Nu en vecka i Asien – till Islamabad, Muscat och Singapore.

29 maj 2016

STOCKHOLM: En ny vecka håller på att randas, och efter några dagar hemma blir det nu en vecka i Asien för min del.

Först och främst handlar det om den stora årliga asiatiska säkerhetskonferensen Shangri La i Singapore.

Det är internationella institutet för strategiska studier IISS, i vars Council jag ingår, som gjort detta till det årliga toppmötet i dessa frågor.

Hit kommer regelmässigt huvuddelen av regionens försvarsministrar, men också en lång rad andra med intresse för eller verksamhet i främst Sydost- och Ostasiens säkerhetsfrågor.

Regelmässigt finns USA:s försvarsminister med en bred delegation på plats, och något år har också sett Kinas försvarsminister på plats.

Den europeiska närvaron brukar vara mindre imponerande, men försvarsministrar från Storbritannien och Frankrike brukar då och då dyka upp. Förra året var EU:s Federica Mogherini på plats.

I år liksom förra året kan man förvänta sig att det blir spänningarna kring den Sydkinesiska Sjön som kommer att dominera.

De olika uttalanden om mer begränsade avsikter med olika byggnationer på de omstridda öarna som tidigare gjorts från kinesisk sida stämmer, försiktigt uttryckt, inte riktigt överens med den verksamhet som kan observeras.

Och till detta kommer att Filippinerna vänts sig till Internationella Domstolen i Haag när det gäller frågan om den kan anses ha jurisdiktion i frågan, och dess utlåtande lär komma relativt snart.

Att Peking anser att domstolen inte har jurisdiktion är dock alldeles glasklart.

Kring detta kommer det med all säkerhet att diskuteras åtskilligt i den fuktiga värmen i Singapore.

Men innan jag landar där på förmiddagen på fredag skall jag hinna med att – så att säga på vägen – besöka först Islamabad i Pakistan och därefter Muscat i Oman.

Det är UD som bett mig lägga ett gott ord för Sverige i samband med den kommande omröstningen om vilka länder som skall få några av de s k icke-permanenta platserna i FN:s säkerhetsråd under de kommande två åren.

Sverige är ju nordisk kandidat denna gång, och det har nu gått avsevärd tid sedan vare sig Sverige eller något annat land satt i säkerhetsrådet.

Och med viss kännedom om hur länderna i FN resonerar i frågor som dessa tror jag att det är just det argumentet som gör att våra möjligheter denna gång måste bedömas som påtagligt goda.

Det var ju detta som gjorde att vi, efter först Islands och sedan Finlands misslyckande, och med stöd av alla de nordiska länderna beslutades oss för att gå vidare med denna kandidatur.

Men alldeles bortsett från detta är det självklart att Pakistan och Oman dessutom är två höggradigt intressanta länder.

Den pakistanske premiärminister Nawaz Sharif, som jag träffat under ett tidigare besök i Islamabad, befinner sig just nu i London för en hjärtoperation.

Men annars är det inte minst svallvågorna efter den amerikanska attack i Baluchistan som dödade Taliban-ledaren Mansour som nu präglar den pakistanska debatten.

Officiella amerikanska uttalanden säger att attacken mot honom också var för att han hindrat fredsansträngningar, men de signaler som nu kommer om hans efterträdare tyder knappast på att förutsättningarna för sådana nu förbättrats.

Snarare tvärt om.

Men om detta kommer jag säkert att få höra mer i Islamabad.

Muscat är ett land man hör mindre talas om, men som spelar en viktig balanserande roll i regionen.

Inte minst kom ju landet, med stark västlig säkerhetsanknytning men också traditionellt goda förbindelser med Iran, att spela en viktig roll när det gällde att öppna upp de kanaler som sedan ledde till det historiska kärnavtalet.

Och nu intar man också en roll i konflikten i grannlandet Yemen som uppvisar åtskilliga nyanser i förhållande till t ex grannstaterna Saudiarabien och UAE.

