Skall borgerliga partier fälla en borgerlig regering?

12 november 2018

STOCKHOLM: Blir denna vecka historisk genom att borgerliga partier röstar mot en borgerlig regering?

Och vart leder i så fall utvecklingen därefter?

Den som lever får se, brukar det heta, men i dagsläget tyder det mesta på att centen och liberalerna inte vill ingå i en alliansregering i minoritet och att de dessutom kommer att rösta mot en alliansregering med de partier som vill.

Om de har några andra realistiska regeringsalternativ, någorlunda relaterade till vad de sade väljarna före valet, så är detta åtminstone för mig hitintills alldeles okänt.

Politik handlar om att vilja och att välja.

Det parlamentariska läget är förvisso inte enkelt, men det är det läge som väljarna gett oss, och då handlar ansvarstagande politik om att göra det bästa möjliga för att få igenom den politik man anser bäst för landet.

Föreställningen att en sådan regering skulle sitta i knäet på SD saknar verklighetsförankring.

Den regering jag en gång ledde i ett parlamentariskt läge som i vissa avseenden var än mer besvärligt satt inte i knäet på Ny Demokrati.

Vi lade våra förslag och argumenterade för dem i riksdagen. När socialdemokraterna och Ny Demokrati i ett kritiskt läge gick samman sade jag omedelbart att vi var beredda att gå till nyval och ordningen återställdes därmed.

Lätt var det inte alltid, och idealisk var situationen förvisso inte.

Men vi sprang inte bort från det politiska ansvarstagandet, och vi gjorde nytta för Sverige genom den politik vi förde.

Jag ser ingen anledning till att detta inte skulle vara möjligt i dagens läge också.

Vi får se hur de närmaste dygnen gestaltar sig.

På den lite vidare scenen denna vecka kan noteras fredsansträngningar i såväl Libyen som Afghanistan.

I dag försöker den italienska regeringen samla de olika libyska aktörerna till en internationell fredskonferens i Palermo.

Om detta kommer att lyckas är nog fortfarande oklart. Den starke mannen i Benghazi sade i går att han inte skulle komma, vilket föranledde den italienske premiärministern att rusa dit och försöka förhandla villkor för hans närvaro.

Sedan en motsvarande konferens som Frankrike ordnade i slutet av våren har man inriktar de internationella ansträngningarna på att lösa upp knutar i Libyen genom att ordna val.

Många bedömare sätter starka frågetecken för den strategin.

Problemen i landet är många, men ett är att olika internationella aktörer drar åt olika håll. Också inom EU har spänningen varit påtaglig mellan Paris och Rom, och i arabvärlden har såväl Emiraten som Egypten aktivt undergrävt inte minst FN:s ansträngningar.

Vi får se vad Palermo möjligen kan producera.

Till Afghanistan kan det finnas skäl att återkomna. Det sker nu de särklassigt allvarligaste försöken att få till stånd en fredsuppgörelse sedan 2001.

I motsats till tidigare tillfällen finns en enighet i frågan mellan olika amerikanska aktörer, och därtill kommer aktiva insatser från just nu inte minst Moskva. Det författas åtskilliga papper, och diplomatin är intensiv.

För min del inleds denna vecka hemma, men sedan bär det iväg igen.

På onsdag kväll och torsdag samlar ECFR olika aktörer och bedömare i Paris för att diskutera den internationella politiken i fallet Iran, och därifrån fortsätter jag till Förenade Arabemiraten för några dygn med olika aktörer i och bedömare av den volatila regionen, och därifrån bär det sedan vidare till Washington för ett nytt kort besök där.


Lite om Trump och hans värld.

10 november 2018

SANTA MONICA: I Florida och Arizona räknas fortfarande efter tisdagens senatsval där, men annars håller den amerikanska politiken på att återgå till sin sedvanliga konfrontation.

President Trump befinner sig i Paris för att delta i minnesfirandet 100 år efter vapenvilan i det första världskriget tillsammans med ett 60-tal andra stats- och regeringschefer, Rysslands Vladimir Putin bland dem.

