Berlin från Bryssels perspektiv.

BRYSSEL: Det var ett bra tag sedan jag var här i Bryssel, men nu är det i alla fall ett dygn med diskussioner kring den bredare europeiska agendan i samband med ett möte med också olika nordiska näringslivsföreträdare.

Såväl kommissionspresidenten Ursula von der Leyen som Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg står på programmet.

Men mycket denna dag handlar självklart om det tyska valet och dess möjliga konsekvenser.

Det blev en valrörelse som kom att handla om person snarare än politik, och det var detta som gjorde att SPD t o m något kunde förstärka sin historiskt i övrigt svaga position, medan CDU gjorde ett resultatet som inte kan beskrivas som annat än katastrofalt.

SPD:s Olaf Scholtz kunde i allmän tråkighet framstå som pålitlig och kompetent, medan CDU:s Armin Laschet aldrig kom ur effekten av att ha skrattat mitt i den stora översvämningskatastrofen.

För Tyskland blir det nu för första gången på mycket länge nödvändigt med en koalition med tre partiet, och av allt att döma inleds samtal mellan de nödvändiga mindre koalitionspartierna liberala FDP och de Gröna tämligen omgående för att se hur gapet dem emellan kan överbryggas.

Och de samtalen kan bli avgörande. Det är svårt att se en regering där inte de bägge finns med.

Efter valet 2017 gjorde Angela Merkel ett försök med en regering med dem bägge, men FDP hoppade av efter det att man ansåg att hon gav alldeles för mycket till de Gröna, och resultatet blev den s k stora koalition mellan CDU/CSU och SPD sedan dess som egentligen ingen av dem ville ha.

Nu skall det försöka igen. FDP har egentligen ingen möjlighet att hoppa av en gång till, och dess partiledare Lindner gör anspråk på att bli finansminister.

Vad gäller utrikespolitik ligger FDP och de Gröna inte så långt från varandra, med ett mer kritiskt tonläge gentemot såväl Ryssland som Kina, men när det gäller ekonomisk politik och finanspolitik, med konsekvenser för relationen inte minst till Frankrike, är gapet betydligt större.

CDU:s Armin Laschet kommer att försöka att bilda regering, och det är hans enda möjlighet till politisk överlevnad. Men om detta kommer att lyckas är högst osäkert. Han är trots allt valets stora förlorare. Massiva eftergifter till de Gröna torde vara hans enda möjlighet – men utan att upprepa Merkels misstag från 2017.

Det ter sig dock i dagsläget mer sannolikt att det är Olaf Scholz som efter de olika samtalen tar över som förbundskansler, men osvuret är trots detta nog bäst.

När jag lyssnade på de olika partiföreträdarna på tysk TV i går kväll talade alla om att de önskade ett relativt snabbt avgörande, vilket dock ofta formulerades som att man ville se en ny regering på plats före jul. Intill dess sitter Angela Merkel kvar.

I går var det också delstatsval i Mecklenburg-Vorpommern uppe vid Östersjö-kusten och i Berlin, och i bägge fallen var det SPD som gjorde bättre ifrån sig.

Värt att märka i de olika siffror som kommit ut från vallokalundersökningar är att såväl CDU som SPD förefaller att ha svårt att engagera den yngre generationen. De har bägge samma lite äldre profil, medan det är FDP och de Gröna som går klart bättre i de yngre grupperna.

Och värt att notera är självfallet också att de extrema partierna på bägge kanter – AfD till höger och de s k Linke till vänster – går tillbaka i detta val, även om om ju AfD i östra Tyskland är ett starkare parti än CDU.

Detta innebär också att någon möjlighet till en s k rödrödgrön regering inte längre finns, vilket det finns all anledning att vara nöjd över. I valrörelsen ville ju inte Olaf Scholz utesluta detta alternativ.

Men nu går min dag här i Bryssel vidare med en rad olika frågor.

EU står inför stora uppgifter när det gäller såväl den gröna som den digitala omställningen, och till dessa uppgifter kommer så de växande geopolitiska utmaningarna.

Men att man klarat pandemin och vaccin genom gemensamma insatser bättre än USA har stärkt självförtroendet, och det återspeglas också i de senaste större opinionsmätningarna som visar optimism om EU:s framtid.

Till allt detta – och en del annat – får jag anledning att återkomma.

