Den allt värre krisen i Syrien.

10 februari 2016

STOCKHOLM: Att det utrikespolitiska läget inte är okomplicerat behöver nog knappast påpekas särskilt.

I morgon träffas i München USA:s, Rysslands och några europeiska länderna utrikesministrar för att diskutera den akuta situationen kring Syrien.

Och i grunden handlar det om huruvida det kommer att finnas några förutsättningar att för att återuppta försöken till fredssamtal den 25 februari som planerat.

Jag har svårt att se att detta skulle vara möjligt om det inte kommer till stånd ett eld upphör kring Aleppo, och jag ser i skrivande stund inga tecken på att vare sig Moskva eller Damaskus nu skulle vara beredda till det.

Rysslands utrikesminister Lavrov har sagt att offensiven kommer att fortsätta intill dess att man får kontroll över området upp till den turkiska gränsen.

I detta område finns nu 30 – 40.000 flyktingar från striderna kring Aleppo, och från turkisk sida försöker man att förse dem med tält och förnödenheter utan att de går över gränsen.

I Kilis, som är den turkiska orten vid gränsen, finns i dag fler flyktingar än vanliga invånare, och i den större staden Gaziantep alldeles norr därom finns nu dubbelt så många flyktingar som vi tog emot i Sverige i dess helhet under förra året.

Så det är inte utan att man förstår en del av de turkiska problemen i dessa hänseenden.

Skulle regimens och Rysslands militära offensiv norr om Aleppo fortsätta kommer det inte bara att omöjliggöra ett återupptagande av fredsförsöken utan dessutom omedelbart utlösa en stor flyktingvåg över den turkiska gränsen.

Dessutom skulle en inringning av de delar av Aleppo som kontrolleras av rebellerna leda till en med all sannolikhet mycket allvarlig humanitär situation.

I måndags var Tysklands förbundskansler Angela Merkel i Ankara för att diskutera flyktingsituationen, och i dag har Turkiets premiärminister Davutoglu varit i Haag i samma ärende. 

Det är tydligt att det är länder som Tyskland, Norge och Nederländerna som är diplomatiskt mer påtagligt engagerade i dessa frågor. 

Jag säger detta – utan att säga mer.

I grova drag kan man säga att diskussionen i EU nu går längs vad man kan kalla en Orban-linje, där situationen hanteras främst med olika nationella gränsspärrar, och en Merkel-linje som lägger tyngdpunkten på ett politiskt samarbete inte minst med Turkiet för en reglering av flyktingströmmen.

Den förra linjen verkar nu fokusera på möjligheten att förstärka gränsen mellan Grekland och Makedonien för att förhindra att flyktingar sedan via Balkan kommer vidare till det övriga EU.

Det kommer med största säkerhet att leda till betydande nya spänningar i det området. Och sannolikheten för att det lyckas är inte särskilt stor.

Den förra linjen handlar om att ge Turkiet rejäl hjälp att ta hand om så många flyktingar som möjligt, men att också öppna vägar för vissa av dem att legalt komma till EU-länder. I detta ligger också ett samarbete för att helt stoppa dem som kommer från vad som betecknas som säkra länder.

Allt detta är långt enklare sagt än gjort, men det finns all anledning att lyfta på hatten för Angela Merkel och de i övrigt som är engagerade i dessa ansträngningar.

I morgon i München blir det dock den mer omedelbara konflikthanteringen som kommer att stå på dagordningen, även om till denna självfallet också hör att försöka få fram humanitär hjälp till de tiotusentals människor som nu drabbas av de nya striderna.

Själv är jag kvar i Stockholm i morgon också – men på fredag bär det av till diskussioner i München.


Syrien, Ukraina, Nordkorea och EU.

07 februari 2016

STOCKHOLM: Angenämt att vara hemma, och än mer att kunna se fram mot nästan en hel vecka med olika saker på hemmaplan.

Det är först på fredag som jag ger mig iväg till årliga Munich Security Conference för de olika diskussionerna där.

