Sveriges trovärdighet viktig – om Saudi-avtalet.

23 februari 2015

MEGÈVE: Det pågår av allt att döma en betydande diskussion inom regeringen om framtiden för det s k Saudi-avtalet. Intill mitten av maj måste regeringen på ett eller annat sätt ha kommit fram till en linje.

Jag skrev en tweet i ämnet härom dagen, och det föranledde att jag också intervjuades i P1 Studio Ett i dag på eftermiddagen.

I grunden hävdar jag att det handlar om Sveriges trovärdighet som nation och om våra relationer med ett land som faktiskt är av betydande vikt.

Avtalet ifråga ingicks av den dåvarande regeringen 2005, och under vår regeringsperiod var det för mig en självklarhet att ett avtal ingånget av en regering skall respekteras också av en annan.

Det är ju faktiskt med Sverige avtal som dessa ingås.

Allmänna avtal som detta om samarbete i försvarsfrågor har vi åtskilliga av. Det som möjligen skiljde detta från andra var att det var mer detaljerat än vad som brukar vara fallet.

I sak betyder dock det föga. Konkret samarbete när det gäller t ex export av försvarsmaterial regleras hur som helst i helt separata och andra former, och de besluten påverkas inte av vad som står eller inte står i ett avtal som detta.

Och den export vi haft och har av försvarsmateriel har ju godkänts i laga ordning av alla de instanser som har att göra det.

Mest notabelt är väl det stora tillståndet 2002 att exportera en mycket stor mängd pansarvärnsrobotar som intill dess hade ingått i den svenska arméns organisation.

Visdomen av beslutet att göra sig av med alla dem kan förvisso diskuteras – men det har ingenting med relationen med Saudiarabien att göra.

Sedan dess har det huvudsakligen handlat om vårt flygburna radarsystem. Och också här handlar det om betydande belopp.

I debatten framhävs ofta att Saudiarabien inte är en demokrati, och att respekten för mänskliga rättigheter i landet – med våra mått mätt – lämnar påtagligt mycket att önska.

Så är det förvisso.

Och viktigt är självfallet att vi inte levererar någonting som kan användas för internt förtryck. Det är ett tydligt kriterium, och det har ju heller inte skett.

Flygburna radarstationer för luftförsvar är ju en helt annan sak.

Saudiarabien är konstitutionellt någonting som ligger nära det envälde som styrde vårt land under ett antal sekler, även om det inte bara handlar om en enda person som har makten, utan om ett mer komplext system med förankring i landets historia.

Och i landet finns fortfarande drag vi skulle beteckna som medeltida när det gäller t ex brutala och omänskliga former för dödsstraff. Och delvis gäller det också kvinnans ställning i samhället.

Men möjligen bör noteras att landet gått igenom en enorm utveckling på bara ett par generationer – långt snabbare än vad som gällde vårt eget land en gång i tiden.

Hur landets framtid kommer att gestalta sig vet vi inte.

Utmaningarna är mycket stora.

Men vi kan inte vara likgiltiga för vad som kommer att hända, och ett brett samarbete är med all sannolikhet den bästa vägen också om vi vill vara mer i en successiv modernisering av det saudiska samhället.

Visst kan vi välja en annan väg. Att sitta i Falun och fördöma. Men i grunden är jag övertygad om att den vägen kommer att isolera Sverige mer än vad den kommer att isolera Saudiarabien.

Vi har ett intresse av Saudiarabien inte bara som en stor marknad för svensk export, utan också för en utrikespolitisk dialog i frågor där vi har ett tydligt intresse.

Det saknas ju, för att uttrycka saken försiktigt, inte utmaningar i regionen, och Sverige har ingen anledning att i onödan skära av kanaler.

Att ensidig och utan annat motiv än en inhemsk debatt säga upp detta avtal skulle nog riskera att uppfattas som en ovänlig handling av Saudiarabien.

Vilka konsekvenser det skulle få kan man bara spekulera kring.

Att vi skulle framstå som en opålitlig nation också i andra staters ögon är nog ofrånkomligt. Varför skulle de ingå avtal med ett land som plötsligt kan springa från dem? Få nationer runt om i världen framstår som alldeles snövita i ögonen på delar av svensk opinion.

Om Saudiarabien skulle begränsa vår export dit eller bryta den dialog och det samarbete i övrigt vi har vet vi inte. Men att mörker skulle lägga sig över relationen i dess helhet är nog dessvärre ofrånkomligt.

