Och nu blir det Karlskrona, Chicago, Singapore och London.

24 maj 2015

STOCKHOLM: Så blev det Sveriges kväll på Eurovisionsschlagerfinalen i Wien i går kväll, och det blev det med besked. 

Måns Zelmerlöw var en mycket värdig vinnare, och hans vinst blev än starkare mot bakgrund av att de närmaste konkurrenterna från Ryssland och Italien ju också hade betydande kvaliteter.

Så nu blir det för Sveriges Television att dra igång planeringen för jättejippot någonstans i Sverige om ett år. För två år sedan levererade man en spektakulärt fulländad final i Malmö, men var det blir denna gång vet jag självfallet ingenting om.

Dessa schlagerfestivaler har blivit allt mer imponerande tillställningar, och i år lades till den imponerande listan av länder dels Australien som deltagare och dels Kina med direktsändning av det hela.

Att börja tala om Europas ”mjuka makt” i sammanhanget är nog att dra det ett snäpp för långt, men att det handlar om en kulturell attraktivitet också när det gäller denna typ av modern musik är alldeles tydligt.

Och att Sverige steg för steg växt fram som en viktig musiknation blir ju allt tydligare och tydligare.

Denna vackra söndag är det söder om Östersjön den andra och avgörande omgången av presidentvalet i Polen.

Det är av betydelse inte minst för vad det sannolikt kommer att betyda inför det parlamentsval som kommer att äga rum i landet under hösten. Och Polen har steg för steg blivit en allt tyngre europeisk aktör inte minst i ljuset av sin framgångsrika ekonomiska utveckling.

Men den stora frågan blir om regerande Medborgarplattformen kommer att kunna bibehålla makten, och där kommer utgången av dagens presidentval att ge mer än en fingervisning.

Efter en vecka hemma i Stockholm blir det nu för min del en betydligt mer resande tid.

I morgon måndag handlar det förvisso inte om mer än en dagsutflykt till Karlskrona i sällskap med moderaternas försvarspolitiske talesman Hans Wallmark.

Tillsammans skall vi bekanta oss lite mer med framtidsplaneringen för de svenska sjöstridskrafterna.

Men sedan blir det ett antal dygn med diskussioner på tre kontinenter.

Efter en dag hemma bär det på onsdag iväg till Chicago och den stora konferensen där om framtiden för morgondagens globala städer – The Chicago Forum on Global Cities – där jag ombetts att medverka i en av panelerna.

Ursprungligen skulle jag göra det tillsammans med Madeleine Albright, men det gick inte riktigt att få ihop våra program. Nu pratar jag om smarta städer, innovationer och sociala media.

I dag bör ju mer än hälften av världens befolkning i städer, och vi ser hur mycket av den globala utvecklingen drevs av och i de olika megastäder som växer fram. 

Och det är den utvecklingen som konferensen i Chicago, med bred medverkan från hela världen, skall diskutera.

Från Chicago fortsätter jag torsdag kväll och natt till Singapore, vilket dessvärre råkar ligga på andra sidan jordklotet, så reselogistiken har sina inte alldeles okomplicerade sidor.

Där ansluter jag på lördag morgon till International Institute for Strategic Studies årliga stora Shangri La-konferens om säkerhet och samarbete i Asien.

Jag var där ett par gånger som utrikesminister, men har ju nu åter inträtt i styrelsen för IISS.

I Singapore samlas på denna konferens en imponerande samling också av utrikesministrar och försvarsministrar för att med olika tänkare och tyckare ventilera dessa frågor.

USA:s försvarsminister finns så gott som alltid med, och så även i år. Stundtals även Kinas. Alldeles säkert Japans. Också Indien brukar vara väl representerat. Liksom alla regionens länder.

Och från vår del av världen noterar jag såväl EU:s Federica Mogherini som Tysklands och Storbritanniens försvarsministrar på de preliminära listorna.

Efter dagarna i Singapore reser jag så på måndag åter till Europa och London för den stora årliga konferens om internationella frågor som Chatham House – mer formellt Royal Institute of International Affairs ordnar där.

Och i mitten av den veckan är det så dags att efter diskussioner och på tre kontinenter återvända hem till Stockholm för några dagar.

Här hemma i Stockholm äger under tiden rum också ett viktigt statsbesök från Indien. Det har varit åtskilligt fram och tillbaka kring detta innan det nu till slut faktiskt kommer till stånd.

