Assar Lindbeck.

29 augusti 2020

STOCKHOLM: Efter ett synnerligen aktivt och inflyrelsrikt liv har Assar Lindbeck nu gått ur tiden.

Han var förvisso en framstående nationalekonom. Det institut för internationell ekonomi han satte upp vid Stockholms Universitet har fått världsrykte.

Men det som framför allt gjorde honom unik var att han aldrig var rädd för att lämna akademins tryggare värld för att ge sig ut på den offentliga debattens mer oroliga vatten.

Och det var just det som gjorde att han under decennier kom att få ett så stort inflytande. Alls inte på grund av någon formell makt, utan på grund av kombinationen av styrkan av sina idéer och den intellektuella integritet han alltid hade.

Han började som politisk socialdemokrat, men kom framför allt att få betydelse för att ge de liberala idéerna en allt starkare kraft i diskussionen om vår ekonomi och vårt samhälle.

Kanske fick detta allra störst betydelse i den egenartade diskussion om att införa s k löntagarfonder som stod central i Sverige under ett långt skede från en LO-kongress i mitten av 1970-talet till regeringsskiftet 1991 och det slutgiltiga avskaffanden av dessa.

Men än mer har kanske hans namn kommit att förknippas med den s k Lindbeck-kommission som den regering jag ledde tillsatte hösten 1992 för att komma med rekommendationer om vår ekonomisk-politiska väg framåt.

När det på Stockholms Universitet i början av detta år ordnades ett seminarium med anledning av Assar Lindbecks 90-årsdag var det kring den betydelse som denna kommission kom att få för de decennier som följde som uppmärksamheten koncentrerades.

För några år sedan publicerade Assar Lindbeck sina mycket läsvärda memoarer ”Ekonomi är att välja”.

Dess avslutande rader sammanfattar mycket av hans insats:

”Att ge privata råd till regeringar eller enskilda politiker utan att samtidigt långsiktigt påverka den allmänna opinionen är som att skriva i sanden vid en ocean: nästa svallvåg i opinionen raderar ut skriften.”

Men Assar Lindbecks insats kom att växa i betydelse just genom att den indirekt kom att påverka också den bredare opinionen.

Formell makt har han måhända aldrig haft, men reellt inflytande över vårt lands utveckling under viktiga decenniet har han haft som mycket få andra.

Och för den insatsen är vi många som har anledning att vara djupt tacksamma.


Försiktighet mitt i spänningen.

25 augusti 2020

STOCKHOLM: Fortsatt blir det åtskilliga samtal och kontakter med vänner runt om i Europa vad gäller främst utvecklingen i Belarus. Vi är ju en del som har en del erfarenheter från åren som gått med dess olika utmaningar.

I Belarus fortsätter regimen försöken att få situationen under kontroll. men det är tydligt att man inte vågar att ingripa alltför massivt. Man arresterar där man kan, spärrar av där man kan, avskedar där det är möjligt.

Och nyckeln är att få hjulen att snurra i ekonomin igen. Landet ekonomiska situation var tämligen bedrövlig när denna kris inleddes, och av detta har den sannerligen inte blivit bättre.

Nu finns tecken på att en del av de IT-företagare som varit ekonomins enda ljuspunkt överväger att lämna. Att internet spärras av då och då är ju närmast ett dödligt hot mot dem. Ukraina lockar, men säkert också andra länder.

Och regimen försöker bygga upp bilden av det farliga hotet från Väst. Möjligen mobiliserar det en del av dem som i alla fall stödde Lukashenko, men så många mer lär det inte övertyga.

I den allmänna upphetsningen finns det alltid risken för incidenter.

I söndags kom tydligen några ballonger in över gränsen från Litauen, och dessa jagades av attackhelikoptrar från Belarus som då tydligen också kort förvirrade sig in på litauiskt luftrum.

Men klokt nog tog man det på litauisk sida med visst lugn. En diplomatisk protest avgavs, men det inskränkte sig till detta. Med all sannolikhet var det ju dessutom ett misstag i attackhelikopterns upphetsade ballongjakt.

Och jag har ett intryck av att också Nato:s s k luftpolisfunktion över de baltiska staterna i detta skede uppträtt med viss återhållsamhet.

Svenska försvaret har funnit sig föranlåten att föra över vissa förband till Gotland med anledning främst av att några ryska landstigningsfartyg var på väg från Kaliningrad till de inre delarna av Finska Viken i samband med olika övningar man genomför just nu.

Gotland hade också snabbt besök härom dagen av ett flygplan tillhörande de amerikanska specialförbanden. Det har inte sagts så mycket om detta, men det förefaller att vara en del av en större övning med just dessa som pågick främst i Norge med tydligen berörde även oss.

I den riktningen har det också flugits med sex tunga B52-flygplan tillsammans med det norska flygvapnet. Dessa ombaserades från USA till Storbritannien för några dygn sedan, och kommer säkert att dyka upp på fler ställen.

Men jag hoppas att man är återhållsam med uppträdande i Östersjö-området i detta läge. Lukashenko skulle ingenting hellre önska sig än någonting som kunde göras till ursäkt för en än hårdare nationalistiska mobilisering mot de som kräver demokrati och frihet.

Annars har min dag förflutit med olika samtal inte bara om Belarus.

Det blev en längre genomgång av en del planering gällande Ukraina nu när den traditionella YES-konferensen inte kan äga rum. I september 2013 var det senaste tillfället den kunde hållas på Krim, men sedan dess har den ju varit i Kiev.

