som en amerikansk president reser till regionen utan att samtidigt amerikansk trupp är i strid någonstans där, och ser detta som ett tecken på försiktig stabilisering.

Måhända. Men det saknas inte brännbart material. Tydligt är dock att Biden vill att hans resa skall ses som en del i en långsiktig amerikansk politik att reducera sitt direkta engagemang i regionen. Det har man, med tämligen begränsad framgång, försökt förr.

Än närmare oss fortsätter det ryska kriget i Ukraina. De direkta operationerna förefaller att ha gått in i en lugnare fas, men ryska flyg- och robotangrepp fortsätter, och tecken tyder på att man försöker att mobilisera förstärkningar för den ryska armén för senare förnyade offensiver.

På sina håll i den ryska retoriken talas fortfarande om Donbas, men när president Putin framträdde med ett anförande för viktigare ledamöter i duman i veckan var det en president med mycket bestämda och mycket vidare ambitioner som talade.

Nu var det inte bara en ny ordning i vad han ser som gamla ryska territorier det handlade om, och inte heller bara en ny ordning när det gäller säkerhet i Europa, utan en ny världsordning där framför allt den amerikanska makten och dess inflytande nu skall pressas tillbaka.

Och denna kamp – en strid om världen – står vi enligt president Putin nu bara i början av.

Med viss distans kan man väl säga att han i detta inte har helt fel. Skulle hans krig för att kuva Ukraina lyckas skulle det förvisso innebära att en global ordning där förvisso USA varit och är den mest betydande makten pressas tillbaka eller går under.

Att det blir en ordning där internationell lag och hävdvunna principer för det internationella umgänget ställs åt sidan, och där värderingar som är våra får väsentligt mindre utrymme, är dessvärre uppenbart.

Finlands och Sveriges beslut att söka medlemskap i Nato skall ses också i detta bredare perspektiv. Det handlar inte bara om i och för sig viktiga försvarsdispositioner i det nordeuropeiska området, utan om att gemensamt möta en utmaning mot vår mer eller mindre globala mer eller mindre ordning.

Och Putins uttalande i veckan har visat hur viktigt det är. Donbas tror jag han bekymrar sig mycket föga för. Om detta krig skulle sluta bara med att han lägger under sig Donbas skulle mycket lite vara vunnet från hans utgångspunkt. Putins ambitioner är betydligare mycket vidare och farligare.

På Balkan ser situationen i Nordmakedonien tilltagande bekymmersam ut.

I detta område har nationella ambitioner mötts under årtusenden, och det skapar betydande spänningar också i dag. Under lång tid blockerade ju Grekland landets EU- och Nato-process i en dispyt som lite förenklat kan beskrivas som en strid om arvet efter Alexander den Store.

Och när nu denna lösts med att landet ändrar namn blockerar Bulgarien landets EU-process i en dispyt som handlar om nationella identiteter och historia, men som saknar varje bäring på dagens problem och utmaningar.

I Sofia räknas framtiden för den regering som dock försökt finna en lösning snarast i timmar och dagar, och i Skopje är protesterna våldsamma mot vad man uppfattar som alltför långt gående krav i ett kompromissförslag som Frankrike försökt att arbeta fram.

Här finns fortfarande en smal möjlighet till framsteg, men också betydande möjligheter för att det hela faller samman i fördjupade motsättningar.

Till de gångna veckans begivenheter hör ju också att Boris Johnson tvingades utannonsera sin avgång efter det att ett 50-tal ministrar och politiskt tillsatt inom ett dygn hade hoppat av hans regering. Han saknade praktiska möjligheter att fortsätta.

Jag kommer sannerligen inte att sakna denna djupt oseriösa gestalt. Vad som kommer att komma efter återstår att se, men ingenting annat än en förbättring torde vara möjligt.

På sikt skapa kanske möjligheten till ett lite bättre klimat mellan London och Bryssel, men det kommer att ta sin tid.

Hur länge Boris Johnson är kvar vet vi ännu inte, och alla kandidater till efterträdare kommer nog att försöka att undvika att riva upp såren efter Brexit.

Att det på sikt måste till en mer konstruktiv relation mellan Bryssel och London är uppenbart, och det inte minst mot bakgrund av Putins krig och avsikter.

Om toppmötena som förändrar Europa, en Nato-process som inte är avslutad och fortsatt brutal rysk offensiv.

VID MEDELHAVET: Efter några dagar i Bryssel med diskussioner framförallt på klassiska Brussels Forum kring serien av toppmöten – EU i Bryssel, G7 i Elmau och Nato i Madrid – har jag nu förflyttat min bas hit ner till Medelhavets strand för ett antal veckor.

På dessa viktiga toppmöten fattades beslut som före den 24 februari i år på intet sätt stod på dagordningen – och nog av de flesta skulle ha betecknats som tänkbara.