Jag ser fram mot att få höra hur tongångarna går i Muscat även i den frågan.

Så det blir en vecka med olika säkerhetsfrågor i olika delar av Asien i fokus.


Också kolumnist.

27 maj 2016

STOCKHOLM: Så blev det denna vecka några dagar av arbete och samtal här hemma, om än i ett väder som mycket plötsligt började att påminna om höst.

Det gav mig möjlighet att ta itu med en del frågor om internet-utvecklingen, också i ljuset av slutjusteringen av den rapport som vi i Global Commission on Internet Governance nu är i stort sett klara med.

Tanken är att vi först presenterar den i samband med det stora ministermöte kring internetfrågor som OECD har i Cancun i Mexico under midsommarhelgen.

Jag finner förvisso Mexico vara ett fascinerande och imponerande land i många avseenden, men jag måste nog medge att landet inte tillhör mina första val när det gäller just midsommar.

En tidigare midsommar, det var rätt länge sedan, har jag dock firat i Mexico City. Denna gång blir det i Cancun.

Det är sådant man får leva med.

Men cyberfrågorna blir allt viktigare och viktigare inte minst internationellt.

När G7-ledarna i går avslutade sitt toppmöte i Japan var cyberfrågorna viktiga i de olika dokument som man kom överens om.

Viktiga principer för internationellt samarbete och agerande i dessa frågor slogs fast.

Och förhoppningsvis kommer vår rapport att bidraga till att föra diskussionen om dessa frågor vidare.

I olika media också i Sverige såg jag att det noterades att jag nu då och då kommer att medverka med kolumner också i Washington Post.

Och redan i dag publicerades den första av dessa – om det österrikiska presidentvalet i ett lite bredare perspektiv.

Och det känns förvisso hedrande att bli tillfrågad om detta. Därmed når man ju en både viktig och intresserad läsekrets.

Sedan tidigare skriver jag ju en kolumn varje månad för Project Syndicate, som sedan återfinns i olika tidningar runt om i världen.

Jag ser t ex att min senaste kolumn för dem – om farorna för att den fria handeln undermineras – i dag publicerats av såväl World Economic Forum som Rwanda News.

Men nu blir det en lite lugnare helg här hemma – i morgon förmiddag är jag dock med hos Jesper Börjesson i Nyhetsmorgon i TV4 om olika internationella frågor.

Nästa vecka blir sedan en vecka i allt väsentligt på påtagligt resande fot.

Då är det Asien som står på mitt program.


Lite mulet i Paris.

24 maj 2016

PARIS: Att lämna ett soligt Stockholm för att bege sig till ett regnigt Paris var i grunden ingen bra idé, men så blev det i alla fall.

Jag hade sedan ett tag tillbaka lovat att medverka vid ett seminarium här i Paris om utveckling i och kring Ukraina.

Och dessutom har det alltid sitt värde att komma till Paris och känna av stämningarna här, och det även om det ju var ganska nyligen jag var här.

Nu var det dock diskussioner om Ukraina som var i centrum, och på plats finns både nya biträdande premiärministern för Europa-frågor Ivanna Klympush-Tsintsadze och utrikesminister Pavlo Klimkin.

Det blev middag i går kväll med den förra och lunch i dag med den senare.

Men jag hann också med diskussioner med dem som på utrikesdepartementet Quai d’Orsay och i Elysée-palatset har dessa frågor på sitt bord.

Och då blev det alldeles självklart åtskilliga diskussioner om utvecklingen i Ryssland på både kortare och lite längre sikt.

Från Paris horisont ser den strategiska bilden påtagligt oroande ut.

Vid sidan av de hot som ligger i folkomröstning i Storbritannien i juni och val i USA i november detta år saknas det inte moln på horisonten.

Den 3 juni samlas man i Paris till en konferens för att se om det går att blåsa något liv i en fredsprocess mellan Israel och Palestina.