Och president Macrons avsikt är alldeles uppenbart att med detta påminna om de grundläggande frågor om fred och krig som förblir viktiga, och det inte minst i en tid av ökad nationalism och ökade motsättningar.

Om det budskapet kommer att uppfattas av hans gäst från USA är väl mer tveksamt, men man kan ju hoppas att åtminstone delar av budskapet når fram till den allmänna opinionen i Europas olika länder.

Något bilateralt möte mellan Trump och Putin blir det inte i Paris, även om det förvisso finns saker att tala om, utan det har nu skjutits upp till G20-toppmötet i Buenos Aires alldeles i slutet av denna månad.

Men det viktigaste mötet där blir med all sannolikhet mötet mellan Trump och Kinas ledare Xi Jinping. Och frågan är att det kommer att leda till en vapenvila i det eskalerande handelskriget mellan de två länderna, eller att konfrontationen kommer att trappas upp med ytterligare höjda amerikanska tullar.

Oron för konsekvenserna av en sådan utveckling börjar försiktigt skönjas på börserna här, och i Kina samverkar olika faktorer till att de påverkats högst väsentligt. Mycket hänger på mötet i Buenos Aires.

Mycket tyder på motsättningarna i kretsen kring presidenten i dessa frågor lett till att det ännu inte finns en klar linje.

I går uttalade sig utrikesminister Pompeo positivt om de samtal han haft i Washington med den kinesiska utrikes- och försvarsledningen, men samtidigt gick presidentens handelsrådgivare Navarro till öppet angrepp på de företrädare för näringslivet som vill tro på en positiv utgång av samtalen.

Mitt tips är att det kommer att landa någonstans däremellan. President Trump kommer att säga att Xi Jinping är en stor och nära vän, ett antal processer för att sortera ut frågor kommer att sättas upp, nya tullhöjningar skjuts upp men det mesta kommer att förbli olöst.

Den amerikanska Kina-politiken har tydlig förändrats, och det skall sägas att detta är en utveckling som har ett betydande stöd här och som inleddes redan innan Trump tågade in i Vita Huset men som fått ny skärpa de senaste månaderna.

I Peking har man nu sannolikt kommit fram till slutsatsen att denna förändring är långsiktig, och alldeles säkert pågår det en diskussion om vilka konkreta politiska slutsatser det skall leda till.

Rent ekonomiskt understryker nu den kinesiska ledningen att man fortsätter att öppna upp sin ekonomi. Xi Jinping höll stort tal på den stora handelsmässan i Shanghai, och det förmedlades dessutom till amerikansk publik i helsidesannonser i ledande tidningar.

Och detta sammanfaller ju internt i Kina med att man nu erinrar om att det denna höst är 40 år sedan rodret lades om och man beslutade att steg för steg öppna upp Kina mot omvärlden. Det kommer att talas mycket om detta.

Men ingenting av detta förändrar att det är tydligt att relationen mellan USA och Kina nu gått in i en tydligare fas av strategisk rivalitet, och att detta kommer att påverka politiken på många områden.

Även utvecklingen i Nordkorea kommer självfallet in i det sammanhanget.

Dialogen med Pyongyang har i allt väsentligt avstannat, och det är tydligt att regimen där kommer att bromsa framsteg så länge man inte får några lättnader i den amerikanska politiken av maximala sanktioner.

En viss förändring av den amerikanska attityden torde vara på gång, men sannolikt otillräcklig för att få frågorna att röra sig framåt. Tills vidare får Washington böja sig med att det i alla fall inte sker ytterligare tester av kärnvapen eller långräckviddiga missiler.

I en annan del av världen har nu striderna kring hamnstaden Houdeida i Jemen, som är av alldeles avgörande betydelse för humanitär hjälp, trappats upp. De talas om intensifierade saudiska flyganfall.

En tolkning av detta är att det är möjligheten av att FN-medlaren Griffiths lyckas få ihop samtal, och att USA nu för första gången tydligt kräver en vapenvila, som nu lett till att man försöker skaffa sig positioner inför samtal och möjlig vapenvila.