Och av sådana blir det åtskilliga.

Det blir ministermöte om Syrien-situationen, och som det ser ut i dag har det alla förutsättningar att bli tämligen stormigt.

Den accelererande Rysslands-stödda regimoffensiven kring Aleppo har inte bara lett till att försöken till fredssamtal i Genève fått läggas på is utan riskerar nu dessutom att utlösa en ny flyktingvåg till Turkiet och Europa.

Utvecklingen på marken under den kommande veckan kommer att bli viktig också när det gäller förutsättningarna för de politiska samtalen främst mellan USA och Ryssland i München.

Men alldeles tydligt är ju att regimerna i Damaskus och Moskva just nu prioriterar militär offensiv framför diplomatiska möjligheter, och att man därmed på ett tämligen så avgörande sätt också förändrar förutsättningarna för de förra.

Den stora givarkonferensen i London i onsdags blev av allt att döma en framgång, och det är nu viktigt att de olika löftena om bidrag omvandlas till konkreta betalningar till främst FN:s olika humanitära organisationer.

Här är det broderlandet Norge som på ett mycket förtjänstfullt sätt tagit det politiska initiativet i en fråga som ju också är synnerligen viktig från svensk utgångspunkt.

Hur flyktingsituationen kommer att fortsätta att utvecklas blir mycket viktigt också för den europeiska utvecklingen.

Nu gör Angela Merkel ett nytt snabbt besök i Turkiet för att diskutera samarbetet kring den frågan. Och det pågår åtskilliga diskussioner om vad som kan göras dels i Grekland och dels i de olika övriga länderna på Balkan.

Och att detta är viktigt också för oss är självklart.

Med all sannolikhet blir det i München också ministermöte i den s k Minsk-kretsen om Rysslands agerande gentemot Ukraina.

Den som är intresserad av utvecklingen i östra Ukraina rekommenderas att läsa den rapport från International Crisis Group som publicerades i fredags, och som det finns länk till på min Twitter.

Diplomatin kring denna kris har varit tämligen omfattande under de senaste veckorna, men hitintills står den mest och stampar, och det trots att det i fler kanaler skett diskussioner med större djup och bredd än tidigare.

Allt tyder på att Ryssland satsar på att konsolidera sig inte minst militärt i östra Ukraina, men att man samtidigt famlar politiskt och gärna ser någon typ av arrangemang som börjar att lätta på det tryck som sanktionerna utgör.

Men något genombrott i den frågan är knappast att vänta nu. 

Först när Ukraina åter fått kontrollen över hela sin östra gräns kan vi tala om att Minsk-avtalet genomförts. Och just nu ser jag inga tecken alls på att Moskva skulle vara berett till det steget.

Dagens händelse är att Nordkorea till slut lyckats att skjuta upp en mindre satellit. Jag har inte sett mer detaljerade rapporter, men heller inte sett de som skulle kommit rätt snabbt om man misslyckats med att få satelliten i omloppsbana.

I sedvanlig ordning blir det nu extra sammanträde i FN:s säkerhetsråd och i sedvanlig ordning försök med nya sanktioner som i sedvanlig ordning kommer att leda till föga.

Av betydelse är dock att USA nu inleder samtal med Sydkorea om att leverera avancerade THAAD luft- och robotförsvarsrobotar. Utan att veta om det finns någon substans i dessa är det värt att notera att detta leder till kinesiska farhågor för att dessa skall kunna påverka också de kinesiska strategiska systemet.

Det är ju en debatt som känns igen från Europa med de starka ryska synpunkterna på framförallt det tredje steg i USA:s europeiska missilförsvarsprogram som planeras bli operativt i Polen 2018.

Under veckan blir det viktigt att följa också den fortsatta debatten inför mötet med EU:s stats- och regeringschefer veckan därpå om den brittiska frågan.

