Traditionellt i Visby.

VISBY: Så blev det till slut klarhet om att Storbritannien går till parlamentsval, och att det kommer att äga rum den 12 december.

Hur det kommer att utfalla vet vi ingenting om, även om Boris Johnsons konservativa ligger klart bäst till i opinionsmätningarna, och vilken effekt det kommer att få på den fortsatta Brexit-processen vet vi heller ingenting bestämt om.

Basscenariot torde dock vara att Boris Johnson klarar sig kvar och att Storbritannien därefter lämnar EU i januari 2020.

Men detta kommer jag att ha anledning att återvända till mot slutet av veckan efter diskussioner i landet självt.

Just nu sitter jag i Visby på det seminarium som Jarl Hjalmarson-stiftelsen ordnat här sedan vid det här laget ett kvarts sekel tillbaka, och som traditionellt bjuder på mycket intressanta utblickar med huvudfokus österut – Ryssland, det Östliga Partnerskapets länder och numera dessutom Kina.

Och seminariet medger öppna meningsutbyten mellan välinformerade bedömare och aktörer i dessa olika frågor. Under det senaste kvartseklet har det nog haft en viss betydelse när i alla fall delar av den samlade politiken kring i alla fall delar av dessa frågor utvecklats.

Framför allt gällde det under skedet när de tre baltiska staterna staterna återfått sin självständighet och sökte sin nya förankring. Men det har också varit viktigt som ett forum med den liberala oppositionen i Ryssland. Intill dess att han mördades tillhörde Boris Nemtsov de ständiga deltagarna.

Och i år hade vi också USA:s tidigare sändebud i Ukraina-frågor Kurt Volker i våra diskussioner med de möjligheter till inblick i det pågående tumultet på andra sidan Atlanten som detta gav.

I morgon blir det för min del ett kort besök i Helsingfors och därefter bär det vidare till Edinburgh för ett seminarium som strävar efter att etablera ett forum för informellt samråd mellan Storbritannien och de nordiska länderna under kommande år.

Vart är detta på väg? En Trump som spårar ur.

NEW YORK: För första gången lämnar jag detta land med en smygande oro för om dess institutioner kommer att klara av att hantera landets djupt polariserade politiska klimat och den maktutövning utan hämningar och skrupler som emanerar från mannen i det Ovala rummet.

Med all sannolikhet går den process som nu pågår i riktning mot en formell riksrättsprocess mot presidenten.

Det som nu pågår skulle kunna beskrivas som informell förundersökning, men efter detta kommer en offentlig process kanske om en månad som av allt att döma kommer att resultera i ett åtal.

Och om representanthuset med enkel majoritet fattar beslut om ett sådant, och formulerar åtalet, är det upp till senaten att fria eller fälla presidenten. För att fälla honom krävs en två tredjedels majoritet.

Anklagelsen är att han missbrukat sitt ämbete, och i centrum stor agerandet när det gäller Ukraina.

Allt går tillbaka till kontroverserna kring presidentvalet 2016 och presidentens vägran att acceptera att det fanns någon rysk inblandning i den kampanj som ledde till att han vann. Även om ingen vågat påstå att denna inblandning var avgörande, uppfattar han allt detta som ett ifrågasättande av själva legitimiteten i sitt presidentskap.

Av detta förefaller han närmast besatt, och det är ju detta som lett till den ena märkligheten efter den andra i hans agerande, där han och de närmast honom förefaller beredda till i stort sett allt för att komma bort från vad som hände 2016 och för att komma åt de som nu opponerar mot honom.

Den maktdelning som utmärker den amerikanska konstitutionen har hitintills förefallit vara ett relativt robust skydd mot allt detta, och jag vill fortfarande tro att så kommer att förbli fallet, men frågetecknen blir dessvärre allt fler.

Presidenten företer alla tecken på att vara helt besatt av det som nu pågår, och det är dessvärre alldeles uppenbart att han inte ser några begränsningar i vad han kan göra för att smutskasta sina opponenter eller påverka processen i övrigt.