Förhoppningarna om framsteg är klokt nog mycket dämpade, men man anser att man har en skyldighet att göra ett försök, om inte annat så för att inte frågan skall försvinna från den internationella dagordningen.

Men kriget i Syrien fortsätter, fredsprocess är just nu knappt process och absolut inte fred, och det är inte svårt att se hur andra problem tornar upp sig i regionen.

Algeriet är från fransk utgångspunkt både en mycket viktig och i vissa avseenden oroande fråga. Vad som händer bakom kulisserna där, och vad det kan innebära, är det få som vågar sia om.

Men efter ett tämligen hektiskt men intressant dygn här bär det nu hem till Stockholm igen.

Jag hoppas att solen fortfarande lyser där – här har jag inte sett någonting av den.


Frågor vid lagunen.

22 maj 2016

VENEDIG: Lämnar nu tyvärr den fascinerande staden i dess lagun för att återvända till mina mer nordliga nejder.

Men Aspen Italia har alltid förmågan att samla intressanta personer till intressanta diskussioner på sina konferenser. Det kan ju inte alldeles uteslutas att platsen också bidrar till det.

Ämnet för min del denna gång har varit vad som kom att kallas ”post-BRICs” läget i olika delar av den globala ekonomin.

För ett decennium sedan talade många om BRICs – Brasilien, Ryssland, Indien och Kina.

Men nu ser det annorlunda ut.

Brasilien är i kris. Ryssland stagnerar. Frågetecknen hopar sig kring Kina. Det är egentligen Indien som just nu för facklan av optimism vidare.

Och förutom dessa regionen kom vi att ägna oss rätt mycket åt läget i Iran och i arabvärlden. Här i Venedig finns ett naturligt perspektiv mot också dessa regioner.

Kommer den omvandling av Saudiarabien ekonomiskt som det nu talas om i s k Vision2030 att lyckas, och vilka är konsekvenserna om den inte gör det?

Går det att bryta igenom resterande farhågor för amerikanska sanktioner för att snabbare utveckla relationerna med Iran och stärka förutsättningarna för dess om omvandling?

Finns det något ljus i den allt mörkare bilden av utvecklingen i Egypten?

Frågor saknas förvisso inte, och vi brottades med svårigheterna att finna möjliga svar på dessa och andra frågor.

Men nu bär det hemåt igen för något dygn eller så.

På måndag kväll bär det sedan iväg till Paris för ett seminarium där på tisdagen om utvecklingen i Ukraina tillsammans med också Ukrainas utrikesminister Pavlo Klimkin.

Men resten av veckan hoppas jag kunna vara hemma i Stockholm.


Mer optimistiskt i Kiev.

20 maj 2016

KIEV: När jag strax sätter mig på ett flygplan för att lämna Ukraina för den här gången gör jag det mer optimistisk än när jag anlände.

Ukraina har gjort mycket betydande framsteg under de senaste två åren, och gjort det i en utomordentligt besvärlig situation inte minst på grund av den ryska aggressionen i Donbas.

Regeringen Yatsenyuk var nog den bästa regering landet någonsin haft.

När det gäller de makroekonomiska frågorna, energiberoendet och den storskaliga korruptionen som var förknippad med de gigantiska subventionerna gjorde man närmast underverk.

Men, även om det inte låg under själva regeringen, samtidigt är det uppenbart att reformarbetet vad gäller rättsväsendet borde gått snabbare, och att privatiseringar gått för långsamt.

Nu är det regeringen Groysman som tillträtt.

Den saknar tydliga reformprofiler av den art som ju fanns i den tidigare regeringen, men det jag hörde från olika både bedömare och aktörer i Kiev var påtagligt optimistiskt.

Inte minst Volodomyr Groysman själv har en en imponerande renommé vad gäller reformer från sin tid dom borgmästare i Vinnitsa.

Viktig är den politiska stabiliteten. Annars stoppas reformarbetet upp. Mer populistiska krafter vill tvinga fram nyval. Men jag har nog ett intryck att det inte kommer att kunna vara möjligt.

