Om Putin som gräver sig allt djupare, val i mängder och Europa-samling i Prag.

02 oktober 2022

KASTRUP: Det har varit en påtagligt dramatisk vecka i konflikten i östra Europa.

Efter nederlagen kring Kharkov hade Putin först den 21 september svarat med att beordra vad han sade vara en partiell mobilisering, och den 30 september fortsatte han så med det dramatiska steget att inkorporera fyra regioner av Ukraina – ca 15% av landets territorium – i Ryssland.

Men redan två dygn efter detta tillfogades den ryska armén ett nytt viktigt nederlag när man förlorade staden Lyman och områdena däromkring. Uppgifterna talar om tusentals ryska soldater som tagits till fånga.

När jag på det sedvanliga seminariet som Hjalmarsson-stiftelsen i Visby träffade väl insatta företrädare för den ryska oppositionen underströk de att i Ryssland var nog 21 september viktigare än 25 februari – nu blev detta plötsligt ett krig som berörde alla i deras land, och som nog de allra flesta inte ville bli en del av.

Och sedan det beskedet har ju fler människor flytt över Rysslands gräns än man sade att man hade för avsikt att mobilisera.

I sitt anförande i Kreml i fredags sjönk Putin längre ner i märkliga teorier och föreställningar än någonsin förr.

Omvärlden dominerades av satanism och ville bryta sönder Ryssland och enda möjliga svaret på detta var mobilisering och krig. Märkligt nog var det faktiskt inte så mycket Ukraina längre – nu var det Ryssland mot den västliga världen, eller möjligen tvärt om.

När jag försökte att se ansiktena på de som ombetts att infinna sig i Kreml för att lyssna på denna tirad gick det inte att upptäcka ens det ringaste spår av entusiasm. Inte så få av dem som tysta satt där måste ha varit medvetna om att detta inte kommer att få något gott slut för Putin, för Ryssland eller för dem.

Men nu har Putin låst in dem och sig själv i en konflikt som det är utomordentligt svårt att se ett slut på. Han sade att han var beredd till omedelbara förhandlingar med Zelensky – men endast om denne var beredd att kapitulera och acceptera att Putin styckat upp hans land.

Och en sådan kapitulation finns det ingen ukrainsk ledare inom generationer som kommer att acceptera.

Att få Ryssland att dra sig tillbaka från Ukraina kommer nog inte att vara okomplicerat, men att Ukraina skulle vilja dra sig bort från Ukraina är självfallet en omöjlighet.

Svaret från omvärlden på den ryska mobiliseringen och annekteringen borde rimligt bli att mobilisera ett än starkare och mer uthålligt stöd för Ukraina. När Sverige vid årsskiftet övertar det roterande ordförandeskapet i EU utgår jag från att detta kommer att bli en av de högst prioriterade frågorna.

I FN:s säkerhetsråd röstade tio länder för en resolution för att fördöma den ryska annekteringen och det flagranta brott mot folkrätten som denna innebär, men Ryssland lade föga förvånande in sitt veto, och fyra länder – Kina, Brasilien, Indien och Gabon – lade ned sina röster.

Att Indien och Kina är indifferenta till att stater rövar andra staters territorier kan det nog finnas anledning att lägga på minnet.

I FN:s säkerhetsråd diskuterades samma dag också attacken mot den rysk/tyska gasledningen i Östersjön, och från rysk sida meddelades där att det var anglosaxare som var ansvariga för detta, och det dessvärre utan att vi fick närmare information om detta gamla folks nya härjningar i Östersjön.

Annars står de viktiga valen som spön i backen dessa dagar.

Gårdagens val i Lettland ser ut att leda till nytt mandat för den sittande premiärministern, vilket är bra i dessa dagar.

Dagens val i Brasilien är väl spännande främst för att se om Lula omedelbart återvänder till presidentposten med över 50% av rösterna eller om det kommer att behövs en avgörande andra omgång.

Och det finns ju dessutom en del frågetecken för om sittande president Bolsonaro kommer att acceptera ett nederlag. Han har ju Donald Trump som en av sina förebilder.

I Bosnien är det också val, men dramatiken där kommer snarare efter valdagen när det gäller att komma överens om besättningen av landets olika institutioner.

Motsättningar om vallagen, och mindre talangfullt internationellt agerande kring detta, har skapat betydande nya svårigheter.

Och om Bulgarien avstår jag från att ha någon mening. Det förefaller svårt att förutse.

På torsdag samlas i Prag ett möte som beskrivits som European Political Community med politiska ledare från Europa i dess helhet – Ryssland och Belarus naturligt nog utanför.

Det hela utgår från ett initiativ av president Macron som går tillbaka på äldre franska tankar som har i alla fall en del av sin bakgrund i skepsis mot alltför snabb utvidgning av EU.

Vad detta i slutändan kommer att leda till återstår att se – jag har mina dubier – men omedelbart är det självfallet positivt att Storbritanniens nya premiärminister Liz Truss sitter ner med andra europeiska kollegor och diskuterar gemensamma problem.

Hon har ju annars haft en tämligen dramatisk start sedan hennes finanspolitik mötts av massiv misstro av marknaden och opinionsmätningar visat ett övertag för Labour på över 30 procentenheter.

Men alla runt bordet i Prag – också Turkiets Erdoğan torde finnas där – har säkert ett intresse av att diskutera både Rysslands krig och den prekära energisituationen. Och detta blir säkert också huvudämnena när EU:s ledare träffas för sitt toppmöte dagen därpå.

Själv är jag nu efter dygnen i Visby på väg till två dagar i Singapore för att diskutera den internationella situationen.

Om vi i Visby främst blickade mot östra Europa tror jag det i Singapore kommer att blickas åtskilligt mot Kina där den viktiga 20:e kongressen med kommunistpartiet inleds den 16 oktober. Till den kommer jag att ha anledning att återkomma.

I Sverige fortsätter förberedelserna för den nya regeringen. Att det fortsatt inte finns några läckor till media alls från de samtal som förs ser jag som ett tecken på att dessa i god atmosfär fortsätter framåt.


Om global energiomvandling, besvärande inflation, kommande valet i USA och självfallet också Italien.

26 september 2022

HOUSTON: Strax hoppas jag lyfta härifrån för färden hem till Sverige igen.

Houston är en av världens huvudstäder när det gäller energi, och mina diskussioner här har till stor del handlat just om om skärningslinjerna mellan energi och global geopolitik.

Utmaningarna är enorma.

Hela det globala energisystemet måste ställas om – men den globala ekonomin måste samtidigt fungera under den tid som detta tar. Och med snabbt växande geopolitiska motsättningar har också energi – framför allt gas och olja – på nytt blivit ett vapen.

Och allt detta märks högst konkret i energipriser som ökat högst väsentligt och bidragit till den inflation som nu dominerar det politiska landskapet och utmanar centralbanker runt om i världen.

På detta finns det inga enkla lösningar.

I det omedelbara europeiska perspektivet handlar det om att klara en vinter mer eller mindre utan rysk gas. Situationen ser mindre dålig ut än för någon månad sedan eftersom gasreserver fyllts på, men de har fyllts på inte minst med rysk gas, och om denna inte längre än tillgänglig kan nästa vinter bli mer besvärlig.

Oljepriser har dämpats under de senaste veckorna, men osäkerheten framöver är stor inte minst med diskussionen i G7-kretsen om huruvida det är möjligt att genomföra ett s k pristak på rysk olja.

Kanske – kanske inte. jag hör mycket olika bedömningar om huruvida det skulle vara möjligt i praktiken.

Och i allt detta höjer centralbanker räntorna för att försöka att få inflationen under kontroll. Det är nödvändigt, men smärtan kommer icke desto mindre att öka när detta successivt börjar att bita.

Men att få ner inflationen ges prioritet i de allra flesta länder. En inflations- och stagnationsspiral av den art många länder gick igenom på 1970-talet vill ingen ha tillbaka.

Här i USA ligger prisökningar på livsmedel kring 14% och inflationen har inte varit så hög på 40 år.

Ansträngningarna att få den under kontroll påverkar också olika valutor.

För en svensk här i USA är det plågsamt när en dollar nu kostar en bit mer än elva kronor – är man från Storbritannien ser situationen vad gäller den egna valutan än mer brev.tog ut. I Tokyo intervenerar man för att förhindra att valutan faller alltför mycket.

Det är ett ekonomiskt och finansiellt globalt landskap som är påtagligt utmanade. och då lämnar jag den kinesiska utvecklingen åt sidan för denna gång.

Här i USA domineras mycket av debatten av det stundande mellanårsvalet om några veckor.

Biden-administrationen är inte populär, men dock något mindre så än för några månader sedan, och demokraterna hoppas därmed att kunna begränsa omfattningen av det blodbad för deras del som tidigare var allmänt väntat.

Majoriteten i kongressens representanthus menar de allra flesta att de kommer att förlora – vilket är starkt komplicerande för dem – men vad gäller senaten är det mer osäkert vad gäller utgången.

Någon mer avgörande inverkan på den amerikanska utrikespolitiken kommer detta knappast att få, men däremot självklart på administrationens inrikespolitiska möjligheter när fokus börjar att förskjutas till kampen om presidentposten 2024.

På det utrikespolitiska planet har den s k FN-veckan i New York avklarats utan några större sensationer. President Macrons mycket starka anförande vad gällde Ukraina var väl det som jag fäste mig vid under veckan.

Den kommande veckan håller man i Washington toppmöte med 15-talet små stater i Stilla Havet, och det visar hur konkurrensen med Kina dominerar mycket av det säkerhetspolitiska tänkandet här.

Det har ju vallfärdats till Soloman-öarna efter det att man där ingick ett samarbetsavtal med Kina, och nu skall detta toppmöte försöka rida spärr mot fler utvecklingar av den arten.

Närmar oss fick det italienska valet ungefärligen den utgång som hade förutspåtts, men det återstår att se hur den nya regeringen mer i detalj kommer att se ut.

Att de mer Putin-kramande politikerna gjorde ett påtagligt dåligt val finns det dock mitt i den bekymmersamma bilden för landet anledning att notera.

Men inte minst på det ekonomiska området, och när det gäller relationerna till Bryssel, finns det all anledning att vara bekymrad.

I morgon någon gång är jag så tillbaka i Stockholm där jag noterar att det verkar att gå framåt mot en ny regering, även om man får intrycket av att det fortfarande återstår en hel del arbete.

Att Andreas Norlén enhälligt kunde återväljas som riksdagens talman var dock en viktig signal om att valrörelsens mer skarpa motsättningar har börjat att i alla fall något tona bort.

Och det tror jag att landet mår väl av.

av den


Om hur Putin denna vecka kommer att konsolidera sin kurs för krig – för åtskilliga år framöver.

25 september 2022

HOUSTON: Efter något dygn i Santa Monica vid Stilla Havets rand har jag nu landat här mitt i ett påtagligt varmt Texas.

I Santa Monica handlade det om diskussioner om den fortsatta inriktningen av arbetet på RAND Corporation – ibland beskrivet som världens första och viktigaste tankesmedja. Sedan ett antal år tillhör jag ju dess styrelse som enda icke-amerikan.

Nu har vi delvis fått en ny ledning och det handlar om att identifiera de frågor där vi tror att RAND:s intellektuella resurser kan ha störst betydelse.

Så det blev ett diskussion om vad artificiell intelligens kan komma att betyda i en lång rad olika avseenden, om vilka risker och möjligheter som ligger i den snabba bioteknologiska utvecklingen, om möjliga utvägar ur den kommande klimatkrisen, om de snabbt växande geopolitiska utmaningarna och om åtskilligt utöver det.

Och den diskussionen kommer att fortsätta när vi har vårt mer strategiskt inriktade styrelsesammanträde i november.

Nu har jag landat här för diskussioner också om utvecklingen i USA självt, och jag tänkte återkomma till det innan jag i morgon sätter mig på ett flygplan för att komma hem till Sverige igen efter jorden runt på åtta dagar.

Och då vet vi dessutom mer i detalj om hur det viktiga valet i Italien i dag har utfallit.

Men den dominerande frågan den kommande veckan kommer att bli när president Putin på fredag håller anförande inför det s k federationsrådet i Moskva.

För åtta år sedan – det var den 18:e mars 2014 – sammankallade han en motsvarande stor församling för att förkunna att Ryssland skulle annektera Krim efter att under de föregående veckorna militärt ha tagit kontroll över halvön.

Och därmed satte han sitt Ryssland på en kurs av konfrontation med Ukraina som han ju sedan dess har trappat upp på ett katastrofalt sätt genom sitt krig sedan 24:e februari i år.

Det som nu av allt att döma kommer att ske är att han förklarar att betydande delar av östra och södra Ukraina nu annekteras till Ryssland. Och han kommer att vara angelägen om att detta steg förankras i beslut som hela det politiska systemet i hans Ryssland binds till.

För omvärlden kommer detta att sakna betydelse. Snart sagt ingen annan nation kommer att erkänna detta. Även för Kina är principen om staters territoriella integritet helig. Och Ukraina kommer alldeles självklart att med alla de medel som stor till dess förfogande fortsätta arbetet för att befria också dessa områden.

Men vad Putin kommer att göra är att binda Ryssland till en kurs av än djupare konfrontation med Ukraina och än hårdare hinder för slut på detta krig och tydlig blockering av någon form av fred någon gång.

Det är självfallet uteslutet att Ukraina kommer att erkänna och acceptera denna stöld av viktiga delar av dess territorium.

Det räcker med en snabb överblick över de senaste seklerna av Europas historia för att inse att detta steg av Putin leder till vad man i USA kallar ett för evigt-krig utan någon möjlighet till lösning.

Ryssland kan inte segra – av den enkla anledningen att världen alldeles oavsett utvecklingen på slagfältet inte kommer att acceptera detta steg. Han kan bara förlora – men vägen dit kan visa sig långt farligare och långt blodigare än vad alla egentligen hoppas på.

Men även om Putin skulle förlora – hur detta nu skall definieras – är vägen tillbaka till ett återupprättande av Ukrainas territoriella integritet långt ifrån självklar och enkel.

Efter sitt stora anförande den 18 mars 2014 om annekteringen av Krim kom Putin att segla på en väg av popularitet. Krim har en resonans med många ryssar som alls inte skall underskattas.

Men att det skulle komma något motsvarande nu är utomordentligt osannolikt.

