Belarus, Ryssland, Sahel och Afghanistan.

21 februari 2021

STOCKHOLM: I morgon är det dags för herr Lukasjenka från Belarus att slå sig ner för ett nytt samtal med Vladimir Putin nere i Sichuan vid Svarta Havet.

Med all sannolikhet kommer han att be om mer pengar för att hålla sin ekonomi under armarna, och med all sannolikhet kommer det att leda till nya ryska villkor när det gäller en närmare integration mellan de bägge länderna.

Det är den rävsax som Lukasjenka försatt sitt land i.

Samtidigt träffas EU:s utrikesministrar i Bryssel för att dels något diskutera utfallet av Joseph Borells omdiskuterade resa till Moskva och slutsatserna av denna och dels ha en videodialog i olika ärenden med USA:s utrikesminister Tony Blinken.

I den första frågan blir det intressant att se vilka åtgärder man kommer att vidta. Joseph Borell har ju indikerar att han nu ser ett behov av att vidta vissa sanktioner eller s k restriktiva åtgärder mot Ryssland framför allt mot bakgrund av Alexey Navalny.

Och sedan kommer väl diskussionen att peka fram mot den diskussion om också Ryssland som är planerad till stats- och regeringschefernas möte nästa månad.

Som ett litet bidrag till diskussion i dessa frågor skrev jag en artikel i Washington Post i veckan om varför de olika försöken till en ny start i relationerna till Moskva under det senaste decenniet alla på ett eller annat sätt misslyckats.

För snart en vecka sedan var det virtuellt toppmöte för att under främst fransk ledning diskutera insatserna i Sahel.

Frankrike har ju närmare 6.000 soldater i insatser i regimen och till detta kommer ju en rad andra internationella insatser där även Sverige ju medverkar i minst tre av dem.

Någon omedelbar neddragning av den franska insatsen blev det inte, även om man har ett intryck av att en sådan nog ligger i korten senare under året.

Från vissa av Sahel-staterna var man öppna för att inleda samtal med vissa av de olika väpnade grupperna i området, men Paris var angeläget om att sådana i alla fall inte fick föras med de grupper dom kan knytas till ISIS eller Al Qaida.

Vi får se hur det går med detta. Uppenbart är ju dessvärre att situationen i regionen inte har stabiliserats trots de allt större internationella insatserna.

I veckan som gick hade Nato:s försvarsministrar också en diskussion om hur man skall se på den fortsatta närvaron i Afghanistan. Enligt USA:s överenskommelse med talibanerna skall den ju avslutas den 1 maj, men utvecklingen sedan det avtalet ingicks har knappast levt upp till förhoppningarna.

I Washington pågår fortsatt en översyn av politiken, men det mesta talar för att det kommer att bli en viss fortsatt närvaro. Kring dessa frågor skrev jag en artikel i Project Syndicate under veckan som gick. Det viktiga är ju att man har en så klar uppfattning som det går om vad som måste göras i olika avseenden efter det att trupperna dragits tillbaka.

Afghanistan finns ju kvar, liksom de olika utmaningar som landet står inför. Det går inte att överge vars sig Sahel eller Afghanistan, men det går inte heller att tro att lösningarna på utmaningarna i respektive regimer är enbart eller ens huvudsakligen militära.

På den internationella dagordningen just nu står också relationerna med Iran, eller rättare försöken att få såväl Iran som USA att fullt ut respektera avtalet JCPOA om de nukleära frågorna.

Bägge säger att de är beredda att göra det, men har olika uppfattningar om vägen dit. Och Iran tar det ena steget efter det andra bort från avtalets bestämmelser så länge USA inte tar konkreta steg för att komma tillbaka till dessa.

Här försöker nu EU att finna vägar som kanske kan bära framåt. Man har inbjudit alla berörda till ett informellt möte, och USA har tackat ja medan det fortfarande verkar oklart från Irans sida.

Det iranska parlamentet med dess nya sammansättning efter valen förra året har ju fattat beslut om nya steg som innebär nya bekymmer, och i Washington är frågan om vad man konkret skall göra fortfarande politiskt mycket laddad.

PS.

På twitter finns länkar till såväl min artikel i Washington Post om relationen till Ryssland såväl som den i Project Syndicate om Afghanistan. På min svenska twitter finns dessutom länk till ett inlägg jag gjorde på DN Debatt om det säkerhetspolitiska läget i Nordeuropa och vår politik


Trump, Kosovo, Draghi, digitalt och Afghanistan.

14 februari 2021

STOCKHOLM: Som väntat blev Donald Trump frikänd i riksrättsåtalet i den amerikanska senaten i går.

