Till minnet av Thorbjörn Fälldin.

24 juli 2016

PERAST: Thorbjörn Fälldin har lämnat oss bara ett par månader efter det att vi hade anledning att uppmärksamma och hylla honom i samband med hans 90-årsdag. Och jag kan påminns om en del av det jag då hade anledning att skriva om hans insatser för Sverige.

Han var en central – i viktiga avseenden t o m avgörande – del den politiska utvecklingen under de 1970- och 1980-tal när han allra främst var politiskt verksam.

Fälldin blev partiledare för centern omedelbart efter det riksdagsval 1970 som var Olof Palmes första, och konfrontationen och kontrasten dem emellan kom att känneteckna åtskilligt av åren som följde.

Det var år av radikalisering av socialdemokratin – Olof Palme talade om att vi nu stod inför det tredje och avgörande steget i bygget av den demokratiska socialismens Sverige – men samtidigt ett tydligt växande motstånd mot dessa planer.

1973 var Thorbjörn Fälldins stora framgångsval. Med 25,3% av valmanskåren var det ett rekordresultat för ett borgerligt parti som inte skulle överträffas förrän av Fredrik Reinfeldt mer än tre decennier senare 2006.

Till ett regeringsskifte räckte det inte riktigt, utan vi fick den märkliga s k lotteririksdagrn fram till 1976. Och under denna kom också den ekonomiska politiken att glida iväg på ett sätt som förstärkte de mer grundläggande problem i vår ekonomi som hade börjat tränga fram efter de s k rekordåren.

Valrörelsen 1976 dominerades av det förslag om löntagarfonder som socialdemokraterna hade lanserat. Och här markerade Thorbjörn Fälldin ett djupt och starkt motstånd grundat i övertygelsen om den privata äganderättens avgörande betydelse i ett fritt samhälle.

Valet vanns, och en borgerlig trepartiregering kunde bildas. På ett hörn var även jag med i denna hantering, och kom därmed att lära känna också Thorbjörn Fälldin.

Hans motstånd mot kärnkraften var minst lika starkt som hans motstånd mot socialism, och denna spänning kom ju att spränga regeringen hösten 1978.

Men för Olof Palme tror jag att det blev ett än bittrare nederlag när han trots detta misslyckades med att återkomma i valet 1979 än vad det mycket bittra valnederlaget 1976 hade varit. Thorbjörn Fälldin kunde återbilda sin trepartiregering.

Men 1982 kunde så socialdemokraterna återkomma i regeringsställning efter nya motsättningar i den borgerliga koalitionen. Och Thorbjörn Fälldin kom några år senare att lämna som ordförande i centerpartiet.

Det är tveklöst så att han kom att betyda oerhört mycket för att bryta den utveckling i explicit socialistisk inriktning som den tidens socialdemokrater försökte att tvinga in Sverige i.

Bortom den s k fondsocialismen såg han den verkliga socialismens taggtråd, och var inte rädd för att också säga det.

Och att han bröt med gamla fördomar och bildade den första borgerliga regering Sverige haft på många decennier var självfallet ytterligt viktigt. Relationen med Gösta Bohman – verklighetsnära män var och en på sitt sätt – betydde åtskilligt i det avseendet.

Tveklöst är Olof Palme det internationellt mest kända svenska politiska namnet från dessa decennier, men när man ser på konkreta resultat för Sveriges utveckling var Thorbjörn Fälldin tveklöst den mest betydelsefulle.

Han förändrade tveklöst Sveriges politiska karta och landets politiska framtid.

Och även om de borgerliga regeringars han ledde ekonomiska politik inte till fullo tog itu med landets problem började de i alla fall den omprövning som skulle komma med stor kraft efter socialdemokratins misslyckande på 1989-talet.

Thorbjörn Fälldin var som statsminister verklighetsnära på ett sätt som var imponerande.

Jag minns hur kanslihustjänstemän som skolats i social ingenjörskonst generat fick göra om allt när de inte kunde svara på enkla och raka frågor om vad deras förslag skulle innebära för konkreta människor i Thorbjörns hembygder runt Ramvik.

Två världsbilder möttes – och Thorbjörns var alldeles självklart den riktiga.

Någon stor internationalist är han måhända inte, men desto större nordist, vilket är nog så viktigt, och under hans tid som statsminister kunde inte minst den viktiga relationen med Finland förbättras och fördjupas.

Så vi har en dag som denna när budet om hans bortgång kommer all anledning att vara tacksamma för de insatser Thorbjörn Fälldin gjorde för sitt parti men ytterst självfallet för sitt land.


