Ett Europa på väg tillbaka? ECFR i Berlin.

25 juni 2017

BERLIN: Efter intressant dag i Cambridge i torsdags, midsommarhelg i norra Italien och en starkt försenad flygning som gjorde att jag anlände hem till Stockholm en bit efter soluppgången i dag har jag nu kommit till Berlin.

Och här är det först i dag styrelsemöte med European Council of Foreign Relations, där jag ju är del-ordförande, och sedan i morgon och tisdag det årliga mötet med de av våra medlemmar som har möjlighet att komma.

Åtskilliga kommer. Och därtill såväl Tysklands president som utrikesminister. Till andra värda att notera skall kanske nämnas Irans utrikesminister.

I slutet av veckan var det sedvanligt möte med EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel.

För ett år sedan hade britterna just med knapp marginal röstat för att lämna EU, och det var inte så få som talade om risken för att bygget skulle börja att rasa.

Ett halvår senare gick USA och valde en president som demonstrativt såg till att den brittiske ledande EU-hatare Nigel Farage var den första han träffade.

Läget var med andra ord tämligen dystert.

Men nu har det vänt med besked.

Den kombinerade effekten av Brexit och Trump har tydligt lett till att opinionen i EU-länderna – inklusive Storbritannien! – börjat att svänga.

Det finns en starkare förståelse för det europriska samarbetets betydelse och värde.

Därtill kommer att de europeiska ekonomierna nu börjar att gå påtagligt bättre. Tillväxten under detta års första kvartal är cirka dubbelt så hög som i den amerikanska ekonomin. Och EU-27 växer starkare än den brittiska ekonomin.

Att det brittiska äventyret därtill ser allt äventyrligare ut har förvisso också bidragit till den nya situationen.

Samt självfallet att Frankrike fått en president som talar högt och stolt om det europeiska samarbetets betydelse.

EU-toppmötet fattade nu beslut om viktiga steg för att fördjupa också det försvarspolitiska samarbetet inom EU, och detta i tillägg till åtgärder för att möta hotet från terrorism och hantera flykting- och migrationsutmaningen.

Unionen strävar mycket medvetet till att bli också en ”säkerhetsunion”.

De finns en oro hos medborgarna, och det finns en medvetenhet hos de nationella ledarna om att situationen inte kan klaras utan mer av samarbete.

Sent kom också Sverige med på åtminstone det verbala tåget när det gällde försvarssamarbetet, men det var efter mycket surmulet mumlande under den process som lett fram till detta. Kontrasten mot Finland har varit slående.

Nu skall det under tre månader fastställas kriterierna för deltagande i det s k strukturerade samarbete som kommer att inledas. För Sverige är det en självklar inriktning att vara med, men det kräver nog att man agerar som om det inte bara var en omvändelse under galgen.

Till de konkreta steg det handlar om kan det finnas anledning att återkomma. De är i detta skede mer industriella än vad de är operativa, men vad som kommer längre fram återstår att se.

Vad som framför allt saknas inom EU är dock, enligt min mening, allra främst en gemensam strategisk vilja som kommer till uttryck inte minst i gemensamma operationer.

Och genom gemensamma erfarenheter i sådana kan på sikt en gemensam strategisk kultur växa fram. Den är vi än så länge en bra bit från.

I tät samverkan med Nato har även EU en viktig roll när det gäller det territoriella försvaret gentemot t ex möjliga hot från Ryssland. Men till att själv alldeles ensamt ens teoretiskt kunna axla denna mantel är det mycket långt.

Men i andra riktningar ter det sig annorlunda. Balkan skall inte glömmas bort. Och Afrika kommer att innebära betydande utmaningar under kommande decennier. Mellersta Östern ligger skrämmande nära.

Europa måste vara berett att betydlig mer aktivt ta ett ansvar för att möta säkerhetshot i sitt mer eller mindre tydliga närområde.

Att bara lita på USA, för de som tidigare stått för den linjen, är icke längre möjligt.

