Allvarligt om INF-avtalet sägs upp.

21 oktober 2018

ŽRNOVO: Något avgörande vare sig hit eller dit om villkoren för Brexit blev det inte på EU-toppmötet i veckan som gick, men de signaler som sändes ut tydde i alla fall på en stark vilja att komma till en överenskommelse.

Men tiden rinner på.

Man måste komma i mål senast under november för att klara parlamentsbehandlingar före det formella utträdet i slutet av mars nästa år.

I London demonstrerade åtskilliga hundra tusen personer mot EU-utträdet och krävde en ny folkomröstning i frågan. Men även om trycket för en sådan nu ökar är det svårt att se att en sådan skulle vara möjlig innan utträdet faktiskt sker.

Det skulle kräva att man skjuter på detta, och den processen har många komplikationer, i den mån den över huvud taget är möjlig.

Den saudiska krisen fortsätter.

Den ena förklaringen till mordet i Istanbul följer den andra i syfte framför allt att rädda kronprinsen MBS och relationen till Vita Huset.

Om detta kommer att lyckas återstår att se. Sannolikt kommer Trump att göra vad han kan i det syftet, men det finns nog gränser för vad hans politiska trovärdighet klarar av.

Viktigt blir om det kommer fram ny information. Skulle man finna kroppen, och alldeles säkert pågår intensiva ansträngningar för detta, skulle det ge svar på frågan hur mordet verkligen gick till.

Men allt tyder nog på att den bild som de olika turkiska informationerna gav var den rätta. Att Riyadh nu presenterar en ny version i dygnet har ju inte direkt bidragit till att höja deras trovärdighet.

Illavarslande uppgifterna om att Trumps säkerhetsrådgivare Bolton vid sitt kommande besök i Moskva kommer att säga att USA säger upp det s k INF-avtalet om förbud mot markbaserade medeldistansrobotar.

Det var det avtal som ingicks 1987 och som främst innebar en eliminering av det avancerade sovjetiska SS20-system som hotade Europa.

Men vägen dit hade inte varit enkel. Natos beslut att utplacera amerikanska kryssningsrobotar och andra robotar i Europa riktade mot Ryssland i avsikt att balansera och tvinga fram ett avtal ledde till jättelika protester i de berörda länderna.

Men politiken lyckades – och cirka 2.700 robotar kunde elimineras. Det var ett viktigt framsteg.

Själv har jag fruktat att Ryssland skulle säga upp avtalet, främst därför att man vill ha friheten att ta fram nya vapen för att kunna slå mot de nya system för försvar mot ballistiska robotar som USA installerar i Rumänien och Polen och som Moskva har mycket starka invändningar mot.

USA anklagar samtidigt Ryssland för att bryta mot avtalet genom att prova en markbaserad kryssningsrobotar med en räckvidd som gör att den omfattas av avtalet.

Det har också sagts att denna robot förlandslagets, men Ryssland förnekar, och det säger sig självt att vad som är tillgängligt offentligt i ärendet har sina begränsningar.

Klart är dock att Ryssland har möjlighet att snabbt skaffa sig markbaserade kryssningsrobotar med aktuell räckvidd om avtalet sägs upp.

Det kan röra sig om att i stor omfattning snabbt producera den kryssningsrobot som USA nu talar om men också om markbaserade versioner av de sjöbaserad kryssningsrobotar man demonstrerar mot Syrien.

Säkert har USA möjlighet att utveckla motsvarande system, men entusiasmen i Europa för att sätta upp nya kärnvapensystem riktade mot Ryssland torde, försiktigt uttryckt, vara mycket begränsad.

Om det är det som Trump vill står vi inför ytterligare hårda spänningar över Atlanten.

Så att nu säga upp avtalet på det sätt USA tydligen vill gagnar definitivt inte Europas och den västliga världens säkerhet.

Steget är sannolikt ett uttryck för den allmänna motvilja mot avtal om rustningskontroll som nu tydligen finns i Vita Huset. Och riktigt oroande är att denna förmodligen kommer att leds till ytterligare allvarliga steg.