Jag träffade en person som arbetade i Vita Huset under den tid president Clinton var föremål för en motsvarande process – han stod åtalade för att ha ljugit för en jury och förhindrar rättvisan i samband med sina synnerligen tveksamma privata affärer – och som berättade hur man med möda försökte få presidenten att fortsätta att rationellt regera landet medan detta pågick.

Till i alla fall viss del lyckades det, men nu förefaller det höggradigt tveksamt om detta kommer att gå. Presidenten förefaller besatt av frågan, och allting i övrig förefaller underordnat.

Nu har till yttermera visst justitiedepartementet satt igång en kriminell utredning riktad mot utredningen om inblandningen i valrörelsen 2016. Det är inte så lite av Kafka över det hela. Och att justitieministern har en tydlig politisk agenda råder det ingen tvekan om.

Men presidenten driver allt vidare.

De republikaner som 2016 undertecknad ett brev som kritiserade honom kallar han offentligt för ”mänskligt avskum” och säger att de inte skall anställas. Offentliga myndigheter uppmanas att säga upp prenumerationer på Washington Post och New York Times. Och det finns tecken att han nu vill utnyttja offentliga upphandlingar för att straffa dem som kritiserar honom.

Han befinner sig i marken tydligt bortom rättsstatens och den vanliga anständighetens.

Och allt detta kommer att eskalera under de kommande månadernas process. Det vi ser nu är dessvärre sannolikt bara början.

Det mesta talar för att senaten så småningom kommer att avvisa åtalet, men alldeles säkert är det inte, och presidentens hysteriska agerande visar att han tydligen inte är alldeles säker heller. Tror även republikanska senatorer att fortsatt stöd till presidenten underminerar deras egna möjligheter till återval kan det hela börja att förändras.

Sedan är det en annan fråga vilken inverkan allt detta kan komma att få under en kommande mandatperiod för den händelse att han blir återvald. Jag har hört många mycket bekymrade röster under mina korta dygn här.

Men mitt ärende här har ju varit styrelsesammanträde i International Crisis Group med genomgång av olika utmaningar i olika delar av världen och diskussion om vår egen verksamhet. För första gången någonsin kom USA att stå på listan över de allvarliga kriser vi hade anledning att diskutera.

För den som är intresserad av olika sakfrågor kan noteras att jag under de senaste dagarna dels haft en artikel om utvecklingen med Turkiet och Syrien som via Project Syndicate gått i ett rätt stort antal tidningar och dels en artikel för Washington Post om det strategiska haveri för EU:s Balkan-politik som president Macron har åstadkommit.

Nu bär det hemåt mot Stockholm igen.

Det känns skönt att lämna den politiska atmosfär som man i dessa dagar möter här. Men jag återvänder med en betydande oro för vart allt detta kan vara på väg.

President Macron torpederar EU på Balkan.

STOCKHOLM: Rn hösthelg hemma i Stockholm – men efter att ha njutit solen i tre av världens vackraste städer – Istanbul, Venedig och Sydney – de senaste helgerna känns det trevligt med den svenska hösten.

Dagarna som kommer innebär fortsatt tumult främst i London kring Brexit, men jag står nog fast vid min gissning att vi nu går mot ett formellt utträde under de närmaste veckorna.

Ett sådant innebär att Storbritannien inte längre finns med runt bordet i Bryssel, men man hänger ju kvar i allt annat under den period då den framtida relationen skall förhandlas fram.

En period av två år är formellt utsatt för den processen, men det är inte lätt att hitta någon som tror att det kommer att bli möjligt så snabbt.

Då kommer fokus i diskussionen att förskjutas till det som kallas LPF – Level Playing Field – och som kommer att bli nästa stora slagfält inte minst i den brittiska debatten.

Det handlar i all enkelhet om i vilken utsträckning Storbritannien under kommande år kommer att sträva efter att ha samma regelverk i olika avseenden för sin ekonomi som EU-länderna har. Och det handlar då om allt från konsumentskydd till miljöbestämmelser av olika slag.

Med LPF blir ett långtgående frihandelsavtal självfallet en relativitet okomplicerad sak.

Men de politiska krafter som främst drivit Brexit ser LPF som ett rött skynke, eftersom det är just EU:s regelverk de velat komma bort från, och om det blir de som blir dominerande kommer också förhandlingarna med EU att bli mer komplicerade och det möjliga frihandelsavtalet ty följande mindre långt gående.