Men det blev också en längre genomgång med amerikanska analytiker av olika scenarier för utvecklingen mellan USA och Kina. Hur mycket av retoriken nu är valrörelse och hur mycket är långsiktigt skarpt? Och hur mycket är Trump i förhållande till vad som möjligen skulle kunna bli Biden?

De frågorna hänger tungt också över Europa, och det kommer att bli åtskilligt mer kring dem även för mig under de kommande veckorna.


Vem försökte mörda Alexej Navalny?

24 augusti 2020

STOCKHOLM: Enligt en kommuniké från Charité-sjukhuset har nu tester på flera oberoende laboratorier konstaterat att Alexei Navalny förgiftats.

I en gemensam kommuniké efter det beskedet kräver förbundskansler Merkel och utrikesminister Maas en inträngande undersökning och att de ansvariga ställs till ansvar.

Sannolikheten för att det kommer att inträffa är dock gränsande till obefintlig.

I tyska media ser jag expertkommentarer som säger att substanser av den art som det handlar om skulle ha upptäckts omgående redan vid sjukhuset i Omsk. Att man där förnekar att man upptäckt någonting, att personal från säkerhetstjänsten FSB hela tiden förefaller att ha varit med på sjukhuset och att man vägrat sända med Navalny några journaler eller annan information från sjukhuset talar dock sitt mycket tydliga språk.

Uppgifter i ryska media hävdar att Navalny under besöket i Tomsk hela tiden stod under övervakning av FSB, och det stämmer förvisso med den rutin som setts i Moskva.

Att denna inte skulle observerat om någon annan förgiftat Navalny förefaller mindre sannolikt, och skulle FSB inte ha varit inblandat skulle läkarna i Omsk säkert ha gjort de kontroller som avslöjat detta gift när det inledningsvis var långt lättare att se.

Så vi har all anledning att utgå från att FSB har ett ansvar för det som skett.

Och sannolikheten för att FSB genomför en operation av detta slag utan att ha förankrat det högt upp i hierarkin måste nog betecknas som mycket liten.

När britterna efter åtskilliga år publicerade det slutgiltiga resultatet av undersökningen om mordet på Alexander Litvinenko ansåg man sig kunna slå fast att det beslutet fattats av eller förankrats hos dåvarande FSB-chefen Patruchev.

Han är dock inte längre chef för FSB, utan har avancerat till sekreterare i det nationella säkerhetsrådet och därmed den näst president Putin högste personen i frågor som dessa.

Det är utmärkt att Angela Merkel och Heiko Maas inte darrar på manschetten i sitt uttalande.

Men hur det i realiteten ligger till vet de med all säkerhet.

Nu har vi bara att hoppas att Alexej Navalny inte kommer att få livslånga skador.

Det förefaller fortfarande mycket osäkert.


Alexej Navalny, Minsk och Chabarovsk.

23 augusti 2020

STOCKHOLM: Denna eftermiddag visar storleken på manifestationerna i Minsk och andra städer att protesterna där knappast har skrämts till tystnad av regimens offensiv de senaste dagarna.

Annars väntar jag och många andra spänt på nyheter från Charité-sjukhuset i Berlin dit Alexej Navalny ju sent omsider kunde föras efter att han med all sannolikhet hade blivit förgiftad i Tomsk.

Mönstret är dessvärre alltför bekant. Ofta används avancerade kemiska substanser som är svåra att efter ett tag spåra.

Jag minns hur närmast chockad jag var när jag först fick detaljerad information om det avancerade morder på Alexander Litvinenko i London 2006. Visst hade det förekommit enstaka fall av denna art under den djupaste sovjetiska epoken för åtskilliga decennier sedan, man att det nya Ryssland skulle komma att bete sig på detta sätt var ändå inte riktigt väntat.

Men där är vi, med det ena fallet efter det andra.

Jag har träffat Alexej Navalny vid ett antal tillfällen och alltid haft intressanta samtal med honom.

Den första gången var i samband med en konferens till Sacharovs minne. En stor del av dem som arbetat för demokrati och frihet samlades ett dygn på ett lite mindre centralt hotell i Moskva.

Jag var inbjuden att tala. Och efteråt blev det lunch med Alexej Navalny tillsammans med Sveriges dåvarande ambassadör i Moskva Tomas Bertelman.

Och ett tag senare dök en utskrift av betydande delar av vår konversation upp i en av de Kreml-trogna bladen. Säkerhetstjänsten FSB hade noterat var lunchen skulle äga rum och sett till att bordet var avlyssnat. Deras förtjusning i mötet var alldeles uppenbart begränsad.

Sedan träffades vi faktiskt också när han dök upp på avskedsmottagningen för just ambassadör Bertelman på ambassaden i Moskva. Jag minns ett förmodligen alldeles unikt samtal mellan honom och Mikael Gorbatjov.

För något år sedan när jag var i Moskva med en grupp från ECFR satte vi upp ett nytt möte. Det krävde en del krumbukter för att åstadkomma, och det fanns farhågor för att FSB skulle ställa till med någon form av provokation.

Men så blev det inte. Vi träffades på hotellet och hade ett långt och bra samtal. Både han och jag underströk för övriga som var med att vi skulle utgå från att vi var avlyssnade.

Det tror jag dock att FSB denna gång misslyckades med. I sista minuten bytte vi mycket medvetet rum för vårt samtal.