Arbetet med Minsk-processen kring Donbas fortsätter. Det har varit inte mindre än 14 möten på ministernivå, och framstegen har inte varit alltför imponerande.

Säkerheten i området är den avgörande första frågan. En verkligt fungerande vapenvila – och där är vi ännu inte. Och sedan säkerhet i området så att i verklig mening fria och rättvisa val enligt demokratiska principer kan genomföras.

Och det är kring dessa frågor som den diplomatiska dialogen nu främst rör sig. Små tecken på rörelse i Kreml, men knappast mer än så för ögonblicket.

Så småningom i kväll hoppas jag komma till Venedig.

Men detta verkar vara de eviga flygförseningarnas säsong, så osvuret är nog bäst.


Fullmatat när jag väl kom till Kiev.

19 maj 2016

KIEV: Efter några timmars väntan på Arlanda efter det att något datasystem i flygtrafikledningen hade kajkat ut – det borde finnas back-up för sådana ituationer, kan man tycka – kom jag i alla fall hit till den ukrainska huvudstaden.

Och här har jag inte varit sedan i höstas. En del var ju hänt sedan dess.

Efter förseningen blev det ilfart till presidentkansliet för ett samtal med president Pero Poroshenko.

Det utnyttjade jag till att komma med de uppriktiga synpunkter som jag tror att det förväntas av en riktig vän. Diplomatin är det andra som får ägna sig åt.

Mycket handlade om reformprocessen under den nya regeringen. Det är viktigt att visa inte minst EU att man håller kursen när det gäller den lö gsikyiga reformpolitiken.

Enkelt är det inte.

Populistiskt missnöje är frestande för åtskilliga politiker i parlamentet – också en del sådana som nog borde veta bättre. Och dramatisk avveckling av subventioner av olika slag kostar förvisso på.

Att reformera rättsväsendet är avgörande. Tyvärr vet jag från andra länder att det knappast är gjort i RN handvändning. Men jag sade till presidenten att han borde göra mera.

Och tillsammans innebär reformpolitiken och ett bättre rättsystem att korruptionen pressas tillbaka. Steg för steg. Också under trycket av en allmän opinion som är allt mer otålig.

Samtidigt finns det här i Kiev en smygande oro för att de håller på att bli övergivna av Europa, och en uppgift för mig här är möjligen att sätta in de farhågorna i rätt perspektiv.

Stödet från Bryssel och EU i övrigt är förvisso viktigt, men Ukrainas framtid avgörs av den demokratiska mognaden och den politiska reformviljan i Kiev – och i Odessa, Lviv, Charkov, Dnepropetrovsk och andra städer och bygder runt om i landet.

Jag var förvisso inte den enda uppe i presidentkansliet i kväll. Utrikesminister Klimkin var där, och jag stötte också ihop med guvernören i Odessa Misha Shakasvili. Avgångne och nyss tillträdde premiärministern var också där.

I morgon blir det fortsatta möten med ett antal av just dessa personer. Och med presidenten.

Men viktigast är konferensen där jag tankar tillsammans med bl a EU:s och USA:s ambassadörer här. Och det ger mig också möjlighet att lyssna på deras bedömningar av situationen.

Senare på dagen lämnar jag tyvärr, och fortsätter i riktning mot Venedig.


En Ny Generation Gripen.

18 maj 2016

LINKÖPING: I dag blev det utflykt hit till Linköping och Saab för att vara med om den officiella visningen av det första exemplaret av nya Gripen E.

Jag var här också en dag alldeles i början av 1989 när man gjorde den första officiella flygningen med det första Gripen-flygplanet. 

Och det gick bra. För säkerhets skull hade man dock varit uppe i luften en gång tidigare.

Då hade det gått mer än ett decennium sedan konceptet JAS hade börjar att formuleras. Och det var i juni 1982 som riksdagen hade gett grönt ljus till det.