Statsbesök är stundtals tyngre på symbolik än på substans, men inte heller sådant skall underskattas när det gäller att bygga relationer.

Och jag tillhör dem som ser Sveriges långsiktiga relationer med Indien som mycket betydelsefulla. Det blev ju också åtskilliga besök där under min tid som utrikesminister – och dessutom besök därefter och i planeringen framöver.

Så jag hopppas innerligt att det blir ett lyckat besök som ytterligare förbättrar grunden för dessa relationer.


Framgång med Östliga Partnerskapet i Riga.

22 maj 2015

STOCKHOLM: Det blev trots allt ett rätt bra resultat som kom ut ur toppmötet med det Östliga Partnerskapet i Riga i går och i dag.

Och viktigast var, som jag skrivit om tidigare, att EU tydligt visade att politiken ligger fast och att samarbetet såväl vad gäller ambitioner som verklighet rör sig framåt.

Viss diskussion uppstod i sedvanlig ordning om huruvida det finns ett medlemsskapsperspektiv eller inte för dessa stater.

Men det är en tämligen teoretisk tvist. 

Dels därför att EU-fördragets artikel 49 är mycket tydlig med att det finns, men dels därför att frågan ju saknar konkret aktualitet under överskådlig tid.

Arbetet med att fullt ut implementera de avtal som Ukraina, Moldavien och Georgien ingått med EU kommer att vara nog så krävande under de närmaste åren.

Från såväl ukrainsk som georgisk sida fanns höga förväntningar när det gäller att uppnå viseringsfrihet med EU på samma sätt som ju Moldavien efter stora ansträngningar gjorde för ett år sedan.

Och man får nog säga att mötet i Riga innebar ett steg framåt för dem i detta avseende.

Så gott som unisont sades att detta beror på om de uppfyller de konkreta krav som ställs och som kommissionen kommer att rapportera om uppfyllnaden av mot slutet av detta år.

I detta ligger nog faktisk något av ett löfte att också ge viseringsfrihet om kommissionen då säger att kraven har uppfyllts. Det var ju så processen gick till med Moldavien.

Från rysk sida kommer detta knappast att uppskattas, för att uttrycka saken försiktigt. 

Det kommer ju då att vara mycket tydligt också för medborgare i Ryssland att landet har hamnat rejält på efterkälken när det gäller konkret samarbete med det övriga Europa.

Och det kan nog inte uteslutas att det kommer att finnas länder inom EU som då kommer att försöka koppla viseringsfritt för bl a Ukraina med någon typ av motsvarande steg för Ryssland.

För mig har det varit arbetsdag i Stockholm som avslutning på en vecka som ju faktiskt i dess helhet har tillbringats här. Nästa vecka blir lite annorlunda.

Men som avslutning på dagen och veckan skall jag till Timbro:s lokaler och där tala lite inför den s k Sture-akademins alumniträff.

Jag skulle tro det blir några reflektioner om Sverige och Europa just nu.


Riga och Ramadi.

21 maj 2015

STOCKHOLM: Att cykla omkring i Stockholm mellan olika möten en vacker försommardag som denna är förvisso ingenting som det finns anledning att klaga över.

Tyvärr verkar det som om vädret på andra sidan Östersjön är lite sämre, men där i Riga inleds ju i dag det viktiga det fjärde toppmötet med EU:s Östliga Partnerskap i dag.

Och med anledning av detta har jag dels skrivit en artikel via Project Syndicate, som ju innebär publicering i ett antal olika tidningar runt om i världen, och dels en lite längre sak också om bakgrunden när det gäller också relationerna mellan EU och Ryssland som publicerats av ECFR.

Det handlar om att försöka att ge lite sammanhang och lite bakgrund.

Länkar till bägge för den intresserade finns via Twitter.

Och i morgon finns det säkert anledning att kommentera om något mindre oväntat kommer ut ur mötet. 

Just nu ser jag i media att Vitryssland och Armenien ställer till lite problem i förhandlingarna om slutdeklarationen. Det handlar ju om de två av partnerskapets länder som av olika skäl knutits närmare Moskva, och vars utrikespolitiska handlingsutrymme därmed är mer begränsat.

Men på ett eller annat sätt utgår jag från att man löser den saken.

Mötet börjar ju med middag i Svartbrödrahuset i Riga kväll – med stora porträtt av stormaktstidens svenska kungar på väggarna – och därefter är det mer formella mötet under morgondagen.