Men i stora kvällsnyheterna på TV något dygn senare dök vi upp. Det förfärliga mötet blåstes upp till ett betydande hot mot Ryssland. Fyra minuter på bästa sändningstid. Dolda kameror hade filmat oss i hotellets reception och i en korridor, men någon avlyssning verkade det inte ha blivit.

Synd var det. Det var ett intressant samtal om Rysslands framtid som kunde ha förtjänat en bredare publik.

Navalny och hans organisation av unga frivilliga har blivit en betydande kraft i Ryssland. Dess regelbundna sändningar på YouTube har många miljoner följare, och att regimen inte lyckats att stänga ner dem beror på att YouTube generellt har många följare i Ryssland och att en generell nedstängning skulle leda till tydligt negativa reaktioner.

Och här avslöjas med jämna mellanrum den ena härvan av flagrant korruption i landets ledning efter den andra. Och det ges inblick i en levnadsstil som med all sannolikhet ses som direkt anstötlig av den stora majoriteten av medborgare.

Att man just nu slår till mot Navalny kan vara en tillfällighet men kan kanske också ses i samband med först de ihållande protesterna i Chabarovsk i östra Sibirien och därefter utvecklingen i Belarus. Vid sitt senaste framträdande på sin YouTube-kanal var det naturligt nog Chabarovsk och Minsk som Navalny uppehöll sig vid.

När Lukasjenko i går talade inför soldater i Grodno i västliga Belarus – han försöker ju spela upp ett fiktivt hot från Nato – sade han att han och Putin var överens om att det som nu börjat i Belarus skulle komma att sprida sig till Ryssland om de inte lyckades att få stopp på det.

Det är därför han nu också har Putins stöd och hjälp för att stoppa protesterna och att få tystnad och mörker att sänka sig ner över Belarus.

Och någon spridning till Rysslans vill man alls inte se.

Det är därför Alexej Navalny nu kämpar för sitt liv på Charité-sjukhuset i Berlin.


Och nu i Belarus?

19 augusti 2020

STOCKHOLM: Utvecklingen i Belarus förefaller att ha gått in i ett nytt skede, och i stället för möjligheten av eb plötslig regimkollaps står vi med all sannolikhet inför ett mer utdraget scenario.

Omedelbart efter det förfuskade valet den 9 september försökte Lukasjenko kväsa protesterna genom en kombination av kraftiga restriktioner av internet och påtagligt brutalt våld från säkerhetsstyrkornas sida.Det hade fungerat förr, allt var väl förberett och han utgick från att det skulle fungera igen.

Men det gjorde det inte. Och det av flera skäl.

Det viktigaste var självfallet att oppositionen helt enkelt var för omfattande. Det förefaller man inte att ha räknat med.

Dessutom uppträdde den decentraliserat och utspritt. Det var inte en stor samling på ett ställe. När polisen slog till på ett ställe demonstrationer och manifestationer upp på ett annat.

Och det visade sig att man organiserade sig effektivt genom den krypterade appen Telegram. Snabbt växte dess kanal för nyheter om protesterna till att få mer än två miljoner abonnenter. Och detta system kom man helt enkelt inte åt med de restriktioner man klarade av.

Resultatet blev att efter några dygn tvingades säkerhetsstyrkorna att retirera, och nu framstod regimen plötsligt som famlade och osäker. Manifestationerna växte. Och nu började också anställda på de stora statsföretagen att gå ut i strejk och kräva Lukasjenkos avgång.

Detta skede kulminerade med den jättelika oppositionsmanfestationen i Minsk på söndagen. De Lukasjenko-trogna lyckades med bussar från stora delar av landet få fram ca 7.000 till sin manifestation, medan över 200.000 spontat kom till oppositionen stora samling. Och nu såg det ut som om man skulle förlora kontrollen också över TV när dess anställda gick ut i protest.

Men nu har situationen börjat att ändras igen.

Regimen lyckades behålla kontrollen över TV. Tung polis tog över byggnaden och det förefaller som om tekniker och andra från Moskva tog över från de som lämnat i protest.

Och metodiskt försöker man möta strejkerna genom att helt enkelt hota alla som strejker med avsked och säga att förtegen inte kommer att överleva om det fortsätter.

Säkerhetsstyrkorna är tillbaka på gatorna. Viktiga områden spärras av. Lukasjenko framträder med större tydlighet på olika möte och talar om det förfärliga hotet från EU och Nato.

Samtidigt som regimen således konsoliderar har oppositionen gått från sitt decentraliserade och spontana stadium till början på ett mer organiserat sådant. En koordinationskommitté för maktskifte har satts upp, och det förefaller som om den f d kulturministern och ambassadören Pavel Latushka blir dess kanske ledande personlighet.

Tydligt är att Lukasjenko nu är beroende av hjälp som kommer från Moskva. Det handlar inte om stridsvagnar, men säkerhetsspecialister förefaller att finnas på plats, och ytterligare förstärkningar kan alldeles säkert påräknas om så behövs.

Sakta kommer regimen att försöka att dra åt tumskruvarna, men om detta kommer att lyckas återstår att se. Kanske är den avgörande frågan om det blir en omfattande strejkvåg, eller om man lyckas att vända den utvecklingen.

Oppositionen måste samtidigt formulera en strategi som realistiskt kan sätta regimen under tryck. Bara demonstrationer räcker knappast.