Om MH17, Daesh och alldeles självklart Turkiet.

17 juli 2016

VID MEDELHAVET: När jag lämnade Almedalen sade jag till en av dess journalistiska profiler att nu får det vara slut på nyheter för ett tag. Det hade varit alldeles för mycket av den varan under de närmast föregående veckorna.

Men ack vad jag bedrog mig.

Och ändå borde jag veta.

För två år sedan en lika solig dag som denna minns jag hur nyheterna började komma in om ett stort malaysiskt passagerarflygplan som föreföll att ha störtat över östra Ukraina.

Efter lite sökande på nätet var det för mig uppenbart att det skjutits ner av en robot avskjuten av förband i de ryskkontrollerade delarna av östra Ukraina.

I dag vet vi att det var en s k Buk-robot från en avfyrningsenhet från den 53:e ryska luftvärnsbrigaden vid Kursk en bit söder om Moskva.

Nedskjutningen av MH17 var betydelsefull när det gällde att bana vägen för de skarpare sanktioner mot Ryssland som EU och USA kom att fatta beslut om bara någon vecka senare, och som fortfarande är i kraft.

Det avtal som slöts i Minsk i september 2014, efter den än större och direkta ryska militära interventionen i östra Ukraina i augusti, har ju ännu inte respekterats.

Jag nämner detta för att påminna om någonting påtagligt dramatiskt som faktiskt bara ligger två år tillbaka i tiden, men vars effekter ju fortfarande påverkar oss.

Den juridiska holländska brottsutredningen i ärendet kommer vi att få höra mera av senare detta år.

Dessa dagar denna sommar fortsätter det stilla lågnivåkriget i östra Ukraina. Varje vecka kommer nya rapporter om ukrainska soldater som stupat. Och det mänskliga lidandet i området är mycket stort.

Men ändå är det denna sommar andra nyheter som dominerar och engagerar.

En ny regering i London, med överraskande och t o m provocerande inslag, som skall försöka att hantera det eländet folkomröstningens resultat har försatt landet i.

Ett vansinnesdåd i Nice vars bakgrund vi fortfarande inte vet tillräckligt mycket om. Att Daesh skulle försumma möjligheten att ta på sig någon form av ansvar säger i sak så gott som ingenting alls om bakgrunden till dådet.

Och jag tror inte att det är särskilt klokt att framställa Daesh som större och mer framgångsrikt än vad organisationen i själva verket är.

Det innebär inte att hotet skall negligeras.

Tydligt är att Daesh nu börjar att också planera för en situation där man blir allt mer trängd i kärnområdet av det kalifat man utropat. Och i detta ligger med all säkerhet att sprida attacker och vad man betraktar som militära operationer över ett betydligt större område.

Vaksamhet är förvisso påkallad.

I förgår kväll började så nyheterna komma om en militärkupp i Turkiet.

Jag tillhörde knappast dem som hade väntat detta, och jag skrev också tidigt bedömningen att utsikterna för att den skulle lyckas var begränsade.

Exakt vad som inträffade återstår att få mer detaljerade besked om. Den högsta militärledningen var uppenbart inte del av det hela, och heller inte alla förband inom främst armén.

Men om kuppmakarna hade lyckats att få tag på president Erdogan och få kontroll över samtliga TV-stationer hade de möjligen lyckats för dygnet, men då med all sannolikhet till priset av ett öppet och våldsamt inbördeskrig.

Så blev det tack och lov inte.

Jag tyckte att det tog anmärkningsvärt lång tid för omvärlden att komma ut med tydliga uttalanden till stöd för den konstitutionella ordningen i Turkiet.

USA:s John Kerry hade ett första uttalande under natten som inte var alldeles kristallklart, och för EU:s ledning tog det närmare sex timmar innan de lyckades att formulera vad som egentligen borde vara självklarheter.

Men sedan blev det successivt allt bättre. På de flesta ställen, i alla fall.

Från president Erdogan trumpetas nu ut att kuppen var ett verk av den s k Gülen-organisationen, och han gör klart att allt nu skall göras för att rensa ut alla och envar som har med denna att göra från den turkiska staten och vad denna kan påverka.

Jag har tidigare skrivit rätt utförligt här om konflikten mellan Erdogan/AKP och Gülen-rörelsen – jag tror det var i samband med att man stängde ner dagstidningen Zaman som ju stod denna nära.