Vad vi än tycker och tänkar är det ett faktum att det handlar om en nation med betydande såväl ekonomisk som politisk tyngd.

Och att Sveriges trovärdighet som avtals- och samarbetspartner är någonting vars värde inte skall underskattas.


En möjlig men hårt omstridd strategisk öppning.

22 februari 2015

MEGÈVE: Hit till Savoyens alper i skuggan av mäktigs Mont Blanc har jag nu utlokaliserat mig för att njuta sportlov. Det var några seden jag hade den möjligheten.

Några stenkast härifrån – i Genève – sitter USA:s och Irans utrikesministrar och fortsätter de viktiga nukleära förhandlingarna.

Och jag ser att i den iranska delegationen nu också finns f d utrikesministern och chefen för Irans kärnteknikprogram Ali Akbar Saleh.

Han vet vad han talar om, och mitt intryck från tidigare samtal med honom är att han tydligt tillhör de i dessa frågor tydligt konstruktiva krafterna i Iran.

Förhandlingarna i Genève är självfallet utomordentligt viktiga, men den avgörande dynamiken i denna viktiga fråga ligger nu i de bataljer som utkämpas internt såväl i Teheran som i Washington. Och dessutom i tilltagande grad mellan Washington och Tel Aviv.

I sak är det ju så att de farhågorna som funnits och finns vad gäller Irans kärnteknikprogram till avgörande del hanteras genom interimsuppgörelsen Joint Plan Of Action.

Men om väst enligt min mening mycket väl skulle kunna leva med en prolongering av denna ter det sig annorlunda från Teherans utgångspunkt, eftersom denna ju gav Iran förhållandevis lite när det gäller mildrade sanktioner.

Och när det gäller de samtal som pågår just nu skulle jag tro att de bägge utrikesministrarna är mindre fokuserade på den nukleära frågan som sådan än på hur och när olika steg skall tas för att mildra, lätta och ytterst avskaffa de olika sanktionerna på Iran.

Vi vet ju av erfarenhet att det – och det i all synnerhet i den amerikanska politiska miljön – är långt lättare att fatta beslut om nya sanktioner än att besluta att avskaffa gamla.

Men även om dessa frågor är politiskt komplicerade, och möjligen just nu de mest komplicerade, är det ju de nukleära frågorna som är processens själva kärna.

Washington har lagt fast ett mål med dessa förhandlingar som innebär att det skall innebära sådana begränsningar att det skulle ta Iran ca ett år efter ett beslut att helt bryta sig ut ut detta och andra avtal och tills dess de skulle kunna ha en (1) kärnladdning.

Enligt min mening är detta ett såväl intellektuellt som politiskt feltänkt mål för dessa förhandlingar, och jag har mer utförligt motiverat varför tidigare på denna plats.

Men det som nu är uppenbart är att Israel och framför allt dess premiärminister avser att gå till fullt politiskt krig mot detta sätt att se på målet för förhandlingarna.

Med detta kommer det ju att vara möjligt att acceptera att Iran har en viss kapacitet för anrikning av uran – även om omfattningen av denna förblir en knivig fråga. Något stöd i internationell rätt för att förneka landet detta finns f ö knappast.

Men från denna israeliska sida, och då med stöd av en opinion i USA som man dessutom gör sitt bästa för att stimulera, accepterar man nu tydligen ingen kapacitet för anrikning i Iran över huvud taget. Och underkänner därmed så gott som helt den amerikanska och västliga förhandlingen.

För att göra hela saken rättvisa bör dock sägas att detta är Israels premiärminister Netanyahue och kretsarna kring honom.

Mitt intryck är att man inom israeliska underrättelse- och säkerhetskretsar faktiskt har en mindre hysterisk och mer rationell inställning i denna fråga. Men det är inte deras åsikter och bedömningar som styr den israeliska politiken.

Nu bygga denna motsättning upp inför det starkt kontroversiella framträdande som den israeliska premiärministern skall göra inför den amerikanska kongressen 3 mars.

Det anförandet handlar om amerikansk inrikespolitik i ett försök att bygga upp motstånd mot president Obamas förhandling med Iran och det handlar självfallet också om israelisk inrikespolitik inför valet 17 mars.