En lösning på de fyra brittiska kraven förefaller nu att arbetas fram, men det är alldeles uppenbart att premiärminister Cameron har en betydande uppförsbacke i frågan på hemmaplan. Media-reaktionen på de lösningar som förra veckan lades på bordet var påtagligt negativa.

Och betydelsen av denna fråga kan inte understrykas kraftfullt nog. Här handlar det om den verkliga ödesfrågan för det europeiska samarbetet – och det sagt med stor respekt för alla de andra utmaningar vi står inför.

Men för mig blir det, som sagt, en vecka i allt väsentligt hemma i Stockholm. 

Och det har jag alls ingen anledning att klaga över.


Hem från Washington.

05 februari 2016

WASHINGTON: Efter lite mildare men gråa dagar har det nu blivit lite kallare, en och snöflinga flyger genom luften men samtidigt lyser solen vacker och varm över den politiska staden vid Potomac.

Och om någon timme sätter jag mig på planet som, efter ett stopp, skall föra mig tillbaka till Stockholm igen.

Det är alltid lika slående hur många personer man bara stöter på i denna stad. 

Bortsett från planerade möten i dag har jag sprungit på den nye bosniske utrikesministern, jag noterar att Norges Börge Brende i sedvanlig ordning är i stan och i går kväll blev det oväntad middag mer bl a EU-kommissionens vice president Kristalina Georgieva.

Men annars har set mest varit samtal om olika asekter av europeisk politik med tyngdpunkten på olika delar av säkerhetspolitiken också i vår del av världen.

Och det har alltid ett betydande värde att kunna stämma av på bredden av den ofta livaktiga diskussionen här.

Det förfaller som om de amerikaner som var i Davos i år återvände bekymrade över Europa, och inte minst som förberedelse för den stora säkerhetskonferensen i München kommande helg ledde detta till att senatens utrikesutskott i veckan ville lyssna på olika exporter om Europa.

Oron gäller inte minst hur vi skall klara flyktingutmaningen, och den oron gäller också Sverige. En del av de problem vi haft har fått rätt stort genomslag här, och det är inte så få frågor som jag ha fått försöka svara på.

Annars är det, som jag redan skrivit om, inrikespolitiken som dominerar totalt här, med primärvalet i New Hampshire på tisdag i totalt fokus. 

TV-kanalerna sänder timma efter timma med kommentarer, spekulationer och opinionsundersökningar. Om det säger så mycket om nationens möjliga inriktning efter valet i november är dock inte alldeles säkert.

Frågan om Syrien oroar tydligt bland alla dem som här sysslar med utrikespolitik. 

Det är populärt at kritisera president Obama för att inte ha gjort mer, men påtagligt sällsynt med mer genomtänkta förslag om vad som egentligen kunde ha gjorts.

Och meningarna om Ryssland roll går också isär, även om det nu är tydligt att regimstyrkornas Rysslands-stödda offensiv kring Aleppo spelade sin roll för att fredssamtalen i Genève inte ens hann komma igång innan de suspenderades.

På de inre linjerna är det nu också mycket diskussioner om hur utvecklingen i Libyen skall hanteras. Presidenten har bett om olika optioner. Det finns en starkt växande oro för att Daesh växer sig allt starkare längs den nordafrikanska kusten.

Mindre uppmärksamhet i offentligheten ges de diplomaterna ansträngningarna med Ryssland när det gäller Ukraina, men här har videolänkarna gått varna inte minst mellan Washington och Berlin om hur det samlade agerandet skall koordineras.

Bryssel förefaller, dessvärre, ha kopplat bort sig själv från dessa för Europas framtida utveckling inte alldeles oviktiga frågor. Så borde det inte ha varit.

Också om detta är det självklart att det blivit åtskilliga samtal dessa dagar.

Men om någon timma vänder jag som sagt hemåt igen.

Och det känns skönt att då kunna se fram mot nästan en vel vecka hemma i fäderneslandet.


Mellan Iowa och New Hampshire.

