Till ett annorlunda Davos.

15 januari 2017

STOCKHOLM: Efter en helg hemma bär det i morgon förmiddag av till Davos och det årliga mötet där med World Economic Forum.

Som vanligt sägs det att mötet är större än någonsin.

Årets möte sker tveklöst i skuggan av det makt- och politikskifte som mer formellt sker när fastighetsmagnaten Donald Trump svär presidenteden i Washington på torsdag.

Mötet i Davos har med åren kommit att bli något av en symbol för den globalisering som ju skapat helt nya möjligheter för stora delar av världen under de senaste decennierna.

Under åren har det ena landet efter det andra försökt att marknadsföra sig och sina möjligheter under Davos-mötets diskussioner och middagar. 

Och inte sällan har dialoger och diskussioner i Davos varit av betydelße för att föra olika globala frågor framåt. 

Klimatfrågans förankring i betydande delar av det internationella näringslivet hade t ex knappast kunnat ske lika tydligt utan Davos olika diskussioner. 

Men i år sker mötet tveklöst i skuggan av den framväxande populism som vill vända världen ryggen och som ju tagit sig konkreta uttryck i såväl folkomröstningen om EU i Storbritannien som presidentvalet i USA. 

Men också på åtskilliga sveda sätt, t ex i motståndet i såväl Europa som USA till den successivt allt friare handel som ju varit kärnan i denna globalisering. 

Det är onekligen något av en historiens ironi att den som kommer att sjunga globaliseringens lov i Davos blir ledaren för världens största kommunistiska parti.

Kinas president Xi Jiping kommer till Davos och talar på tisdag. 

Han kommer vid en tidpunkt där osäkerheten om den viktiga relationen mellan USA och Kina blir allt större, och där han själv är mitt uppe i ansträngningarna inför höstens 19:e partikongress att ytterligare befästa sin maktposition.

Till gästerna hör också Storbritanniens Theresa May, som tydligen anser det nödvändigt att innan hon dyker upp försöka skapa lite större klarhet kring sin Brexit-strategi i ett anförande på tisdag.

Vi får se hur det går med det.

Själv är jag detta år i Davos huvudsakligen engagerad i olika diskussioner som rör olika aspekter av den snabba teknologiska utvecklingen.

På tisdag kväll handlar det t ex om lanseringen av Global Blockchain Business Council (GBBC) för att bredare upplysa om denna nya teknologis olika möjligheter.

På onsdag är det så diskussioner i WEF:s egen styrgrupp om den digitala framtiden.
Men på torsdag morgon medverkar jag också i sedvanlig frukost om utvecklingen i och kring Ukraina. 

Och därtill kommer en halv myriad andra möten. Vissa planerade, andra betydligt mycket mindre så.

På fredag är jag dock av olika skäl tillbaka här, och på kvällen blir det så aktuellt att kommentera vad vi möjligen lär oss av vad President Trump har att säga efter det att makten formellt blivit hans.

Det har alla förutsättningar att bli en spännande vecka. 


Stafettväxling i Washington.

10 januari 2017

WASHINGTON: Så är jag på väg hem igen efter snabbt besök i staden vid Potomac-floden.

Det blev intressanta diskussioner både i går och i dag kring Global Trends-rapporten.

Efter den mer offentliga diskussionen i går – som finns på webben för den intresserade – satte vi oss ner i mindre krets av individer från lite olika hörn av världen för mer inofficiella diskussioner i dag på förmiddagen.

Och då kom det inte minst att handla om vart USA:s politik är på väg, och hur den osäkerhet som detta innebär passar in i de optioner som rapporten arbetar med.

Lätt odiplomatiskt påpekade jag att osäkerheten om USA just nu sannolikt är den största osäkerhetsfaktor vi har att hantera.

Och ingen sade emot.

Därefter passade jag på att vara med när det skedde en informell stafettväxling mellan Obamas avgående säkerhetsrådgivare Susan Rice och Trumps pågående dito Michael Flynn.