I veckan som kommer blir det för min del besök i Warszawa för den årliga säkerhetskonferensen där och i anslutning till det olika andra samtal och möten.

Middag med min gamle kollega Radek Sikorski kommer att ge anledning till meningsutbyten om också aktuella frågor i Polen.

Och alldeles oavsett de spänningar och skilda meningar som finns i dag är den strategiska relationen mellan Sverige och Polen riktigt.


Brexit, MBS och Stefan Löfven.

17 oktober 2018

STOCKHOLM: Så blev det i dag i alla fall lite sol över huvudstaden, och det fanns det förvisso ingen anledning att klaga över.

Hur vädret ser ut nere i Bryssel vet jag inte, men prognoserna vad gäller en möjlig överenskommelse om villkoren för Brexit förblir högst osäkra.

För några dygn sedan såg det tämligen hoppfullt ut, sedan tydde det mesta på storm och sammanbrott, och nu närmar sig i alla fall någon typ av avgörande.

Premiärminister May presenterar sin linje, och sedan skall de övriga EU-ledarna överlägga.

På den positiva sidan må noteras att det nu ”bara” handlar om frågan om gränsen på Irland, men å andra sidan bör noteras att de preliminära arrangemangen där har vittgående konsekvenser i övrigt.

Och det handlar om preliminära arrangemang, eftersom det ju blir det slutgiltiga avtalet mellan EU och Storbritannien som på allvar avgör frågan.

Ett sådant ligger dock sannolikt åtskilliga år framtid tiden – förr talades ofta om att det skulle ta två år att få fram det, nu talas ser om att det kan komma att ta avsevärt längre tid än så.

Under den tiden ser det ut som att Storbritannien de facto kommer att ligga kvar i EU:s tullunion. Och på åtskilliga viktiga områden kommer regelharmoniseringen att fortsätta för att så långt möjligt minska friktionerna för handeln.

Men allt detta förutsätter en överenskommelse, och jag vill tro att förnuft till sist kommer att segra i den frågan.

Det som sedan tillkommer som problem är om det kommer att finnas en majoritet i det brittiska underhuset för en sådan lösning. Sannolikheten för konservativa avhopp från regeringen och i underhuset är högst betydande, och frågan i den senare församlingen är om det finns tillräckligt många från Labour som är beredda att rädda det hela.

Om allt detta – och mer därtill – vet vi i dagsläget tämligen lite.

Det vi har lärt oss är att europeisk integration ibland kan vara besvärligt, men att det är en västanfläkt i förhållande till de bekymmer som europeisk desintegration för med sig.

Och det är en viktig lärdom.

Medan detta drama pågår i Bryssel utspelas ett annat drama i Ankara, där den amerikanske utrikesministern Pompeo försöker att förhandla fram någon typ av räddning för den saudiske kronprinsen MBS efter mordet på det saudiska konsulatet där.

Frapperande är hur turkarna hela tiden ”läcker” tilltagande komprometterande information.

Nu under eftermiddagen har man pekat ut ett antal av de som sändes med de två Gulfstream-planen för att ”ta hand om” Khashoggi som tillhörande MBS närmaste säkerhetsteam, och dessutom sagt att den ledande av dessa mitt under dramat vid fyra tillfällen ringt till kronprinsens sekreterare.

Det ser, försiktigt uttryckt, inte riktigt bra om.

Och detta torde knappast göra det lättare för den ”mjuklandning” av ärendet som Pompeo med all sannolikhet försöker att arrangera. Det är svårt att se annat än att detta också är meningen.

Saudiarabien har alltid stått USA nära, och för detta har det funnits solida strategiska skäl. Med Donald Trump har relationen direkt inte minst till kronprinsen MBS fördjupats påtagligt, i någon mån därför att man sett honom som en möjlig reformator, men också därför att man har samma inriktning inte minst i en aggressiv politik mot Iran.