Det mönster är inte obekant från situationer som denna, men det finns också en betydande rusk för att upptrappade strider som dessa leder till att freden blir mer avlägsen.

Mycket tyder dock på att det amerikanska tålamodet med den saudiska politiken i detta avseende börjar att rinna ut, och det är förvisso hög tid.

För mig har det varit styrelsesammanträde med RAND Corporation här, men i anslutning till det hade vi också videokonferens i går mellan kontoren här och i Washington för att gå igenom olika delar av den internationella utvecklingen. Inte minst handlade detta om utvecklingen i Europa och vårt närmaste närområde.

Men nu vänder jag hemåt igen.

Här lyser solen och allt fler åker runt på de elscooters som har blivit påtagligt populära. När jag blickar bort mot Malibu verkar gårdagens stora bränder ha lagt sig något, men i media rapporteras om de betydande skadorna såväl av den branden som den i norra Kalifornien.

I morgon förväntas jag vara tillbaka i Stockholm igen.


Så vad händer i november 2020?

09 november 2018

SANTA MONICA: För omvärlden handlar resultatet av det amerikanska mellanårsvalet mindre om vad detta innebär för USA:s politik under de närmaste två åren än vad det säger om möjligheten för Donald Trump att bli återvald för ännu en fyraårsperiod 2020.

Det innebär förvisso inte att det som händer omedelbart saknar intresse, men när det gäller USA:s internationella agerande är presidentens konstitutionella ställning så stark att demokraternas övertagande av majoriteten i representanthuset i detta avseende inte ändrar situationen på något mer markant sätt.

Mer betydelsefullt är om det kommer att ske ytterligare personella förändringar av betydelse. Inte minst i Europa ses försvarsminister Mattis som en stabiliserande kraft, och skulle rykten om att han skall lämna visa sig vara sanna kommer det tveklöst att utlösa oro.

I media här saknas inte försök att dra slutsatser av tisdagens val gör vad som kan hända 2020, men någon entydig slutsats finns knappast.

Många demokrater hade nog hoppats att resultatet skulle bli än bättre, men det var nog så att presidentens retorik när han sade att han levererade resultat medan de mest levererade raseri fick ett visst genomslag. Och ekonomin går som sagt mycket bra just nu.

Men fortsättningen är vad som avgör.

Sannolikt kommer nu Nansi Pelosi tillbaka som representanthusets talman, men med sin relativt radikala agenda lyckas hon faktiskt var mindre populär än t o m presidenten.

Och blir det demokratiska agerandet med olika undersökningar och förhör överdrivet konfrontatoriskt riskerar det att snarare spela presidenten i händerna. Skulle man börja tala riksrätt skulle så alldeles definitivt bli fallet.

Avgörande för demokraterna blir nu att få fram en krets av personer ur vilken en person som med trovärdighet och kraft kan utmana president Trump i valet i november 2020 kan träda fram.

Och för det har man väl ungefär ett år på sig. En vecka kan vara en lång tid i politiken, brukar man säga, men ett år är i dessa hänseenden inte alltför länge.

Skulle demokraterna lyckas undvika fallgroparna, och få fram en rimlig kandidat, borde deras möjligheter dock vara goda. Det är dock två viktiga reservationer.

På den republikanska sidan är det tydligt att Donald Trump nu erövrat det parti där för tre år sidan knappast någon i mer eller mindre ledande ställning ville veta av honom.

Och han mobiliserar aggressivt dess nya bas. Mindre urban, något mindre utbildad, något äldre.

Men han vidgar den inte och han förlorar på marginalen. Trenderna är inte positiva.

För två år sedan var det Hillary Clinton och demokraterna som förlorade valet i högre grad än vad det var Donald Trump och republikanerna som vann det.

Och möjligheten för att det mönstret kommer att upprepas kan alls inte uteslutas.

Vägen fram till 2020, och den inleddes i går, kommer att avgöra hur det går 2020. Och mycket i den kommande internationella utvecklingen är beroende av det.