Mest intressant var dock den republikanske ledaren i senaten Mitchell McConnel i sitt påtagligt starka anförande efter det att åtalet underkänts.

Han levererade en mer bitande kritik av Trump än vad jag tror att någon på den demokratiska sidan hade lyckats att åstadkomma.

Enligt honom var Trump ”moraliskt och praktiskt” skyldig till allt vad som hände den 6:e januari, men han hade röstat nej eftersom riksrätt handlade om att avsätta personer och Trump hade redan avgått. Han öppnade för att Trump mycket väl kunde befinnas skyldig i ett vanligt brottsmål ok uppvigling i en vanlig domstol.

Om det konstitutionella argument han anförde råder det delade meningar, men hans politiska och moraliska fördömande av Trump kommer säkert att eka starkt trots det formella frikännandet.

I dag har det varit parlamentsval i Kosovo efter ett även med landets mått mätt rätt tumultartat år.

Det var det mindre lyckade Trump- sändebudet Grenell som manövrerade fram en avsättning av en regering som inte helt dansade efter hans pipa, men den som tillkom klarade inte riktigt av att göra det heller och nu har nya val blivit en nödvändighet.

Och förhoppningsvis leder detta till en regering som inte minst kan ta itu med de betydande problem med rättstat och korruption som ju dessutom var en negativ effekt på möjligheterna till ekonomisk utveckling.

Sedan kommer det vid en viss tidpunkt att bli möjligt att återuppta den EU-sponsrade dialogen mellan Serbien och Kosovo, även om man inte skall ha några överdrivna förhoppningar på snabba framsteg.

Veckan som gick innebar att Italien fick en ny regering under f d ECB-chefen Mario Draghi, och det ställs stora förhoppningar till den när det gäller att ta itu med en del av landets också långsiktiga ekonomiska problem.

En del rester från den f d regeringen finns fortfarande i hans uppsättning av ministrar, vilket sannolikt var nödvändigt för att säkra den parlamentariska förankringen, men tydligt är att alla poster av betydelse för den ekonomiska politiken besatta av teknokrater närstående Draghi och det han står för.

Mer exakt hur hans program kommer att se ut kommer det möjligen besked om i veckan när det är förtroendeomröstning i parlamentet i Rom.

Han måste ha bråttom. Senast i april måste Italien och alla andra till Bryssel ha presenterat sina planer på hur de stora europeiska stödpengarna skall användas, och i dessa skall också ingå ekonomiska reformer som tryggar tillväxt efter krisen.

Så det blir bråda dagar. Och hur det går för den italienska ekonomin är ju av stor betydelse för den samlade europeiska ekonomin. Landet är efter Tyskland det näst största industrilandet i EU.

I veckan som kommer är det videomöte med Nato:s försvarsministrar där frågan om den fortsatta närvaron i Afghanistan står på dagordningen. Och den frågan är inte alldeles enkel.

När USA under Trump gjorde sin uppgörelse med talibanerna i februari förra året ingick som en viktig del i denna att de militärt skulle lämna landet i maj detta år. Och Trump har sedan dess dragit ner den amerikanska närvaron till strax över 2.000 personer, vilket innebär att övriga Nato-länder tillsammans är dubbelt så stora som USA. Jag tror att Tyskland ensamt är större.

Men kommer det att vara möjligt att fullborda detta? Något minskat våld från talibanerna har man inte sett, och de politiska samtal mellan talibanerna och Kabul som efter betydande svårigheter kom igång i Doha i september förra året har sedan dess kört fast.

Den tyske utrikesministern Majas sade härom dagen att ett tillbakadragande till maj inte är lämpligt, men drar sig USA ur helt kommer med all sannolikhet ingen annan att stanna heller. Och vilka som blir konsekvenserna av det kan man bara spekulera.

I Washington stöter och blöter man med all sannolikhet denna fråga just nu. I sedvanlig ordning vid ett skifte av administration har man inlett en översyn av den samlade politiken, men här krävs med all sannolikhet snabbare beslut, om än måhända bara av interimistisk karaktär.

Min egen vecka blir en fortsättning på tillvaron med möten och konferenser på zoom eller andra digitala plattformar.

I morgon eller på tisdag lägger tankesmedjan CEPA i Washington ut en diskussion jag hade om betydelsen av att bygga vad jag kallade en digital allians över Atlanten. De hakade på den artikel jag skrev i Washington Post i ärendet.

Och dessa frågor kommer att successivt bli allt större och större. Om man till fullo insett detta i Bryssel är jag inte alldeles övertygad. Eller i Stockholm.

