Konsekvenser också för Sverige.

27 november 2020

STOCKHOLM: Samtidigt som Donald Trump långsamt börjar att acceptera att han kommer att få lämna Vita Huset är delar av hans administration fullt upptagen med åtgärder för att på olika sätt försvara för den inkommande Biden-administrationen.

Och det gäller inte minst på det utrikespolitiska området.

När han besökte Israel härom dagen gick utrikesminister Pompeo över åtskilliga linser som tidigare varit röda.

Notabelt är att han officiellt besökte en illegal bosättning på den ockuperade Västbanken, liksom han avlade ett besök på likaledes ockuperade Golan-höjderna. Och han förklarade att USA nu kommer att anse uppmaning till bojkott av produkter från de illegala bosättningarna som ett uttryck för antisemitism.

Men mycket har också handlat om åtgärder för att så mycket som möjligt förhindra Joe Biden att återgå till det nukleära avtalet med Iran.

Så gott som varje dag har man förkunnat nya sanktioner mot Iran eller mot företag i t ex Kina eller Ryssland som har kontakter med landet. Och dessa motiveras och konstrueras på ett sådant sätt att de inte skall vara lätta att omedelbart avskaffa.

Mordet i Teheran i dag av den man som var chef för det program för att utveckla kärnvapen som Iran hade intill 2003, då man ju beslutade att avbryta det, ingår med stor sannolikhet i samma mönster.

Att misstankar riktas mot Israel är inte onaturligt efter en serie av motsvarande mord som det allmänt ansetts att Israel haft ansvar för.

Och mord som dessa utförs inte slumpmässigt utan efter beslut på hög politisk nivå.

Vad detta kommer att leda till återstår att se. Avsikten är med all sannolikhet att provocera fram reaktioner från de ledande i Iran som gör ett återupptagande av diplomatiska kontakter betydligt svårare.

Detta kan självfallet också ha negativa konsekvenser för Sverige med det aktuella och känsliga ärende vi just nu har med Iran.

Ännu är vi bara i slutet av november, och alldeles säkert kommer åtskilligt mer att hända innan den 20 januari. Vi kan vara övertygade om att det avgående Trump-teamet kommer att utnyttja varje dag.

Iran är självfallet i fokus.

Men jag skulle tro att Kina också kommer att vara det på olika andra sätt under de mörkaste veckorna.


Det goda skiftet i Washington.

24 november 2020

STOCKHOLM: Det är tveklöst ett mycket erfaret team som Joe Biden sätter i spetsen för den amerikanska utrikespolitiken.

Tony Blinken och Joe Sullivan är de två personer som hållit i Biden-teamets förberedelse på det utrikespolitiska området, och övergången när flyttar in dels på sjunde våningen i State Departement och dels hörnrummet på västra flygeln på Vita Huset har därför alla förutsättningar att bli smidig.

Framför allt Tony Blinken har lång erfarenhet av utrikespolitik på hög nivå i USA. Jag träffade honom bara ytligt när han var biträdande utrikesminister under Hillary Clinton, men betydligt mycket mera när han innan dess satt inklämd i det lilla rum i västra flygeln som rymmer den biträdande nationella säkerhetsrådgivaren.

Och det är en underskattad nyckelposition, eftersom det oftast är från den som den centrala samordningen av det stora utrikes- och säkerhetspolitiska maskineriet sker.

Jake Sullivan var den som ofta stod vid Hillary Clintons sida under Obama-åren. Under senare år har vi suttit tillsammans i styrelsen för International Crisis Group.

Medan Tony Blinken som utrikesminister ju kräver godkännande av senaten, kan Jake Sullivan som säkerhetsrådgivare tillträda omedelbart.

Mycket viktigt blir självfallet vilka personer som kommer att utnämnas på posterna på nivån omedelbart under dessa och nivån därunder.

Oftast är det som högst där där den mer operativa dagliga utrikespolitiken av betydelse för relationerna med länder som t ex Sverige sköts.

Dessa positioner på State Departement kan ta lite tid att besätta, men i Vita Huset kommer det sannolikt att gå snabbare. Jag skulle tro att nyckelmannen redan är beslutade.

Det som kan ta tid i det amerikanska systemet är dock den säkerhetskontroll som FBI utför, och dom kan vara rätt grundlig. Den genomförs också på personer som tidigare varit föremål för processen.

Men den goda nyheten är att maktskiftet i Washington nu börjar att ske på ett mer normalt sett – och att ett mycket erfaret och respekterar team vad gäller utrikespolitiken.


Om Balkan och lite strategisk autonomi.

22 november 2020

STOCKHOLM: I går var det 25 år sedan fredsavtalet om Bosnien och Hercegovina efter det grymma kriget förseddes med signaturer efter tre veckor av förhandlingar på den stora amerikanska flygbasen utanför Dayton i Ohio i USA.

Då hade jag varit EU:s sändebud i alla de frågor som hade med konflikterna att göra sedan lite mer än ett halvt år tillbaka, men kommit att ägna nästan all min tid åt det som skulle komma att bli det dramatiska slutskedet i försluten att få ett slut på kriget i Bosnien.

Och föga anade jag då att jag skulle hamna några år i svårt krigshärjade Sarajevo med en nyckelfunktion i det begynnande arbetet för att av ett avslutat krig göra en fungerande fred.

För min del blev det ju boken ”Uppdrag Fred” om dessa år när jag så småningom kom hem. Och den kom ju sedan ut också på engelska, bosniska och serbiska.

Men det var som bekant ett kvartssekel sedan.

Freden har bestått. Den enorma Nato-styrka som ryckte in i landet efter kriget har för länge sedan lämnat, men kvar finns fortfarande en liten EU-styrka som ett utryck för omvärldens beslutsamhet att förhindra att våldet och kriget kommer tillbaka.

Men landets spänningar har mildrats endast mycket långsamt. Alltför länge har alltför många av dess ledare sett freden mest som en fortsättning av kriget men med andra medel.

På den bosniska nivån tog det 14 månader efter det senaste valet att få till en regering. På den underliggande federationen – en av de två delarna av landet – har man fortfarande inte lyckats med den saken. I staden Mostar kommer man i december att kunna hålla lokalval efter det att detta inte varit möjligt på tolv år.

Det finns de som kritiserar att den konstitution som blev resultatet av kompromisserna i Dayton blev alldeles för komplicerad. En enhetstat grundad på ett maktcentra hade varit bättre.

Men så ser inte verkligheten i länder som dessa ut. Och kompromissen var den kompromiss som till slut enade de sidorna.

Ser man på överenskommelser efter långa inbördeskrig i t ex Nordirland eller Libanon ser det inte så annorlunda ut. I Cypern har man inte ens kommit så långt. I Belgien är det tämligen komplicerat trots att djup fred alltid rått i landet.

Och i andra länder ser vi hur krav på lokal autonomi växer. Det räcker med att peka på diskussionerna kring såväl Skottland som Katalonien.

Förr eller senare är det den bredare europeiska ramen som kommer att sluta stabilitet och integration i såväl Bosnien som i den vidare regionen. Men än är vi inte där.

I dessa dagar har Bulgarien stoppat inledandet av medlemskapsförhandlingar mellan Norra Makedonien och EU eftersom man inte är överens om tolkningen av vissa historiska skeenden.

Den minnesgode erinrar sig möjligen att den s k makedoneska frågan under många decennier stod på den europeiska politikens dagordning till följd av komplexiteten av intressen och folkgrupper i området. Och det är delar av dessa spänningar som fortfarande lever kvar.

Och skulle man vänta med varje steg framåt mot EU innan alla på Balkan har samma tolkning av varje historiskt skeende så kan vi nog glömma den saken för ett betydande antal generationer framöver.

Stockholms blodbad var ett tag sedan – men synen på saken är fortfarande lite annorlunda i Sverige och i Danmark. Vi hankar oss fram inom EU i alla fall – dock utan att i onödan ta upp saken.

På den lite mer aktuella europeiska scenen fortsätter de utdragna Brexit-förhandlingarna efter det att alla utsatta slutpunkter passerats, Berlin försöker att brotta ner Ungerns och Polens hot att lägga en veto mot hela budgeten med återstartspaketet och det har utbrutit en inte ointressant diskussion mellan Berlin och Paris om vad egentligen begreppet strategisk autonomi innebär.

I grunden säger Paris att det där med Biden är nog bra, men man vet aldrig vad som kommer längre fram, och därför måste vi fortsätta arbetet för att stå mer på egna ben i EU.

Jovisst, säger Berlin, men låt oss nu utnyttja den möjlighet som skiftet i Washington faktiskt kommer att innebära på viktiga områden för att förnya den gamla och sluta nya allianser, och trots allt är det ju så att vi militärt för stora uppgifter är påtagligt beroende av USA.

I grunden ligger det självfallet en del i bägge argumenten. Vi måste kunna stå på bättre egna ben, men vi måste samtidigt utnyttja den nya möjligheten med USA och när det gäller att balansera Ryssland kommer vi inte inom överskådlig framtid att kunna klara av detta själva.

Sedan finns det självfallet mer näraliggande intressen. Paris ser inte med blida ögon på hur det ena landet efter det andra köper amerikanska F35-flygplan när de anser att deras Rafale är mycket bra och hur som helst europeiskt.

Att Sverige köpte amerikanska Patriot-robotar i stället för ett franskt system som nog även objektivt var minst lika bra har satt inte obetydliga spår. Det försöker nu vår regeringen kompensera på andra sätt i relationen med Paris.

Och denna debatt har också andra inslag av intresse

I Bryssel talar Europeiska Rådets ordförande Charles Michel om strategisk autonomi som Alfa och Omega, medan kommissionens ordförande Ursula von der Leyen knappt ens tar begreppet i sin mun.

Och jag har en känsla av att vi mer lutheranskt präglade länder uppe i norr också har lite svårt med de latinska verbala utflykterna, och tenderar att fråga vad de egentligen betyder omsatta i faktiska och konkreta beslut.

Fortsättning följer, som det brukar heta.


Snabbare resultat i Moldavien än i USA.

15 november 2020

STOCKHOLM: Borta i USA har Donald Trump ännu inte offentligt medgett att han den 20 januari kommer att få lämna presidentämbetet. Hans stödtrupper fortsätter att tala om oegentligheter i valprocessen, och stundtals kanske en och annan inbillar sig att ett annat och ”riktigt” resultat skulle kunna komma fram.