Här kommer den kommande striden att stå – först och främst i Storbritannien självt, och därefter beroende av dess utgång mellan EU och Storbritannien.

Uppmärksamheten kring förra veckans EU-toppmöte i Bryssel handlade till stor del om spelet kring Brexit. Mycket tid upptogs också av diskussion kring den kommande viktiga långtidsbudgeten, men det i sak viktigaste som skedde var att Frankrike de facto sköt sönder EU:s politik på Balkan för överskådlig framtid.

Vad president Macron gjorde var att han vägrade att gå med på att öppna medlemskapsförhandlingar med Nordmakedonien trots att landet enligt kommissionen uppfyllt alla de krav man satt upp och trots att alla andra medlemsländer delade den bedömningen och ville ge grönt ljus.

Vad gäller Albanien, som heller inte fick grönt ljus, hade man dock både Danmark och Nederländerna med sig.

Sedan toppmötet mellan EU och Balkanländerna i Tessaloniki 2003 har det varit medlemskapsmöjligheten, som då uttalades formellt, som varit grundbulten i EU:s politik i regionen och som också gett EU kraften att påverka och att driva utvecklingen framåt.

Men med president Macrons veto torpederas nu den politiken, och därmed skulle jag nog påstå att EU står utan trovärdig politik i en känslig europeisk region som man alltid ansett att man har ett speciellt ansvar för.

Man kan fortfarande dela ut lite pengar, och hopppas på det bästa, men någon kraft att tala om har politiken efter detta knappast.

Det handlar, enligt min mening, om något av en strategisk katastrof. Och jag har i alla fall i skrivande stund mycket svårt att se hur den skulle kunna repareras. Regionens länder kommer nu att driva iväg på sätt som kan komma att bli besvärligt att hantera.

I Nordmakedonien har det hela lett till att man nu utlyser nyval. Hela kärnan i den sittande regeringens politik var ju att uppfylla kravet på en överenskommelse med Grekland om landets namn för att därefter äntligen få grönt ljus från EU. Man uppfyllde kravet – en av de få ljuspunkterna i regionen under senare år – men fick rött ljus i stället.

Allt rasade. Vad som händer nu är inte lätt att se.

Och i Kosovo gav valet ett resultat som kommer att ge landet en premiärminister som tidigare öppet talat om sin vision om ett Stor-Albanien i regionen. Att det leder till reaktioner i Skopje och Belgrad behöver knappast påpekas särskilt.

Två ytterligare saker i veckan som kommer kan noteras.

På tisdag träffar Turkiets Erdogan Rysslands Putin i Sochi, och det är samtidigt som den av USA framförhandlade pausen i Turkiets operation i norra Syrien tar slut. Har YPG-styrkorna då dragit sig tillbaka på det sätt som USA nu dikterat för dem är det fortsatt paus i striderna, men annars blir det snabbt mer besvärligt.

Men det avgörande som inträffar är ju att Ryssland nu går in som den avgörande medlaren i regionen. I veckan som gick var Putin i bl à Saudiarabien, och man har i dag öppna kanaler till samtliga huvudstäder i regionen på ett sätt som USA alldeles definitivt inte har.

Det är remarkabelt hur allt detta spelats på ett sätt som håller på att ge Ryssland en alldeles avgörande ställning i regionen i dess helhet. Säkert kommer Putin och Erdogan att komma överens om något.

På lite närmare håll skall vi på lördag rikta blickarna mot Kirkenes vid den ryska gränsen i nordligaste Norge.

Dit kommer då Rysslands utrikesminister Lavrov samt hela den norska regeringsledningen för att högtidlighålla minnet av ett sovjetiska styrkor för 75 år sedan befriade den nordligaste delen av Norge.

Och det finns spekulationer om olika ryska gester i det sammanhanget.

Själv är jag kvar i alla fall i Sverige under veckans första hälft – dock med en utflykt till Göteborg – innan det på torsdag bär av till New York gör främst styrelsemöte där med International Crisis Group.

Där har vi – milt uttryckt! – en del att diskutera.

Australien – framgång, Kina och klimat.