Det handlar om en till stora delar både dold och konspirativ rörelse, som utan tvekan sökt att infiltrera den turkiska staten i syften som inte är alldeles lätta att dechiffrera.

Med denna var Erdogan i allians fram till 2013 – och med denna är han sedan dess i en allt mer bitter konflikt med.

Traditionellt har det knappast ansetts att Gülen-rörelsen varit så stark i de militära strukturerna.

Tvärtom har denna uppenbart varit inställd på att begränsa militärens makt till förmån för sin milt islamistiska agenda, och det lilla som sades från de misslyckade kuppmakarna hade snarast kemalistiska anknytningar.

Men att av detta kategoriskt dra slutsatser om vilka som var och inte var inblandade i kuppförsöket är knappast möjligt. Kuppen var knappast perfekt, men försöket hade samtidigt en omfattning som inte hade varit möjlig utan betydande organisation.

Att det nu sker omfattande operationer för att förhindra att ett nytt kuppförsök kan ske är vare sig förvånande eller onaturligt. Jag skulle tro att motsvarande hade varit fallet i varje annat land.

Men man kan bara hoppas att detta inte går för långt och drabbar personer och intressen som inte med några rimliga mått mätt kan anses ha med kuppförsöket att göra. Tyvärr finns det dock mycket som talar för att så faktiskt riskerar att bli fallet.

För EU återstår nu i första skedet att avvakta och se vad som händer. Men relativt snart är det viktigt med en dialog för att på detta sätt i alla fall försöka att påverka det som händer i Turkiet.

Och i detta ligger att försöka att gå vidare ömsesidigt med de olika delarna i den s k flyktingöverenskommelsen. Att det genom det som inträffat sannolikt blivit svårare gör ju inte att det blivit mindre viktigt.


Och nu blir det faktiskt sommar.

10 juli 2016

STOCKHOLM: Hemkommen från det andra besöket i Visby och Almedalen under den gångna veckan packar jag nu ihop lite prylar för att emigrera mot mer sydliga nejder under de kommande veckorna.

I morgon bär det av.

Jag avstår från mer av kommentarer till vad som sades eller inte sades under dagarna i och kring Almedalen i Visby. Det är i grunden rätt sönderkommenterat redan.

Möjligen hade jag trott att dramatiken i omvärlden denna gång skulle spela en markant större roll i diskussionerna än vad som faktiskt förefaller att ha blivit fallet.

Intresset var förvisso större, och några av de arrangemang kring dessa frågor jag deltog i hörde nog till veckans mest besökta. Men i de politiska anförandena flimrade omvärlden trots allt förbli lite snabbare än vad jag nog tycker borde ha blivit fallet.

Vi står ju dock inför betydande prövningar i utrikes-, Europa och säkerhetspolitiken.

Och lite större avtryck borde detta ge i vårt politiska samtal. Åtminstone enligt min mening.

Efter det att jag i torsdags kväll lämnade Warszawa drog så Nato-toppmötet mer formellt igång för att sedan avslutas nu under söndagen.

Resultaten var i allt väsentligt framförhandlade och kända i förväg.

Och viktigast var att Nato återvände till sin grundläggande uppgift – samverkan för försvar av alla medlemmars territoriella integritet – och gav den ökad trovärdighet genom beslutet om de fyra nya Nato-bataljonerna på andra sidan Östersjön.

Det stärker också Sveriges säkerhet, och det tycker jag att vi skall vara generösa nog att också säga.

Och det fördjupade samarbete mellan Sverige och Nato som ju inleddes för några år sedan markerades ju också ytterligare. Också detta var självfallet bra.

Diskussionerna i Warszawa skedde samtidigt som tumultet i Storbritannien fortsatte och fördjupades.

Sannolikt är dock att det kommer att bli Theresa May som kommer att bli ny konservativ partiordförande den 9 september och därmed Storbritanniens näste premiärminister.

Men sannolikt är också att hon kommer att slira avsevärt på kopplingen vad gäller nästa steg i den plågsamma process att föra landet ut ur EU som hon – trots att hon röstade för att vara kvar – är förpliktigad till.

Och därmed riskerar vi en rätt uppslitande diskussion om hur detta skall hanteras lite längre fram på hösten.

Då kommer vi också att se resultatet av den politiska dragkampen på andra sidan Atlanten.

En seger för Donald Trump skulle göra detta 2016 till den dubbla katastrofens år för vår västliga världs viktiga institutioner och samarbeten.

Men det är allt lång senare – nu infinner sig sakta sommaren.