I kväll är jag åter hemma i Stockholm efter ett par veckor av intensivt resande.

Viktiga möten i FN – och besvärligare säkerhetsarkitektur i Europa.

TABIANO CASTELLO: Det blev ett kort uppehåll hemma denna gång, och nu inleds en vecka som för min del kommer att tillbringas här i Italien, i Danmark och i Belgien med olika engagemang.

Annars är detta veckan som åtminstone i vissa avseenden kommer att domineras av den traditionella paraden av anföranden i samband med den nya sessionen av FN:s generalförsamling i New York.

Och detta år infinner sig de olika representanterna för världens länder fysiskt – om än med kraftigt begränsade delegationer.

På tisdag står så president Biden för första gången i FN:s talarstol, och det bör bli ett mer programmatiskt anförande. Tre tyngdpunkter blir alldeles säkert pandemin, klimatfrågan och demokratins ställning i världen, men det blir knappast möjligt att förbigå situationen i Afghanistan med tystnad.

Vilka i övrigt som kommer att göra avtryck i debatten återstår att se. Vare sig Xi Jinping eller Vladimir Putin kommer att finnas på plats.

På onsdag har president Biden sammankallat ett s k högnivåmöte om nya insatser för att bekämpa pandemin, och det har varit åtskillig koordinering med WHO och andra intressenter under de senaste dagarna för att se till att det blir starka och koordinerade budskap som kommer ut ur det mötet.

Målet att få 70% av alla i alla inkomstkategorier vaccinerade inom ett år är självfallet av avgörande betydelse, men det krävs också ökade insatser för testning och analys av prover, liksom det krävs hjälp till de länder som brottas med ett stort antal insjuknande.

Och sedan krävs det att länder faktiskt lever upp till sina åtaganden. Det har lovats friskt när det gäller att dela med sig av överskott av vacciner, men det har än så länge levererats avsevärt mindre.

Därtill kommer självfallet behovet av ekonomiska resurser. Argumentet för detta borde vara tydligt när vi ju ser hur den globala ekonomiska uppgången hackar när den nya delta-varianten slår till på olika ställen. Ingenting säger heller att detta är den sista mer allvarliga variant vi kommer att drabbas av.

Vid sidan av detta möte kommer Storbritanniens Boris Johnson att ha ett högnivåmöte om klimatfrågan. Han står ju värd för COP26 i Glasgow i November, och som det nu ser ut är det långt ifrån säkert att det mötet kommer att bli en framgång.

Dagarna i New York är en viktig möjlighet att öka det internationella trycket på substantiella nationella åtaganden vid mötet i Glasgow.

Dilemmat i den globala situationen just nu är att samtidigt som de geopolitiska spänningarna ökar – inte minst mellan USA och Kina – krävs det ett mer långt gående internationellt samarbete än kanske någonsin tidigare för att hantera såväl den globala hälsa- som den globala klimatutmaningen.

Kommer detta att vara möjligt?

USA:s John Kerry fick tydligen ett lite strävt mottagande i Peking när han var där, och när president Biden ringde Xi Jinping för att möjligen också diskutera visst samarbete ledde det tydligen inte till så mycket.

Det kinesiska budskapet är att det är USA som trappat upp konfrontationen, och att det är upp till USA att trappa ner den för att möjliggöra mer av samarbete.

Det skall bli intressant att se hur president Biden hanterar den balansgången i sitt anförande.

Huruvida Frankrikes president Macro kommer att dyka upp på president Bidens möte återstår att se. Frankrike har ju tagit det exceptionella steget att kalla hem sin ambassadör från Washington i indignation över det man betecknat som ett knivhugg i ryggen genom det nya avtalet om atomdrivna ubåtar med Australien.

I sak kan jag väl se skälen till varför Australien väljer denna typ av ubåtar, men formerna för hur denna svängning skett, och man plötsligt lämnar ett omfattande samarbete med Frankrike, lämnade synnerligen mycket i övrigt att önska.

Hanteringen var – lindrigt uttryckt – inte imponerande. Den franska reaktionen är bitter och djup, och kommer knappast att gå över särskilt snart.

Där ser man detta som ännu ett exempel på att USA inte är att lita på, och att EU nu självständigt måste bygga sina egna kapaciteter. Strategisk autonomi rycker än högre upp på den franska agendan i EU.

