Lättnad över Europa.

24 april 2017

ARLANDA: Tidig morgon och det bär av till Sturup, Lund och universitetet där med dess institutioner och jubileum.

Europa andades ut efter resultatet av den första omgången av det franska presidentvalet i går.

EU-flaggorna viftades det flitigt med på segerfesten i Paris i går.

Om stämningen i Vita Huset och Kreml var lika lättad är väl en mer öppen fråga.

Men nu går det vidare till den avgörande omgången om två veckor. Valet den 7 maj avgör vem som blir Frankrikes president.

Opinionsinstituten ger prognoser i storleksordningen 60% för Macron och 40% för Le Pen.

Men osvuret är bäst, två veckor är en lång tid och mycket kan fortfarande hända.

Men alldeles uppenbart blir det ett starkt ideologiskt och principiellt val.

Emmanuel Macron står inte bara för de s k republikanska värden som nu på bred front mobiliseras till hans stöd, utan också för ett Frankrike öppet mot världen och engagerat i Europa.

Att det är ett sådant Frankrike vi gärna vill se säger sig självt.

Men till detta kommer så behovet av tämligen så omfattande ekonomiska reformer.

Landet skulle behöva en vind av liberalism för att ge ny energi åt en ekonomi som annars riskerar att bli allt mer tyngd av sin egen tröghet.

Här företräder ju Le Pen en helt annan väg.

Hon ser av allt att döma Ryssland som en modell också vad gäller ekonomisk politik, och att det finns åtskilligt som förenar den extrema vänstern och den extrema höger i Franrike har denna valrörelse visst på nytt.

Om Emmanuel Macron kommer att formulera ett klart program på detta viktiga område återstår att se.

Hitintills har han valt att vara tämligen vag. Han vill just nu vara allt för alla, och i detta skede är det kanske inte onaturligt.

Men nu kommer han självfallet att granskas och ifrågasättas på ett annat sätt – även om han har ett mycket brett stöd av det mesta som Frankrike kan mobilisera i form av tyckare och tänkare.

Värt att notera är att siffrorna för Le Pen kom att hamna tydligt i underkant av förväntningarna under valrörelsen.

Trots flyktingutmaningen runt om i Europa och ett terrordåd mitt i Paris just före valdagen lyckades hon inte riktigt att leva upp till förväntningarna.

I EU-valet för några år sedan fick hon 27%, men nu blev siffran bara en bit över 21%.

Och det finns det all anledning att notera.


I väntan på Frankrike…

23 april 2017

STOCKHOLM: Ännu alldeles för tidigt att säga någonting vettigt om första omgången i franska presidentvalet i dag.

Men det ligger mycket kommenterande kring det främst i SVT senare i kväll.

Och alldeles säkert anledning att återkomma inte minst efter den avgörande omgången den 7 maj.

Presidentmakten i Frankrike är stark – men 2019 kommer man att passeras av Turkiet – men det skall inte glömmas bort att det också kommer ett viktigt val till nationalförsamlingen i juni.

Också detta har självfallet sin betydelse när det gäller Frankrikes politiska kurs under kommande år.

För min del inleds den kommande veckan med att jag beger mig till Lund där ju universitetet firar 350 år.

Jag är inbjuden till en debatt på kvällen om den digitala utvecklingens betydelse för våra demokratier, och det är förvisso ett ämne som förtjänar att diskuteras.

Men när jag ändå är i Lund passar jag på att besöka de nya stora forskningsanläggningar som vi ju arbetade så mycket för under regeringsperioden, och som nu sakta men säkert växer fram.

Att vara en forskningsnation på framkant är oerhört viktigt för Sveriges framtid.

Efter två dagar i Stockholm styr jag på torsdag till Berlin.

Där blir det en del politiska kontakter, en del informell transatlantisk dialog och ett arrangemang kring digitala frågor på kvällen.

Senare på fredag fortsätter jag så från Berlin till Bryssel, och där blir det en helg med styrelsemöte med International Crisis Group.

Det börjar för min del redan på fredag kväll med en middag med fokus på kriser i Europas mer omedelbara närområde.