Inte minst utrikesminister Pompeo är en tydlig företrädare för denna.

Huruvida MBS är en genuin reformator återstår att se. Jag tillhör dem som berömt den Vision 2030 för landet som han förknippats med, men jag har samtidigt blivit allt mer skeptisk till åtskilligt annat som jag sett från Riyadh inte minst på det utrikespolitiska området.

För de flesta är det alldeles uppenbart att såväl Saudiarabien som Iran är länder som behöver djupgående ekonomiska reformer och en påtaglig politisk öppning. Men jag tycker att det är viktigt att försöka att bedöma dem med samma måttstock, och det är sannerligen ingenting som USA i sin politik ens är i närheten av.

Och då blir det lätt att man hamnar i problem som de som vi nu ser.

Här hemma har regeringssonderingarna tagit paus gör EU-toppmötet i Bryssel, men på fredag tar Stefan Löfven upp sina trådar igen.

Han talar ständigt om en blocköverskridande samarbetslösning, men vad det skulle innebära är inte alldeles uppenbart.

Matematiken säger att regering mellan socialdemokraterna, centerpartiet och liberalerna – om en sådan av andra skäl skulle vara möjlig – kräver att Vänsterpartiet i riksdagen antingen röstar ja till den eller lägger ned sina röster,

Och sannolikheten för att Jonas Sjöstedt generöst skulle ställa upp med den tjänsten kan var och en bedöma.

Jag ser att ledande socialdemokrater nu upphört att tala om en blocköverskridande regering , utan bara i största allmänhet säger att centern och liberalerna i riksdagen inte skall motsätta sig att de fortsätter att regera.

Också det kan var och en bedöma sannolikheten för.

Men den som lever för se. Stefan Löfven kommer säkert att pröva alla möjligheter och därefter några, och sedan får vi se vad det leder till.


Reflektioner från Bodrum.

14 oktober 2018

BODRUM: En helg vid denna tid på åter samlar två tankesmedjor normalt här i sydvästra Turkiet några av sina viktigare kontakter till en helg fokuseras kring aktuella utmaningar.

Så också detta år.

Europas konkurrenskraft i den artificiella intelligensens tid, de ansträngda relationerna mellan Turkiet och USA, risken för eskalerande handelskrig, relationerna mellan EU och Turkiet och utmaningarna kring USA:s Iran-politik tillhör de ämnen som stått på årets dagordning.

Och till detta lades också den aktuella situationen i och med Saudiarabien efter det fruktansvärda som av allt att döma utfördes på det saudiska konsulatet i Istanbul.

EU-relationen med Turkiet är en komplicerad affär.

Det viktiga och omfattande avtalet i flyktingfrågan fungerar, men förhandlingarna om ett möjligt turkiskt medlemskap i EU är de facto även om inte formellt lagda på is med få möjligheter att ändra på den situationen under överskådlig tid.

Just nu har det självfallet främst med den interna situationen i Turkiet att göra, där den tidigare hoppfulla demokratiska utvecklingen förbytts i sin motsats, men turkiska anklagelser om att EU redan tidigare stängde dörren grundat inte minst på allehanda fördomar saknar inte alldeles grund.

Trots detta är relationen, inte minst i det geopolitiska perspektivet, viktigt.

Att låta landet sjunka ner i Mellersta Östern, eller länkas upp allt mer med Ryssland, är knappast någonting som ligger i vårt intresse.

Tveklöst har sönderfallet och kriserna i Mellersta Östern påverkat Turkiet på ett avgörande sätt. USA:s ibland kortsiktiga agerande i Syrien har gjort att landet av Turkiet nu mindre ses som en partner och mer som ett problem, och stundtals t o m som en fiende.

Just nu är Saudiarabien och relationerna dit i fokus.

Allt tyder på att Jamal Khashoggi brutalt mördades på konsulatet i Istanbul, och de som anser sig kunna dessa frågor säger att detta bara kan ha skett på direkt order av kronprinsen MBS själv. Och det säger sig självt att ett sådant agerande inte kan passera utan omfattande konsekvenser.