För Sverige är detta inte problemfritt. Vi har betydande svårigheter med begreppet, och har lagt många ägg i den transatlantiska korgen. Men vi kan heller inte blunda för nya strategiska realiteter.

I sak innebär det omdebatterade avtalet att Australien kommer att få livstidsförlänga de i grunden svenskkonstruerade ubåtar man i dag har eftersom de nya atomdrivna ubåtar man nu talar om knappast kommer att komma i tjänst förrän in på 2040-talet.

Den brittiska delen av avtalet är mindre klar, men det är oroande om Storbritannien i ökad utsträckning riktar sina försvarssamarbeten bort från Europa. Och ökade motsättningar mellan London och Paris i frågor som dessa stärker inte heller den europeiska situationen.

Den europeiska säkerhetsarkitekturen har plötsligt blivit ett snäpp mer besvärlig.

Och det franska ordförandeskapet i EU första halvåret 2022, samtidigt med den egna valrörelsen, kommer att bli en alldeles särskild historia. Ett toppmöte om att etablera vad man kallar en europeisk försvarsunion har redan aviserats.

Det måste nog tänkas till lite också i Stockholm.

Annars är nog den gångna veckans viktigaste nyhet i Asien att Kina officiellt ansökt att få komma med i det stora handelsavtalet CPTPP. Storbritannien har f ö redan gjort samma sak.

Några snabba framsteg i dem frågan blir det knappast. Det är intill ytterlighet tveksamt om Kina kan leva upp till de olika kraven i avtalet, och därtill kommer att det finns de som alldeles säkert vill rida spärr i frågan. M

I veckan som gick presenterade EU sin strategi för samarbete med den asiatiska regionen. Den är ’inklusiv”, förklarade man, och ville inte se den som primärt riktad mot Kina.

Säkert kommer CPTPP-länderna att behandla frågan formellt – alla är inte avvisande – och mer långsiktigt kan framsteg alls inte uteslutas. Hur som helst blir det avslut i denna fråga långt före någon ny australisk ubåt ens har hamnat på stapelbädden.

Men hur det kommer att gå, och hur EU kommer att regera, återstår att se.

Paris kommer kanske att nu försöka hindra slutförhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och Australien, och i Bryssel förefaller man inte att de den strategiska betydelse som en ansökan till CPTPP skulle innebära.

Under de kommande åren är det geoekonomin, snarare än ubåtsoperationer , som kommer att vara det viktigaste för regionens utveckling. Och där borde EU tydligare kunna visa framfötterna.

I morgon är ser så val i Canada med osäker utgång. Premiärminister Trudeau upplöste plötsligt parlamentet i förhoppningen om att kunna skaffa sig en majoritet, men så ser det inte ut att bli.

Och det är nu bara en vecka kvar till valet i Tyskland. Om kvällens sista TV-duell mellan de tre kandidaterna att efterträda Angela Merkel kommer att förändra så mycket återstår att se. Det finns dock fortfarande ett stort antal väljare som ännu inte bestämt sig.

Annars är det ju SPD:s Olaf Scholtz som dominerar. Inte för att han är SPD, utan därför han är den av de tre som inte gjort några misstag, och som i sin föga karismatiska utstrålning framstår som mest pålitlig.

Men hur den kommande koalitionen kommer att se ut bestäms inte av detta, utan av mandatfördelningen i förbundsdagen.

Med Seoul som utsiktspunkt.

SEOUL: Det var de första dagarna i februari förra året som jag när jag landade på Incheon-flygplatsen här först konkret såg att pandemin skulle bli en global fråga av dignitet. Ditintills hade den mest setts som en kinesisk fråga.

”Här handlar allt just nu om virusinfektionen från Kina och dess möjliga konsekvenser. Ett 16-tal fall har hitintills registrerats i landet. Media rapporterar knappast om någonting annat över huvud taget.”

Så skrev jag på denna blogg då.

Det blev min sista resa utanför Europa innan allt stängdes ner. Och nu blev Seoul av en tillfällighet min första destination utanför Europa när åtminstone vissa delar av världen börjar ana att det kanske finns ljus i ändan av tunneln.

Men covid är fortfarande ett akut hot här.