Men ICG:s arbetsfält är ju globalt, så det är åtskilligt mer som skall hinnas med innan jag hastar hem för att hinna med lite Valborg också.

Om kylan hunnit vika innan dess återstår att se – men närmast frostiga valborgsmässoaftnar är ju något av en nationell tradition vid det här laget.


Från Stockholms horisont.

21 april 2017

STOCKHOLM: Lite småkallt, men trots detta strålande vackert väder här i dag.

Och skönt att vara hemma några dagar efter tio dagar borta.

Sista dagen för kampanj inför första omgången i det franska presidentvalet på söndag.

Och denna första omgång sätter ju spelplanen för den andra och avgörande omgången den 7 maj.

Gårdagens attack mot poliser mitt i Paris klassificeras nu som en terrorattack, och det är naturligt att detta sätter sin prägel på kampanjens avslutning.

Intressant är att Daesh uttalat att attacken utförts av en av deras s k soldater. Och det är dubbelt intressant mot bakgrund av att ingenting av den typen sagts efter attacken i Stockholm.

Söndag kväll blir spännande när resultaten börjar att komma in.

Jag kommer att finnas bl a i Agenda i SVT för att kommentera.

Annars har det för min del varit olika kommentarer kring utvecklingen i USA, uppföljning med anledning av mina besök i Skopje och Belgrad, planer och tankar vad gäller utvecklingen i Turkiet och en del om cybersäkerhet i dess både nationella och mer globala dimensioner.

Vad gäller utvecklingen i Turkiet rekommenderar jag en artikel i Washington Post som jag länkat till på Twitter och som på ett bra sätt ger bakgrunden till den påtagligt bekymmersamma utveckling vi nu ser.

Det finns de som nu vill slänga allt vad gäller Turkiet i sjön och stänga alla dörrar som går att stänga.

Och alldeles säkert går det att få en del lokala poäng på den attityden just nu.

Men det vore ett misstag, och när EU:s utrikesministrar träffas för sedvanligt informellt möte i Malta om en vecka skulle jag tro att attityden snarare blir försiktigt avvaktande.

Vad som kommer att hända i Turkiet efter resultatet av folkomröstningen återstår att se. Den nya författningen träder i kraft stegvis, och i avgörande avseenden först efter det att det 2019 hållits såväl president- som parlamentsval.

Utrymmet för dramatik är nog rätt betydande.

Viktigt mitt i allt detta är att det nu etableras fungerande kanaler för dialog mellan också EU och Ankara.

Jag ser att president Erdogan i maj kommer att besöka såväl Kreml som Vita Huset, med inte minst utvecklingen i Syrien som en viktig punkt på agendan.

EU kan inte frikoppla sig helt från alla dessa frågor – de handlar faktiskt också om vår egen långsiktiga säkerhet.

Viktigt blir också hur det kommer att gå med förhandlingarna om Cypern.

De har nu återupptagits efter en paus, vilket är positivt, och med Turkiets referendum bakom oss borde det finnas bättre förutsättningar att gå framåt.

Men det är alltid några av de allra svåraste frågorna som kommer sist i förhandlingar som dessa.

I Storbritannien blir det nu som bekant val till parlamentet den 8 juni.

Theresa May tar tillfället att dels riktigt rejält trycka tillbaka Labour-partiet och dels skaffa sig en fastare position inom det konservativa partiet inför Brexit-förhandlingar som kommer att bli tämligen så besvärliga.

Åtskilliga har gjort bedömningen att detta skulle öka förutsättningarna för vad som kallas en mjuk Brexit. Jag har svårt att se det.

Snarare tror jag att ett solitt resultat stärker den linje för en hård Brexit som ju Theresa May alldeles själv har lagt fast. Det är ju hon som står för den hårda linjen när det gäller EU-domstolen, och den linjen avgör indirekt åtskilligt annat.

Men valrörelser har alltid sin egen dynamik. Jag skall ta mig i alla fall till London för att känna av lite hur vindarna blåser.