Kommande vecka är det dock toppmöte mellan EU och Kina, nog så viktigt, men den permanenta skiljedomstolen i Haag kommer också att komma med sitt uttalande om Sydkinesiska Sjön, och det kan komma att bli än viktigare.

Och kring den frågan kommer det också att utvecklas en betydande diplomatisk aktivitet under de kommande dagarna.

Men då befinner jag mig på sydligare breddgrader, och frekvensen av olika kommentarer och inlägg på denna plats kommer ty följande att gå ner högst väsentligt under de kommande veckorna.

Kring mitten av augusti kan vi nog räkna med att också världen i övrigt drar igång igen.


Sverige knyts nu allt närmare Nato. Bra det.

07 juli 2016

WARSAWA: I morgon drar det formella Nato-toppmötet igång här, men nu återvänder jag till Visby för middag där i kväll och en del saker också i morgon.

Senare i kväll väntas president Obama landa. Och jag vet hur det blir. Senast han var i Warsawa var jag också med, och arrangemangen var milt sagt omfattande.

Det blir knappast mindre nu.

Varje Nato-toppmöte har sin karaktär och betydelse, och det kommer att skrivas mycket inte minst om detta.

Det första jag var med på var i Bucharest i april 2008, och det var ett möte som historien nog kommer att skriva åtskilligt om. Det var felstegen snarare än stegen som skulle komma att bli ihågkomna.

Viktigare för vår del var mötet i Chicago 2012.

För första gången var Sveriges statsminister inbjuden på riktigt, och Fredrik Reinfeldt var inbjuden att inleda diskussionen om det bredare samarbetet i den lite bredare kretsen av deltagande länder.

Fortfarande var det självfallet den gemensamma insatsen i Afghanistan som dominerad mycket av överläggningar och diskussioner.

Vid det följande mötet i Wales 2014 hade Fredrik på grund av valrörelse inte möjlighet att vara med, utan nu var det åter jag som ledde delegationen. Det var här vi undertecknade det Värdlandsavtal med Nato som ju senare kom att bli mycket diskuterat.

Möte i Wales var efter Krim och efter Donbass, men ändå var det Daesh som kom att dominera. I marginalen talades det självfallet mycket om den ryska aggressionen och dess konsekvenser, men andra frågor kom dock att ta över.

Här i Warsawa återvänder Nato till sina rötter.

Nu är det försvaret av medlemsstaternas territorium som står i centrum. Fyra bataljoner kommer att roteras in till Polen, Litauen, Lettland och Estland för att handgripligt visa att ett angrepp på något av dessa länder är ett angrepp på alliansen i dess helhet.

På sina håll diskuteras om det räcker med bataljoner. Tidigare studier var visat på behovet av kanske en brigad i vartdera landet för att få tillräcklig kraft i försvaret.

Men det avgörande är trots allt att dessa förband innebär att en angripare kommer i strid med t ex den amerikanska, brittiske eller tyska armén, och gör man det vet man att det som börjar med den taktiska drabbningen riskerar att sträcka sig över år och oväntade områden och sluta i ett så gott som säkert nederlag.

Och även om Ryssland under kommande år kommer att bli militärt allt starkare är landet i dess helhet inte så starkt att det skulle klara av en sådan konfrontation. Jag tror dessutom att medvetenheten om detta finns där den borde finnas.

På mötet i Wales satte vi i sjön vad som kom att kallas ett guld-partnerskap med Nato där bl a Sverige och Finland, men också några andra länder var med. Bakgrunden var inte minst den gemensamma operationen i Libyen 2011.

Men nu är det säkerheten i Europa självt som står i centrum, och guld-partnerskapet blir nu främst med Sverige och Finland och då med ett fokus på de centrala europeiska säkerhetsfrågorna.

Vi knyts allt närmare Nato-samarbetet, och det är självfallet mycket bra. Warszawa blir ytterligare ett steg på den viktiga vägen.

Att det sedan finns de som fortfarande kommer att tala om hur farligt ett medlemskap skulle vara får nog förklaras med inrikes- snarare än säkerhetspolitiska hänsynstaganden och begränsningar.

Vi kommer också att indirekt knytas allt närmare Nato. Här kommer att ingås ett samarbetsavtal mellan Nato och EU, och eftersom ju vi är medlem i den senare organisationen är detta ett samarbete som inkluderar också oss.

Så det blir således både direkt och indirekt som vi kommer att knytas allt närmare Nato under de närmast dygnen.

För min del har dygnet här bjudit intressanta diskussioner med fokus på främst polska och amerikanska företrädare.

