Om intryck från Kiev, utmaningar i Elmau och osäkerheter inför Madrid.

26 juni 2022

STOCKHOLM: Tidigt denna morgon riktades en rysk robotattack mot ett bostadsområde i Kiev i vad som måste vara en tydlig signal om beredskap att trappa upp konflikten ytterligare.

Och det var nog ingen tillfällighet att den kom när G7-ledarna skulle inleda sitt möte i Schloss Elmau i de bajerska alperna.

Jag lämnade Kiev tidigt i torsdags morse efter ett synnerligen intressant besök.

Då var Kiev en stad som hade börjat att komma tillbaka. Det var lite mindre folk på gatorna, och en del förberedelser för stridsvagnshinder, men i övrigt var centrala Kiev lika angenämt som alltid.

Detsamma gick inte att säga om de förorter – Hostomel, Bucha, Bodoyanka – dit den ryska offensiven i slutet av februari nådde. Förstörelsen där tog mig tillbaka till mina minnen av kriget i Bosnien.

Men än värre var nog de berättelser från dagarna av ockupation här som visade de ryska planerna på utrensningar, avrättningar och brutal kontroll.

Att Kreml nu strävar efter att inkorporera delar av Ukraina direkt i Ryssland, och att med de metoder man såg i förorterna till Kiev bringa dem helt under rysk kontroll, är dessvärre alldeles klart.

Vladimir Putins mål är förvisso att på detta sätt få kontroll över hela Ukraina, men den möjligheten för nog anses begränsad.

Det blev intressanta samtal i Kiev med inte minst utrikes- och försvarsministrarna, men också med bredden av ledamöter av parlamentet, tankesmedjor och företrädare för det livaktiga civila samhället.

Mycket kom att handla om det nödvändiga långsiktiga stödet till Ukraina. Mycket handlar nu om det militära stödet, och det är avgörande, men minst lika viktigt är det finansiella stöd som måste vara både långsiktigt och omfattande för att undvika en finansiell kollaps.

Det handlar om 5-7 miljarder dollar eller euro i månaden.

Om det finns en tillräcklig medvetenhet om detta runt om i EU-kretsen är osäkert, men när vi kommer fram till hösten kommer dessa frågor att bli alldeles avgörande.

Beslutet på EU-toppmötet i Bryssel i torsdags att ge Ukraina och Moldavien statusen som kandidatländer var historiskt.

Jag minns väl mängden av möten i EU:s ministerråd under tidigare år där det fanns de som knappt vågade att sätta på papper att Ukraina låg i Europa av rädslan för att frågan om medlemskap skulle komma upp.

Men nu är vi där. Den dörr som så många ville ha stängd har nu öppnats.

Vägen till medlemskap – bortom kriget – är dock inte enkel. Avgörandet om hastigheten ligger främst i Ukrainas egna händer, och en del av vägen har man tillryggalagt genom DCFTA-avtalet, men tid kommer det med all säkerhet att ta.

Når vi fram till målet blir det ett annorlunda EU. Ukraina blir ett stort medlemsland, och balansen i hela unionen kommer att förskjutas från de ursprungliga västeuropeiska medlemmarna till de nyare i central- och Östeuropa.

Men dit är det långt. Torsdagens historiska beslut innebär dock en förpliktelse av EU till ett självständigt Ukraina som en del av den europeiska familjen, och därmed en direkt front mot de ryska ambitioner som president Putin representerar.

När G7-ledarna nu möts är det mycket av krigets konsekvenser som står på deras dagstidning.

Kommer det att vara möjligt att öppna upp hamnen i Odessa så att Ukrainas vete kan komma ut till en världsmarknad där ökade livsmedelspriser annars leder till akut kris i många länder?

Problemen är många. Det borde trots detta vara fullt möjligt, men då krävs en beredskap till direkt konfrontation med Ryssland som inte minst president Biden hitintills har varit ytterligt försiktig med.

Att förlita sig bara på de förhandlingar som FN har i frågan kommer inte att vara tillräcklig. Skall de ha någon framgång så är det bara om Kreml inser att alternativet till en överenskommelse är direkta västliga insatser.

Också de höga energipriserna och alla deras konsekvenser oroar självfallet.

Tydligt är nu att Ryssland med olika förevändningar minskar leveranserna av naturgas till EU för att förhindra att det byggs upp lager för att klara den kommande vintern. Tyskland förbereder nödåtgärder om försörjningen skulle hotas.

Att bygga bort beroendet av den ryska gasen går dessvärre inte över en natt. Det handlar mindre om kraftproduktion än om gasen som råvara vissa industrier.

Även om vi nu temporärt ser en ökad användning av fossila bränslen – Tyskland tvingas ta vissa kolkraftverk i drift och Biden vädjar till Saudi om ökad oljeproduktion – är den viktiga politiska slutsatsen självfallet att övergången till icke-fossila bränslen nu måste accelerera ytterligare.

När G7-mötet avslutas på tisdag morgon förskjuts uppmärksamheten till Nato- toppmötet i Madrid.

Om Turkiet då kommer att släppa sitt veto mot Sverige och Finland återstår att se. Olika informationer i media om kontakter svenska statsråd haft har sannolikt inte underlättat för de svenska förhandlarna.

Men ytterst blir det den direkta kontakten mellan Magdalena Andersson och president Erdogan som kommer att avgöra om det blir en lösning i Madrid eller inte.

På fredag skiftar ordförandeskapet i EU från Frankrike till Tjeckiska Republiken.

Men på fredagen är det också 25 år sedan britterna lämnade Hong Kong, och i samband med detta kommer Xi Jinping att infinna sig i staden. I avtalet med britterna sades ju att staden skulle bibehålla sin ställning och sitt system i 50 år, men så har det som bekant inte blivit.

Och Xi Jinping kommer nu att installera ett nytt styre i staden. Dess demokrater är redan i allt väsentligt tystade eller fängslande, men tecknen tyder dessvärre på att tumskruvarna kommer att skruvas åt ytterligare.

För min del blir detta nu den sista veckan innan sommaren tar vid. Och det blir främst olika diskussioner i Bryssel i samband med den stora konferensen Brussels Forum.

Det var några år sedan den konferensen kunde hållas – och sedan dess har ju världen och Europa förändrats.


Inför en viktig vecka för Ukraina och Europa.

19 juni 2022

BERLIN: Det är hektiska dagar innan sommar och dess relativa lugn förhoppningsvis tar över, och just nu sitter jag i ett ovanligt varmt Berlin i samband med ECFR:s årskonferens.

När jag avslutade vår stora motsvarande ECFR-konferens här i slutet av förra året sade jag att vi kanske hade gått från efterkrigs- till förkrigstid, och när vi samlades åter här i dag var det bara att konstatera att krig kommit tillbaka till Europa.

Och den alldeles avgörande frågan är om, hur och när vi kan komma tillbaka till ett tillstånd av fred i Europa igen.

Men det kommer att ta tid.

Vladimir Putin måste besegras. Brutalt som det kan låta är det en nödvändighet. Det krig han startat kommer han, på ett eller annat sätt, att fortsätta så länge maktens trådar i Ryssland slutar i hans händer.

Det finns inget scenario där Putin vinner, men det finns dessvärre scenarier där vägen till hans nederlag blir lång, blodig och brutal. Och där den kommer att ställa betydande krav på alla våra samhällen.

Det militära stödet till Ukraina är i dag avgörande, och det kommer att bli allt mer krävande. Åtgången av ammunition och annat är enorm, och arsenalerna i olika västliga länder är efter decennier av andra satsningar ofta mindre imponerande.

Vi kommer att behövs aktivera ökad produktion av försvarsmateriel i en rad länder för att klara detta. Och det kommer att ta sin tid.

Det finansiella stödet kommer successivt att bli allt viktigare. Det finns olika bedömingar, men den ukrainska staten kommer att behöva 5-7 miljarder euro/dollar i månaden för att kunna upprätthålla sina funktioner.

Alternativet är sedelpressen, hyperinflation och finansiell kollaps.

Och sedan kommer det mer långsiktiga politiska stödet.

Den kommande helgen blir utomordentligt viktig i det avseendet.

På EU-toppmötet kommer man att fatta beslut om att ge Ukraina och Moldavien statusen som kandidater till medlemskap i EU.

De som i likhet med mig genomlevt åtskilliga år av diskussioner inom EU-kretsen om utvidgningspolitiken inser hur stort och viktigt det steget är. Vladimir Putin har gjort möjligt vad som tidigare var omöjligt.

I detta ligger ett väldigt åtagande som kommer att konsumera mycket energi under åtskilliga år. Vägen till EU-medlemskap är sällan någon motorväg.

Men för EU är det ett historiskt åtagande vars långsiktiga betydelse är svår att överskatta.

Efter EU- toppmötet kommer G7-toppmötet i Elmau i södra Tyskland med all sannolikhet också att domineras av kriget.

Hit kommer inte bara G7- ländernas ledare, utan också företrädare för en rad andra länder och samarbetsform runt om i världen, och här kommer fokus med all sannolikhet att ligga på hur krigets olika konsekvenser för världen i dess helhet skall kunna mildras.

Vi är på väg in i inte bara en energi- utan delvis också en livsmedelskris som påverkar inte minst de fattigare av världens länder.

Och det blir viktigt att motverka Kremls ansträngningar att skylla detta på USA och EU. Delar av detta hade vi redan tidigare, men kriget gjorde allt värre, och alldeles entydigt ligget ansvaret för kriget på Ryssland.

Men det skall bli spännande att se hur man formulerar slutsatserna från G7-mötet. Indien sitter med runt bordet, och även om de rört sig lite bort från sin tidigare position har de hitintills haft svårt att säga som det är.

Efter detta följer så Nato-mötet i Madrid.

Där skall det antas ett nytt s k strategiskt koncept att ersätta det som lades fast 2010, och en del har ju hänt sedan dess. Det blir ett viktigt dokument.

Hur det sedan kommer att gå med Finlands och Sveriges ambitioner återstår att se. Jag ser i media att det blir ett möte med Turkiet i Bryssel i morgon.

Aktionen av en kurdisk organisation i Sverige i går kväll har i alla fall delvis skapat en ny situation. Organisationen i fråga gjorde nu tydligt att den stöder terrororganisationen PKK, och det är självklart att det måste få följder.

I den meningen har Turkiets trots allt i övrigt rätt – organisationer som stöder terrororganisationer skall inte tolereras.

Exakt vad det skall leda till får de laglärda reda ut – polisanmälan är tydligen gjord – men varje form av officiell kontakt eller officiellt stöd är självfallet otänkbar.

Och det är väl viktigt att man från olika håll nu är mycket tydlig på den punkten.

I dag på morgonen kom budet om att Danmarks tidigare utrikesminister Uffe Ellemann-Jensen gått bort.

Tyvärr var beskedet inte överraskande. Hans situation hade successivt förvärrats. Men jag kunde i alla fall glädjas åt att vi hade kontakt för bara några veckor sedan med anledning av främst resultatet av den danska folkomröstningen men också Sveriges och Finlands beslut om Nato.

Att säga att han var nöjd med dessa steg vore en underskattning. Han hade kampanjat för detta i decennier.

Uffe – ingen i Danmark kallade honom något annat – var en frihetskämpe av rang och dignitet, och en av de nordiska profiler som sken också utöver sitt lands och Nordens gränser.

Han kommer att bli saknad – men hans insatser kommer att bestå.

Hit till Berlin kom jag efter något dygn i alltid charmerande Vilnius där jag inte minst ägnade tid åt att lyssna på olika ryska aktivister och journalister som tvingats lämna sitt land och nu finns i den litauiska huvudstaden.

Det var påtagligt informativt. Och jag har ju haft en serie av ryska konversationer runt om i Europa under den senaste tiden för att försöka att få en lite djupare bild av olika delar av skeendet i Ryssland självt.

Hur de närmaste dagarna kommer att se ut för min del är i skrivande stund lite oklart.

Men snart kommer sommaren.


Det börjar se riktigt besvärligt ut med tillväxt och inflation. Och kriget blir allt mer brutalt.

12 juni 2022

WASHINGTON: I torsdags kväll inleddes här kongressförhören om vad som hände i samband med stormningen av Capitolium den 6 januari förra året och om var ansvaret för det som inträffade ligger.

Att president Trumps dotter Ivanka i ett förhör som spelades upp sade att hon accepterade att hennes far hade förlorat valet har självklart lett till ett utbrott från fadern, och att denne dessutom antytt att ockupanternas krav på att hänga vicepresidenten Pence inte var utan fog, har förvisso gett stora rubriker, men om förhören i övrigt kommer att ändra så mycket återstår att se.

Detta är ett politiskt starkt polariserat land, och det förblir märklig att betydande delar av de republikanska väljarna fortfarande förefaller att acceptera lögnen om att valet i november 2020 på ett eller annat sätt förfalskades.

När mellanårsvalet i november närmar sig är det dock med all sannolikhet andra frågor som kommer att dominera, och då inte minst den ekonomiska situationen.

Siffran för inflationen i maj var 8,6% och det är högre än vad man upplevt under de senaste 40 åren. Det är inte bara bensinpriset – alltid känsligt i detta land – som fördubblats under de senaste åren, utan så gott som allting annat, inte minst livsmedel, stiger nu i pris.

Och allt mer är det denna fråga som dominerar.

Från Vita Huset försöker man säga att detta i allt väsentligt är Putin’s fel och talar om hans priser, men verkligheten är lite mer komplicerad än så.

De som varnade Biden för att stimulera ekonomin alltför mycket och därmed driva fram inflation förefaller att ha fått rätt, och därtill kom ju att internationella priser var på väg upp redan före Putin gick till krig.

I den snabba uppgången efter pandemin var trycket på många globala värdekedjor mycket högt.

Men tveklöst har så Putin’s krig lagt lök på laxen och driver upp priser, inte minst på olja, ytterligare.

Kan man dämpa detta?

På område efter område är man beredd att justera politiken för att försöka åstadkomma något. Nu släpps ny oljeproduktion fram, och president Biden överväger t o m att åka till Saudiarabien, buga för kronprinsen och be att han skruvar på kranarna.

Att lätta på Trumps tullar mot Kina skulle hjälpa och har sina förespråkare, men om detta är möjligt i den lätt förgiftade politiska atmosfären här vad gäller Kina är väl tveksamt.

Den globala ekonomiska bilden håller i och med allt detta på att bli påtagligt komplicerad. I de diskussioner jag deltagit i här talar man om den första riktigt stora globala energikrisen – inte bara olja – med en rad komplicerade konsekvenser.

Och i förening med de räntehöjningar som ju nu aviserats också i Europa ökar riskerna för en nedgång i såväl USA som bredare under det kommande året påtagligt. Världsbanken halverade i veckan sin prognos för den globala tillväxten redan detta år.

Är vi på väg in i ett skede av stagflation som påminner om det besvärliga 1970-tal som vi trodde att vi i detta hänseende definitivt hade lagt bakom oss?

Allt fler diskuterar allt mer bekymrat i just de termerna.