Hur USA kommer att reagera blir viktigt. Många säger att MBS:s position och politik i mångt och mycket är beroende av den starka länk han etablerat med Vita Huset. Och frågan är nu om och hur denna kommer att påverkas. Att reaktionerna i kongressen är starka är också en viktig del av bilden.

Kommer detta bara att blåsa förbi, eller går vi in i en utveckling med omfattande kanske också regionala konsekvenser?

Veckan som kommer får, åtminstone utanför Sveriges gränser, ett fokus dels på denna fråga och dels på EU-toppmötet i Bryssel med dess sannolika avgörande vad det gäller villkoren för Storbritanniens utträde ur EU vid slutet av mars nästa år.

Just nu finns det åtskilligt som tyder på att man försöker att få ihop en lösning, men det är samtidigt långt ifrån säkert att det blir en lösning som kommer att klara en majoritet i parlamentet i London. Dramat fortsätter.

Till det ordinarie EU-mötet fogas dessutom toppmöte mellan EU och Asiens olika länder liksom ett toppmöte med Korea.

Hemma ser jag att Ulf Kristersson nu fått nej från övriga allianspartier och andra på alla de regeringar som han hade en faktisk möjlighet att bilda. Men tydligt är att han försökt inte bara med huvudalternativet en alliansregering utan också med de andra alternativ som möjligen hade fungerar om huvudalternativet inte gjorde det.

Han kunde inte ha gjort det annorlunda, och det var förvisso inte han som blockerade möjligheterna till en alliansregering. Det var korrekt och riktigt hanterat, och dessutom med bevarad respekt för de övriga allianspartierna trots skilda meningar. Och det är viktigt.

Nu får talmannen i morgon göra sin runda med partiledarna, och därefter går bollen med all sannolikhet till Stefan Löfven, och sedan för vi se vart det måhända leder. Hans enda möjlighet att komma till regeringsmakten är ju i detta läge att han släpps fram på ett eller annat sätt av delar av alliansen.

Men det kommer säkert att ta sin tid innan detta klaras ut.

Själv återvänder jag härifrån under morgondagen, och det blir några dagar i Stockholm under veckan.


Med historien i Berlin – och inför valet i Bayern.

12 oktober 2018

BERLIN: Det var för att tillsammans med främst Tyskland utrikesminister Heikko Mass inledningstala på en internationell konferens om vapenvilan i november 1918 i det första världskriget och de lärdomar vi kan dra av detta stora krig som jag var i Berlin under gårdagen.

Frankrikes utrikesminister deltog också via videolänk till Paris i konferensens öppning, men det blir aldrig riktigt samma sak.

Många europeiska länder – snart sagt de flesta – lever med sin historia och dess varierande lärdomar på ett helt annat sätt än vad vi gör i Sverige.

Vi har förvisso gynnats av historien – vår armé har egentligen inte befunnit sig i någon större strid sedan det stora slaget vid Leipzig 1813 – men detta har också lett till en viss likgiltighet för dessa frågor, och det har sina bestämda nackdelar.

För Tyskland är det, försiktigt uttryckt, annorlunda. Men samma sak gäller i varierande utsträckning de flesta andra länder.

Och en diskussion om första världskriget och dess frågeställningar, som i Stockholm väl på sin höjd skulle mötas med en förströdd gäspning, är i Berlin och Paris en naturlig och viktig del av det politiska livet.

Och därför hade man kallat in en imponerande samling inte minst av internationellt renommerade historiker för att i en församling av politiker och diplomater diskutera just detta. Smickrande var att få frågan att hålla inledningsanförande.

Det gjorde jag, och jag skall se till att texten också görs tillgänglig. Det kan ju finnas någon också hemma som är intresserad.

I grunden handlar den om förutsättningarna för global stabilitet och varaktig fred, och det förblir några av politikens allra viktigaste frågeställningar.