Det blev värdigt och respektfullt från bägges sida. Arbetet med överlämnande går av allt att döma så smidigt man kan begära.

Att Michael Flynns lilla anförande inte bjöd på mycket av substans var knappast ägnat att förvåna. Det är först på fredag nästa vecka som Trump-administrationen formellt tar över.

Men det närmar sig.

Och det kan väl noteras att ordet ”frihet” återkom ett andel gånger och att ”allianser” nämndes i positiva ordalag.

Alltid något i tider som dessa.

I kväll håller så president Obama sitt farväl-anförande i Chicago.

Och i morgon är det senatsförhör med föreslagna utrikesministern Reg Tillerson och dessutom presskonferens i New York med Donald Trump.

Men då är jag förhoppningsvis redan hemma i Stockholm efter ett snabbt men mycket nyttigt besök här.


Ulf Dinkelspiel

09 januari 2017

WASHINGTON: Det är morgon här när jag nås av det tragiska budet om att Ulf Dinkelspiel lämnat oss.

Och tankarna går omedelbart till minnen av middagar med Ulf och Louise under de år han var en av dem som representerade Sverige här i den amerikanska huvudstaden.

Jag kan se Ulf framför mig när han ofta hämtade mig på National-flygplatsen.

Ulf var en nära vän, en mycket uppskattad kollega och en person jag under många år kom att lära mig mycket av.

Hans professionella insats är djupt förknippad med Sveriges plats i det europeiska samarbetet. Han var närvarande och viktig i varje steg på den långa väg som ledde oss in i den Europeiska Union.

Från att vara nära medarbetare till Sverker Åström som förhandlade det som skulle komma att bli frihandelsavtalet 1973 till den triumfatoriska dag vintern 1994 när han förde våra förhandlingar om medlemskap i EU i hamn.

Jag minns det som i går.

Jag var ute på glansisar i Stockholms ytterskärgård en fantastisk dag. Ulf ringde med beskedet att nu, trots allt, efter stora ansträngningar, och med ett mycket bra resultat, hade han och hans team lyckats att föra förhandlingarna i hamn.

Ingen hade trott att det skulle vara möjligt inom den strikta tidtabell som vi hade satt upp och få trodde att det resultat vi fick skulle gå att uppnå. Men som Sveriges första Europa-minister lyckades Ulf också med detta.

Och gemensamt undertecknade vi det viktigaste internationella avtal som Sverige förhandlat fram kanske någonsin på Korfu på midsommarafton 1994.

Han var en viktig och uppskattad medlem av den regering jag hade förmånen att leda mellan 1991 och 1994. Och även om EU-förhandlingarna var hans vikigaste uppgift var han för mig ett viktigt stöd i många andra avgöranden under de långt ifrån enkla åren.

Ulf var moderat, men han var också statstjänsteman. Hans lojalitet mot Ingvar Carlsson som statsminister var lika stor som hans lojalitet mot mig som statsminister. Han tjänade Sverige.

Under alla dessa år var Ulf alltid en vän man kunde vända sig till, alltid uppmuntrande och alltid med kloka synpunkter på olika situationer vi på olika sätt konfronterades med.

På ambassaden här i Washington under många år, på UD hemma i Stockholm, runt regeringsbordet i Rosenbad, på Öhmans och andra sammanhang i näringslivet, med vänner och bekanta – Ulf var alltid den glade, uppmuntrande, kloke och uppskattade.

Vi är många som sörjer honom djupt.

När vi träffades för vad som skulle komma att bli sista gången talade vi självfallet om den dystra prognos som läkarna just hade gett honom.

Men Ulf var inte nedstämd. Han sade att han var nöjd med sitt liv, med sin familj och det han hade varit med om att åstadkomma.

Vi sade att vi får fortsätta över en lunch. Den blev inte av. I alla fall inte i denna världen.

Ulf förtjänar att få vila i frid.


Börjar året i Washington.