02 februari 2016

WASHINGTON: Det var ett milt och behagligt väder som mötte mig när jag landade på Dulles-flygplatsen vid fyratiden på eftermiddagen i dag.

Här handlar nu allt, och därtill något, om det politiska spelet om presidentmakten.

Hillary Clinton klarade ytterligt knappt en ledning i det första primärvalet i Iowa, men i likhet med andra skyndade hon omedelbart till New Hampshire där hennes utmanade Bernard Sanders anses ha bättre chanser.

För en mer utomstående framstår det dock som märkligt att hon inte klarade sig bättre. 

Att den 74-årige socialisten kapade hem stödet från en betydande del av det demokratiska partiets unga sympatisörer är något av ett fenomen, och påminner lite om det som ledde till att Corbyn kunde ta över kommandot över det brittiska Labour-partiet.

Men än intressantare blev det på den republikanska kanten där Donald Trump inte segrade, och där Marco Rubio ryckte fram som en trovärdigt kandidat för alla dem som inte vill se en kandidat från partiets mer extrema kamp. 

Till den får utan tvekan Iowa-valets segrare Ted Cruz nog räknas.

Så nu går kampen vidare. TV-kanalerna är fyllda av spekulationer, kommentarer och försök till analyser. Och så kommer det att förbli intill de hela klarnar allra senast i mitten av februari.

För mig blir det nu middag med några vänner, och i morgon är det en konferens som handlar om säkerhetsutmaningar i vår del av världen.

Och sådana är allt mer i fokus också från Washingtons horisont.

När USA:s försvarsminister Ash Carter tidigare i dag presenterade en del riktlinjer i sin nya budget handlade en av dessa om en fyrdubbling av de extra försvarssatsningar som man gjort i Europa efter den ryska aggressionen mot Ukraina.

Det handlar om mer av övningar, men också om ökad närvaro och om mer förhandslagring av tung militär materiel.

Det är en signal som kommer att uppskattas av inte minst de tre baltiska staterna, men också av Polen inför Nato:s toppmöte i Warszawa i sommar.

Och en del av dessa frågeställningar kommer att finnas på mitt program för olika diskussioner här under morgondagen.


Blickar från Zürich – mot USA.

31 januari 2016

ZÜRICH: Det tillhör vid det här laget det nya årets traditioner att vi är ett antal som samlas för något dygn av diskussioner om olika internationella utmaningar en vit utanför Zürich.

Värd är en kombination av akademiska och offentliga intressen här i Schweiz, och det är också av intresse att på detta sätt knyta närmare kontakt med de som arbetar med landets utrikes- och försvarspolitik.

Agendan har, frestas jag säga, varit den sedvanliga.

Finns det rimliga utsikterna för framgång för de samtal om Syrien som nu mer eller mindre inletts i Genève? 

Svaret på den frågan blev tämligen avmätt.

Finns det någon bättre strategi för att hantera mångfalden av spänningar och konflikter i den vidare Mellersta Östern? 

Knappast – dessa frågor kommer att vara med oss under lång tid framöver.

Kommer Europa att klara av att hantera den utmaning som flyktingströmmen utgör? 

Ja, kanske, men mycket kommer att avgöras under de allra närmaste månaderna, och utvecklingen i Tyskland är den kritiska faktorn.

Vart är Vladimir Putins Ryssland egentligen på väg? 

Allt mer övertygad om den militära makt man prioriteter så tydligt, allt mer tyngd av ekonomisk och social stagnation, allt mer auktoritärt och allt svårare att förutse.

Och i dag avslutar vi så med att diskutera lite mer konkret de olika utmaningar som Schweiz står inför.

Flyktingfrågan finns även här. 

Förra året tog man emot ca 40.000 asylsökande med personer från Eritrea som den dominerande gruppen, men det är en bit under vad man tog emot under rekordåret 1999. Då var det flyktingar från Kosovo som dominerade.