Övertagandet av Krim skedde snabbt och i grunden oblodigt. Nu har Putin efter att ha förlorat sannolikt tiotusentals soldater och fått se sin professionella armé misslyckas tvingats till mobilisering för andra gången på ett sekel.

Kommer han nu att lyckas att piska upp stöd för detta katastrofala äventyr? Någon repetition av vad som hände efter mars 2014 blir det med all säkerhet inte.

I det omedelbara perspektivet är självfallet den militära utvecklingen avgörande.

Beskedet om mobilisering är ju ett besked om att den professionella armé som man satsat så stora resurser på att bygga upp efter 2008 misslyckats med den uppgift den fick. Det finns lite olika siffror, men det var ju kring 85% av denna armé som sattes in i det stora anfallet.

Åtskilliga också elitenheter av denna stolta armé har slagits sönder och samman under de senaste månaderna.

Nu mobiliseras inledningsvis tre gånger så många soldater som de som sattes in i det ursprungliga anfallet, och möjligen betydligt fler än så.

Hur detta kommer att fungera återstår att se.

Det ryska mobiliseringssystemet har ju egentligen inte prövats i modern tid, och om det finns möjligheter till utbildning, tid för övning och användbar materiel för alla dessa finns det åtskilliga sakkunniga som sätter allvarliga frågetecken kring.

Men på samma sätt som vi tidigare tydligt överskattade den ryska armén tror jag det vore oklokt att nu underskatta den. Kvantitet kan i viss utsträckning kompensera kvalitet.

Och mobiliseringen är hur som helst ett tecken på att ledningen i Kreml nu är inriktad på att kasta in alla resurser de har i detta krig – och kommer att göra det innan den själv på ett eller annat sätt kollapsar.

Den dagen kommer – men när och hur finns det ingen som kan veta.

Men denna vecka kommer Putin av allt att döma att konsolidera sin krigskurs för Ryssland.

Och detta krig kommer att dominera de kommande åren för Europa – och för Sverige.

Utanför mitt fönster här i Houston är det nu 32 grader, soligt men inte fuktigt. Det blir en kort promenad innan mina möten börjar.

Till åtskilligt annat ber jag att få återkomma.


Om några dagar i Korea. Och om hur Putin gräver sin grop allt djupare.

22 september 2022

SEOUL: Det var annorlunda att ta sig hit till den koreanska huvudstaden än vad som tidigare har varit fallet.

Förr flög man kortaste vägen längs en storcirkel över Sibirien och Ryssland till Europa.

Men efter 24 februari är det inte längre aktuellt. Nu blev det över Svarta Havet, Georgien, Azerbaijan. Kazakhstan, Mongoliet och Kina som rutten gick.

I Seoul var det i sedvanlig ordning diskussion om både geopolitik och ekonomisk framtid.

Med en ny president har Sydkorea en tydligare inställning till Kina, men det förefaller ha lett till en snarare marginellt bättre relation enligt vad som sades mig av de som vet. Det viktiga är, förklarades det, att behandla kineserna med både respekt och tydlighet.

Om Kina är landets särklassigt största ekonomiska partner är med USA säkerhetsrelationen dominerande. Här står den amerikanska 8:e armén och det är det enda förband av denna storleksordning som man har utanför USA självt.

Men problemfri är relationen inte.

Jag hörde åtskilligt om amerikanska mer eller mindre protektionistiska åtgärder som försvårade för koreanska elbilar i USA – man är näst störst efter Tesla på den amerikanska marknaden – eller för samarbete också med Kina när det gällde den för den koreanska ekonomin viktiga produktionen av halvledare.

Då förefaller den ekonomiska relationen med EU betydligt mer problemfri. Sedan det viktiga frihandelsavtalet för 11 år sedan har handeln ökat med över 70% och EU står nu för mer investeringar än vad såväl USA som Japan gör.

Här ville de höra på mig om geopolitik och vad som händer i Europa, medan jag lyssnade inte minst på deras ekonomiska perspektiv.

Det mesta handlade om batterier, om elbilar och om halvledare, men åtskilligt också om AI. Korea är en nation som satsar enormt på såväl utbildning som på forskning och som mycket medvetet vill ligga på den industriella utvecklings framkant.

Och man har ju gått från ett av krig totalt sönderslaget och fattigt land 1953 till världens 10:e största ekonomi.

Nu märks en viss avmattning i ekonomin. Att Kina saktar in påverkan världen i dess helhet.

Hemifrån har jag självfallet följt nyheterna från främst Ryssland.

Med beslutet om viss mobilisering och framförallt att annektera ytterligare delar av Ukraina gräver sig president Putin allt längre ner i en grop som det kommer att bli allt svårare att ta sig ur.

Få tror att mobiliseringen kan vända den militära utvecklingen i rysk fördel på något avgörande sätt. Så länge det västliga stödet till Ukraina håller uppe saknar Putin möjligheter att vinna det krig han så vansinnigt satt igång.

Och med nya annekteringar blockeras självfallet varje möjlighet till politisk eller diplomatisk lösning. Snart sagt ingen stat i världen kommer att vara beredd att erkänna dessa, och självfallet i all synnerhet Ukraina.

Utan möjlighet att vinna militärt, och med egna initiativ som blockerar all diplomati, är det svårt att se att det finns någon utväg för regimen Putin ur detta.

Utvägen ur kriget kan då bara komma med en utväg för regimen Putin. Som man bäddar får man ligga. Och det har blivit allt tydligare genom de senaste dagarnas utveckling.

Hur det resoneras i maktens korridorer i Moskva vet jag naturligt nog inte.

Tydligt är att det finns en militant falang som hjälper Putin att gräva gropen, men rimligen måste det också finnas de som ser den allt mer hopplösa situation som Ryssland långsiktigt håller på att försättas i.

Vad detta kommer att leda till kan vi bara spekulera om. Och försöka att tolka det lilla vi kan se.

Jag försöker att så noga som möjligt följa vad som kan spåras av vad som sägs av personer som jag tror kan ha betydelse i Moskva, men har nu funnit att det nästan är intressantare att försöka att lokalisera de som faktiskt inte säger någonting alls.

Det är tydligt att det finns de som undviker att binda sig vid politiken och håller dörrar öppna.

Mycket mer skulle kunna sägas, men nu är det dags för språnget över Stilla Havet till Los Angeles och möten på RAND i Santa Monica.


Om att bilda regering i Sverige, det stora FN-mötet i New York och det fortsatta kriget.

18 september 2022

ARLANDA: Med viss erfarenhet från saker som dessa kan jag konstatera att samtalen om att bilda en ny regering förefaller att bedrivas under en anmärkningsvärt disciplinerad medial tystnad, och det är i allmänhet ett tecken på att de rör sig väl framåt.

De närmaste dagarna kommer att innebära sedvanliga samtal med talmannen, men de verkliga samtalen sker självfallet i andra sammanhang.

Det är mycket som måste diskuteras och avgöras, men det enda som är riktigt säkert är att man till nästa måndag måste vara klar med hur man skall välja talman för den kommande perioden.

För Sverige handlar det ju om en ny modell för regerande.

Den föregående mandatperioden gjorde ju ett försök med en modell med det s k januariavtalet som bröt samman spektakulärt och sedan linkade sig minoritetsregeringen Andersson fram till valet.

Nu måste Ulf Kristersson bilda regering med en modell som inte prövats förr hos oss men som jag tror att vi kommer att känna igen från främst Danmark under åren mellan 2001 och 2009.

Och förhoppningsvis kan den ge en stabilitet under ett antal år på samma sätt som den ju faktiskt gjorde i vårt södra grannland.

Den nya regeringen har hur som helst en diger agenda att ta itu med, och det behövs en viss politisk stabilitet om detta skall vara möjligt. Vi är inte betjänta av den osäkerhet som ju kom att prägla hela den föregående mandatperioden.

Åren fram till hösten 2026 kommer med att säkerhet att bjuda på betydande utmaningar och dramatik också i den omvärld som ju har stor betydelse för vårt lands utveckling. Och politiken måste utformas med det perspektivet.

Om två år har vi ju presidentval i såväl Ukraina som Ryssland och USA – synnerligen olika – och samma år har vi nytt val till Europaparlamentet med mer direkt betydelse också för oss.

Detta bara som en illustration till de kommande fyra åren.

Och det kommer också att kräva en förmåga till samling i viktiga frågor. Det visades under den snabba Nato-processen i våras, och den processen med dess behov av samarbete är ju som bekant inte avslutad.

I morgon begravs så Storbritanniens Elisabeth med ceremonier som visar att det forna imperiet i alla fall lämnat något kvar av förmåga i dessa avseenden.

Och i viss utsträckning är det ju också ett farväl till ett förflutet som aldrig kommer att komma tillbaka till landet Brexit med dess växande utmaningar.

Direkt från London kommer åtskilliga stats- och regeringschefer att bege sig till New York för den s k generaldebatten vid FN:s generalförsamlings 77:e möte – UNGA77 med FN-språk.

Lite oordning verkar det bli i och med att president Biden nu inte i sedvanlig ordning talar alldeles i början på tisdagen utan nu tydligen föredrar en talartiden på onsdagen.

Och en annan förändring i förhållande till inarbetat mönster är att Ukrainas president Zelensky efter omröstning i generalförsamlingen fått unikt tillstånd att tala på video från Kiev.

Det ryska anfallskriget kommer självfallet att bli en viktig fråga där det blir intressant att se hur olika länder väljer att formulera sig.

Vid toppmötet för den s k Shanghai-organisationen i Samarkand i veckan som gick kom ju lite försiktigt annorlunda signaler från Kina och Indien, och hur de formulerar sig i New York kommer att granskas med lupp.

Men också åtskilligt annat stor på dagordningen. Två viktiga högnivåmöten kring pandemin kommer att hållas – den är inte över, och det i synnerhet i Afrika – och det finns åtskilliga lärdomar att dra.

För ett år sedan sattes som mål att 70% av världens befolkning skulle vara fullt vaccinerad till nu. Målet har nu nåtts nästan med 63% fullt vaccinerade, men de regionala skillnaderna är besvärande, med siffran för Afrika på skrämmande låga 21%.

Att detta leder till också politiska spänningar är uppenbart.

Och de globala utvecklingsperspektiven generellt – klimatutmaningen, livsmedelspriser, möjliga skuldkriser – ser ju dessutom mer dystra ut än före pandemin och före kriget.

Med en permanent medlem av säkerhetsrådet fullt engagerad i aggression och med politiskt skydd av en annan permanent medlemsstat är det självklart att arbetet i FN:s säkerhetsråd i åtskilliga frågor knappt fungerar.

Åtskilliga problem pockar på.

I Mali håller den stora FN-operationen på att kollapsa i och med att juntan i Bamako knappast är intresserad av en mission som syftar till fred utan i stället vill ha stöd i sitt krig. Och i stora Kongo brottas den också stora FN-operationen med massiva problem med bristande lokalt stöd.

En liten men inte oväsentlig fråga blir om Ryssland går med på förlängningen av mandatet för den lilla EU-styrkan i Bosnien. Möjligen kommer de trots allt att göra det, men osvuret är bäst.

Säkert kommer många i diskussionerna i New York att referera till vad som uppdagats när ukrainska styrkor befriat områden under de senare veckorna. Massgravarna vid Izyum visar på tortyr, misshandel och kvinnor och barn som brutalt mördats av de ryska styrkorna. Det är Bucha igen – men sannolikt i än större format.

Samtidigt fortsätter striderna.

De ukrainska styrkorna mal på i riktning Kherson samtidigt som man konsoliderar allt det de befriade kring Kharkiv. Förmår Kreml att samla styrkor till en motoffensiv, eller kommer man att tvingas till fortsatt reträtt?

Det dröjer nog någon vecka tills vi vet mer om det.

Själv lämnar jag nu fäderneslandet för en resa som nu omedelbart tar mig till Seoul i Korea och därefter till först Santa Monica och sedan Houston i USA.

Men sedan är jag hemma lagom tills det borde börja att klarna på den inrikespolitiska fronten.


Om skifte i Stockholm och stora ukrainska framgångar i öster.

12 september 2022

STOCKHOLM: I går eftermiddag landade jag här för att vara med om en valkväll som i någon mening inte har tagit slut ännu.

Jämna val har jag i och för sig varit med om förr.

Valnatten 1973 slutade ju i den berömda situationen med 175 mandat mot 175 och en socialdemokratisk minoritetsregering som regerade med lottens hjälp.

Och efter valnatten 1979 tog det sin tid innan det sista mandatet tippade över och det blev 175-174 i borgerlig favör. Det gick att regera med det också, även om den regeringen sedan föll på andra frågor 1982.

Men allt detta var länge sedan, och det politiska landskapet ser i dag annorlunda ut. Då dominerades svensk politik fortfarande av ett socialdemokratiskt parti som regelmässigt hade mellan 40 och 45% i valen.

Men nu ser det annorlunda ut.

Hade någon under den tid jag var partiledare för moderaterna sagt till mig att det skulle växa fram ett stort parti till höger om oss med kring 20% av väljarna bakom sig och att vi fortfarande skulle ligga kvar i trakten av 20% skulle jag ha sagt att det var omöjligt.

Men det är där vi nu är.

Sverigedemokraterna har fortsatt sin frammarsch och har nu med sina strax över 20% blivit landets näst största parti, men moderaterna ligger fortfarande kvar strax under den nivån om än man förlorat positionen som näst största parti.

I det längre perspektivet är det ju att socialdemokraterna sjunkit ner till nivån kring 30% som är den andra stora förändringen i det svenska politiska landskapet. Detta val gjorde man något bättre än för fyra år sedan – bytet från Stefan Löfven till Magdalena Andersson var ett viktigt drag – men nivån är ungefär densamma.

Nu får vi vänta tills i alla fall onsdag tills vi får ett alldeles säkert resultat, men sannolikheten för att det kommer att bli 175 för det som kommit att kallas Ulf Kristerssons lag och 174 för det som kommit att kallas Magdalena Anderssons lag är mycket hög.

Och därmed inleds de formella processerna. Magdalena Andersson avgår, ombeds att sitta kvar intill dess att en ny regering bildats, talmannen inleder samtal med partiledarna och ger därefter Ulf Kristersson utdraget att försöka att bilda en ny regering.