Ökad polarisering i USA sannolik.

08 november 2018

SANTA MONICA: En sak är alldeles tydlig efter mellanårsvalet här i USA – polariseringen och konfrontationen i den amerikanska politiken riskerar att öka än mer.

President Trump höll efter valresultatet en presskonferens där han gjorde klart att försök från demokraternas sida att utnyttja sin majoritet i representanthuset till olika typer av undersökningar riktade mot honom kommer att ses som en krigsförklaring och besvaras som sådan.

Att detta kommer att avskräcka demokraterna är fick höggradigt osannolikt.

Och när presidenten därefter avskedade justitieministern Jeff Sessions uppfattades detta som ett försök att kontrollera den s k Mueller-utredningen eller t o m att lägga ner den helt sågs detta av åtskilliga just som en krigsförklaring.

Själva valresultatet har i media nu på kvällen närmast kommit i skymundan av detta drama.

Demokraterna erövrade, som väntat, kontrollen över representanthuset, och republikanerna bibehöll, som väntat, sin kontroll över senaten.

Och det innebär ju att den unika situation som rått de senaste åren, med ett parti kontrollerande såväl Vita Huset som kongressens bägge kamrar, nu är över. Och med stor sannolikhet innebär det att möjligheten att få igenom större beslut under de kommande två åren sannolikt kommer att vara begränsade.

Valresultatet kunde ha varit än värre för republikanerna, men borde egentligen ha varit betydlig bättre.

Och det säger jag mot bakgrund av att den amerikanska ekonomin nu går påtagligt bra, även om de senaste månadernas försvagning på börden möjligen är ett förebud om att toppen närmar sig.

Men med en sådan ekonomisk utveckling borde det regerande parti egentligen haft ett bättre resultat. Så blev det inte. Men inte heller blev den det jordskred för den demokratiska oppositionen som delar av denna nog hade hoppats på.

Nu ligger fokus naturligt nog på presidentvalet i november 2020, och redan nästa år kommer det kommande valet sannolikt att dominera den politiska scenen här. Och uppenbart är att Trump tänker ställa upp, slåss och vinna.

Hur förutsättningarna för det ser ut ger möjligen de många valresultaten härifrån viss insikt i.

Så jag får återkomma när svallvågorna av avskedandet av Sessions lagt sig något och analyser av de olika valresultaten börjar att strömma in.


Om också val i USA och osäkerheter i Europa.

07 november 2018

ARLANDA: Fortfarande är det en relativt mild och angenäm november, men molnen ligger påtagligt lågt här ute vid Arlanda och landskapet försvinner i ett allt gråare dis.

Nyheterna domineras av resultaten av de olika valen i USA.

Som det ser ut nu förefaller det mig att ha gått ungefär som de olika instituten förespråkat, men möjligen marginellt bättre för republikanerna.

Men jag avvaktar med vidare kommentarer.

Just nu väntar jag på att mitt plan skall lyfta mot Los Angeles, och när jag väl är framme där kommer allt att vara sluträknat och de möjligen mer intressanta kommentarerna börja infinna sig.

Och då får jag återkomma därifrån.

Regeringsprocessen här hemma avstår jag i dag från vidare kommentarer till.

Vi går mot en statsministeromröstning sannolikt på onsdag nästa vecka. Därefter – på det ena eller det andra sättet – är vi inne i ett helt nytt skede och det finns anledning att tänka efter mycket noga hur alternativen då ser ut.

I går träffades EU:s finansministrar i Bryssel, och Sverige tillhörde de länder som satte stopp för kommissionens av främst Frankrike starkt understödda förslag att lägga en särskild omsättningsskatt på större företag i den digitala sektorn.

Och det gjorde vi alldeles rätt i.

På sikt är det ingen tvekan om att det finns anledning att diskutera hur framväxten av den digitala ekonomin kommer att påverka skattebaser och leda till nödvändigheten av att anpassa skattesystemet.