SYDNEY: Alldeles strax denna kväll börjar jag det tämligen utdragna återvändandet från denna del av världen. Australien ligger påtagligt långt bort, så det blir åtskilliga timmar i luften innan jag åter landar hemma i Stockholm.

Men försommaren här och i Canberra under de senaste dagarna har varit både angenäm och intressant.

Med sina ca 25 miljoner invånare är Australien ingen jättenation i dagens värld, men dock em framgångsrik och intressant sådan.

Ofta får man höra att landet nu är inne på sitt 28:e år av obruten ekonomisk expansion, vilket förvisso är imponerande.

Men det är en historia om Kina lika mycket som om Australien, för landets ekonomi har blivit successivt allt mer och mer beroende av just den imponerande kinesiska tillväxten.

Australien är knappast en industrination som Sverige, utan ekonomin domineras av råvaruexporten, turism och utbildning. Och samtliga dessa tre avgörande ben i landets ekonomi handlar numera till en mycket stor del om just Kina.

Exporten av järnmalm, kol och naturgas svarar för närmare 60% av exporten, och den alldeles dominerande delen av detta går till just Kina. Priserna på dessa råvaror betyder mycket för den samlade ekonomin.

Turismen expanderar, med mer än en miljon kinesiska turister varje år, även om det självfallet är många andra som också söker sig hit.

Att erbjuda utbildning på sina olika universitet för studenter från andra länder har Australien gjort länge, och detta har blivit en successivt allt viktigare del av landets ekonomi. Med mer än 200.000 studenter från Kina har dock frågor uppkommit om inte enskilda universitet blivit alltför beroende av inkomsterna från Kina och om inte detta kommit att påverka såväl akademiska standards som den vidare politiska inriktningen.

Oavsett vad man diskuterar här i dessa dagar hamnar diskussionen förr eller senare om just Kina. Australiens beroende börjar bli stort samtidigt som den kinesiska politikens ansikte blir allt mindre vänligt och frågetecknen om vart detta kommer att leda blir förmedla allt tydligare.

Inget annat utvecklat land är så ekonomiskt och allsidigt beroende av Kina, och det är ofrånkomligt att detta skapar vissa risker. Kina har i andra sammanhang visat sin förmåga att utnyttja beroenden som dessa i klart politiska syften.

Det finns inga enkla svar på alla de frågor som denna utveckling reser.

Försvarspolitiken ställs inför nya utmaningar. Vad som händer i Sydkinesiska Sjön, eller i de olika östaterna i Stilla Havet, påverkar förutsättningarna för landets säkerhet. Det byggs nya ubåtar och fregatter och anskaffas avancerade stridsflygplan. Försvarsbudgeten ökar påtagligt.

Men det är den enkla delen av allt detta.

Allt talar för att Kinas ekonomiska expansion kommer att fortsätta, om än kanske inte i samma rasande tempo. Och det kommer ofrånkomligen – exportmöjligheter, turism, studenter – att leda till att det kinesiska närområdets och Australiens beroende av Kina kommer att öka.

Och en alldeles avgörande uppgift för landets politik blir att hantera och på olika sätt balansera detta. Det har blivit åtskilliga samtal här och i huvudstaden Canberra om detta de senaste dygnen.

Om detta är en viktig utmaning framöver utgör klimatfrågan en annan och inte mindre komplicerad. Just den frågan har åstadkommit mycket tumult i landets politik under de senaste åren.

Australien är världens största kolexportör, och trots sina klimatambitioner bygger Kina nya kolkraftverk i stort antal. Här har nya stora kolgruvfält nyligen öppnats upp.

Samtidig ser man problemen. Hettan leder till bränder. Torkar slår också mot jordbruket. Vattenbristen är ett stort problem över hela kontinenten. Havet värms långsamt upp. De små öststaterna i Stilla Havet kräver en ny politik.

Och engagemang finns. Här i Sydney är t ex ambitionerna imponerande. Borgmästaren har detta som sin främsta prioritet. Det investeras väldiga i förnybar energi av olika slag.

Men balansgången i den australiska politiken är inte lätt.