Men snart måste Schweiz reda ut sina relationer till EU efter den folkomröstning i mars 2014 som ju beslutat att begränsa den fria rörligheten – ”massinvandring”, som det hette.

Av Schweiz befolkning i dag kommer närmare en fjärdedel från andra länder, och den årliga invandringen ligger kring 80.000 personer. Huvuddelen av dessa kommer från olika EU-länder, med Tyskland som det tydligt dominerande landet.

Och det var mot detta som folkomröstningen riktade sig.

I början av 2017 måste detta beslut i folkomröstningen omsättas i praktisk verklighet, men innan dess måste man sortera ut den relation till EU där denna fria rörlighet är en viktig del av relationen.

Än har Schweiz inte lagt något förslag på bordet om hur det skall gå till, och i Bryssel i dessa dagar är detta knappast en prioriterad fråga.

Men dagarna går, och det kommer säkert att bli långt ifrån enkelt att åstadkomma en lösning.

Det schweiziska näringslivet är mycket bekymrat. Man är beroende att av personer kan komma från andra delar av Europa och arbeta här. 

I Zürich ligger ju t ex koncernledningen för ABB och det säger sig självt att det alls icke bara är lokala schweizare som arbetar där.

I dag besöker EU-rådets president Donald Tusk London för fortsatta diskussioner om hur man skall lösa frågan om de begränsningar för andra EU-medborgares rättigheter som ju Donald Cameron vill ha. 

Vi får se om det leder till steg framåt i frågan.

Men självfallet följs detta mycket uppmärksamt här i Schweiz. Man vill ha mer än Storbritannien – men hur stor är egentligen sannolikheten för att det kommer att vara möjligt.

Folkomröstningen har försatt landet i en besvärlig situation.

Det är alltid intressanta dagar här, men steax bär det hem till Stockholm igen för kvällen och morgondagen där.

Men resten av veckan kommer i allt väsentligt att tillbringas i ett Washington som enligt väderrapporteringen befriats från sin snö och nu plötsligt kommit in i en betydligt mildare period.

Där står åtskilligt på mitt program, men det blir de mer nordeuropeiska säkerhetsfrågorna som kommer att vara i centrum.

Och det är en intressant tidpunkt att komma över dit.

I morgon är det dags för att lite annorlunda primärval i Iowa som inleder den formella process som leder fram till de konvent i sommar som nominerar kandidaterna inför presidentvalet i november.

Sedan följer veckan efter det första mer reguljära primärvalet i New Hampshire den 9 februari, viktiga South Carolina 20 februari och den 1 mars är det så den ”supertisdag” efter vilken närmare en tredjedel av alla delegater till konventen är utsedd. 

Kring mitten av mars är så väl över hälften av alla delegater klara, och saken borde enligt alla rimliga mått vara avgjord.

Men det är i morgon som inte bara USA:s utan till betydande del också världens blickar är riktade not Iowa.


Snabbt i Bryssel och London.

27 januari 2016

HEATHROW/ARLANDA: Med ett närmast överfyllt SAS-plan kommer jag så hemåt efter en dag som började tidigt i Bryssel men dom haft sitt fokus i London.

Till Bryssel kom jag i går främst för att delta i mötet med de rådgivande gruppen för RAND Europe och gå igenom en del av de olika forskningsprojekt som RAND arbetar med i Cambridge och i Bryssel.

Så det blev en eftermiddag kring oklarheter i finansieringen av större främst islamska byggnader i vissa länder, långsiktig transportplanering i ett större EU-land, insatser för att mer effektivt motarbeta radikalisering och en del mer utrikespolitiskt betonade frågeställningar.

RAND har ju en bit mer än 2.000 anställda, men av dessa är det bara ett hundratal som är direkt verksamma här i Europa. Den absoluta huvuddelen arbetar i Santa Monica, Washington och Pittsburgh, men tanke- och erfarenhetsutbytet över Atlanten är dock självfallet betydande.