Det är också mot denna bakgrund som det nu förhandlas intensivt några stenkast härifrån i Genève.

En överenskommelse – om den fortfarande är möjlig – skulle självfallet vara av mycket stor strategisk betydelse, även om den också skulle innebära nya utmaningar för den amerikanska politiken i regionen, inte minst relationen till Gulf-staterna inklusive Saudiarabien.

Till de möjligheter som möjligen skulle öppnas upp hör möjligheten att med ny kraft försöka få en lösning på den allt mer mänskligt såväl som politiskt förödande konflikten i Syrien.

Det talas ofta om att Moskva skulle kunna utöva inflytande i Damaskus, och att ett samarbete med Ryssland är viktigt för att kunna få en lösning till stånd.

Så är det säkert, men det inflytande som Teheran har i Damaskus torde i nästan varje avseende vara större än det inflytande som Moskva fortfarande har. Och därmed borde det här kunna öppnas upp möjligheter som ännu inte fyllt ut provats.

Men allt detta är och förblir högst osäkert. Det skulle innebära en avgörande strategisk förändring i hela regionen, och skulle som sådan möta mycket betydande motstånd.

Till detta skall förvisso räknas motståndet från de mer konservativa krafterna i Iran, med sannolikt den Högste Ledaren som en av dem som hyser djup misstro mot Väst och fortfarande tror att landet kan fortsätta som egen väg i internationell isolering.

Motsättningarna i dagens Mellersta Östern är djupgående och mångfacetterade, och det finns nog dessvärre ingen snabb och enkel väg för att överbrygga dem.

Men det som pågår i Genève är dock en öppning till någonting som skulle kunna bli mycket betydelsefullt. Alls inte självklart och alls inte enkelt.

Men en möjlighet i en övergripande situation i regionen där möjligheter i övrigt dessvärre verkar lysa med sin frånvaro.


Sanningen om vad som hände i Kiev.

20 februari 2015

STOCKHOLM: I dag är det ett år sedan våldet detonerade i Kiev i samband med att regimen Yanukovich specialstyrkor med skarp ammunition försökte möta demonstranterna. Ett hundratal människor förlorade livet – också poliser.

Kiev och regimen stod då på randen av en utveckling liknande den som drabbade regimen Ceasuscu i Bukarest i början av 1990. Man höll helt enkelt på att förlora kontrollen, och grep till öppet våld för att försöka att klara situationen.

Det som förhindrade vad som skulle kunna ha blivit en sådan utveckling var det avtal som förhandlades fram mellan president Yanukovich och oppositionspartiernas företrädare dagen därpå. Och det blev bara möjligt genom den aktiva medverkan av Polens, Tysklands och Frankrikes utrikesministrar.

Avtalet den 21 februari beredde vägen för en samlingsregering, en förändrad författning och presidentval först mot slutet av året. Regimen Yanukovich tvingades till en reträtt, men räddades från ett omedelbart sammanbrott.

Alldeles lätt för demonstranterna på Maidan var det inte att acceptera detta. Och det inte minst mot bakgrund av att hundratalet just hade skjutits ihjäl på Kievs gator. Det krävdes ett mycket direkt agerande inte minst av den polske utrikesministern för att det skulle vara möjligt.

I efterhand är det tydligt att president Yanukovich redan hade gett upp och förberett sin flykt. Något dygn innan hade han börjat lasta värdesaker och förbereda sina helikoptrar.

Men då var detta inte uppenbart.

Och därför blev förvåningen så mycket större när efter det att förhandlingarna mellan president och opposition var avslutade i presidentadministrationens stora byggnad i Kiev någon uppenbarligen beordrade alla säkerhets- och polisstyrkor att helt enkelt försvinna från sina uppgifter.

Historien om detta har fortfarande sina oklara punkter.

Men möjligen var det så att man gjorde detta i förvissningen om att Maidan-oppositionen då med våld skulle storma alla regeringsbyggnader, att detta skulle kunna beskrivas som en ”kupp” riktad också mot avtalet och tjäna som förevändning för att än mer våldsamt ingripande mot dem.

Och det är väl värt att notera att det är just detta som man från Moskva fortfarande envisas med att säga faktiskt hände.

Men så blev det inte.

Trots att alla säkerhetsstyrkor drogs bort bibehölls eller t o m förbättrades ordningen i Kiev. Inga byggnader stormades eller togs över.