Intressantast blir kanske resultaten i Skottland. Det är svårt att undvika intrycket av att det växer fram en ny och lite annorlunda dynamik när det gäller självständighetsfrågan där.

Inte omedelbart, men inte desto mindre tydligt.

På andra sidan Atlanten har president Trump återvänt till klassisk form genom ett generalangrepp i går på Canada, och genom att lite mer organiserat trappa upp retoriken mot Iran.

Inte ens Trump-administrationen kan förneka att det nukleära avtalet fungerar i meningen att Iran lever upp till sina åtaganden.

Och detta är ju trots allt det avgörande.

Men Donald Trump hävdar nu att landet inte lever upp till ”andan” i avtalet, och att detta kommer att leda till åtgärder.

Att tolka ”andan” i avtal är knappast enkelt, och det är nog mer möjligt att hävda att det är USA som nu inte lever upp till denna när man överväger sanktioner trots avtalets åtagande att avskaffa sådana.

Hur detta kommer att spela in i upptakten till presidentvalet i Iran den 19 maj återstår att se.

Sannolikheten är ju dessvärre att det underminerar de mer moderata krafter som drivit fram detta avtal, och spelar i hävderna på de som sagt att man aldrig kan lite på ”den stora Satan” som de anser att USA är.

En del av detta kommer nog dessvärre att handla om Yemen.

Om detta skriver jag i min senaste månadskrönika för Project Syndicate.

Situationen i landet är utomordentligt prekär, och en ytterligare militarisering av den kommer att göra saken ännu mycket värre.

Men risken är att Trump-administrationen ser en militär upptrappning här som ett sätt att öka trycket på Iran.

Jag tror att det är en fatal missuppfattning, och att det dessutom riskerar att leda till en allt värre humanitär situation.

Värt att notera är att det blivit påtagligt tystare, i alla fall tillfälligt, kring Nordkorea. Retoriken i Vita Huset har för tillfället fått andra måltavlor.

Men den grundläggande frågeställningen har självfallet inte ändrats.


Spänningar på Balkan.

19 april 2017

BELGRAD: Efter en färd genom den regniga natten från Skopje kom vi hit till där Sava möter Donau vid den mäktiga gamla Kalemagdan-fästningen.

Så efter en dag när vi träffade alla politiska ledare av relevans i Makedonien har det nu i ilfart blivit samma sak här i Belgrad.

Det politiska läget i Makedonien är farligt låst, och i detta ligger betydande risker för landet såväl på kort som på längre sikt.

De olika politiska ledare vi träffade hade sina olika föreställningar om vägen framåt, men lägger man ihop dem blockerar de alla varandra.

Vår uppgift var i första hand att lyssna, och det var i huvudsak det vi gjorde.

På sina håll fanns det förväntningar att vi skulle komma med förslag på hur dödläget kunde brytas, eller engagera oss som medlare.

Men jag underströk hela tiden att det var landets egna politiska ledare som måste söka en lösning baserad på respekt för demokratin, författningens bestämmelser och den europeiska destinationen.

Lite tjatigt blev detta kanske på den ena pressträffen efter den andra, men måhända ledde detta till att budskapet gick fram.

Den som lever får se.

Här i Belgrad har vi så träffar tre av kandidaterna i det just avhållna presidentvalet, och avslutade med en timme med premiärministern och blivande presidenten Aleksandr Vucic.

Hans seger var lika tydlig som den var kontroversiell, och det märktes också på stämningen i våra olika samtal.

Mycket av våra diskussioner under dessa dagar har också handlar om det vidare regionala perspektivet. Till Skopje kom också EU:s repesentant i Kosovo för att diskutera just detta.

Såväl oron som möjligheterna finns där.

Lite för mycket löst prat om den vidare albanska frågan gynnar knappast stabilitet, och det kommande albanska valet kommer inte att göra den situationen bättre.

Och nästa år är det val också i Bosnien. Orostecken saknas sällan där.

Serbien med sin storlek och centrala position är viktigt, och valrörelsen här var välgörande fri från nationalistiska tongångar av den art som det annars börjar att finnas för mycket av runt om i regionen.