Men för att Europa skall kunna börja ta ett större ansvar krävs betydligt mer än nya fonder i Bryssel.

Det handlar om en strategisk medvetenhet och vilja som ytterst måste vara förankrad i den politiska kulturen i det övervägande flertalet av medlemsstaterna.

Och i detta ligger också en gemensam utrikespolitik som både vill och förmår. I dag är det lite si och så på den punkten, även om jag brukar bara lite återhållsamhet i min kritik.

När Federica Mogherini efterträdde Cathy Ashton som EU:s de facto utrikesminister sade jag till henne att hon visserligen inte hade varit min kandidat, men att hon nu hade också mitt stöd.

Och det får jag hålla mig till.

Men det är i sammanhang som dessa – att visa vägar framåt – som en organisation som ECFR har sin betydelse.

På viktiga punkter under det decennium som gått sedan ECFR sattes upp har man lyckats att ge viktiga impulser till debatten om Europa och världen.

Vi är ingen Bryssel-baserad tankesmedja som andra, utan att därmed säga att dessa inte har betydelse. Vi är en sammanslutning av engagerade och erfarna individer med tydlig förankring i de olika medlemsstaterna.

Vi har nu kontor med konkret verksamhet i London, Paris, Rom, Madrid, Sofia och Warszawa. Vi är strikt oberoende, men har raka rör politiskt till beslutsfattare runt om i EU.

I dag ligger våra legala bas och finns vårt största kontor i London. Men med Brexit måste detta förändras, och därmed kommer vi att flytta den legala basen till Berlin, även om vi fortfarande kommer att vara kvar med verksamhet i London efter 2019.

Kring detta kommer vi att diskutera här under de kommande dagarna.

Till det kommer självfallet att Tyskland befinner sig i en kombination av avskedet till Helmut Kohl och upptakten till valet till förbundsdagen i september.

I dag har SPD partikongress i Dortmund med ett försök att komma tillbaka på banan igen. Uppförsbacken är påtaglig.

Det kommer att finnas anledning att återkomma till också detta.


Asien i Bryssel.

21 juni 2017

BRYSSEL: Efter en förmiddag i Stockholm kring olika utmaningar vad gäller cybersäkerhet – och de saknas sannerligen inte – blev det middag här i Bryssel kring relationerna till Asien och det globala säkerhetssystemets utveckling.

Det var det belgiska kungaparet som, i samverkan med amerikanska Asia Society, bjöd in till vackra slottet Laeken med Henry Kissinger som viktigaste gäst. Och därtill olika personer från denna del av världen som på mer eller mindre goda grunder ansågs besitta någon klokskap i dessa frågor.

Henry Kissinger har en kombination av historiskt perspektiv och analytisk skärpa som aöötid imponerar.

Jag träffade och hade möjlighet att lyssna på honom för bara några veckor sedan – vi stötte t o m ihop i undervåningen på Vita Husets West Wing – men det är slående att han alltid har något nytt att säga eller ett nytt perspektiv att tillfoga.

Mycket kom att handla om Kina och dess syn på det internationella systemet, men naturligt nog också om den icke alldeles enkla period som USA nu går igenom.

Och även om optimismen mycket påtagligt har återvänt till Europa och EU är det ju alldeles uppenbart att vår del av världen inte löst ut sina strukturella politiska utmaningar.

Innan det sker kan Europa knappast återvända som global aktör. Det blir Kina och USA och relationen dem emellan som dominerar, och mycket tydligt så i den kissingerska världen med dess grund i klassisk europeiskt maktdiplomati.

En del sedvanliga brytningar om Ryssland och dess utveckling blev det självfallet också. I storstatsperspektivet ter sig de frågorna lite annorlunda än om en utgångspunkt också är de europeiska mindre nationernas rätt och perspektiv.

I morgon bär det så av över – eller snarare under – Engelska Kanalen till Cambridge för möte med RAND Europe.