Parlamentet fattade i laga ordning det beslut om ändring i författningen som man hade kommit överens om i den stora överenskommelsen, och som president Yanukovich skulle skriva under för att den skulle kunna träda i kraft.

Men då hade hans helikoptar redan lyft från hans smaklösa lyxdacha en bit utanför Kiev.

Han hade uppenbarligen ingen avsikt att göra det som han hade lovat i avtalet. Han flydde – kanske som en del av en plan för an mycket brutal återkomst.

Och ungefär samtidigt tryckte uppenbarligen president Putin i Kreml på knappen för den militära operationen mot Krim. Det var veckan därpå – tidigt på morgonen den 27 februari – som ryska specialstyrkor stormade och tog över det regionala parlamentet i Simferopol.

Men det är värt att notera att den officiella ryska medalj som sedan tilldelades de förband och soldater som deltog i operationen mot Krim sätter den 20 februari som den dag då denna inleddes.

Var det så? Eller har man präglat medaljerna fel? Bägge möjligheterna finns.

När presidenten flytt hade parlamentet i Kiev egentligen ingen annan möjlighet än att utse den nyvalde talmannen också till tjänstgörande president. Någon annan möjlighet att få någon att underteckna det som man hade kommit överens om i den stora överenskommelsen den 21 februari fanns inte.

Och med stöd av en mycket stor majoritet i parlamentet utsågs också i fullt konstitutionell ordning i en ny regering. Betydande delar av denna hade ju flytt mer eller mindre samtidigt med presidenten.

Men allt skedde i anmärkningsvärt lugn och i allt väsentligt fullt konstitutionell ordning. Det är möjligt att man på sina håll hade haft för avsikt att provocera fram en ”kupp”, men därav blev faktiskt ingenting alls.

Det blev en regim som försökte rädda sig med våld, som sedan flydde från sin egen överenskommelse och som beredde vägen fört en främmande makt att med militärt våld ockupera och annektera en del av dess territorium.

Dessa dygn för ett år sedan var dygn som skrivits in i det moderna Europs historia.

Den ryska propagandan mal ut sina lögner om vad som hände.

Men det är så här som det faktiskt var.


Mycket viktiga steg för försvarssamarbete.

18 februari 2015

STOCKHOLM: Det var ett mycket viktigt dokument om försvarssamarbete mellan Finland och Sverige som presenterades i går i samband med att de bägge försvarsministrarna träffades här i Stockholm.

Att media inte intresserade sig nämnvärt för saken förändrar ingenting alls av den saken.

Det var inte så länge sedan som det var otänkbart i Sverige att öppet diskutera närmare försvarssamverkan med andra länder. Det förväntades vila något absolut jungfruligt över den svenska säkerhetspolitiken, även om vi ju vet att det fanns en djupare verklighet som i vissa avseenden såg annorlunda ut.

Men nu är det annorlunda, och rapporten i går är en viktig byggsten i det stegvisa men radikala systemskifte som skett och sker i vår säkerhetspolitik.

Lite om bakgrunden i denna fråga kan kanske ha sitt intresse.

När alliansregeringen tillträdde 2006 var vi inriktade på att, inom de ramar som då gällde, utvidga inte minst det nordiska säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet.

Den vidare historien om detta handlar mycket om Norge, Sverige och Finland och hade sitt fokus främst i norra Skandinavien och i samarbetet mellan våra respektive luftstridskrafter där.

Men inom denna vidare ram kom samarbetet med Finland att fördjupas alldeles särskilt.

Upprinnelsen ligger egentligen i de olika diskussioner mellan våra bägge länder som kom att föras under det s k Märkesåret 2008. Det var ju då vi mindes kriget 1808-1806 och den gemenskap som under sekler hade funnits mellan våra bägge länder.

Mycket diskret började då samtal mellan de bägge statsministrarnas Fredrik Reinfeldt och Matti Vannanen statssekreterare HG Wessberg och Riisto Volanen.

Detta var under ett längre inledande skede ytterligt diskret och försiktigt, och vi såg ju under åren sedan dess också skiften i Finland som, efter viss osäkerhet, dock ledde till att samtalen intensifierades ytterligare.

Med Sauli Niinistö som president och regeringen under statsminister Alexander Stubb blev det så naturligt att förankra processen tydligare.

Så skedde successivt också här i Sverige.