Men så blir det inte.

Sannolikt kommer denna situation att bestå ett tag till. Jag skull tro att det behövs något mer definitivt besked om valresultatet, och det sannolikaste är väl att man kommer att acceptera när de valda s k elektorerna i de olika delstaterna den 14 december avger sina röster.

Intill dess skall alla möjliga oklarheter vara utklarade, och därmed kan det inte längre föreligga några oklarheter om själva valresultatet.

Det är inte första gången det tar tid att inleda den mer formella processen med maktöverlämnande. Vid presidentvalet 2000 uppstod ju strid om röster i ett valdistrikt i Florida, och det tog mer än en månad innan den kunde klaras upp och den officiella processen med att förbereda maktövergången inledas.

Och denna gång skulle jag då tro att det kommer att ta ytterligare en liten tid. Om det är det som krävs för att en stor majoritet av dem som röstade på Donald Trump också accepterar valresultatet kanske det är värt olägenheten av en viss försening.

På närmare håll har det i dag varit viktigt presidentval i Moldavien.

Mer EU-orienterade Maia Sandu har stått mot den nuvarande mer Moskva-orienterade presidenten Igor Dodon.

I skrivande stund tyder allt på att det faktiskt blir Maia Sandu som vunnit valet. Och det är i så fall en glädjande nyhet som ger nytt hopp om framtiden för detta utsatta land.

Många röster har avgivits av moldavier i andra länder. Det har varit länga köer utanför vallokaler i bl a Tyskland och Italien i dag, men med all sannolikhet också i Ryssland.

Och vi får väl utgå från att Igor Dodon kommer att acceptera ett valresultat med så klara marginaler som det förefaller att vara.

Kring Nagorno Karabach inleds i dessa dagar överlämnadet av områden som i dag har armenisk befolkning till Azerbadjan, och vi ser bilder på förtvivlade människor som bränner sina hus innan de lämnar.

Och för mig kommer då bilderna från situationen för snart 25 år sedan när efter Dayton-avtalet i Bosnien områden skulle skiftas mellan de tidigare stridande partnerna, inte minst i Sarajevos förorter. Då brann det också när kolonner av förtvivlade människor lämnade.

Sammantaget var det då närmare 100.000 människor som på nytt blev flyktingar i sitt eget land. I min bok ”Uppdrag Fred” från 1997 beskriver jag de mänskliga tragedier som utspelades då.

I dessa dagar är det dags för nya förhandlingar om ett Brexit-avtal mellan London och Bryssel, men tiden börjar nu riktigt på allvar att rinna ut. På torsdag har EU-ledarna videotoppmöte, och då kommer man rinligen att göra en värdering av om det finns anledning att förhandla vidare.

Ingen av de mer kniviga frågor som stått i centrum för förhandlingarna har man ännu löst ut, även om det är rimligt att anta att man kommit varandra närmare i huvuddelen av dem.

Kanske blir det till slut frågan om fiskerättigheterna som blir den allra svåraste.


Är fred nu möjligt?

10 november 2020

STOCKHOLM: Så lyckades Moskva få till stånd ett vapenstillestånd och ett preliminärt avtal i det brutala kriget mellan Armenien och Azerbadjan.

I grunden gjordes det möjligt genom de azeriska militära framgångarna. När man intog den viktiga staden Susha/Sushi i Nagorno Karabach var det uppenbart att det samlade armeniska försvaret stod inför kollaps. Fortsatta strider hade säkert lett till att den större staden Stepanakert hade fallit inom något dygn.

Ledningen i Yerevan hade att välja mellan denna förlust och en ännu större förlust.

Tre faktorer har bidragit till de azeriska militära framgångarna.

Den första är alldeles självklart att Azerbadjan är ett större och rikare land som därmed har haft möjlighet att investera mer i militära resurser under det senaste decenniet.

Det andra är alldeles uppenbart de framgångar man haft med de beväpnade drönare av olika slag som levererats av såväl Turkiet som Israel, och som effektivt slog ut stora delar av den materiel som det armenska försvaret var beroende av.

Och en tredje faktor som flämtar fram är att de armenska styrkorna var hårt drabbade också av COVID-19 med den nedsättande effekt på deras förmåga som de hade.

Ser man saken i ett lite längre perspektiv kan man självfallet sätta ett frågetecken kring varför Armenien inte tidigare varit berett till en politisk lösning enligt de s k Madrid-principer som situationen nu efter detta krig i alla fall rör sig mot.

De innebar ju att man skulle lämna tillbaka till Azerbadjan de tämligen stora områden man ockuperat, och att Nagorno Karabach skulle ha någon form av självstyre inom Azerbadjan som skulle definieras närmare längre fram.

Nu rycker ryska soldater in i Nagorno Karabach och tar över kontrollera över området liksom den korridor som förbinder den med egentliga Armenien. Därmed ter sig ett nytt utbrott av strider under de kommande fem eller tio åren som mycket osannolikt.

Tveklöst har Moskva fått en fjäder i hatten av det som skett. Man marginaliserade såväl Paris som Washington som ju också är delordföranden i den s k Minsk-grupp inom OSCE vars framtid nu måste vara mycket oviss. Och Ankaras roll att få en stark roll i den kommande processen har det hitintills inte heller blivit så mycket med.

Omedelbart återstår att se de politiska konsekvenserna för den sköra demokratin och ekonomin i Armenien. Bakslaget upplevs säkert som mycket bittert, och säkert upplever man att man svikits av traditionella vänner i såväl Moskva som Paris.

Sedan återstår att se om det under kommande år går att få fram ett genuint fredsavtal. Den faktiska situationen på marken ligger ju nu betydligt närmare den situation som ett sådant kan tänkas föra fram mot.

Jag skulle hoppas att ambitiös europeisk diplomati då skulle våga att ta upp möjligheten för att parallellt få ett fredsavtal också mellan Armenien och Turkiet. Här är svårigheterna egentligen hur stora som helst, men när det en gång var mycket nära ett sådant avtal stupade det i grunden på motsättningen om Nagorno Karabach.

Men om den konflikten när allt kring detta krig har falnat kan lösas ut borde det logiskt finnas skäl att göra ett försök också med relationen mellan Armenien och Turkiet.

Det skulle vara ett alldeles avgörande steg mot stabilitet och bättre möjligheter i hela denna av konflikter och krig så hårt sargade region.

Men dit är det långt – mycket långt.


Avgörandet i Pennsylvania.

08 november 2020

STOCKHOLM: Det har varit bråda dagar med media, samtal och anlyser med anledning av det inte oväsentliga presidentvalet i USA.

Valdagen var i tisdags, och som väntat vann Donald Trump när det gällde röster avgivna på själva valdagen.

Men sedan började, enligt olika bestämmelser i de olika delstaterna, räknandet av alla andra röster.

Min gissning redan i tisdags var att det skulle komma att avgöras när resultatet blev klart på fredagen i Pennsylvania. Så blev det inte riktigt.

Det var först i går eftermiddag vår tid som det blev klart och ledande nyhetsmedia kunde gå ut och säga att Joe Biden kommer att bli USA:s 46:e president.

Men viktiga val återstår.

Viktigt blir det omval av två platser i senaten som kommer att äga rum den 5 januari. Det sannolika är dock att republikanerna efter det valet kommer att kunna bibehålla sin majoritet i senaten.

Och det har alldeles avgörande betydelse framför allt för den amerikanska inrikespolitiken under kommande år.

Någon ”blå våg” av demokratiska framgångar blev det inte. Donald Trump gjorde ett bättre val än väntat, och republikanerna gjorde ett bättre val än vad hans gjorde.

Det kommer att sätta sina spår framöver.

Mer skall jag inte säga i detta ämne som ju fyller media och uppmärksamhet så till den milda grad under dessa dygn. Donald Trunp förblir USA:s president till den 20 januari, och åtskilligt kan komma att hända intill dess.

Och via twitter lägger jag ut de olika artiklar och annat som jag producerar med mer utförliga kommentarer.

I skuggan av allt detta fortsätter den azeriska framryckningen i och kring Nagorno Karabach, och jag skulle tro att det snart börjar närma sig en uppgörelse mellan Moskva och Ankara om hur konfliktens slutskede skall hanteras.

Därmed har OSCE:s s k Minsk-grupps USA och Frankrike satts åt sidan, och Turkiet tagit ett steg framåt i inflytande.

Men vi får se under den närmaste veckan hur detta utvecklar sig.


Vad händer i Pennsylvania, i Kina och i Kaukasus?

01 november 2020

STOCKHOLM: På tisdag är det så dags för val i USA, men om det kommer att leda till ett tidigt och tydligt resultat är långt ifrån säkert.

Jag har valt att efter bästa förmåga på distans försöka att följa valrörelsen i Pennsylvania, och det av flera skäl.

Det var en av de delstater som Donald Trump överraskande vann för fyra år sedan. Här appellerade han till bygder en gång dominerade av kol och stål att ge deras industrier en ny framtid. Hans vinst var visserligen bara 0,6%, men en vinst är en vinst och innebar att han tog alla delstatens 20 elektorsröster.

Därtill är det en delstat som jag haft anledning att besöka ett antal gånger under de senast åren. Och nu är det dessutom tydligt en av de delstater som såväl Donald Trump som Joe Biden koncentrerar sig på i slutskedet. I går hade Trump fyra möten i olika delar av delstaten, och nu i den sista slutspurten lägger också Joe Biden betydande energi här.

Erfarna bedömare ser Florida och Pennsylvania som kanske de stater där det stora avgörandet kommer att ske.

Hur det kommer att gå vet ingen – och kommer inte att veta det på ett bra tag.

Med all sannolikhet kommer Donald Trump att vinna de röster som avges på tisdagen, men när man dagen därpå – sådana är reglerna i denna delstat – börjar att räkna det mycket stora antalet poströster kommer detta att successivt svänga.

I bästa fall på fredag kan ett resultat föreligga, och det förutsätter då att det inte sker olika typer av försök till ingripande för att med domstolar påverka rösträkningen på ett eller annat sätt. Vid ett jämnt resultat framstår nog det som närmast ofrånkomligt.