Och då infinner sig ju här i Bryssel EU:s stats- och regeringschefer för ett toppmöte där säkerhets- och försvarafrågor kommer att vara viktiga, men också det fortsatta arbetet med migrations- och flyktingfrågorna.

Just nu ligger ju trycket hårt på Italien, och det är naturligt att de har förväntningar på att EU i övrigt skall hjälpa till.

Det var de förväntningar vi hade när trycket så tydligt låg på oss och på Tyskland hösten 2015.


Flyg och rymd i Paris.

20 juni 2017

PARIS: Egentligen skulle jag ha varit i södra Tyskland och diskuterat cyberfrågor, men i sista stund lade jag om och åkte till den stora flyg- och rymdutställningen i Paris delar av gårdagen och i dag.

President Macron säkrade just sin parlamentariska majoritet, och anlände i går för att öppna utställningen i det stora nya europeiska transportflygplanet Airbus A400M.

För Frankrike är flyg- och rymdindustrin viktig. Det är dels nationens teknologiska spjutspets, dels en viktig del av dess utrikes- och säkerhetspolitik i olika avseenden.

Landet svarar, om jag inte missminner mig, för ca hälften av Europas exklusive Ryssland samtliga satsningar på rymden.

Vartannat år samlas världens industrier, och mängder av regeringsföreträdare här i Paris för att göra affärer, diskutera samarbeten och studera teknologier och trender för framtiden.

Så också i år.

Såväl Airbus som Boeing visade upp sina nya versioner vas gäller moderna passagerarflygplan.

Allt mer ekonomiska, allt mer digitaliserade.

Nu handlar det inte främst om utvecklingar vad häller aerodynamik, även om det finns lite där också. Nu handlar det allt mer om materialteknik och digitalisering.

Och på den militära sidan gjorde USA:s nya F35 entré och försökte visa att man kunde uppträda lika imponerande som andra länders främsta produkter.

Jo, åtskilligt kunde man visa upp, men flygplanets starka sidor är nog snarast smygegenskaper, sensorer och nätverksförmåga.

Det är där framtiden ligger.

För Sverige hade Saab låg profil. Gick man runt i hallarna var det i stället SKF, Trelleborg och Sandvik som tillhörde dem som visade upp sin högteknologi.

Att vi har åtskilliga imponerande också mindre företag i dessa sektorer såg man dessvärre inte mycket av i detta viktiga globala skyltfönster.

Drönare, automatiserade flygfarkoster och mikrosatelliter fanns det i mängder. Nästan ingenting av detta fanns för bara några år sedan. Det går fort.

Vid olika möten i anslutningen till utställningen blev det åtskilliga diskussioner om det europeiska samarbetets framtid, inte minst på försvarsområdet.

Ambitionerna är stora, det är lätt att sätta ett och annat frågetecken i marginalen, men det är viktigt att Sverige slutar att sitta i ett hörn och sura i dessa frågor.

Tåget kommer att gå, och det kan bli väldigt ensamt om man inte är med.

Nu bär det hemåt till Stockhom från ett supervarmt Paris.

Men det blir bara en halv dag hemma innan jag skall iväg till Bryssel igen.

En högnivåmiddag på ett av de kungliga slotten där skall diskutera Europas relationer till den mångfasetterade asiatiska utvecklingen.


Till Paris, Bryssel och Cambridge.

18 juni 2017

STOCKHOLM: Så nalkas då en vecka som kommer att föra oss fram till midsommar och början på den riktiga sommaren.

I alla fall är det så kalendern säger.

I morgon kl 10:00 inleds så i Bryssel de formella förhandlingarna mellan EU27 och Storbritannien om det senare landets utträde, men det sker mot bakgrund av vad som förefaller att vara en tilltagande osäkerhet i London.

Ännu är den formella basen för en fortsättning av regeringen May inte klar, och den mer politiska basen för premiärministern inom det konservativa partiet förefaller snarast att ha eroderat under den senaste veckan.