Så har det varit förr när det gäller stora ekonomiska systemskiften. Och inom ramen för OECD har också inletts en diskussion kring detta med målet om nå fram till en bred global konsensus.

Där är vi dock inte än, och att EU i någon slags halvamerikanskt nit då skulle springa i förväg med ett förslag som sannolikt främst skulle missgynna europeiska företag i den hårdnande globala konkurrensen förefaller mindre väl betänkt.

Tanken var att lägga skatt på omsättning snarare än på vinst. Det säger sig självt att det främst drabbar företag i ett inledande expansionsskede. Det tar ju ofta tid innan företag i denna sektor börjar uppvisa rejäla vinster.

Nu stoppades förslaget, och även om diskussionen förvisso kommer och bör fortsätta, bör EU nu koncentrera sig på att medverka i den globala diskussionen kring vägar framåt.

Förr eller senare kommer alla att ha ett intresse av detta.

Men diskussionen visar åter betydelsen av de europeiska och globala processerna för vår egen utveckling. Nu kunde vår s k övergångsregering agera i Bryssel med stöd av en bred politisk enighet hemma i frågan, men i övrigt är ju risken att vi håller på att tappa mark.

Finland har nu undertecknat avtalet om att gå med i den s k europeiska interventionsstyrka som Frankrike tagit initiativ till, medan Sverige tvekat och tövat och hamnat mer eller mindre hopplöst på efterkälken.

Det finns flera skäl till att detta är ett viktigt initiativ, inte minst därför att det också inkluderar Storbritannien.

Och i dessa tider av tragisk och kaotisk Brexit har vi ett mycket stort intresse av att bibehålla Storbritannien i varje struktur och samarbete relaterat till den europeiska säkerheten.

Det är ett entydigt svenskt intresse – men vi verkar saknar förmågan att formulera svensk politik. Den aktuella situationen försvårar självfallet, men denna tvekan och tövan fanns där också tidigare.

Men nu är det Santa Monica borta i USA som väntar på mig.

Där ligger huvudkontoret för den stora tankesmedjan och forskningsinstitutet RAND, i vars styrelse jag som enda utlänning sedan ett antal år tillbaka ingår.

Och i kväll inleds vårt styrelsesammanträde med informell middag vid randen av Stilla Havet.


Inför viktig vecka.

04 november 2018

STOCKHOLM: För min del har den vecka i allt väsentligt varit en angenäm vecka hör hemma i Stockholm. Sådant skadar förvisso inte.

Efter den gångna veckans försök till gruppterapi är det i morgon dags för att låta försöken att bilda regering övergå i skarpt läge. Nu måste talmannen lägga förslag, och riksdagens partier måste i votering visa allvar.

Någon annan väg finns inte.

Vad detta kommer att resultera i finns det i skrivande stund inga garantier för.

Jag förblir av uppfattningen att det rimligaste vore att först pröva förslaget om Ulf Kristersson som statsminister i en alliansregering först.

En sådan skulle, enligt min mening, ha de klart bästa förutsättningarna att leverera den politik Sverige behöver.

Om det förslaget i en votering stoppas eller tolereras av Sverigedemokraterna kan vi inte veta säkert förrän voteringen sker. Och det skulle förvisso se underligt ut om centen och/eller liberalerna inte ens ville gå fram och testa denna möjlighet.

Skulle de inte vara med på att gå fram med det förslaget bör talmannen lägga ett annat förslag. Rimligen bör han då lägga fram Stefan Löfven trots det att det torde vara så gott som säkert att det fälls.

Och därefter börjar det i så fall bli riktigt skarpt – och då får vi återkomma till det.

Nyvalet är i slutändan en möjlighet, men ingenting talar i dagsläget för att ett sådant skulle förändra det grundläggande parlamentariska läget. Mandat skulle förskjutas, hit eller dit, men problemet skulle bestå.

Så det blir en intressant vecka.

I Norge avgjordes i fredags en långdragen regeringsdramatik när landsmötet i lilla Kristeligt Folkparti med röstsiffrorna 98 mot 90 röstade ned partiordförandens förslag att fälla den borgerliga regeringen Solberg och gå över till att stödja en röd regering.