Det är möjligt att det sena resultatet från Pennsylvania inte kommer att spela någon roll eftersom det blivit ett mycket tydligt utslag i USA i dess helhet. Men det är långt ifrån osannolikt att vi får avvakta ett utdraget skede i Pennsylvania innan vi börjar få en blick av vem som kommer att sitta i Vita Huset från den 20 januari nästa år.

En valrörelse handlar i mycket hög grad om att sätta agendan.

I denna amerikanska valrörelse förefaller Trump att ha högst trovärdighet om ekonomin och om lag och ordning, medan Biden leder om bl a COVID och sjukvård. Och det är tydligt hur de bägge kandidaterna försöker att få agendan dominerad av de frågor där just de har högre trovärdighet.

Också i USA – och tydligt i Pennsylvania – ökar nu COVID igen. Det blockerar i alla fall en del av Trumps agenda. Och även om USA:s ekonomi gått starkt under de senaste åren har det knappast hjälpt industrierna i de ”rostbälten” som Trump appellerade till för fyra år sedan.

Att Biden vill avveckla beroendet av fossila bränslen är dock ingen vinnare i den delstat där den amerikanska oljeindustrin en gång föddes.

Och om utrikespolitik talar så gott som ingen. Mer än då och då den sedvanliga attacken på Kina.

Borta i Kina har kommunistpartiers centralkommitté haft slutet sammanträde för att dra upp riktlinjerna för den ekonomiska politiken under de kommande åren.

Två teser förefaller att ha dominerat.

Dels talas det nu om ”cirkulär ekonomi”, med vilket förstås att man inte främst skall vara beroende av exportefterfrågan utan snarare sätta den inhemska efterfrågan i centrum, och dels om att man vill sträva efter att bli teknologiskt självständiga.

Det senare är knappast en nyhet, men med all sannolikhet kommer ansträngningarna nu att intensifieras med ytterligare satsningar på 5G, halvledare, AI, kvantdatorer och mycket annat. Det handlar om kampen om kontrollen över de teknologier som kommer att forma framtiden.

Däremot förefaller det att talas mindre om de kvantitativa mål för utvecklingen av BNP som under tidigare år ofta varit i centrum. Sannolikt siktar man på tillväxt kring 5% årligen, vilket är avsevärt mindre än under de mycket dynamiska decennierna, men ändå mycket betydande för en av världens allra största ekonomier.

Närmare här har under denna helg skett val i såväl Georgien som i Moldavien.

Och konflikten kring Nagorno Karabach kan nog vara på väg in i ett nytt skede. Överläggningar och överenskommelser om vapenvila i Moskva, Washington och Geneve har hitintills inte lett till någonting alls, och med all sannolikhet befinner sig Armenien nu i en allt mer pressad situation. Dess premiärminister har nu åberopat landets avtal med Ryssland och begärt konkret hjälp.

Hur Moskva kommer att hantera detta återstår att se. Formellt sett berör inte konflikten Armeniens territorium, och Azerbadjan är säkert noga med att det förblir så. Men om betydande delar av Nagorno Karabachs befolkning skulle se sig tvingade att fly till Armenien kan det redan sköra landet hamna i en påtagligt prekär situation.

I Washington har man tydligen börjat tala om möjligheten av en fredsbevarande operation med deltagande av trupper från de skandinaviska länderna.

Men där är vi inte än.

En fredsbevarande operation förutsätter att det finns en överenskommen fred som skall bevaras, eller i alla fall en utomordentligt robust vapenvila tydligt knuten till en väl definierad politisk process. Det har talats om olika sådan operationer i detta område tidigare, men förutsättningarna har aldrig funnits.

Som ordförande i OSCE-processen nästa år kan Sverige dock knappast komma undan om FN:s säkerhetsråd skulle fatta beslut om en sådan operation i FN:s regi eller ett mandat för en i annan regi. Men dit är vägen lång.


Om Belarus, Nagorno Karabach och lite mera.

25 oktober 2020

STOCKHOLM: Runt om i Europa ser vi nu nya restriktioner av olika slag eftersom det är alldeles uppenbart att vi kommit in i en stark andra våg av COVID-19.

Jag ser någon som säger att det inte är en andra våg – men det verkar vara samma som i det längsta försökte säga att det knappt fanns en första våg.

I slutet av veckan som gick var jag dock i Köpenhamn för olika samtal. Och kom hem strax innan man i Danmark på nytt varnade för resor till bl a Stockholm.

På Kastrup var det förvisso mer liv och rörelse än när jag passerade igenom i juni och upplevde platsen som tagen ur en dystopisk framtidsfilm. Flygplatsen är med normalt ca 25.000 anställda faktiskt Danmarks största arbetsplats, men nu var det bara en bit över hälften så många.

Och medan flygtrafik sakta börjat att öka efter sommaren är det nu tydligt att denna utveckling nu stannar av eller börjar att förbytas i sin motsats. Att det har ekonomiska konsekvenser är dessvärre uppenbart. Inte bara för de redan hårt drabbade flygbolagen.

Denna söndag finns det all anledning att uppmärksamma protesternas i Minsk och i andra delar av Belarus. Det talas om över 100.000 personer på gatorna i Minsk, och att det t o m skulle vara den största protesten sedan det förfuskade valet 9 augusti.

Men det verkligt intressanta blir i morgon.

Om inte Lukashenko avgår senast vid midnatt – vilket förefaller mindre sannolikt – vill oppositionen utlysa en generalstrejk med början i morgon. Och det blir självfallet höggradigt intressant att de i hur hög utsträckning man i olika delar av landet kommer att hörsamma detta.

Landets ekonomi är redan i en prekär situation, och en omfattande strejk ovanpå detta gör sannerligen inte saken bättre. Förr eller senare måste det komma till någon typ av lösning som innebär en normalisering och förhoppningsvis också demokratisering av landet.

Dagen var imponerande – morgondagen i Belarus kommer att bli än viktigare.

Längre bort i det post-sovjetiska området fortsätter striderna kring Nagorno-Karabach utan några tecken på att de vapenvilor som utlysts har haft någon nämnvärt dämpande effekt.

De bägge stridande ländernas utrikesministrar har efter omgångar av satsa i Moskva nu varit i Washington i samma syfte, men i huvudsak förefaller det ha varit för att få stöd för den egna positionen.

Att Armenien efterlyser en vapenvila är uppenbart.

Jag skulle tro att kriget blir svårt att klara om det fortsätter alltför länge. Det mobiliseras självfallet i Armenien självt liksom i den omfattande diasporan runt om i världen för att klara både striderna i och kring Nagorno-Karabach och den snabbt växande humanitära påfrestningen, men bördan blir självfallet allt tyngre.

Azerbadjan har satt som mål att återerövra området i dess helhet, och har för detta ett uttalat stöd från främst Turkiet. Det finns också tecken på att viktiga israeliska leveranser till landet fortsatt efter det att det azeriska anfallet inleddes.

För Ankara handlar det om att komma med i den förhandlingsprocess som förr eller senare blir en nödvändighet, och i Baku säger man att detta är en förutsättning.

Men i Moskva torde entusiasmen över detta vara mycket begränsad. Mer avlägsna USA och Frankrike som medordföranden i de s k Minsk-gruppen fungerar, men ett Turkiet som gör sig till en med Ryssland konkurrerande makt i södra Kaukasus vill man med betydande sannolikhet inte se.

Möjligen – men allt är spekulation – har Moskva inte alltför mycket mot att det nya styret i Yerevan får sig en läxa i maktpolitikens realiteter innan man är beredd att försöka rycka in på allvar för att få ett slut på stridigheterna. Om Armeniens territorium skulle hotas kommer man säkert att bidra till dess försvar, men allt tyder på att Azerbadjan nogsamt kommer att undvika det.

Iran försöker upprätthålla strikt neutralitet, men en betydande del av striderna har skett omedelbart vid dess gräns, och nu förefaller man att ha flyttat militära förband till området för säkerhets skull. Azerbadjan har hävdat att man nu erövrat hela området längs gränsen till Iran, och jag skulle gissa att förtjusningen över detta i Teheran är begränsad.

Men också här finns inrikespolitik. Ca en tredjedel av den iranska befolkningen har azerisk bakgrund. Balansgången är inte lätt – strikt neutralitet förefaller rationellt.

Men för såväl Moskva som Ankara och Teheran är det mycket som står på spel.

I övrigt domineras media i dessa dagar så gott som fullständigt av det amerikanska presidentval som nu ligger bara nio dygn bort. Världen väntar.

Till Washington Post skrev jag en krönika om vem som olika ledare runt om i världen sannolikt hållet tummarna för. Den har gett en del genljud. Senast såg jag den publicerad också i Kyiv Post.

För Project Syndicate skrev jag i dagarna min månadskrönika kring frågan om samarbete eller strid i Arktis i samband med att Ryssland i maj nästa år tar över ordförandeskapet i Arktiska Rådet. Den såg jag dyka upp i bl a Korea Times.

Men nu randas en vecka i Stockholm. Det blir nog åtskilliga sådana framöver. Jag kommer att blicka tillbaka på min middag i Köpenhamn.


Uppåt i flera avseenden.

18 oktober 2020

STOCKHOLM: Det har sannerligen noterats denna helg att vintern är i antågande. Bilder visar ett Kiruna vackert täckt i snö.

Runt om i Europa ser vi nu kurvorna för COVID åter peka mer eller mindre brant uppåt, och i t ex Frankrike och Storbritannien är det nu nya restriktioner som gäller.

Och gradvis ställer vi in oss på att detta nog kommer att ta betydligt längre tid än vad vi hade hoppats. Experter vill inte tala om en andra våg, men de kurvor jag ser skulle i alla fall jag nog inte tveka att beteckna som en sådan.

Kanske kan vi hoppas att det börjar att ljusna framåt våren. Men dit är det som bekant ett bra tag. Dessvärre.

Den gången veckan presenterade IMF sin uppdatering av sina bedömningar av läget i den globala ekonomin.

Bilden var aningen ljusare, men inte mycket. Världsekonomin kommer detta år att minska med mer än 4%, vilket är unikt mycket.

Men de regionala skillnaderna är viktiga.

I grova drag tror man att USA minskar med ca 4% och Europa med ca 8% medan Kina förväntas öka med ca 2%. Sedan IMF :s senaste prognos i juni handlar det framför allt om en rejäl uppvärdering av den amerikanska ekonomin, och en liten sådan av den kinesiska.