Konsekvenserna för valet här i november blir med all sannolikhet att demokraterna förlorar sin majoritet i representanthuset, och möjligen också i senaten, och att förutsättningarna inför presidentvalet 2024 därmed förändras på ett påtagligt sätt.

Fortfarande är Donald Trump den dominerande gestalten i det republikanska partiet, men det är inte svårt att se tecknen på att hans position långsamt börjar att erodera.

Om Biden kommer att vara en trovärdig kandidat än en gång är en fråga som svävar över det demokratiska partiet. Jag hör de som säger att han nog skulle kunna vinna över Trump en gång till, men sannolikt skulle han förlora mot varje annan kandidat eftersom frågan om hans ålder skulle bli en allt mer besvärlig fråga.

Men till 2024 är det fortfarande lång tid.

Över alla diskussioner hänger självfallet den stora frågan om kriget, och det har blivit många diskussioner här om vart det är på väg och hur situationen kan komma att utvecklas.

I östra Ukraina är det nu ett brutalt utmattningskrig med stora förluster på bägge sidor. Med massivt övertag i artilleri – det talas om en faktor 20 – äter sig de ryska styrkorna långsamt framåt men utan förmågan till något genombrott.

Och från ukrainsk sida inleds nu olika motanfall för att inte minst förhindra att den ryska positionen kring Kherson vid Svarta Havet konsolideras.

Förlusterna på bägge sidor är mycket höga.

I veckan som gick var det i Ryssland också firandet av att det var 350 år sedan Peter den Store föddes, och i det sammanhanget passade president Putin på att göra ett antal avslöjande kommentarer.

Peter den Store, sade han, tog egentligen bara tillbaka territorier som tidigare varit ryska, och det han menar att han gör nu är bara samma sak.

Om vi bortser från att påståendet om Peter den Stores bedrifter är historiskt tveksamt är uttalandet avslöjande om Putins avsikter.

Nu handlar det inte om säkerhet för Donbas eller hotet om en utvidgning av Nato, utan nu handlar det om att återerövra för Ryssland vad som en gång har legat under de ryska tsarernas välde.

Vladimir Putin ser sig själv som bärare av en historisk mission, och den avser han inte att vika från.

Nu blir det avgörande hur å de ena sidan Ryssland och å den andra sidan Ukraina kan mobilisera resurser och stöd för vad som lovar att bli en utdragen, brutal och dödlig kamp.

På den västliga sidan intensifieras nu förberedelserna för avgörande politiska toppmöten mot slutet av månaden. EU-toppmötet i Bryssel följd av G7-toppmötet i Elmau i Tyskland som följs av Nato-toppmötet i Madrid.

Och kriget kommer alldeles självklart att dominera dem alla.

På EU-toppmötet kommer det att handla om huruvida Ukraina skall ges status som kandidatland för medlemskap eller inte. Kommissionen kommer i veckan som kommer med all sannolikhet att föreslå detta, men en rad medlemsländer, däribland av någon underlig anledning Sverige, tvekar.

I slutändan har jag dock mycket svårt att se att detta inte kommer att bli beslutet. Till stor del är det främst symboliskt, men i tider som detta skall betydelsen av det inte underskattas.

Än viktigare blir självfallet det materiella och militära stödet till Ukraina. Stora mängder artilleriammunition tillhör det som nu ör nödvändigt, men också stöd med runt 50 miljarder kr i månaden för att hålla den ukrainska statens funktioner fungerande.

Det är stora pengar, men det är också Europas fred och säkerhet som står på spel.

Men dominerande som kriget är finns också annat på den internationella agendan.

I Singapore möttes härom dagen USA:s och Kinas försvarsministrar i en dialog som efteråt beskrevs från bägge sidor i mindre negativa termer. Positioner står förvisso mot varandra i en rad frågor, men tydlig var en ömsesidig strävan att undvika att man hamnar i direkt konflikt.

Och betydelsen av det skall inte underskattas.

Mer bekymmersamt ser det ut när det gäller situationen med Iran.

Den blockering i en enda fråga som förhindrat att man återgår till det nukleära avtalet har nu lett till en situation där spänningen åter ökar.

USA och andra drev igenom en resolution i IAEA som lett till att Iran kopplat bort övervakningskameror och det samtidigt som deras anrikning av uran gör påtagliga framsteg.

En ny öppen konflikt är väl det minsta världen behöver just nu, men tendenserna i utvecklingen är påtagligt oroande. Om europeisk diplomati kan bryta dödläget återstår att se.

I veckan inleds också ministermötet MC12 med världshandelsorganisationen WTO, och i dessa tider saknas inte viktiga frågor. Handeln med livsmedel som blockerats av kriget och regelverket kring patent för vacciner tillhör de frågor som är upp till diskussion.

Jag återvänder nu till Stockholm för några dagar där informell dialog med först Indien och sedan om Kina kommer att dominera för min del.

Men sedan bär det av till Vilnius i Litauen och därifrån fram mot helgen vidare till Berlin där vi har vår viktiga årskonferens med European Council on Foreign Relations.


Storm i Sverige, sakta med Turkiet, corona i Nordkorea och det fortsatta kriget.

05 juni 2022

STOCKHOLM: Det är lite av den perfekta stormen som drabbat svensk både inrikes- och utrikespolitik under de senaste dygnen.

Att inrikes- och justitieministern är starkt omstridd är obestridligt, och hans egen stil bidrar ju dessutom märkbart till den situationen.

Men den perfekta stormen utlöstes ju när statsministern mycket plötsligt hotade med full regeringskris i ärendet. Om det snabba beskedet föregåtts av så mycket av överväganden är svårt att veta. Alltför kort stubin är sällan klokt i politik.

Hennes företrädare hanterade motsvarande situationer lite lugnare. Och när hon själv förlorade hela sin budget bemöttes det ju snarast med en axelryckning.

Men nu var det annorlunda.

Den viktiga frågan är självfallet om detta plötsliga vågspel påverkar den känsliga förhandling som Sverige och Finland har med Turkiet om att få detta land att släppa sin spärr mot oss i Nato.

Ett möte har ägt rum, men mer har det inte blivit trots ansträngningar av inte minst Jens Stoltenberg i Bryssel. I Ankara verkar man inte ha bråttom. Säkert tror man sig kunna ta några inrikespolitiska poäng på hela frågan, och sådana är man i desperat behov av.

I det längre perspektivet spelar det med ingen större roll om Sverige blir medlem i Nato den ena eller den andra månaden. Beslutet om ansökan är fattat, välkomnandet inte minst från USA är mycket starkt, den ryska reaktionen än så länge påfallande återhållsam och den turkiska reaktionen förr eller senare hanterbar.

Så lite is i magen, och lite mindre omedelbar upphetsning, tror jag inte skulle skada i detta läge. Annars finns det en risk för att det skapas problem. Det är långt lättare att riva än att bygga broar.

Själva är jag nu tillbaka från några dagar i Bratislava som i likhet med mina dagar i Davos veckan innan dominerades av diskussioner med olika delegationen från Ukraina. Dels direkt, och dels per video från olika delar av landet.

Konkret handlade åtskilligt av detta om ramarna för en kommande återuppbyggnad. I Bratislava fanns också Ursula von der Leyen och gav i sitt anförande en del av de tankar man nu börjar att göra sig i Bryssel kring detta.

Samtidigt fortsätter de mycket intensiva striderna kring främst staden Severodonetsk i östligaste Ukraina. Mot mångas antaganden hålls betydande delar av denna fortfarande av ukrainska styrkor, med uppgifter t ex om motanfall från deras sida, och detta trots att det är tydligt att det är just hit som de ryska militära ansträngningarna koncentrerats.

Att man inte lyckats att göra större framsteg under de snart två månader då det varit just detta område som varit i fokus är anmärkningsvärt. De som följer olika ryska sociala media noterar också en stigande irritation från mer militanta kretsar över att allt går så långsamt och är så svårt.

Några diplomatiska initiativ av värde är än så länge svårt att se att det finns några förutsättningar för.

Jag skrev för en vecka sedan om den tilltagande globala oron kring effekterna på den globala livsmedelsförsörjningen av det ryska kriget, och åtskilliga samtal har förts i veckan i syfte att få Kreml att gå med på att röja minorna utanför Odessa, reparera hamnen och få exporten av vete till den väntande världen att fungera igen.

Den Afrikanska Unionens ordförande besökte Putin i Sochi i veckan som gick i detta syfte, men den ryska linjen är fortfarande att de bara kan gå med på detta om alla sanktioner mot dem lyfts, och det saknar självfallet varje aktualitet.

Andra möjligheter att frigöra Odessa skulle kräva mer av robust också militärt risktagande från t ex Nato eller EU och för det förefaller det för dagen knappast att finnas någon aptit. Inte minst i Vita Huset förefaller man angelägen om en klar gränsdragning mot allt som skulle kunna leda till en direkt konfrontation med Ryssland.

I en artikel i New York Times i veckan var president Biden tydlig på den punkten, samtidigt som stödet till Ukraina självfallet var starkt.

Viktigt i den var att också han skrev att USA inte kommer att vare sig offentligt eller privat försöka få Ukraina att gå med på territoriella eftergifter av något slag. Därmed lämnade han klokt nog den ibland diskuterade frågan om krigets mål i detta hänseende helt i Ukrainas händer.

Dagarna i Bratislava gav också möjligheter till lite mer utförliga samtal såväl med WHO:s generaldirektör Dr Tedros Adhanom Ghebreyesus som med den alltid kloke indiske utrikesministern Subrahmanyam Jaishankar som hade valt att komma till Centraleuropa för att lära mer om inte minst kriget och dess konsekvenser.

Mitt uppdrag för WHO innebär ju videomöte för koordinering varje vecka, och just denna vecka var det den oroväckande situationen i Nordkorea som vi diskuterade om det finns någon möjlighet att påverka.

Det vi vet är inte särskilt mycket. Nordkoreanska företrädare vägrar varje samtal, och man har avvisar hjälp med vacciner utom begränsade kvantiteter som med all sannolikhet gått till landets ledning.

Men omikron har alldeles tydligt kommit in i landet, och utan något skydd alls av vacciner, och dessutom med en befolkning som till betydande delar är undernärd, är det tyvärr sannolikt att dödstalen är påfallande höga.

Ansträngningarna att etablera kontakt och erbjuda hjälp kommer dock att fortsätta.

För min del blir det nu några välbehövliga dagar i Stockholm innan det i mitten av veckan åter bär av till Washington för några dagar där. Det var ju nu ett par månader sedan jag var där senast.

Till veckans begivenheter hörs annars hur Rysslands utrikesminister Lavrov skall ta sig till Belgrad i morgon, och kommande helg sedan den första omgången i valet till den franska nationalförsamlingen.


Mycket om Ukraina i Davos detta år, men för USA var Asien tillbaka i fokus. Och inför folkomröstning i Danmark.

29 maj 2022

STOCKHOLM: Efter närmare två veckor på resande fot känns det skönt med i alla fall en helg i relativt lugn hemma.

Processen med vår Nato-anslutning går långsamt vidare med bilaterala såväl svenska som finska samtal med Turkiet under den gångna veckan, och de samtalen kommer ju att fortsätta.

Någon större brådska är det knappast.

Men problemen skall inte underskattas, i synnerhet som ju detta nu blivit inrikespolitik i såväl Turkiet som Sverige. En ytterligt obalanserad attack från det turkiska extremnationalistiska partiet MHP:s ledning visar på problemen eftersom president Erdoğans i viss utsträckning är beroende av MHP för sin politiska position.

För min del blev det under den gångna veckan många samtal med olika företrädare för Ukraina i anslutning till det stora världsekonomiska mötet i Davos.

Ett tjugotal ukrainska parlamentsledamöter från olika partier fanns på plats förutom representanter för landets ledning. President Zelensky medverkade i flera diskussioner via video.

Två frågor stod i centrum.

Dels att man var i behov av ytterligare leveranser av också tyngre vapen för att möta den ryska offensiven i de östligare delarna av landet.

De ryska stridskrafterna koncentreras nu för att innesluta och besegra de ukrainska försvararna i staden Severodonetsk, och det föreföll i de samtal jag hade tveksamt om man kunde hålla den positionen så länge till.

Någon avgörande strategisk betydelse har staden knappast om man bortser från att det skulle bli möjligt för Ryssland att säga att man fått kontrollen över den absoluta huvuddelen av provinsen Luhansk.

Men försvarsstriden är utmattande, och det synnerhet som man när det gäller främst artilleri befinner sig i ett mycket tydligt underläge. Västlig hjälp med modernare artilleri har börjat att nå fram, men man behöver ytterligare system.

Modernt amerikanskt raketartilleri stor högst på önskelistan, men att få sådant på plats kommer med nödvändighet att ta en hel del tid.

Den andra frågan i centrum rörde den ukrainska önskan att inleda en process mot medlemskap i EU

Omedelbart handlar det ju om huruvida det kommande EU-toppmötet i juni kommer att bevilja landet status som s k kandidatland eller inte. Den symboliska betydelsen av det beslutet kommer att vara mycket stor.

Frankrikes president Macron stod knappast särskilt högt i kurs efter det att man tyckt sig uppfatta att han försöker att bromsa hela denna process. Han har ju återupplivat gamla tankar från president Mitterand som när de lanserades förvisso hade just syftet att bromsa tankar på en utvidgning av dåvarande EC.

Lite ledsamt är att också Sverige av mina ukrainska vänner ses som ett land som sviker i stödet.

Men samtidigt fanns det hos de ansvariga i det ukrainska parlamentet en mycket realistisk uppfattning om processen självt. När vi sade att hastigheten i en anslutningsprocess ju bestäms först och främst av hur snabbt ett land kan anpassa sig till EU:s hela regelverk nickade de instämmande.

För dem är tanken på EU-processen självfallet till stor del en fråga om landets långsiktiga säkerhet men dessutom i minst lika hög grad om landets reformering.

Många diskussioner på det större mötet i Davos kom att koncentreras på frågan om de starkt stigande priserna på livsmedel runt om i världen. Till stor del handlar det ju om att Ukrainas hamnar vid Svarta Havet har blockerats, men också om att Ryssland och andra länder nu stoppat sin export.

Samtal förs om möjligheten att öppna upp hamnen i Odessa för att få ut allt det vete som finns i enorma lagerlokaler, men vattnen utanför är minerade och betydande delar av det som behövs för att lasta i hamnen har förstörts av ryska attacker.

Putin säger att han är beredd att lyfta blockering, men endast under förutsättning att de olika internationella sanktionerna mot Ryssland hävd. Han håller de svältande i länder beroende av dessa leveranser till gisslan för sin politik.

I morgon eftermiddag samlas EU:s ledare till ett extra toppmöte och mycket kommer att handla om hur stödet till Ukraina skall förstärkas och sanktionerna ytterligare skärpas. Främst när det gäller sanktioner mot rysk olja är det betydande problem. Ungern sätter sig på tvären, men det finns också rimliga frågor om risken för att driva upp priset på olja ytterligare.