Sydney är en angenäm stad. Det sades mig att det kan bo kring 10.000 svenskar här, vilket inte är osannolikt, och skulle väl göra detta till den stad i Asien som med marginal har flest svenskar – och det trots det betydande avståndet.

Och ensamma är man inte. I landet är det nu ca 30% som antingen själva är födda utomlands eller har föräldrar som är det, och här i centrala Sydney talar man om siffror kring 60%.

Därmed är det en mångsidig, dynamisk och ung stad. Med den framgång som detta innebär.

Politiken i övrigt i världen har inte stått still dessa dygn.

Brexit-uppgörelse och dramatik. Amerikanskt sammanbrott i Syrien och tumultet kring Turkiet. Och säkert åtskilligt annat.

Men det får anstå tills jag landat i den svenska hösten.

En kris som tyvärr var möjlig att förutse.

VENEDIG: Efter en minst sagt laddad vecka i Europa och dess närområde lämnar jag i dag denna del av världen för att tillbringa huvuddelen av den kommande veckan på andra sidan jordklotet i Sydney och Canberra.

Min vecka började med synnerligen intressanta samtal i Istanbul som handlade mer om den inrikespolitiska situationen i Turkiet än den allvarliga kris med norra Syrien som akut tog sin början med telefonsamtalet mellan presidenterna Trump och Erdogan på söndagkvällen och det gröna ljus för den turkiska militära invasionen som då gavs.

Och den inrikespolitiska situationen i landet är mer dynamisk än vad den mer ytliga rapporteringen ger intryck av.

Landet är med stor sannolikhet på väg mot en ny förändring och öppning, även om den utvecklingen nu sannolikt dessvärre kommer att fördröjas av den nationalistiska mobilisering som utvecklingen i Syrien och krisen med USA och EU dessvärre leder till. Det går att dra spännande paralleller med tidigare skeden av den komplexa turkiska historien.

Krisen med operationen i Syrien kommer dessvärre inte som en överraskning, utan har legat i farans riktning ända sedan USA 2015 träffade valet att förlita sig på och bygga upp de YPG-styrkor som dess underrättelsetjänst i sin årliga rapport till kongressen beskrev som den syriska delen av terrorstämplade PKK för att driva tillbaka Daesh i Syrien.

Det alternativ som fanns – turkisk- och tidigare USA-stödda s k moderata syriska grupperingar – ansågs inte ha den erforderliga militära potentialen. De ville dessutom ha stöd också för att bekämpa regimen i Damaskus, vilket inte var den amerikanska prioriteten.

Så blev det som det blev. YPG byggdes upp med resurser och vapen och kom enligt egna uppgifter att förlora ca 11.000 soldater i de strider som så småningom ledde till att Daesh berövades sitt territorium i Syrien. Det var en kortsiktig viktig framgång. I det omedelbara perspektivet lyckades politiken.

När det skett fanns det i grunden två alternativ för den kommande utvecklingen.

Den ena var att mer långsiktigt etablera en kurdisk YPG-stat i framför allt nordöstra Syrien stödd av och i grunden garanterad av också amerikansk militär närvaro. Det råder ingen tvekan om att det var detta YPG strävade efter.

Det andra alternativet var att i en mer långsiktig politisk process som också inkluderade en uppgörelse med Damaskus förhandla fram ett politiskt varaktigt arrangemang för området. Det är lätt att se svårigheterna med det alternativet, men vägar fram mot någonting liknande den kurdiska regionen i Irak borde ha varit möjliga.

Problemet med den amerikanska politiken är att den aldrig träffade något val. På marken signalerades amerikanska militärer sannolikt att den första optionen kanske var möjlig, och samtidigt blockerade man tydligt alla ansträngningar i den senare riktningen.

Och frånvaron av politik ledde till oklarhet som bara fördjupade den långsiktiga krisen. Bättre blev det inte av att presidenten hela tiden var tydlig med att detta var en ” kvicksand” som han så snabbt som möjligt ville dra sig ur.

För Erdogan innebar detta självklart en möjlighet. Han anser sig inte kunna tolerera vad en mycket stod opinion i Turkiet ser som en YPG/PKK-stat omedelbart vid landets 900 km långa gräns mot Syrien. I en sådan ser man – rätt eller fel – en avgörande fara också för själva Turkiets långsiktiga säkerhet.