Hur skall vi hantera den nya osäkerhetens tid i Europa och i västvärlden? Kring detta tema har de flesta samtalen kretsat.

Och till detta har så kommit frågetecknen kring den politiska utvecklingen i Polen. De är inte så få.

Men nu lyfter jag strax mot Visby och andra diskussioner där.


I osäkerhetens Warsawa.

06 juli 2016

WARSAWA: Efter en trevlig kväll och förmiddag på den polska landsbygden en bit utanför Bydgoszcz har jag nu anlänt till den polska huvudstad som ju nu rustar sig för Nato:s toppmöte under de närmast dagarna.

Jag är dock bara här under morgondagen – i morgon kväll skall jag vara tillbaka i Visby.

Efter mottagning på USA:s ambassad blev det middag med USA:s f d utrikesminister Madeleine Albright och ett utval av personer från såväl Polen som andra europeiska länder för att diskutera också vidare frågeställningar än de som kommer att diskuteras på Nato-toppmötet.

Och det blev en påtagligt bekymrad diskussion.

Jag talade om att efter den osäkerheten vi har söder om Europa och i östra Europa kommer det nu osäkerhet också från väst såväl vad gäller vad som kommer att hända med Storbritannien som presidentvalet i USA.

Och vad allt detta kommer att leda till tror jag att det är alltför tidigt för att ha några mer bestämda slutsatser om.

Men att det är mycket som riskerar att förändras är det nog ingen som kan förneka.

I morgon blir det så en heldag med diskussionerna med Atlantic Council och unga ledare från en lång rad olika länder.

Men också en rad intervjuer med olika främst polska media. Det finns en oro och osäkerhet som är påtaglig.

Tidigt i morgon kväll flyger jag så tillbaka till middag i Visby.

Och i det sammanhanget hoppas jag hinna återkomma med lite relationer också om Nato, dess toppmöte och Sverige.


Vecka mellan Visby och Warszawa.

04 juli 2016

VISBY: Det var mer eller mindre luftbro från Stockholm till Visby i går när Almedals-veckan inleddes.

På Bromma ställde jag mig naivt i kön för at gå ombord på planet till Visby, men avvisades vänligt av det digitala systemet.

Det gick nämligen tre plan till Visby vid ungefär samma tidpunkt, och det gällde att hålla reda på vilket man var bokad på.

Det löste sig dock. Jag landade i ett sedvanligt soligt Visby.

Mitt fokus här dessa första dagar ligger naturligt nog på de baltiska och europeiska frågorna.

I går kväll var det middag med bl a Estlands och Lettlands utrikesministrar, liksom Litauens försvarsminister, på förföriskt vackra Furillen på Gotlands östkust, och i kväll blir det middag med bl a Estlands president.

Och mellan det är det stort seminarium om olika utmaningar i vår region ett kvarts sekel efter det att de tre baltiska nationerna återvann sin statliga självständighet.

Men det blir också diskussion senare i eftermiddag om vart EU är på väg – och självfallet vår roll i det sammanhanget.

Att det finns mycket att diskutera i detta avseende är knappast en överdrift.

I morgon vidgas mitt fokus dock något.

Då blir det stor diskussion om framtiden för Väst i bred bemärkelse med bl a Estlands president Toomas Ilves, författarinnan Anne Applebaum, Polens f d utrikesminister Radek Sikorski och mig själv.

Fullsatt och fulltecknat redan nu.

Men därefter flyger jag till Polen – först till Bydgoszcz för övernattning och sedan vidare till Warszawa – för arrangemang med Atlantic Council inför Nato-toppmötet där i slutet av veckan.

Tillsammans med USA:s f d utrikesminister Madeleine Albright leder jag bl a ett seminarium med ”unga ledare” från den vidare Nato-världen.

På torsdag kväll återvänder jag dock från Warszawa till Visby.

Det är Sverigedemokraternas dag här, och på en middag skall bl a PM Nilsson från Dagens Industri, Björn Rosengren och jag från våra olika utgångspunkter diskutera just den delen av den politiska utvecklingen i våra olika länder.

För det är ju ett fenomen som vi i olika tappningar ser i en rad olika länder.

Fredag här blir det sedan lite av vare innan jag på eftermiddagen återvänder till huvudstaden vid Mälarens mynning.

När liberalernas Jan Björklund inledde i går var det naturligt och riktigt att han satte EU-frågorna i centrum. Han var tydlig med att det för att möta de olika utmaningar vi nu står inför krävs mer snarare än mindre av europeiskt samarbete.