Men det regionala perspektivet behöver utvecklas vidare, och till den frågan finns det all anledning att återkomma.

Nu bär det i alla fall hemåt efter tio dygn eller så i USA, Italien, Makedonien och Serbien.

Hoppas snön hunnit smälta undan.


Till krisens Skopje.

16 april 2017

TABIANO CASTELLO: Strålande vår kallas det väl sannolikt här, men för en inbiten nordbo är nog beteckningen härlig försommar mer passande.

Men tidigt i morgon bär det av till Skopje i Makedonien för en diskussion kring de politiska utmaningarna där just nu. Och de är betydande.

Det blir möten med allt från president och alla koll relevanta partiledare till alla relevanta ambassadörer och till detta ett antal mer fristående bedömare.

Om vi från ECFR sedan klarar av att formulera några relevanta rekommendationer om den europeiska npolitiken i denna situation återstår att se. Ett antal EU-besök på olika nivåer har hitintills inte förmått att bryta det politiska dödläget.

Och saken är ju den att ett politiskt dödläge i denna region mycket snabbt kan förvandlas till någonting annat.

Historiskt och faktiskt är det Bosnien och Makedonien som är Balkans mest besvärliga områden och länder. Och det kan hävdas att Makedonien i vissa avseenden är mer utmanande.

När krigen i f d Jugoslavien bröt ut beslutade FN att sätta upp en preventiv fredsbevarande styrka – den enda i FN:s historia hitintills – för att förhindra att striderna spred sig hit.

Också Sverige bidrog med soldater i den styrkan.

Och freden bestod i Makedonien när regionen i övrigt stod i brand. Efter ett antal år kunde FN-styrkan åka hem.

När konflikten bröt ut i Kosovo var påfrestningen på Makedonien enorm. Mer än 300.000 kosovoalbanska flyktingar vällde under kort tid in över det sköra landets gränser.

Även den påfrestningen klarade landet. Avgörande var att flyktingarna kunde återvända hem mycket snabbt. Annars hade det inte gått.

Men 2001 bröt det ut strider i landet.

Jag var FN-sändebud i regionen, och minns mycket väl de tunga kulsprutorna och granatkastarnas eld i Tetovo i landets västligare delar. Det var konflikter i Kosovo och södra Serbien som spillde över gränsen och riskerna att tända en långt farligare och större brand.

Starka internationella ansträngningar resulterade i det s k Ohrid-avtalet, och detta har varit grunden för landets styre sedan dess. I huvudsak har det fungerar. Landet har hållit samman i stället för att splittras längs etniska linjer.

Till utmaningarna hör den olösta namnfrågan som medfört att landets process med såväl Nato som EU blockerats.

Det handlar i grunden om arvet efter den historiska provins Makedonien som för evigt är förknippad med Alexander den Store. Och detta namn bärs självklart också av den del av Grekland som centreras kring landets näst största stad Thessaloniki.

En FN-medlare finns i frågan sedan två decennier eller så, och åtskilliga regeringar har passerar i såväl Athen som Skopje, men aldrig har det nått att gå ända fram.

Sannolikt är det så att landets albanska befolkning inte har särskilt starka känslor alls i denna fråga, medan så förvisso är fallet såväl med den dominerande slaviska gruppen som med starka nationalistiska grupper inte minst i norra Grekland.

Förr eller senare måste en lösning till. I officiellt sammanhang kallas landet fortfarande FYROM – Former Yugoslav Republic of Macedonia.

Om detta är delar av bakgrunden så handlar den akuta situationen om en akut konflikt om regeringsbildning efter ett kontroversiellt val i december.

Och risken med denna, som delvis formuleras i etniska termer, är att den riskerar att riva upp mycket annat med allt vad detta kan innebära.

Så det blir två spännande dagar i Skopje.

På onsdag är vi i Belgrad.

Och sedan – till sist – hem efter att ha varit på resande fot en och en halv vecka.


Spänt kring Nordkorea.

14 april 2017

WASHINGTON: Snart sätter jag mig på planet tillbaka till Europa efter ett antal i sedvanlig ordning intressanta dagar här.

