En kris som tyvärr var möjlig att förutse.

13 oktober 2019

VENEDIG: Efter en minst sagt laddad vecka i Europa och dess närområde lämnar jag i dag denna del av världen för att tillbringa huvuddelen av den kommande veckan på andra sidan jordklotet i Sydney och Canberra.

Min vecka började med synnerligen intressanta samtal i Istanbul som handlade mer om den inrikespolitiska situationen i Turkiet än den allvarliga kris med norra Syrien som akut tog sin början med telefonsamtalet mellan presidenterna Trump och Erdogan på söndagkvällen och det gröna ljus för den turkiska militära invasionen som då gavs.

Och den inrikespolitiska situationen i landet är mer dynamisk än vad den mer ytliga rapporteringen ger intryck av.

Landet är med stor sannolikhet på väg mot en ny förändring och öppning, även om den utvecklingen nu sannolikt dessvärre kommer att fördröjas av den nationalistiska mobilisering som utvecklingen i Syrien och krisen med USA och EU dessvärre leder till. Det går att dra spännande paralleller med tidigare skeden av den komplexa turkiska historien.

Krisen med operationen i Syrien kommer dessvärre inte som en överraskning, utan har legat i farans riktning ända sedan USA 2015 träffade valet att förlita sig på och bygga upp de YPG-styrkor som dess underrättelsetjänst i sin årliga rapport till kongressen beskrev som den syriska delen av terrorstämplade PKK för att driva tillbaka Daesh i Syrien.

Det alternativ som fanns – turkisk- och tidigare USA-stödda s k moderata syriska grupperingar – ansågs inte ha den erforderliga militära potentialen. De ville dessutom ha stöd också för att bekämpa regimen i Damaskus, vilket inte var den amerikanska prioriteten.

Så blev det som det blev. YPG byggdes upp med resurser och vapen och kom enligt egna uppgifter att förlora ca 11.000 soldater i de strider som så småningom ledde till att Daesh berövades sitt territorium i Syrien. Det var en kortsiktig viktig framgång. I det omedelbara perspektivet lyckades politiken.

När det skett fanns det i grunden två alternativ för den kommande utvecklingen.

Den ena var att mer långsiktigt etablera en kurdisk YPG-stat i framför allt nordöstra Syrien stödd av och i grunden garanterad av också amerikansk militär närvaro. Det råder ingen tvekan om att det var detta YPG strävade efter.

Det andra alternativet var att i en mer långsiktig politisk process som också inkluderade en uppgörelse med Damaskus förhandla fram ett politiskt varaktigt arrangemang för området. Det är lätt att se svårigheterna med det alternativet, men vägar fram mot någonting liknande den kurdiska regionen i Irak borde ha varit möjliga.

Problemet med den amerikanska politiken är att den aldrig träffade något val. På marken signalerades amerikanska militärer sannolikt att den första optionen kanske var möjlig, och samtidigt blockerade man tydligt alla ansträngningar i den senare riktningen.

Och frånvaron av politik ledde till oklarhet som bara fördjupade den långsiktiga krisen. Bättre blev det inte av att presidenten hela tiden var tydlig med att detta var en ” kvicksand” som han så snabbt som möjligt ville dra sig ur.

För Erdogan innebar detta självklart en möjlighet. Han anser sig inte kunna tolerera vad en mycket stod opinion i Turkiet ser som en YPG/PKK-stat omedelbart vid landets 900 km långa gräns mot Syrien. I en sådan ser man – rätt eller fel – en avgörande fara också för själva Turkiets långsiktiga säkerhet.

Och till det kom flyktingfrågan. Inte nog med att problemen med ca 3,5 miljoner syriska flyktingar i landet ökat påtagligt, utan man fruktar dessutom en ny allvarlig flyktingvåg från framförallt Idlib-enklaven i Syrien. Erdogan hävdar att det skulle vara möjligt att få många att återvända till en av Turkiet skyddad säkerhetszon i norra Syrien.