På kvällen var det så stor mottagning på den historiska muséet mitt i det Berlin som så tydligt håller på att återuppstå.

Snart är man klar med återuppbyggnaden av det gamla kungliga palatset – det som fanns kvar av det revs av den östtyska regimen till förmån för först en öppen plats för stora parader.

Och historiens betydelse illustrerades åter med att centralpunkten i kvällen var att en författare läste högt ett avsnitt i sin nyutkomna succéroman om det trettioåriga kriget.

I det avsnitt han läste upp fanns anspelningar som den överväldigande tyska publiken inte hade några svårigheter med, men som en svensk sådan nog skulle stått tämligen frågande inför.

Ända var ju också vi med på ett hörn i det väldiga dramat.

I Tyskland handlar det mesta just nu om lantdagsvalet i Bayern på söndag, men i kölvattnet av bataljen där handlar det också om förtroendet för den stora koalitionen i Berlin och dess möjligheter framöver.

Av allt att döma kommer sedan urminnes tider regerande CSU att förlora åtskilligt i valet. Förra gången nådde man nästan 48%, och nu såg jag att de senaste mätningarna tydde på resultat i närheten av 33%. Fullt så illa kanske det inte blir, men illa kommer det alldeles säkert att gå.

Om orsakerna till detta spekuleras det redan flitigt.

Efter flyktingkrisen 2015 satsade CSU tydligt på en högersväng i politiken, och den svängen syntes såväl i politiken i München som i olika bråk i den stora koalitionen i Berlin.

Men detta har knappast lett till att man reducerat högerpopulistiska AfD på något markant sätt, även om det är värt att notera att dess utveckling närmast förefaller att ha stagnerat.

Och socialdemokraterna SPD registreras i mätningarna i Bayern i dag kring 11% – detta har dock aldrig tillhört dess högborgar. Men i nationella undersökningar är det inte så rasande mycket bättre. Den senaste ger dem 15% och de blir då fjärde största parti efter också de gröna och AfD.

Det parti som har vind i seglen i Tyskland just nu är i stället just de gröna, som under senare år kommit att framstå som både moderna och liberala på ett sätt som vi i Sverige knappast känner igen.

Och nu kan det t o m bli att CSU efter valet tvingas gå i koalition med just dessa för att bevara makten. I grannstaten Baden-Würtenberg finns redan en sådan koalition, och dessutom med en grön ministerpresident.

Striderna i regeringen i Berlin har också tärt på förtroendekapitalet för den stora koalition som ju bildades efter många och långa vedermödor. Förtroendemätningarna pekar entydigt nedåt, och det trots att landets ekonomiska utveckling fortsätter att vara mycket bra.

Men nu bär det via Istanbul vidare till Bodrum i sydvästra Turkiet för några mer soliga dagar av olika diskussioner.

Det kan noteras att det går fem plan av den största storlek som flygplatsen Tegel klarar av mellan Berlin och Istanbul varje dag.

Berlin är en stor också turkisk stad.


Hem igen från Trump-land.

07 oktober 2018

NEW YORK: Dags att lämna USA för den här gången, men det kommer att bli fler besök under de kommande månaderna.

När jag var här gör några veckor sedan skrev jag en del om de kommande mellanårsvalen i början av december och deras möjliga betydelse.

Då var den allmänna meningen att demokraterna med säkerhet skulle ta över majoriteten i representanthuset och faktiskt också ha en vids möjlighet att göra det i senaten.

Egentligen borde det inte vara så. Den amerikanska ekonomin ångar på med sällsynt kraft, och de siffror som kom hörom dagen visar en lägre arbetslöshet än på mer ön en generation. Med alla rimliga mått mätt borde den administration som regerar ha en betydande fördel av detta.

Och sannolikt är väl att de goda siffrorna ger de republikanska kandidaterna bättre möjligheter att klara sig.