Den faktiska situationen är ju att de höga priserna på olja och gas nu medför att Ryssland trots alla sanktioner har rekordintäkter.

På onsdag är det så viktig folkomröstning i Danmark. Det handlar om att bli av med de undantag från EU:s samarbete när det gäller säkerhets- och försvarsfrågor som landet har.

Det hela går tillbaka till den folkomröstning om det s k Maastricht-avtalet som Danmark hade 1992 och som ledde till ett nej, en förhandling i Edinburgh som ledde till ett antal danska s k undantag och en ny folkomröstning som gav grönt ljus till detta.

Men gradvis har detta undantag blivit allt mer av en belastning för landet i EU- samarbetet, och nu står den absoluta huvuddelen av landets politiska partier bakom att ta bort det.

Folkomröstningar inte minst i Danmark är alltid osäkra operationer, men de senaste opinionsmätningarna tyder på att det finns en betydande majoritet för ett ja till förslaget. Mycket hänger dock i sammanhang som dessa på att man faktiskt röstar.

Så osvuret är nog trots allt bäst.

Dem gångna veckan innebar för USA att Asien åter sattes i fokus för politiken.

President Biden var på besök i först Sydkorea och sedan Japan, hade toppmöten med den s k Quad-kretsen och försökte lansera någon typ av ekonomiskt initiativ för den vidare regionen.

Det senare var dock tämligen halvhjärtat. Utan en handelspolitik värd namnet har USA svårt att bli den kraft för ekonomiskt samarbete som ju är en nödvändighet om man skall kunna möta Kina på sikt. Bidens handelspolitik skiljer sig inte särskilt mycket från Trumps i dessa avseenden.

Härom dagen höll så utrikesminister Blinken i Washington ett längre linjetal för att presentera administrationens strategi vad gäller Kina.

Detta skulle egentligen ha skett redan i slutet av förra året, men Rysslands krig har försenat det mesta. Den nationella säkerhetsstrategi som också skulle ha presenterats för ett halvår sedan eller så finns fortfarande inte.

Det var ett tal med stor bredd, och med en strategi som balanserade mellan att konkurrera med Kina, konfrontera landet när så behövdes och samarbete där det var nödvändigt. Men om det under Trump-tiden kunde höras de som ville ”avkoppla” från Kina i snart sagt alla avseenden var anslaget nu betydligt mer realistiskt.

Och det skall bli intressant att följa den fortsatta diskussionen kring strategin.

Den mer inrikespolitiska scenen i USA kan det finnas anledning att säga lite mer om när jag är tillbaka i Washington om ett par veckor, men det förtjänar att noteras små och viktiga tecken på att Donald Trumps kontroll över det republikanska partiet kanske håller på att försvagas något.

För min del innebar den gångna veckan också en del artiklar. Jag skrev för Project Syndicate om slutsatser från Davos, för Washington Post tillsammans med Javier Solana om det nukleära avtalet med Iran och för Politico om hur EU kan ta initiativ för en krigsansvarighetsprocess mot den ryska ledningen.

I morgon är jag åter i Helsingfors och träffar de flesta där under dagen. Såväl president Niinistö som jag håller anföranden på ett arrangemang där, och i anslutning till detta blir det ytterligare möten.

Resten av veckan innebär bl a besök i Hamburg, och sedan är det dags för den årliga stora Globsec- konferensen i Bratislava där jag också förväntas framträda.


Om Nato-processen, Turkiets invändningar, det kommande Madrid-mötet och det fortsatta kriget.

22 maj 2022

KÖPENHAMN: Så lämnades förra veckan ansökningarna från Sverige och Finland om medlemskap in till Nato och den formella processen mot medlemskapet kunde inledas.

Reaktionen från rysk sida var påtagligt avmätt, möjligen under insikten att allt därutöver skulle riskera att bli påtagligt kontraproduktivt.

Frågan togs upp på ett möte med det nationella säkerhetsrådet under president Putin, och därefter sades att de åtgärder man kan komma att vidta skulle bli beroende av vad som händer på Sveriges och Finlands territorium. Och det påpekades att man redan tidigare de facto räknat våra länder som västligt territorium i dessa avseenden.

På sina håll hade det funnits en betydande oro för vad som skulle kunna komma att ske från rysk sida under perioden innan medlemskapet i Nato är ett faktum, och en rad länder hade uttalat sitt stöd om någon mer hotfull situation skulle uppkomma, men med dagens indikationer finns det ingen anledning till oro i detta avseende.

Däremot förefaller den turkiska reaktionen på många håll att ha varit oväntat. Kanske borde man ha tittat lite närmare på hur Turkiet vid tidigare tillfällen i Nato försökt att utnyttja situationen för att vrida politiken i sin riktning.

Efter ett telefonsamtal i går mellan president Erdogan och statsminister Andersson, liksom med president Niinistö, kommer nu dialogen på de punkter där Turkiet har frågetecken att fortsätta.

Det borde kunna leda fram till ökad förståelse för respektive ståndpunkter och möjligen också uppklarande av en del möjliga missförstånd.

Att det finns en stark känslighet i Turkiet för allt som har med PKK att göra är naturligt. Det är en organisation som med också terror som metod har många tusen oskyldiga människors liv på sitt samvete.

Sverige liksom EU är tydliga med att PKK är en terrororganisation, och jag har förvisso stundtals sett det som märkligt att se PKK:s flagga vaja i demonstrationer som dragit genom Stockholms gator.

Att påstå att det finns en tydlig brandvägg mellan PKK och de kurdiska grupperingarna i norra Syrien är knappast möjligt. Att dessa sedan utnyttjats av främst USA i kampen mot Daesh är ett faktum, och detta har också lett till betydande spänningar mellan USA och Turkiet.

Om det funnits en oförsiktighet i svenskt umgänge i området är det svårt att se annat än att detta varit marginellt i förhållande till den amerikanska politiken.

En rimlig svensk ståndpunkt i frågan om framtiden för norra Syrien är att ge stöd till den FN-ledda konstitutionella dialogen i Syrien. Framstegen i denna är förvisso begränsade, men det är svårt att se någon annan väg till stabil framgång också när det gäller dem kurdiska minoritetens roll i norra Syrien.

Sedan har den kurdiska frågan också en rad andra dimensioner som har med den nödvändiga demokratiseringsprocessen i Turkiet att göra. Efter stora och banbrytande framsteg under ett decennium har utvecklingen sedan ju dessvärre gått bakåt.

Men förr eller senare måste denna process återupptas. Det kurdiska är en central del av ett modernt och öppet Turkiet, och den trångsynta nationalism som nu stundtals tar utrymme är ett hinder för landets framgångsrika utveckling.

Nästa år går Turkiet till val, och mycket kommer att bli beroende av hur det kommer att utfalla. President Erdogan befinner sig under hård press främst på grund av den ekonomiska utvecklingen och kommer med all sannolikhet att försöka spela på mer nationalistiska strängar.

Men nu blir det således samtal mellan Stockholm, Helsingfors och Ankara. Och allt måste på ett eller annat sätt vara klart inför Nato:s toppmöte i Madrid de sista dagarna av juni. Min prognos är att detta med god vilja på alla sidor också kommer att vara möjligt.

På mötet i Madrid står också andra viktiga frågor på dagordningen. Ett nytt s k strategiskt koncept skall antas, och kring formuleringarna i detta är nu diskussionen inom alliansen intensiv. Här ingår också frågan om arten av den kollektiva militära närvaron i de olika östliga medlemsländer som nu känner sig mer utsatta, och då inte minst de baltiska länderna.

Och också frågan om den fortsatta konflikten med Ryssland blir viktig. Hitintills har ju Nato som organisation varit påfallande försiktig i denna, och det har varit medlemsländerna, och då inte minst USA, som stått för det konkreta stödet. Men hur detta kommer att gestalta sig framöver är inte klart.

I juni kommer ju dessutom viktiga ställningstaganden från EU vad gäller den framtida relationen med Ukraina. Att detta kommer att vara av en unionens vikigaste utmaningar under de kommande åren kan det knappast råda någon tvekan om.

På fronterna i öster pågår intensiva strider. De ryska försöken att inringa viktiga ukrainska stridskrafterna i de allra östligaste delarna gör visserligen framsteg, men de är långsamma och begränsade. Samtidigt vet vi föga om uthålligheten i det ukrainska försvaret även om detta ju nu successivt får tillförsel av ytterligare materiel.

I övriga Ukraina fortsätter ryska attacker med robotar och flyg riktade mot en rad olika typer av mål, också i och kring Odessa. Men för ögonblicket verkar de ryska offensiva ansträngningarna vara fokuserade kring de östligaste delarna.

Och politiskt och diplomatiskt sker fortsatt ingenting alls. Möjligen kan i det som sägs från Moskva noteras en viss nedtoning av de vidare ambitionerna och ett fokus på östra och södra Ukraina. Samtidigt framställs konflikten mer och mer som en konflikt med Nato och Väst i dess helhet.

Denna vecka finns det också ett visst fokus på utvecklingen i Asien. President Biden har besökt Seoul där en ny koreansk president installerats, och i Tokyo blir det toppmöte i den s k quad-grupperingen med USA, Japan, Indien och Australien.

Vem som där kommer att representera Australien där efter det att den sittande regeringen förlorade valet i går är åtminstone för mig inte alldeles klart.

En betydande del av min föregående vecka tillbringade jag i Nuuk på Grönland och i Reykjavik på Island med olika möten och samtal med främst Grönlands utveckling men också om den vidare strategiska utvecklingen i det enorma nordatlantiska området.

Efter en helg vid Medelhavet är jag nu kort i Köpenhamn för möte med European Round Table of Industrialists kring den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa och världen innan jag fortsätter till Davos och olika möten i anslutning till World Economic Forum.


Ett säkerhetsmässigt samlat Norden och Östersjön-område. Det var ett halvt årtusende sedan senast.

15 maj 2022

STOCKHOLM: I torsdags kom i ett kort pressmeddelande det officiella beskedet från president Sauli Niinistö att Finland nu kommer att söka medlemskap i Nato.

Och i morgon kommer ju samma besked att komma vad gäller Sverige. I dag har ju också socialdemokraterna – sist av alla partier – beslutat om sin ståndpunkt i frågan.

Då blir det också för första gången sedan den ryska invasionen 24 februari möjligt att diskutera dessa frågor i riksdagen.

På många sätt är beskedet från Finland det avgörande. Den finländska historiska resan är betydligt mer komplicerad än den svenska, och beslutet har därmed på många sätt en större tyngd.

Det svenska kommer i många avseenden att kunna ses som en konsekvens av det finska.

Under sex århundraden var vi ett och samma rike, men gradvis kom trycket från den växande moskovitiska makten att bli allt tydligare och allt hårdare.

Peter den Store gjorde av den moskovitiska makten staten det nya Ryssland, och flyttade dess huvudstad till träskmarkerna vid Neva-flodens utlopp i Finska Viken.

Här hade svenska och moskovitiska intressen mötts och blötts genom århundraden. Längs Neva-floden kunde handelsmän från Gotland eller Roslagen börja sin färd mot avlägsna marknader ner mot och bortom såväl Svarta som Kaspiska Havet.

Och här ville nu Peter den Store bygga en huvudstad som hade ansiktet vänt mot det övriga Europa.

Med detta förändrades självfallet den östra rikshalvans situation. Trycket och magnetismen från den snabbt växande ryska huvudstaden skapade steg för steg den situation som mitt i Napoleon-krigens europeiska omvälvningar ledde till den plågsamma förlusten i Finska kriget 1809, freden i Fredrikshamn och etablerandet av Finland som ett storhertigdöme under den mäktige tsaren vid Neva.

Under ett århundrade var det i mångt och mycket en svensk stat och ett svenskt samhälle under den ryska makten, men under denna tid växte också en tydligare finsk nation fram, och kraven på att den skulle få en egen framtid växte i takt med att en storrysk nationalism började att göra sig allt mer påmind.

För Sverige var detta århundradet när vi definitivt lade stormaktstidens drömmar bakom oss. Med Elias Tegnérs ord handlade det om att ”inom Sveriges gränser vinna Finland åter” – att med egna reformer och egen kraft bygga ett modernare samhälle.

Och med Carl XIV Johans politik från 1812 vände vi ryggen mot kontinentens konvulsioner. Vi frestades när konflikten om Slesvig spetsades till på 1850-talet och när Krim-kriget drog in i Östersjön ett decennium senare, men i huvudsak höll vi kursen.

När den ryska staten kollapsade 1917 som en konsekvens av kombinationen av en regim oförmögen till reform och världskrigets konvulsioner tillhörde Finland de nationer som ytterst med vapnens makt lyckades att bryta sig loss.

Den ryska makten hade ju sedan 1809 varit framskjuten till Torneå älv uppe i norr och Ekerö på Åland, men försvann nu från svensk utgångspunkt till Systerbäck strax utanför Leningrad i den inre delen av den finska viken.

Men fortfarande var det – med Krister Wahlbäcks ord – jättens andedräkt som bestämde åtskilligt om Finlands ställning liksom för relationen mellan våra länder.

Medan Sverige kom att undgå att dras in i det andra världskriget försökte Stalin underkuva och återerövra Finland, och i det s k fortsättningskriget hamnade Finland oundvikligen på Hitlers sida med alla de problem detta förde med sig.

När världskriget var över var Finlands position långt ifrån enkel. Man hade förlorat sin andra största stad, hade fått en sovjetisk militärbas alldeles väster om Helsingfors, tvingats till omfattande restriktioner på sin försvarsmakt, hade en Sovjetstyrd kontrollkommission i huvudstaden och fick ingå ett biståndsavtal med Sovjet med också potentiella militära implikationer.

Längre västerut var det under dessa kritiska år åtskilliga som avskrev Finlands möjligheter att överleva som självständig nation. Tjeckoslovakiens öde 1948 präglade mycket av dessa farhågor.

Denna situation betydde åtskilligt när Sverige kom att välja vad som kallades neutralitetslinjen för de kommande åren. Det fanns farhågor för att en västlig alliansanknytning skulle kunna leda till att Stalin än mer ökade trycket på Finland, och att detta då skulle försämra också vårt säkerhetspolitiska läge.

Finlands balansgång under decennierna som följde blev inte enkel. Fortfarande diskuteras om alla de kompromisser man tvingade sig själv till var nödvändiga, men hur det än är med den saken blev resultatet att Finland steg för steg kunde stärka sin ställning som en självständig nordisk demokrati.

Men det var decennier när Finland var det utsatta landet – och Sverige var det skyddade. Där bortom fanns alltid den oberäkneliga jätten.

När den sovjetiska staten sedan kollapsade som en konsekvens av sin oförmåga till grundläggande reformer, och vi därmed fick en ny strategisk jordbävning i vår del av Europa, öppnades inte bara för att Estland, Lettland och Litauen kunde söka självständighet, utan också för att Sverige och Finland kunde lägga neutralitetspolitiken åt sidan och ta steget in i den Europeiska Unionen.

I inledningen till den processen hade Sverige en viss ledning, men vi förhandlade parallellt och gick in som medlemmar i EU tillsammans nyårsdagen 1995.