Det var omfattande kontroller och tillstånd som krävdes för att komma in. Även om man hade undantag från hårdare karantän, som i mitt fall, var det krav på isolering på hotellrummet innan resultatet av nya tester blivit klart, och därefter måste man rapportera sitt hälsotillstånd på en app två gånger om dagen.

Många länder i Ostasien klarade den första vågen relativt väl genom omfattande restriktioner, och Sydkorea tillhörde dem. Ser vi på antalet döda så har vi registrerat närmste 15.000 i Sverige, medan Sydkorea med en befolkning som är fem gånger större registrerat färre än 3.000.

Men trots denna framgång har man sedan kommit lite på efterkälken med vaccineringar, och därmed finns med nya mer smittsamma delta hela tiden risken för nya utbrott.

Det har också sina ekonomiska effekter. I t ex Kina stänger man ner områden och hamnar så fort minsta utbrott visar sig. Att det hackar lite i den globala ekonomiska återhämtningen har i alla fall en av sina förklaringar i detta.

Men den koreanska ekonomin pekar nu uppåt. En tillväxt detta år kring 4% är alltid något, men exporten visar rekordsiffror med en ökningstakt kring 30% månad efter månad i detta världens åttonde ledande exportland.

Det är halvledare och elektronik av olika slag som numera dominerar den koreanska exporten, och detta är som bekant högt efterfrågade produkter.

Halvledare har ju kommit att komma i fokus för diskussionen också i Europa på grund av leveransstörningar och oro för långsiktigt beroende. De mest avancerade halvledarna i världen tillverkad just nu uteslutande i Taiwan och Sydkorea, men även produkten av de mindre avancerade domineras mycket tydligt av denna region.

I USA satsas nu väldiga belopp på att få fabriker för avancerade halvledare. Med enorma subventioner har man fått taiwanesiska TSMC att byggs en fabrik för 12 miljarder dollar i Arizona och koreanska Samsung en liknande för 17 miljarder dollar i Texas.

Efterfrågan finns. Jag läser om sammanlagda planer för ett tjugotal nya havledarfabriker runt om i världen för ca 140 miljarder dollar, med tyngdpunkten i Kina och Taiwan, men nu också USA.

Och hemma i Europa talas det i Bryssel om motsvarande ambitioner. Det skulle sannolikt kräva än större subventioner, och frågan är om det är rimligt eller inte. Ett beroende av fungerande globala värdekedjor kan ju balanseras med beredskapslagring.

Också när det gäller batterier för elbilar och annat är det denna del av världen som dominerar.

Hälften av alla elbilar som rullar på gatorna rullar nu i Kina, och vad det gäller batteriproduktionen är det en handfull företag med hemort i Japan, Kina och Sydkorea som svarar för ca 90% av den globala produktionen just nu.

Nyfikenheten på det nya är påtaglig i det koreanska samhället. Under dygnen här har jag sett avancerade robotar traska omkring på golvet, lyssnat på föredragningar om ytterligt avancerade planer när det gäller AI och hälsovård och imponerats av målmedvetenheten när det gäller också den gröna omställningen.

Man är fast besluten att tillhöra den internationella spjutspetsen i alla avseenden, och har nog bortsett från en i likhet med åtskilliga andra länder sviktande demografi goda förutsättningar. Landet har ju gjort en mycket imponerande resa från fattigdom och förstörelse efter Korea-kriget till global industriell styrka.

Relationerna med Europa på det ekonomiska området är starka. Det frihandelsavtal som slöts för lite mer än ett decennium sedan mellan Sydkorea och EU har lett till att handelsutbytet fördubblats, och EU-länderna är i dag den största internationella investeraren i den koreanska ekonomin.

Frihandel fungerar – och bygger välstånd.

Men säkerhetspolitiska dominerar självklart USA. Söder om Seoul finns den amerikanska arméns andra infanteridivision, och det är numera det enda förband av denna storlek som man har stationerat utanför USA:s gränser. Kvarvarande förband i Europa är avsevärt mindre.

Den nordkoreanska diktaturen lever nu under mycket hårda internationella sanktioner, men fortsätter ändå sin kurs. Under dygnen jag var där testades nya avancerade robotsystem med ny intensitet i såväl Nord- som Sydkorea, och internationella inspektörer kom med bekymrade rapporter om utökad produktion av anrikat uran i Nordkorea.