Den ekonomiska nedhänger är fortfarande djup i många avseenden, men det är påfallande hur många företag som nu efter vidtagna förändringar går bättre än väntat.

Och jag hörde i dagarna att containertrafiken mellan Asien och Europa nu är i full gång igen. Allt tal om att värdekedjor raserats eller kommer att omvärderas får man nog ta sig en ny titt på vart det lider.

Den gångna veckan passerades så änne av dessa tidpunkter då det här med Brexit skulle vara avgjort. Men då blev det inte, och i morgon kommer EU:s chefsförhandlare Barnier till London för att se om det finns några öppningar.

Efter EU-toppmötet i torsdags kväll, som inte signalerade några öppningar, blev tonen från London än hårdare. Logiken borde fortfarande tala för en uppgörelse, men det blir knappast lättare av allt det som sägs.

Svårast är sannolikt nu fiskefrågor. I mångt och mycket förefaller det från EU just nu handla om fiskarna vid den franska kusten längs den Engelska Kanalen. De vill inte förlora sina fiskevatten.

Förståeligt, även om man kan undra hur stor vikt just den frågan skall ha i det större sammanhanget.

Under veckan var dock EU påtagligt tydliga när man lade sanktioner på ett antal nyckelpersoner i president Putins omedelbara närhet för nervgasattacken mot Alexej Navalny. Att det är där ansvaret ligger hyste man tydligen ingen tvekan om.

Och omedelbart anslöt sig Storbritannien till dessa sanktioner. Men från Washington hörs fortfarande ingenting i frågan, vilket är vare sig mer eller mindre än skamligt.

Där har man uppenbarligen hoppats på en uppgörelse med Moskva om förlängningen av avtalet om strategiska rustningsbegränsningar. Efter att under något år ha tjatat om att det bara möjligt om också Kina var med har man nu klokt nog släppt det, men dock lagt till några andra krav som Moskva nu inte kan acceptera.

Det rimliga är att rakt av förlänga det nu gällande avtalet i fem år, och sedan använda den tiden för nya förhandlingar om nya frågeställningar.

Men det är Joe Bidens linje, och det gör det möjligen lite svårare för Donald Trump. Dumt nog.

På närmare håll har nu två vapenvilor brutits i striderna mellan Azerbajdzjan och Armenien, och allt talar nu för att Azerbaijan kommer att försöka nå så stora vinster som möjligt innan vintern kommer.

Och då kommer Armenien att bli allt mer trängt. Formellt berör ju inte kriget dess territorium, men inflödet av flyktingar och den hjälp man ger till Nagorno Karabach medför ju dramatiskt ökade bördor på en redan svag ekonomi.

Till saken hör också att Turkiet mycket tydligt ger Azerbaijan sitt stöd. länderna har stått varandra mycket nära sedan länge, och därtill kommer ju de sedan lång tid av främst historiska skäl dåliga relationerna mellan Turkiet och Armenien.

Hitintills har ansträngningarna från Ryssland, Frankrike och USA att få till stånd en mer varaktig vapenvila misslyckats, och någon politisk process ser vi inte heller. Utsikterna är just nu tämligen mörka.

Turkiet spelar ett allt högre spel i en rad frågor just nu. Delvis kan det handla om att president Erdogan vet att hans ställning inför kommande val är svag, och försöker att kompensera detta genom att spela på nationalistiska känslor.

Alldeles utan framgång är det dessvärre inte, men samtidigt borde det finnas gränser för hur högt man kan spela ett sådant spel.

Situationen i östra Medelhavet är ju också allt mer spänd.

Turkiet och Grekland har bägge maximalistiska positioner om avgränsning av kontinentalsockel och ekonomisk zon, och tillslut måste det avgöras med förhandling.

Men Cypern kommer nog att bli ett tilltagande problem.

Presidentvalet på öns norra del i dag ledde till seger för en mer naturalistisk kandidat, och det kommer med all sannolikhet att försvåra de tankar som FN:s generalsekreterare har om att försöka att åter få igång samtal för att övervinna öns delning.

Och detta kan i sin tur leda till ytterligare upptrappad spänning.

Nu nalkas en ny vecka, och i allt högre grad riktas världens uppmärksamhet självfallet på det amerikanska valet.

På torsdag skall Donald Trump och Joe Biden mötas för den sista debatten emellan dem, men om den verkligen kommer att bli av är i skrivande stund inte klart.

Och även om opinionsundersökningarna pekat allt tydligare till Bidens favör under den senaste veckan är valet förvisso inte avgjort. Ett komplicerat sätt att välja president kan dessutom öppna för mycket svåröverskådliga förlopp även efter valdagen.

Men till det för vi återkomma.

För min del blir det ännu en vecka med Zoom hemma i Stockholm – nej, mot slutet av veckan kan det möjligen bli en utflykt till Köpenhamn.

Det är ju utomlands det också.


Kurvorna vänder uppåt igen.

11 oktober 2020

STOCKHOLM: Trots kyla och regn var det ännu en söndag åtskilliga tiotusentals människor som manifesterade för demokrati i Minsk i dag, och det verkade som om de repressiva styrkorna nu började att ta till hårdare metoder för att stoppa protesterna.

Men mycket av uppmärksamheten ligger nu på andra instabila delar av det post-sovjetiska området.

En skör vapenvila råder nu mellan Azerbajdzjan och Armenien efter en tio timmars maratonförhandling i Moskva, men allt tyder på att den är ytterligt skör.

Snart kommer vintern i bergen, och det skulle inte förvåna mig om Azerbajdzjan tycker att man måste militärt förbättra sina positioner ytterligare innan strider blir än svårare, och det i synnerhet om ingen trovärdig politisk process snabbt kommer igång.

Armenien befinner sig sannolikt under hårt tryck inte minst humanitärt med betydande mängder flyktingar, och har därmed ett tydligt intresse av att vapenvilan består.

Hur det kommer att utvecklas i den synnerligen osäkra situationen i Kirgizistan återstår att se. Däremot är det väl i alla fall just nu mindre sannolikt att dagens s k val i sköra Tadzjikistan kommer att leda till ett motsvarande tumult.

I dag har det också varit val i Litauen med en som ofta tämligen splittrad bild som resultat, och presidentval i den turkiska delen av Cypern utan omedelbart avgörande. Det blir en omgång till.

Just nu är det påtagligt att större delen av Europa kommit in i ett nytt skede av COVID-pandemin. Kurvorna pekar tydligt uppåt i så gott som samtliga länder, och vi går mot ökade snarare än minskade restriktioner.

I början på veckan är det virtuella möten med IMF där hur detta påverkar den globala ekonomin står i centrum.

På tisdag publicerar man sin uppdatering av sina globala ekonomiska prognoser, och det kommer att följas med intresse. Pandemin verkar gå sämre än vad man antog förra gången prognoser publicerades, men ekonomin måhända inte fullt så dåligt. Men på tisdag får vi se.

På torsdag är det så dags för nytt EU- toppmöte och där kommer förhandlingarna med Storbritannien om den framtida relationen att stå i centrum.

Just torsdagen var det slutdatum som sattes tidigare för försöken att komma överens, men trots pågående samtal just nu finns det nog ingen som tror att detta går i mål tills dess. Kanske är det just nu fiskefrågorna som är de mest laddade och svåra.

Men möjligen kommer man på torsdag fram till att det är värt att trots allt fortsätta försöken att nå någon typ av uppgörelse. Det skulle i alla fall vara mitt tips.

För min del blir det en fortsatt vecka hemma i Zoomland.

I morgon har jag bl a styrelsesammanträde med ECFR, och mot slutet av veckan blir det åtskilliga viktiga möten. Då har vi bl a den informella s k Aurora-dialogen mellan de nordiska och baltiska länderna och Storbritannien, men också ett antal rådgivande organ på andra sidan Atlanten som jag är medlem i.

Och mycket kommer ofrånkomligen att handla om konsekvenserna av den pågående valrörelsen i USA.


EU-toppmötet och fortsatta strider om N-K.

04 oktober 2020

OBROV: Konflikten i södra Kaukasus om Nagorno-Kharabach har sedan jag skrev om den senast bara fortsatt och förvärrats. Risken för att den trappas upp ytterligare är nu påtaglig.

Min bedömning, grundad inte minst på offentliga uttalanden av president Aliyev i Azerbajdzjan, var ju att striderna inleddes av dem i förhoppningen att snabba militära framgångar skulle leda till att de armenska positionerna pressades tillbaka och möjliggjorde att man kunde återvinna större delen av sina territorier.

Att många långa år av förhandlingar inte lett till någonting alls hade tydligen gjort att frustrationen tog över.

För några år sedan såg det dock ut som om det fanns bättre möjligheter.

Då var det president Putin som i Kazan i juni 2011 samlade Armeniens och Azerbajdzjans ledare, och man kom mycket nära någonting som kunde ha lett till en överenskommelse.

Några år dessförinnan var det i Zürich i oktober 2009 som efter delvis hemliga förhandlingar under schweizisk ledning med medverkan också av EU och USA man var utomordentligt nära en överenskommelse mellan Armenien och Turkiet.

Men i bägge dessa fall stupade ansträngningarna på målsnöret. Hade man lyckats fullt ut i först Zürich och sedan Kazan hade mycket i denna volatila region i dag sett mycket bättre ut.

Men vi är där vi är.

Det är inte lätt att via media få en klar bild av vad som händer, men det ser knappast ut som om de azeriska stridskrafterna fått det stora genombrott i det inledande skedet som de rimligen måste ha planerat. Kartor man publicerat hävdar dock att man gjort vissa framsteg i de mindre kuperade områden som omger kärnan i den omstridda regionen.

Men nu hårdnar med all sannolikhet motståndet, och vill man undvika antingen ett utdraget ställningskriget eller en internationellt påtvingad vapenvila finns det nog en risk för att man eskalerar striderna ytterligare.

Då kan det handla om angrepp på betydelsefullare städer eller kritisk infrastruktur. Redan talas ömsesidigt om angrepp på städer.

Från Armeniens huvudstad Yerevan säger man nu att man är beredd att diskutera en vapenvila och en återgång till de arrangemang i området som rått tidigare, men i Azerbajdzjans huvudstad Baku är intresset för detta mycket begränsat, och man har uttalat stöd från Turkiet för den inställningen.