Då var frågan om Nato knappast aktuell.

Vi hoppades på ett nytt Ryssland och en ny och allomfattande europeisk säkerhetsstruktur. Jag minns hur dagen i juni 1994 när Esko Aho för Finland och jag för Sverige skrev på våra EU-avtal också Boris Jeltsin var på plats och skrev under ett omfattande samarbetsavtal mellan EU och Ryssland.

Det var andra tider.

Jag har skrivit om hur vi kring 2008 gick från det vi kan kalla förhoppningarnas tid till den nya oredans tid, och om hur säkerhetsfrågorna gradvis blev allt viktigare igen. Kriget mellan Ryssland och Georgien borde ha varit en större tankeställare än vad det blev.

Finland började då att tala om att man hade en s k Nato-option i sin säkerhetspolitik. Med Finlands bakgrund var det ett viktigt steg.

Sverige hade i grunden alltid haft en Nato-option, men delar av den svenska debatten kring denna fråga under åren som följde blev utomordentligt märklig. Med verklig säkerhetspolitik hade den ingenting att göra.

Varje omnämnande av en Nato-option sades på sina håll skapa faror eftersom det skulle leda till misstankar om att vi i ett kritiskt läge skulle kunna tänkas att närma oss Nato. På sina håll uttalades detta med betydande grötmyndighet.

Men när sedan farorna verkligen kom kastades allt detta över ända och Nato blev den enda möjligheten.

Finlands politik liv har av lätt insedda skäl säkerheten i sitt DNA, och därför var det naturligt att det efter den 24 februari var Finland som tog ledningen i den stora säkerhetspolitiska omläggningen. Raskt drogs igång en omfattande politisk process vars slutmål redan från början var tydligt för alla och envar.

Den svenska processen blev mer stapplande och slingrande, men med en riksdagsmajoritet och ett Finland som pekade entydigt åt samma håll var något annat slutmål än det vi nu står inför egentligen aldrig möjligt.

Nu inleds en formell process som säkerhetsmässigt i den vidare europeiska och atlantiska ramen kommer att förena de nordiska länderna och Östersjö-området på ett sätt vi inte haft sedan Kalmarunionen gick i graven för ett halvt årtusende sedan.

Förhoppningsvis kommer Danmark att i sin folkomröstning 1 juni att häva sina föråldrade restriktioner mot deltagande i säkerhetssamarbetet inom EU. Det skulle tydligt underlätta det nordiska samarbetet.

Och det är därmed säkerhetsmässigt en påtagligt ny epok som vi går in i, och jag hoppas att vi fullt ut kommer att kunna ta tillvara på de förbättrade möjligheter till samverkan och integration om försvar och säkerhet i hela Nordeuropa som detta kommer att innebära.

Bortom oss kommer fortfarande Ryssland att finnas. Geografin förblir densamma, men detta Rysslands utveckling framstår nu som osäkrare än på utomordentligt länge. Kommer den ryska staten att klara de anspänningar som kommer att följa av den strategiska katastrof dess ledares angreppskrig mot Ukraina nu utlöst?

Eller börjar en ny statskollaps att avteckna sig vid horisonten?

Om detta vet vi föga. Men denna tilltagande osäkerhet österut är det ju som nu gör vår ökade förankring västerut till en nödvändighet.

Till allt detta kommer det att finnas anledning att återkomma allt eftersom den formella processen går framåt under de allra närmaste månaderna.

Själv har jag just återkommit från den årliga säkerhetskonferensen i Tallinn där deltagandet detta år hade sina extra dimensioner. Det råder ju krig i Europa. Den övergripande chefen för de amerikanska underrättelsetjänsterna tillhörde dem som var på plats och deltog i de intensiva diskussionerna.

Men det blir ett kort uppehåll hemma. Redan i morgon bär det iväg igen.

Måndagens mål för min del är Nuuk på Grönland, och jag kommer att hinna med också Reykjavik på Island under några dagar med de arktiska och nordatlantiska frågeställningarna i fokus.


Nu randas veckan då det måste börja att komma besked. Och det kommer det också att göra.

08 maj 2022

STOCKHOLM: Så står vi då inför viktiga dagar.

För en vecka sedan skrev jag att jag knappast väntade några avgörande ryska militära framgångar i försöken till offensiv i östra Ukraina, och att president Putin nu antingen måste växla upp eller växla ned.

Och det är där vi är.

Framgångarna är utomordentligt begränsade. De flesta bedömare instämmer nu i att det är mest sannolikt att han väljer att växla upp, men det finns olika meningar om i vilken utsträckning han kan göra det och vilka resultat det skulle kunna få.

En del kommer vi kanske att få höra när Putin talar i anslutning till den stora militärparaden i Moskva i morgon. Alldeles säkert kommer det att som allra minst bli en ytterligare politisk mobilisering inte bara mot Ukraina utan också mot de västliga stater som ju ger dess försvarskapacitet sitt stöd.

Och alldeles säkert kommer det att bindas in i retorik om att det i själva verket är den framvällande nazismen från Astrid Lindgren till Volodymir Zelensky som Ryssland nu måste stå upp mot.

En viss mobilisering av ytterligare resurser pågår redan i Ryssland. Soldater som skulle lämna sin värnplikt lockas att stanna kvar. Ofta kan alternativet vara arbetslöshet hemma. Och andra uppmuntras att mer eller mindre frivilligt ansluta sig.

En del luckor i hårt sargade förband kan säkert täppas till på detta sätt, men att stampa fram och öva helt nya förband kommer med nödvändighet att ta tid. Och om det finns tillfredsställande materiel tillgängligt är nog inte alltid säkert.

Och hur det ser ut på den ukrainska sidan vet vi mindre om. Stridsmoralen är fortsatt mycket hög, och förhoppningsvis kommer de militära leveranserna från omvärlden fram i sådan tid och på sådana platser att det verkligen gör skillnad.

På våra lite nordligare breddgrader randas nu veckan för besked och så småningom beslut om medlemskap i Nato.

Först ut väntas under de närmaste dagarna Finland. Man har ju haft en ordentlig process med öppen och inträngande debatt också i riksdagen. Allt tyder på att man är redo för beslut.

Och därefter kommer på ett eller annat sätt Sverige. Socialdemokraterna har ju framstått som lite av en sekret sekt där ingenting får sägas eller göras som kan anses föregripa ett beslut.

Att riksdagen hitintills inte haft en enda diskussion om den nya situationen sedan 24 februari framstår tveklöst som mycket märkligt. Demokratiska legitimitet är faktiskt viktigt.

Men detta till trots kan det inte råda någon tvekan om vart de bägge processerna, med Finland i ledning men med parallellt uppträdande därefter, kommer att leda.

Jag tror vi kan utgå från att alla papper kommer att ligga på bordet väl före Finlands president Sauli Niinistö inleder sitt statsbesök i Stockholm veckan efter denna.

Och därefter vidtar så först den formella processen med Nato i Bryssel och sedan, när denna lett till beslut, ratificering av parlamenten i samtliga Nato:s 30 medlemsländer.

Viktigast av dessa är självfallet USA:s senat där ratificering kräver två tredjedels majoritet, men det man hör viskas från andra sidan Atlanten är att det finns en stark vilja att göra detta relativt snabbt.

Av Ryssland har det inte hörts mycket i denna fråga mer än några närmast rutinmässiga uttalanden. Och mer av den arten kommer det med all säkerhet att bli.

Men mer än så? Jag tvivlar. Allt Putin kan göra i denna fråga kommer att bli kontraproduktivt. Ju högre han skulle trissa upp sig kring detta desto tydligare skulle han visa vad han inte förmår.

Har han ett intresse av det? Knappast. Men i detta ligger förvisso ingen garanti.

Veckan som kommer fylls med möten som inte saknar betydelse kring dessa frågor. Först möts G7-ländernas utrikesministrar i norra Tyskland, och därefter är det på nytt möte med Nato:s utrikesministrar med viktiga frågor om situationen på agendan.

Och under tiden tätnar raden av besökare till Kiev. I dag såg jag att Canadas premiärminister Trudeau åtföljd av sin biträdande premiärminister – av ukrainskt ursprung – tillhörde kretsen av besökare.

Härom dagen var det de tre baltiska utrikesministrarna, och de närmaste dagarna blir det också Tysklands utrikesminister. Det gäller nog att beställa tågbiljetterna i tid i dessa dagar.

För mig är det en hektisk vecka som nu randas.

I kväll söndag är jag med på en videokonferens som Kiev Security Forum under f d premiärministern Jatsenjuk ordnar tillsammans med bl a historikern Timothy Snyder och Anne Applebaum.

I morgon skall jag kommentera Putins tal på CNN men sedan blir det videokonferens med Köpenhamn med f d statsministrarna Alexander Stubb från Finland och Lars Lökke Rasmussen från Danmark inte minst inför den viktiga danska folkomröstningen den 1 juni.

Men alldeles självklart kommer frågan om framtiden för både Nato och EU upp. I morgon presenteras ju slutsatserna från EU:s s k framtidskonvent.

Och sedan fortsätter veckan med konferenser och möten i Poznan i Polen och åter i London innan jag mycket sent på fredag kväll dyker ner på traditionella Lennart Meri-konferensen i Tallinn.

Där finns det mycket att diskutera.


Nu närmar sig nog ett viktigt beslut för Putin. Växla ner eller växla upp?

01 maj 2022

STOCKHOLM: Dagens nyhet från fronterna i östra Europa – ännu ej konfirmerad – är att den ryske ÖB Gerasimov klarade sig undan en ukrainsk artilleriattack mot den stabsplats i Donbas-området som han besökte.

En rad andra personer lär däremot ha förlorat livet i attacken.

Tydligen ville den högsta militära ledningen i Moskva skaffa sig en bättre bild av hur den stora offensiven i östra Ukraina går. Vi närmar oss ju den traditionella stora segerparaden i Moskva den 9 maj, och önskvärt hade väl varit att tills dess kunna åstadkomma något som såg ut som genombrott eller seger.

Sannolikheten för att det skulle vara möjligt förefaller dock vara i snabbt avtagande.

Den ryska offensiven noterar mindre framgångar, men ännu alls ingenting som ändrar den övergripande bilden. Snarare förefaller det korrekt att säga att offensiven förefaller att ha kört fast. Anfallskraften i de ryska förband man hade samlat ihop förefaller inte att ha varit tillräcklig.

Sannolikt kommer man om en vecka att kunna säga att man nu fått total kontroll över Mariupol – vilket har tagit långt längre tid än vad de allra flesta trott – men så mycket mer kommer det knappast att finnas att redovisa.

Generalen Gerasimov borde vid det här laget vars tillbaka i Moskva, och jag skulle tro att man då måste börja att diskutera de slutsatser han gjort efter sin inspektion till fronten.

Och vilken bedömning av utsikterna kommer han då att redovisa för presidenten?

Om detta vet i alla fall jag intet, men det förefaller mig som om Putin relativt snart kommer att ställas inför nödvändigheten av att antingen påtagligt skala ner sina ambitioner eller att dramatiskt eskalera det ryska samhällets mobilisering för någonting som man nog då också måste beskriva som ett krig.

Jag skulle tro att Putin i grunden vill gå den senare vägen, och att han är böjd att mobilisera det ryska samhället för vad han kommer att beskriva som ett krig mot Nato och mot den påstådda nazismen.

Ser man olika fragment av vad han sagt under den senaste tiden är det i den riktningen som hans intentioner förefaller att gå.

Kommer detta att vara möjligt? Jag har svårt att bedöma den saken. Påfrestningarna på det ryska samhället skulle öka, och jag skulle tro att det kommer att finnas de som kommer att försöka säga till honom att inte ens detta kommer att kunna leda till någonting som kan beskrivas som en seger.

Risken är att han gräver sin egen grop allt djupare – men i detta ligger alls ingen garanti för att det inte är just detta som han kommer att göra.

Felbedömningar när det gäller just Ukraina är ju otvivelaktigt ett av hans starkaste karaktärsdrag.

I avsaknad av framgång i den s k andra fasen av kriget tror jag således att övergången till den tredje fasen av kriget kan bli en upptrappning och bredare mobilisering.

Även om utsikterna till omedelbar framgång i operationerna i Ukraina sannolikt inte ökar med detta tror jag dessvärre att det riskerar att konflikten på olika andra sätt sprids. Vi kommer sannolikt att höra en upptrappad retorik riktad mot Nato, och den kan i ett visst läge också leda till konkreta operationer.

Jag skulle tro att man i Moskva är påtagligt bekymrad över de ökade leveranser av olika vapen som nu sker till Ukraina. Det kan förvisso ta sin tid innan de ukrainska stridskrafterna effektivt kan utnyttja en del av det som nu utannonserats, men att det på lite längre sikt kommer att ha betydande effekter är alldeles klart.

USA levererar t ex 90 moderna artilleripjäser med mycket ammunition, och Frankrike och Nederländerna levererar än modernare och slagkraftigare artillerisystem om än i mindre antal.

Detta kommer att göra skillnad. Och Ryssland kommer att göra vad de kan för att stoppa dessa leveranser på olika sätt.

De mer politiska ansträngningarna i form av FN:s generalsekreterarens resa till Moskva och Kiev gick ungefär på det sätt som jag skrivit om tidigare här. På rysk sida är det militära insatser som har prioritet – diplomatin får möjligen komma i ett senare skede.

Här hemma går Nato-processen vidare. Jag kan ha en del frågetecken kring hur man hanterar denna process, men vart den kommer att leda kan det knappast längre råda någon tveksamhet om.

Och den tilldrar sig ökat intresse utomlands. I dag har jag åter intervjuats av CNN i ärendet och försökt ge en bild av vad vårt steg innebär för inte bara Sveriges och Finlands utan hela Europas säkerhet.

Efter en vecka i Indien blir det Europa för min del denna vecka med besök i Oslo och London för olika framträdanden och diskussioner.

I London kommer jag att vara samtidigt som det är lokalval där, vilket har också vidare betydelse, och samma dag är det också val till det lokala parlamentet på Nordirland. Situationen där har ju blivit betydligt mer komplicerad efter Brexit.


Dialoger i Delhi, och viktigt närmande till EU – men inte utan sina spänningar.

28 april 2022

NEW DELHI: Snart lyfter jag genom natten för att så småningom ta mig hem till Stockholm igen efter fyra dagar i hettan i den indiska huvudstaden.

Det har varit osedvanligt varmt i Indien under de senaste veckorna, och under dessa dagar har temperaturen i Delhi under dagarna hela tiden legat en bit över 40 grader. I dag sades det ha varit 44 grader – och varmt var det förvisso.

Är detta den globala uppvärmningen? Kanske, men alldeles tydligt är att hetta som denna är svår för ett samhälle och en ekonomi att hantera.

Och april är traditionellt inte alla den varmaste månaden här. Hur kommer det att bli i juni?

Klimatfrågan är med nödvändighet stor i detta enorma land med sina 1,4 miljarder invånare, men heller inte lätt. Om EU har som mål att vara klimatneutralt till 2050, och Kina satt sitt mål till 2060, är målet för Indien 2070.