Och jag skulle tro att centerns Annie Lööf fortsätter på samma linje när hon håller sitt anförande här senare i dag.

Anna Kinberg Batra kommer i år inte förrän på lördag, och hon har ju då faktiskt en möjlighet att summera upp och dra slutsatser av i alla fall en del av det som sagts under veckan.

Men dit är det långt.

Nu börjar denna dag här – med vår baltiska värld i fokus.


Putin, Finland och Nato.

02 juli 2016

HELSINGFORS: Två dagar av spännande diskussioner i det sommarvackra landskapet vid Finska Viken är till ända, och jag styr nu tillbaka till Stockholm.

I går gästades Finland dessutom av Rysslands president Putin som besökte president Niinistö på Gullranda strax utanför Åbo.

Det var tre år sedan han senast var i Finland, och besöket tilldrog sig av lätt insedda skäl åtskilligt intresse.

På presskonferensen kom frågan om Rysslands inställning till ett möjligt finskt medlemskap i Nato att dominera. Och det var kanske inte så underligt.

Och Putin återkom till ett resonemang vi hört tidigare.

Dels att det är Finlands – eller Sveriges – eget val, och att man respekterar det val vi träffar.Dels att om Nato:s militära infrastruktur flyttas närmare Rysslands gräns kommer det att leda till att man vidtar sina egna militära dispositioner.

Särskilt sensationellt är detta knappast.

Lite förbryllande på presskonferensen var att han tre gånger upprepade att Ryssland dragit tillbaka sina militära styrkor 1.500 km från Finlands gräns.

Det är ett faktiskt felaktigt påstående som tedde sig mycket underligt. Rimligen måste Rysslands president veta hur det förhåller sig, och rimligen vet han att man i Finland också vet detta.

Uppe i Alakurtti bara 50-60 km från den finska gränsen har man t ex nu förlagt såväl ett nytt arktiskt förband som ett nytt förband med attackhelikoptrar.

En möjlig förklaring till det märkliga uttalandet är att han menade att det i närheten av den långa finska gränsen från ungefär Alakurtti i norr och söderut inte längre finns några substantiella militära förband.

Och då stämmer både siffran och sakförhållandet någorlunda. Dock förblir det underligt att han blandar bort saker i ett resonemang så viktigt som detta.

Värt att notera är dock att vad han sade om Nato-medlemskap var milt i förhållande till det han hade att säga om de amerikanska antirobotsystem som nu utplacerats i Rumänien och som planeras utplacerats i Polen 2018.

Här är det tydligt att man ser ett hot som man knappast kommer att vara likgiltigt för.

Och på denna punkt råkar det vara så att jag tillhör dem som anser att det vore klokt av USA och Nato att iaktta större försiktighet.

I kombinationen av det han sade ligger att det är mindre medlemskap i Nato i sig och mer faktiskt militär infrastruktur av visst slag som föranleder ryska tydliga reaktioner och dispositioner.

Det har sin betydelse också för diskussionen om Finlands och Sveriges möjliga medlemskap i Nato. Om ett sådant förenas med restriktioner mot vissa typer av infrastruktur eller system skulle detta innebära ett klokt hänsynstagande till rimliga ryska intressen.

Huvuddelen av de finsk-ryska diskussionerna förefaller dock ha varit fokuserade på olika aspekter av den ekonomiska relationen.

Och jag utgår från att president Niinistö i de mer interna diskussionerna var tydlig när det gälle kravet på att Ryssland fullt ut skall respektera Minsk-avtalet.

Vi får ju inte glömma at det pågår ett utnötningskrig på låg nivå i östra Ukraina. I juni dog inte mindre än 27 ukrainska soldater i detta – jag tror knappt det blivit en rad om den saken i svenska tidningar.

Nu blir det en kväll i Stockholm, men i morgon eftermiddag bör det iväg till Gotland och diskussioner där på kvällen med i alla fall två av utrikesministrarna från de baltiska staterna.

Det kommer säkert till del att handla om Ryssland, men till än större del att handla om konsekvenserna av den brittiska folkomröstningen.

Under tiden fortsätter knivarnas tid i det brittiska konservativa partiet. Förräderi, komplotter och ambitioner blandas i ett drama värre än vad någon TV-serie skulle kunna hitta på.

Uppbyggligt är det sannerligen inte. Och vi får nog vänta ett bra tag på att någonting liknande stabilitet kan resas ur det brittiska politiska livets rykande ruiner.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 730 andra följare