Moskva, Washington och Paris – som ju har ett gemensamt ordförandeskap i den s k Minsk-gruppen inom OSCE – har gemensamt vädjat om vapenvila, men hitintills har det diplomatiska engagemanget för att sätta press på framför allt Baku varit påtagligt begränsat.

Mot slutet av detta år övertar Sverige efter Albanien ordförandeskapet i OSCE, och det såg redan före detta utbrott ut att bli ett tämligen krävande uppdrag.

Nu kommer även denna konflikt i åtminstone delar att hamna på OSCE:s bord, och frågan kommer att bli om det kommer att vara möjligt att ange ramar som gör en mer realistisk politisk process för att i alla fall hantera konflikten möjlig.

Viktigt – kanske t o m avgörande – blir hur Moskva kommer att agera.

Men de senaste dagarnas ledande begivenhet har dock varit EU-toppmötet i torsdags kväll och fredags.

Cypern hade ju under veckor blockerat alla sanktioner mot Belarus om det inte blev sanktioner också mot Turkiet.

Men efter vad som måste ha varit rätt kylslagna diskussioner fick man inse att den vägen inte var framkomlig. Det blev äntligen beslut om sanktioner mot Belarus, men vad gäller Turkiet var det snarast ansträngningarna till dialog som sattes i centrum.

Och i detta läge tror jag det var klokt.

Nu ligger bollen i Ankara.

EU har ställt i utsikt också att modernisera tullunionen med Turkiet, vilket länge varit blockerat, liksom att gå vidare med hjälp också vad gäller flyktingar. Men allt förutsätter att man inte återupptar de provborrningar som man försökt att göra i Cyperns ekonomiska zon.

Så vi får se. Det är ett påtagligt omfattande erbjudande till Turkiet, men om situationen återgår till konfrontation är det ofrånkomligt att frågan om någon form av sanktioner åter kommer på bordet.

Sakfrågorna om avgränsning av kontinentalsockeln och de ekonomisk zonerna är långt ifrån enkla, men de måste lösas antingen vid förhandlingsbordet eller i en internationell juridisk process.

Och EU-toppmötet uttalade också en förhoppning om en ny FN-process för att försöka att lösa frågan om Cyperns delning. Sedan 1964 har ju FN-trupper varit stationerade på ön för att hantera motsättningarna. Men först skall det hållas presidentval i den turkkontrollerade delen av Cypern.

Toppmötet handlade också om annat, men till dess tankar om den digitala utvecklingen tänkte jag återkomma. Det finns åtskilligt att säga.

Dagarna framöver kommer säkert blickarna att vara riktade mot militärsjukhuset Walter Reed i Washington och den nya dramatiken när det är mindre än en månad kvar till presidentvalet.

På onsdag i den kommande veckan blir det i alla fall TV-debatt mellan de två vicepresidentskandidaterna.

Kanske kan man hoppas på en mer civiliserad tillställning än vad Donald Trump levererade i TV-debatten med Joe Biden i Cleveland.


Farligt krig kring Nagorno-Karabach

28 september 2020

TABIANO CASTELLO: Plötsligt utbryter så strider i tämligen stor skala mellan Azerbajdzjan och Armenien i form av utbrytarrepubliken Nagorno-Kharabach.

Bägge länderna inför undantagstillstånd, och i Armenien beordras allmän mobilisering. Turkiet ställer sig mer entydigt än vanligt på Azerbajdzjans sida, medan Ryssland tillsammans med Frankrike och USA i den s k Minsk-gruppen vädjar om omedelbar vapenvila.

I sedvanlig ordning haglar beskyllningarna övervarandes om ansvaret för detta utbrott. Azerbajdzjan säger att de svarat på armenska angrepp, men den snabba och breda offensiven från azerisk sida tyder liksom de officiella uttalanden som gjorts tyder tydligt på att det är därifrån initiativet kommit.

Och det är tydligt att det i motsats till tidigare i år inte handlar om ett mer lokalt begränsat utbrott av stridigheter. Det förefaller att ske över en bred front.

Nagorno-Kharabach är en av armenisk befolkning dominerad högre belägen enklav i Azerbajdzjan, och kring denna har det stått strider såväl när det ryska imperiet kollapsade med revolutionen 1917 som när Sovjetunionen kollapsade i början av 1990-talet. Intill dess hade området haft en viss autonom ställning inom ramen för Azerbajdzjan.

Då var striderna fram till en vapenvila 1994 mycket omfattande. Det var de armenska styrkorna som då inte bara skaffade kontrollen över NK utan också över betydande angränsande områden. Och så har det förblivit. Det uppskattas att ca 30.000 människor förlorade livet i de striderna och ca en miljon människor, främst azerier, tvingades på flykt.

Två principer står mot varandra i denna konflikt.

Å den ena sidan den om respekt för gränser och territoriell integritet. Och det är ingen tvekan om att detta är områden som erkänts tillhöra Azerbajdzjan. Respekten för de gränser mellan olika republiker som fanns vid Sovjetunionens upplösning är en princip som är mycket viktig.

Å den andra den i internationell rätt mer allmänt uttalade principen om självbestämmande. Det handlar tveklöst om ett område där den stora majoriteten sannolikt skulle föredra att förena sig med Armenien eller i alla fall inte styras från Baku. De har nu etablerat en egen republik erkänd av ingen.

Paralleller till denna situation har funnits och finns på många håll.

Ålandsfrågan kan nämnas som ett oss geografiskt närstående exempel som genom ett beslut av Nationernas Förbund på sin tid fick en lösning som kom att utfalla till allas belåtenhet.

Mer näraliggande i tid känns frågeställningen igen såväl från Kosovo som Cypern på lite olika sätt. Och i Kaukasus-regionen i övrigt saknas förvisso inte exempel.

Otaliga är de diplomatiska ansträngningar som gjorts för att få till Stone en lösning eller i alla fall en dellösning av konflikten. Den s k Minsk-gruppen inom OSCE är det relevanta formatet, och inom denna dess tre ordförande Ryssland, USA och Frankrike.

Av dessa är naturligt nog Ryssland det land som varit mest aktivt med olika initiativ. Man har en historisk stark länk med Armenien, och har dessutom vissa både land- och flygstridskrafter i landet. Främst skall nog dessa ses i ljuset av landets också historisk konflikt med Turkiet.

Meningarna är delade om den ryska politikens målsättning i området. Den fortsatta motsättningen ger Ryssland en naturlig roll i regionen som man nog ser som viktig, men samtidigt har man varit tydlig med att ingripa när risker för att konflikten spårar ur funnits. Status quo har nog tjänat Moskva bäst.

Vad som kommer att ske nu är oklart.

Att döma av president Aliyevs offentliga uttalanden är målet för den azeriska offensiven att återerövra området i dess helhet. Många miljarder har förvisso investerats i nya vapensystem, men om detta kommer att lyckas är långt ifrån säkert. Terrängen lämpar sig väl för försvar, och försvaret har vid tidigare tillfällen visat sig vara väl organiserat.

Hur Ryssland kommer att agera återstår att se. Att de skulle ingripa militärt för att försvara Armeniens territorium om detta skulle hotas är nog alldeles klart. Om man militärt är berett att försvara av Armenien de facto ockuperade delar av Azerbajdzjan är självfallet mer komplicerat.

Om Moskva sedan striderna bröt ut krävt omedelbar vapenvila har detta inte gällt Ankara. Här har man i stället ostentativt ställt sig på Bakus sida. Med Azerbajdzjan förenas man kulturellt och språkligt och samarbetet även i övrigt är nära.

I alldeles närhet finns självfallet också Iran, som dock bemödat sig om att h goda förbindelser med bägge länderna. I den aktuella situationen har man krävt att striderna skall upphöra.

Också andra intressen kan snabbt dras in om konflikten eskalerar än mer. Azerbaijan är en viktig olje- och gasproducent med känsliga pipeline-system till både Svarta Havet och Medelhavet.

Så det finns all anledning att mycket uppmärksamt följa utvecklingen. Den kan snabbt bli mycket farligare än vad det ser ut.

Och vid slutet av året övertar dessutom Sverige ordförandeskapet i OSCE.


Åtskilligt på agendan kommande veckan.

27 september 2020

ARLANDA: Dessvärre ser det nu ut som om vi är i början av en andra våg av COVID-19 runt om i Europa. Det talas om en uppgång praktiskt taget i varje land, om än styrkan i den varierar högst avsevärt.

Och lite av samma får man intryck av om man höjer blicken till resten av världen.

Det finns länder som alldeles tydligt misskött utmaningen och där situationen nu ser allvarlig ut – Storbritannien, Spanien, Israel och USA – tillhör dem som oftast brukar nämnas. Här talas det nu om nya restriktioner i varierande omfattning.

Hur detta kommer att påverka de olika ekonomierna återstår att se. Kommer den uppgång vi trots allt ser att bromsas?

I det globala perspektivet är det ingen tvekan om att det är den kinesiska ekonomin som nu klarat sig relativt bäst. Som enda större område i världen kommer man att ha positiv tillväxt detta år.

Och det finns tecken på styrka också i den amerikanska ekonomin. En mycket flexibel arbetsmarknad tillhör det som ofta ger den styrka också i uppgång.

För Europa är bilden blandad. Att stora paket finns på plats både nationellt och på EU- nivå är viktigt.

Men det finns anledning att vara oroad. I min månadskolumn för Project Syndicate jämförde jag utvecklingen i EU, USA och Kina när det gäller olika indikatorer på den digitala omställningen, och det ger ett tämligen katastrofalt resultat.

På nästan alla viktiga områden håller vi på att hamna efter i en utveckling som ju dessutom accelererat ytterligare under denna kris. Och jag förvånas över att detta knappt får någon uppmärksamhet alls – vare sig i diskussionen i Sverige än i EU.

Mot slutet av den kommande veckan samlas EU:s stats- och regeringschefer till uppskjutet toppmöte, och då står också frågor med anknytning till dessa på dagordningen.

Det skall t ex antas en s k digital kompass för att EU skall uppnå vad man kallar digital suveränitet. Men vad det konkret innebär är inte alldeles lätt att sätta fingret på. Vi kan hur som helst inte reglera oss tillbaka till konkurrenskraft.

Uppmärksamheten kring mötet kommer nog annars att ligga på motsättningen mellan Athen och Ankara om de olika maritima avgränsningsfrågorna i östra Medelhavet – där samtal efter efter flera års uppehåll kommer att återupptas – och huruvida Cypern kommer att släppa sitt veto mot de åtgärder mot Belarus som alla länder i övrigt sedan ett tag varit överens om.