Mitt ärende här dessa dagar var stora Raisina Dialogue som jag varit associerad med nästan sedan det drog igång, och konferensen har gradvis utvecklats till en av de viktigast globala mötesplatserna.

Så var det alldeles tydligt i år. Ursula von der Leyen från EU inledde med ett påtagligt starkt tal, men på plats fann också ett tiotal utrikesministrar från olika länder men huvuddelen av dem denna gång faktiskt från EU.

Ambitionen att stärka relationen mellan EU och Indien är inte ny. Den som bläddrar tillbaka i denna blogg kan hitta åtskilligt från mig i detta ämne under åren.

Det har varit lite trögt i portföret. Kina har ofta framstått som viktigare, olika bilaterala problem har kommit emellan och Indien är inte alldeles enkelt när det gäller olika handelsfrågor.

Men Indien är på väg att bli världens folkrikaste land, dess ekonomi växer nu med imponerande 7% om året, landets geopolitiska tyngd ökar påtaglig och ingen kan förneka att landet – som Ursula von der Leyen underströk i sitt tal – är världens största demokrati.

Det är viktigt.

När han fick frågan om vad som var Indiens viktigare bidrag till världen sade utrikesminister Jaishankar att det var att man bevarat sin demokrati.

I detta ligger mycket, och alldeles självklart har det inte alltid varit en alldeles enkel resa. Detta jätteland med sin enorma mångfald och sina betydande utmaningar har förvisso någon gång snubblat på vägen, men i allt väsentligt har man dock hållit kursen.

Och det gäller än i dag.

Det innebär förvisso inte att det inte finns problem. Om det var britterna som först ställde grupp mot grupp kronkolonin Indien skall jag låta vara osagt, men när självständigheten kom 1947 och Pakistan skiljdes ut kostade våldet cirka en halv miljon människor livet.

De flesta muslimer stannade dock i Indien, men då och blossar dock fortfarande motsättningar mellan dem och den stora hinduiska majoriteten upp. I bägge grupper finns mer extremistiska grupperingar som ibland tenderar att elda på.

Men plågsamt som detta är måste toleransen fortfarande ses som det som dominerar detta enorma land med dess mosaik av religioner, språk och uråldriga traditioner.

Diskussionerna här har visat att EU och Indien nu tydligare på bägge håll håller på att inse betydelsen av relationen dem emellan.

Ursula von der Leyens besök innebar att man återupptar förhandlingarna om ett handelsavtal och att man också sätter upp ett s k Trade and Technology Council av den art EU annars bara har med USA.

Men friktion saknas heller inte, att det var tydligt i våra diskussioner.

I omröstningen i FN:s generalförsamling om att fördöma Rysslands aggression mot Ukraina röstade 141 nationer naturligt nog för detta, men Indien valde att lägga ned sin röst. Och det har naturligt nog lett till åtskilliga frågetecken.

Borde det inte vara i Indiens nationella intresse att kritisera en stormakt som så tydligt sätter sig över den kanske allra mest centrala delen av den internationella rätten?

I våra diskussioner kring detta var det alldeles tydligt att det var få indiska företrädare som kände sig komfortabla. Åtskilliga sade privat att de tyckte ställningstagandet var felaktigt, medan andra föll tillbaka på emotionella argument som föreföll hämtade från en annan tidsålder.

Kriget kommer att få konsekvenser även här. Vilka slutsatser Kina kommer att dra är en fråga som man här – liksom hos oss – alldeles självklart har anledning att diskutera.

Och jag är övertygad om att de tidigare starka banden till Ryssland inte minst i delar av det indiska försvaret inte kommer att gå oskadade ur detta.

Men alldeles tveklöst var en slutsats av våra diskussioner att vi behöver en påtagligt fördjupad dialog också i dessa frågor mellan Indien och EU.

De vill – på goda grunder – att vi skall ta säkerhetsfrågorna i deras del av världen på större allvar. Vi vill – på minst lika goda grunder – att de skall ta säkerhetshot i vår del av världen på allvar.

På onsdag träffar premiärminister Modi de nordiska statsministrarna i Köpenhamn. Innan dess gör han ett nedslag i Berlin, och efter det blir det också ett besök i Paris.

Diskussionen i denna fråga kommer med all säkerhet att fortsätta även i dessa möten, men förhoppningsvis kommer den inte att överskugga de viktiga frågor om fördjupat samarbete som annars står på agendan.

Det finns mycket att göra, och det blir ett viktigt möte i Köpenhamn.

För mig är det betydelsefullt att komma hit inte bara för Indien självt, utan också för att i alla fall i viss grad försöka att förstå en region som med sina påtagliga utmaningar alltför sällan uppmärksammas på våra breddgrader,

I det östliga grannlandet Burma har Aung San Suu Kyi just dömts till fem års fängelse av militärregimen där.

I det södra grannlandet Sri Lanks verkar de politiska spänningarna att bli allt djupare.

Jag lärde mig mycket av en middagsdiskussion med Maldivernas utrikesminister.

I det västliga grannlandet Pakistan har just en ny regering tillträtt efter det att den tidigare kastats ur sadeln, och en vän jag uppskattar har just återkommit i en viktig position.

Frågor kring Kashmir väcker utomordentligt starka känslor både där och här i Indien. Den konversationen får man alltid hantera med stor försiktighet.

Bortom Pakistan finns självfallet Afghanistan. Mina dagar här gav också möjlighet till några intressanta samtal om den tragiska och komplicerade situationen där.

Med det stora norra grannlandet Kina finns alla de mycket påtagliga spänningarna över olika gränsfrågor högt upp i olika delar av Himalaya. Den relationen har många bottnar och dimensioner.

Gradvis orienterar sig Indien dock allt mer mot den västliga världen.

Mycket under de senaste åren har handlat om det s k Quad-samarbetet mellan USA, Indien, Japan och Australien. Ofta sägs det handla främst om Kina, och helt fel är inte det, men än viktigare är det nog som ett försök att starkare engagera Indien.

Det var tydligt också under de senaste dagarnas diskussioner. På plats i våra diskussioner hade vi såväl chefen för USA :s enorma militära kommando för Stilla Havet och Indiska Oceanen, som ÖB från såväl Japan som Australien.

Och nu har dessutom utannonserats det andra toppmötet i denna krets i fysisk form under detta år. Det visar vilken betydelse det tillmäts.

Men nu bär det för min del hemåt igen. Jag kommer att återkomma hit till Delhi under året.

Utvecklingen kring kriget skall jag återkomma till att kommentera när jag åter landat på europeisk jord.


Mot hettan i Delhi efter dialog vid Bosporen och med kriget nu inne i sin tredje månad.

24 april 2022

ISTANBUL: Det blev en mellanlandning här för en middag och lite annat innan jag denna kväll fortsätter till New Delhi för att vara med på den nu efter pandemin återupptagna stora Raisina Dialogue.

Den inleds i morgon med bl a Indiens premiärminister Narendra Modi och EU:s Ursula von det Leyen som talare, och sedan följer två dagar av intensiva debatter med också inte mindre än tio utrikesministrar från olika delar av världen närvarande.

Till mina uppgifter hör att delta i en debatt om Rysslands framtid med också två ryska företrädare. Det lovar att bli en minst sagt laddad tillställning. Det finns en del att säga.

Den indiska inställningen till den ryska invasionen har ju varit tämligen vacklande. Två gånger har man lagt ner sin röst i viktiga voteringar i FN, och även om premiärminister Modi talat om omedelbar vapenvila och utredning av olika övergrepp har han inte kritiserat den ryska invasionen.

Det åberopas många skäl för detta. Den indiska armén är beroende av ryska leveranser, och Ryssland har inte sällan skyddat Indien när det kommit till för landet känsliga frågor i FN. Men ingenting av detta kan i grunden rättfärdiga att man inte tar avstånd från ett mycket klart fall av aggression.

Indiens territoriella integritet ifrågasätts ju av Kina, och jag tror inte man skulle uppskatta om EU och USA ställde sig likgiltig inför kinesisk militär aggression mot landet. Vad gäller grundläggande principer för en nations utrikespolitiska linje inte vara till salu.

Allt talar för att det blir spännande dagar i Delhi.

Medan den ryska armén försöker att slå sig fram i Donbas – det är för mig lite oklart om den verkligt stora offensiven inletts eller inte – ser det nu ut som om vi kommer att få en ny omgång av diplomatiska ansträngningar för att avsluta konflikten.

FN:s generalsekreterare Antonio Gueterres, som fått en hel del kritik för sin passiva roll i konflikten hitintills, väntas först till Ankara i morgon för koordinering med de turkiska ansträngningarna och därefter till Moskva på tisdag och till Kiev på torsdag.

Jag tror att man skall dämpa sina förväntningar inför detta. Det förs visserligen samtal på lägre nivå mellan Moskva och Kiev, men i de grundläggande frågorna är det en avgrund mellan de bägges positioner.

Kiev kräver, med tydligt stöd av både EU och USA, och med förankring också i resolutionen från FN :s generalförsamling, att Ryssland drar sig bort från landets territorium och återgår i första hand till situationen före 24 februari.

Men detta accepterar inte Moskva. Man vill bibehålla de områden man nu kontrollerar, och jag tror inte att man är beredd till någonting över huvud taget innan man erövrat betydligt mer av i alla fall östra och södra Ukraina.

Vad skulle det hela annars ha varit värt för Putin?

Så vi kommer säkert att få se en del reseverksamhet, en del mötestiderna och en del presskonferenser under den kommande veckan, men med all sannolikhet blir det inte så värst mycket mer än så.

Senare i kväll – jag befinner mig då i luften – får vi så resultatet av det franska presidentvalet. Det mesta tyder ju dock på att Macron som den första franska presidenten på två decennier kommer att lyckas med att få en andra mandatperiod.

Annars har det för min del under veckan som gått också handlat om att möta det internationella intresset för frågan hur det kommer att gå med Finland, Sverige och Nato.

Det har blivit en syndikerad artikel för Project Syndicate, en längre podd-diskussion med The Economist och likaledes en podd-diskussion tillsammans med Alexander Stubb för ECFR.

Länkar till allt finns via twitter.

Mitt besök vid Bosporen har denna gång mindre handlat om Turkiet, men lite av den varan är oundvikligt när man är här och träffar olika engagerade individer.

Nästa års presidentval rycker allt närmare – det är ungefär ett år dit.

Med en misskött ekonomi med inte minst hög inflation för de som nämns som oppositionskandidater ca 60% stöd i opinionsmätningarna och president Erdogan avsevärt mycket mindre.

Men bilden är mer komplicerad. Den enade oppositionen – sex olika partier – är inte så enad i allt och vem man i slutändan kommer att föra fram mot Erdogan blir lika svårt att besluta om som det blir viktigt för utgången.

Och alldeles säkert förbereder Erdogan olika manövrar. Att kunna medla fred mellan Ryssland och Ukraina skulle ge en del poäng, men annars finns alltid kortet med nya operationer mot kurdiska PKK i främst Irak, inte minst för att provocera PKK till att göra någonting, att ta till.

Det har vi sett förr.

Och det finns åtskilliga osäkerheter i den vidare regionen här som det finns anledning att vara uppmärksam på. Idlib i Syrien är en ständig källa till oro, och hur det egentligen kommer att utvecklas mellan Armenien och Azerbajdzjan när nu all uppmärksamhet ligger på en betydligt större konflikt är också svårt att veta.

Och inte heller Balkan med dess spänningar ligger så långt från Bosporen.

Men nu lyfter jag strax härifrån och efter en mellanstopp landar jag i New Delhi i morgon bitti.

Jag ser att temperaturen där förväntas krypa upp över 40 grader de närmaste dagarna. Det blir till att hålla sig inomhus.


I avvaktan på ny rysk offensiv – i avsaknad av varje utsikt för fred. Och en del annat.

18 april 2022

TABIANO CASTELLO: Efter några dagar med RAND i Santa Monica – som till stor del kom att handla om Ryssland och Ukraina – har det nu blivit några påskdagar i norra Italiens behagliga försommarväder.

I östligare Europa pågår fortfarande den ryska militära uppladdningen inför den större offensiv som väntas i östra Ukraina, och det samtidigt som man med stor brutalitet försöker att krossa det sista av militärt ukrainskt motstånd i Mariupol.

Samtidigt förefaller de politiska kontakterna ha avstannat helt. När den österrikiske kanslern var i Moskva förklarade Putin frankt att någon vapenvila inte var aktuell, och i offentliga uttalanden har han hällt kallt vatten på möjligheten av diplomatiska förhandlingar.

Han är fortfarande inriktad på att vinna både militärt och politiskt. I dag har vi ju hört om omfattande nya ryska robotattacker mot bl a Lviv i västligaste Ukraina.

Om det sedan kommer att lyckas för Putin fullt ut är ju betydligt mer tveksamt.

Förlusten av robotkryssaren Moskva var Rysslands första förlust av ett flaggskepp sedan den ryska flottans förödande nederlag mot Japan i Tsushima-sundet 1905, och därtill det största förlusten av ett örlogsfartyg över huvud taget sedan det andra världskriget.

Med all sannolikhet var det två ukrainska robotar som ledde till att fartyget sjönk. Från officiell rysk sida har man försökt att säga att det i stället var en explosion av något slag, men att det skulle vara mindre plågsamt att fartyget förlorades på grund av egna misstag eller felaktigheter i stället för genom ett militärt angrepp har jag inte lätt att förstå.

Vilka konsekvenser detta kommer att få återstår att se.

Den ryska Svarta Havsflottan kommer förvisso att bli mer återhållsam i sitt uppträdande, men det finns ju också en risk för att man i Kreml i ilska över förlusten kommer att vilja göra mer hämnd-betonade operationer t ex mot centrala Kiev.

Sakta börjar konsekvenserna av de mer industriella sanktionerna mot Ryssland att visa sig. Produktionen av Lada-bilar fortsätter, men nu utan den elektronik som de flesta tar för givet i moderna bilar. Och det finns uppgifter om att produktionen vid landets största fabrik för stridsvagnar nu stor still på grund av brist på komponenter.

Detta kommer vi att se på område efter område. Den ryska ekonomin kommer att tvingas att växla ner industriellt och kvalitativt under de kommande åren. Den överlever, men kommer att släpa efter allt mer.

De kanske största frågetecknen på sikt gäller de mycket stora olje- och gasprojektet uppe i Arktis som betyder mycket för den ryska ekonomin på sikt. Att genomföra dessa utan tillgång till västlig teknologi kommer att bli utomordentligt svårt – och detta är inkomster Ryssland desperat behöver.

Inom EU fortsätter diskussionen om hur snabbt det kommer att vara möjligt att bli av mer det stora beroendet av importerad rysk gas. I Berlin varnar regeringen för att ett omedelbart stopp skulle få alltför negativa effekter på den egna ekonomin, men från Rom säger premiärminister Draghi att effekterna av ett utdraget krig på våra ekonomier är ändå värre.