Ukraina och Moldavien gavs status som kandidatländer till medlemskap i EU, och Sverige och Finland inbjöds till medlemskap i Nato.

Europas integrationsgeografi och säkerhetsstruktur kommer med dessa beslut att förändras på tämligen avgörande sätt.

Än är vi dock inte där.

Ukrainas process mot medlemskap kommer förvisso att ta betydande tid även under de bästa av omständigheter. Fördelen ligger i de framsteg man redan gjort med det s k DCFTA-avtalet från 2014, men nackdelen ligger sjävklart i den ryska aggressionen och den massiva skada denna tillfogar landet.

Den närmaste stationen kommer redan i slutet av detta år när EU-kommissionen skall rapportera om hur Ukraina genomfört ett antal reformer som formulerades som en förutsättning för det beslut om kandidatlandstatus som nu fattats.

Processen fram till att Nato i Madrid gav ett grönt ljus till den fortsatta Nato-processen för Sverige och Finland var förvisso inte okomplicerad.

Att det till slut blev ett avtal mellan Sverige, Finland och Turkiet var självfallet tillfredställande, men innehållet i detta leder med nödvändighet till en rad frågetecken.

De avgörande nackdelen är dels att det inte förpliktigar Turkiet till någonting alls utöver det första gröna ljus till processen de nu gett och dels att det inbjuder till kontroverser om vad det egentligen är som Sverige och Finland framöver förpliktigat sig till.

Att bekämpa terrorism är en självklarhet, och måhända finns det mer som vi kan ha anledning att hjälpa till med i det avseendet. Att det funnits en viss naivitet också i ledande svenska personers umgänge med vissa organisationer är nog en oundviklig slutsats.

Men problemet är att Turkiet ofta definierar terrorism betydligt mycket vidare och för detta in också i gränslandet till vad vi ser som legitim demokratisk opposition.

Det är nog långt ifrån osannolikt att detta kommer att leda till fortsatta konvulsioner. De mekanismer som vi förpliktigat oss till att sätta upp mellan våra länder kan nog komma att kräva en mycket varsam hantering.

Här kommer nog de avgörande utmaningarna att ligga på den svenska regering som kommer att tillträda efter valet i september. Av detta följer en rad implikationer som jag nu inte skall gå in på, men som i alla fall delvis borde vara uppenbara.

Vad gäller besluten på Nato-toppmötet i övrigt har jag ännu inte hunnit läsa det nya s k strategiska koncept som man till slut enades kring, och jag noterade att det återstår åtskilligt arbete med att konkret leva upp till målet om en påtagligt ökad militär närvaro i de östligaste medlemsländerna.

Borta i öster fortsätter den massiva ryska militära offensiven med såväl bomb- och raketangrepp i olika delar av landet som en koncentration på att vinna terräng i Ukrainas mest östliga delar där den ryska militära överlägsenheten är som störst.

Ryska framsteg har skett, men skall inte övervärderas. Under juni har den ryska offensiven lagt ytterligare ca 0,3% av Ukrainas yta under rysk ockupation – utöver de ca 20% man redan mer eller mindre kontrollerar.

Det är självfallet illa, men skulle man fortsätta offensiven i denna takt skulle det ta ca 22 år att erövra landet i dess helhet.

Många av de ryska raketangreppen sker nu med äldre sovjetiska robotar egentligen avsedda för andra ändamål, och möjligen är detta ett tecken på att man inte vågar tunna ut sina förråd av modernare precisionsvapen ytterligare.

Mycket hänger nu på takten i de fortsatta västliga leveranserna av både försvarsmateriel och finansiella resurser.

När Norges statsminister Jonas Gahr Störe var i Kiev i veckan – snart sagt alla Europas regeringschefer har redan varit på plats – hade han med sig ett påtagligt substantiellt finansiellt paket utöver vad Norge redan gjort i form av militära leveranserna.

Det exemplet manar till efterföljd.

En besvikelse från serien av toppmöten var att inga framsteg gjordes när det gällde att bryta blockaden av hamnarna i Odessa och Ukrainas export av vete och livsmedel till en värld där ökade livsmedelspriser håller på att bli ett allt värre problem.

Såväl FN som Turkiet försöker att föra samtal med Ryssland i frågan, men baserat på tidigare erfarenhet skulle jag säga att förutsättningarna för framsteg är mycket begränsade om inte Moskva vet att västliga nationer är beredda att gå in med egna insatser för att bryta blockaden.

Att detta är betydligt enklare sagt än gjort hindrar inte att en tydlig signal från ledande länder i den frågan hade varit mycket viktig.

Nu är risken dessvärre uppenbar att allt kommer att stå och stampa och att skadan runt om i världen successivt kommer att bli allt värre.