President Anastasiades i Nicosia har onekligen kört in sig i ett hörn. Han kräver hårda sanktioner mot Turkiet, och har självklart fått en högljutt nationalistiska hemmaopinion på sin sida. Men entusiasmen för sådana i t ex Berlin lär inte vara så hög när man just lyckats få fram återupptagna förhandlingar och knappast vill äventyra dessa.

Men problem finns. Athen har en betydligt mer begränsad agenda för samtalen än vad Ankara har. Och problemen med Cypern och dess ekonomiska zon är delvis annorlunda.

Och till agendan på mötet hör också relationen med Kina. Den bilden har ju blivit avsevärt mer komplicerad, om än beskedet om den nya kinesiska klimatambitionen sannolikt stärker linjen att det behövs både politisk samverkan och politisk strid i den viktiga relationen.

Längre österut i Medelhavsregionen har nu försöken att bilda en ny regering i Libanon misslyckats. Det var ju inte minst president Macron som försökte att få till en sådan som förutsättning för internationell hjälp till det hårt drabbade landet.

I bakgrunden ligger också den upptrappade offensiven från inte minst USA:s utrikesminister Pompeo mot Iran. På område efter område försöker han nu trappa upp den.

Försöket i FN att återinföra generella FN-sanktioner havererade snöpligt. Nu har man motarbetat varje regering i Libanon där Hezbollah och en del andra ingår, vilket ju blir problematiskt eftersom de ju faktiskt i val representerar landets största befolkningsgrupp. I Jemen vill man stämpla Houti-grupperingen som terrorister vilket kan få negativa konsekvenser för såväl fredsdiplomatin som humanitär hjälp. I Irak hotar man nu att helt stänga sin ambassad om inte den sköra regeringen går till attack mot grupper som står Iran nära.

Det ligger ett lätt drag av desperation över summan av dessa olika åtgärder. Men det hindrar inte att de tillsammans riskerar att ytterligare destabilisera redan mycket sköra stater och situationen. Libanon, Jemen och Irak behöver inte upptrappad konfrontation.

Hur president Macron kommer att hantera krisen i Libanon återser att se, men i morgon dyker han i alla fall upp i Litauen i ett besök som inte saknar intresse.

Det kommer alldeles självklart att handla åtskilligt om Belarus, vilket har sin betydelse också inför EU- toppmötet. Men han är alldeles säkert också där för att försöka dämpa något av den misstro som hans iver att räcka ut en hand till president Putin orsakat i dessa delar av EU.

Så värst bra har det dock knappast gått med det initiativet. Det ryska uppträdandet i olika frågor under senare tid har ju knappast kunnat tilltala ens de ivrigaste anhängarna av det macronska initiativet. Det senaste planerade ministermötet fick snabbt ställas in. Hur han väljer att hantera detta i Vilnius kommer säkert att bli intressant.

På tisdag kväll vänds dock blickarna mot i USA och den första av de tre planerade TV-mötena mellan Donald Trump och Joe Biden. Det blir 90 minuters utfrågning i 15-minuterssegment i en serie av inrikespolitiska ämnen.

De lärde tvistar om hur stor betydelse debatter som dessa har, men min egen erfarenhet säger att de inte skall underskattas när det gäller att påverka hur de fortsatta kampanjerna fram till valet kommer att utvecklas.

Stora succéer är svåra att åstadkomma, men misstag med konsekvenser finns det åtskilliga exempel på från debatter som dessa.

Själv utlokaliserar jag mig denna vecka till lite sydligare breddgrader. Men breddgrader spelar mindre roll när man i alla fall tillbringar stora delar av tiden i Zoomland.


Positivt om klimat från Kina.

25 september 2020

STOCKHOLM: Så mycket rasande nytt har det hitintills inte kommit ut ur den virtuella allmänna debatten på FN:s generalförsamling i år

President Trump överraskande med ett påfallande kort anförande som inleddes med ett generalangrepp på Kina för COVID-19 – det är valrörelse i USA – men i övrigt mest handlade om hur förträfflig hans egen politik ingär.

När Xi Jinping framträdde strax efteråt tog han inte upp den kastade handsken mer än i mycket allmänna termer om behovet av internationellt samarbete, men levererade i stället vad som väl varit debattens hitintills mest betydelsefulla nyhet.

Han sade för det första att Kina kommer att uppnå toppen av sina utsläpp före 2030 och för det andra att man kommer att uppnå klimatneutralitet senast 2060.

Det senare är ett reellt och betydelsefullt nytt åtagande från kinesisk sida, och mot bakgrund av att Kina släpper ut särklassigt mest klimatpåverkande gaser i världen – närmare en tredjedel av de totala – innebär det ett rejält fall framåt i den globala klimatpolitiken.

Nu gäller det att se hur detta följs upp först och främst i den nya femårsplan som kommer att se dagens ljus i början av det kommande året. Det ligger betydande investeringar i nya kolkraft i existerande planer, och det skall bli intressant att se i vilken utsträckning dessa nu reviderats.

EU har ju redan åtagit sig att bli den första klimatneutrala delen av världen till 2050, och det har ju lagts fram förslag om att skärpa vägen dit för att öka trovärdigheten i åtagandet.

I USA blir mycket avhängigt av valet i november, och då först och främst av om det är Donald Trump eller Joe Biden som kommer att inneha Vita Huset under de kommande fyra åren.

I Bidens offentliggjorda planer ingår att även USA skall bli klimatneutralt till 2050, och han har presenterar ambitiösa förslag till också investeringar i detta syfte.

Jag hade tidigare befarar att Kina skulle avvakta det amerikanska valet innan man gick vidare i möjliga klimatåtaganden. Det fanns en risk för att de skulle säga att de inte var beredda till större nya åtaganden innan de var övertygade om att även USA var det.

Därför är nyheten från anförandet i FN en påtaglig positiv överraskning.

Och i dessa dagar finns det anledning att notera varje sådan.


Bilder från Minsk inleder en mer laddad vecka.

20 september 2020

STOCKHOLM: Bilderna från Minsk och andra städer runt om i Belarus talar om att många tiotusen åter gett sig ut för att fredligt manifestera och kräva Lukashenkos avgång och nya val.

Som vanligt har tunnelbanan stängts i centrala Kiev, internet stängts ner och mobiltelefonnätet likaledes. Kolonner med fångfordon finns på plats för att ta hand om alla som arresteras. Pansarfordon har förts in i staden. På presidentpalatsets tak finns nu krypskyttar utplacerade.

Från gårdagens kvinnomanifestation kom upprörande bilder av hur unga kvinnor brutalt släpades in i fångtransportbilar.

Men när EU:s utrikesministrar har möte i morgon är det inte säkert att det kommer att vara möjligt att fatta beslut om sanktioner mot dem som står för förtrycket och valfusket i Belarus.

Det är Cypern som nu vecka efter vecka blockerat beslutet på ett sätt som måste leda till allvarliga frågetecken och som ju ifrågasätter EU:s möjligheter till utrikespolitiskt agerande i viktiga frågor. Alla övriga 26 länder har varit klara – men Cypern fortsätter att blockera.

Man säger att det är därför att man också vill ha sanktioner mot Turkiet i den motsättning som finns i östra Medelhavet.

Men att låsa frågor till varandra på detta sätt är att förlama hela processen inom EU och på sikt t o m förstöra den. Om alla skulle göra som Cypern kan EU:s utrikespolitik snart läggas ner eftersom inga beslut kommer att vara möjliga.

Frågor kring såväl östra Medelhavet som Kina kommer dock att vara prominenta på det möte med EU:s stats- och regeringschefer som kommer att hållas mot slutet av den kommande veckan.

Inför det försöker Angela Merkel gjuta olja på vågorna mellan Athen och Ankara, och just nu ser det ut som om situationen är på väg in i en något lugnare fas.

Det turkiska borrningsfartyget gar återvänt till hamn, och det talas om att återta de informella samtalen mellan Athen och Ankara.

Egentligen rör det sig om – minst! – två olika konflikter.

Dels den olösta konflikten på Cypern. Här har det ju funnits FN-soldater för att hantera situationen mellan grekcyprioter och turkcyprioter sedan 1964 (!), och än mer sedan den grekiska kuppen och den turkiska invasionen 1974.

Försök att få en lösning har hitintills misslyckats – 2004 röstade grekcyprioterna ner den s k Annan-plan som en omfattande FN-process lett fram till, och i de s k Crans Montana-samtalen 2017 förefaller det likaledes ha varit den grekcypriotiska sidan som till sist inte ville vara med.

Men dels är det den besvärliga frågan om avgränsning av ekonomiska zoner i området.

Och den är genuint mycket svår. Såväl Grekland som Turkiet har naturligt nog stakat ut maximalistiska positioner, och vägen till en nödvändig kompromiss är inte enkel. Det finns ingen fast formel som säger exakt vad som är rätt i en fråga som denna, men det är i alla fall tydligt att när det finns anspråk som är i konflikt med varandra måste en kompromiss till.

Jag vill minnas att det tog så där fyra decennier för Norge och Ryssland att reda ut sina motsvarande frågor, och det var ju tämligen upphetsat innan vi för några decennier sedan lyckades lösa ut våra motsvarande frågor med först Sovjetunionen och sedan Danmark.

I alla dessa tre fall handlade det om situationer som inte var enkla men långt mindre komplicerade än de mellan Grekland och Turkiet på grund av hur geografin ser ut.

Enligt min mening är enda vägen framåt att man efter bilaterala samtal enas om någon typ av internationell skiljedom, och att man sedan kommer överens om någon typ av interimistiskt arrangemang för den relativt långa tid som en sådan skiljedom säkert kommer att ta.

Men just nu ligger retoriken mellan de bägge länderna på en farligt hög nivå.

Och till detta läggs så andra aspekter. Nicosia har i sedvanlig ordning sina. Och i retoriken från Paris kan nog skönjas en vid dold ilska över att det turkiska stödet till den libyska regeringen i Tripoli har satt stopp för den Haftar från landets östligare delar som Frankrike av någon för mig okänd anledning har sett med mildare ögon på.

Så det kan nog bli ett intressant toppmöte.