Italien är lika beroende av importerad rysk gas som Tyskland är, om än med bättre möjligheter att snabbt diversifiera. Premiärminister Draghi var nyligen i Algeriet och slöt nya avtal om leverans av gas därifrån genom den pipeline som finns.

Diskussionen om detta kommer att bli allt hetare inför EU- toppmötet i maj.

Oljeexporten, som betyder fyra-fem gånger mer för Ryssland ekonomiskt, är inte lika lätt att stoppa.

Effekterna på den globala ekonomin kommer att stå i centrum när valutafondens och världsbankens sedvanliga vårmöte går av stapeln i Washington.

Ukrainas premiärminister Denys Shmyhal väntas komma och vädja om ökat ekonomiskt stöd. Och i morgon publiceras IMF:s sedvanliga uppdatering av den globala ekonomin.

Inflationen var redan ett betydande problem med stigande priser på energi och livsmedel, och till detta kommer nu krigets olika konsekvenser. Allt fler frågetecken reses också kring den kinesiska ekonomin med världens största hamnstad Shanghai nu totalt nedstängd i försöken att få covid under kontroll.

Och därtill kommer oron för att de skuldberg som växt i många ekonomier under pandemin kommer att bli svåra att hantera när de globala räntorna nu sakta men säkert vänder uppåt.

Så vi har nog att förvänta oss bekymrade signaler från de olika rapporter som brukar komma på dessa möten.

På den europeiska horisonten handlar nu mycket om den andra och avgörande omgången av det franska presidentvalet på söndag. Det förefaller att döma av opinionsmätningarna som om Macron har utökat den ledning som ju tidigare krympt på ett oroväckande sätt.

På onsdag kväll möts Macron och Le Pen i en TV-duell som alldeles säkert blir viktig.

Internationellt har den finska och svenska processen mot högst sannolika ansökningar om medlemskap i Nato lett till en hel del uppmärksamhet. Jag har gjort större intervjuer i såväl CNN som BBC och gjort den tämligen säkra prognosen att sådana ansökningar kommer under våren.

Och jag försökte också att reda ut de olika aspekterna på de olika alternativ som nu finns i säkerhetspolitiken i en längre artikel på kultursidan på Aftonbladet med anledning av en del andra inlägg på den sidan.

Diskussionen i den finska riksdagen nu på onsdag blir intressant. Det ser nu ut som om samtliga politiska partier i Finland stor bakom en ansökan om medlemskap i Nato.

Några dagar hemma i Stockholm blir det för mig denna vecka, men till helgen bär det av till New Delhi i Indien för stora Raisina Dialogue där.

Det har varit två års uppehåll under pandemin. Men nu är det dags igen, och det brukar alltid vara intressant. Och nu inte minst mot bakgrund av den milt sagt vacklande indiska inställningen till den ryska aggressionen.


Inte ens oraklet visste vad som kommer att hända.

10 april 2022

STOCKHOLM: Jag är just tillbaka från några dagar i Delfi i Grekland avsedda för att diskutera vår världs aktuella problem, men där de mer historiska perspektiven av lätt insedda skäl var svåra att undvika.

Vid Apollo-templet där satt från kanske åtta århundraden före vår tidräknings början fram till 400-talet efter denna oraklet Pythia och levererade sina ofta svårtolkade svar på alla de frågor om krig och fred, lycka och olycka, skörd eller torka som under denna långa tid ställdes till henne.

Nu finns här bara ruiner i en plats vars skönhet är närmast bedövande.

När kristendomen kom till dess nejder var de antika lärornas och myternas dagar över, även om de än i våra dagar spelar en roll i vår kulturella och intellektuella tradition.

Men likt Pythia kunde vi bara lämna svårtydda svar på frågan vart vår värld, och framför allt det pågående kriget, är på väg.

Det har varit tyst från Vladimir Putin under den senaste tiden, men när han senast framträdde i större format var det för att glorifiera krig i största allmänhet och detta krig i synnerhet.

Det är krig som ger Ryssland ära, förkunnande han med stöd av en gammal amiral.

I västliga media ser jag diverse spekulationer om möjliga politiska uppgörelser för att om möjligt i alla fall tillfälligt få slut på kriget. Men det man ser i ryska statskontrollerade media är ett allt mer hatiskt tonläge där man släpper fram röster med allt extremare budskap samtidigt som varje antydan till kritik av det som inte får kallas krig är omöjlig.

Och systematiskt släcks varje oberoende institution och media ner. Det är nu ett rent sovjetiskt mörker som sänkt sig ner över Ryssland, samtidigt som kring en kvarts miljon av dess kanske skickligaste personer lyckats att ta sig ur ett land fångat i en extremistisk regims järnband.

Det ryska militära nederlaget vid Kiev var ett betydande nederlag, men innebär på intet sätt att kriget är över. Nu omgrupperas stridskrafter mot östra Ukraina, svårt drabbade förband plockas samman igen och ett stort antal reservister mobiliseras.

En ny rysk storoffensiv förbereds. Kanske blir det kring Sloviansk som de avgörande slagen kommer att stå. Det var just här i april 2014 som man efter att ha tagit Krim inledde försöken att rulla upp hela östra och södra Ukraina och skapa sitt s k Novorossija.

Det misslyckades då, och nu försöker man igen med oerhört mycket större insatser.

Hur det kommer att gå nu vet vi inte. Rycker man fram förbi Sloviansk kommer man fram till Dnipro vars försvarsvilja och försvarsförberedelser jag imponerades av när jag var där en vecka före det stora ryska angreppet.

I dag har dess flygplats till stor del förstörts av ryska angrepp.

Det spekuleras om att Putin vill ha en seger till den militärparad på Röda Torget som aviserats till den traditionella segerdagen den 9 maj. Han har ju i flera av sina tal hävdat att det hot som ett självständigt Ukraina innebär för hans Ryssland är värre än det hot som Hitler representerade.

Men att han skulle lyckas med att få en seger på en månad framstår knappast som sannolikt. Och det kommer med all sannolikhet att ta betydligt mycket längre innan hans nederlag, på ett eller annat sätt, blir ett faktum.

Vi lever i den nya farans tid – det jag kallat den nya oredans tid har vi nu lämnat bakom oss.

I denna är frågor om säkerhet allt viktigare, och vi går mot stora förändringar när med all sannolikhet både Finland och Sverige kommer att söka medlemskap i Nato.

Än är vi inte där. Det är viktigt att analyser görs med noggrannhet, och det är kanske än viktigare med både bredd och djup i den politiska förankringen. Men något allvarligt tvivel på vart utvecklingen är på väg finns knappast längre.

I dag är det första omgången i det viktiga presidentvalet i Frankrike.

För några veckor sedan seglade Emmanuel Macron nästan ohotad mot en seger. Rysslands aggression hade satt statsmannen i centrum, men sedan dess har det svängt, stigande levnadskostnader har kommit i centrum och utmanaren Marine Le Pen har ryckt fram påtagligt.

Det mesta talar fortfarande för att han är i ledning när vi får resultat i kväll.

Och det mesta talar fortfarande för att det blir han som har ledningen också när rösterna räknas i den avgörande andra omgången den 25 april.

Men lika säkert som tidigare är det inte. Två veckor kan vara en mycket lång tid i politik. Mycket står på spel för Europa i dess helhet.

För min del är det nu ett trevligt stopp hemma, men redan i morgon bär det av igen med Santa Monica i Kalifornien som destination.

Där är det styrelsemöte med RAND Corporation, och jag har lagt in extra tid för att gå igenom en del av det viktiga arbete som RAND gör också när det gäller internationella frågor och säkerhetspolitik.

Och därefter bär det mot slutet av veckan till Italien och Tabiano Castello för att fira påsk.

Våren kommer!


Finland och Sverige måste hålla ihop.

03 april 2022

STOCKHOLM: Medan den ryska invasionen av Ukraina är inne i ett skede när de ryska stridskrafterna förbereder sig för nästa större offensiv för det sig desto tydligare på andra fronter.

Jag tillbringade ett par dagar i Helsingfors i slutet av veckan och hade möjlighet att träffa och diskutera nyckelpersonerna i den politiska process i säkerhetsfrågorna som nu pågår där.

Just nu förbereder två arbetsgrupper en rapport som kommer att lämnas till riksdagen mot slutet av denna månad och där den nya situationen och olika alternativ för att hantera denna kommer att analyseras.

Sedan blir det upp till riksdagens partier att dra de formella slutsatserna av detta, och att därefter uppdra åt regeringen att rekommendera de formella steg som detta kräver, och detta kan i sin tur sedan kräva ett nytt ställningstagande av riksdagen.

Det är en process som är utformad för att belysa varje aspekt på problematiken så att ingen i efterhand kan säga att man inte vänt på varje sten i frågan.

Att president Niinistö har en mycket viktig roll är uppenbart, men han är samtidigt mycket angelägen om att det samtidigt skall vara ett beslut som växer fram i det politiska systemet.

För min del har jag svårt att se annat än att denna process leder fram till att Finland väl före sommaren och väl före Nato-toppmötet i Madrid i slutet av juni fattar beslut om att ansöka om medlemsskap i Nato.

Under det kalla krigets långa decennier var det i sak avgörande argumentet för den säkerhetspolitik med beteckningen neutralitet som vi förde hänsynen till Finland och dess ställning.

Att politiken under ett mer förvirrat skede förseddes med lite ideologiska undertoner, och att det fanns de som satt fast i den mer av nostalgi, förändrar ingenting av detta. Det var hänsynen till Finland som var den svenska politikens innersta grund.

Och det var självfallet alldeles rätt. Ett svenskt Nato-medlemsskap skulle under dessa hårda decennier mycket väl ha kunnat leda till ett betydligt hårdare tryck på Finland. Det låg entydigt inte i Sveriges intresse.

När så Sovjetunionen föll samman var det naturligt att vi sökte ett nära samarbete med Finland i processen för att bli medlemmar i EU. Här gick den politiska processen i Sverige före, Finland kom något senare i starten, men sedan skedde arbetet parallellt och vi blev medlemmar i EU samtidigt.

Nu är vi inne i ett nytt skede av stor förändring, och denna gång går den politiska processen i Finland snabbare. Det är inte onaturligt. Landet har en lång gräns till Ryssland och dess historia har tvingat dess politiker att tänka djupare på säkerhetspolitikens realiteter än som blivit fallet i Sverige.

Men för mig är det otänkbart att vi skulle hamna i en situation där de bägge länderna kommer till olika slutsatser.

Det är inte svårt att se de betydande problem – främst för Sverige men i någon utsträckning också för Finland – som en sådan situation skulle leda till.

Framför allt Sverige skulle ju då snarast hamna i en mer komplicerad säkerhetspolitisk situation.

Vi skulle vara helt ”omringade” av Nato, men stå utanför inflytande i diskussionerna om säkerhetspolitiken i norra Europa. I ett krisläge skulle vi sannolikt inte ha något annat val än att följa vad de diskussioner i Nato vi inte deltagit i kommit fram till.

Jag hör att någon ser ett möjligt alternativ till Nato i någon typ av försvarsallians mellan Sverige och Finland. Men den som kan historien vet att Finland aldrig kommer att se det som en tillräcklig garanti, och till det kommer att en sådan ju inte på något sätt ökar Sveriges säkerhet.

Den idén är en politisk återvändsgränd.

Och samma gäller olika tankar om bilaterala säkerhetsgarantier från t ex USA eller Storbritannien. USA har inga bilaterala säkerhetsavtal i Europa – man har Nato.

Så det är inte svårt att se vart analysen i Finland med stor sannolikhet kommer att leda. Och det skall till mycket konstiga saltomortaler för att en analys i Sverige inte skulle komma till samma slutsats.

Men där är vi inte ännu. Den offentliga debatten i frågan är väl ännu lite torftig, med en del underligheter från personer som möjligen borde veta bättre, men det kommer förhoppningsvis att bättra sig.

Sedan den föregående helgen har de ryska stridskrafterna dragit sig tillbaka från det omedelbara området kring Kiev, och vad som då avslöjats om deras välde under de veckor de haft makten där är förfärande.

Att de inte inledningsvis kunde ta Kiev var självklart ett betydande misslyckande, men det innebär inte på något sätt att kriget är över. Nu förefaller de att fokusera på att i ett nytt skede vinna i östra Ukraina, och till det kommer ansträngningarna i södra Ukraina från Mariupol till Odessa.

Kanske är fokus att till den traditionella segerdagen 9 maj kunna uppvisa i alla fall något i dessa avseenden. Kanske uppropar man t o m en ny s k folkrepublik i södra Ukraina som en förberedelse för den styckning av landet som man ju haft i tankarna länge.

För min del blir det en vecka med först några dagar här hemma, och sedan några dagar med diskussioner under Greklands sol. De var ursprungligen planerade att handla främst om annat, men nu förskjuts agendan.

Grekland är ett ortodoxt land med en viss naturlig sympati för den ortodoxa makten Ryssland, men i detta fall har den krockat med den grekiska historien.

Mariupol är den stad där det fortfarande finns kvar resterna av det grekiska handelsvälde som under ett årtusende eller så var etablerat på Krim och vid Azovska Sjön. Den grekiska befolkningsgruppen är inte stor, men för det gamla moderlandet Grekland är den av stor känslomässig betydelse.

I övrigt må noteras att Nato:s utrikesministrar möts i Bryssel på onsdag för att diskutera vad mer som kan göras för att hjälpa Ukraina. På torsdagen får så också Sveriges och sju andra länders utrikesministrar vara med på mötet.

Att det hade varit av värde för oss att i detta läge vara med i diskussionerna i dess helhet säger sig självt.


Diskussioner i dagar i Doha.

27 mars 2022

DOHA: Det har varit några milt sagt intensiva dygn sedan jag anlände hit för stora Doha Forum i fredags kväll, men tidigt i morgon bitti bär det i alla fall hem igen.

Det är åtskilliga hundratal personer som samlas här i Doha för mer eller mindre organiserade diskussioner under en helg. Ett stort antal utrikesministrar men huvudsakligen andra personer från regeringar, tankesmedjor eller olika organisationer.

Min egen agenda har sträckt sig från pandemisamordning över en rad andra frågor till – självklart – Rysslands krig mot Ukraina.

Qatar har, i motsats till en del andra stater i regionen, tagit en klar ställning i den frågan, och president Zelensky framträdde via videolänk vid den stora öppningen här med en vädjan med den muslimska världen som adressat.

Men annars är det självklart en andra konflikter som mer eller mindre omedelbart berör regimen.

Förhandlingarna om ett återupprättande av det nukleära avtalet med Iran är inne i sitt absoluta slutskede. EU:s samordnare av förhandlingarna är i Teheran i kväll, och USA:s chefsförhandlare äter jag middag med i kväll.

Och Iran är ett viktigt land inte minst för Qatar. Tillsammans utvinner man världens största gasfält, och det är dessa resurser som gör Qatar med dess rikedom möjlig.