Och det har varit veckan då president Trump börjat att få en del pluspoäng av politiska bedömare, och det främst för delar av den utrikespolitiska hanteringen.

David Ignatius på Washington Post, som tillhör de kunnigaste av bedömare, kallade honom visserligen ”King of Flip Flops” men ger honom ändå försiktigt en del poäng för att han, tillfälligt eller ej, hamnat rätt i några viktiga frågor.

För en månad sedan eller så, baserat på vad presidenten sagt, fanns det anledning att utgå från att allt var på väg mot konfrontation med Kina och stor omfamning med Ryssland.

Men den senaste veckans signaler har i stället varit precis tvärt om.

Om detta sedan är beständigt eller ej vet vi självfallet ingenting om.

De snabba svängningarna under de senaste veckorna antyder ju att andra snabba svängningar inte kan uteslutas.

Min bedömning är nog att det kommer att komma betydande problem i relationen till Peking, men att man samtidigt kommer att föröka att få en relation till Moskva som är i alla fall lite mindre spänd än vad som är fallet för stunden.

Centrum för uppmärksamheten just nu är utan tvekan den koreanska situationen.

Jag vet inte hur längs samtal kring denna som jag på ett eller annat sätt dragits in i under mina dagar här.

En ny nordkoreansk provsprängning – och det finns tydliga tecken på förberedelser för en sådan – skulle alldeles säkert leda till skärpta kinesiska sanktioner, men den stora frågan är vad president Trump skulle göra.

Hans retorik i ärendet har legat högt, och det samtidigt som han ju mycket publikt fört militära styrkor till området.

Men trots detta är, som jag skrev häromdagen, hans militära optioner påtagligt begränsade.

Och att det sitter erfarna generaler på viktiga poster i Washington nu är från denna utgångspunkt en betydande fördel.

Militärer vet förvisso den militära makten möjligheter – men kanske än mer dess begränsningar.

Om det är Nordkorea det talas om här just nu är det tydligt att Syrien snabbt sjunkit undan.

Det konstateras att Trump inte verkar ha så mycket av politik i frågan, men att säga att kontrasten med Obama-administrationen i detta avseende är särskilt slående vore knappast korrekt.

I Moskva möttes i går de ryska, iranska och syriska utrikesministrarna för att koordinera sina kommande steg.

Den som letade efter tecken på att Moskva höll på att fjärma sig från Damaskus – det var ju det Tillerson skulle försöka med sina samtal i Moskva – fick leta förgäves.

Fredsprocessen i Genève hör vi inte mycket av i dessa dagar. Frånvaron av amerikansk politik tillhör bara en av de faktorer som försvårar. Men dock är det så att i alla fall vissa delar av vapenvilan och den s k Astana-processen fungerar.

Nu styr jag till Italien för i alla fall ett par dagar av påsk och frid och avkoppling. Och dit har ju vid det här laget våren kommit med besked.

På måndag skulle jag ha kommit tillbaka till Stockholm, men så kommer det nu inte att bli.

En liten grupp från ECFR styr i stället till Skopje i Makedonien med anledning av den påtagliga djupa politiska krisen där – farorna i denna skall alls inte underskattas – och därefter blir det också lite snabba politiska samtal i Belgrad i Serbien.

Med detta passar jag på att önska de som till äventyrs läser detta en Glad Påsk!


Har vindarna vänt i Vita Huset?

12 april 2017

WASHINGTON: Efter trettiogradig värme här i går lovar det i alla fall att bli lite svalare här denna dag. Men uppenbart är att sommaren kommit till Potomac lite i förtid.

När jag var här för ett par veckor sedan var det inrikespolitiskt tumult kring Trumps spektakulära magblask när det gällde att bli av med hatade Obamacare som dominerade alla diskussioner.

Men när jag nu återvänder är det försiktiga lovord kring en möjlig utrikespolitisk vändning som förefaller att dominera det mesta.

Anfallet mot flygbasen i Syrien efter Assads sncöbdnkng av giftgas. Den försiktiga tonen vid toppmötet med Kinas Xi Jinping. Och nu Tillersons bestämda ord till Ryssland i samband med att han nu besöker Moskva.