Besöket i Bryssel gav dock, i sedvanlig ordning, möjlighet till också andra kontakter och samtal.

Tidigt i dag på morgonen tog jag så tåget under Engelska Kanalen för vad som blev en tämligen så intensiv dag i London.

Huvudsyfte var att delta först i en informell inre diskussion i en grupp organiserad av det brittiska utrikespolitiska institutet Chatham House och därefter i ett större också offentligt arrangemang centrerat kring utmaningarna för EU:s utrikespolitik i dessa dagar.

Åtskilligt i främst den förstanämnda gruppen kom alldeles självklart att handla om vilka följder ett brittiskt utträde ur EU skulle kunna få. Runt bordet satt ledande företrädare för de ledande partierna samt åtskilliga av de ledande tänkarna i landet i dessa frågor.

Och tonen var påtagligt bekymrad.

Delvis handlade detta om tonläget i och inriktningen i den egna brittiska debatten. Delvis handlade det självfallet om frågetecknen kring den vidare europeiska och globala utvecklingen.

Min övriga tid innan det var dags att bege mig ut till Heathrow-flygplatsen upptogs så gott som helt av en serie av intervjuer.

I en buss utanför intervjuades jag av BBC:s Radio Four och därefter blev det längre intervjuer inomhus först med BBC:s Newsnight, som är deras seriösa nyhetsmagasin i TV varje dag, och därefter Channel Four:s motsvarande program.

Flyktingkrisen, vändningen i Sveriges politik, David Camerons förhandling med EU och olika frågeställningar kring den kommande folkomröstningen om EU-medlemskap var givande ämnen för samtliga dessa intervjuer.

Och den mer eller mindre explicita frågeställningen i dem var: klarar EU detta?

En del togs ju också från den rapport som vi producerade på World Economic Forum i Davos i förra veckan.

Ja, det borde vi kunna göra, hävdade jag, men därmed finns det ingen garanti gör att vi faktiskt också kommer att göra det. 

De kommande EU-toppmötena kommer att bli besvärliga affärer, och det krävs en tydlig vilja från alla länder runt bordet, men till sist hoppas jag att det finns en gemensam insikt om att i denna farligare värld skulle ett splittrat Europa minska allas våra möjligheter att klara de olika utmaningarna.

Några timmar i London ger också ett visst intryck av hur bilden av vårt Sverige förändrats. 

Tragedin i Mölndal ges stort utrymme i mindre nogräknade media, och bilden av ett land med växande flyktingmotstånd, ökade våldsdåd och starkt vacklande politik är inte riktigt den som man skulle vilja se.

Men så är det dessvärre.

I morgon blir så en dag av olika möten i Stockholm. Och i övermorgon bär det så av till en bit utanför Zürich i Schweiz.

Men det är då det.


Dystert längs Donau – och tyst på Tahrir.

24 januari 2016

STOCKHOLM: Efter en synnerligen angenäm afton i Bratislava har jag nu i alla fall kommit hem hit för några dagar. Och det behövs.

I Bratislava var det den årliga s k diplomatbalen, och den ingår i den tradition med olika baler som envist och angenämt håller sig kvar i denna del av Europa.

Och det var en välkommen möjlighet att mer direkt känna de olika utvecklingarna i länderna kring Donau på pulsen.

Mycket just nu handlar om flyktingkrisen. 

Att läsa de tidningarna i det tyskspråkiga Europa – Schweiz, Österrike, Tyskland – denna helg är en i detta sammanhang en påtagligt deprimerande upplevelse.

Tyska Die Welt har sida efter sida om den fundamentala utmaning för Europa som ligger i hanteringen, eller icke-hanteringen, av flyktingkrisen. 

Schweiziska NZZ ser möjligheten av en kedjereaktion som i praktiken avskaffar den fria rörligheten i Europa. 

Och i Wien domineras i dag såväl Die Presse som Der Standard helt och fullt av samma fråga. 