Men Qatar har inte bara detta faktiska samarbete med Teheran, utan har ju dessutom en bit utanför Doha vad jag tror är den enstaka största amerikanska militära basen utanför USA självt.

Den öppna konflikten i Afghanistan är över, men inte de humanitära och politiska utmaningarna. Talibanernas utrikesminister har deltagit i diskussioner, men också röster starkt kritiska till talibanernas välde har framträtt.

Konflikten i Jemen är inte heller långt borta. En rejäl robotattack mot oljeinstallationer utanför Jeddah i Saudiarabien i fredags kväll visar att freden knappast ligger runt hörnet.

Qatar är en av de få stater i regionen som fortfarande ger betydande prominens till den palestinska frågan, och det har för mig dessa dygn också blivit åtskilliga samtal för att uppdatera mig på läget för denna.

Men åtskilligt inte minst i de informella överläggningarna har alldeles självklart kommit att handla om Rysslands krig mot Ukraina och dess konsekvenser.

Veckan som gått har knappast förändrat särskilt mycket i själva kriget. Just nu förefaller den ryska militära offensiven att ha stagnerat, och några omedelbara tecken på att den kan återupptas på ett avgörande sätt under den närmaste tiden är jag inte medveten om.

Men några större förutsättningar för ett slut på kriget eller en fred är det inte lätt se.

Jag har under de senaste dagarna talat med ett par personer som talat direkt med president Putin, och därtill någon som deltagit i vissa av de rätt få högnivåkontakter som varit under den allra senaste tiden.

Det ger inte anledning till någon optimism om något genombrott i dessa avseenden heller.

Vi har att se fram mot vad som i det omedelbara perspektivet är ett utnötningskrig, med Ukrainas uthållighet till stor del beroende av tillflödet av vapen andra förnödenheter från de västliga länderna.

Sanktioner ger effekt först på längre sikt. Det viktiga är att ryska militära framgångar kan förhindras. Först när detta skett på ett avgörande sätt kan det börja att öppna sig möjligheter för någon typ av vapenvila eller motsvarande.

Nu återvänder jag i alla fall hem till Stockholm igen, och där blir det ett par dagar med olika ärenden.

Mot slutet av veckan bär det så av till Helsingfors.

Där finns det – vilket väl framgått av debatten – åtskilligt att diskutera.


Vi behöver säkerhetsgarantier – men vilka är då de verkliga alternativen?

21 mars 2022

STOCKHOLM: Sedan jag kommit hem efter mina veckor i USA har jag haft anledning att också lite försiktigt kommentera den mer långsiktiga svenska säkerhetspolitiska diskussionen.

Den mer intresserade kan se vad jag skrev för framför allt amerikansk publik i Washington Post, och hemma har det främst varit en längre intervju i TV4 i lördags och en längre dito i Expressen i går söndags.

Vi är vid en brytpunkt. Och det verkar som om alla faktiskt inser detta.

Det är inte onaturligt att man nu prövar olika vägar framåt. Att gå med i Nato är ett naturligt alternativ, men det är högst rimligt att öppet pröva också andra vägar.

Inte minst tror jag det är viktigt för att uppnå så bred acceptans som möjligt av det val som så småningom träffas. Många är fortfarande trevande, och det är inte onaturligt i den situation som vi är.

Lyssnar jag på debatten förefaller alla anse att vi behöver starkare säkerhetsgarantier av det ena eller det andra slaget. Samma sak tycker jag att jag hör i diskussionen i Finland.

Och sådana måste ju för att ha kraft över tid vara förankrade i formella överenskommelser och fördrag. Regeringar kommer och går, men fördrag består.

Paragrafen 42.7 i EU-fördraget innehåller en förpliktelse för EU:s medlemsstater att stödja varandra vid fall också av militär aggression, och det är självfallet betydelsefullt.

Såväl den svenska som den finska regeringen har ju i samband med krisen nu påmint övriga EU-länder om betydelsen av den paragrafen. Det är bra att det skett.

Men två begränsningar är viktiga i sammanhanget.

EU har ingen som helst mekanism för militär eller annan hjälp till ett land som angrips. Åtagandet i paragrafen faller helt och hållet på enskilda länder.

Och till det kommer en andra begränsning som måhända är än tyngre.

De länder vi rent militärt skulle kunna få hjälp från är främst USA och Storbritannien. Det ser vi ju också i mönstret från de olika övningar som sker. Men ingen av dessa är ju medlemmar i EU och ligger därmed utanför vad som omfattas av paragrafen i EU-fördraget.

På sina håll ser jag att man funderar på om det skulle vara möjligt med ett fördjupat samarbete mellan bara Sverige och Finland eller mellan våra bägge länder och USA.

Realistiskt skall vi ha klart för oss att Sverige ensamt inte kan ge någon säkerhetsgaranti till Finland. Och även om vi skulle försöka – vilket jag starkt skulle avråda från – tror jag inte en sådan skulle ha tillräcklig trovärdighet i Finland.

Huruvida USA skulle vara villigt att ingå ett bilateralt fördrag med bara Finland och Sverige är – försiktigt uttryckt – mycket osäkert. Det skulle inte vara enkelt att förklara att vi inte vill vara med i Nato men vi vill ha ett säkerhetsavtal med garantier med USA i alla fall.

Det finns bilaterala säkerhetsföretag mellan USA och andra länder, men de ligger alla i andra delar av världen. För Europa är det Nato som är ramen för det samlade amerikanska säkerhetsåtagandet i Europa. Jag skulle inte tro att man är beredd att skapa någonting som står fristående från detta.

Det som skiljer Nato från säkerhetsåtagandet inom EU är – förutom medlemskretsen – att Nato ju har en omfattande struktur av militär integration och operativt samarbete för att faktiskt också leverera hjälp.

Om Finland och Sverige skulle gå med i Nato skulle det säkert finnas anledning att förändra den så att det inom dess ram skapas ett starkt nordeuropeiskt försvarssamarbete.

Jag kan tänka mig en rad områden där det skulle ha stor betydelse.

Tillsammans kommer våra flygvapen att ha kring 250 mycket avancerade stridsflygplan. Gemensamma operationer av dessa i detta stora område skulle representera en högst betydande styrka. Integrerade övervaknings- och ledningssystem skulle innebära betydande vinster och fördelar.

Men sådant skulle växa fram över tid.

Rimligt vore att våra två länder då gick med i Nato med samma restriktioner som Danmark och Norge fortfarande har. Det gäller dels ingen basering av kärnvapen och dels inga permanenta utländska militära baser.

Installationer och baser som uppfattas som offensiva av ett framtida Ryssland bör självfallet undvikas också hos oss. Nato är ju tydligt och enbart en försvarsallians., och vår säkerhetspolitik är ju tydligt defensiv.

Men nu skall alla dessa alternativ prövas i en öppen dialog mellan riksdagens partier. Och det är bra så.

Där jag är mycket bestämd är att vi och Finland måste komma fram till samma slutsats. Det gällde när vi för tre decennier sedan tog ställning till om vi skulle gå med i EU eller ej, och det gäller med minst samma kraft i dag.

Det är mycket viktiga månader som ligger framför oss.

Veckan som nu inletts blir en vecka med koncentration på mötena i Bryssel på torsdag och fredag.

På torsdag är det först toppmöte i Nato, och det följs omedelbart av ett toppmöte i EU till vilket också USA:s president Biden nu är inbjudan. Och från det kommer han på fredagen att fortsätta till Warszawa för att där konkret uttrycka USA:s stöd för sina allierade i Nato.

Jag minns väl när president Obama på senvåren 2014 kom till Warszawa i samma ärende efter den ryska aggressionen mot Ukraina det året. Även jag fanns på plats för mötena då.

Själv är jag denna vecka mest i ett Stockholm där man kunnat ta fram cykeln och hoppas att våren äntligen kommer. Mot slutet av veckan bär det dock av till Doha för en helg med olika diskussioner där.


Efter tre veckor på andra sidan Atlanten. Ett mer enat och ett ännu viktigare USA.

16 mars 2022

NEWARK: Det var bara timmar efter det att den ryska invasionen av Ukraina inleddes torsdagen den 24 februari som jag satte mig på ett flygplan över Atlanten till USA, och när jag landar i Stockholm i morgon bitti har det kriget pågått i inte mindre än tre veckor.

Det kändes inledningsvis inte helt rätt att bege sig till USA i denna situation, men det har visat sig mycket nyttigt.

Med all respekt för all den digitala kompetens vi alla utvecklat under de senaste åren finns det samtal som inte kan föras och intryck som inte kan inhämtas den vägen.

Det som tidigare för de allra flesta setts som otänkbart har nu blivit verklighet, men mitt i detta måste vi konstatera att Washington hade rätt i de varningar som dess underrättelsetjänst gjorde det möjligt för dem att förmedla från oktober och framåt.

Och det kan dessvärre inte sägas om alla, och i detta ligger en frågeställning vi måste ta på betydande allvar.

Om man hade rätt i detta, vilket var viktigt, hade man dock inte lika rätt i sin uppskattning av den ryska arméns kraft och det ukrainska försvarets styrka.

I ett TV-tal i dag sade Putin att allt gått enligt plan, men så är det ju alldeles uppenbart inte.

Det ukrainska försvaret är segt. Sverige har bidragit med 5.000 pansarskott AT4 ut den svenska arméns förråd, och tidigare i dag meddelade president Biden att USA nu bidrar med ytterligare 6.000 AT4 ur den amerikanska arméns förråd.

Och det saknar inte betydelse. Det svenska stålet biter.

Men samtidigt finns det viss anledning att varna för överdriven optimism. Ukraina har ett massivt övertag i informationskriget, och i detta ligger en viss risk för att bedömningar huvudsakligen baserade på öppen information med sympati för den ukrainska sidan är överdrivet optimistiska.

Den ryska armén har förvisso haft betydande problem. Och det är frapperande att se hur man nu tvingats kalla in ersättning eller förstärkning från alla möjliga håll. Jag såg t ex att ryska förband nu lämnar Sydossetien i Georgien.

Men samtidigt skall man inte underskatta dess förmåga att med massivt artilleri och med massiv kvalitet mala ner det ukrainska försvaret.

Efter två och en halv månad av heroiskt vinterkrig, med en rysk armé som knappt alls klarade sin uppgift, började den finska armén svikta i början av 1940 och en plågsam fred blev nödvändigt.

Där tror jag inte att vi är. Och huruvida vi kommer dit beror på det stöd – militärt och finansiellt – som vi kan ge Ukraina.

Här är den amerikanska ledningen viktig. Med all respekt för att EU gjort väl ifrån sig i denna konflikt -vilket är viktigt att säga – är det tveklöst så att det är Washington som vid sidan av Kiev är motståndets kärna.

USA:s betydelse för Europas säkerhet har i denna kris framstått med all önskvärd tydlighet.

Och detta i övrigt så starkt polariserade land har i dessa dagar och i dessa frågor visat en betydande och viktig enighet.

Den Putin-sympatiserande flygeln i det republikanska partiet har tydligt marginaliserats, och den försvarsfientliga flygeln i det demokratiska partiet har på likaledes goda grunder försvunnit ur debatten.

Vi kommer nu se ett USA för vilket Europas säkerhet förblir synnerligen viktigt, som ökar sina försvarsansträngningar och som har en stärkt ambition att koordinera och samarbeta inom Nato och med EU.

Det kommer inte att innebära att dess uppmärksamhet på Asien och Kina kommer att minska. Vilken roll Peking i slutläget tar blir viktigt också i denna konflikt. De senaste dagarna har mycket av uppmärksamheten i den amerikanska debatten och politiken handlar om just detta.

Och här kommer det att finnas utrymme för en ny dialog mellan Washington och Bryssel om hur en gemensam politik i olika avseenden skall utformas och kalibreras.

En starkare gemensam europeisk försvarskapacitet kommer det med rätta att talas mycket om, och nya insatser behövs förvisso, men den brutala realiteten för inte minst svensk del är med såväl USA som Storbritannien utanför dessa strukturer kommer deras möjligheter i mer kritiska lägen dessvärre att vara begränsade.

Tidigare i dag halades den ryska flaggan utanför Europarådets stora byggnad i Strasbourg. I går uteslöts Ryssland – även om man försökte att förebygga förödmjukningen genom att lämna någon timma innan.

I detta ligger en djup och tragisk symbolisk. En era av förhoppningar om en europeisk och demokratisk framtid också för Ryssland gick nu också formellt till ända.

Jag var en del av förhoppningarnas tid på 1990-talet – nu har vi hamnat i farornas tid.

Men nu återvänder jag hem efter dagar i Miami, Nashville, Washington och Philadelphia.

På University of Pennsylvania och dess imponerande Perry World House har jag de senaste två dagarna haft ett antal föreläsningar, inklusive en offentlig som ju nu finns tillgänglig på nätet och som ger lite mer av bakgrund till Putin och Ukraina.

Och trevligt och nyttigt var också att träffa svenska studenter och forskare på universitetet.

Men nu blir det Sverige som blir min bas för åtminstone en vecka framåt.

Det känns inte fel.


Efter två och en halv veckas krig.

13 mars 2022

WASHINGTON: Tio dagar här har varit diskussioner två och en halv vecka in i ett krig som kommer att förändra vår tid.

Det vi kan konstatera hitintills är att den ryska invasionen mött betydligt mer motstånd och problem än vad alldeles säkert Putin räknade med, och att den västliga och samlade internationella reaktionen blivit påtagligt mycket starkare än vad någonsin hade räknat med.

Och därmed är vi två och en halv vecka in i aggressionen i en situation där man måste sätta allvarliga frågetecken för möjligheterna för Kreml att uppnå de mål man hade satt upp.

Att dessa var att säkra den militära och politiska kontrollen över Ukrainas territorium i dess helhet, för att därefter demontera den ukrainska staten och dela upp territoriet i olika enheter under rysk kontroll för att förhindra att en självständig ukrainsk statsbildning kan uppstå igen, råder det knappast någon tvekan om.

En liten början på den politiska planen ser vi i staden Kherson i södra Ukraina som ju kommit under rysk kontroll. Stadens borgmästare har förts bort och försvunnit, och man försöker nu få någon att acceptera att bli ledning det man kallar Folkrepubliken Kherson.

Det är ett mönster som känns igen från tidigare ryska övertaganden i Krim, Donetsk och Luhansk och som vi kommer att se varhelst de lyckas att säkra militär kontroll.

Men den stora frågan är självfallet hur den militära offensiven kommer att fortsätta.

Det är nu den absoluta huvuddelen av den ryska armén, liksom stora delar av det s k nationalgardet, som är insatt i Ukraina, och det förefaller som om Putins möjligheter att utan stor mobilisering sätta in mera förefaller begränsade.

En mobilisering skulle utsätta det ryska samhället för påtaglig anspänning, och hitintills förefaller man ha gjort vad man kunnat för att undvika detta steg. Men även om det skulle tas kommer det nog att finnas brist på utbildade befäl och andra.

Hur stora de ryska förlusterna varit är svårt att veta, men tydligt är att de varit betydande. De med sakkunnighet som jag träffat här talar om att förbanden fått vidkännas förluster och utslagningar upp mot en fjärdedel, och det är påfallande mycket.