Innan dess hade det varit några år av visst tumult när det gällde ett nytt system för flygvapnet efter det Viggen-system som ju hade sina rötter i det tidiga 1960-talet.

En socialdemokratisk partikongress hade sagt nej till ett nytt svenskt flygplan, och det var genom de borgerliga regeringar som vi hade då som JAS efter en del olika turer kom att bli möjligt.

Socialdemokraterna röstade mot i riksdagen när projektet först kom upp där, men kom ju sedan i regeringsställning efter 1982 att de facto ge det sitt stöd.

Det har ju varit en lång och i allt väsentligt mycket framgångsrik resa sedan den där första flygningen.

Av den första versionen A/B finns i dag inga flygplan klar i operativ tjänst i flygvapnet. Några står väl som reserv av något slag någonstans i Sverige.

För 14 år sedan var det så premiär för den då nya versionen C/D. Då var det internationella operationer och Nato-interoperabilitet som stod i centrum. 

Och Libyen-operationen 2011 blev ju ett internationellt elddop som visade att Gripen fungerade mycket väl i ett internationellt sammanhang. Det var inte minst dess spaningskapsel som kom att få mycket beröm.

Men tidigt var det uppenbart att det behövdes nya vapensystem för att klara möjliga hot. 

Det tog sin tid för den europeiska samutvecklingen av den långräckviddiga Meteor-roboten, men när denna nu kommer i tjänst på Gripen C/D blir det Europas särklassig vassaste jaktflygplan. 

USA må ursäkta, men här ligger man faktiskt på efterkälken. Ryssland har dock mycket kapabla system.

Ser man tillbaka kan man konstatera att Gripen-systemet under dessa decennier knappast haft att brottas med de såväl finansiella som teknolgiska problem som vi har sett i så gott som alla andra mer eller mindre jämförbara system.

Och det har varit mycket viktigt.

Klartecken för arbetet med nya Gripen E gavs av alliansregeringen 2013, liksom den inriktning på anskaffning av 60 flygplan som kom med i försvarsbeslutet 2015. 

Själv hade jag gärna sett en något högre antal, och det är förhoppningsvis en fråga som man kommer att återkomma till i samband med nästa försvarsbeslut. 

I mångt och mycket är det ett nytt system som sett dagens ljus i dag. 

Under skalet har Gripen E lika mycket gemensamt med Gripen A som den tidens rätt otympliga NMT-telefoner har med dagens supersmarta mobiltelefoner. 

Prata och flyga gäller forfarande – men därtill kommer rasande mycket annat.

För oss är det självfallet allra viktigast att detta blir vårt viktiga försvarssystem med början en bit in i nästa decennium. Först då kommer vi att se det första operativa förbandet med Gripen E i flygvapnet.

Med de uppgraderingar som säkert kommer att komma – mycket handlar ju om mjukvara – kommer Gripen E sedan att vara i tjänst i ett antal decennier framöver. 

Jag är övertygad om att det kommer att flygas Gripen i Sverige 2050 – sju decennier efter det att systemet började konstrueras.

Men det är inte bara Sverige. 

Gripen flyger ju i Sydafrika, Thailand, Ungern och Tjeckiska Republiken. 

Brasiliens flygvapen har ju också gjort Gripen E till sitt framtidsval. Dess flygvapenchef finns på plats här i dag.

Och jag skulle inte bli nämnvärt förvånad om fler länder successivt tillkommer.

Ceremonin i Linköping sker i ett säkerhetspolitiskt läge som inte skall överdramatiseras, men som ju kännetecknas av tydligt ökad militär aktivitet i vår del av Europa.

Jag noterade att över Östersjön i dag fanns både Rysslands Il20 och USA:s RC135 – i bägge fallen flygplan för avancerad elektronisk övervakning. 

Och även ett svenskt radar-flygplan var i luften.

Men nu bär det hem till Stockholm.

Och i morgon är det Kiev i Ukraina som står på mitt program. 


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 718 andra följare