Det var i slutet av förra året som de bägge försvarsministrarna Karin Enström och Carl Haglund beslutade att gå från dessa samtal till mer konkreta och förankrade samtal mellan försvarsledningarna. Och i början av maj undertecknades en aktionsplan och en mer konktrt studie beställdes.

Och det är resultatet av denna som presenterades, med viss försening, i går.

För oss var det en självklarhet att informera också den dåvarande oppositionen om dessa överväganden och detta arbete. Så skedde under våren när Stefan Löfven, Urban Ahlin och Peter Hultqvist informerades relativt detaljerat om såväl samarbetet diutintills som tankarna längre fram.

Jag nämner detta för att det är viktigt att säga att de steg som redovisades i går är resultat av en relativt lång och i våra bägge länder politiskt väl förankrad process.

Det som mycket försiktigt och diskret inleddes under Märkesåret 2008 – när vi ju bl a hade ett gemensamt sammanträde mellan Sveriges och Finlands regeringar i Tavastehus – har nu lett till ett kvalitativt viktigt nytt steg i våra relationer.

Försvarsminister Peter Hultqvist underströk i samband med presentationen i går att vi fortfarande är en militärt alliansfri nation, och det är självklart ett riktigt konstaterande.

Den som läser den gemensamma rapporten ser dock vad som är möjligt att göra i försvarssamarbete utan att detta förhållande ifrågasätts. Inom ramen för en fortsattr militär alliansfrihet finns ett betydande utrymme för ett fördjupat militärt samarbete med olika länder.

Ser man vidare, och återgår till var denna process också började, är det tämligen självklart att vi har ett motsvarande intresse av ett motsvarande samarbete i första hand med Norge.

Om det med Finland kommer att vara de marina frågorna kring Östersjön som står i fokus blir det med Norge nog snarare de luftoperativa möjligheterna kring nordliga Norden som kommer att dominera. Men ingenting skall egentligen vara uteslutet i någon av dessa, eller andra, samarbeten.

Ett mycket betydelsefullt steg som vi tog tidigt i denna process, och alldeles självklart också informerade riksdagen om, var att koppla upp oss mot Nato:s integrerade system för luftövervakning med möjlighet att utbyta information om luftläget från våra respektive sensorer.

Finland gjorde samma sak, och genom Nato:s system kan nu Finland och Sverige utbyta luftlägesinformaton. I detta system finns självfallet också de avancerade radarstationerna i de tre baltiska länderna.

För vårt land ökar dessa olika steg de konkreta möjligheterna att hantera olika möjliga utmaningar i vår del av Europa och att leva upp också till de säkerhetspolitiska formuleringar som den nuvarande regeringen gjorde till sina i utrikesdeklarationen nyligen.

Så det är viktiga steg. Till och med mycket viktiga steg.


Det mesta ser värre ut

17 februari 2015

STOCKHOLM: Arbetsdag hemma också denna dag, och det kan sannerligen behövas lite då och då.

Inbjudningar som måste hanteras. En och annan artikel som måste skrivas. Samtal man skjutit på alldeles för länge.

Också lite ren administration. Att vara sig själv kräver ju lite mer inte minst i det avseendet.

Gårdagen handlade mycket om att med olika företrädare för svenskt och nordiskt näringsliv diskutera globaliseringens möjligheter och geopolitikens faror. Och balansen dem emellan.

På eftermiddagen var det en diskussion som fördes mot bakgrund av inte minst diskussionerna i Davos för några veckor sedan.

Och till den kom bl a Finlands f d statsminister Esko Aho och USA:s f d utrikesminister Madeleine Albright. Den förre har jag dessvärre inte träffat på ett tag, men med den senare umgicks jag ju i München för någon helg sedan.

Det säger sig självt att även detta blev en diskussion som kom att föras mycket i ljuset av Ryssland och dess aggression mot Ukraina.

Vad kommer detta långsiktigt att betyda?

Självfallet fanns det de som hoppades på att det senaste avtalet i Minsk skulle innebära att konflikten nu kunde falna bort. Andra – och till dem hörde såväl Madeleine Albright som jag själv – var nog dessvärre lite mindre hoppfulla på den punkten.

I dag förefaller den fortsatta ryska offensiven mot den ukrainska staden Debaltseve ha intensifierats med en allt svårare situation för försvararna i den nog delvis avskurna fickan.