Sydkoreas president Moon Jae-in har bara månader kvar på sin mandatperiod – det blir presidentval i mars – men man hör ofta att hans mjukare linje mot diktatorn i norr knappast har gett någon utdelning. En hårdare linje i politiken från det s k Blå Huset i Seoul är nog att vänta efter presidentskiftet i stort sett oavsett vem som väljs.

För den amerikanska politiken är det uppenbart att det är denna del av världen som är i centrum.

Utrikesminister Blinken och försvarsminister Austin gjorde sin första utlandsresa till Tokyo och Seoul, dessa länders ledare var de första som togs emot i Vita Huset och betydande kraft har lagts i att bygga det s k Quad-samarbetet mellan USA, Australien, Japan och Indien.

Det blir toppmöte i den konstellationen i Vita Huset helgen efter den kommande.

Än står Sydkorea utanför detta samarbete. Relationen med Kina måste hanteras med försiktighet, inte främst av ekonomiska skäl, utan främst för den roll som Peking möjligen kan spela när det gäller att påverka den märkliga regimen Pyongyang.

Den kinesiska utrikesministern Wang Yi var i Seoul dessa dagar, och ur detta kom balanserade och i huvudsak vänliga uttalanden, även om där fanns ett och annat kinesiskt påpekande om att Sydkorea inte borde dras in i alltför många amerikanska planer.

I går presenterades i Bryssel den nya strategi för det s k indo-pacifistiska området som arbetats fram, och som skall ge kraft åt EU:s förnyade ambitioner i denna allt viktigare del av världen.

Det var ett viktigt steg.

Lite kom det att överskuggas av beskedet om att Australien hoppar av ett jättekontrakt med Frankrike om nya ubåtar, och i stället inriktar sig på att tillsammans med USA och Storbritannien skaffa sig atomdrivna sådana.

Reaktionen i Paris, där det hela jämfördes med nederlaget vid Trafalgar under Napoleon-kriget, var minst sagt upprörd, och det sades att detta gör det än viktigare att satsa på EU:s strategiska autonomi.

Upprördheten är förståelig, men just den kopplingen är möjligen mindre klar. Skulle Australien köpa franskt i stället för amerikanskt om EU hade lite mer av denna s k strategiska autonomi? Uttalandet skall nog ses som ett utryck för att man i Paris nu fått ännu en dramatisk bekräftelse på sin åsikt att USA inte är riktigt att lita på.

Och efter debaclet i Kabul kommer denna reaktion i Paris att ha sin betydelse.

I sak kommer det att dröja till början av 2040-talet innan dessa nya ubåtar börjar bli operativt relevanta i området. Men de politiska svallvågorna av den dramatiska U-svängen kommer vi att se redan nu.

Och förvisso visar U-svängen att man i Washington nu ger absolut prioritet åt utvecklingen i den delen av världen – också på bekostnad av tidigare viktiga relationer med europeiska länder. Det förtjänar att något reflekteras över.

Nu återvänder jag till Stockholm efter några dygn med en annan utsiktspunkt mot världen.

Det är alltid nyttigt. Åtskilligt kan i den moderna världen ske med zoom och annat – men långt ifrån allt.

Om också historiens betydelse i dessa dagar.

STOCKHOLM: En vecka som för min del inneburit en dag med WHO i Genève, lite mer än ett dygn i Istanbul och sedan några dagar i Kiev har nu i alla fall fört mig hem till Stockholm igen.

I Genève var det uppdatering med WHO:s och WTO:s respektive generaldirektörer om läget vad gäller samarbete mot pandemin, och dessutom en välbehövlig djupdykning i de epidemiologiska kurvorna för att bättre förstå vad som kan ligga framför oss.

Och mycket återstår.

Officiellt sägs att det är när ca 70% av världens befolkning är vaccinerad som vi kan börja tala om att läget är under kontroll, även om jag hörde röster som sade att med den senaste utvecklingen med ökad smittsamhet är det möjligt att den siffran borde justeras uppåt.

Men hur det än är med det så ligger vi just nu bara någonstans kring 25%, och därmed är riskerna för obehagliga överraskningar fortfarande betydande.

De handelsrestriktioner som bromsar bl a ökningen vaccintillverkningen har minskat, men ett antal mycket besvärande sådana finns fortfarande kvar. Vi försöker öka trycker på att få bort dem.