Och till det kom flyktingfrågan. Inte nog med att problemen med ca 3,5 miljoner syriska flyktingar i landet ökat påtagligt, utan man fruktar dessutom en ny allvarlig flyktingvåg från framförallt Idlib-enklaven i Syrien. Erdogan hävdar att det skulle vara möjligt att få många att återvända till en av Turkiet skyddad säkerhetszon i norra Syrien.

Turkiet har tveklöst såväl ett säkerhets – som ett flyktingproblem som man måste respektera, men själv tillhör jag dem som inte ser den militära operation som nu inletts som en möjlig lösning på någon av dem. Jag ser en allvarlga risk för att den snarare kommer att förvärra framför allt det förra.

Tyvärr är det inte osannolikt att PKK kommer att svara också med upprepade attacker inne i Turkiet, vilket skulle få mycket allvarliga effekter på landets politiska utvecklingen.

Och till det kommer självfallet de rent humanitära konsekvenserna. Även om de direkta stridhandlingarna hitintills förefaller att ha varit mer begränsade talar rapporter från FN-organ om 100.000 eller än mer människor som flyr vad de fruktar kan komma.

Hur detta kommer att utvecklas återstår att se. Några goda alternativ finns knappast. Den politiska lösningen har nu skjutits i bakgrunden, och det kommer att att ta tid och vara förenat med betydande nya svårigheter att göra den möjlig.

Den vidare internationella bilden är också viktig.

I FN:s säkerhetsråd satte Kina och Ryssland stopp för även ett relativt försiktigt uttalande.

EU har idiotiskt nog i juli fattat beslut om att avbryta alla politiska högnivåkontakter med Turkiet, och eftersom kontakter på lägre nivå knappast har någon större betydelse innebär det att det nu främst är Putin och Trump som Erdogan har direkt kontakt med.

Sedan kan man säkert besluta om alla möjliga andra s k restriktiva åtgärder, men sådana har några möjligheter att åstadkomma någonting konkret i den rådande situationen om de inte går hand i hand med politiska och diplomatiska kontakter. Och sådan har man blockerat sig själv från.

För mig återstår att följda den fortsatta utvecklingen från andra sidan jordklotet.

Och där nere kommer man alldeles säkert också att noggrant följa det fortsatta spelet kring Brexit som går in i en avgörande fas denna vecka.

Intensiva möten leder upp till EU-toppmötet torsdag och fredag, och finns det inte på lördag en överenskommelse om att ordnat utträde har det brittiska parlamentet beslutat att man måste be EU om ett uppskov, vilket premiärminister Boris Johnson sagt att han aldrig kommer att acceptera.

Det är ett synnerligen högt spel, men jag skulle tro att sannolikheten för en uppgörelse dock ökat något, även om processen kring denna mycket väl kan komma att kräva ett ytterligare mindre uppskov med själva utträdet.

Till veckans händelser hör också handelsförhandlingarna mellan USA och Kina med deras stora betydelse. I fredags skrev jag i New York Times tillsammans med Australiens och Nya Zealands f d premiärminister om betydelsen av en överenskommelse för den globala ekonomin.

Och det kommer alldeles säkert att talas åtskilligt i Sydney och Canberra också om detta.

Samtal om Turkiets vacklande väg.

ISTANBUL: Efter två kvällar i Bodrum har jag nu anlänt till den fascinerande staden vid Bosporen för att under ett dygn försöka att ta lite av temperaturen på den politiska utvecklingen i detta stora och komplicerade land.

Sedan i synnerhet det misslyckade kuppförsöket sommaren 2016, men med början dessförinnan, har den politiska utvecklingen här, sett från europeisk utgångspunkt, gått tydligt åt fel håll. Situationen för inte minst mänskliga rättigheter har försämrats dramatiskt.

Landet har fjärmat sig från EU och det övriga Europa.

Bakgrunden till detta är komplex.

Det mångfasetterade tumultet i omgivningen och farhågor som har sina rötter i landets komplicerade historia tillhör bakgrunden, men också tydligt auktoritära tendenser i landets politiska tradition som nu kommit till ytan på ett tydligt sätt.