Någon vapenvila har det sannerligen inte varit.

Under förhandlingarna i Minsk lyckades president Putin skjuta upp vapenvilan ett antal dygn i förhoppningen att hans styrkor intill dess skulle lyckas inta Debaltseve.

Det lyckades inte, och nu ser vi att den militära avsikten att erövria knutpunkten är viktigare än den politiska respekten för den överenskomna vapenvilan.

Det säger sig självt att detta är ett illavarslande, om än inte alldeles överraskande, tecken.

Bortom utmaningarna i östra Europa finns det all anledning att också följa utvecklingen i vårt södra grannskap med tilltagande oro.

Situationen i Yemen spetsas till allt mer, och en diskussion i FN:s säkerhetsråd i söndags försökte uppmana till en återgång till den överenskomna ordning som den politiska processen under ledning av Gulf-staterna ledde fram till i november.

Men utsikterna för detta förefaller för dagen små. Jag föreställer mig att oron i den nya ledningen i Riyadh är mycket stor, och att det där övervägs olika optioner med anledning av utvecklingen.

Situationen i Libyen har också, trots FN:s pågående fredsansträngningar, spetsats till ordentligt. Som sista västland stängde Italien sin ambassad och evakuerade sina medborgare från landet.

Den bestialiska avrättningen av 21 egyptiska kopter av en fundamentalistisk grupp ledde så i går till att Egypten slog till med flyganfall mot mål associerade med ISIL i staden Derna, och att man i dag begärt att FN:s säkerhetsråd ger ett mandat för militära operationer mot landet.

Säkerhetsrådet kommer att mötas i morgon för att diskutera situationen i landet.

Något mandat för väpnad insats blir det dock sannolikt ingenting så länge det finns minsta hopp om att de pågående fredansträngningarna skall ha någon utsikt till framgång, men hur situationen utvecklas om så inte skulle bedömas vara fallet är möjligen en annan fråga.

För Egypten utvecklas nu Libyen till ytterligare ett säkerhetshot – regimen i Kairo har ju också varit duktig på att skapa inhemska sådana. Och det kommer att få konsekvenser.

ISIL har ju redan förkunnat ”regioner” av sitt kalifat såväl i delar av Libyen som på Sinai-halvön.

Så dessvärre innebär också de senaste dygnens utveckling en bekräftelse på att vi lever i en farligare tid.

Och då är det självfallet viktigt att också vår säkerhetspolitik sköts med en styrka och skärpa som inte riskerar att ge upphov till missförstånd eller skapa oklarheter.


Förtroendet för det globala nätet

15 februari 2015

LONDON-STOCKHOLM: Ute på den engelska vackra landsbygden har vi nu under helgen haft möte med den globala internet-kommissionen.

Och tyngdpunkten i våra diskussioner denna gång har legat på den förtroendekris som olika diskussioner om övervakning och ingrep i kryptering och anonymitet lett till.

Diskussionen kring dessa frågor svänger förvisso fram och tillbaka.

Efter attackerna i Paris – och nu den hemska upprepningen i Köpenhamn – talas det åter om övervakning och kontroll på ett sätt som är annorlunda än när ordet Snowdon dominerade samtalen.

Men det är viktigt att återvinna förtroendet för det globala nätet och dess användning, såväl vad gäller skydd av privatlivet som skydd av samhället mot bild och övergrepp.

Vi hade konstruktiva och intressanta diskussioner om detta, och kommer att redovisa våra närmare slutsatser inför den stora internationella cyberkonferens som äger rum i Haag i mitten av april.

Och vår nästa sammanträde med kommissionen äger rum just i Haag dagarna omedelbart före denna.

Frågor om cybersäkerhet har ju också fått en ny aktualitet under den senaste tiden.

Vi ägnade en del tid åt olika aspekter på den nordkoreanska attacken mot Sony, liksom vad som hände därefter, och de olika konsekvenser denna utveckling kan komma att få.

Och samtidigt hade ju president Obama ett stort möte om cybersäkerhetsfrågorna på Stanford-universitetet i Californien. Självfallet diskuterade vi också de förslag som kom fram där.

Också de diskussionerna kommer vi att fortsätta i Haag, och då också se närmare på vad som kan göras för att minska riskerna för olika cyberkonflikter eller t o m cyberkrig.