Vad detta leder till återstår att se, men även om en omsvängning från en hårdare till en mjukare version av Brexit nu är föremål för mycket spekulation, och förefaller att ha ett klart stöd i opinionen, skall man inte underskatta svårigheterna heller i detta.

Det finns en militant EU-fientlig falang inom det konservativa partiet, och denna har ju dessutom kraftig uppbackning av vissa viktiga media.

En omsvängning eller mer betydande justering av kursen är knappast möjlig utan att betydande blod flyter, om än bildligt snarare än bokstavligt.

Nu är dock situationen så osäker att det sannolikt kommer att flyta blod alldeles oavsett vilken linje och vilket agerande man kommer att välja.

Mot slutet av veckan är det så EU-toppmöte i Bryssel.

Åtskilligt står på dagordningen, men det är värt att notera att ingenstans talas det om kris eller konfrontationer.

EU-samarbetet står förvisso inför betydande utmaningar, men det är mycket tydligt att det har kommit på fötter igen, återfått lite av självförtroende och börjat att blicka framåt.

Och det återspeglas ju också i ett ökat opinionsstöd för EU i så gott som hela unionen – inklusive Storbritannien.

Själv styr jag i morgon bitti kursen mot Paris och den stora internationella flyg- och rymdutställning som ju äger rum där vartannat år.

Det är en av världens största industrier som samlas, med betydande möjligheter för den nyfikne att ana såväl teknologiska som kommersiella och politiska trender.

Så jag skall vandra runt och se om jag blir lite klokare av det.

På tisdag kväll är jag dock hemma här för möten under onsdagen – åter cybersäkerhet i fokus – innan det på eftermiddagen bär av till Bryssel för middag med högnivådiskussion där om utmaningar i Asien.

Och därifrån bär det torsdag morgon av till Cambridge i Storbritannien för möte i angenäm miljö med RAND Europe och diskussion av dess olika projekt för olika nationella och europriska institutioner just nu.

Sedan blir det faktiskt midsommar.


Danmarks strategi.

18 juni 2017

STOCKHOLM: I veckan som giving publicerade den danska regeringen ett document om landets utrikes- och säkerhetspolitiska strategi för de närmaste åren.

Och det förtjänar självfallet också grannlandets uppmärksamhet.

Några avgörande sensationer innebär det knappast, men dock några markeringar av intresse.

Att EU-medlemskapet beskrivs som så centralt som sker är värt att notera – det har ju funnits tider då den danska inställningen varit lite mindre fast.

For Danmark er EU-medlemskabet vores bedste mulighed for at påvirke verden omkring os og dermed de rammevilkår, som har betydning for danske borgere og virksomheder.”

Men när man beskriver de olika utmaningar som EU står inför nämner man också den diskussion som börjat bubbla på sina håll om ett samarbete som sker i olika hastigheter.

Et EU i flere hastigheder er dermed blevet et mere sandsynligt scenarie. Danmark risikerer derfor at blive udfordret af, at vi står uden for flere af de konkrete områder, hvor samarbejdet styrkes.”

Det är en varning som också vi har all anledning att notera.

Genom sina s k förbehåll från 1993 – det var länge sedan! – står ju Danmark redan i dag utanför det allt viktigare samarbetet när det gäller inre och yttre säkerhet. Att det är någonting som så gott som alla ledande danska politiker besväras av, och uppfattar som en besvärande begränsning, förändrar dessvärre inte den aktuella situationen.

Sverige har inte dessa förbehåll – det lade vi under de aktuella åren ner betydande möda på att undvika! – men har ju kommit att hamna vid sidan av i en del andra frågor under de senaste åren.

Eurofråga är en fråga för sig efter det olyckliga utfallet i folkomröstningen 2003, och förr eller senare är jag övertygad om att den frågan åter står på dagordningen.

Men måhända snarare senare än förr.