08 januari 2017

KASTRUP: Ett nytt år har tagit sin början, och det är dags att börja att se framåt på del olika utmaningar på olika områden som vi står inför.

Och olika möten på det temat kommer att dominera denna månad för min del.

Det börjar med ett snabbt besök i Washington, dit jag just nu är på på väg för att delta i diskussionerna i samband med lanseringen i morgon av den stora studien Global Trends 2035.

Detta är mycket ambitiösa studier som regelbundet presenteras i samband med att en ny administration börjar att formeras.

Det finns motsvarande studier som produceras av såväl offentliga som privata intressenter runt om i världen – en framtidsgrupp inom EU-kommissionen har också gjort ett försök; i Sverige har olika studier normalt ett kortare perspektiv – men denna är den som det nog investeras allra mest i.

Så det har sitt intresse av att vara med om också de mer informella diskussionerna i samband med att den presenteras i Washington i morgon.

Där är ju också i övrigt förberedelserna för den nya administrationen i full swing.

I morgon håller president Obama sitt avskedstal i Chicago där han i sedvanlig ordning kommer att summera sina åtta år i Vita Huset, och det sägs att under de närmaste dagarna kommer Donald Trump också, för första gången sedan juli, att hålla en presskonferens.

Dessutom inleds nu senatsförhören med de som Trump nominerar till viktiga positioner.

Förhören med tilltänkta utrikesministern Rex Tillerson kommer med all säkerhet att bli intressanta och betydelsefulla. Inte minst relationerna till Ryssland kommer att vara i centrum för dem.

Och förutom santalen kring presentationen av GT2035 passar jag självfallet på tillfället till en del andra samtal.

Just nu är Washington ju – faktiskt! – den främst källan till oro i vår värld.


Dramatik 2: Cyber- och utvisningskonflikten.

30 december 2016

TABIANO CASTELLO: Så kom i går det aviserade amerikanska svaret på de ryska cyberoperationerna i det amerikanska valet, och i dag kom så den i alla fall preliminära ryska reaktionen.

Den mest tydliga offentliga delen av den amerikanska reaktionen blev utvisningarna av 35 ryska underrättelseofficerare.

Ett ryskt specialplan väntas inom något dygn hämta hem dem och deras familjer.

Namn offentliggöras normalt aldrig i sammanhang som dessa, men det torde ha rört sig om nyckelpersonerna i de s k residenturer som såväl den ryska utrikes underrättelsetjänsten SVR som dess militära motsvarighet GRU och säkerhetstjänsten FSB har inom ramen för den ryska diplomtiska närvaron.

Intressant vore att veta om de respektive cheferna för dessa tillhör de utvisade eller inte.

Min gissning är att så inte var fallet, eller att i alla fall någon är kvar, och då av den anledningen att man ville bibehålla möjligheten att trappa upp ytterligare i ett senare skede.

En intressant fråga är självfallet hur stor del av den ryska underrättelsepersonalen i USA som dessa 35 utgör.

Att det skulle handla om samtliga har jag svårt att tro. Ryssland har ju inte bara en stor ambassad i Washington, utan också en stor FN-representation i New York.

Men alldeles säkert har utvisningarna utformats för att allvarligt skada såväl SVR:s som GRU:s möjligheter till lokala operationer.

Och det är värt att notera att det handlar om två skilda organisationer med en inbördes relation kännetecknad av betydande rivalitet.

Som regel tror jag knappast att den ena veta vad den andra gör.

Detta var dock med all sannolikhet bara en del av det amerikanska svaret.

Det har pågått betydande överläggningar för att utforma möjliga åtgärder, och i dessa har också ingått olika åtgärder på cyberområdet.

Jag skulle tro att vissa sådana skett på ett sätt som gjort att de märkts i Kreml.

Men problemen här är betydande. Man vill inte avslöja egen kapacitet. Och man har knappast något intresse av en snabbt eskalerande cyberkonflikt.

Jag skulle tro att det handlar mer om markeringar för att visa möjligheter.