Och resultatet är bl a den turkiska EU-processen upphört och djupfrysts, och någon förändring i det avseendet finns det näppeligen förutsättningar för. De senaste månaderna har konflikterna med Cypern dessutom fördjupas med de effekter också detta har på EU-processen.

I diskussionerna i Bodrum var det i allt väsentligt andra frågeställningar som stod på agendan, men ofrånkomligen diskuterades även detta.

Den regionala situationen är allvarlig, och flyktingsituationen står i centrum för mycket. Turkiet har nu inom sina gränser fler flyktingar än något annat land i världen, och även om den officiella attityden fortfarande är välkomnande finns det en tydligt växande opinion mot denna situation.

Och det sätter press på politiken.

Officiellt talar man om att skapa förutsättningar för att flyktingar skall kunna återvända till Syrien, men det är avsevärt lättare sagt än gjort. Och under tiden ökar också antalet som trots spärrar av olika slag tar sig in i EU. Under augusti handlade det om ca 18.000 som sökte sig över det Egeiska Havet.

Och det ledde till besök i Ankara i dagarna av såväl EU-kommissionären för migrationsfrågor som den tyske inrikesministern. Den franska skulle också ha kommit, men attentatet på polisstationen i Paris förändrade den saken.

Mer flyktingar riskerar att komma om situationen i den återstående enklaven Idlib i Syrien förvärras.

Här finns miljoner människor sant förvisso åtskilliga anhängare av anhängare av fundamentalistiska och terroristiska organisationer. Förr eller senare måste den situationen sorteras ut.

I juli sade EU som reaktion på turkiska aktiviteter i den cypriotiska ekonomiska zonen att man stoppade alla politiska samtal med Turkiet, men de senaste dagarnas besök visar att det finns ett påtagligt behov av dialog i en lång rad olika frågor.

Till dessa hör förvisso också hanteringen av IS-personer som i dag finns i norra Syrien och som måste hanteras på ett eller annat sätt. Allt tyder på att IS håller på att omgruppera, och för det måste vi förbereda oss så gått det går. Hela situationen i och kring Syrien kräver förvisso uppmärksamhet.

Bara i ett av lägren där finns just nu 70.000 personer på ett eller annat sätt associerade med IS. Och vi vill inte att detta skall bli deras träningsläger för framtiden. Få har vi kommit ur asken och in i elden.

Men nu blir det ett dygn av samtal här med gamla och nya vänner.

Trots den hårda situationen finns tecken på att den politiska situationen håller på att förändras. Oppositionen vann det viktiga lokalvalet här i Istanbul i våras med 58%, och kontroller nu också städerna Ankara och Izmir.

Och en rad prominenta personer har hoppat av från eller uteslutits från det regerande AK-partiet och arbetar nu med att sätta upp nya partiet. Det kan mycket fundamentalt förändra den politiska bilden i landet även om det inte är val planerade förrän 2023.

Intill dess kan mycket komma att hända i detta land.

En del samtal med i sammanhanget viktiga personer har jag redan hunnit med, men om allt detta kommer jag att veta betydligt mycket mer när jag lämnar Istanbul tidigt tisdag morgon.

Brexit, riksrätt i USA, Iran och diverse val i Europa.m

STOCKHOLM: Det känns påfallande höstligt här hemma just nu, och det i all synnerhet efter några mycket vackra och skönt varma dagar nere i norra Italien.

Just i dag förväntas den brittiske premiärministern Boris Johnson avleverera sitt konkreta fördrag till kommissionen i Bryssel om hur utträdesavtalet skall kunna modifieras framför allt när det gäller frågan om gränsen på Irland.

Och efter att ha utvärderat drev nya brittiska positionen kommer man i Bryssel att kunna ger besked om detta kan anses vara värt en mer detaljerad förhandling eller inte. Jag skulle knappast tro att det blir något konkret besked i den frågan förrän tidigast i morgon.

Men oavsett detta har Boris Johnson sagt att Storbritannien kommer att lämna EU den 31 oktober. Får han ett modifierat utträdesavtal blir det säkert så, men om så inte blir fallet blir det stor ny konfrontation med majoriteten i det brittiska parlamentet.