Om detta kommer att kunna klaras intill dess att den nya riksdagen samlas den 28 september vet jag inte, men jag skulle nog säga att det viktigaste är att det blir en noggrann process som tydligt klargör förutsättningarna för en kommande regering.

Åren fram till hösten 2026 – så lång är mandatperioden – kommer att innebära mycket betydande utmaningar. Europas säkerhetspolitiska situation är farlig, och den globala ekonomin är på väg in i en besvärlig fas i flera olika avseenden.

Vi kommer att se betydande politiska och ekonomiska förändringar i omvärlden som kommer att påverka förutsättningarna för svensk politik. Vi måste ha en regering redo att ta oss fram också på ett stormigt hav.

Det är inte min uppgift att här ha synpunkter på hur det skall gå till. Men i en artikel i Dagens Industri i valrörelsen skrev jag ju om de frågor där det kommer att krävas en också utrikes- och säkerhetspolitiska rivstart av den nya regeringen.

I går kom jag efter en lång resa tillbaka från Kiev och den mycket lyckade YES-konferensen där. Det var mitt fjärde besök i Ukraina under året och det andra sedan den ryska aggressionen.

Det var lite av ett vågspel när vi beslutade att ha konferensen i Kiev trots logistiska bekymmer och utmaningar också med säkerhet.

Men det lyckades.

Förutom att vi hade hela den ukrainska ledningen – president, premiärminister, utrikesminister, försvarsminister och andra på plats – kunde vi också räkna in Lettlands president, Polens premiärminister och Tysklands utrikesminister bland listan av deltagare i diskussionerna.

Mycket inte minst i slutskedet av konferensen kom att domineras av nyhetens från fronten längre i öster. En ukrainsk offensiv blev mer framgångsrik än vad man själva hade räknat med, och de ryska styrkorna pressades tillbaka 70-100 km på avgörande frontavsnitt vid Kharkov.

Detta har förvisso sin militära betydelse, men har ännu större politisk betydelse.

I Kiev var stämningen närmast euforisk, även om ledningen klokt nog var återhållsam i sina kommentarer. Men det var ju ingen tvekan om att detta visade att initiativet i kriget har vänt, och att den ryska militära maskinen försvagats högst avsevärt.

Än viktigare än vad utvecklingen betytt för moralen i Kiev är självfallet vad den betyder för moralen i Moskva. Det är inte svårt att se att det måste ha varit en mycket dov stämning i Kreml.

Fakta är ju att de ukrainska styrkorna på bara några dygn tog tillbaka ett landområde större än allt som de ryska styrkorna lyckats erövra under månadens sedan april när de drag sig tillbaka från området kring Kiev och sade att de skulle nu gå till offensiv i östra och södra Ukraina i stället.

Det är en massiv moralisk motgång för den ryska krigsapparaten, och hur man kommer att hantera denna situation blir spännande att se. Men att fortsätta att säga att allt går enligt plan och att segern är nära tror jag knappt ens den massiva ryska propagandapparaten kommer att gå i land med.

Vad vi har att räkna med nu är olika ryska åtgärder för att försöka att vända den negativa utvecklingen. Ingenting kan uteslutas. I Kreml sitter en Vladimir Putin som vet att nederlag här sannolikt betyder slutet för honom.

Och för Kiev gäller det att nu säkra dessa områden mot en rysk motoffensiv som mycket väl kan komma. Samtidigt fortsätter ju de ukrainska offensiva ansträngningarna också i Kherson-regionen.

Hur skall detta krig sluta? I Kiev var svaret från USA:s nationelle säkerhetsrådgivare Jake Sullivan – med på video – att man kommer att stödja Ukraina i vad Ukraina vill. Några diskussioner utöver det ville vare sig han eller andra amerikanska företrädare klokt nog ge sig in i.

I alla fall inte i detta skede. Nu handlar det om att pressa tillbaka Ryssland så tydligt att också Kreml på ett eller annat sätt tvingas inse misslyckandet. Men det kommer att ta sin tid. För mig själv räknar jag med ett kanske mer avgörande skede under våren nästa år.

Först skall både Ukraina och det övriga Europa igenom den första krigsvintern och visa att man klarar det.

För min del inleds denna vecka med ett snabbt besök i vackra Krakow, men redan i morgon är jag tillbaka i Stockholm igen. Och här förblir jag under återstoden av denna vecka.


Om besök i Riga, oro kring ZNPP, tystnad i valrörelsen, byte i London och lite annat.

04 september 2022

RIGA: Denna vackra sensommardag har jag tagit det lilla skuttet över Östersjön till Riga för ett dygn med lite olika frågeställningar här.

Att man här ser med än större oro än i Stockholm på vad som händer med Ryssland är uppenbart, och det är ju i grunden anledningen till att jag är här.

Så det blir intressera samtal med de som tänker på och har ansvar för dessa frågeställningar här, men också samtal med intressanta personer som finns här efter det att de övergivit Moskva.

Här i Riga finns ju nu intressanta oberoende media som tidigare var viktiga i Moskva, men som nu fortsätter sitt arbete härifrån, och som fortfarande har en icke obetydlig publik i Ryssland självt. Kontakten med dem saknar inte intresse.

Också Lettland går till val inom kort. Den 1 oktober är det dags, och som vanligt är det ett tämligen splittrat politiskt landskap.

Relationerna österut är en stor fråga. Nyligen har man börjat att riva gamla sovjetiska minnesmärken, vilket alltid är en emotionellt laddad fråga.

Och vi skall inte glömma att en stor del av landets befolkning sedan mycket lång tid är av rysk nationalitet. En gång var Riga den tredje viktigaste industristaden i det ryska väldet – viktigare än Kiev.

I Ukraina spekuleras mycket om huruvida den utannonserade offensiven i Kherson-området kan leda till någon avgörande framgång eller inte. Att de ukrainska stridskrafterna ökat trycket på de ryska förbanden i området är tydligt, men än är det för tidigt för att dra några säkra slutsatser om vad detta kan leda till.

Det handlar av allt att döma om en långsiktig utnötning. Men i just detta område är det fick tydligt att initiativet nu ligger på den ukrainska sidan, och det är en märkbar förändring i sig. Att Ryssland samtidigt förstärker är uppenbart – en helt nyuppsatt armékår är tydligen avsedd som förstärkning.

Norr om detta område har IAEA äntligen fått tillträde till det stora kärnkraftverket vid Zaporizhzhya , och på tisdag kommer dess generaldirektör Rafael Mariano Grossi att rapportera till FN:s säkerhetsråd om slutsatserna från det besöket.

Oron torde främst gälla kraftförsörjningen till de pumpar som svarar för reaktorernas kylsystem. Möjligheten av att vid problem snabbstänga reaktorerna borde rimligen vara intakt, men om detta för vi säkert höra mer på tisdag.

För min del blir det åtskilligt kring Ukraina under veckan inte bara här i Riga utan också när jag i slutet av veckan är tillbaka i Kiev igen. Det blir mitt fjärde besök i Ukraina detta år.

Men jag hoppas dock kunna komma tillbaka i Stockholm till söndag kväll och valvakan. Dock blir det förtidsröstning för mig för att vara alldeles på den säkra sidan – logistiken till och från Kiev kan vara lite krävande.

Under valrörelsen hemma hitintills har utrikes- och säkerhetspolitiken varit så gott som helt frånvarande, och jag skrev med anledning av detta en debattartikel i Dagens Industri för några dagar sedan där jag pekade på att det kommer att krävas en utrikes- och säkerhetspolitiska rivstart av den regering som träder till efter valet.

Det handlar först och främst om att föra Nato-medlemskapet i hamn, vilket inte blir okomplicerat, därefter om att göra alla de olika betydande anpassningar som detta kräver och sedan alldeles självklart alla EU-frågor från det särskilda toppmötet i Prag 6 oktober och sedan snabbt rakt in i ansvaret för det roterande EU-ordförandeskapet från årsskiftet.

EU-samarbetet kommer att ställas inför betydande påfrestningar. I och med Lissabon-fördraget är det mindre som ligger på det roterande ordförandeskapet än när vi hade det 2001 och 2009, men det är fortfarande åtskilligt.

Energipolitiken blir alldeles uppenbart viktig, avgörande delar av det stora klimatpaketet måste dessutom komma på plats, och det kommer att diskuteras åtskilligt om de ekonomiska och finansiella ramverken framöver.

I min artikel pekade jag dock speciellt på det militära och finansiella stödet till Ukraina, men även på nödvändiga steg framåt när det gäller medlemskapsförhandlingar för Ukraina och Moldavien.

I bägge dessa avseenden skulle det inte skada att Stockholm tog på sig en ledartröja.

Men åtskilligt annat blir också viktigt. Den tyska förbundskanslern Scholtz höll ett s k linjetal i Prag i måndags med en serie av olika tankar och förslag som det kommer att bli nödvändigt för också oss att förhålla oss till.

Mellan besöken i Riga och i Kiev kommer jag i alla fall att fortsätta och diskutera dessa frågor – som ju borde finnas i valrörelsen – vid ett seminarium om utrikes- och säkerhetspolitiken vid universitetet i Uppsala på onsdag eftermiddag.

På den lite vidare horisonten bör väl noteras att Storbritannien kommer att få en ny premiärminister på tisdag. Allt talar för att de konservativa partiets väljares val då kommer att fall på nuvarande utrikesministern Liz Truss.

Vad det kommer att innebära återstår att se. Hon har haft en rätt påtagligt tendens att slira ut åt det högerpopulistiska hållet under sin kampanj, och i detta kan ligga betydande problem.

Relationerna med EU blir inte lätta om hon fortsätter att insistera på att riva upp det ingångna s k protokollet när det gäller Nordirland. En viktig signal blir om hon dyker upp på det bredare europeiska toppmöte som ju kommer att ske i Prag den 6 oktober.

Längre bort i världen är det viktig folkomröstning om en ny författning i Chile i dag. Ett påtagligt vänstervridet förslag ligger för avgörande, och det har redan lett till betydande oro i och för den under lång tid framgångsrika chilenska ekonomin.

Och alldeles betydelselöst för EU är detta inte heller. Chile är en mycket viktig leverantör av koppar, och en än viktigare leverantör av litium som ju är en nyckel till de batterier som är en förutsättning för att vi kan frigöra oss från fossiloberoende i transporter.

Men för mig blir det med diskussioner i Riga, Uppsala och Kiev kriget i öster som kommer att dominera ännu en vecka.

Och hur det ser ut för Sverige på söndag kväll återstår att se. Det finns ju en del som behöver göras.


Om Europas nya utmaningar, förstärkt stöd till Ukraina, energidiskussioner och fortsatt diplomati på Balkan och med Iran.

29 augusti 2022

STOCKHOLM: I går var jag så på en liten ceremoni på Gripsholms slott i samband med att man mer officiellt avtäckte det s k hedersporträttet av mig som numera finns att beskåda där som en del av den nationella porträttsamlingen.

Och det gav mig också anledning att reflektera lite över den politiska och ekonomiska utvecklingen för Sverige och Europa i ett lite längre tidsperspektiv. I dessa dagar när det omedelbara verkar dominera huvuddelen av debatten inför vårt val kanske inte det skadar.

I de stora partiernas valmanifest behandlas utrikes-, Europa- och säkerhetspolitiken tämligen summariskt. Och det kan ju förefalla lite märkligt mot bakgrund av att vi befinner oss i den mest utsatta säkerhetspolitiska situationen sedan åtskilliga decennier.

De kommande fyra åren kommer med all säkerhet att erbjuda betydande utmaningar i dessa hänseenden. Har vi den politiska beredskapen för detta?

Jag hoppas det – men jag är inte säker.

I det övriga Europa ser jag hur diskussionerna intensifieras.

I dag höll Tysklands förbundskansler Olaf Scholz ett s k linjetal vid anrika Karlsuniversitetet i Prag, och sammanfattningsvis kan väl om det sägas att den s k strategiska kompass som EU efter åtskilligt arbete publicerade i mars i år redan framstår som närmast hopplöst föråldrad.

Scholz tar nu fram tankar om ett helt nytt och integrerar europeiskt luftförsvar, om bättre koordinering av de långsiktiga insatserna för att stödja Ukrainas försvarsförmåga och reformering av de utrikespolitiska processerna inom EU.

Och alldeles säkert är det förslag som mer konkret kommer att ligga på bordet under de närmaste månaderna.

I dagarna samlas också i Prag EU:s först försvars- och sedan utrikesministrar för mer informella överläggningar.

I media dominerar tankar på att stoppa alla möjligheter för alla ryska medborgare att komma till EU.

Det bör noteras att den samlade ryska oppositionen – och det finns ju en sådan även om dess röster nu kommer från olika huvudstäder i EU – är entydigt mot detta också därför att det ju skulle spela regimens tes om att det inte är Putin eller politiken, utan Ryssland och alla ryssar som omvärldens är emot, i händerna.

Och jag delar den bedömningen. Det är inte känslor som skall styra vår politik.

På bordet ligger också en tanke från den höge representanten Borell om att EU skall starta en träningsmission för den ukrainska försvarsmakten. Det är förvisso viktigt att detta sker, men på ett eller annat sätt måste detta ju koordineras med USA, Storbritannien, Canada och andra viktiga aktörer på detta område.

De informella mötena leder aldrig till beslut, men helt säkert kommer det att finnas behov av att utveckla dessa tankar under de närmaste månaderna.

Det tjeckiska EU- ordförandeskapet detta halvår kommer att prioritera frågorna, och jag kan bara hoppas att samma sak kommer att gälla det svenska ordförandeskap som följer under det kommande året.

Finns det en beredskap för detta?

Just nu pågår valrörelser i Europa inför viktiga val i Sverige 11 september, i Italien 25 september och i Lettland 1 oktober.

Energi och inflation är viktiga frågor i dem alla, kanske just nu mer i Italien än i Sverige. Och den ekonomiska politiken står förvisso inför svåra avvägningar.

Både den svenska kronan och euron har försvagats, vilket bidrar till att ytterligare fördyra importen av energi, och det kommer sannolikt att leda till att centralbankerna ser det som nödvändigt att höja räntorna mera. Signaler från USA pekar ju också entydigt i den riktningen.

Och det är förvisso viktigt att vi inte hamnar i en ny inflationsspiral.