Dock ser det nu ut som om det kommer att kunna produceras ca 12 miljarder doser vaccin detta år. Prognoserna talar om en betydande ökning i produktionstakten under de närmaste månaderna.

Men sedan handlar det ju inte bara om vaccin. Det måste till testning och analys på betydligt större bredd för att vi inte skall flyga i blindo, och olika typer av hjälp med t ex medicinsk syrgas är också viktig för att hjälpa drabbade människor.

Sedan pågår självfallet också det politiska spelet.

I samband med FN:s generalförsamling i New York har det planerats olika s k högnivåmöten kring frågan, och att få ordning på detta är en utmaning i sig. Just nu verkar det som om USA har en påtaglig ambition att ta ledartröjan när det gäller möten i frågan.

Efter mitt dygn i Genève hade jag ett nedslag i Istanbul som över en lång solig frukost vid Bosporen gav en möjlighet till uppdatering om den politiska utvecklingen i den sydöstra riktningen.

Förr brukade mycket här handla om utvecklingen i och kring Syrien, men nu är det naturligt nog utvecklingen i och kring Afghanistan som står i fokus.

Fortfarande diskuteras förutsättningarna för en turkisk roll när det gäller att hålla Kabuls flygplats i gång. Hur det kommer att gå med det återstår att se.

Däremot är man mycket tydlig med att man inte ännu en gång vill bli en uppsamlingsplats för flyktingar som det övriga Europa inte vill ta emot. Turkiet har redan fler flyktingar än något annat land i världen. Och tvärs över den politiska skalan här markeras det nu mycket tydligt i den frågan.

Men sedan handlar mycket om uppmarschen inför de val som måste hållas senast i juni 2023, och där opinionsundersökningar just nu visar att president Erdogan skulle förlora mot i stort sett samtliga utmanare som nämns i diskussionerna.

Men till valet är det långt, och mycket kommer att hända. Det finns all anledning att återkomma till frågan. Med närmare 90 miljoner invånare och en ung befolkning är utvecklingen här av stor betydelse för den vidare europeiska framtiden.

Att det är ett land där allt bredare kretsar längtar efter förändring är dock alldeles uppenbart.

I Kiev hade vi samlat den traditionella YES-konferensen i mindre format, och det blev intensiva dygn av diskussioner.

Till höjdpunkterna här hörde en diskussion med olika framträdande historiker om hur man skulle tolka den essä om Ryssland och Ukraina som president Putin publicerade för någon månad sedan.

Och det var enighet om att det är en betydelsefull och därtill farlig text.

Dess omedelbara avsikt är att ursäkta en i grunden misslyckad politik mot Ukraina, men dessutom att bygga en tydlig ideologiskt bas för fortsatta ryska ansträngningar att återta kontrollen över landet.

En intressant observation var hur texten riktar sig mot tanken att bygga en stark rysk nationalstat, och i stället argumenterar för ett vidare storryskt imperium. Den kritiserar uttryckligen den sovjetiska linjen, som ju faktiskt erkände att de fanns en ukrainsk nation, och återvänder till teser som stod starka i viss rysk debatt under 1800-talet och som i grunden hävdar att Ryssland, Belarus och Ukraina är ett.

Lite av detta berörde jag ju när jag talade i Tallinn föregående helg, där jag noterade just att Putin i sina försök att bygga en historieberättelse just återvänder till tanken på ett storryskt välde – inte till ett sovjetiskt, och heller inte bara ryskt, utan just storryskt.

I dagarna ser jag att han varit vid Peipus-sjön vid Estland och invigt ett stort nytt monument över Alexander Nevski, som ju här i det berömda slaget på isen slog tillbaka de tyska korsriddarna. Just detta var kanske rätt naturligt – han är ett mycket stort namn i den ryska historien – men det visar ju hur historien blir allt viktigare för Putin.

Vad allt detta innebär för den aktuella ryska politiken återstår att se.

I dagarna har ju den stora militärövningen Zapad-2021 inletts, men om någonting som indikerar förändring kan utläsas ur denna återstår att se. Det mer officiella scenariot för övningen handlar ju om att med en kraftfull motoffensiv slå tillbaka ett västligt försök att gripa makten i Belarus.