Inte alls uppmärksammat, men förvisso av betydelse, är att Tillerson på G7-mötet i Lucca var med på en kommuniké som sade att det nukleära avtalet med Iran ligger fast.

Till detta skall så läggas att staden är fylld av rykten om att Vita Husets onda genius Steve Bannon möjligen har råkat i onåd hos det Ovala Rummets härskare.

Och i dag går undertecknades det slutiltiga beslutet om Montenegros medlemskap i Nato. Senare i dag har president Trump emot Nato:s Jens Stoltenberg och det aviseras genensam presskonferens.

Den allmänna tolkningen är att det i det ideologiska inbördeskriget i Vita Huset just nu är ett klart övertag för de pragmatiska realisterna – i vissa media talas om globalisterna – i förhållande till de militanta nationalisterna.

So far so good, är väl den passande kommentaren till detta.

Men vart det bär vidare återstår att se.

Det var i Syrien som det möjligen möjligen fanns en möjlighet för Trump och Putin att finna en gemensam väg framåt, och i grunden hade detta i och för sig, lite beroende av innehåll, inte behövt vara dåligt.

Ett slut på kriget där är mycket värt.

Men det förefaller nu betydligt mer avlägset.

Det amerikanska anfallet – begränsat, tydligt i sitt syfte och enligt min mening försvarbart – har lett till starka reaktioner i Kreml. Putin antyder att uppgifterna om gasanfall är fabricerade, och jämför med invasionen i Irak 2003.

Och samtidigt är USA efter en utflykt i helt annan inriktning tillbaka till Obama-administrationens grundkrav att Assad måste försvinna.

I dag i Moskva försöker Tillerson övertyga Lavrov om att detta ligger också i Rysslands intresse.

Problemet är bara att Lavrov hört denna predikan många gånger förr, och att den ryska uppfattningen förblir att en alltför dramatisk förändring i Damaskus riskerar kollaps för regimen och öppning för olika terrorgrupper att bre ut sig.

Så det förefaller som om vi är tillbaka till nollpunkten vad gäller diplomatin om Syrien.

Föga uppmuntrande, men förhoppningsvis har Assad i alla fall lärt sig att fortsatt användning av kemiska vapen inte kommer att gå ostraffat. Möjligen något.

I skuggan av detta trappas allt upp kring den koreanska halvön. Och det är här som de största farorna nu ligger.

Trump vill pressa Peking till att pressa Pyongyang till någonting som i alla fall publikt inte närmare definierats. Och det är hur detta definieras som avgör vilka möjligheter till framgång som finns längs denna väg.

Han lägger till att om Peking är hjälpsamt med detta kommer han att vara snällare i handelsfrågor. Men om de inte gör det kommer han att fixa saken skälet. För att understryka detta flyttas nu en hangarfartygsgrupp till området.

Varje amerikansk administration under senare decennier har studerar vilka militära optioner man har mot Nordkorea, och alla har kommit fram till att några acceptabla sådana inte finns.

I dag skulle jag tro att de militära analyserna är ännu klarare i sina slutsatser, och att Vita Huset därmed skulle gå denna väg förefaller osannolikt.

Retoriken är till för att skrämma.

Och det gör den säkert. Osäkert är dock vad detta leder till för slutsatser i Pyongyang.

Att man där nås av mycket bestämda kinesiska signaler råder det nog ingen tvekan om.

Hur som helst är det just nu utrikespolitiken som dominerar samtalen här nu.

Att kongressen har lite vårpaus bidrar säkert också till att diskussionen om den möjliga skattereformen, sjukförsäkringsfrågan, immigrationsregleringen och satsningarna på infrastruktur tagit en liten paus.

Hur som helst är det ju inte mycket som rör sig framåt i dessa frågor just nu. Det är världen som är i fokus.

Efter en dag av samtal med kring ekonomiska frågor har jag i dag en dag av samtal med lite bredare fokus här.

Tankesmedjor. Cyberfrågor. Washington Post. IMF. Och sedan självfallet RAND.