De senaste veckorna har allt dominerats av den uppslitande striden om utnämningen av en ny domare i Högsta Domstolen, och utan att gå in på den frågan i sak är ett bara att konstatera att Trump, mot oddsen, vann den striden.

De högljudda protesterna torde nog knappast, oavsett hur motiverade de må ha varit i sak, ha gynnat demokraterna.

Så det finns nog en känsla av att president Trump just nu något förbättrar läget inför mellanårsvalen. Men med knappt en månad kvar kan åtskilligt forfarande hända.

Nu bär det för min del hem för ett par dagar i Stockholm.

Men sedan bär det iväg till Bryssel, Berlin och Bodrum i lite olika ärenden.

På torsdag talar jag på en stor konferens i den tyska huvudstaden tillsammans med Frankrikes och Tysklands utrikesministrar som inleder de olika arrangemang de bägge länderna har för att ihågkomna vapenvilan efter det första världskriget för hundra år sedan.

Vika lärdomar har vårt Europa dragit av det som hände då – och det som hänt under seklet sedan dess?

Den diskussionen är så gott som obefintlig i vårt Sverige, men den är högst levande i dessa länder.


Dagar med krisernas mångfald.

06 oktober 2018

NEW YORK: Två dagar av styrelsemöte med International Crisis Group avslutades här i dag på eftermiddagen.

Dessa dagar har vi ägnat genomgångar av olika krissituationer runt om i världen där ICG på ett eller annat sätt är engagerat.

Våra egna experter och den breda kompetens som finns i styrelsen har kompletterats med olika andra personer som bidragit till våra diskussioner i de olika ämnena

Vad gäller vissa situationer vad det svårt att vara optimistisk.

Situationen i Venezuela blir allt allvarligare.

Columbias f d president Santos tecknade både bakgrund och framtidsperspektiv och hade svårt att se att det nu skulle vara möjligt att uppnå den ”mjuklandning” för regimen som inte minst de olika latinamerikanska staterna strävar efter.

Ekonomin har kollapsat med ca 40%, inflationen ligger kring en miljon procent och tusentals människor försöker vasken dag att fly landet.

Under åren har regimen Maduro fått betydande stöd av såväl Kina som Ryssland, men försök att engagera dessa bägge länder i försök att lösa krisen har hitintills inte lyckats. De är prestigemässigt bundna till det stöd de gett, och tycks tro att regimen på ett eller annat sätt kan överleva krisen.

Och därmed är det enda som är säkert i denna situation att det kommer att fortsätta att försämras.

Om detta var en dyster situation fanns det anledning till mer av optimism om utvecklingen i Etiopien efter det att premiärminister Abye tog över i april.

Djärvt har han lagt alla landets problem på bordet, fått ett påtagligt starkt stöd, men måste nu självfallet också påbörja de olika reformer som kommer att krävas. En atmosfär av stark optimism präglar nu landets politik.

Men det gäller också att leverera. Kan han få igenom de reformer som krävs för att reformera landets statsdominerade ekonomi? Förväntningarna är stora.

Men att man nu slutit fred med Eritrea är självfallet mycket viktigt.

I går hade vi också en längre diskussion om läget i och kring Turkiet.

Denna dag har dominerats av diskussionerna kring möjligheten av en fredsprocess i Mellersta Östern liksom av möjligheten av en sådan också i Afghanistan.

Israels f d utrikesminister Tzipi Livni tecknade en bekymras bild i den förra frågan, och USA:s f d förhandlare i frågan Martin Indik var om möjligt ännu mer bekymrad för den situation vi i dag har.

Den amerikanska politiken, liksom utvecklingen i Israel, rör sig tydligt bort från den tvåstatslösning som är den enda varaktigt stabila lösning som är möjlig.

Också i diskussionen om Afghanistan hade vi några av de ledande experterna runt bordet. Det fanns en känsla för att tiden håller på att rinna ut, och oro för att det inte kommer att vara möjligt att initiera en fredsprocess innan det amerikanska, och enkannerligen president Trumps, tålamod tar slut och kvarvarande internationella trupper tas tillbaka.