I dag kom så det ryska svaret – eller i alla fall första delen av det.

Först sades det att ryska utrikesdepartementet MID rekommenderar president Putin att utvisa 35 ryska diplomater.

Detta lät antyda en mindre konventionell uppläggning.

Det inträffar aldrig att man publicerar vad MID rekommenderar presidenten, och när så president Putin kom ut med ett uttalande om att han inte ville agera så ”odiplomatiskt” utan i stället tills vidare lät saken var det uppenbart att det var ett regisserat spel.

Detta hindrade dock inte åtskilliga västliga media att rapportera att Putin sagt nej till MID:s krav – precis den effekt som man på rysk sida sannolikt hade eftersträvat.

Den ryska reaktionen är dock preliminär. Alldeles uppenbart väntar man på att Donald Trump skall göra sin entré på scenen.

Och för honom blir det självfallet en tidig fråga om han skall desavouera president Obama genom att tillåta hela eller delar av den utvisade SVR-, GRU- och FSB-kontingenten att komma tillbaka.

Han har tills denna minut – bäst att göra den reservationen – inte sagt någonting i frågan, men han kommer under de närmaste dagarna att träffa de berörda amerikanska underrättelse- och säkerhetstjänsterna för en detaljerad genomgång av vad som hänt.

Om han låter president Obamas åtgärder ligga kvar är det väl inte osannolikt att president Putin kommer att börja att vidta åtgärder mot den amerikanska närvaron i Ryssland.

En s k station av CIA finns traditionellt inom ramen för den amerikanska ambassaden där, och att Putin långsiktigt skulle acceptera större närvaro för den än för hans egna organ i USA bedömer jag som ytterligt osannolikt.

Så man kan säga att Putin spelade över bollen till Trump, och denne har att på ett eller annat sätt hantera den.

Men mer kommer med all sannolikhet i denna fråga. I går offentliggjordes en rätt kortfattad beskrivning från bl a FBI av hur de ryska cyberoperationerna skett, men senare har utlovats en mer utförlig också offentlig redovisning.

Hur långt denna kommer att gå skall bli intressant att se.

Det har ju antytts att de amerikanska slutsatserna inte enbart grundats på vad man kunnat konstatera i de olika nätverk i USA de ryska operationerna riktade sig mot, men då är man inne på områden som är belagda med strikt sekretess.

Det handlar, som det brukar heta i sammanhang som dessa, att skydda källor och metoder.

Och det är ju skyddade källor och hemliga metoder som är A och O i den världen.

Så dramat är förvisso inte slut.

Akt ett i dramat var självfallet de ryska operationerna.

Akt två var det amerikanska offentliggörandet av dessa.

Akt tre var det senaste dygnet.

Nu väntar vi på akt fyra.


Dramatik 1: Mellersta Östern

30 december 2016

TABIANO CASTELLO: Solen fortsätter att skina från klarblå himmel dag efter dag, och via fantastiska Florens och Pisa har vi nu tagit oss upp hit till den vidsträckta utsikten över den rika Po-slätten.

Men det saknas inte utrikespolitisk dramatik under dessa det omtumlande året 2016:s sista skälvande dygn.

Och det är den snart avgångna Obama-administrationen som avslutar sitt arbete med ett antal ännu icke uppgjorda räkningar.

När Barack Obama tillträdde vintern 2009 var Mellersta Östern och fred där högst upp på hans dagsordnonh, och när han sedan återvaldes 2012 var förnyade amerikanska fredansträngningar med Israel och Palestina till det som var allra högst upp på den europeiska önskelistan.

Och Obama-administrationen levererade. Utrikesminister John Kerry spenderade nio månader i direkta och indirekta fredssamtal med de israeliska och palestinska ledarna.

Men till slut gav också han upp.

Israels premiärminister Netyanhue gjorde gång på gång anmärkningsvärda försök att i den amerikanska inrikespolitiken underminera president Obama.