Måhända fälls det där också någon kommentar kring det faktum att våra ryska vänner passade på att inringa detta dagens möte med att låta ett par bombplan T22M Backfire göra en sväng ner genom Östersjön.
De ville väl påminna om sin existens.

På den internationella scenen i övrigt finns det väl dessvärre anledning att notera att Daesh tycks ha lyckats i sin offensiv i Anbar-provinsen i Irak, och att den viktiga provinshuvudstaden Ramadi nu fallit i deras händer.

Det är onekligen ett betydande bakslag för ansträngningarna att pressa tillbaka organisationen.

För några månader sedan handlade åtskilliga spekulationer om när det skulle vara möjligt för irakiska styrkor med stöd av amerikanskt flyg att återta landets andra stad Mosul.

Men det får nog i dag anses att vara mer avlägset. Utvecklingen kring Ramadi har dessvärre visat att en del av de avgörande svagheter som ledde till Mosuls fall ännu inte åtgärdats.

Risken för att den sekteristiska splittringen av Irak nu förstärks ytterligare skall absolut inte underskattas, och det innebär ju i så fall att den av president Obama skisserade strategin för att möta Daesh skulle falla samman.

Och det har förvisso allvarliga implikationer tvärs över hela regionen.

För mig förefaller det uppenbart att det nu måste till seriösa samtal mellan Teheran, Bagdad och Washington om hur denna situation kan hanteras. 

Och det skulle nog inte skada om också Riyadh fanns med i dessa.

Ingen av dessa huvudstäder borde ha ett intresse av att Irak och regionen fallet samman. Att misstron i dag är betydande får inte vara någon ursäkt för att undersöka vägar att arbeta tillsammans.

I den regionen i övrigt noterar jag att Norges utrikesminister Börge Brende nu följs av EU:s Federica Mogherini i Jerusalem och Ramallah i akt och mening att se om det finns några förutsättningar för en återupptagen fredsprocess mellan Israel och Palestina.

Men nu bär det för min del iväg till lite försommarmöte med moderater som var verksamma i regeringen Reinfeldt under de åtta med alla rimliga mått mätt rätt framgångsrika åren mellan 2006 och 2014.

Det var då det.


Vecka med Riga i fokus.

17 maj 2015

TABIANO: Fortfarande dröjer jag mig kvar nere i Italiens sol, men i morgon bär det tillbaka till Stockholm och uppgifter där under veckan.

Dagens stora demonstration i Skopje förefaller att ha utfallit ungefär som förväntat. Men det viktiga och svåra blir vad som kommer att hända under de kommande dagarna.

Bilden av harmoni och enighet i dagens manifestation är inte nödvändigtvis en korrekt bild av den underliggande situationen i det makedonska samhället.

I morgon träffas också EU:s utrikesministrar och förväntas att diskutera också denna situation. Och – som sagt – det är inte fel att spänningar och utmaningar på Balkan kommer upp på bordet.

På det mötet kommer man också att diskutera situationen i Libyen och insatser vad gäller migration och flyktingströmmar. Och mer konkret handlar det om de olika militära insatser som nu förbereds i Medelhavet.

Något klartecken från FN:s säkerhetsråd för insatsar mot eller på libyskt territorium finns fortfarande inte, och utsikterna är väl inte alldeles klara. Oavsett det finns det enligt min mening betydande oklarheter om vad mycket konkret sådana militära insatser skulle bestå i.

Men veckans mest betydelsefulla händelse i vår del av världen är utan tvekan toppmötet i Vilnius med det Östliga Partnerskapets alla länder.

Efter tidigare toppmöten i Prag, Warszawa och Vilnius blir detta det fjärde inom ramen för den politik som ju räknar Sverige och Polen till sina främsta inspiratörer.

Och det blir viktigt framför allt för att slå fast att EU:s politik ligger fast, och att vi fullt ut respekterar varje europeiskt lands rätt att själv välja sin väg också när det gäller europeiskt samarbete.

Bara detta innebär en kraftfull signal i ljuset av de olika ansträngningarna från rysk sida under framför allt de senaste två åren.

Jag såg ett märkligt uttalande för någon vecka sedan av en talesman för utrikesministeriet MID i Moskva som hävdade att detta var en anti-rysk tillställning eftersom det innehöll begreppet ”partnerskap”.

Men det är rappakalja, och därtill okunnig sådan. Faktum är ju att det gällande avtalet mellan EU och Ryssland också talar om ”partnerskap”, och att vi dessutom efter det att det Östliga Partnerskapet satts i sjön diskuterade ett ”partnerskap för modernisering” med just Ryssland.