Men medan det i de olika valrörelserna talas åtskilligt om att kompensera konsumenter för ökade energipriser talas det dessvärre mindre om behovet av att spara energi. Höga priser kommer förvisso att driva i den riktningen, och det är också en klimatpolitisk nödvändighet, men lite mer politiskt fokus på att också spara tror jag knappast skulle skada.

För min del blir detta en vecka med besök också det s k Forum Alpbach i de österrikiska Alperna där man bland annat vill att jag skall delta i diskussioner om huruvida en neutralitetspolitik fortfarande kan vara relevant i dagens Europa.

Min åsikt i den frågan är knappast någon hemlighet, men i Österrike med dess speciella historia är detta fortfarande en närmast tabubelagd frågeställning. En del vill dock öppna upp frågan, och det är därför de brett mig komma och tala.

Men åtskilligt annat står också på dagordningen för de utrikespolitiska diskussionerna där.

EU:s diplomatiska ansträngningar lyckades nu få en överenskommelse mellan Serbien och Kosovo som desarmerat den kris som annars var under uppsegling de närmaste dygnen, och som förbättrar rörelsefriheten för såväl serber som albaner i regionen.

Det är bara att gratulera.

Och i tysthet maler de diplomatiska kvarnarna på när det gäller att försöka återställa det nukleära avtalet med Iran. Just nu är det finjusteringar som pågår – de avgörande och viktiga frågeställningarna förefaller att vara klara.

Men att det kan närma sig ett avtal visas inte minst av att de israeliska ansträngningarna att stoppa ett avtal tydligt trappas upp. Hur frånvaron av ett avtal skulle gynna Israels säkerhet förstår jag inte, men de förefaller att ha låst sig i den frågan.

På fronterna i öster fortsätter ställningskriget utan några avgörande framgångar för någon sida.

Positivt är i alla fall att ett 50-tal fartyg nu har kunnat lämna Ukrainas hamnar vid Svarta Havet med livsmedel för världen, liksom att IAEA nu äntligen fått möjlighet att skicka en expertmission till det stora kärnkraftverket ZNPP mitt i stridslinjen.


Om Moskva och Kiev inför 24 augusti, fortsatt osäkerhet Iran och instabilitet på Balkan.

21 augusti 2022

STOCKHOLM: Med denna helg kan det väl dessvärre sägas att sommaren är över. Det var betydande bilköer in till Stockholm denna eftermiddag – verkligheten är på väg tillbaka.

I veckan som kommer – på onsdag för att vara exakt – är det ett halvt år sedan Vladimir Putin inledde sitt krig för att erövra och i grunden bli av med Ukraina.

Och samma dag är det Ukrainas självständighetsdag, som firas på dagen för den självständighetsförklaring som det ukrainska parlamentet beslutade om denna dag för 22 år sedan.

Putins krig har förvisso inte gått som han önskat. Ca 85% av den ryska krigsmakten har varit och är insatt i försöken att underkuva Ukraina, men även om en del uppnåtts är det långt mycket mindre än vad man i Kreml hade utgått från.

De senaste fem veckorna har frontlinjerna i östra och södra Ukraina faktiskt knappt förändrats alls.

Har något förändrats under den senaste tiden är det måhända attacker och explosioner på Krim som rimligen lett till betydande osäkerhet. Rapporter talar om långa köer när ryska turister vill lämna halvön.

Vart detta kommer att leda återstår att se. För Putin är Krim detsamma som Ryssland, och jag skulle inte vilja utesluta att ett uppfattat hot mot Krim leder till att han försöker att trappa upp hotet mot i första hand Ukraina.

Det är en del av bakgrunden till att man under den kommande veckorna – där spänningen med all sannolikhet kommer att öka – sagt att alla statsanställda i Kiev skall arbeta hemifrån.

Hitintills har ju den ukrainska huvudstaden i huvudsak varit förskonad från de raket- och robotattacker som hamrat sönder andra städer. Inga attacker av denna typ har riktats mot centrala byggnader i Kiev.

Och förhoppningsvis kommer det att fortsätta att vara så. Men inför den kommande veckan med 24 augusti är det nog klokt att ta det säkra för det osäkra.

Några parader i Moskva för att fira detta krig blir det med all säkerhet inte, men inte heller i Kiev blir det traditionell militärparad på självständighetsdagen. De militära förbanden behövs vid fronten.

I stället har man nu på paradgatan Khreschatyk ställt upp en parad av sönderskjuta ryska stridsvagnar och stridsfordon.

En liten sådan samling fanns på en annan plats när jag var där strax före sommaren, men nu är det betydligt mycket mer. Förtjusningen i Kreml över detta drag är sannolikt mycket måttlig.

I veckan som gick förväntades lite mer av klarläggande om de EU-förmedlade förhandlingarna mellan Iran och USA, men av detta blev det inte mycket.

Den positiva tolkningen av detta skulle kunna vara att ett visst – om en sjunkande – hopp om en överenskommelse finns. Men som vanligt i sammanhang som dessa ligger djävulen i detaljerna.

Och jag skulle dessvärre tro att man i Vita Huset är orolig för de inrikespolitiska konsekvenserna när det viktiga mellanårsvalet i november nu sakta närmar sig.

Att överläggningarna i Bryssel mellan Kosovo och Serbien inte ledde till något genombrott var däremot föga förvånande.

Och därmed förblir läget i området lite mer spänt än vanligt. Retoriken har trappats upp, men samtidigt fortsätter de diplomatiska ansträngningarna. Serbiens president Vucic har hållit ett mångtydigt tal kring frågorna i dag.

Balkan förblir instabilt. Regeringen i Montenegro kollapsade i dagarna, och i Bosnien är röran inför valet i början av oktober, och den internationella rollen kring detta, betydande även med bosniska mått mätt.

Själv är jag nu åter i Stockholm och förblir i fäderneslandet under den kommande veckan, om än med en utflykt till Halland.


Om kollapsen i Afghanistan och Kremls tolkning, slutbesked om avtalet med Iran och fortsatta samtal mellan Serbien och Kosovo.

14 augusti 2022

VID MEDELHAVET: Efter en kort utflykt till Stockholm under den gångna veckan blir det nu några dagar ytterligare på dessa breddgrader innan basen flyttar norrut igen.

För ett år sedan kollapsade regimen i Afghanistan och talibanernas maktövertagande blev totalt. Veckor av kaotisk evakuering gjorde det möjligt för åtminstone några tusental att fly från det öde som annars hade väntat dem.

Grunden till kollapsen var ju att USA hade förlorat tålamodet med den utdragna konflikten. President Trump hade sagt att de skulle dra sig ur även om det inte gick att få något fredsavtal med talibanerna, och president Biden beslöt att detta skulle vara också hans politik.

Och i och med att detta var signalen från Washington var det ju tämligen klart att talibanerna inte hade något intresse av att förhandla fram något fredsavtal.

Samtidigt hade USA under åren i landet byggt upp en afghansk försvarsmakt som var synnerligen beroende av amerikanskt understöd i en lång rad olika avseenden. Det handlade inte bara om amerikanska soldater eller flygplan, utan i än högre grad amerikanska kontraktsanställda för att klara logistik och underhåll.

Och när allt detta plötsligt försvann var det inte så konstigt att den afghanska försvarsmakten kollapsade. Kollapsen gick dessutom snabbare än vad någon – inklusive talibanerna – hade kunnat föreställa sig.

Landets tillstånd sedan dess är eländigt. I dagarna har kvinnor haft modet att demonstrera på Kabuls gatorna för sina rättigheter, och skingrats av talibaner som skjutit i luften. Löften om att äldre flickor skulle kunna återgå till sin undervisning har svikits när de mer konservativa delarna av talibanerna har dikterat politiken.

Och den humanitära situationen är katastrofal. FN har hjälpprogram i landet, som också Sverige bidrar till finansieringen av, men med en i stort sett kollapsad ekonomi finns det gränser för vad som kan åstadkommas.

När president Biden fattade sitt beslut om att fullfölja president Trumps politik handlade det också om att fokusera den amerikanska politiken på den kommande kinesiska utmaningen. Den signalen var tydlig i ett antal uttalanden.

En plats där denna signal alldeles tydligt uppfattades var Kreml. Den hårdföre säkerhetsrådgivaren Patruchev noterade noggrant och sade sedan offentligt att han hoppades att man också i Ukraina uppfattade signalen.

Tolkningen i Kreml var alldeles tydligt att USA skulle bli så fokuserade på Kina att man inte var beredd att engagera sig alltför hårt på andra områden, och då inte minst Ukraina.

Några veckor tidigare hade president Putin publicerat sin remarkabla essä om Ryssland och Ukraina, och några veckor efter det amerikanska uttåget ur Afghanistan började den ryska militära uppladdningen mot Ukraina.

Jag har svårt att se att det inte finns ett samband. Och mer om också detta kommer i en ny bok av mig som kommer att finnas på bokhandelsdiskarna i början av hösten.

I morgon förväntas så svar från Teheran och Washington om man är beredda att acceptera det slutförslag om återgång till det nukleära avtalet som EU:s förhandlare lagt på bordet, eller om nedräkningen till en ny väpnad konflikt i den regionen kommer att inledas.

Det som länge var det återseende hindret – den amerikanska terrorlistningen av det iranska revolutionsgardet – förefaller nu undanröjt, och nu handlar det om iransk irritation över IAEA:s försök att kartlägga vad landet haft för sig förr.

Att Iran hade ett program för kärnvapen fram till 2003 är ovedersägligt, men detta är någonting som man absolut inte vill vidgå.

Men allt detta handlar mer om historia än om framtid. Är allt annat möjligt att lösa borde inte detta stå i vägen för ett nytt avtal – men oskrivet är bäst.

Mer besvärlig blir det nog senare i veckan när Serbians president Vucic och Kosovos premiärminister Kurti träffas i Bryssel på torsdag för att se om man kan lösa ut de svårigheter som ledde till en hastigt uppflammade gränskris för några veckor sedan.

I grunden handlar det självfallet om Serbiens ihållande vägran att erkänna Kosovo som en självständig stat, men vägen till att få dem att göra det underlättas inte av Kosovos vägran att respektera överenskommelser man tidigare gjort om serberna i Kosovo och deras möjligheter.

Så vi får se om det på torsdag blir möjligt att ta några små steg fram mot lösningar i bägge dessa hänseenden. Jag tror att det är klokt att inte ställa förväntningarna alltför högt.

Från östfronten är det föga nytt av större betydelse.

Ukraina fortsätter att försöka skära av de ryska trupperna väster om Dnjepr från deras underhåll, och Ryssland fortsätter att föra trupper till denna sydvästra front för att kunna möta en möjlig ukrainsk offensiv.

Och jag skulle tro att det kommer att förbli mönstret också under den kommande veckan.


Om vår Nato-process, fronten i öster, krisen kring Taiwan och samtalen i Wien.

07 augusti 2022

VID MEDELHAVET: Från svensk och nordisk utgångspunkt var den gångna veckans viktigaste händelser tveklöst att den amerikanska senaten med röstsiffrorna 95-1 ratificerade fördraget om Finlands och Sveriges anslutning till Nato.

Att röstsiffrorna var så solida var viktigt. Trots en stark polarisering i den amerikanska inrikespolitiken är detta en fråga där enigheten är så gott som totalt.

Majoriteten av Nato:s medlemsstater har nu ratificerat avtalen, och av dem som återstår är det bara Turkiet som nog dessvärre kommer att innebära ett problem.

Men det ligger ett antal månader fram, och det kommer att finnas anledning att återkomma till frågan.

På den östra krigsfronten kan positivt konstaterats att fyra tidigare inspärrade fartyg med vete och majs nu lämnat hamnarna kring Odessa och att ett första nytt fartyg i går kunde anlöpa för att hämta sin last.

Det förefaller som om det ingångna avtalet åtminstone hitintills fungerar. Inte minst är detta viktigt för den lindrigt uttryckt hårt ansatta ukrainska ekonomin.

Den ryska offensiven i Donbas lyckades under juli erövra ytterligare ca 0,02% av Ukrainas territorium, vilket mot bakgrund av den ryska insatsen inte är mycket att skryta med.

Nu förefaller det som om man omdisponerar betydande styrkor till södra Ukraina. Delvis är detta alldeles säkert för att kunna möta en väntad ukrainsk offensiv kring Kherson, men möjligen också för att förbereda en egen offensiv i området.

Trots detta torde den ryska anfallskraften väster om Dnjepr vara påtagligt begränsad. Här förlitar man sig på ständiga raket- och robotattack.

En annan fråga är om de ukrainska stridskrafterna verkligen har möjlighet att bryta igenom med en offensiv i området. De närmste månaderna kommer strategiskt fokus i kriget med all sannolikhet ligga i detta område.

Långsiktigt vill Ryssland alldeles säkert bryta igenom mot Odessa – kortsiktigt vill man till varje pris hålla Kherson.

Annars är det självfallet den nya krisen kring Taiwan som dominerar. Nancy Pelosi:s snabba besök utlöste omfattande kinesiska både militära och diplomatiska motåtgärder. Att Vita Husets entusiasm för besöket var högst begränsad förändrade ingenting i den saken.

Taiwan-frågan är ytterligt både komplex och känslig. Ytterst är den ju en konsekvens av den oavslutade kinesiska inbördeskriget mellan kommunister och nationalister.

Kommunisterna tog över i Peking 1949, och nationalisterna retirerade till Taiwan. Sverige tillhörde de länder – alla i Europa gjorde samma sak – som omedelbart erkände kommunisterna som Kinas legitima regering.

För USA kom det att dröja till 1979, och sedan dess är det en serie av gemensamma uttalanden, med ett påtagligt element av s k konstruktiv oklarhet, som har reglerar förhållandet mellan USA och Taiwan och den s k Ett Kina-politiken.

Att Taiwan är en del av Kina är grundbulten i denna politik. Men om det förr funnits en möjlighet till en fredlig återförening har ju denna successivt minskat i och med att Kina blivit mer auktoritärt och Taiwan stärkt sin demokrati.

Och utvecklingen under det senaste året i Hong Kong har självfallet stärkt misstron på Taiwan mot Peking-regeringens politik.

Så den amerikanska politiken gör en balansgång mellan att stödja Taiwan som en demokrati och en principiell Ett Kina-politik som gör att man inte stöder Taiwan som en självständig stat.