På den pågående konservativa partikongressen är det annars det kommande nyvalet som man förefaller att sikta in sig på. Budskapet är att bli av med Brexit så att man kan koncentrera sig på polisen, sjukvården och skolan.

Och det är ett budskap som i alla fall låter tydligare än den allmänna vänstersoppa som Labour-oppositionen lyckades servera på sin kongress förra veckan.

På andra sidan Atlanten fördjupas den politiska kris som nu med stor sannolikhet leder till ett riksrättsåtal mot president Trump.

Att han kommer att fällas i det torde vara så gott som uteslutet. Processen blir ju att representanthuset med dess demokratiska majoritet fungerar som åklagare och senaten med dess republikanska majoritet som domare.

Att presidentens agerande är ytterligt klandervärt och skadligt råder det dock ingen tvekan om.

Tydligt är att han är besatt av olika märkliga konspirationsteorier med ursprung i kontroverserna kring det förra presidentvalet.

Han förefaller att vägra att tro att Ryssland försökte påverka detta, och vill i stället leta bevis för att det var Ukraina som gjorde det. Och när han ändå är igång voll han försöka leta fram dynga om Joe Bidens sons engagemang i ett ukrainskt företag för att på det sättet kunna svärta ner en möjlig motståndare.

Det är politik på lägsta möjliga nivå bedrivit från ett av världens särklassigt mäktigaste politiska ämbeten.

Att hela processen tydligt skadar Ukraina och utvecklingen där är tydligt.

Hur USA:s politik framöver kommer att se ut återstår att se. I stort sett alla på någon nivå värd namnet som har kunskap om denna del av Europa har nu lämnat administrationen. Kvar finns tydligen mest smutskastande konspirationsteoretiker.

Under tiden sker vissa framsteg i möjliga samtal mellan Ukraina och Ryssland, även om det finns många och svåra frågetecken som måste rätas ut. Jag tror att vi nu går mot ett toppmöte mellan Ryssland, Ukraina, Tyskland och Frankrike i Paris för att se om några steg kan tas.

Tydligt är att det är i Paris som den utrikespolitiska kraften i Europa just nu ligger.

President Macron ägnade betydande energi under FN-veckan i New York åt att försöka att lösa upp situationen mellan Iran och USA, och vad som nu blivit känt tyder på att han kom en bra bit även om det hela i slutändan inte lyckades.

Dels fanns det motstånd från mer hårdföra cirklar i Teheran mot varje form av kontakt med Trump och dels var det dubbla budskap från USA när det gällde den viktiga frågan om framtiden för sanktionerna.

Men tydligt är att det nu finns ett intresse att undvika att man bara glider in i ett nytt stort krig.

T o m från annars så militanta Saudiarabien kommer signaler med den inriktningen, och det förefaller som om ledningen i Bagdad försöker att förhandla fram ett möte mellan Riyadh och Teheran. Irak har ett närmast vitalt intresse av att undvika en konfrontation.

På den närmare europeiska fronten – bortsett från Brexit – pågår nu kraftmätningen i Europaparlamentet kring de olika föreslagna kommissionärerna. Så brukar det vara – även om det är lite mer av den varan denna gång.

Förra helgen var det val i Österrike, och ÖVP-ledaren Sebastian Kurz, som gjorde ett mycket bra val, har nu att välja mellan att bilda regering med högerpopulistiska FPÖ igen med allt vad detta innebär eller med de också framgångsrika Gröna med de kompromisser som detta kommer att kräva.

Den processen kommer med all sannolikhet att ta sin tid.

Och kommande helg är det val i Portugal och Kosovo. Mindre sannolikt med större förändringar i det förra fallet, men mer sannolikt i det senare.

Själv har jag ytterligare en dag i Stockholm.

I morgon börjar jag med ett samtal med den amerikanske f d generalen och CIA-chefen David Petreus och fortsätter på eftermiddagen med stort arrangemang på China-teatern om EU-frågor med Cecilia Malmström och LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson.

Och på torsdag bär det av till en sedvanlig konferens med ett antal tankesmedjor i Bodrum i sydvästra Turkiet.