Men under senare år har ställt oss vid sidan av delar av bankunionrn liksom den gemensamma åklagare som kan ta itu med missbruk av främst medel från EU:s budget.

Och i den nu mycket aktuella debatten är det ju tydligt att vi – i skarp kontrast mot Finland – släpar fötterna efter oss i diskussionen om ett fördjupat också försvarspolitiskt samarbete.

Det är illa i sig, och blir än värre om det läggs ihop med de andra frågorna.

Varningen i den danska strategin gäller i minst lika hög grad Sverige.

Däremot är det tydligt att man också i Danmark nu vill förstärka försvaret. Ersättningen av dagens F16-flygplan med kommande F35 blir, trots påtagligt reducerat antal, ingen billig affär.

Därför säger den danska regeringen nu att man vill ”sikre et substantielt løft” i den nya försvarsuppgörelse som skall gälla åren efter 2017.

I övrigt noteras den vikt man lägger vid en en nationell strategi för cyber- och informationssäkerhet, och att man talar också om ”teknologisk diplomati” genom att bl a basera en s k tech-ambassadör i Silicon Valley.


Den kinesiska utmaningen.

18 juni 2017

SALTSJÖBADEN: Det senaste dygnet har här ute vid Baggensfjärden samlats en grupp av personer under rubriken Stockholm China Forum för inte mindre än adertonde gången.

Det började för ett decennium sedan som ett försök till en fördjupad informell dialog över Atlanten om hur politiken gentemot Kina skulle utvecklas.

Och kom några år senare till att breddas och inkludera också deltagare från Kina självt.

Platsen har, trots namnet, varierat. Och under senare år har det också varit ett antal möten på olika platser i Kina självt.

Årets diskussioner hade en påtagligt kärvare ton än vad jag kan påminna mig från huvuddelen av de tidigare mötena.

Synen på Kina är numera påtagligt oromantisk.

En förhoppning om att regimen successivt skulle öppnas upp har förbytts i insikten om att det snarare är motsatsen som pågår. Klimatet internt har blivit hårdare.

De imponerande ansatser till fortsatt ekonomisk reformpolitik som fanns för några år sedan har i många avseenden stannat vid just ansatser. Det är snarast så att det statliga och centrala greppet över ekonomin stärkts.

President Xi Jiping talar i Davos visserligen varmt om globaliseringens fördelar, men europeiska och amerikanska företag vitnar unisont om ökade svårigheter att på lika villkor arbeta på den kinesiska marknaden.

Den kinesiska utrikespolitiken är förvisso inte öppet revisionistisk som den ryska, men dock tilltagande inriktad på att revidera det internationella spelets regler, och mycket tydligt med det egna statsintresset i absolut centrum.

I konflikten om jurisdiktion över den Sydkinesiska Sjön var man aggressivt avvisande när Internationella Domstolen i ett viktigt utlåtande förra året tydligt gick mot den kinesiska ståndpunkten.

I höst förestår så kommunistpartiets 19:e kongress, och spekulationerna kring den handlar nu mindre om möjliga reformöppningar och mer om hur Xi Jiping skall stärka sin redan närmast unikt starka ställning.

Att det är kommunistpartiet som allena styr är knappast någon nyhet, men medan man tidigare inte minst i relationen till omvärlden lyfte fram de formella statliga institutionerna är det nu ofta partiets olika organ som träder fram.

Och det är mot dessa bakgrunder som EU:s och USA:s politik skall formas.

Toppmötet med EU härom veckan var inte enkelt, och rubrikerna om enad och förstärkt gemensam front i klimatpolitiken var nog inte alldeles rättvisande.

Att Kina skickade den lite marginaliserade premiärministern till detta möte var talande nog – relationen till USA sköts av presidenten och partiledaren själv.

Hur denna kommer att utvecklas återstår att se. Just nu är det smekmånad efter toppmötet i Florida, och vissa begränsade ekonomiska öppningar har skett från kinesisk sida, men viktigt blir om Peking kan leva upp till Washingtons högst ställda förväntningar på att kunna leverera en politisk omsvängning i Pyongyang.