I sak förändrade Nancy Pelosi besök ingenting i den amerikanska politiken, men från Pekings utgångspunkt fruktar man sannolikt en smygande förändring som ju dessutom har att göra med utvecklingen i Taiwan självt.

De militära övningar runt hela Taiwan som Peking nu inletts är vida mer långtgående än någonting som skett tidigare. I mönstret är det inte svårt att se att man vill demonstrera möjligheten att gradvis skära av Taiwans förbindelser med omvärlden.

En regelrätt invasion förefaller knappast sannolik under de närmaste åren – en sådan skulle få mycket allvarliga följder för den globala ekonomin – men Peking har dock åtskilliga möjligheter väl under den tröskeln att ställa till problem. Under de senaste dygnen har trafiken i Taiwans viktiga exporthamnar gått ned med en tredjedel.

Taiwan har framför allt genom sin produktion av halvledare en mycket stor betydelse för den globala ekonomin. Mindre uppmärksammat är kanske att även Kina än så länge är påtagligt beroende av denna. Kina är Taiwans största handelspartner, och 60% av exporten dit utgörs just av halvledare.

Allvarligt är att Peking nu avbrutit samtal och kanaler med USA på en rad områden, bl a när det gäller klimatpolitiken. Hur länge detta kommer att pågå vet ingen, men det torde hur som helst göra det viktigt för EU att upprätthålla den dialogen.

Tidigare talades om ett möjligt möte mellan Joe Biden och Xi Jinping i samband med toppmötet med G20-länderna i Indonesien mot slutet av året. Det mötet har sina utmaningar redan innan, men mycket viktigt blir nu om ett sådant möte kan komma till stånd eller inte.

Från europeisk utgångspunkt är detta självklart en mindre välkommen kris. I Kreml gnuggar man säkert händerna över att USA:s uppmärksamhet nu riktas mot Kina i stället för mot Ryssland, och ger mer än gärna stöd till Peking i dess reaktion.

På närmare håll pågår i dessa dagar i Wien ytterligare ett försök att lösa upp de sista knutarna kring en möjlig återgång till den nukleära avtalet med Iran. EU:s förhandlare har lagt kompromisstexter på bordet, men ju längre tiden går desto tydligare är att det ständigt återkommer nya frågeställningar som måste hanteras.

För min del innebär den kommande veckan ett snabbt besök i Stockholm innan det bär iväg igen.


Om Odessa och vete, dubbel inrikespolitik och Taiwan, NPT-konferens och strategiska kärnvapen framöver.

31 juli 2022

VID MEDELHAVET: Fortfarande sommar – och i det sydligare Europa är det egentligen först nu som sommaren börjar.

I hamnarna i och kring Odessa ligger tio fartyg lastade med vete och väntar på att överenskommelsen i Istanbul skall göra det möjligt för dem att lämna.

Men än är det oklart när det kan ske. Om några dagar – så har det sagts under ett antal dagar.

Längre österut fortsätter de ukrainska förberedelserna för att försöka att återta områdena väster om Dnjepr. Den ena bron över den mäktiga floden efter den andra görs obrukbar. De ryska styrkorna försöker att kompensera med pontonbroar och färjor.

Men veckan som går förstärker intrycket av att trycket verkar att ha gått ur mycket av den ryska offensiven. Inifrån Ryssland kommer fortsatta rapporter om hur man försöker att rekrytera i stort sett vem som helst till nya förband, och det är ett tecken så gott som något på att det börjar bli tunt med mer kvalificerade förband att sätta in.

Och ser man tillbaka på de senaste månaderna är det påfallande hur mycket rotation det varit när det gäller de ryska kommendanterna för olika delar av invasionen. Också det talar sitt tydliga språk.

Men någonting förbereder man säkert. Kanske en ny offensiv mot Kharkiv? Och oroande är ju ett antal robotangrepp den senaste veckan mot Kiev-området.

Annars förskjuts nog åtskilligt av global uppmärksamhet den kommande veckan till Asien och det amerikanska representanthusets talmans Nancy Pelosi resa till olika länder i Ostasien.

Kommer hon att besöka Taiwan eller inte? I så fall blir det den högst rankade besökaren från USA på ett kvarts sekel. Kinas president Xi Jinping har i ett telefonsamtal med Joe Biden varnat för att ”leka med elden”, och denne har heller knappast demonstrerat någon entusiasm över resan.

Situationen är besvärlig. Landar hon i Taipei kan det uppfattas som en eskalation, och i ett sannolikt rätt besvärligt inrikespolitiskt läge kan Xi Jinping kanske inte ha något alternativ till någon reaktion. Landar hon inte i Taipei kommer det att uppfattas som om man gett efter för det hotfulla språket från Peking.

Bakgrunden till resan ligger främst i amerikansk inrikespolitik.

Pelosi kommer med all sannolikhet att förlora sin talmansposition efter kongressvalen senare i höst, och är angelägen om att göra ett avtryck i viktiga frågor innan dess. Och president Biden kan – också med dessa val i åtanke – knappast låta sig framställas som svag i förhållande till Kina.

I Kina är det alldeles tydligt att ekonomin går sämre och att den valda strategin mot covid också fungerar allt sämre, och detta samtidigt som spelet inför höstens viktiga partikongress sannolikt dominerar åtskilligt av det interna spelet.

Det vore underligt om det inte i detta läge fanns de som satte frågetecken för delar av Xi Jinpings politik.

I USA har dock Biden i veckan som gick fått igenom sitt stora paket för att lyfta landet teknologiskt inte minst när det gäller utveckling och tillverkning av halvledare. Inte mindre än ca 55 miljarder dollar går till halvledarindustrin, och till det skall läggas ytterligare ca 170 miljarder dollar som går till forskning och utveckling av olika kritiska högteknologier.

Allt handlar om konkurrensen med Kina. Under veckan rapporterades dock att det förefaller som om Kina lyckats utveckla och tillverka halvledare på nivån 7 nanometer, vilket är någonting som hitintills bara Taiwan och Sydkorea förmått.

Var Europa finns i denna tävlan är en annan fråga. Vi ligger tydligt efter också de ambitioner som EU självt satt upp när det gäller satsningar på forskning och utveckling.

I morgon inleds i New York den s k översynskonferens om det viktiga NPT-fördraget mot spridning av kärnvapen som hålls vart femte år.

Några framsteg av betydelse är knappast att vänta, men konferensen sätter dock ljuset på viktiga frågeställningar.

Försöken att återuppliva det nukleära avtalet med Iran håller sakta på att rinna ut i sanden, och ut detta kommer självfallet ingenting gått att komma. Tvärt om.

Vad som kommer att hända med samtalen om s k strategisk stabilitet mellan USA och Ryssland, och framtiden för det viktiga avtal om begränsning av strategiska kärnvapen som löper ut om fyra år, förefaller att vara helt uppe i luften.

Dessa vapen har ju reducerats med 80-90% i bägge länderna sedan det kalla krigets dagar, men mycket i de avtal som fortfarande gäller och som reglerar detta håller på att undermineras av såväl den politiska som den teknologiska utvecklingen.

Konkurrensen i rymden, och förmågor till cyberoperationer, påverkar situationen allt mer.

Ryssland är mitt uppe i ett skede av betydande modernisering av sina strategiska kärnvapenstyrkor, och USA närmar sig ett motsvarande mycket betydande skede. Riskerna för stabiliteten kan komma att öka.

Och än mer oroande är kanske frågetecknen kring vart Kina är på väg.

Under senare år har man byggt ett mycket stort antal silos sannolikt avsedda för interkontinentala robotar i avlägsna delar av Kina, och skulle avsikten vara att faktiskt fylla dessa med robotar med kärnvapenstridsspetsar äventyras fundamentalt hela det ramverk av strategisk stabilitet som byggs upp mellan främst Washington och Moskva under mer än ett halvt århundrade.

Om detta kommer att diskuteras i New York är väl högst osäkert, men möjligen kan mer analytiskt inriktade observatörer fästa uppmärksamheten på dessa starkt oroande utvecklingar.


Om dramat i Italien, osäkerheter kring Odessa-avtalet och lite annat.

24 juli 2022

VID MEDELHAVET: Sommaren har nu börjat sänka sig ner på allvar över den europeiska politiken, med oro för torka och bränder, och politiskt tumult i Italien som tydliga undantag.

Om den förra kan väl bara sägas att den i förening med behovet att frigöra sig från beroende av rysk energi kommer att ge energipolitiken en än starkare tyngd i den europeiska politiken under de närmaste åren.

Om det senare skall först sägas att sammanbrottet för Draghi-regeringen i Italien kommer vid en minst sagt oläglig tidpunkt. Hans reformpaket har nått en bit men inte hela vägen fram, det råder krig i Europa och inflation och höjda räntor bidrar till att också skapa en ny ekonomisk och finansiell osäkerhet.

Men sammanbrottet kom i en serie av händelser som utlöstes av populistiska Femstjärne-rörelsens oro över dramatiskt fallande stöd och ty följande behov av att profilera sig med olika starkt populistiska ekonomiska krav.

En regering utan dem hade möjligen kunnat fungera, men i stället satte tydligen nervositeten in hos Berlusconi-partiet Forza Italia och dess partner högerpopulistiska Lega. De fruktade plötsligt att än mer högerorienterade Italiens Bröder – som stod utanför regeringen – skulle kunna skära pipor i vassen och beslöt av fruktan för detta att lämna regeringen.

Och därmed var det slut på en regering som ju under en period gett Italien både ekonomisk trovärdighet och internationell position. Kortsiktigt politiskt manövrerande segrade över långsiktigt politiskt ansvarstagande.

Nu stundar val 25 september och vad som stundar därefter är i alla fall delvis skrivit i stjärnorna.

En valrörelse i en tid av ökad politisk och ekonomisk osäkerhet kommer med all sannolikhet att leda till kaskader av mer eller mindre populistiska överbud, och frågan är om det efter valet går att ge landet en regering som sedan håller tillbaka dessa.

Med en statsskuld kring 150% är EU:s tredje största ekonomi i ett skört tillstånd, och hade förvisso behövt ytterligare en period av målmedvetna strukturreformer för att mer långsiktigt komma på fötterna.

Till detta kommer självfallet också en utrikespolitisk osäkerhet. Italien under Mario Draghi har haft en tydlig linje kring Ryssland och Ukraina, och Draghi var tydligt pådrivande när det gällde EU-beslutet att ge Ukraina ställningen som kandidatland.

Men Lega-ledaren Salvini har glatt uppträtt med T-shirt med Vladimir Putin på bröstet både på Röda Torget och i Europaparlamentet. Det finns dessutom allvarliga anklagelser om att hans parti tidigare dessutom tagit emot finansiering av Kreml.

Så det finns all anledning till viss oro. Att i slutändan Italien alltför mycket skulle kunna avvika från EU:s och USA:s linje är dock trots allt inte särskilt sannolikt.

På slagfälten i östligare Europa har utvecklingen den gångna veckan nog marginellt gått mer Ukrainas än Rysslands väg.

Det långskjutande raketartilleri Ukraina fått av USA har fortsatt att komplicera de ryska stridskrafternas försörjning, och kanske ser man också tecken på att en ukrainska offensiv ner mot Dnjepr och Kherson nu börjar att ge resultat.

Den viktigaste utvecklingen var dock den överenskommelse som FN och Turkiet förhandlade fram med Ryssland och Ukraina om att öppna upp Odessa och två ytterligare ukrainska hamnar för export av vete till världen.

Ryssland kände säkert det globala trycket i frågan, och fick dessutom en bekräftelse på att bl a EU:s sanktioner inte omfattar dess export av vete och näringsämnen.

Det är komplicerade arrangemang man kommit fram till, och om det kommer att fungera återstår att se. Redan i går riktades ju en rysk robotattack mot bl a hamnen i Odessa, och efter att först ha förnekat allt har Moskva i dag sagt att de attackerade vad de betraktade som ett militärt mål.

Om detta är förenligt eller oförenligt med avtalet går det dessvärre att ha delade meningar om. Alla dess formuleringar kännetecknas inte av klarhet. Och därmed är det nog alldeles säkert att genomförandet av avtalet kommer att vara kantat av återkommande kriser och konflikter.

Icke desto mindre måste man hoppas att det kan fungera. Inte minst är det viktigt för den nu utomordentligt svaga ukrainska ekonomin med exportinkomster.

Men samtidigt är det alldeles tydligt att Ryssland inte har gett upp sin ambition att erövra även området fram till Odessa. Skulle en ukrainsk offensiv mot Kherson lyckas skjuts dock möjligheterna att verkligen göra det in en högst osäker framtid.

Och då kanske längre fram det arrangemang som nu åstadkommits kan ersättas av att Ukraina självt fullt ut kontrollerar trafiken i sina viktiga hamnar vid Svarta Havet. Det är av avgörande betydelse för landets framtid.

Under de senaste dagarna har jag publicerat dels en kolumn i Washington Post som försöker att svara på frågan om när kriget kan ta slut, dels min månadskrönika för Project Syndicate, som jag sedan sett återpublicerad i Seoul, Canberra och Abu Dhabi, som rör de grundläggande principer för det internationella systemet som den ryska aggressionen nu ifrågasätter.

Och dessa finns det ju länkar till på mitt engelska twitter-konto.


Om vad som kommer härnäst i kriget, Biden i Mellersta Östern, möjlig kris i Italien och i alla fall ett framsteg på Balkan.

18 juli 2022

VID MEDELHAVET: I helgen meddelades från Moskva att den s k operativa pausen i aggressionen mot Ukraina har upphört, och att mer offensiva operationer nu kommer att återupptas.

Den senaste veckan har ju fokus i stället legat på raketanfall mot olika delar av Ukraina, medan de ukrainska stridskrafterna använt sitt nya långskjutande amerikanska raketartilleri för att stundtals med spektakulära resultat förstöra ryska ammunitionsförråd i anslutning till fronten.

Vad som kommer nu återstår att se.

I olika delar av Ryssland rekryteras nu nya förband som med endast rudimentär utbildning uppenbarligen skall sättas in i striderna. Bristande kvalitet skall tydligen kompenseras med ökad kvalitet. En dramatisk ökning av förlusterna förefaller ofrånkomlig, men är då en del av kalkylen.

Och fokus kommer nu sannolikt att ligga på att säkra återstående delar av regionen Donetsk, även om det finns tecken också på ökat tryck på Kharkiv.