Också Kina står på dagordningen – det finns skäl att återkomma till den saken.

Innan vi kommer dit blir det dock sedvanlig show när den s k generaldebatten i FN:s generalförsamling inleds på tisdag, om än med förinspelade inlägg på video.

Så på tisdag får vi höra Donald Trump, Vladimir Putin och Xi Jinping lägga ut respektive texter om sin syn på tillståndet i världen.

Det är 75 år sedan FN grundades, och i alla fall många kommer att säga fina ord, men samtidigt är krisen för den multilateralism som FN ju är kärnan i högst påtaglig.

Trump:s USA är mot såväl Iran- som klimatavtal, Vladimir Putin bedriver annektering och aggression mot en grannstat och Xi Jinping har ingen respekt för internationell rätt i Sydkinesiska Sjön.

Kanske är det lika bra att 75-årsfirandet blir lite lågmält.


Ett tydligt skifte i synen på Ryssland.

18 september 2020

STOCKHOLM: Relationerna mellan EU och Ryssland har förvisso varit tämligen anstränga under åren efter den ryska aggressionen mot och interventionen i Ukraina.

På sina håll har det gjorts försök att inleda en mer s k strategisk dialog och därmed förbättra relationen. I spetsen för detta har under det senaste året gått Frankrikes president Macron, även om skepsisen hos åtskilliga övriga varit påtaglig.

Men nu tyder allt i stället på att relationen i stället kommer att påtagligt försämras. Och då handlar det inte minst om den viktiga relationen mellan Moskva och Berlin. Under senare år är det ju främst mellan Angela Merkel och Vladimir Putin som det först samtal av någon mer avgörande tyngd.

Det saknades inte påfrestningar redan före mordförsöket på Alexej Navalny.

Förbundskansler Merkel sade offentligt att allt tydde på att det var ryska officiella aktörer som låg bakom ett omfattande cyberintrång i den tyska förbundsdagen. Och tidigare i år mördades ju en tjetjensk dissident mitt i Berlin. Den skyldige kunde gripas, och det man kom fram till ledde till att en person utvisades från den ryska ambassaden.

Och till detta kom så att man kunde konstatera att man försökt att mörda Alexej Navalny med en variant av det mycket avancerade nervgift som GRU använde i Salisbury i Storbritannien 2018. Den slutsats som det tyska laboratoriet kom fram till har sedan dess fått en oberoende bekräftelse också av experterna vid Försvarets Forskningsinstitut i Umeå.

Den tyska officiella reaktionen på detta var att kräva en noggrann undersökning och att de ansvariga skulle ställas till svars. Sannolikt trodde man dock knappast att så skulle bli fallet.

Men även när detta är sagt får det ryska svaret nog betecknas som osedvanligt stötande. Men kallade upp den tyske ambassadören i Moskva, ställde alla möjliga krav och antydde helt fräckt att det nog var tyskarna – eller möjligen amerikanarna – som hade förgiftat honom som en provokation.

Högljutt krävde man konsulärt tillträde till Navalny och begärde att få alla hans testresultat i Berlin överlämnade. Det tyska svaret blev lugnt att Navalny förvisso var rysk medborgare men alls icke begärt någon konsulär hjälp, och att Moskva vad gäller testresultat ju lämpligen kunde hänvända sig först till sjukhuset i Omsk.

Dessutom sägs det att den ryska duman nu skall göra en undersökning, och till de ledamöter som tydligen skall ingå i denna hör den agent Lugovoj som ju belönades för mordet med polonium på Litvinenko i London 2006 med såväl medalj som plats i duman.

Så värst mycket mer provocerande än så kan ju det knappast bli.

Det har länge i Tyskland funnits ett kvardröjande tacksamhet för den roll som Ryssland spelade i samband med avvecklingen av DDR och återföreningen av Tyskland 1990. Denna förutsatte ju också ett fyrmaktsavtal där Ryssland var den avgörande parten.

Men det var vid det här laget ett bra tag sedan, och en ny generation håller på att ta över i Tyskland. Den kvardröjande tacksamheten för 1990 falnar nu mycket snabbt bort. Man inser att det är ett mycket annorlunda Ryssland nu än vad det var då.

Angela Merkel kommer att vara förbundskansler till valet i september näst år, och i henne finns nu en kylig bitterhet mot allt det som hon fått gå igenom i den relation med Vladimir Putin som hon ju ägnat mer tid än någon annan västlig ledare.

Men de som kommer efter henne kommer nu att vara mer präglade av Navalny-mordförsöket än av minnena från 1990. Det skett en avgörande förändring.

Vad detta kommer att leda till i rysk politik återstår att se. Där finns säkert en medvetenhet om att det som nu skett lett till en ny situation.

Tecknen hitintills tyder på att man gräver ner sig allt mer i sina positioner. Kanske blir det nu än svårare att få till stånd en lösning på konflikten i Donbas. Och att mordförsöket gjordes kan ju inte tydas på annat sätt än att nervositeten över den egna regimens situation håller på att växa med allt vad detta kan komma att innebära.

Så det kan bli än kyligare tider.

Det krävs fasthet mot Ryssland – men också försiktighet med sådant som riskerar att uppfattas som direkta provokationer.

Att detta sammanfaller med mer upphetsad retorik och konfrontation kring Kina borta i östra Asien och en situation där USA mycket väl kan vara på väg mot en genuint destabiliserade inrikespolitisk konfrontation tillhör dessvärre också den bilden.

Så förstärkt uppmärksamhet är påkallad.


En vecka med mycket som händer.

13 september 2020

STOCKHOLM: Trots kraftigt ökad repression under veckan som gått blev det massiva manifestationer såväl i Minsk som i en rad andra städer i Belarus under dagen. Regimens strategi är förvisso att långsamt kväva oppositionen, men om detta kommer att lyckas fullt ut återstår att se.

Ett möjligt nytt inslag är hotet om cyberattacker mot delar av regimens infrastruktur.

Minsk har ju sett framväxten av en kompetent IT-sektor med duktiga programmerare, och om dess talanger mobiliseras kan det komma att ske intressanta saker. Det ekonomiska priset för regimen av dess politik kommer hur som helst att successivt bli allt högre.

I morgon åker så Lukashenko till Sochi för att där träffa Putin och diskutera också deras kommande samarbete.

Från Kremls sida har man under förra och detta år tryckt på hårt för en mycket närmare integration, vilket ju i praktiken betyder rysk kontroll, men det har då Lukashenko med olika manövrar motsatt sig.

Frågan är om han inte nu gjort sig så beroende av Kreml att hans förmåga att stå emot reducerats avsevärt. Men alldeles säkert kommer han – med rätta – att hävda att alltför långt gående steg i denna riktning kan leda till att oppositionen får mer luft under vingarna.

Men Putin kommer sannolikt att rekommendera en än hårdare linje för att klara av det problemet.

Till saken hör möjligen också att enheter ur den ryska 76:e luftlandsättningsdivisionen i Pskov – landets kanske viktigaste förband när det gäller olika snabba ingripanden – inleder övningar i Belarus.

I morgon kanske vi vet en del om de lokala och regionala val som i dag hålls på vissa ställen i Ryssland. Irkutsk och Novosibirsk är föremål för mycket spekulationer, men jag är nog mest nyfiken på Tomsk. Det var där Alexei Navalny var när man försökte att mörda honom.

Men annars kommer det att finnas anledning att rikta blickarna mot Bryssel under de kommande dagarna.

I morgon blir det inte det planerade stora toppmötet mellan EU och Kina i Leipzig, men det blir i stället ett digitalt sådant med Xi Jinping i spetsen på den ena sidan och två tyska damer – Angela Merkel och Ursula von der Leyen – i spetsen på den andra.

Alldeles säkert kommer frågor som Hong Kong och Xinjiang att tas upp med betydande tydlighet från EU-sidan, men viktigt blir att se om det kommer signaler från den kinesiska sidan kring de förhandlingar om ett vittgående s k investeringsavtal som har pågått under ett antal år och som det funnits ambition att få i hamn denna höst. Den kinesiska medgörligheten har dock hitintills inte varit tillräcklig.

Men det blir intressant att se om Peking i ett läge med en allt mer spänd relation till USA ser ett intresse att investera mer seriöst i en konstruktiv relation med EU eller inte.

Från EU-sidan finns det å andra sidan ett starkt intresse av en konstruktiv relation inte minst inför det kommande årets mycket viktiga globala avgöranden i klimatfrågan, men också i de globala handels- och hälsofrågorna.

På onsdag är det så dags för kommissionspresidenten Ursula von der Leyen att hålla sitt årliga stora programtal i Europaparlamentet, som till fransk irritation denna gång sammanträder i Bryssel i stället för i Strasbourg.

Alldeles säkert kommer hon att försöka att ge ny kraft till de gröna och digitala omställningar som är centrala i hennes program för EU, men naturligt nog blir det säkert åtskilligt om den aktuella krisen och den stora EU-satsningen för att komma ur den.

Värt att märka är dock att det mycket stora program med lån och bidrag som stats- och regeringscheferna efter åtskilliga timmar enades kring ännu inte har fått parlamentets godkännande. Där kräver man främst större tydlighet när det gäller kravet på respekt för rättsstatens principer, men möjliga skärpningar i den delen måste sedan i sin tur tillbaka till regeringarna för godkännande, och en och annan där är som bekant mindre förtjust i frågan.

Med all sannolikhet blir det i talet också en markering när det gäller Brexit-förhandlingarna med Storbritannien. Att Boris Johnsons regering vill bryta mot internationell lag och det ingång utträdesavtalet har lett till skarpa reaktioner också i Storbritannien självt.

I dagens Sunday Times har t ex de bägge f d premiärministrarna John Major och Tony Blair en gemensam artikel där de med kraft kritiserar förslaget. De bägge ser förutom den alldeles uppenbara bomben i relationen med EU dessutom långsiktigt faror för den fortfarande skära situationen vad gäller fredsprocessen på Nordirland. Och hur skall London kunna kritisera Peking för att bryta internationell rätt om Hong Kong när man själv anser man har rätt att bryta den gentemot EU?

I Washington blir det i veckan stor ceremoni med anledning av avtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten, och den får dessutom lite extra styrka genom att nu också Bahrein beslutat sig för att fullt ut öppna diplomatiska förbindelser med Israel, vilket självfallet är positivt.