Lukasjenko ringer ständigt till Putin, och denne upprepar att utländsk inblandning i Belarus inte kan accepteras. När Angela Merkel i dag försökte att ringa Lukasjenko valde han att inte ta samtalet, utan sade att det är Putins sak att hålla den utländska s k inblandningen på avstånd.

Någon utländsk medling är han i alla fall för dagen inte alls intresserad av. Den medling som möjligen i ett visst skede kan komma att accepteras är väl möjligen österifrån. Min tro är ju fortfarande att Kreml inte ogärna skulle vilja se en ny ledaren i Minsk.

Men också OSCE har anmält sig på scenen under ledning av Albaniens premiärminister Edi Rama.

Han har dock ett parlamentsval om några veckor och frågan är om det – utan jämförelser i övrigt – inte kommer att behövas internationell medling där också. När Sverige mot slutet av året tar på sig ordförandeskapet kan dock situationen komma att vara en annan.


Kommer Putin att rycka in i Belarus?

16 augusti 2020

STOCKHOLM: Kommer Putin att ingripa militärt i Belarus? Den frågan återkommer ständigt. Och på åskilliga ställen vill man dra paralleller till utvecklingen i Ukraina 2014.

Men Belarus är inte Ukraina. Och denna utveckling är annorlunda.

I min bok Den Nya Oredans Tid beskriver jag uppmarschen till konflikten med Ukraina ganska noggrant.

Det handlade om landets politiska orientering – in i ett nära avtal med EU eller in i den euroasiatiska ekonomiska union som var Putins viktiga projekt.

Det var när Yanukovich under hårt tryck från Putin började att avvika från den europeiska vägen som de stora protesterna bröt ut. Och det var en revolution där EU-flaggan var den kanske enstaka viktigaste symbolen.

Så är det inte alls i Belarus.

Här handlar det inte om landets externa orientering, utan om dess interna situation med en repressiv ledare som efter 26 år vid makten förlorat kontakten med det mesta.

Det är en revolution där den klassiska vit-röd-vita flagga som under Lukashenko-tiden är förbjuden är helt dominerande. Och inga andra flaggor har faktiskt synts till.

I Kreml skyr man förvisso s k färgade revolutioner. Men det är inte så att man regelmässigt sänt stridsvagnar för att krossa dem.

Jag har på twitter sagt att vi kanske skulle se på mönstret från Armenien snarare än på mönstret från Ukraina.

Den demokratiska revolutionen i Armenien våren 2018 tvingade bort en president som länge varit en nära partner också till Moskva. Men landets utrikes- och säkerhetspolitiska orientering ifrågasattes inte. Armenien stannade kvar i Putins euroasiatiska union, och den ryska militära närvaron alldeles i utkanten av huvudstaden Yerevan ifrågasattes inte heller.

Och Moskva accepterade med en viss grymtning det som skedde.

För Moskva är det av avgörande betydelse att Belarus förblir i den euroasiatiska union och att de band man har på det militära området, med gemensamt luftförsvar som är uppenbart ryskt intresse, inte rubbas. Förhandlingar om ett nytt avtal för den ryska militära närvaron skall inom kort inledas.

Därtill kommer att man försöker att åstadkomma en betydligt närmare integration av de bägge länderna, vilket dock Lukashenko hitintills med viss framgång motsatt sig.

I Kreml fälls säkert inga tårar över Lukashenko. Han ses som besvärlig, otillförlitlig och allmänt hopplös. Man skulle alldeles säkert gärna se en ordnad övergång till ett styre i Belarus som var mer rationellt och modernt, om än inte alltför demokratiskt.

Det skulle inte förvåna mig om det i Kreml smids planer på att uppmuntra andra krafter i regimen i Minsk att nu ta över, inleda någon typ av kontrollerad politisk dialog och på det sättet få situationen under kontroll. Lukashenko har all anledning att vara aktsam på vad som kan pågå bakom hans rygg.

Men Lukashenko förefaller inställd på att hålla sig kvar. Sannolikheten för att det kommer att lyckas förefaller dock liten.

Inledningsvis efter det förfuskade valet sökte han kontrollera protesterna genom att stänga ner internet och sända ut säkerhetsstyrkor för att med betydande våld stoppa demonstrationer.

Men det misslyckades. Och ledde i stället till att protesterna blev allt mer omfattande och allt mer orädda.

Avgörande var att till de främst ungdomar som i snabbt rörliga demonstrationer, koordinerade genom Telegram-kommunikation på mobiltelefoner, anslöt sig strejkande arbetare på de stora statliga fabriker som dominerar landets ekonomi.

För regimen att få stopp på detta är inte enkelt.

Att kommendera ut armén är en riskabel strategi. Soldaterna är värnpliktiga, och att de skulle vända sina vapen mot kvinnor och ungdomar är långt ifrån säkert. Möjligheten att de i stället anslöt sig till demonstrationerna är nog betydande.

Säkert finns det mer hårdföra styrkor tillgängliga som skulle kunna ta till hårt våld. Men jag skulle tro att det då krävs en mycket omfattande våldsanvändning för att skrämma landet till tystnad. Den kinesiska arméns framfart i Peking 1989 eller den egyptiska arméns brutalitet 2013 – cirka tusen dödade på bara en dag – är historiska exempel.

Att kalla in ryska styrkor skulle inte nödvändigtvis göra saken bättre från regimens utgångspunkt. Allt fler skulle då sannolikt vända sig mot den. Och jag skulle tro att man i Kreml skulle tveka åtskilliga gånger innan man gav sig in på det äventyret.