Från ukrainsk sida förbereds fortfarande en motoffensiv mot Dnjepr i regionen Kherson, men det myckna talet om detta har samtidigt medfört att det ryska försvaret av området förstärkts.

Med all respekt för områdena i Donbas är detta ett strategiskt viktigare område från såväl ukrainsk som rysk utgångspunkt.

I Istanbul förs samtal om att möjligen kunna öppna upp vissa ukrainska hamnar för export inte minst av vete. Vissa mindre ukrainska hamnar längs Donau kan redan användas efter det att Ryssland förlorat kontrollen över omstridda s k Snake Island.

Olika uppgifter cirkulerar om samtalen i Istanbul. FN har talat om vissa framsteg, men än så länge är ingenting säkert. För åtskilliga länder i världen beroende av att importera livsmedel är frågan självfallet mycket viktig, men för den ukrainska ekonomin är det dessutom självfallet viktigt med inkomsterna från denna export.

I morgon träffas Turkiets Erdogan och Rysslands Putin i Teheran – det är första gången sedan kriget som Putin lämnar Ryssland – och det skall bli intressant att se om någonting kommer ut ur det mötet i denna fråga.

Den gångna veckan besökte president Biden för första gången Mellersta Östern, och det blev ett påtagligt omdiskuterat besök.

Även om han uttryckligen hävdade motsatsen är det ju tydligt att USA vill nedprioritera sitt engagemang i denna del av världen, men att omständigheterna nu fick honom att åka till Jeddah och träffa den minst sagt kontroversielle kronprinsen MBS visar ju att detta är lättare sagt än gjort.

Första anhalt på redan var dock föga förvånande Israel. Och här ingick också ett besök i Betlehem för ett besök med den palestinska ledningen.

Bortsett från bidrag till ett sjukhus var det där klent med politiken. Trump stängde det palestinska kontoret i Washington och det amerikanska generalkonsulatet i Jerusalem och försökte ge legalitet åt olika illegala israeliska aktioner. Så gott som ingenting av detta har Biden återställt, och det är naturligt att besvikelsen över detta i de palestinska leden var betydande.

Med den israeliska ledningen talade man i sedvanlig ordning mycket om Iran, men om det var någonting nytt i sak är oklart.

Klart är att tiden dessvärre håller på att rinna ut för att återupprätta avtalet med Iran om att begränsa dess nukleära aktiviteter, och därmed ökar risken för att regionen hamnar på en glidbana mot ett nytt krig med allt vad ett sådant kunde innebära.

Hade Biden agerat snabbt i denna fråga efter det att han tog över hade det sannolikt gått att gå avtalet på plats. Nu ledde olika fördröjningarna till nya motsättningar och stötestenar, och dessa har man nu svårt att ta sig förbi.

Vad som åstadkoms på mötena i Jeddah är mindre klart. Några åtaganden om ökad oljeproduktion blev det knappast, och av allt att döma inte så mycket mer heller. MBS såg alldeles självklart mötet med Biden som en rehabilitering, men vad han gjorde för att förtjäna denna är inte alldeles klart.

Det råder sommar i Europa, och i vissa länder är den också i politiskt hänseende osedvanligt het.

I Storbritannien kommer en ny omröstning bland de konservativa parlamentsledamöterna senare i dag att vaska fram de två kandidater till ny partiordförande som sedan går till omröstning bland partimedlemmarna.

Och i Italien är det politisk kris. Populistiska Femstjärnor-partiet har splittrats på frågan om stod till Ukraina, och de som är kvar utmanar nu regeringen Draghi med nya populistiska krav på insatser mot framför allt prisökningar.

Om regeringen överlever detta kommer vi att se när det på onsdag kommer till förtroendeomröstning i parlamentet. Femstjärne-partiet vill under inga omständigheter ha ett nyval eftersom stödet för dem kollapsar, men andra delar av regeringsunderlaget förefaller mer intresserade.

Klart är att en regeringskris och ett nyval i Italien skulle komplicera den samlade europeiska bilden i dagens situation av avgörande både utrikespolitiska och ekonomiska utmaningar. Regeringen Draghi har gett Italien en stabilitet som varit viktig för EU i dess helhet.

Dessa dagar kommer på den mer positiva sidan att se öppningen av förhandlingar om medlemskap i EU med såväl Nordmakedonien som med Albanien efter att en omröstning i parlamentet i Skopje godkände den föreslagna kompromissen med Bulgarien.

Det är alldeles självklart ett positivt steg, men alls inte slutet på detta drama. Inom det närmaste året har Skopje förbundit sig till att göra ändringar i dess författning som det i dag saknas politiskt stöd för.

Så det är dessvärre sannolikt att vi kommer att stå inför en ny kris i frågan lite längre fram, även om denna då inte påverkar de albanska förhandlingarna.


Om mordet i Japan, Bidens resa till Mellersta Östern, Putins avsikter, nya kriser på Balkan och lite annat.

10 juli 2022

VID MEDELHAVET: Mordet av den f d japanske premiärministern Shinzo Abe i veckan som gick kom att fokusera viss uppmärksamhet på Japans roll och betydelse i den asiatiska utvecklingen.

Som premiärminister gav Shinzo Abe sitt land ett ansikte och en roll på den vidare globala arenan som man tidigare inte haft. Han var förvisso en nationalist, men övertygad om att det måste byggas starkare samarbeten också i hans del av världen, och att det krävde ett mer aktivt Japan än tidigare.

Därmed blev hans roll viktig både när det gällde att bryta mark för det stora handelsavtal som då hette TPP men som efter det att USA inte kunde komma med blivit CPTPP, som för att lägga grunden för det s k Quad-samarbete där inte minst relationen mellan Japan och Indien är betydelsefull.

Vilken effekt mordet kommer att få på det japanska samhället återstår att se. Kortsiktigt är det väl sannolikt att det kommer att stärka det regerande LDP-partiet, där ju premiärminister Kishida i många och mycket är en lärjunge till just Shinzo Abe.

På lite närmare håll kommer president Biden på onsdag att inleda sin första resa till Mellersta Östern, där det inledande besöket i Israel och på Västbanken kanske blir lite mindre problematiskt, men där förtjusningen över ett oundvikligt handslag med den saudiske kronprinsen MBS i Jeddah är ytterligt begränsad.

Biden-administrationen har ju varit tydlig med att ansvaret för det bestialiska mordet på journalisten Khasoggi på det saudiska generalkonsulatet i Istanbul ligger på MBS, och därmed har han också sedan han tillträdde undvikit varje direkt kontakt med denne.

Men att han nu ger sig iväg till Saudiarabien har måhända mindre med försök att förlänga vapenvilan i det krig i Jemen som ju just MBS kastade in Saudiarabien i 2015, eller med att i största allmänhet bygga bättre samarbeten i regionen i dess helhet, än med att försöka få landet att skruva upp oljeproduktionen ytterligare en bit för att försöka att pressa ner de höga priserna.

Om det kommer att lyckas återstår att se. Experter säger att i denna globala energikris arbetar alla oljeproducenter, också Saudiarabien, med mycket små marginaler, och därmed är möjligheterna begränsade eller i alla fall kortvariga.

Men att sänkta oljepriser skulle vara välkomna är tveklöst. För Biden handlar det kanske främst om mellanvalen i november, men i ett bredare perspektiv skadar det ju inte om flödet av valuta in i Kremls krigskassor kunde dämpas något.

Regionen har förvisso sina utmaningar. Kan Jemen gå från en vapenvila till någon form av politisk process? Finns det fortfarande något hopp kvar för det nukleära avtalet med Iran, och vad skulle hända om det kollapsar? Kommer det israeliska nyvalet i november att leda till att Netanyahu återkommer som premiärminister med den skärpta polarisering detta ofrånkomligen kommer att leda till?

Listan kunde göras längre. Tragedin i Syrien har inget slut. Situationen i Libanon är ytterligt allvarlig. I Libyen ser vi nya motsättningar.

I ett försvar för sin resa säger president Biden att det är första gången på mycket länge som en amerikansk president reser till regionen utan att samtidigt amerikansk trupp är i strid någonstans där, och ser detta som ett tecken på försiktig stabilisering.

Måhända. Men det saknas inte brännbart material. Tydligt är dock att Biden vill att hans resa skall ses som en del i en långsiktig amerikansk politik att reducera sitt direkta engagemang i regionen. Det har man, med tämligen begränsad framgång, försökt förr.

Än närmare oss fortsätter det ryska kriget i Ukraina. De direkta operationerna förefaller att ha gått in i en lugnare fas, men ryska flyg- och robotangrepp fortsätter, och tecken tyder på att man försöker att mobilisera förstärkningar för den ryska armén för senare förnyade offensiver.

På sina håll i den ryska retoriken talas fortfarande om Donbas, men när president Putin framträdde med ett anförande för viktigare ledamöter i duman i veckan var det en president med mycket bestämda och mycket vidare ambitioner som talade.

Nu var det inte bara en ny ordning i vad han ser som gamla ryska territorier det handlade om, och inte heller bara en ny ordning när det gäller säkerhet i Europa, utan en ny världsordning där framför allt den amerikanska makten och dess inflytande nu skall pressas tillbaka.

Och denna kamp – en strid om världen – står vi enligt president Putin nu bara i början av.

Med viss distans kan man väl säga att han i detta inte har helt fel. Skulle hans krig för att kuva Ukraina lyckas skulle det förvisso innebära att en global ordning där förvisso USA varit och är den mest betydande makten pressas tillbaka eller går under.

Att det blir en ordning där internationell lag och hävdvunna principer för det internationella umgänget ställs åt sidan, och där värderingar som är våra får väsentligt mindre utrymme, är dessvärre uppenbart.

Finlands och Sveriges beslut att söka medlemskap i Nato skall ses också i detta bredare perspektiv. Det handlar inte bara om i och för sig viktiga försvarsdispositioner i det nordeuropeiska området, utan om att gemensamt möta en utmaning mot vår mer eller mindre globala mer eller mindre ordning.

Och Putins uttalande i veckan har visat hur viktigt det är. Donbas tror jag han bekymrar sig mycket föga för. Om detta krig skulle sluta bara med att han lägger under sig Donbas skulle mycket lite vara vunnet från hans utgångspunkt. Putins ambitioner är betydligare mycket vidare och farligare.

På Balkan ser situationen i Nordmakedonien tilltagande bekymmersam ut.

I detta område har nationella ambitioner mötts under årtusenden, och det skapar betydande spänningar också i dag. Under lång tid blockerade ju Grekland landets EU- och Nato-process i en dispyt som lite förenklat kan beskrivas som en strid om arvet efter Alexander den Store.

Och när nu denna lösts med att landet ändrar namn blockerar Bulgarien landets EU-process i en dispyt som handlar om nationella identiteter och historia, men som saknar varje bäring på dagens problem och utmaningar.

I Sofia räknas framtiden för den regering som dock försökt finna en lösning snarast i timmar och dagar, och i Skopje är protesterna våldsamma mot vad man uppfattar som alltför långt gående krav i ett kompromissförslag som Frankrike försökt att arbeta fram.

Här finns fortfarande en smal möjlighet till framsteg, men också betydande möjligheter för att det hela faller samman i fördjupade motsättningar.

Till de gångna veckans begivenheter hör ju också att Boris Johnson tvingades utannonsera sin avgång efter det att ett 50-tal ministrar och politiskt tillsatt inom ett dygn hade hoppat av hans regering. Han saknade praktiska möjligheter att fortsätta.

Jag kommer sannerligen inte att sakna denna djupt oseriösa gestalt. Vad som kommer att komma efter återstår att se, men ingenting annat än en förbättring torde vara möjligt.

På sikt skapa kanske möjligheten till ett lite bättre klimat mellan London och Bryssel, men det kommer att ta sin tid.

Hur länge Boris Johnson är kvar vet vi ännu inte, och alla kandidater till efterträdare kommer nog att försöka att undvika att riva upp såren efter Brexit.

Att det på sikt måste till en mer konstruktiv relation mellan Bryssel och London är uppenbart, och det inte minst mot bakgrund av Putins krig och avsikter.


Om toppmötena som förändrar Europa, en Nato-process som inte är avslutad och fortsatt brutal rysk offensiv.

03 juli 2022

VID MEDELHAVET: Efter några dagar i Bryssel med diskussioner framförallt på klassiska Brussels Forum kring serien av toppmöten – EU i Bryssel, G7 i Elmau och Nato i Madrid – har jag nu förflyttat min bas hit ner till Medelhavets strand för ett antal veckor.

På dessa viktiga toppmöten fattades beslut som före den 24 februari i år på intet sätt stod på dagordningen – och nog av de flesta skulle ha betecknats som tänkbara.

Ukraina och Moldavien gavs status som kandidatländer till medlemskap i EU, och Sverige och Finland inbjöds till medlemskap i Nato.

Europas integrationsgeografi och säkerhetsstruktur kommer med dessa beslut att förändras på tämligen avgörande sätt.

Än är vi dock inte där.

Ukrainas process mot medlemskap kommer förvisso att ta betydande tid även under de bästa av omständigheter. Fördelen ligger i de framsteg man redan gjort med det s k DCFTA-avtalet från 2014, men nackdelen ligger sjävklart i den ryska aggressionen och den massiva skada denna tillfogar landet.

Den närmaste stationen kommer redan i slutet av detta år när EU-kommissionen skall rapportera om hur Ukraina genomfört ett antal reformer som formulerades som en förutsättning för det beslut om kandidatlandstatus som nu fattats.

Processen fram till att Nato i Madrid gav ett grönt ljus till den fortsatta Nato-processen för Sverige och Finland var förvisso inte okomplicerad.

Att det till slut blev ett avtal mellan Sverige, Finland och Turkiet var självfallet tillfredställande, men innehållet i detta leder med nödvändighet till en rad frågetecken.

De avgörande nackdelen är dels att det inte förpliktigar Turkiet till någonting alls utöver det första gröna ljus till processen de nu gett och dels att det inbjuder till kontroverser om vad det egentligen är som Sverige och Finland framöver förpliktigat sig till.

Att bekämpa terrorism är en självklarhet, och måhända finns det mer som vi kan ha anledning att hjälpa till med i det avseendet. Att det funnits en viss naivitet också i ledande svenska personers umgänge med vissa organisationer är nog en oundviklig slutsats.