Det gällde kanske först och främst samtalen och överenskommelsen med Iran, men också försöken till fred med Palestina.

Trots detta levererade Obama-administrationen en serie av veton i FN:s säkerhetsråd för att skydda Israel mot internationell kritik, och ställde upp med ett långsiktig militärstöd större än vad USA någonsin tidigare gjort.

För var och en har det varit uppenbart att premiärminister Netanyahue inte varit villig eller förmögen till avgörande steg mot fred.

Den regering han leder innehåller krafter som uttryckligen motsätter sig den tvåstatslösning som Netyahue åtminstone verbalt en gång anslutit sig till, och bedriver dessutom en politik som fortsätter den politik av illegala bosättningar som steg för steg underminerar förutsättningarna för en sådan.

Därmed inte sagt att de enda hindren för fred finns på den israeliska sidan.

I Ramallah har president Abbas sedan länge överskridit sitt demokratiska mandat, och det är dessvärre högst tveksamt om han har den kraft och legitimitet som skulle krävas för en uppgörelse.

Efter de misslyckade fredansträngningarna fanns det åtskilliga som argumenterade för att Obama innan sin avgång skulle lägga fram ett förslag till resolution i FN:s säkerhetsråd som angav ramarna för en fredslösning.

Men det var uppenbarligen ett steg man inte var beredda till.

I stället lade Egypten fram en resolution som inte minst, men inte enbart, fördömde den israeliska bosättningspolitiken.

Och det föranledde en furiös israelisk aktivitet för att stoppa denna.

Netanyahue ringer till Donald Trump som ringer till Egyptens president Sisi – som han etablerat RN nära relation till – med påföljd att denna drog tillbaka resolutionsförslaget. Även Putin gick ett samtal av Netyahue för att den vägen försöka stoppa det hela.

Men allt detta hjälpte föga.

Resolutionen lades fram igen av bl a New Zealand. Och med tanke på dess innehåll beslöt president Obama att nu lägga ner rösten. Och därmed passerade resolutionen med 14 röster mot noll och en nedlagd i säkerhetsrådet.

Då gick topplocket på premiärminister Netyahue som levererade en serie av utfall mot den nedlagda rösten i synnerhet och Obama-administrationen i allmänhet. Retoriken var remarkabel.

Och detta ledde till att topplocket gick på utrikesminister Kerry som levererade en unikt tydlig 75 minuter lång uppgörelse med premiärminister Netyahues politik. Och som dessutom lade fram de principer för en fredsuppgörelse som USA åtminstone i dag står bakom.

Det är i allt väsentligt rimliga och viktiga principer.

Enda möjliga principiella problemet ligger i accepterandet av Israel som enbart en ”judisk stat”. Åtminstone vi européer har historiskt problem med att definiera statsbildningar i religiösa eller motsvarande termer.

Och kring en femtedel av Israels medborgare är dessutom palestinier.

Som väntat reagerade Trump mot allt detta, och lovade att allt skall bli annorlunda eget den 20 januari. Han uppmanade Netyahue att hålla ut tills dess.

Vad som kommer att hända då återstår att se, men mycket tyder på att vi då får en amerikansk politik i dessa frågor som avlägsnar sig påtagligt från såväl dagens amerikanska som europeiska politik.

I mitten av januari samlar Frankrike en lång rad stater till ett nytt möte i Paris för att i alla fall påminna om nödvändigheten av en fredsprocess.

Men med ett USA som då står i färd med att ge sug av i vad som ser ut att bli en helt annan riktning kommer föga att kunna komma ut ur detta möte.

Så efter dramatiken de senaste dygnen står vi sannolikt inför ny dramatik under de närmaste månaderna och kanske åren.

Men John Kerry’s anförande kommer att leva kvar.

Och skall en tvåstatslösning någon gång kunna förverkligas så blir det enligt de riktlinjer som EU lade fast i december 2009 – under svenskt ordförandeskap – och som i allt väsentligt återspeglades av John Kerry i december 2016.