Ungern 1956 krävde mycket omfattande våld med hårda strider i Budapest. I Tjeckoslovakien 1968 möttes man med ett civilt motstånd som man hade svårt att hantera, men kunde tvinga en kommunistledning att under en process som varade åtskilliga år successivt ”normalisera” landet. I Polen 1980 vågade man helt enkelt inte gå in trots att man mobiliserat sina stridskrafter runt landets gränser.

Men i ett yttersta läge, där utvecklingen i Belarus helt verkar skena ur kontroll, och där man kan trumma upp ett avgörande västligt hot för sin egen opinion, kan det självfallet inte uteslutas att man ser sig tvingad till detta steg. Dit tror jag dock att det är en bra bit.

Och det var värt att notera att när Lukashenko i går utmålade ett telefonsamtal med Putin som om att denna möjlighet plötsligt fanns var den version av samtalet som kablades ut från Kreml betydligt mer nedtonad.

Finns det då en rimligt fredlig väg framåt?

Avgörande är om det sker en intern omvälvning inom regimen som för fram en gestalt som kan börja att etablera någon form av nationell dialog. Det skulle kunna leda till ett nyval där också de kandidater som Lukashenko förbjöds kunde delta.

Och det kan ju noteras att den mest populära av dessa under lång tid hade varit chef för den av Gazprom ägda stora banken i Belarus. Han anklagas nu för penningtvätt, men det är en synd som man i Kreml säkert ser mycket lätt på. Och en annan av dem har ju under den senaste tiden sökt säkerhet i Moskva.

Det kan alls inte uteslutas att man i Moskva skulle kunna acceptera någon av dessa under förutsättning att landets avgörande säkerhetspolitiska orientering inte förändrades. Detta skulle vara vad som kan beskrivas som den armenska optionen.

Den västliga diplomatin är nu viktig.

Inom EU förbereds nu riktade sanktioner mot personer som ansvarar för den våldsamma repressionen och valfusket. Och de listorna bör vara omfattande. Det kan ta sin tid – det viktiga är att hotet är tydligt, och att man i vida kretsar kring regimen fruktar att man skall drabbas.

Belarus är det land som i förhållande till sin storlek har flesta viseringen till Schengen-området i EU. Många sätter stort värde på att kunna göra den korta resan från Minsk till Vilnius för att shoppa.

Och sanktionshotet kan förhoppningsvis driva på interna förändringar i regimen i syfte att tvinga Lukashenko att avgå.

Samtidigt med detta bör man sända signalen att framtiden för Belarus avgörs av Belarus självt. Och att om landet väljer att göra som Armenien är det alldeles självklart ett val som kommer att respekteras.

Det gäller att minimera den geopolitiska komponenten i det som nu pågår. Det finns tillräckligt många hysterisk paranoida individer längre österut.

Och i Nato gör man klokt med att ta det försiktigt med manövrer och annat i det omedelbara närområdet. Allt riskerar att missbrukas.

Men i grunden handlar det om en högst osäker utveckling. Dagens försök av Lukashenko att mobilisera stöd kom ju att ge ett lätt patetiskt intryck i jämförelse med oppositionens enorma manifestation. I morgon är en ny dag.


Ett viktigt och positivt steg.

14 augusti 2020

TABIANO: Överenskommelsen mellan Israel och Förenade Arabemiraten UAE är förvisso ett positivt steg i en region som behöver långt mer av samarbete än av strid.

För denna tar Trump-administrationen åt sig äran, och på ett lite paradoxalt sätt ligger det en del i detta.

Abu Dhabi är tydliga med att man gav sig in på denna överenskommelse för att förhindra regeringen Netanyahus planer på att annektera ytterligare ockuperat land och därmed än tydligare sabotera den tvåstatslösning som fortfarande än den enda realistiska möjligheten till fred.

Och dessa annekteringsplaner var ju i sin tur till betydande del en följd av den s k fredsplan som Vita Huset tidigare lanserat, och som ju utgick från ett israeliskt övertagande av betydande delar av Västbanken. Netanyahus plan handlade ju om att ensidigt börja att implantera denna s k fredsplan.

Vita Huset trodde nog från början att det skulle vara möjligt för dess närmare vänner i arabvärlden att svälja detta. Enighet inför det påstådda hotet från Iran skulle vara den enande länken.

Men det fungerade inte.

Främst från UAE i tydliga ordalag men också från hovet i Ryiadh sades att man inte kunde acceptera denna annektering. Och därmed tvingades Vita Huset att slå över från grönt till blinkande gult och så småningom t o m rött ljus inför planerna.

Och när UAE sade att Israel hade att välja mellan en normalisering av förbindelserna och en annektering öppnades en möjlighet. Trumps och Netanyahus tidigare planer lades på hyllan till förmån för ett formellt fredsavtal mellan UAE och Israel med alla de möjligheter som ligger i detta.

I detta ligger tveklöst betydande långsiktiga vinster för bägge dessa länder. Potentialen för samarbete på olika områden är uppenbar. Det finns redan en viss diskret israelisk närvaro i UAE bl a för det internationella samarbetet om förnybar energi. Och ett visst säkerhetssamarbete har också funnits.

Från den palestinska myndigheten i Ramallah kommer hårda ord om att man känner sig svikna, och det trots att det från UAE sägs att deras huvudsyfte var att förhindra den annektering som annars skulle kunna ha ägt rum.