Men problemet är att Turkiet ofta definierar terrorism betydligt mycket vidare och för detta in också i gränslandet till vad vi ser som legitim demokratisk opposition.

Det är nog långt ifrån osannolikt att detta kommer att leda till fortsatta konvulsioner. De mekanismer som vi förpliktigat oss till att sätta upp mellan våra länder kan nog komma att kräva en mycket varsam hantering.

Här kommer nog de avgörande utmaningarna att ligga på den svenska regering som kommer att tillträda efter valet i september. Av detta följer en rad implikationer som jag nu inte skall gå in på, men som i alla fall delvis borde vara uppenbara.

Vad gäller besluten på Nato-toppmötet i övrigt har jag ännu inte hunnit läsa det nya s k strategiska koncept som man till slut enades kring, och jag noterade att det återstår åtskilligt arbete med att konkret leva upp till målet om en påtagligt ökad militär närvaro i de östligaste medlemsländerna.

Borta i öster fortsätter den massiva ryska militära offensiven med såväl bomb- och raketangrepp i olika delar av landet som en koncentration på att vinna terräng i Ukrainas mest östliga delar där den ryska militära överlägsenheten är som störst.

Ryska framsteg har skett, men skall inte övervärderas. Under juni har den ryska offensiven lagt ytterligare ca 0,3% av Ukrainas yta under rysk ockupation – utöver de ca 20% man redan mer eller mindre kontrollerar.

Det är självfallet illa, men skulle man fortsätta offensiven i denna takt skulle det ta ca 22 år att erövra landet i dess helhet.

Många av de ryska raketangreppen sker nu med äldre sovjetiska robotar egentligen avsedda för andra ändamål, och möjligen är detta ett tecken på att man inte vågar tunna ut sina förråd av modernare precisionsvapen ytterligare.

Mycket hänger nu på takten i de fortsatta västliga leveranserna av både försvarsmateriel och finansiella resurser.

När Norges statsminister Jonas Gahr Störe var i Kiev i veckan – snart sagt alla Europas regeringschefer har redan varit på plats – hade han med sig ett påtagligt substantiellt finansiellt paket utöver vad Norge redan gjort i form av militära leveranserna.

Det exemplet manar till efterföljd.

En besvikelse från serien av toppmöten var att inga framsteg gjordes när det gällde att bryta blockaden av hamnarna i Odessa och Ukrainas export av vete och livsmedel till en värld där ökade livsmedelspriser håller på att bli ett allt värre problem.

Såväl FN som Turkiet försöker att föra samtal med Ryssland i frågan, men baserat på tidigare erfarenhet skulle jag säga att förutsättningarna för framsteg är mycket begränsade om inte Moskva vet att västliga nationer är beredda att gå in med egna insatser för att bryta blockaden.

Att detta är betydligt enklare sagt än gjort hindrar inte att en tydlig signal från ledande länder i den frågan hade varit mycket viktig.

Nu är risken dessvärre uppenbar att allt kommer att stå och stampa och att skadan runt om i världen successivt kommer att bli allt värre.


Om intryck från Kiev, utmaningar i Elmau och osäkerheter inför Madrid.

26 juni 2022

STOCKHOLM: Tidigt denna morgon riktades en rysk robotattack mot ett bostadsområde i Kiev i vad som måste vara en tydlig signal om beredskap att trappa upp konflikten ytterligare.

Och det var nog ingen tillfällighet att den kom när G7-ledarna skulle inleda sitt möte i Schloss Elmau i de bajerska alperna.

Jag lämnade Kiev tidigt i torsdags morse efter ett synnerligen intressant besök.

Då var Kiev en stad som hade börjat att komma tillbaka. Det var lite mindre folk på gatorna, och en del förberedelser för stridsvagnshinder, men i övrigt var centrala Kiev lika angenämt som alltid.

Detsamma gick inte att säga om de förorter – Hostomel, Bucha, Bodoyanka – dit den ryska offensiven i slutet av februari nådde. Förstörelsen där tog mig tillbaka till mina minnen av kriget i Bosnien.

Men än värre var nog de berättelser från dagarna av ockupation här som visade de ryska planerna på utrensningar, avrättningar och brutal kontroll.

Att Kreml nu strävar efter att inkorporera delar av Ukraina direkt i Ryssland, och att med de metoder man såg i förorterna till Kiev bringa dem helt under rysk kontroll, är dessvärre alldeles klart.

Vladimir Putins mål är förvisso att på detta sätt få kontroll över hela Ukraina, men den möjligheten för nog anses begränsad.

Det blev intressanta samtal i Kiev med inte minst utrikes- och försvarsministrarna, men också med bredden av ledamöter av parlamentet, tankesmedjor och företrädare för det livaktiga civila samhället.

Mycket kom att handla om det nödvändiga långsiktiga stödet till Ukraina. Mycket handlar nu om det militära stödet, och det är avgörande, men minst lika viktigt är det finansiella stöd som måste vara både långsiktigt och omfattande för att undvika en finansiell kollaps.

Det handlar om 5-7 miljarder dollar eller euro i månaden.

Om det finns en tillräcklig medvetenhet om detta runt om i EU-kretsen är osäkert, men när vi kommer fram till hösten kommer dessa frågor att bli alldeles avgörande.

Beslutet på EU-toppmötet i Bryssel i torsdags att ge Ukraina och Moldavien statusen som kandidatländer var historiskt.

Jag minns väl mängden av möten i EU:s ministerråd under tidigare år där det fanns de som knappt vågade att sätta på papper att Ukraina låg i Europa av rädslan för att frågan om medlemskap skulle komma upp.

Men nu är vi där. Den dörr som så många ville ha stängd har nu öppnats.

Vägen till medlemskap – bortom kriget – är dock inte enkel. Avgörandet om hastigheten ligger främst i Ukrainas egna händer, och en del av vägen har man tillryggalagt genom DCFTA-avtalet, men tid kommer det med all säkerhet att ta.

Når vi fram till målet blir det ett annorlunda EU. Ukraina blir ett stort medlemsland, och balansen i hela unionen kommer att förskjutas från de ursprungliga västeuropeiska medlemmarna till de nyare i central- och Östeuropa.

Men dit är det långt. Torsdagens historiska beslut innebär dock en förpliktelse av EU till ett självständigt Ukraina som en del av den europeiska familjen, och därmed en direkt front mot de ryska ambitioner som president Putin representerar.

När G7-ledarna nu möts är det mycket av krigets konsekvenser som står på deras dagstidning.

Kommer det att vara möjligt att öppna upp hamnen i Odessa så att Ukrainas vete kan komma ut till en världsmarknad där ökade livsmedelspriser annars leder till akut kris i många länder?

Problemen är många. Det borde trots detta vara fullt möjligt, men då krävs en beredskap till direkt konfrontation med Ryssland som inte minst president Biden hitintills har varit ytterligt försiktig med.

Att förlita sig bara på de förhandlingar som FN har i frågan kommer inte att vara tillräcklig. Skall de ha någon framgång så är det bara om Kreml inser att alternativet till en överenskommelse är direkta västliga insatser.

Också de höga energipriserna och alla deras konsekvenser oroar självfallet.

Tydligt är nu att Ryssland med olika förevändningar minskar leveranserna av naturgas till EU för att förhindra att det byggs upp lager för att klara den kommande vintern. Tyskland förbereder nödåtgärder om försörjningen skulle hotas.

Att bygga bort beroendet av den ryska gasen går dessvärre inte över en natt. Det handlar mindre om kraftproduktion än om gasen som råvara vissa industrier.

Även om vi nu temporärt ser en ökad användning av fossila bränslen – Tyskland tvingas ta vissa kolkraftverk i drift och Biden vädjar till Saudi om ökad oljeproduktion – är den viktiga politiska slutsatsen självfallet att övergången till icke-fossila bränslen nu måste accelerera ytterligare.

När G7-mötet avslutas på tisdag morgon förskjuts uppmärksamheten till Nato- toppmötet i Madrid.

Om Turkiet då kommer att släppa sitt veto mot Sverige och Finland återstår att se. Olika informationer i media om kontakter svenska statsråd haft har sannolikt inte underlättat för de svenska förhandlarna.

Men ytterst blir det den direkta kontakten mellan Magdalena Andersson och president Erdogan som kommer att avgöra om det blir en lösning i Madrid eller inte.

På fredag skiftar ordförandeskapet i EU från Frankrike till Tjeckiska Republiken.

Men på fredagen är det också 25 år sedan britterna lämnade Hong Kong, och i samband med detta kommer Xi Jinping att infinna sig i staden. I avtalet med britterna sades ju att staden skulle bibehålla sin ställning och sitt system i 50 år, men så har det som bekant inte blivit.

Och Xi Jinping kommer nu att installera ett nytt styre i staden. Dess demokrater är redan i allt väsentligt tystade eller fängslande, men tecknen tyder dessvärre på att tumskruvarna kommer att skruvas åt ytterligare.

För min del blir detta nu den sista veckan innan sommaren tar vid. Och det blir främst olika diskussioner i Bryssel i samband med den stora konferensen Brussels Forum.

Det var några år sedan den konferensen kunde hållas – och sedan dess har ju världen och Europa förändrats.


Inför en viktig vecka för Ukraina och Europa.

19 juni 2022

BERLIN: Det är hektiska dagar innan sommar och dess relativa lugn förhoppningsvis tar över, och just nu sitter jag i ett ovanligt varmt Berlin i samband med ECFR:s årskonferens.

När jag avslutade vår stora motsvarande ECFR-konferens här i slutet av förra året sade jag att vi kanske hade gått från efterkrigs- till förkrigstid, och när vi samlades åter här i dag var det bara att konstatera att krig kommit tillbaka till Europa.

Och den alldeles avgörande frågan är om, hur och när vi kan komma tillbaka till ett tillstånd av fred i Europa igen.

Men det kommer att ta tid.

Vladimir Putin måste besegras. Brutalt som det kan låta är det en nödvändighet. Det krig han startat kommer han, på ett eller annat sätt, att fortsätta så länge maktens trådar i Ryssland slutar i hans händer.

Det finns inget scenario där Putin vinner, men det finns dessvärre scenarier där vägen till hans nederlag blir lång, blodig och brutal. Och där den kommer att ställa betydande krav på alla våra samhällen.

Det militära stödet till Ukraina är i dag avgörande, och det kommer att bli allt mer krävande. Åtgången av ammunition och annat är enorm, och arsenalerna i olika västliga länder är efter decennier av andra satsningar ofta mindre imponerande.

Vi kommer att behövs aktivera ökad produktion av försvarsmateriel i en rad länder för att klara detta. Och det kommer att ta sin tid.

Det finansiella stödet kommer successivt att bli allt viktigare. Det finns olika bedömingar, men den ukrainska staten kommer att behöva 5-7 miljarder euro/dollar i månaden för att kunna upprätthålla sina funktioner.

Alternativet är sedelpressen, hyperinflation och finansiell kollaps.

Och sedan kommer det mer långsiktiga politiska stödet.

Den kommande helgen blir utomordentligt viktig i det avseendet.

På EU-toppmötet kommer man att fatta beslut om att ge Ukraina och Moldavien statusen som kandidater till medlemskap i EU.

De som i likhet med mig genomlevt åtskilliga år av diskussioner inom EU-kretsen om utvidgningspolitiken inser hur stort och viktigt det steget är. Vladimir Putin har gjort möjligt vad som tidigare var omöjligt.

I detta ligger ett väldigt åtagande som kommer att konsumera mycket energi under åtskilliga år. Vägen till EU-medlemskap är sällan någon motorväg.

Men för EU är det ett historiskt åtagande vars långsiktiga betydelse är svår att överskatta.

Efter EU- toppmötet kommer G7-toppmötet i Elmau i södra Tyskland med all sannolikhet också att domineras av kriget.

Hit kommer inte bara G7- ländernas ledare, utan också företrädare för en rad andra länder och samarbetsform runt om i världen, och här kommer fokus med all sannolikhet att ligga på hur krigets olika konsekvenser för världen i dess helhet skall kunna mildras.

Vi är på väg in i inte bara en energi- utan delvis också en livsmedelskris som påverkar inte minst de fattigare av världens länder.

Och det blir viktigt att motverka Kremls ansträngningar att skylla detta på USA och EU. Delar av detta hade vi redan tidigare, men kriget gjorde allt värre, och alldeles entydigt ligget ansvaret för kriget på Ryssland.

Men det skall bli spännande att se hur man formulerar slutsatserna från G7-mötet. Indien sitter med runt bordet, och även om de rört sig lite bort från sin tidigare position har de hitintills haft svårt att säga som det är.

Efter detta följer så Nato-mötet i Madrid.

Där skall det antas ett nytt s k strategiskt koncept att ersätta det som lades fast 2010, och en del har ju hänt sedan dess. Det blir ett viktigt dokument.

Hur det sedan kommer att gå med Finlands och Sveriges ambitioner återstår att se. Jag ser i media att det blir ett möte med Turkiet i Bryssel i morgon.

Aktionen av en kurdisk organisation i Sverige i går kväll har i alla fall delvis skapat en ny situation. Organisationen i fråga gjorde nu tydligt att den stöder terrororganisationen PKK, och det är självklart att det måste få följder.

I den meningen har Turkiets trots allt i övrigt rätt – organisationer som stöder terrororganisationer skall inte tolereras.

Exakt vad det skall leda till får de laglärda reda ut – polisanmälan är tydligen gjord – men varje form av officiell kontakt eller officiellt stöd är självfallet otänkbar.

Och det är väl viktigt att man från olika håll nu är mycket tydlig på den punkten.

I dag på morgonen kom budet om att Danmarks tidigare utrikesminister Uffe Ellemann-Jensen gått bort.

Tyvärr var beskedet inte överraskande. Hans situation hade successivt förvärrats. Men jag kunde i alla fall glädjas åt att vi hade kontakt för bara några veckor sedan med anledning av främst resultatet av den danska folkomröstningen men också Sveriges och Finlands beslut om Nato.

Att säga att han var nöjd med dessa steg vore en underskattning. Han hade kampanjat för detta i decennier.

Uffe – ingen i Danmark kallade honom något annat – var en frihetskämpe av rang och dignitet, och en av de nordiska profiler som sken också utöver sitt lands och Nordens gränser.

Han kommer att bli saknad – men hans insatser kommer att bestå.