Vi ser ju en revolution i ökat beroende av de allt mer integrerade globala nätverken, men samtidigt som detta ju skapar enorma ekonomiska och sociala möjligheter blir vi självfallet också mer utsatta för olika typer av risker och attacker.

Mötet i England gav också möjlighet till spännande redovisningar på olika områden. Vi ägnade t ex betydande tid åt de utmaningar som ligger i det som kallas ”deep Web” och dessutom ”dark Web.”

Här finns inte bara dissidenter som vill skydda sig mot auktoritära regimer försök till avlyssning och kontroll, utan också mycket som har helt andra anledningar att undvika ljus och öppenhet.

Efter mötet i Haag fortsätter vårt arbete under året med inplanerade möten i Afrika, Indien och Brasilien.

Arbetet kommer sedan att avslutas och redovisas kommande vår.

Nu blir det för mig en vecka hemma i Stockholm, vilket kommer att bli skönt efter de senaste veckornas rätt intensiva resande i olika sammanhang.

Och det blir arbete såväl med fortsättningen av dessa nätfrågor som med mycket annat.

I kväll är jag t ex med i Agenda i SVT för att kommentera utvecklingen mellan Ryssland och Ukraina efter det s k Minsk 2-avtalet.

Och säkert kommer det också att handla om hur denna konflikt kommer att fortsätta att utvecklas – och vad det betyder också för oss.


Frågetecknen efter mötet i Minsk

13 februari 2015

LONDON: Efter en dag hemma är jag nu här i London för att i dag och i morgon ha möte med den globala kommissionen för internet.

Och av kommer att återkomma till de frågorna.

Men först är det nödvändigt att kommentera gårdagens händelser om och kring Ukraina.

Den goda nyheten var självklart överenskommelsen mellan den ukrainska regeringen och IMF om ett omfattande både reform- och stödprogram för den ukrainska ekonomin för de kommande åren.

Omedelbart handlar det om ca 15 miljarder dollar, men IMF-chefen Lagarde talade om att det kunde komma att röra sig om närmare 40 miljarder dollar.

Självfallet är riskerna i den situation Ukraina befinner sig i betydande, och det underströks också i samband med att avtalet presenterades.

Men i Kiev sitter i dag en regering mycket tydligt inriktad på att genomföra de olika reformer som är en förutsättning för att ett program som detta skall fungera.

Påpekas bör att denna överenskommelse också måste godkännas av staterna i IMF:s styrelse, och att till denna krets självfallet hör också Ryssland. Som det i dag ser ut är det dock inte sannolikt att de kommer at försöka att motsätta sig överenskommelsen.

Om detta var den goda nyheten måste bedömningen av det som kom ut efter 16 timmar av överläggningar i Minsk med nödvändighet bli något annorlunda.

Från Ukrainas sida var man först och främst intresserad av en omedelbar vapenvila – det ryska militära trycket är hårt – medan jag utgår från att Tyskland och Frankrike insisterade på ett genomförande av det ursprungliga Minsk-avtalet från september förra året.

Från rysk sida var rimligen intresset nu att konsolidera sin mini-stat och att fortsätta att destabilisera Ukraina genom att också försvåra dess europeiska vägval.

Någon omedelbar vapenvila blev det inte, utan denna sköts på till natten mellan lördag och söndag.

Anledningen är att Ryssland intill dess vill fullborda sin militära offensiv kring Debaltseve, och totalt inringa och besegra de ukrainska trupper som finns där.

Och man kommer, med all sannolikhet, att satsa de militära resurser som krävs för att uppnå detta. Det är viktigt inte minst för konsolideringen av den samlade enklaven, och skapar dessutom ett klart bättre utgångsläge för fortsatta offensiva operationer längre fram.

Hur detta kommer att utfalla i detalj återstår att se.

Möjligen kommer man att erbjuda inneslutna ukrainska trupper en ”korridor” för att ta sig ut, men försök i den riktningen i samband med den ryska storoffensiven i augusti slutade med en bokstavlig massaker.

Och de politiska effekterna i Kiev av en sådan utveckling är sannolikt betydande.

Om vapnen verkligen kommer tystna vid midnatt i morgon förblir dock en öppen fråga. Erfarenheten av situationer som denna – och jag har dessvärre en del sådan – är inte alldeles uppmuntrande.

Vid sidan av åtagandet att dra bort artilleri och raketartilleri återstår så de mer politiska och ekonomiska delarna av avtalet.