Men tveklöst har palestinierna förlorat ett viktigt påtryckningsinstrument. I den s k arabiska fredsplanen från 2002 ställdes ju erkännande av Israel i utsikt först när Israel återlämnade land man hade ockuperat 1967.

Och sannolikt kommer nu fler erkännanden.

Bahrain ligger nära, men väntar med all sannolikhet på klartecken från Riyadh. Och där skulle jag tro att inte minst kungen vill ha ökad klarhet på ett antal känsliga punkter. Qatar är en historia för sig – de faktiska förbindelserna med Israel är det knappast något fel på.

Efter gårdagens allmänna besked väntar nu mer konkreta förhandlingar, och det är långt ifrån säkert att de blir alldeles enkla.

Det är svårt att undvika att notera att man formulerar sig olika på viktiga punkter om avtalets innebörd, och detta måste självfallet sorteras ut. I

srael talar om att annekteringen bara skjutits upp ett tag och att det blir ett snabbt omedelbart diplomatiskt erkännande. UAE säger att annekteringen stoppats och att man nu skall tala om en vägkarta för normalisering.

Men ett avgörande besked har getts, fördröjningarna och svårigheter är sannolika, men någon väg tillbaka finns inte. För någondera sidan, skall tilläggas.


Inte mycket semester…

13 augusti 2020

TABIANO: När EU:s utrikesministrar har extrainsatt videomöte i morgon har de onekligen en del besvärliga frågor på bordet satt hantera. Inte mycket till semester…

I Belarus hade regimen hoppats att massivt förtryck – den officiella siffran är mer än 6.000 arresterade – skulle ha bidragit till att stabilisera situationen.

Men så förefaller inte att ha blivit fallet. De fredliga protesterna fortsätter, och nu kommer också information om att stora företag går ut i strejk och kräver Lukasjenkos avgång. Nu på eftermiddagen talas om att detta omfattar också den stora traktorfabrik som är den statliga belarusiska ekonomins stolthet.

Skulle detta bekräftas och spridas är regimen tveklöst på ett sluttande plan som knappast kan hanteras med enbart repression.

I morgon är dessutom dagen då ett officiellt valresultat enligt planerna skall meddelas.

Och går man vidare med detta och insisterar på att Lukashenko fick ca 80% av de avgivna rösterna är det mycket sannolikt att det provocera fram ytterligare protester.

Vad som kommer att hända då kan man bara spekulera om. Jag skulle gissa att vi då kommer att börja att se sprickor i den regimfasad som hitintills har sett relativt intakt ut. Och med sådana sprickor kan det lätt bli som med sprickor i en damm…

För EU blir det mitt i denna potentiellt dramatiska situation nödvändigt att markera tydligt i frågan.

Riktade sanktioner mot individer ansvariga för repressionen liksom för utförandet av valfusket skulle vara självklart, men samtidigt som man håller någon kanal öppen för dialog med regimen.

Balansgången är viktig och besvärlig, och därtill kommer att det kan ta sin tid att få ihop det konkreta underlaget i form av namnlistor för de konkreta besluten om sanktioner.

En styrka är ju dessutom om man har möjlighet att samordna med Storbritannien, och en dialog med USA om möjliga åtgärder skulle heller inte vara alldeles opassande.

Men möjligen blir det situationen i östra Medelhavet som kommer att framstå som än mer besvärlig.

Akut handlar det om att ett turkiskt fartyg avser att inleda provborrningar i ett område som såväl Turkiet som Grekland anser tillhör landets s k exklusiva ekonomiska zon.

Att fastställa gränser mellan respektive ekonomiska zoner i detta område är utomordentligt komplicerat. Det handlar om vilken vikt man ger öar, och öar med olika storlek, när man drar dessa linjer. Och det finns ett antal öar som gör den saken påtagligt komplicerad.

Lite av detta har vi i Sverige erfarenhet av när det gällt vilken betydelse Gotland skulle anses ha när vi förhandlade med Sovjet om denna avgränsning i Östersjön liksom när vi hade ett lite upphetsat utbyte med Danmark kring den betydelse som den lilla ön Hesselö strax norr om Själland skulle tillmätas.

Den svenska linjen var att Gotland skulle räknas i princip som svenskt fastland medan Hesselö inte skulle räknas alls. Efter visst tumult i bägge fallen blev det kompromisser med såväl Sovjet som med Danmark.

I östra Medelhavet är det naturliga att man sätter sig ner och försöker komma fram till kompromisser – eller att man överlämnar frågan till ett utdraget avgörande i den internationella domstolen i Haag.

Men i stället har Turkiet slutit ett avtal med Tripoli-regimen i Libyen om en avgränsning som helt bortser från grekiska öar – och Kreta ingen liten ö – och Grekland har i dagarna ingått ett motsvarande avtal med Egypten som ställer Turkiet och dess krav helt åt sidan.

Angelka Merkel lyckades få ett uppskov med den turkiska borrningen för att få till stånd samtal, men när avtalet plötsligt kom mellan Athen och Kairo drog sig Turkiet i ilska ur, och nu segler det upp till direkt konfrontation.

Det turkiska fartyget eskorteras av den turkiska flottan, och den grekiska flottan har seglar ut och fått förstärkning också av franska fartyg. President Macron är på mycket påtaglig kollisionskurs med Turkiet inte minst p g a Libyen, och har nu dessutom skickat franska stridsflygplan till Kreta.

Det här kan mycket snabbt gå mycket illa. Högnivåsamtal i dag med främst Ankara, Berlin, Athen och Bryssel kan förhoppningsvis få stopp på den tilltagande eskalationen och en återgång till någon form av förhandling.