Turkiet har tveklöst såväl ett säkerhets – som ett flyktingproblem som man måste respektera, men själv tillhör jag dem som inte ser den militära operation som nu inletts som en möjlig lösning på någon av dem. Jag ser en allvarlga risk för att den snarare kommer att förvärra framför allt det förra.

Tyvärr är det inte osannolikt att PKK kommer att svara också med upprepade attacker inne i Turkiet, vilket skulle få mycket allvarliga effekter på landets politiska utvecklingen.

Och till det kommer självfallet de rent humanitära konsekvenserna. Även om de direkta stridhandlingarna hitintills förefaller att ha varit mer begränsade talar rapporter från FN-organ om 100.000 eller än mer människor som flyr vad de fruktar kan komma.

Hur detta kommer att utvecklas återstår att se. Några goda alternativ finns knappast. Den politiska lösningen har nu skjutits i bakgrunden, och det kommer att att ta tid och vara förenat med betydande nya svårigheter att göra den möjlig.

Den vidare internationella bilden är också viktig.

I FN:s säkerhetsråd satte Kina och Ryssland stopp för även ett relativt försiktigt uttalande.

EU har idiotiskt nog i juli fattat beslut om att avbryta alla politiska högnivåkontakter med Turkiet, och eftersom kontakter på lägre nivå knappast har någon större betydelse innebär det att det nu främst är Putin och Trump som Erdogan har direkt kontakt med.

Sedan kan man säkert besluta om alla möjliga andra s k restriktiva åtgärder, men sådana har några möjligheter att åstadkomma någonting konkret i den rådande situationen om de inte går hand i hand med politiska och diplomatiska kontakter. Och sådan har man blockerat sig själv från.

För mig återstår att följda den fortsatta utvecklingen från andra sidan jordklotet.

Och där nere kommer man alldeles säkert också att noggrant följa det fortsatta spelet kring Brexit som går in i en avgörande fas denna vecka.

Intensiva möten leder upp till EU-toppmötet torsdag och fredag, och finns det inte på lördag en överenskommelse om att ordnat utträde har det brittiska parlamentet beslutat att man måste be EU om ett uppskov, vilket premiärminister Boris Johnson sagt att han aldrig kommer att acceptera.

Det är ett synnerligen högt spel, men jag skulle tro att sannolikheten för en uppgörelse dock ökat något, även om processen kring denna mycket väl kan komma att kräva ett ytterligare mindre uppskov med själva utträdet.

Till veckans händelser hör också handelsförhandlingarna mellan USA och Kina med deras stora betydelse. I fredags skrev jag i New York Times tillsammans med Australiens och Nya Zealands f d premiärminister om betydelsen av en överenskommelse för den globala ekonomin.

Och det kommer alldeles säkert att talas åtskilligt i Sydney och Canberra också om detta.


Samtal om Turkiets vacklande väg.

06 oktober 2019

ISTANBUL: Efter två kvällar i Bodrum har jag nu anlänt till den fascinerande staden vid Bosporen för att under ett dygn försöka att ta lite av temperaturen på den politiska utvecklingen i detta stora och komplicerade land.

Sedan i synnerhet det misslyckade kuppförsöket sommaren 2016, men med början dessförinnan, har den politiska utvecklingen här, sett från europeisk utgångspunkt, gått tydligt åt fel håll. Situationen för inte minst mänskliga rättigheter har försämrats dramatiskt.

Landet har fjärmat sig från EU och det övriga Europa.

Bakgrunden till detta är komplex.

Det mångfasetterade tumultet i omgivningen och farhågor som har sina rötter i landets komplicerade historia tillhör bakgrunden, men också tydligt auktoritära tendenser i landets politiska tradition som nu kommit till ytan på ett tydligt sätt.

Och resultatet är bl a den turkiska EU-processen upphört och djupfrysts, och någon förändring i det avseendet finns det näppeligen förutsättningar för. De senaste månaderna har konflikterna med Cypern dessutom fördjupas med de effekter också detta har på EU-processen.