Från EU:s sida har grundläggande krav hela tiden varit att Ukraina återfår kontrollen över sin statsgräns, och att alla ryska trupper och enheter dras bort från landet.

Dessa grundläggande krav har nu devalverats åtskilligt.

I teorin skall det senare gälla från det kommande årsskiftet, men endast under förutsättning att en lång rad andra saker skett, och att de skett på ett sätt som separatisterna och därmed Moskva godkänt.

Därmed har man lagt beslutet om genomförandet av detta grundläggande krav i händerna på de som hela tiden motsatt sig det, och därmed måste nog bedömningen av om huruvida det kommer att genomföras eller ej bli påtagligt dyster.

Kremls huvudintresse är nu nog närmast att konsolidera sin enklav i Ukraina, och för detta ger avtalet nu betydligt bättre förutsättningar.

Lokala val skall hållas, vilket i princip självfallet är bra, men så mycket kring dessa är så oklart att det finns anledning att ha ett betydande frågetecken inför vad de kommer att innebära.

För ett rimligt val krävs vissa rimliga förutsättningar.

En överenskommelse om en röstlängd är tämligen grundläggande, och redan här är det lätt att se problem. I dag finns det sannolikt fler medborgare från dessa områden utanför dem än i dem, och hur kommer dessa möjligheter att rösta att hanteras.

En annan förutsättning är ett mer eller mindre fritt mediaklimatet.

Nu har man i avtalet gått med på att återställa vissa finansiella funktioner och betalningar från Kievs sida i dessa områden, vilket utan tvekan hjälper till med konsolidering av enklaven, men avtalet innehåller ingenting om att återställa t ex ukrainsk eller annan TV i området. Just nu är det bara häftigt propagandistiska ryska kanaler

Till bilden skall så läggas att avtalet legitimerar enklaverna att upprätta sin egen ordningsmakt. Man använder ordet ”folkmilis”. Och de ges också makten över den samlade rättsapparaten.

Att detta blir en starkt ryskt styrd säkerhetsfunktion behöver man nog inte tvivla på, och att det kommer att ha sin inverkan är tämligen uppenbart.

Enklaven är ju i dag ett rättslöst område styrt närmast som ett gangstervälde. Risken är ju nu att detta genom avtalets formuleringar legitimeras.

Klassiskt maktövertagande sker ofta genom att skaffa sig kontroll över dels media och dels rätts- och polisväsende. Den som helt och fullt har dessa i sina händer har i allmänhet den totala makten.

Och vad som inte står respektive vad som står i avtalet går nu tydligt i denna riktning.

Överläggningar om lokalvalen skall inledas inom ett par veckor, och det stipuleras att de skall ske under övervakning av OSCE:s valövervakningsorgsnisation ODHIR. Det är, mitt i det hela, dock positivt.

Bestämmelserna om en ny konstitution för Ukraina är både tydliga och vaga. En helt ny konstitution? Till slutet av detta år? Så går knappast en seriös författningsprocess till i något land, och bör för övrigt inte göra det heller.

Och det ges intrycket att denna nya konstitution måste tillkomma i någon form av överenskommelse med de icke närmare definierade företrädarna för den rysk-kontrollerade enklaven. Här ges Moskva i så fall en massiv möjlighet till inflytande.

Oklarheterna i överenskommelsen är således många, och rör dessutom tämligen avgörande punkter.

Att inte minst förbundskansler Angela Merkels kommentarer kring den var påtagligt nedtonade är inte förvånande.

Och jag såg nu på morgonen att Finlands statsminister Alexander Stubb hade blivit mer oroad för fortsättningen efter att på EU-toppmötet hört från förhandlarna själva.

Därmed är avtalet – om det någonsin hade varit möjligt – knappast någon lösning på konflikten. Möjligen kan det sägas att det ger vissa ramar för konfliktens fortsatta förlopp.

Noteras bör också att det handlar om två dokument.

Ett mycket allmänt med de olika presidenterna som bl a återkommer till konstiga ryska föreställningar syftande till att sabotera frihandels- och adsocieringsavtalet mellan EU och Ukraina.

Och sedan det i alla fall något mer detaljerade, men fortfarande mycket ofullkomliga dokument som undertecknats på lägre nivå och ty följande inte har riktigt samma kraft och betydelse.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 587 andra följare