Hit till Berlin kom jag efter något dygn i alltid charmerande Vilnius där jag inte minst ägnade tid åt att lyssna på olika ryska aktivister och journalister som tvingats lämna sitt land och nu finns i den litauiska huvudstaden.

Det var påtagligt informativt. Och jag har ju haft en serie av ryska konversationer runt om i Europa under den senaste tiden för att försöka att få en lite djupare bild av olika delar av skeendet i Ryssland självt.

Hur de närmaste dagarna kommer att se ut för min del är i skrivande stund lite oklart.

Men snart kommer sommaren.


Det börjar se riktigt besvärligt ut med tillväxt och inflation. Och kriget blir allt mer brutalt.

12 juni 2022

WASHINGTON: I torsdags kväll inleddes här kongressförhören om vad som hände i samband med stormningen av Capitolium den 6 januari förra året och om var ansvaret för det som inträffade ligger.

Att president Trumps dotter Ivanka i ett förhör som spelades upp sade att hon accepterade att hennes far hade förlorat valet har självklart lett till ett utbrott från fadern, och att denne dessutom antytt att ockupanternas krav på att hänga vicepresidenten Pence inte var utan fog, har förvisso gett stora rubriker, men om förhören i övrigt kommer att ändra så mycket återstår att se.

Detta är ett politiskt starkt polariserat land, och det förblir märklig att betydande delar av de republikanska väljarna fortfarande förefaller att acceptera lögnen om att valet i november 2020 på ett eller annat sätt förfalskades.

När mellanårsvalet i november närmar sig är det dock med all sannolikhet andra frågor som kommer att dominera, och då inte minst den ekonomiska situationen.

Siffran för inflationen i maj var 8,6% och det är högre än vad man upplevt under de senaste 40 åren. Det är inte bara bensinpriset – alltid känsligt i detta land – som fördubblats under de senaste åren, utan så gott som allting annat, inte minst livsmedel, stiger nu i pris.

Och allt mer är det denna fråga som dominerar.

Från Vita Huset försöker man säga att detta i allt väsentligt är Putin’s fel och talar om hans priser, men verkligheten är lite mer komplicerad än så.

De som varnade Biden för att stimulera ekonomin alltför mycket och därmed driva fram inflation förefaller att ha fått rätt, och därtill kom ju att internationella priser var på väg upp redan före Putin gick till krig.

I den snabba uppgången efter pandemin var trycket på många globala värdekedjor mycket högt.

Men tveklöst har så Putin’s krig lagt lök på laxen och driver upp priser, inte minst på olja, ytterligare.

Kan man dämpa detta?

På område efter område är man beredd att justera politiken för att försöka åstadkomma något. Nu släpps ny oljeproduktion fram, och president Biden överväger t o m att åka till Saudiarabien, buga för kronprinsen och be att han skruvar på kranarna.

Att lätta på Trumps tullar mot Kina skulle hjälpa och har sina förespråkare, men om detta är möjligt i den lätt förgiftade politiska atmosfären här vad gäller Kina är väl tveksamt.

Den globala ekonomiska bilden håller i och med allt detta på att bli påtagligt komplicerad. I de diskussioner jag deltagit i här talar man om den första riktigt stora globala energikrisen – inte bara olja – med en rad komplicerade konsekvenser.

Och i förening med de räntehöjningar som ju nu aviserats också i Europa ökar riskerna för en nedgång i såväl USA som bredare under det kommande året påtagligt. Världsbanken halverade i veckan sin prognos för den globala tillväxten redan detta år.

Är vi på väg in i ett skede av stagflation som påminner om det besvärliga 1970-tal som vi trodde att vi i detta hänseende definitivt hade lagt bakom oss?

Allt fler diskuterar allt mer bekymrat i just de termerna.

Konsekvenserna för valet här i november blir med all sannolikhet att demokraterna förlorar sin majoritet i representanthuset, och möjligen också i senaten, och att förutsättningarna inför presidentvalet 2024 därmed förändras på ett påtagligt sätt.

Fortfarande är Donald Trump den dominerande gestalten i det republikanska partiet, men det är inte svårt att se tecknen på att hans position långsamt börjar att erodera.

Om Biden kommer att vara en trovärdig kandidat än en gång är en fråga som svävar över det demokratiska partiet. Jag hör de som säger att han nog skulle kunna vinna över Trump en gång till, men sannolikt skulle han förlora mot varje annan kandidat eftersom frågan om hans ålder skulle bli en allt mer besvärlig fråga.

Men till 2024 är det fortfarande lång tid.

Över alla diskussioner hänger självfallet den stora frågan om kriget, och det har blivit många diskussioner här om vart det är på väg och hur situationen kan komma att utvecklas.

I östra Ukraina är det nu ett brutalt utmattningskrig med stora förluster på bägge sidor. Med massivt övertag i artilleri – det talas om en faktor 20 – äter sig de ryska styrkorna långsamt framåt men utan förmågan till något genombrott.

Och från ukrainsk sida inleds nu olika motanfall för att inte minst förhindra att den ryska positionen kring Kherson vid Svarta Havet konsolideras.

Förlusterna på bägge sidor är mycket höga.

I veckan som gick var det i Ryssland också firandet av att det var 350 år sedan Peter den Store föddes, och i det sammanhanget passade president Putin på att göra ett antal avslöjande kommentarer.

Peter den Store, sade han, tog egentligen bara tillbaka territorier som tidigare varit ryska, och det han menar att han gör nu är bara samma sak.

Om vi bortser från att påståendet om Peter den Stores bedrifter är historiskt tveksamt är uttalandet avslöjande om Putins avsikter.

Nu handlar det inte om säkerhet för Donbas eller hotet om en utvidgning av Nato, utan nu handlar det om att återerövra för Ryssland vad som en gång har legat under de ryska tsarernas välde.

Vladimir Putin ser sig själv som bärare av en historisk mission, och den avser han inte att vika från.

Nu blir det avgörande hur å de ena sidan Ryssland och å den andra sidan Ukraina kan mobilisera resurser och stöd för vad som lovar att bli en utdragen, brutal och dödlig kamp.

På den västliga sidan intensifieras nu förberedelserna för avgörande politiska toppmöten mot slutet av månaden. EU-toppmötet i Bryssel följd av G7-toppmötet i Elmau i Tyskland som följs av Nato-toppmötet i Madrid.

Och kriget kommer alldeles självklart att dominera dem alla.

På EU-toppmötet kommer det att handla om huruvida Ukraina skall ges status som kandidatland för medlemskap eller inte. Kommissionen kommer i veckan som kommer med all sannolikhet att föreslå detta, men en rad medlemsländer, däribland av någon underlig anledning Sverige, tvekar.

I slutändan har jag dock mycket svårt att se att detta inte kommer att bli beslutet. Till stor del är det främst symboliskt, men i tider som detta skall betydelsen av det inte underskattas.

Än viktigare blir självfallet det materiella och militära stödet till Ukraina. Stora mängder artilleriammunition tillhör det som nu ör nödvändigt, men också stöd med runt 50 miljarder kr i månaden för att hålla den ukrainska statens funktioner fungerande.

Det är stora pengar, men det är också Europas fred och säkerhet som står på spel.

Men dominerande som kriget är finns också annat på den internationella agendan.

I Singapore möttes härom dagen USA:s och Kinas försvarsministrar i en dialog som efteråt beskrevs från bägge sidor i mindre negativa termer. Positioner står förvisso mot varandra i en rad frågor, men tydlig var en ömsesidig strävan att undvika att man hamnar i direkt konflikt.

Och betydelsen av det skall inte underskattas.

Mer bekymmersamt ser det ut när det gäller situationen med Iran.

Den blockering i en enda fråga som förhindrat att man återgår till det nukleära avtalet har nu lett till en situation där spänningen åter ökar.

USA och andra drev igenom en resolution i IAEA som lett till att Iran kopplat bort övervakningskameror och det samtidigt som deras anrikning av uran gör påtagliga framsteg.

En ny öppen konflikt är väl det minsta världen behöver just nu, men tendenserna i utvecklingen är påtagligt oroande. Om europeisk diplomati kan bryta dödläget återstår att se.

I veckan inleds också ministermötet MC12 med världshandelsorganisationen WTO, och i dessa tider saknas inte viktiga frågor. Handeln med livsmedel som blockerats av kriget och regelverket kring patent för vacciner tillhör de frågor som är upp till diskussion.

Jag återvänder nu till Stockholm för några dagar där informell dialog med först Indien och sedan om Kina kommer att dominera för min del.

Men sedan bär det av till Vilnius i Litauen och därifrån fram mot helgen vidare till Berlin där vi har vår viktiga årskonferens med European Council on Foreign Relations.


Storm i Sverige, sakta med Turkiet, corona i Nordkorea och det fortsatta kriget.

05 juni 2022

STOCKHOLM: Det är lite av den perfekta stormen som drabbat svensk både inrikes- och utrikespolitik under de senaste dygnen.

Att inrikes- och justitieministern är starkt omstridd är obestridligt, och hans egen stil bidrar ju dessutom märkbart till den situationen.

Men den perfekta stormen utlöstes ju när statsministern mycket plötsligt hotade med full regeringskris i ärendet. Om det snabba beskedet föregåtts av så mycket av överväganden är svårt att veta. Alltför kort stubin är sällan klokt i politik.

Hennes företrädare hanterade motsvarande situationer lite lugnare. Och när hon själv förlorade hela sin budget bemöttes det ju snarast med en axelryckning.

Men nu var det annorlunda.

Den viktiga frågan är självfallet om detta plötsliga vågspel påverkar den känsliga förhandling som Sverige och Finland har med Turkiet om att få detta land att släppa sin spärr mot oss i Nato.

Ett möte har ägt rum, men mer har det inte blivit trots ansträngningar av inte minst Jens Stoltenberg i Bryssel. I Ankara verkar man inte ha bråttom. Säkert tror man sig kunna ta några inrikespolitiska poäng på hela frågan, och sådana är man i desperat behov av.

I det längre perspektivet spelar det med ingen större roll om Sverige blir medlem i Nato den ena eller den andra månaden. Beslutet om ansökan är fattat, välkomnandet inte minst från USA är mycket starkt, den ryska reaktionen än så länge påfallande återhållsam och den turkiska reaktionen förr eller senare hanterbar.

Så lite is i magen, och lite mindre omedelbar upphetsning, tror jag inte skulle skada i detta läge. Annars finns det en risk för att det skapas problem. Det är långt lättare att riva än att bygga broar.

Själva är jag nu tillbaka från några dagar i Bratislava som i likhet med mina dagar i Davos veckan innan dominerades av diskussioner med olika delegationen från Ukraina. Dels direkt, och dels per video från olika delar av landet.

Konkret handlade åtskilligt av detta om ramarna för en kommande återuppbyggnad. I Bratislava fanns också Ursula von der Leyen och gav i sitt anförande en del av de tankar man nu börjar att göra sig i Bryssel kring detta.

Samtidigt fortsätter de mycket intensiva striderna kring främst staden Severodonetsk i östligaste Ukraina. Mot mångas antaganden hålls betydande delar av denna fortfarande av ukrainska styrkor, med uppgifter t ex om motanfall från deras sida, och detta trots att det är tydligt att det är just hit som de ryska militära ansträngningarna koncentrerats.

Att man inte lyckats att göra större framsteg under de snart två månader då det varit just detta område som varit i fokus är anmärkningsvärt. De som följer olika ryska sociala media noterar också en stigande irritation från mer militanta kretsar över att allt går så långsamt och är så svårt.

Några diplomatiska initiativ av värde är än så länge svårt att se att det finns några förutsättningar för.

Jag skrev för en vecka sedan om den tilltagande globala oron kring effekterna på den globala livsmedelsförsörjningen av det ryska kriget, och åtskilliga samtal har förts i veckan i syfte att få Kreml att gå med på att röja minorna utanför Odessa, reparera hamnen och få exporten av vete till den väntande världen att fungera igen.

Den Afrikanska Unionens ordförande besökte Putin i Sochi i veckan som gick i detta syfte, men den ryska linjen är fortfarande att de bara kan gå med på detta om alla sanktioner mot dem lyfts, och det saknar självfallet varje aktualitet.

Andra möjligheter att frigöra Odessa skulle kräva mer av robust också militärt risktagande från t ex Nato eller EU och för det förefaller det för dagen knappast att finnas någon aptit. Inte minst i Vita Huset förefaller man angelägen om en klar gränsdragning mot allt som skulle kunna leda till en direkt konfrontation med Ryssland.

I en artikel i New York Times i veckan var president Biden tydlig på den punkten, samtidigt som stödet till Ukraina självfallet var starkt.

Viktigt i den var att också han skrev att USA inte kommer att vare sig offentligt eller privat försöka få Ukraina att gå med på territoriella eftergifter av något slag. Därmed lämnade han klokt nog den ibland diskuterade frågan om krigets mål i detta hänseende helt i Ukrainas händer.

Dagarna i Bratislava gav också möjligheter till lite mer utförliga samtal såväl med WHO:s generaldirektör Dr Tedros Adhanom Ghebreyesus som med den alltid kloke indiske utrikesministern Subrahmanyam Jaishankar som hade valt att komma till Centraleuropa för att lära mer om inte minst kriget och dess konsekvenser.

Mitt uppdrag för WHO innebär ju videomöte för koordinering varje vecka, och just denna vecka var det den oroväckande situationen i Nordkorea som vi diskuterade om det finns någon möjlighet att påverka.

Det vi vet är inte särskilt mycket. Nordkoreanska företrädare vägrar varje samtal, och man har avvisar hjälp med vacciner utom begränsade kvantiteter som med all sannolikhet gått till landets ledning.

Men omikron har alldeles tydligt kommit in i landet, och utan något skydd alls av vacciner, och dessutom med en befolkning som till betydande delar är undernärd, är det tyvärr sannolikt att dödstalen är påfallande höga.

Ansträngningarna att etablera kontakt och erbjuda hjälp kommer dock att fortsätta.

För min del blir det nu några välbehövliga dagar i Stockholm innan det i mitten av veckan åter bär av till Washington för några dagar där. Det var ju nu ett par månader sedan jag var där senast.

Till veckans begivenheter hörs annars hur Rysslands utrikesminister Lavrov skall ta sig till Belgrad i morgon, och kommande helg sedan den första omgången i valet till den franska nationalförsamlingen.