Vad kommer att hända, frågar de alla, om inte antalet flyktingar reduceras högst påtagligt under den kommande tiden? 

Och om EU inte senast i mars kan ena sig om ett mer fungerande gemensamt system?

Kommer ensidiga nationella åtgärder att riva sönder mycket av det som steg för steg under decenniet byggt upp i Europa? Går vi då från det gränslösa Europa till ett de nya gränsernas Europa?

Tecken är inte alldeles uppmuntrande.

I en plötslig manöver sade den österrikiska regeringen härom dagen att fler än 37.500 flyktingar inte kan accepteras, även om man inte riktigt kunnat enas om huruvida detta är en riktpunkt eller ett bestämt tak, eller för den delen kunnat förklara hur detta rent konkret faktiskt skall fungera.

Paniken har blivit politik också i Wien. Stockholm verkar dessvärre ha bildat skola i dagens Europa.

Steg för steg begränsas också möjligheten för flyktingar. 

Den som vid den österrikiska eller tyska gränsen säger att Sverige är destinationen avvisas omedelbart. 

Och i Berlin diskuterar man nu att göra också Marocko och Algeriet till s k säkra länder som man dom regel inte accepterar asylsökande från. Just antalet som kommer från Marocko oroar nu påtagligt i Bryssel.

Blickarna riktas mot Tyskland, Berlin och Bundeskanzlersamt där Angela Merkel överväger nästa möjliga europeiska och nationella steg. 

Det inrikespolitiska trycket på henne har ökat högst påtagligt sedan den besvärliga nyårsnatten i Köln. 

Skall man tro tidningarna anser nu 90% av hennes egna CDU-anhängare att hennes politik – det som kallas ”välkomstkulturen” – är felaktig och måste ändras.

Hennes linje har, med rätta, varit att det nu krävs gemensamma europeiska åtgärder, liksom också ett fördjupat samarbete med Turkiet.

Men, frågas det i den tyska debatten, om inte Europa lyssnar på Merkel, vad gör vi då? Blir det inte nödvändigt att då börja stänga också Tysklands gränser på ett eller annat sätt?

Och Tyskland är landet mitt i Europa. Inget annat land har så många grannar som Tyskland.

Det är i dynamiken mellan Berlin och Bryssel som nyckeln till vad som kan komma att hända nu ligger.

Men mitt i flyktingdramat och dess europeiska konsekvenser finns det anledning att notera att det i dessa dagar är fem år sedan våra blickar med hopp och glädje riktades mot Tahrir-platsen i Kairo.

Här, hoppades vi, inleddes en ny och demokratisk epok för inte bara Egypten utan också för stora delar av den arabiska världen i övrigt.

Och jag tillhör förvisso dem som vallfärdade till Tahrir och hoppades på ett nytt Egypten.

Nu, fem år senare, är det mycket tyst kring Tahrir, och om demokrati och frihet i vår mening är det absolut inte tal i Egypten.

Nu flyr människor för sina liv från arabvärldens tragedier, krig och konflikter. Allt har på korta fem år gått från hopp till förtvivlan.

Att säga att det är en besvikelse är att uttrycka sig alldeles för försiktigt. 

Kanske var vi naiva. Men även om så var fallet kan det inte ha varit fel att ha försökt ge vårt stöd till dem som hade demokrati och frihet också i denna del av vårt europeiska grannskap på sina banér.

Men nu är vi där vi är – och måste försöka göra det bästa möjliga av den situation vi faktiskt har.

Och alldeles avgörande är att undvika de dystra scenarier som de tidningar i det tyskspråkiga Eiropa som jag läste på planet hem skisserade.

Min egen kommande vecka blir dessvärre en vecka med en del resor, men också tacksamt nog några dagar i Stockholm. 

På tisdag är jag i Bryssel, på onsdag är jag i London och på fredag åker jag till Zürich. 

Den europeiska krisen just nu kommer med all säkerhet att följa mig. 

Det blir många diskussioner. 


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 681 andra följare