I diskussionerna i Bodrum var det i allt väsentligt andra frågeställningar som stod på agendan, men ofrånkomligen diskuterades även detta.

Den regionala situationen är allvarlig, och flyktingsituationen står i centrum för mycket. Turkiet har nu inom sina gränser fler flyktingar än något annat land i världen, och även om den officiella attityden fortfarande är välkomnande finns det en tydligt växande opinion mot denna situation.

Och det sätter press på politiken.

Officiellt talar man om att skapa förutsättningar för att flyktingar skall kunna återvända till Syrien, men det är avsevärt lättare sagt än gjort. Och under tiden ökar också antalet som trots spärrar av olika slag tar sig in i EU. Under augusti handlade det om ca 18.000 som sökte sig över det Egeiska Havet.

Och det ledde till besök i Ankara i dagarna av såväl EU-kommissionären för migrationsfrågor som den tyske inrikesministern. Den franska skulle också ha kommit, men attentatet på polisstationen i Paris förändrade den saken.

Mer flyktingar riskerar att komma om situationen i den återstående enklaven Idlib i Syrien förvärras.

Här finns miljoner människor sant förvisso åtskilliga anhängare av anhängare av fundamentalistiska och terroristiska organisationer. Förr eller senare måste den situationen sorteras ut.

I juli sade EU som reaktion på turkiska aktiviteter i den cypriotiska ekonomiska zonen att man stoppade alla politiska samtal med Turkiet, men de senaste dagarnas besök visar att det finns ett påtagligt behov av dialog i en lång rad olika frågor.

Till dessa hör förvisso också hanteringen av IS-personer som i dag finns i norra Syrien och som måste hanteras på ett eller annat sätt. Allt tyder på att IS håller på att omgruppera, och för det måste vi förbereda oss så gått det går. Hela situationen i och kring Syrien kräver förvisso uppmärksamhet.

Bara i ett av lägren där finns just nu 70.000 personer på ett eller annat sätt associerade med IS. Och vi vill inte att detta skall bli deras träningsläger för framtiden. Få har vi kommit ur asken och in i elden.

Men nu blir det ett dygn av samtal här med gamla och nya vänner.

Trots den hårda situationen finns tecken på att den politiska situationen håller på att förändras. Oppositionen vann det viktiga lokalvalet här i Istanbul i våras med 58%, och kontroller nu också städerna Ankara och Izmir.

Och en rad prominenta personer har hoppat av från eller uteslutits från det regerande AK-partiet och arbetar nu med att sätta upp nya partiet. Det kan mycket fundamentalt förändra den politiska bilden i landet även om det inte är val planerade förrän 2023.

Intill dess kan mycket komma att hända i detta land.

En del samtal med i sammanhanget viktiga personer har jag redan hunnit med, men om allt detta kommer jag att veta betydligt mycket mer när jag lämnar Istanbul tidigt tisdag morgon.


Brexit, riksrätt i USA, Iran och diverse val i Europa.m

02 oktober 2019

STOCKHOLM: Det känns påfallande höstligt här hemma just nu, och det i all synnerhet efter några mycket vackra och skönt varma dagar nere i norra Italien.

Just i dag förväntas den brittiske premiärministern Boris Johnson avleverera sitt konkreta fördrag till kommissionen i Bryssel om hur utträdesavtalet skall kunna modifieras framför allt när det gäller frågan om gränsen på Irland.

Och efter att ha utvärderat drev nya brittiska positionen kommer man i Bryssel att kunna ger besked om detta kan anses vara värt en mer detaljerad förhandling eller inte. Jag skulle knappast tro att det blir något konkret besked i den frågan förrän tidigast i morgon.

Men oavsett detta har Boris Johnson sagt att Storbritannien kommer att lämna EU den 31 oktober. Får han ett modifierat utträdesavtal blir det säkert så, men om så inte blir fallet blir det stor ny konfrontation med majoriteten i det brittiska parlamentet.