Nu väntar i stället förhandlingar om att utvidga regeringen Solberg, och vad som händer i Arbeiderpartiet, där besvikelsen struligt nog är stor, återstår att se.

Norge är ju samtidigt skådeplatsen för den stora Nato-övningen Trident Juncture med betydande också svenskt och finskt deltagande.

Den svenska andra brigadstaben leder just nu svenska och finska förband i fördröjningsstrider i mellersta Norge, och F21 och Luleå flygplats har ju närmast förvandlats till en amerikansk flygbas. Dess Gripen-flygplan som är en del av övningen är i stället baserade i Bodö i Norge.

Här hemma var det stor uppmärksamhet kring förra årets stora Aurora-övningen, men här handlar det om någonting som i alla avseenden är betydligt större.

På den internationella scenen ligger uppmärksamheten under de kommande dagarna dels på ikraftträdandet av de amerikanska sanktionerna mot Iran och dels på det amerikanska mellanårsvalet på tisdag och dess konsekvenser.

Att USA lämnat det viktiga nukleära avtalet med Iran är ett elände, men än så länge förefaller det som om Iran fortfarande respekterar det fullt ut, vilket är viktigt. Vart de nya sanktionerna egentligen syftar är långt ifrån klart – en sammanhängande och logisk Iran-politik saknas så gott som helt från amerikansk sida.

Sanktionerna nu riktar sig i allt väsentligt mot europeiska företag och mot EU:s rätt och möjlighet att själv besluta om sin utrikespolitiska linje. Det gör dem än mer oacceptabla.

Mellanårsvalet har jag skrivit om i samband med ett av mina besök i USA under de senaste månaderna, och för ögonblicket är det knappast så mycket att tillägga i den delen.

Själv är jag kvar här några dagar till, men på onsdag landar jag i USA och kommer att vara där några dagar, vilket ger anledning att återkomna med reflektioner om valets konsekvenser från den amerikanska västkustens perspektiv,

Samtidigt är det i Helsingfors kongress med det europeiska Folkpartiet EPP inför de viktiga Europaparlamentsvalen i maj.

Utan att ha vela gå med på en öppen debatt mellan de två kandidaterna till partiets toppkandidatposition Alexander Stubb och Manfred Weber kommer man säkert att ha sytt ihop en majoritet för den senare. Så mycket av genuin öppenhet handlar det knappast om.

Var detta i slutändan kommer att betyda återstår att se.

EPP-kongressen blir dessutom Angela Merkels sista framträdande i detta forum i egenskap av partiledare för CDU, och hennes budskap kommer att bli viktigt. Dynamiken och dramatiken mellan henne och Ungerns premiärminister Victor Orban blir med all sannolikhet kongressens kärna.

Hur sedan politiken utvecklas i Berlin återstår att se.

Vad jag skrivit om tidigare – kollaps för SPD, stillastående för AfD och tydlig uppgång för de Gröna – har sedan dess förstärkts ytterligare.

Och i opinionsundersökningarna om ny CDU-ledare har Friedrich Merz intagit en tidig ledning. Jag känner honom rimligt väl från tidigare år, vi har stött på varandra då och då också sedan dess, och han är utan tvekan en mycket kapabel politiker.

Men oskrivet är bäst. Det återstår mer än en månad till det avgörandet. Mycket kommer att hända.

Just nu är den intressantaste frågan dock om Sverige skall få en ny regering.


Val i omvärlden – och snart skarpt i Sverige.

28 oktober 2018

STOCKHOLM: Det fruktansvärda attentatet not synagogan i Pittsburgh visar åter de faror som finns när retorik som är mer eller mindre öppet antisemitisk får ett fritt spelrum.

Och tragedin i USA stannar ju inte vid detta.

En fanatisk Trump-anhängare i Florida skickar brevbomber till George Soros, Barck Obama och andra för att få utlopp för de aggressioner han hetsats upp till.