Att det sedan inte blev någonting av med den saken berodde ju på att moderniseringen upphörde i Ryssland och att landet, som bekant, slog in på en annan kurs när Vladimir Putin återvände för sin tredje presidentperiod.

Före den ryska förändringen minns jag att i alla fall jag föreställde mig att det toppmöte i Riga som då låg några år framåt i tiden skulle kunna fokusera på vad jag kallade ”integrationen av integrationerna”, d v s att börja binda samman de s k djupa frihandelsavtalen i det Östliga Partnerskapet med strävandena att med Ryssland som avgörande part börja utveckla ett stort frihandels- och samarbetsområde från Lissabon till Vladivostok.

Men det var då det. Kreml bytte kurs, aggressionen och den fortsatta destabiliseringen av Ukraina är ett faktum och tonläget mot så gott som allt som EU företar sig gränsar ibland t o m till det fientliga. 

Och det är i ljuset av allt detta som det är så viktigt att toppmötet i Riga visar att EU:s kurs ligger fast. 

Fokus kommer att ligga på Ukraina, men också på Georgien och Moldavien. De behöver inte minst stöd för att hjälpa till med genomförande av de olika avtalen.

Ryssland har försökt att uppskjuta det fulla genomförandet av dessa, främst med Ukraina, men av detta blir intet.

Värt att uppmärksamma är dock också hur Vitryssland mycket försiktigt försöker att vidga sitt rörelseutrymme. Man vill vara försiktig offentlig med sin kritik av Moskva, men mer privat är klarheten ofta betydande.

I Riga är det inte bara det stora reguljära toppmötet, utan också möten med olika företrädare för civilsamhället liksom för affärslivet. Och för det lettiska ordförandeskapet handlar det utan tvekan om det viktigaste mötet under dess sexmånadersperiod.

Så, vid sidan av allt annat, blir det ett klart fokus på Riga under den kommande veckan.


Dags för nytt fokus Balkan.

15 maj 2015

TABIANO: Så blir det några dagar över denna långhelg här i norra Italien innan det bär hem till Stockholm igen.

Men det var intressant att tillbringa några dagar med Balkan och dess olika utmaningar.

Och det kommer att bli en del mer av den varan under året.

I juli är det 20 år sedan Srebrenica, i augusti är det 20 år sedan kroatiska Operation Storm och i november är det 20 år sedan den bosniska fredsuppgörelsen i Dayton.

Det kommer att bli åtskilliga tillfällen både att blicka tillbaka och att reflektera över utmaningar som ligger framåt.

Själv kommer jag i början av juli att vara en del av en större diskussion i Haag som samlar huvuddelen av de dagarnas internationella aktörer till en diskussion om Srebrenica

Åtskilligt har sagts och skrivits i den frågan under åren, och i just Haag pågår vid ICTY-tribunalen forfarande den rättegång mot den bosnienserbiske generalen Radko Mladic som självfallet till betydande del handlar om vad just ICTY har definierat som ett folkmord i Srebrenica.

Och längre fram i höst blir det säkert en del kring de 20 år som gått sedan den tre veckor långa förhandlingar på flygbasen vid Dayton i USA som resulterade i fredsavtalet om Bosnien.

Också om den har det skrivits åtskilligt, och bland detta min bok ”Uppdrag Fred” som ju vid det här laget har en del år på nacken men vars beskrivning och analys faktiskt håller väl i ljuset av vad som hänt sedan dess.

Med alla andra kriser långt mer akuta är det naturligt att den europeiska och internationella uppmärksamheten på utvecklingen på Balkan varit mer begränsad under de senaste åren.

Och i samtal i Belgrad sade jag att de i grunden skall vara glada för det. De är inte längre någon internationell krishärd. 

Men utvecklingen i Makedonien har åter fokuserat  uppmärksamheten på en del av de strukturella utmaningar som ju fortfarande finns i regionen. Och det tror jag faktiskt behövs.

I Skopje lyckades det i går att få till en överläggning mellan de fyra partiledare i regering och opposition som annars knappast har några varmare känslor gör varandra.

Och det var viktigt i ljuset av de stora demonstrationer mot regeringen som väntas på söndag. Läget i landet är laddat.

EU måste vara tydligare och mer konsekvent i sin integrationsstrategi för regionen om man skall Linna förbli den kraft för försoning och samverkan som regionen så tydligt behöver.