Och på den komplicerade agendan står också den politiska situationen i Libanon. Landet står nu utan regering mitt uppe i en katastrofal finansiell och humanitär situation.

Så det är en del på agenden för EU:s utrikesministrar i morgon.

Till detta har så kommit nyheten om ett vittgående och viktigt avtal mellan Israel och Förenade Arabemiraten – till det får vi återkomma.

Och allt detta återspeglas förvisso också i min tillvara i Zoomland. I dag har det hitintills varit en timma Belarus, och srnarw i eftermiddag blir det en timma briefing med experter om situationen i Libanon.


EU måste höja rösten om Belarus!

11 augusti 2020

TABIANO CASTELLO: Föga förvånande utannonserade regimen i Belarus i söndags kväll att vallokalsundersökningarna visade att sittande presidenten Lukashenko vunnit en förkrossande seger i dagens presidentval och därmed kan fortsätta att styra sin lilla diktatur.

Men det finns knappast en levande själ i denna del av universum som sätter någon tilltro till de siffror som utannonserats. De siffror som klokt fram frön olika valdistrikt visar dessutom genomgående på ett radikalt annorlunda resultat.

Och det vi sett sedan dess är ju protester på bredden och på djupet runt om i Belarus.

Hur detta kommer att sluta vet vi inte. Allt tyder på att man i dag kommer att införa undantagstillstånd och utegångsförbud, och det är ett tecken så gott som något på hur omfattande protesterna är.

Det finns en möjlighet att förtrycket i alla fall kortsiktigt kommer att lyckas – då har det varit vid de senaste valen – men det finns också en påtaglig möjlighet för att så inte kommer att bli fallet.

Avgörande är hur saken utvecklas inom själva regimen och dess strukturer.

Skulle betydande delar av säkerhetsstyrkorna säga att de inte vill vara med längre kan saker och ting förändras ganska snabbt. Och alldeles säkert finns det ett betydande obehag i de breda kretsar inom regimen som ju vet ungefär hur valresultatet faktiskt ser ut. Åtskilliga måste inse att regimens dagar på ett eller annat sätt är räknade och börja att fundera på en annan framtid.

Men om allt detta vet vi rasande lite. Det vi kan se är mönstret från andra liknande situationer.

Vad gäller säkerhetsstyrkorna finns det alldeles säkert en kärna som är regimlojal och beredd till betydande våld om så skulle krävas. Men i ett läge där protester skulle sprida sig än tydligare över landet kan det bli så att kontroll över bara Minsk inte räcker, och att de lojala styrkorna bara klarar av huvudstaden.

Att Kreml i bakgrunden kommer att rekommendera allt det våld som krävs kan man vara alldeles övertygad om. Men att direkt gå in i Belarus i ett läge som detta skulle jag tro att man vill undvika så länge det över huvud taget är möjligt.

För Kreml öppnas nu en möjlighet att med en gentemot Väst påtagligt försvagad Lukashenko driva på den integration av Belarus med Ryssland som man lade fram olika vittgående förslag till mot slutet av förra året men då inte klarade av att driva igenom.

Belarus är för Kreml ett strategiskt viktigt territorium mellan Smolensk i västligaste Ryssland och dels Brest vid gränsen till Polen och Nato och dels den smala s k Suwalki-korridoren mellan Polen och Litauen. Man har ett integrerat luftförsvar, men Ryssland har tidigare fört fram önskemål om att flytta fram fler förband till Belarus.

Nu kan de kraven sannolikt återkomma. Och att USA i alla fall i viss utsträckning ökar sin närvaro i Polen kan nog ge generalerna i Moskva ytterligare argument för detta.

Men allt är beroende av om hur regimen i Minsk utvecklas i detta läge. Kommer repressionen att räcka? Finns det scenarier för en mjuk förändring som stabiliserar situationen?

För EU är det viktigt att agera.

Polen har redan krävt ett EU-toppmöte, men även om det i sak vore motiverat tror jag att aptiten just nu för ett sådant är begränsad. Ett skäl till detta är att man sannolikt inte ser några alldeles självklara vägar framåt.

Hårda ekonomiska sanktioner mot landet är ett möjligt instrument, men i alla fall kortsiktigt är nog den enda riktigt säkra effekten av sådana att driva Minsk ännu närmare Moskva, och det ligger knappast i EU:s strategiska intresse på sikt.

Däremot kan sanktioner mot enskilda personer och institutioner vara en möjlig väg framåt. Det har prövats förr, och bidrog nog då i alla fall till att politiska fångar stegvis släpptes.

En konkret närvaro i Minsk av högt uppsatta företrädare för EU skulle vara en möjlighet. Den symboliska effekten skulle vara betydande, men jag skulle kunna tänka mig att det finns de i EU-kretsen som skulle vara rädda för att detta skulle kunna ses som utmanande för Moskva.

Från Budapest har redan signalerats att man inte vill vara med om sanktioner eller motsvarande, men jag skulle tro att entusiasmen inte heller i t ex Paris är särdeles påfallande.

Så optionerna är inte alldeles självklara.

Men det är hur som helst viktigt att Bryssel omgående höjer sin profil. Det handlar om ett land i Europa och därtill ett land i EU:s Östliga Partnerskap. Att sammankalla ett möte med också kretsen av utrikesministrar i detta partnerskap borde tillhöra de optioner som borde prövas.