Problemet är att det riskerar att bli mycket dramatik och mycket lidande på vägen dit.


Dagar i Rom,

27 december 2016

ROM: Helgdagar i den eviga staden saknar förvisso inte sitt behag.

Solen lyser från klar himmel, uteserveringarna är fulla och av kultur och historia finns det mesta man kan önska sig.

Och landet har fått en ny regering under Paolo Gentiloni.

Nyss utrikesminister har plötsligt upphöjts till att styra statsskutan en tid intill det ofrånkomliga nyvalet måste äga rum.

På TV inviger han vägar, inspekterar jordbävningsområden och låter allmänt välvillig. Om det blir så mycket av verkligt och välbehövligt regerande återstår att se.

Sådant är dock av nöden. En bank har räddats men andra ser lite skakiga ut, och populisterna rasar mot miljarder som försvinner till de illa skötta bankerna.

Ekonomin hankar sig fram, men tyngs ner av kostsam byråkrati, överdrivna regleringar och landets offentliga skuldbörda.

Framgångsrikt företagande finns förvisso, inte minst i nordligare delarna av landet, men dess möjlighet stt växa hämmas dessvärre.

Nyss avgångna premiärminister Matteo Renzi pratade mycket, åstadkom något och förefaller nu vara i full färd med att förbereda sin återkomst efter ett nyval någon gång på det nya året.

En långvarig tillvara i opposition tilltalar knappast denne rastlöse individ.

Men om han förmår att formulera ett program för genuina strukturreformer återstår att se. Behovet är mycket påtagligt.

Någon borgerlig opposition värd namnet finns knappast efter Silvio Berlusconis härjningar, utan det är i stället komikern Beppe Grillos djupt oseriösa rörelse som har växt i opnionen.

Att det blivit skandal, röra och sammanbrott på de platser där de faktiskt lyckats komma till makten – först Parma, och nu dessutom Rom – har ännu inte märkbart dämpat dess framväxt.

Över Medelhavet kommer så migranter i tiotusental i en ström som knappast sinar.

Om fjolårets ström till Sverige och Tyskland i allt väsentligt handlade om flyktingar från krig i Mellersta Östern, handlar det här i allt väsentligt om migration från ett fattigt Afrika genom ett Libyen utan ordning eller styre.

Men så mycket lättare att hantera blir det knappast för den saken.

EU räddar de som hållet på att gå under på Medelhavet och försöker därtill med hjälp av utökat bistånd få de berörda staterna att ta tillbaka dem som inte har legal grund, men framgången är begränsad.

Och ordning i Libyen framstår inte som omedelbart förestående.

Återstår då någon form av integration.

Italiens demografi behöver förvisso tillskott. Och tydlig är tendensen att det är dessa ofta illegala migranter som utför de arbeten som italienare ogärna vill ha.

Mönstret känns igen.

I den moderna historien är Italien självfallet ett land med stor utvandring. Bara under mellankrigstiden lämnade 20 miljoner människor landet.

Förra året var det kring 100.000 som gjorde det. Och nu handlar det ofta om en välutbildad och ambitiös våg av utvandrare. Lyssna på gatorna i Paris, London eller Berlin!

Men politiskt växer motståndet. Beppe Grillo vill omedelbart ha massiva utvisningar. Lega Nord skär pipor i vassen.

Och med undantag av f d utrikesministern Emma Bonino inte många röster för ett annat synsätt på dessa frågor.

Men när allt detta är sagt är Italien ett av världens attraktivaste länder. Det handlar om klimat och kultur, om mat och historia och om åtskilligt som är mindre lätt att definiera.

Men vandrar man i den klara solen på Palatinen, eller genom de vindlande gränderna fram till Pantheon, behövs ingen närmare förklaring.

Det blir någon dag till här innan vi via Florens tar oss över Appeninerna upp till landets nordligare men på intet sätt mindre attraktiva nejder.

Om omvärlden och dess tumult skriver jag nog lite separat.