Och det har jag mycket svårt att se att man kommer att kunna.

Jag har inte träffat någon under de senaste månaderna som tror att den förda politiken i fråga om Nordkorea inom rimlig tid kommer att kunna uppnå de uppställda målen.

Att Pyongyang tills vidare avstått från ett sjätte kärnvapenprov kan noteras, men samtidigt fortsätter utprovningen av olika mer eller mindre strategiska robotsystem i minst oförminskad takt.

Förr eller senare når man till en punkt där det anses att man har förmågan att med en kärnvapenbärande robot nå det amerikanska fastlandet.

Men innan dess kommer mycket annat att hända. USA kommer att försöka att intensifiera sanktionspolitiken ytterligare, men hur långt Kina hänger med på denna väg återstår att se.

En avgörande punkt blir om USA börjar rikta sanktioner mot kinesiska företag som man anser har för starka kontakter med Nordkorea.

Och till detta skall läggas de ännu tämligen okända effekterna av att det alldeles nyss tillträtt en ny president i Sydkorea med en annan och mjukare inställning i dessa frågor än sin företrädare.

Att säga att vi i diskussionerna i Saltsjöbaden redde ut dessa frågor vore nog att överdriva saken.

Politiken i denna fråga befinner sig, enligt min mening, på djupa vatten.


Helmut Kohl. En stor europé och statsman.

16 juni 2017

STOCKHOLM: För någon timme sedan kom beskedet att Tysklands förre förbundskansler Helmut Kohl hade gått bort. Och det är förvisso en stor europé och en verklig statsman som därmed gått ur tiden.

Han är också en av de två personer som förärats med att bli hedersmedborgare i Europa. Det är Jean Monnet och Helmut Kohl som genom historien förärats denna utmärkelse, och det inte utan skäl.

Hans gärning förknippas i dag oftast med hans roll när det gällde Tysklands fredliga återförening 1990. Och förvisso var hans statsmannaskap under dessa omvälvande och viktiga år av alldeles avgörande betydelse.

Men han var framför allt en mycket stor europé.

Jag hade förmånen att lära känna honom relativt tidigt – i mitten av 1970-talet, väl innan han blev förbundskansler och väl innan jag fick någon mer framträdande position i svensk politik. Och genom åren kom det att bli många och långa samtal om Europas söndrade historia och vikten av att bygga ett samarbete som kan säkra freden för kommande generationer.

Uppväxt efter det andra världskriget formades han i alla fall av dess bittra realitet. Och det var strävan att skapa en ny europeisk realitet som formade hans politiska gärning.

Han vägrade att acceptera att tvångsväldet i de östliga delarna av Europa – och därmed Tysklands delning – skulle vara för evigt. För honom handlade det om moral och heder att vägra att ge framför allt regimen i Östberlin dess fulla legitimitet.

När så den stora omvandlingen kom – när muren föll och ett nytt Europa skulle gestaltas – blev hans nästa uppgift efter återföreningen att bädda in det större Tyskland i ett starkare Europa.

Han kände väl den europeiska fruktan för ett alltför starkt Tyskland – historien präglar hans sätt att forma politiken – och riktade därför in sin politik på att skapa ett ”europeiskt Tyskland” i syfte att minska farhågorna för ett ”tyskt Europa”.

I denna strävan lades grunden till Maastricht-fördraget 1991 som omvandlade den tidigare Europeiska Gemenskapen till en långt ambitiösare Europeisk Union. Och Helmut Kohl satsade på att i en ekonomisk och monetär union också ge upp den D-mark som för den tyska efterkrigsgenerationen var det kanske viktigaste av alla tecken på den nya stabilitet och välfärd man förmått att bygga efter världskrigen.