På den pågående konservativa partikongressen är det annars det kommande nyvalet som man förefaller att sikta in sig på. Budskapet är att bli av med Brexit så att man kan koncentrera sig på polisen, sjukvården och skolan.

Och det är ett budskap som i alla fall låter tydligare än den allmänna vänstersoppa som Labour-oppositionen lyckades servera på sin kongress förra veckan.

På andra sidan Atlanten fördjupas den politiska kris som nu med stor sannolikhet leder till ett riksrättsåtal mot president Trump.

Att han kommer att fällas i det torde vara så gott som uteslutet. Processen blir ju att representanthuset med dess demokratiska majoritet fungerar som åklagare och senaten med dess republikanska majoritet som domare.

Att presidentens agerande är ytterligt klandervärt och skadligt råder det dock ingen tvekan om.

Tydligt är att han är besatt av olika märkliga konspirationsteorier med ursprung i kontroverserna kring det förra presidentvalet.

Han förefaller att vägra att tro att Ryssland försökte påverka detta, och vill i stället leta bevis för att det var Ukraina som gjorde det. Och när han ändå är igång voll han försöka leta fram dynga om Joe Bidens sons engagemang i ett ukrainskt företag för att på det sättet kunna svärta ner en möjlig motståndare.

Det är politik på lägsta möjliga nivå bedrivit från ett av världens särklassigt mäktigaste politiska ämbeten.

Att hela processen tydligt skadar Ukraina och utvecklingen där är tydligt.

Hur USA:s politik framöver kommer att se ut återstår att se. I stort sett alla på någon nivå värd namnet som har kunskap om denna del av Europa har nu lämnat administrationen. Kvar finns tydligen mest smutskastande konspirationsteoretiker.

Under tiden sker vissa framsteg i möjliga samtal mellan Ukraina och Ryssland, även om det finns många och svåra frågetecken som måste rätas ut. Jag tror att vi nu går mot ett toppmöte mellan Ryssland, Ukraina, Tyskland och Frankrike i Paris för att se om några steg kan tas.

Tydligt är att det är i Paris som den utrikespolitiska kraften i Europa just nu ligger.

President Macron ägnade betydande energi under FN-veckan i New York åt att försöka att lösa upp situationen mellan Iran och USA, och vad som nu blivit känt tyder på att han kom en bra bit även om det hela i slutändan inte lyckades.

Dels fanns det motstånd från mer hårdföra cirklar i Teheran mot varje form av kontakt med Trump och dels var det dubbla budskap från USA när det gällde den viktiga frågan om framtiden för sanktionerna.

Men tydligt är att det nu finns ett intresse att undvika att man bara glider in i ett nytt stort krig.

T o m från annars så militanta Saudiarabien kommer signaler med den inriktningen, och det förefaller som om ledningen i Bagdad försöker att förhandla fram ett möte mellan Riyadh och Teheran. Irak har ett närmast vitalt intresse av att undvika en konfrontation.

På den närmare europeiska fronten – bortsett från Brexit – pågår nu kraftmätningen i Europaparlamentet kring de olika föreslagna kommissionärerna. Så brukar det vara – även om det är lite mer av den varan denna gång.

Förra helgen var det val i Österrike, och ÖVP-ledaren Sebastian Kurz, som gjorde ett mycket bra val, har nu att välja mellan att bilda regering med högerpopulistiska FPÖ igen med allt vad detta innebär eller med de också framgångsrika Gröna med de kompromisser som detta kommer att kräva.

Den processen kommer med all sannolikhet att ta sin tid.

Och kommande helg är det val i Portugal och Kosovo. Mindre sannolikt med större förändringar i det förra fallet, men mer sannolikt i det senare.

Själv har jag ytterligare en dag i Stockholm.

I morgon börjar jag med ett samtal med den amerikanske f d generalen och CIA-chefen David Petreus och fortsätter på eftermiddagen med stort arrangemang på China-teatern om EU-frågor med Cecilia Malmström och LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson.

Och på torsdag bär det av till en sedvanlig konferens med ett antal tankesmedjor i Bodrum i sydvästra Turkiet.