I sammanhanget kan det vara värt att notera, att den förändringar som skett i de västliga och sydliga ryska militärdistrikten sedan 2014 tydligt handlar om Ukraina, medan jag inte är medveten om några förändringar av större betydelse i det grannskap som intresserar oss mest.

Historien har betydelse också i andra avseenden.

När den saudiske miljardärssonen Usama bin-Laden byggde upp Al-Qaeda var det med grund i en tydlig historieuppfattning om islams storhet och vikten av att återupprätta denna genom att kasta ut västliga intressen ur vad han ansåg vara dess länder.

Attacken på USA var spektakulär i varje avseende, men trots allt blev den inte upptakten till det mer omfattande krig av den art som hade varit just hans avsikt.

USA, som ju stod på höjden av sin globala makt, kastade sig ut först i ett snabbt krig mot talibanstyret i Afghanistan och därefter mot den gamle fienden Saddam Hussein i Bagdad i akt och mening inte minst att visa den amerikanska maktens överväldigande styrka.

Det blev snabba segrar i bägge fallen, men decennierna sedan dess har snarast kommit att visa den amerikanska maktens begränsningar. Mycket kan åstadkommas med överväldigande militär makt, men långt ifrån allt, vilket ju inte minst den senaste utvecklingen visat.

Åren omedelbart efter 9/11 talades det mycket om det hot som låg i oroliga eller knappt alls styrda områden runt om i världen, och nödvändigheten också för global stabilitet av att bringa någon typ av ordning till dessa. Det s k Global War on Terror hade inga begränsningar vad gällde vare sig geografi eller ambition.

Men nu är det annorlunda. Att tjugoårsminnet av 9/11 nu sammanfaller med att talibanerna åter installerar sitt styre i Kabul är i detta avseende mer än bara symboliskt. Det kommer med all säkerhet att ha också ideologisk betydelse långt utöver Afghanistans gränser.

Nu talar vi snarare om en amerikansk makt i viss reträtt. Ett fokus på en konfrontation med Kina – Great Power Competition – känns för dagens USA mer bekvämt och möjligt. Och i grunden handlar den ju om en defensiv kamp för att förhindra att man en dag blir ersatt i positionen som världens ledande makt.

Det har hänt mycket under de två decennierna sedan 9/11.

Och vi står nu inför nya globala utmaningar.

I veckan som kommer finns det skäl att rikta uppmärksamheten mer mot det västliga Europa.

I morgon är det val till Stortinget i Norge, och alla opinionsundersökningar pekar mot maktskifte efter åtta år av i grunden framgångsrikt styre under statsminister Erna Solberg.

Men hur förutsättningarna för en regering under Jonas Gahr Störe kommer att se ut kommer att avgöras av valresultatet. Norge är ju ett land som det i allt väsentligt går mycket bra för, men framöver tornar den väldiga uppgiften att kliva ut ur den olje – och gasera som under ett halvt århundrade gjort Norge så rikt upp sig.

På onsdag är det dags för Ursula von der Leyen att hålla det årliga linjetal som presenterar Europakommissionen riktlinjer och ambitioner för det kommande året.

Alldeles säkert kommer klimatomställningen att bli ett stort tema, men hon kommer sannolikt också att försöka att inhösta poäng på att EU-länderna efter en lite långsammare start nu tydligt ligger före USA vad gäller vaccinering.

Intressant blir att se om hon kommer att ansluta till de nu allt starkare röster som också i ljuset av debaclet i Afghanistan pratar om en ökad satsning på s k strategisk autonomi för EU. Hon har tidigare undvikit denna terminologi samtidigt som det ju i sak är viktigt med en satsning på ökade europeiska kapaciteter och förmågor i olika avseenden.

Mot slutet av månaden kommer att i Pittsburgh med fanfar att inledas arbetet för ett mer djupgående samarbete mellan USA och EU vad gäller olika handels- och teknikfrågor. Kanske kan man då gå från Trump-erans elände till i alla fall en del av de ambitioner som fanns bakom det tidigare arbetet med det s k TTIP-avtalet.

I bakgrunden finns självfallet också utvecklingen när det gäller Kina.

Själv kommer jag i veckan som kommer att förflytta mig till Seoul i Sydkorea, och det ger en intressant möjlighet att se på världen och den globala utvecklingen ur ett lite vidare perspektiv.

Det var ju ett tag sedan jag senast hade den möjligheten.