I just fallet Makedonien är det långt ifrån lätt. Utvecklingen har snarast gått bakåt, och från den utgångspunkten kanske det inte är fullt logiskt att accelerera integrationen. Men en anledningarna till denna utveckling är ju just att integrationen har bromsats.

Att nu accelerera förutsätter dock en politisk konfrontation med främst Athen som jag inte vet om det finns aptit för hos olika regeringar runt om i Europa. 

I sak borde den ha tagits långt tidigare, men då var det ytterligt få som ens tyckte det var värt att beröra frågan.

Men det som skulle behövas är ett EU-drivet paket där ett rejält steg framåt i integrationsprocessen förenades med rejäla steg i intern försoning och interna reformer. 

Någon annan realistisk väg att komma ut den nedåtgående spiralen i södra Balkan har jag faktiskt svårt att se.

Men har Bryssel kraften till detta? Och – om så skulle vara fallet – har man kraften att ta de strider som med nödvändighet kommer att komma? Frågorna får tills vidare bli hängande i luften.

Någon fara för återgång till de krig och konflikter vi såg för 20 år sedan, och i fallet Kosovo också ett halvdecennium senare, tror jag knappast att det finns anledning att spekulera kring. 

Så länge EU- perspektivet ger en inriktning för alla regionens stater finns inte förutsättningarna för de statsmotsättningar som ju också drev de olika konflikterna under det tragiska decenniet.

Men i det längre perspektivet kan det bli annorlunda om EU-perspektivet försvagas, de inre ekonomiska och sociala utmaningarna växer och en ny nationalism börjar spira i missnöjda och marginaliserade grupper.

Klok politik är inte bara omedelbar krishantering, utan än mer att försöka att förebygga och förhindra olika konflikter.

Det misslyckades alldeles uppenbart i upptakten till de konflikter och krig som rev isär regionen på 1990-talet. 

Om det hade varit möjligt eller ej får vi aldrig veta – vad vi vet är att mycket av uppmärksamheten då gick åt till att hantera andra och konst lika allvarliga utmaningar i kölvattnet av det sovjetiska sammanbrottet.

Men ett är alldeles klart – vi får inte misslyckas en gång till. 

Och nu är nog tiden för ett lite djärvare grepp i dessa frågor än det kanske funnits anledning till under de senaste åren.


Kroatiska viner i Belgrad.

13 maj 2015

BELGRAD: Det är sen kväll här vid Sava och Donau efter intensiv dag med åtskilliga diskussioner av betydande intresse.

Och kvällen avslutades med en lång middag med Serbiens f d president Boris Tadić med djupdykning i landets och regionens olika utmaningar framöver.

Konferensen, som jag var här för, tilldrog sig ett betydande intresse.

Och det var inte minst den inledande sessionen med utrikesminister Ivica Dačić, Robert Cooper med sin betydande bakgrund inom EU och jag själv.

Och det handlade självfallet om Serbiens väg inte bara in i EU i största allmänhet utan i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i synnerhet.

Efter den mer offentliga sessionen hade vi också samtal som ju kom att fokusera mera på konflikten mellan Ryssland och Ukraina i ljuset av Serbiens roll som ordförande i OSCE detta viktiga år.

Och det fanns åtskilligt att säga i den frågan.

Men alldeles självklart diskuterade vi också Serbiens väg mot EU och den vidare och inte alldeles okomplicerade regionala situationen.

Det säger sig självt att jag i diskussioner som dessa representerar ingenting annat än bara mig själv. 

Men det skadar ju inte att kunna säga att Sveriges officiella politik i dessa frågor förblir densamma alldeles oavsett skiftet i regeringen förta hösten.

Efter diverse mediaarrangemang under dagen var blev det så i kväll lång och intressant middag med f d presidenten Boris Tadić. 

Mycket av diskussionerna i regionen just nu handlar alldeles självklart om det vi sett och ser i Makedonien. Det finns en farhåga för att instabilitet där skall få spridningseffekter i regionen i dess helhet.

Och jag gör vad jag kan för att dämpa sådana farhågor. Men att de finns och har den styrka de har visar att stabiliteten i denna del av Europa inte är någonting vi kan ta för givet.

Också Bosnien tillhör denna bild. Jag hade anledning att också offentligt varna för den bosnienserbiske ledarna olika tankar om splittring och självständighet, och här i Belgrad finns det näppeligen någon som inte ser med oro på hans olika verbala utflykter.