Mycket är dock beroende av de närmaste dygnens utveckling i Belarus självt.


En liten märklig historia – med också Israels ambassadör i fokus.

08 augusti 2020

TABIANO CASTELLO: Mitt i sommaren blev jag i dag indraget i ett litet mediadrev som hade sina rätt märkliga aspekter.

Och till de drivande i detta hörde dessutom, vilket är rätt anmärkningsvärt, Israels ambassadör i Stockholm.

Och jag fick ta till det lite ovanliga steget att med viss skärpa lägga honom tillrätta i en artikel i Expressen.

Det tillhör ju inte direkt vanligheterna att ambassadörer i Stockholm offentligt angriper enskilda personer. Hans kinesiska kollega är väl egentligen den enda som brukar förfalla till detta.

Fakta är följande: Omedelbart efter den enorma explosionen i Beirut twittrade jag och sade att “det enda uppmuntrande i denna katastrofala situation är att också Israel har varit snabb med att erbjuda humanitär hjälp.”

Bakgrunden var uppenbar.

Israel har två gånger invaderat Libanon. De israeliska bomberna har fallit över landet. Delar av Libanon var länge ockuperat av Israel. Fruktansvärda och väl dokumenterade krigsbrott har begåtts. Frekvent kränks landets luftrum av Israels stridsflyg. Bördan av palestinska flyktingar är sedan decennier tung.

Länderna saknar t o m diplomatiska förbindelser.

I det läget tyckte jag faktiskt att det var positivt att notera att också detta land erbjöd snabb hjälp. I katastrofen förnas även fiender.

Men ambassadören och en härskara av mer eller mindre extrema israeliska propagandister ryckte omedelbart ut för att attacker mig.

Att antyda att det någonsin skulle ha funnits någonting problematiskt i relationen mellan Israel och Libanon, eller att Israel och dess regering kanske inte alltid av alla ses som alla goda gåvors givare i regionen, var tydligen alldeles oacceptabelt.

Ambassadören nedlät sig till ett tweet där jag helt lögnaktigt anklagades för att ha avvisat eller nedvärderat Israels erbjudande om hjälp – ”dismissed” var det ord han använde – och det trots att jag uttryckligen sagt att detta var ett uppmuntrande tecken.

Han hävdade dessutom på grunder som förblir mysteriösa att jag skulle vara ”besatt” av Israel.

Det var omdömeslöst av honom.

Möjligen kan han privat försöka utsäkta sig med att det skedde det på instruktion hemifrån. Jag noterade hur man i ett mönster jag känner alltför väl från andra situationer och andra länder mobiliserade propaganda på olika sätt.

Konstiga tweetkonton utan identifierbara namn dök plötsligt upp i stor mängd och spred galla. Inte minst var det noterbart att åtskilligt av dessa kunde härledes till tämligen militanta kretsar i USA. Jag kallades anti-semit och t o m nazist.

Lögn lades till lögn. Jag har sett det förr. Vi kommer alla att se det igen. Sådan är dessvärre den nya världen.

Och det är viktigt att snabbt bemöta och visa att teknik som denna har ett pris.

Hur det sedan blir med Israels erbjudande om hjälp till Libanon återstår att utreda.

Jag ser att man nu tagit kontakt med FN i denna fråga och bett om hjälp eftersom man ju inte har några förbindelser med Libanons regering, och jag dristar mig till att välkomna även detta.

Men jag kan inte låta bli att notera att den regeringen ambassadören företräder oftast kritiserar FN:s olika hjälpinsatser och FN:s roll i dess egen del av världen. Med ett rejält ekonomiskt bidrag från Israel till FN:s insatser vore i detta läge självfallet mycket bra.

Däremot har ambassadören och hela hans hetsande härskara av propagandister självfallet helt rätt i att jag ofta varit starkt kritisk mot den politik regering Netynyahu i dagens Israel dessvärre företräder när det gäller förutsättningarna för fred .

Och det är väl snarast det som är den yttersta förklaringen till hans märkliga utbrott.

Dess ockupationspolitik strider mot folkrätten, förvägrar andra folk deras rättigheter och underminerar tydligt förutsättningarna för fred i regionen. Det fredsprocess som låg i det Oslo-avtal som en gång ledde till Nobels fredspris har den steg för steg och mycket medvetet skjutit sönder och samman.

Och regeringen Netanyahus avsikt att nu börja att annektera ännu större delar av de områden man sedan 1967 ockuperat har fördömts av en med undantag av Donald Trumps Vita Hus och möjligen Victor Orbáns Ungern så gott som enig värld.

Min åsikt när det gäller förutsättningarna för den fred som denna region så innerligt väl behöver – Israel förvisso inte mindre än dess grannar – är faktiskt den som är EU:s – och den lades faktiskt fast när jag själv i december 2009 höll i ordförandeklubban i Bryssel.

Jag förnekar inte alls att Israel gett katastrofbistånd till Haiti och andra länder.

Det är välkommet, men det är näppeligen sensationellt att ett land gör så.

Och det förändrar faktiskt ingenting av detta. Ingenting alls.

Och nu borde den viktiga frågan vara att hjälpa ett Libanon som var i grundläggande kris redan före den fruktansvärda explosionen.

Frankrikes president och EU:s ordförande har redan varit på plats. EU:s krishjälpsfunktion med också svenska bidrag är i Beirut och hjälper till. I morgon hålls per video från Paris och New York en konferens för att mobilisera internationellt stöd.