I veckan publicerar dessutom EU sitt utkast till strategi för samarbete med den den vidare asiatiska regionen. Också för Europa blir Asien allt viktigare.

Ångest i diskussioner i Tallinn.

TALLINN: Sakta börjar det åter bli möjligt att under strikta försiktighetsåtgärder närvaro vid olika internationella diskussioner.

Och denna helg var det dags att återuppta traditionen med den s k Lennart Meri-konferensen i Tallinn efter en paus på ett år.

Under åren har denna konferens utvecklats till den ledande mötesplatsen i. vår del av Europa för mer strategiska diskussioner, och årets konferens markerade detta än tydligare.

Om det är något som dominerade dagarna i Tallinn så var det den mer eller mindre öppna, mer eller mindre förtränga, ångesten över vad vi sett hända i Afghanistan under de senaste veckorna.

Delvis handlade detta självklart om utvecklingen i Afghanistan självt, men delvis och nog än mer om dess vidare och mer långsiktiga konsekvenser. Och på den punkten fanns det naturligt nog olika bedömningar.

För länder som Estland, Lettland, Litauen och Polen är den fasta förankringen i säkerhetsgarantier som ytterst handlar om USA:s vilja och förmåga att komma till undsättning av alldeles fundamental betydelse.

Och därför var det kanske inte så konstigt att det från dessa länder fanns en tydlig tendens att spela ner diskussionen om huruvida USA:s plötsliga reträtt har minskat förtroendet för USA som säkerhetsgarant. Under ytan var dock ångesten över den plötsliga situationen påtaglig.

Varje krig utkämpas tre gånger: innan det inletts, när det förs, och när man drar nödvändiga slutsatser av det. Långsiktigt är det inte sällan denna den tredje fasen som är den viktigaste.

Och vi befinner oss bara i början av den.

Men alldeles tydligt är att relationen över Atlanten gått från sannolikt överdrivna europeiska förväntningar omedelbart efter skiftet i Washington i början på året till mer nedtonade och sannolikt mer realistiska sådana efter den plötsliga debaclet i Afghanistan.

Vad detta sedan kommer att leda till återstår att se.

Mycket beror självfallet dels på utvecklingen i och kring Afghanistan, men dels och framförallt på hur den långsiktiga amerikanska politiken kommer att utvecklas efter detta.

Imperiebyggande runt om i världen står förvisso inte på den amerikanska dagordningen efter detta, men förhoppningsvis inte heller en inåtvänd isolationism.

Men under ytan i många diskussioner finns också en oro för den politiska utvecklingen i USA. Det är ett djupt splittrat land med kongressval om lite mer än ett år och nya presidentval lite mer än tre år fram i tiden, och med osäkra utgångar i bägge.

Naturligt nog handlade åtskilliga diskussioner också om relationerna till Kina.

Besökande kvalificerade indiska bedömare var utomordentligt kritiska till den kinesiska utvecklingens konsekvenser, medan det från olika europeiska röster hördes en viss oro för att också Nato under visst amerikanskt tryck nu skulle förvillas in på detta spår och därmed försumma sina grundläggande uppgifter.

Det innebar inte att det inte finns en europeisk oro för den kinesiska utvecklingen, men det innebär att man inte vill att den skall överskugga allt annat, och ser vissa fasor för att Washington försöker driva utvecklingen i den riktningen.

Själv fick jag äran att hålla konferensen stora s k Lennart Meri-anförande, och jag försökte med utgångspunkt i hans tänkande reflektera över en del av de större linjerna i den internationella utvecklingen i denna situationen

Talet förefaller att ha blivit uppskattat, och texten finns på konferensens hemsida som det finns länkar till på min twitter.

Nu återvänder jag till Stockholm, men redan i morgon bär det av till Genève för en dag med WHO och uppdraget att hjälpa till och koordinera arbetet med att bekämpa pandemin.

Det är ett uppdrag som hitintills skett helt virtuellt, så det blir viktigt att nu träffas också i det verkliga livet. Det blir dels en uppdatering av det aktuella läget, och dels diskussionen om en strategisk översyn över en del av insatserna som nu inletts.

Och resten av veckan kommer att föra mig till först Istanbul och sedan Kiev.

I den senare huvudstaden är det nu dags att återuppta den traditionella YES-konferensen, om än i något begränsad skala.