På de europeiska toppmöten under dessa år var det så gott som alltid Helmut Kohl som till slut formulerade de kompromisser som blev Europas politik – och som i övertygelsen om den starkastes större ansvar ofta också var beredd till de största eftergifterna. Den taktiska eftergiften tjänade det större strategiska målet – ett starkare Europa som ram för det större Tyskland som växt fram.

Och allt gick tillbaka till strävan efter det hemska som präglat den första delen av århundradet aldrig skulle kunna upprepas.

Jag var med om det europeiska toppmötet på Korfu i juni 1994 och därefter ett extra toppmöte i Bryssel på min födelsedag i juli samma år. Men sedan blev det åtskilliga andra toppmöten inte minst i EPP-kretsen där jag såg hans genuina statsmannaskap.

Jag minns ett lokalt CDU-möte någonstans i sydvästra Tyskland – det hände att jag bara åkte med honom för att också köära känna Tyskland bättre – när han ville visa för mig hur viktig frågan om fred och försoning var för honom och för Tyskland. Han bad var och en i salen som hade någon nära anhörig som dött i krig att räcka upp handen.

Det var få som inte gjorde det.

Och bland de många minnena finns också när jag följde med honom på den första resan till f d Östtyskland som han gjorde efter Tysklands återförening de första dagarna i december 1990.

Vi flög från Bonn, landade på en nedgången östtysk militärflygbas utanför Rostock och åkte till gamla svenskanknutna staden Greifswald.

Stora torget där var så fullt av människor som man kunde föreställa sig. Det sades att det rörde sig om 50.000 människor som hade kommit för att lyssna på det äntligen återförenade Tysklands demokratiska ledare.

Helmut Kohl höll ofta långa tal. Ibland var det mer föreläsningar. Någon högre svävande retorik handlade det sällan om.

Men denna kalla decemberkväll berättade han om Tysklands historia, om Hitler-diktaturens brott, om krigets vansinne, om smärtan i alla som tillbringat år i krigsfångenskapen i Sibirien, om orättvisan och orättfärdigheten i landets delning med de helt olika möjligheter detta gett olika människor, om försoningens nödvändighet och uppgiften att bygga ett förenat Europa som kunde förhindra att kommande generationer någonsin fick uppleva vad hans och den tidigare generationen upplevt.

Ingen applåderade. Det var inget sådant tal. Men tiotusentals människor bokstavligen grät. I sorg över det som varit och i glädje över det som hade varit möjligt.

Det var, med alla rimliga mått mätt, en mycket stark upplevelse.

Jag minns också ett möte i Luxembourg när Helmut Kohl och jag – två förvisso mycket olika storheter – skulle få någon europeisk utmärkelse.

Och efteråt bjöd dåvarande premiärministern Jean-Claude Juncker på lunch. Det var bara vi tre.

Som vanligt kom Kohl lätt in på den tyska historien och dess tragedi. Och det blev en diskussion om de omfattande illgärningar som den nazistiska ockupation av Luxembourg under det andra världskriget hade inneburit. För mig var det en nyhet att detta välde hade varit värre än kanske t o m det över Polen. Detaljerna var många och smärtsamma.

Men hans slutsats var lika klar som den var stark.

Det är bara, sade han, när också de minsta av Tysklands grannar, efter allt det som inträffat, kan se oss som en verklig vän som Tyskland kan få verklig fred.

I dessa ord ligger en sann statsmans vishet. Och det var mycket just detta som styrde hans starka europeiska övertygelse. Tysklands och Europas återförening i fred och frihet var oupplösligen förenade.

Från vårt lilla perspektiv skall vi i detta sammangäng inte heller glömmas hur betydelsefull för våra svenska förhandlingar om medlemskap i EU, vilket jag med viss detalj beskrivit i min bok ”Uppdrag Europa” för ett antal år sedan. Vi hade inte klarat den förhandlingen så bra och så snabbt utan hans tydliga stöd.

Vi har all anledning – runt om i Europa – att minnas hans gärning med stor tacksamhet.

Och att fortsätta att inspireras av den.