Det är betydelsefullt. I slutändan kommer man i Banja Luka mer eller mindre entusiastiskt eller motvilligt att lyssna på vad som sägs i Belgrad.

Som ett lite annorlunda inslag i dagen hann jag också med att gå förbi en marknadsföring av kroatiska viner på det hotell där jag not.

Och för oss som varit med om – milt sagt – något annorlunda dagar i relationerna mellan Serbien och Kroatien var detta en påtagligt angenäm upplevelse.

Arla i morgon bitti lämnar jag så Belgrad och flyger till Italien för några mer privata dagar där.

Men världen står knappast stilla för det. 


Kväll i Belgrad.

12 maj 2015

BELGRAD: Det tog förvisso sin lilla tid att flyga hit via Istanbul, men mot slutet blev det en vacker resa i kvällssolen längs Donau fram till landning på Belgrads för mig från tidigare år väl bekanta flygplats.

Väl framme här bar det så gott som omedelbart av till informell middag med Serbiens premiärminister Aleksandar Vučić. 

Och det blev en såväl trevlig som intressant kväll med öppna samtal om landets och regionens olika utmaningar. Vi känner ju varandra relativt väl sedan tidigare kontakter.

Serbien är ett nyckelland i denna region, och det är alldeles självklart att vi har ett mycket starkt intresse av dess modernisering och integration med regionen och Europa i övrigt.

Det var ju i Stockholm under en av de sista dagarna av det svenska EU-ordförandeskapet 2009 som Serbiens dåvarande president Boris Tadić lämnade in sitt lands ansökan om medlemsskap i EU.

Den strävan hade vårt starka stöd då, och det svenska stödet har ju inte förändrats av vårt eget regeringsskifte.

I Belgrad sitter nu också en ny regering under stark ledning av av Vučić, och den har ambitionen att komma igång med de konkreta förhandlingarna med EU kapitel för kapitel så snart som möjligt.

Och jag är absolut av uppfattningen att detta vore viktigt. Jag skulle helst se att alla regionens länder kunde fås in i en ”kapitelkonkurrens” när det gäller att steg för steg närma sig det utlovade medlemsskapet i EU.

Om detta talade vi alldeles självklart under middagen, men också om annat.

Att jag har ett intresse av olika bedömningar av den bekymmersamma utvecklingen i Makedonien säger sig självt. Krisen där har många dimensioner, men utan tvekan har den grekiska blockeringen av landets närmande till såväl Nato som EU spelat en påtagligt negativ roll.

I morgon bitti åker premiärminister Vučić till Sarajevo för olika diskussioner där, och det är viktigt att det finns ett tydligt stöd från Brlgtad för Bosniens territoriellas integritet och konstitutionella utveckling.

Att den bosnienserbiske presidenten Dodik åter börjat leka med tankar på en folkomröstning för att dela upp landet är sannerligen inget bidrag till regionens stabilitet.

Och att det bekymrar också här i Belgrad är mycket tydligt. De ansvariga politikerna här har ingenting till övers för oansvariga utspel av den arten.

På konferensen i morgon är det inte minst Serbien och den gemensamma europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken som kommer att stå i centrum. Jag är tillsammans med utrikesminister Dacic en av öppningstalarna.

Och här finns det spänningar.

Den serbiske presidenten Tomislav Nikolic stod i lördags på Röda Torget när Serbien som enda europeiska land valt att skicka trupper att delta i Putins parad. Enheter från Armenien och Azerbaijan bortser jag från i detta sammanhang.

Och på fredag har Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov annonserar sin ankomst hit till Belgrad. Det är uppenbart att man vill bygga upp sitt inflytande i detta land och i denna region.

Men detta ligger näppeligen i Serbiens långsiktiga intressen. Det är inte integrationen med Ryssland, utan med EU och den övriga regionen, som måste vara landets huvudväg framåt.

Att det stora South Stream-projektet, som Serbien utlovats stora inkomster av, havererat illustrerar detta så gott som något.

Dock finns det förvisso de som ser annorlunda på den saken, och i Kreml är man förvisso inte främmande för att spela på nationalistiska och anti-europeiska krafter. Och sådana finns förvisso företrädda i det serbiska politiska landskapet.

Men nu handlar det om att se framåt. 

Och att Aleksandar Vučić ser EU-vägen som vägen till stabilitet och tillväxt för såväl Serbien som regimen i övrigt råder det ingen tvekan om.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 645 andra följare