En avgörande fråga blir i vilken utsträckning som Europa och USA kan upprätthålla försörjningen av Ukraina med vapen och annan försvarsmateriel.

Det talas om att man redan fått in ca 17.000 pansarvärnsvapen, vilket är betydande, och där i så fall de svenska leveranser representerar strax under en tredjedel.

Men viktigt blir också olika luftvärnsvapen. USA levererar s k Stinger-robotar, och också andra system kommer uppenbarligen att bli aktuella.

Och i samtliga dessa fall måste leveranser fortsätta under betydande tid.

Viktigt är också att finansiellt stödja Ukraina.

Landets ekonomi befinner sig i vad som närmast är fritt fall, och det är endast omfattande och snabb västlig hjälp som kan upprätthålla den ukrainska ekonomins grundläggande funktioner.

Så de närmaste veckorna blir det en frågan om hur balansen blir mellan möjliga ryska förstärkningar, ukrainsk fortsatt försvarsvilja och västlig militär och finansiell hjälp.

I media talas mycket om slaget om kontrollen över Kiev. Men själv är jag nästan mer bekymrad över det kommande slaget om Odessa.

Ett Ukraina som förlorar kontakten med Svarta Havet blir ett annat Ukraina, och här kommer Kreml alldeles säkert att återgå till sitt projekt om ett Novorossija som man skiljer av från övriga delar av landet.

Det var det man försökte göra våren 2014 men då misslyckades med.

Som det nu ser ut har jag svårt att se att Kreml även med betydande förstärkningar kommer att lyckas att få kontrollen över landets västliga delar. Men hur det kommer att gå i övrigt är svårare att bedöma.

Av allt att döma tror Putin fortfarande att han genom att trappa upp har en möjlighet att vinna, men av allt att döma tror större delen av ukrainarna att de också har en möjlighet att vinna.

Några förutsättningar för en förhandling finns knappast i detta läge. Det blir en brutal styrkemätning med ohyggliga mänskliga kostnader.

Antalet flyktingar närmar sig strax tre miljoner, och antalet döda räknas sannolikt snart i tiotusental med hundratusental nog ofrånkomligt med några månader av fortsatta strider.

Hur Europa och världen kommer att se ut i förlängningen av detta vet vi ännu inte.

Med största sannolikhet kommer vi att se ett kraftigt försvagat Ryssland.

Dess krigsmaskin kommer att ha tillfogats betydande förluster, kostnaderna för ockupation av mer eller mindre betydande delar av ett förstört Ukraina kommer att bli en tung börda och den ryska ekonomin kommer att till stora delar skäras av från den globala ekonomin med allt vad detta innebär.

Sannolikt kommer den ryska ekonomin detta år att minska med mer än 10%. Med den kollaps för den ryska rubeln som vi nu sett kommer den ryska ekonomin att vara ca 5% av den kinesiska ekonomin.

Att Ryssland försvagas innebär dock inte att Kreml blir mindre farligt. En tilltagande desperat, tilltagande repressiv och tilltagande isolerad regim är ingenting man vill ha i sin omgivning.

Och därmed måste Europas säkerhet stärkas intill den tid då en kollaps för dagens ryska regim infinner sig.

Vi har ju gått från den nya oredans till den nya farans tid.

I detta ligger alldeles säkert starkare band över Atlanten och starkare strukturer för säkerhet också i norra Europa. Kanske kan detta bidra till att förankra ett tidigare lite vacklande USA starkare i den europeiska säkerheten.

Den stora frågan för Sverige och Finland är självfallet vår roll i dessa.

Det finns ingen väg tillbaka – vi befinner oss i en ny och farligare situation. Till detta kommer jag att ha anledning att återkomma.

Dagarna i Washington har inneburit samtal med personer från Henry Kissinger till centrala beslutsfattare och personer i dagens administration.

Men nu blir det två dagar vid universitetet i Philadelphia för att infria ett gammalt löfte.

Dock blir det åtskilligt på zoom och andra sociala media också – från en offentlig föreläsning här till en diskussion också på Aleksej Navalny kanal på YouTube för att försöka nå fram till intresserade personer också i Ryssland.

Mot slutet av veckan kommer jag dock att vara tillbaka i Stockholm igen.


Elva dagar av krig skapar ett nytt Europa. Och det är bara början.

06 mars 2022

WASHINGTON: Sedan några dygn befinner jag mig här i den amerikanska huvudstaden, och här kommer jag att förbli under den kommande veckan. I den dramatiska situation vi har i Europa har det sina nackdelar – men också en del påtagliga fördelar.

När jag läser den grundläggande analys av situationen jag skrev förra söndagen fyra dagar efter det att den ryska aggressionen inletts kan jag bara konstatera att den är densamma elva dagar efter det att kriget inleddes.

Den ryska militära framgången verkar långsammare, det ukrainska motståndet hårdare och tyngden av de olika sanktionerna hårdare än vad nog de allra flesta hade utgått från.

Och därmed befinner vi oss i en utdragen krigssituation i Europa som det är svårt att se något snart slut på, och där ytterligare upptrappning från rysk sida är det mest sannolika.

Först och främst drabbar detta självfallet Ukraina.

Redan har 1,3 miljoner människor tvingats att fly sitt hemland. Europa står inför den värsta flyktingkatastrofen sedan det andra världskriget. Viktigt för oss är att försöka att lätta bördan för t ex Moldavien där möjligheterna att klara detta tryck är mindre.

Därefter kommer detta självklart att drabba Ryssland. Jag ser att en av de ledande oligarker som står regimen alltför nära säger att nedgången i ekonomin kommer att bli tre gånger värre än vid landets finansiella kollaps 1998 och att den kommer att vara i minst tre år.

Det talas om en nedgång i ekonomin med 10-15% i år och inflation på 50-70%.

Men även därefter kommer den substantiella effekten av att landets industri kommer att vägras tillgången till viktiga komponenter att bromsa dess utveckling påtagligt.

Och därefter kommer detta att drabba också andra länder.

Vi har i också det övriga Europa att räkna med påtagligt högre energipriser, och också andra delar av världen kommer att drabbas av påtagligt högre livsmedelspriser.

Ukraina och Ryssland står tillsammans för närmare en fjärdedel av världens produktion av vete, och priserna har redan gått upp med 50% sedan kriget inleddes. I ett land som Egypten med ett stort beroende av importerade spannmål kan detta få dramatiska effekter.

Att göra en bedömning av hur kriget faktiskt går är svårt grundat bara på de uppgifter som finns i olika media. Avgörande är hur mycket av rysk kapacitet som Ukraina lyckas förstöra, och hur mycket ytterligare kapacitet Ryssland under kommande veckor och månader kan sända in för att mala ner det ukrainska motståndet.

De ryska förlusterna är sannolikt omfattande. Ukrainska uppgifter, möjligen överdrivna, talar om över ca 9.000 döda ryska soldater efter elva dagar. Detta skall då jämföras med ca 15.000 döda ryska soldater under tio år av krig i Afghanistan.

Om den verkliga siffran av ryska förluster om några veckor når upp till eller överskrider siffran från Afghanistan kommer detta knappast att gå att dölja. Det gick inte att dölja förlusterna i den totalitära sovjetiska staten, och det kommer inte att gå nu heller.

Det som tydligt hänt under den senaste veckan är dramatiska politiska förändringar i viktiga europeiska länder.

Tydligast var detta i Tyskland. Förbundskansler Scholtz kallade förra söndagen förbundsdagen till en specialsession, och i bred enighet och med starka ord om det säkerhetspolitiska läget lade man fast en dramatisk ökning av försvarsanslagen till mer än 2%av BNP.

I Danmark har de politiska partierna nu kommit överens om ett nytt säkerhetspolitiska avtal som också ökar försvarsanslagen dramatiskt och som dessutom bereder vägen för att få bort de restriktioner som landet tidigare haft på deltagandet i EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik.

Och Washington gästades i fredags av Finlands president Sauli Niinistö i ett möte med bl a president Biden som inkluderade ett telefonsamtal också med statsminister Magdalena Andersson i Stockholm.

Ytterst, även om det inte utåt formulerades riktigt så, handlade det om möjligheten att någon form av amerikanska säkerhetsgarantier.

Det finns all anledning att hålla huvudet kallt i en situation som denna, men tydligt är att man i såväl Helsingfors som Stockholm nu vänder på alla stenar, och att ingenting – inte heller ett snabbt steg in i Nato – längre är uteslutet.

I början av 1990-talet var det Sverige som av olika skäl kunde ta ledningen i den process som förde såväl Sverige som Finland tillsammans in i EU 1995.

Nu är det av olika skäl sannolikt Finland som kommer att ha ledningen, men alldeles avgörande är att vi tillsammans hamnar i samma slutsats.

Mer kommer att hända i en rad länder.

I den stad jag befinner mig dominerar det omedelbara just nu, men också det långsiktiga kommer att förändras. Allt kommer inte längre att handla om Kina, utan konfrontationen med Ryssland, och den allt närmare länken mellan dessa två makter, kommer att göra det nödvändigt att vända på åtskilliga stenar också i den amerikanska säkerhetspolitiken.

Och Europa?

På torsdag samlas EU-ledarna till ett informellt toppmöte i Versailles. Dess ursprungliga dagordning handlade om mycket annat, men naturligt nog kommer nu kriget i öst att dominera.

För det första blir det nu nödvändigt att ge ny kraft till arbetet med Europas gemensamma försvarspolitik, och för det andra måste man börja att tänka på EU:s roll i det östligare Europa i ett fundamentalt nytt läge.

Det Östliga Partnerskap som bl a Sverige tog initiativ till 2008 måste nu omformas till någonting betydligt mer robust, och det också mot bakgrund av att nu såväl Ukraina som Moldavien och Georgien sökt medlemskap i EU.

Kanske har Sverige här en ny möjlighet att åter ta ledningen.

Fortfarande finns dock en värld bortom den ryska aggressionen.

På fredag är det två år sedan WHO utfärdade sin starkast möjliga varning för det som skulle kimma att bli en pandemi som förändrade världen.

Och den är fortfarande ett allvarligt hot. Vaccinering ökar skydd, framför allt i rikare länder, med risken för nya varianter som bryter igenom detta skydd finns så länge pandemin härjar.

Men på vårt digitala veckomöte med vad vi kallar ACT-A – koordineringen av de samlade globala insatserna mot pandemin i torsdags var det nödvändigheten av snabb hjälp till Ukraina som dominerade. H

Hälsosystemet bågnar under trycket av svårt skadade från aggressionen, och det gäller att få in inte minst läkemedel.

Och låt mig till slut bara notera att det pågår viktiga politiska möten i Kina och det är viktigt presidentval i Sydkorea på onsdag.


Nu lever vi i ett radikalt förändrat Europa. Mycket som tidigare var otänkbart har blivit nödvändigt.

28 februari 2022

NASHVILLE: Historien rullar nu på med i vår tid aldrig tidigare skådad hastighet.

Sedan Vladimir Putin i torsdags inledde sin storskaliga invasion av Ukraina har mycket som tidigare var otänkbart blivit nödvändigt.

När regeringen i Berlin förklarar att man vill komma bort från beroende av rysk gas, att man är beredd att leverera vapen till Ukraina och utannonserar höjningar av försvarsanslagen dom kommer att föra upp fem till över 2% av BNP är det ett strategiskt skifte av historisk dimension som sker.

Och när den svenska regeringen utannonserar ett stödpaket till Ukrainas försvarsmakt som också inkluderar 5.000 moderna pansarskott så är det ett skifte som kanske i grunden är ännu större vad gäller dess konsekvenser.

Betydande vapenleveranser har också utannonserats från främst USA och Storbritannien.

Och allt detta sker samma dag som en uppenbarligen missnöjd Putin kallar in sin försvarsminister och sin ÖB och ber dem höja beredskapen för kärnvapenstyrkorna.

Med de dramatiska förändringar som skett under den vecka som gått är det inte lätt att förutse var vi kommer att befinna oss om ytterligare en vecka.

Den ryska offensiven stötte uppenbarligen på större problem än vad man räknat med, men efter en viss paus finns det all anledning att anta att man nu kommer att sätta in större kraft.

De tyngre mekaniserade förbanden har ännu inte nått fram till Kiev. De är uppenbart att man först ville innesluta staden och därefter erövra den.

Om och hur detta kommer att lyckas vet ingen. Moralen i de ukrainska stridskrafterna förefaller hög, men om den är det i de ryska är nog betydligt mer tveksamt. Och en armés styrka ligger ytterst främst i dess stridsmoral.

Läggs nu till detta betydande leveranser av relevanta vapensystem, förutsatt att dessa på ett eller annat sätt kommer fram till rätt förband i rimlig tid, så talar det mesta för ett utdraget krig i Ukraina.

Om det inte sker en politisk kollaps i Kiev – och på det finns det inga tecken – kommer en snabb och total seger som Putin hade räknat med kommer inte att vara möjlig.

Förlusterna kommer att öka och i förening med effekterna av de omedelbara finansiella sanktionerna kommer spänningarna i det ryska samhället sannolikt att bygga upp. Hur snabbt och hur mycket kan vi bara spekulera kring.

Putin kan knappast retirera. Han har gått för långt. Och det finns ett tilltagande skrämmande drag i hans olika framträdande under denna vecka. Han kommer med stor sannolikhet att försöka ta sig ur situationen genom att trappa upp med alla de möjligheter han har.

Där kommer kärnvapnen in i bilden. Den ryska försvarsmakten som sådan har en ansvarsfull relation till dessa vapen i medvetenhet om hur farliga de är, men om detta också gäller landets president i en allt mer trängd situation kan vi nog dessvärre inte vara alldeles säkra på.

Den brutala sanningen är att vi nu kommit in i ett utdraget skede inte bara med hård politisk konfrontation utan också med ett pågående och sannolikt krig, och att det åtminstone för mig är det nu svårt att se att vi kan få fred igen så länge Vladimir Putin sitter i Kreml.

Om detta är situationen – och det tror jag att det är – så är de politiska och säkerhetsmässiga implikationerna av detta mycket långgående. Vi kommer att ha anledning att tänka igenom åtskilligt och dra konsekvenser av detta.

Men detta är kanske inte i alla delar platsen för detta.

För min del kändes det minst sagt underligt att lämna Europa när aggressionen bröt ut. Men i den digitala världen har kontakterna fungerat väl. Med vänner i Ukraina liksom bedömare runt om i de olika huvudstäderna. Och i mån av tid också med media.

Jag fortsätter att finnas på denna sida Atlanten med snabbt stopp i Nashville men sedan med Washington en tid.

Där kommer president Biden på tisdag att hålla sitt årliga s k State of the Union-anförande, och det säger sig självt att det kommer att bli utomordentligt viktigt.

Vår värld förändras nu oerhört snabbt.

Vi går in i betydande utmaningar utöver de vi redan hade att hantera – klimatkris, pandemi – och det kommer att ställa stora krav på politiken framöver.