Men vi kan nog utgå från att Trump denna gång inte kommer att lyckas att diktera att de skall öppna sina ambassader i Jerusalem – trots vad som sades tidigare tror jag inte heller att Serbien kommer att flytta sin ambassad dit.

Formellt sett öppnas under de kommande veckan också den 75:e sessionen med FN:s generalförsamling.

Men först i veckan därefter är det dags för den årliga stora generaldebatten – det blir av allt att döma förinspelade anföranden som spelas upp på den stora skärmen i generalförsamlingens stora sal i New York, men som ju då samtidigt blir tillgängliga på nätet.

Sådan är dessa tider.


I alla fall samtal om fred i Afghanistan.

12 september 2020

STOCKHOLM: Tidigare i dag satte sig så de två stora delegationerna ner vid förhandlingsbordet i Doha. Direkta förhandlingar om fred i Afghanistan kunde inledas 19 år efter den terrorattack i New York och Washington som blev inledningen till den internationella insats som först berövade talibanerna makten i landet men senare ledde till en utdragen också militär konflikt utan tydlig segrare.

Redan under president Obama inleddes vissa försiktiga försök till förhandlingar med talibanerna, även om det fanns delade meningar om huruvida det var meningsfullt. Ständigt talades det om förestående militära avgöranden som skulle skapa bättre politiska förursättningar.

Men så blev det inte. Talibanerna fortsatte, och krigströttheten inte minst på amerikansk sida blev allt tydligare. Med Donald Trump kom en president var samlade politik för Afghanistan var att han ville ut.

Och det ledde till det avtal i februari i år mellan USA och talibanerna där de förra lovade att lämna Afghanistan och de senare att inte stödja någon internationell terrorism. I allt väsentligt var det USA som vek ner sig i den förhandlingen.

I detta ingick dock att det skulle inledas reella förhandlingar mellan regeringen i Kabul och talibanerna i mars efter det att Kabul släppt ett stort antal fångna talibaner. Men att alla dessa fångar skulle släppas hade USA inte förankrat i Kabul, och fördröjningen sedan dess har till stor del handlat om konsekvenserna av detta.

Men nu är alla dessa talibaner frigivna, och de två delegationerna har inlett samtal.

Först på listan från Kabuls utgångspunkt står en vapenvila, men det har talibanerna hitintills motsatt sig. De vill hålla det militära trycket uppe under samtalen, men förr eller senare måste självklart en vapenvila till.

Exakt vad talibanerna vill är inte alldeles klart. De anser sig fortfarande representerade det islamska emiratet Afghanistan – det var deras regim intill 2001 – och de kräver att det skall införas ett ”islamskt system” i landet, dock utan att ännu precisera vad ett sådant skulle innebära.

Den stora och mångfasetterade delegation som kommit från Kabul slår i allt väsentligt vakt om allt det som den s k islamska republiken Afghanistan faktiskt uppnått under de senaste två decennierna, även om det inte kan uteslutas att vi kommer att se mer av nyanser i den stora delegationen framöver.

Frågan om kvinnors rättigheter är viktig såväl i sak som i symbolik. Fyra prominenta kvinnor finns i delegationen från Kabul, medan talibanerna föga förvånande enbart representeras av män. Parentetiskt kan nämnas att i deras delegation i Doha ingår flera individer som spenderat långt tid i amerikansk fångenskap i Guantanamo.

Alldeles säkert kommer dessa samtal att ta lng tid, och alldeles säkert kommer de att gå igenom allvarliga kriser. Hur enad den talibanska sidan är återstår att se – på Kabul-sidan är det uppenbart att det finns betydande spänningar.

Och säkert kommer det att krävas informella internationella insatser för att hjälpa till. Jag noterade att såväl Norges som Finlands utrikesministrar levererade budskap när samtalen inleddes, och det hade alldeles säkert sin särskilda bakgrund.

Trots alla problem är det tveklöst en framgång att officiella samtal nu inletts.

Nu är det bara att hoppas att man inom inte alltför lång tid kan komma överens om en reduktion av våldet och allra helst en total vapenvila.

Också Sverige har satsat och satsar fortsatt mycket för att hjälpa Afghanistans utveckling. Så det är en viktig dag för oss också.


Kort i Berlin

08 september 2020

.BERLIN: Sannolikt är detta mitt sista besök på flygplatsen Tegel i Berlin dit SAS flygningar ju går. Det sägs att den nya storflygplatsen söder om Berlin efter år av för landet ytterligt pinsamma förseningar kommer att öppnas inom kort.

Förr kunde man flyga till den klassiska flygplatsen Tempelhof med dess klassiska terminal. Jag minns hur man under det kalla krigets år tog det amerikanska flygbolaget PanAm från Hamburg för att via en av de tre luftkorridorerna ta sig till Västberlin.

Tempelhof låg ju i den amerikanska sektorn, och bara flygbolag från de tre västallierade fick flyga genom korridorerna till Västberlin. Till Tegel i den dåvarande franska sektorn kunde man flyga med Air France.

Men 2008 stängdes Tempelhof. Och nu är det dags för Tegel att gå samma öde till mötes.

Här var jag för ett möte lett av ECFR för att diskutera utmaningar för EU i en tid när ekonomiska påtryckningar av olika slag har blivit ett allt viktigare inslag i stormakternas kamp.

Slutsatser och förslag hoppas jag att vi kan redovisa inom de närmaste månaderna. Alldeles säkert kommer det att orsaka viss debatt. Frågorna är inte enkla.

Men diskussionen här domineras annars i hög grad av de allt mer ansträngda relationerna med Moskva.

Hur skall man reagera när man mer officiellt måste konstatera att Kreml inte på något sätt vill bidra till klarhet om mordförsöket på Alexej Navalny? Alla vet att den stunden kommer, men ingen är ännu alldeles klar med slutsatserna.

Min kollega i ECFR och ordförande i förbundsdagens utrikesutskott Norbert Röttgen är alldeles klar med att man nu måste stiga ut ur det kontroversiella pipeline-projektet Nordstream 2.

Det steget utesluts nu inte ens av förbundskansler Merkel, men hur ett sådant steg rent konkret kan se ut är det inte alldeles lätt att få sammanhängande svar på. Det finns inte minst juridiska aspekter på detta som är svåra att få inblick i.

Och dessutom har det ju från hennes sida varit tydligt att det krävs ett svar från EU i dess helger på det som inträffat. Jag skulle tro att övriga EU- länder väntar på synpunker från Berlin på hur det svaret skulle kunna se ut.

Annars domineras många diskussioner här av att det är ett år till det val till förbundsdagen som kommer att innebära att Tyskland lämnar den långa och stabila eran Merkel. Vad som kommer därefter saknar förvisso inte betydelse för det övriga Europa heller.

Vem som tar över rodret i CDU och vem som blir CDU:s kandidat till förbundskansler i valet – sannolikt men inte säkert samma person – förefaller än skrivit i stjärnorna. Men i december måste på ett eller annat sätt klarhet skapas i den frågan.

Och även om undersökningarna nu ger en mycket stor ledning för CDU/CSU återspeglar detta också förtroendet för den kansler som ju inte kommer att vara kandidat nästa år.

Det mesta är därmed öppet.

Så det kommer också av den anledningen att finnas anledning att återkomma hit till Berlin.


Kort i Berlin

08 september 2020

BERLIN: Sannolikt är detta mitt sista besök på flygplatsen Tegel i Berlin dit SAS flygningar ju går. Det sägs att den nya storflygplatsen söder om Berlin efter år av för landet ytterligt pinsamma förseningar kommer att öppnas inom kort.

Förr kunde man flyga till den klassiska flygplatsen Tempelhof med dess klassiska terminal. Jag minns hur man under det kalla krigets år tog det amerikanska flygbolaget PanAm från Hamburg för att via en av de tre luftkorridorerna ta sig till Västberlin.

Tempelhof låg ju i den amerikanska sektorn, och bara flygbolag från de tre västallierade fick flyga genom korridorerna till Västberlin. Till Tegel i den dåvarande franska sektorn kunde man flyga med Air France.

Men 2008 stängdes Tempelhof. Och nu är det smart dags för Tegel att gå samma öde till mötes.

Här var jag för ett möte lett av ECFR för att diskutera utmaningar för EU i en tid när ekonomiska påtryckningar av olika slag har blivit ett allt viktigare inslag i stormakternas kamp.

Slutsatser och förslag hoppas jag att vi kan redovisa inom de närmaste månaderna. Alldeles säkert kommer det att orsaka viss debatt. Frågorna är inte enkla.

Men diskussionen här domineras annars i hög grad av de allt mer ansträngda relationerna med Moskva.

Hur skall man reagera när man mer officiellt måste konstatera att Kreml inte på något sätt vill bidra till klarhet om mordförsöket på Alexej Navalny? Alla vet att den stunden kommer, men ingen är ännu alldeles klar med slutsatserna.

Min kollega i ECFR och ordförande i förbundsdagens utrikesutskott Norbert Röttgen är alldeles klar med att man nu måste stiga ut ur det kontroversiella pipeline-projektet Nordstream 2.

Det steget utesluts nu inte ens av förbundskansler Merkel, men hur ett sådant steg rent konkret kan se ut är det inte alldeles lätt att få sammanhängande svar på. Det finns inte minst juridiska aspekter på detta som är svåra att få inblick i.

Och dessutom har det ju från hennes sida varit tydligt att det krävs ett svar från EU i dess helhet på det som inträffat. Jag skulle tro att övriga EU- länder väntar på synpunker från Berlin på hur det svaret skulle kunna se ut.

Annars domineras många diskussioner här av att det är ett år till det val till förbundsdagen som kommer att innebära att Tyskland lämnar den långa och stabila eran Merkel. Vad som kommer därefter saknar förvisso inte betydelse för det övriga Europa heller.

Vem som tar över rodret i CDU och vem som blir CDU:s kandidat till förbundskansler i valet – sannolikt men inte säkert samma person – förefaller än skrivit i stjärnorna. Men i december måste på ett eller annat sätt klarhet skapas i den frågan.

Och även om undersökningarna nu ger en mycket stor ledning för CDU/CSU återspeglar detta också förtroendet för den kansler som ju inte kommer att vara kandidat nästa år.

Det mesta är därmed öppet.

Så det kommer också av den anledningen att finnas anledning att återkomma hit till Berlin.