Polariseringen av det politiska klimatet i USA börjar att nå farliga höjder.

Och det är måhända värt att notera att dessa dåd inte begås av invandrare, muslimer eller andra från främmande länder. President Trump brukar ju inte vara sen att måla den bilden när någonting händer i andra länder.

Här handlar det om inhemskt våld och inhemskt hat som inte kan skyllas på omvärlden eller på andra.

När detta skrivs sent på söndag eftermiddag vet vi ingenting om utgången av dagens val i Hessen, Georgien eller Brasilien.

Opinionsmätningarna i Hessen pekar på ett dåligt val för CDU, ett än sämre val för SPD och ett mycket bra val för de gröna. Står detta ser sig det it som i Bayern för två veckor sedan.

Det som är värt att notera är att det knappast finns tecken på någon framvällande populistisk våg. AfD finns, och har stöd, men förefaller att ha stannar på den nivå de hade för något år sedan.

Det är inte där dramatiken i den tyska politiska utvecklingen nu ligger. Men när ett valresultat föreligger finns det nog anledning att återkomma.

I Georgien väljs president, vilket inte saknar betydelse även om ämbetet numera har tämligen begränsad makt.

USA:s säkerhetsrådgivare John Bolton passerade förbi Tbilisi för något dygn sedan för att markera den betydelse man gäster vid landet. Angela Merkel var ju dessutom där för någon månad sedan.

Jag känner mer eller mindre väl de ledande kandidaterna i valet, och även om det finns viktiga skillnader tror jag knappast att vi kommer att se någon avgörande förändring av den politiska kursen i landet.

Då är Brasilien betydligt mer dramatiskt.

Högerpopulistiske Jair Bolsonaro är klar favorit, och vad en seger för honom kommer att innebära återstår att se. Under valrörelsens slutskede har delar av hans retorik varit starkt oroväckande.

Men Brasilien är ett land där kongressen spelar stor roll, och där dessutom domstolsväsendet är både oberoende och starkt. Och det kommer säkert att i viktiga avseenden begränsa hans möjligheter.

Om en månad kommer jag att ha anledning att besöka såväl Brasilia som Sao Paulo i Brasilien och då kommer det kanske att vara möjligt att bättre se vart utvecklingen i detta viktiga land är på väg.

Här hemma går sökandet efter en ny regering i morgon in i en ny fas.

Allt tyder på att Stefan Löfven inte lyckats finna underlag för en regering, och att bollen därmed går tillbaka till talmannen. Och han kommer i sin tur att lyssna på alla partiledare under morgondagen innan han redovisar en slutsats.

Starka skäl talar enligt min mening för att det nu är dags för att gå till skarpa voteringar i riksdagen för att ställa saker på dess spets.

En alliansregering under Ulf Kristersson kan bildas om Sverigedemokraterna lägger ner sina röster. Huruvida de til syvende og sidst kommer att göra det vet vi inte, och det finns i grunden bara ett sätt att ta reda på den saken, nämligen att pröva.

Från vänsterhåll säger man ständigt att en sådan regering skulle bli beroende av Sverigedemokraterna, men det är knappast korrekt.

Den lägger självständigt sina förslag till riksdagen, och hotas ju bara när socialdemokraterna och Sverigedemokraterna går samman mot dem. Det kan förvisso inte uteslutas, men då får den situationen hanteras då, och hur är självfallet starkt beroende av vilken fråga det konkret handlar om.

Regeringen Löfven har ju drabbats av åtskilliga nederlag i riksdagen under de senaste fyra åren. Och man accepterade ju t o m att sitta kvar när riksdagen fattade beslut om att det var allianspartiernas budget som gällde.

Det blir dessvärre sannolikt en svagare regering än vad man skulle ha önskat, men bättre än att landet som nu riskerar att driva vind för våg under en längre period. Vi står inför viktiga avgöranden.

För min del blir det i allt väsentligt en vecka här hemma, vilket känns skönt. I morgon blir det dock en kort utflykt till London igen.