Vi ägnade lite tid åt att diskutera de olika bekymmersamma scenarier för vad som då kan hända. Jag hoppas vi slipper återkomma till det.

Men också annat stod på dagordningen. Konflikter i Afrika, inte minst i och kring Mali. Och en del annat vad gäller vår framtida inriktning.

Den amerikanska inrikespolitiken domineras nu av att president Trump nu gott igenom sitt förslag till ny ledamot av Högsta Domstolen efter en tämligen så uppslitande process, och det är ingen tvekan om att detta ses som en betydande seger.

På det utrikespolitiska området är det tydligt hur man mycket påtagligt höjer tonläget mot Kina.

Det handlar inte bara om det påtagligt tuffa språket i vicepresidenten Pences linjetal i frågan, utan också om en rad andra samordnade åtgärder. Och inrikespolitiskt är det nog sannolikt att också detta ger en del pluspoäng.

Nu blir det middag med några bedömare av den internationella scenen här i kväll, och sedan bär det i morgon tillbaka över Atlanten.


I New York – men viktiga möten i Europa.

05 oktober 2018

NEW YORK: Det var molnigt så gott som hela vägen över Atlanten i dag, med undantaget att det öppnade upp sig precis när vi passerade Grönlands sydspets. Och det är alltid lika betagande vackert.

Fortfarande är det betydligt varmare väder på denna sida Atlanten, även om det även här känns att hösten är i antågande. I morgon lovas det i alla fall trevligt soligt väder, även om det för min del blir en dag inomhus.

Vi börjar vårt styrelsemöte med ICG tidigt på morgonen och håller sedan på hela dagen med genomgångar av olika konflikt- och krissituationer runt om i världen.

I Europa är det nu dels informellt möte med EU:handelsministrar i Salzburg och dels möte med Nato:s försvarsministrar i Bryssel.

På det första finns all anledning att anta att det är relationerna över Atlanten som står högst på dagordningen, med alla de frågetecken som omger Trump-administrationens agerande på området.

Avtalet mellan Canada och USA och dess möjliga implikationer kommer alldeles säkert att diskuteras. Innebär detta att risken för att Trump klipper till med tullar på bilimporten från EU har ökat eller minskat?

Och även om det finns viktiga modernisering i avtalet i förhållande till det äldre NAFTA-avtalet finns det också inslag som jag vet lett till bekymmersamma miner i Bryssel.

De närmaste månaderna blir viktiga. Sommarens vapenvila i handelspolitiken över Atlanten kan sannolikt inte vara hur länge som helst.

Brexit är ju ett ämne som knappast går att undvika helt, även om den diskussionen i huvudsak förs i andra fora.

Den konservativa partikongressen i Manchester klarade premiärminister May, men med de låsningar som hon tvingades göra blir uppgiften att komma till ett avgörande i samband med EU-toppmötet om två veckor än mer besvärlig.

I Bryssel diskuterar Nato:s försvarsministrar hur man kan uppfylla sitt 30-30-30-30 mål vad gäller militära styrkor – att inom 30 dagar vara redo med 30 bataljoner, 30 divisioner stridsflyg och 30 större örlogsfartyg för att hantera hot mot någon av alliansens medlemsstater.

Och säkert kommer man att fortsätta att fokusera också på den viktiga frågan om hur man rent logistiskt skall se till att dessa styrkor kommer till det eller de områden där de behövs – lättare sagt än gjort.

Riktar vi blickarna österut ser president Putin ut att gå in i en besvärligare inrikespolitisk period.

I de olika regionala valen har det gått oväntat dåligt för maktens kandidater, och ser man på opinionsundersökningarna är stödet för honom nu åter nere på de nivåer det hade före invasionen av Krim vårvintern 2014.

Glansen av de utländsk äventyren verkar minska, och den föga populära pensionsreformen har samtidigt fokuserat på ekonomins stagnation.