Mot slutet av veckan – fredag, för att vara exakt – är det så dags för en nedkortad digital variant av den årliga stora säkerhetskonferensen i München.

När han senast var med på den – det var i februari 2019 – avslutade Joe Biden sitt anförande med att säga att demokraterna skulle komma tillbaka och han skulle komma tillbaka till München.

Och i alla fall digitalt blir det så med ett anförande av honom på konferensen på fredag. Det finns det anledning att lyssna noggrant på.


Rysslandsbesök, Trumprättegång, Burmasanktioner och Romregering.

07 februari 2021

STOCKHOLM: Det är svårt att säga att EU:s Joseph Borell hade någon större framgång med sitt besök i Moskva i veckan som gick.

De varnande rösterna hade förvisso funnits, men Borell och andra ansåg att tiden nu var mogen för att se om det inte skulle kunna ske någon form av i alla fall begränsad islossning i relationen till Ryssland.

Det finns förvisso starka skäl för att en sådan vore mycket välkommen, men problemet är att den isen i så fall måste brytas i Moskva snarare än i Bryssel. Det är ju knappast steg som tagits av E.U. som lett till att relationen successivt blivit allt mer komplicerad.

Och innan sin resa fick nog Borell höra av åtskilliga att några tecken på att Kreml var redo till att bryta upp sin is knappast var möjliga att skönja.

Den bilden bekräftades tydligt inte minst av den gemensamma presskonferens som Joseph Borell och Sergey Lavrov hade efter deras överläggningar.

Borell tog förvisso upp Alexei Navalny och klargjorde E.U.:s position, men från hans sida var det i övrigt mest olika förhoppningar om samarbete på olika mer eller mindre realistiska områden. Orden Ukraina, Krim eller Donbas nämndes över huvud taget inte.

Lavrov var däremot tydlig i sina budskapen om att nya sanktioner från E.U. skulle få allvarliga konsekvenser, att vi skulle vara försiktiga i vårt intresse för Rysslands grannländer och att man absolut inte kunde tolerera att vi hade synpunkter på deras inre förhållande. Som för att ytterligare understryka detta budskap utvisades tre diplomater från Sverige, Tyskland och Polen.

För de som följt den ryska utrikespolitiken var varken budskapet eller det sätt det framfördes på någon överraskning eller nyhet, men för åtskilliga andra verkar det ha kommit som lite av en kalldusch.

Nu återstår att se hur detta kommer att följas upp. I ett blogginlägg och em tweet i kväll säger Joseph Borell i alla fall att besöket visade att Moskva inte förefaller inriktat på att mjuka upp relationerna.

Utrikesministrarna skall reflektera över saken i slutet av februari, och relationerna med Ryssland står på dagordningen för stats- och regeringschefernas möte i mars.

Det kommer att rinna åtskilligt vatten under broarna i frågan innan dess.

Vänder vi blicken åt andra hållet kommer på tisdag riksrätten mot Donald Trump att inledas i den amerikanska senaten med början klockan tolv varje dag för att sedan pågå en obestämd tid. Först skall anklagelsen klaras av, och sedan återser att se hur mycket försvaret vill skall presenteras.

Det förefaller som om få i dag har ett intresse av att detta pågår särskilt länge. President Biden har åtskilligt av vikt som han nog skulle föredra att senaten ägnade sin begränsade tid åt, och nu är det dessutom allt tydligare att Donald Trump kommer att frikännas.

Om det är rätt eller fel kan förvisso diskuteras. Jag skulle tro att en svensk domstol också skulle ha svårt att avgöra om det var möjligt att fälla honom för uppvigling i meningen uppmuntran till lagbrott.

Med kuppen i Burma har president Biden fått en knepig utrikespolitisk situation att ta ställning till.

Att fördöma kuppen är självklart. Men den svåra frågan är om det sedan är rätt eller fel att ta till olika sanktioner mot landet och dess kuppmakare. Samma frågan kommer med all säkerhet snart att hamna på bordet i Bryssel.

Rimligt är måhända att lite lyssna in vad länderna i det mer omedelbara närområdet anser. Att Vietnam eller Kambodja eller Thailand inte har så mycket att erinra mot kuppen är knappast förvånande, men demokratiska Indonesien har betydligt större tyngd, och röster som Singapores är alltid klokt att lyssna på.

Peking kommer förvisso inte att gå i härnadståg för demokrati i Burma, men tydligen gick man till slut i alla fall med på ett uttalande som kom ut från de informella konsultationerna i frågan i FN:s säkerhetsråd.

Biden framträdde ju under veckan med sitt första utrikespolitiska anföranden med en del tydliga markeringar.

Tonen var tydlig mot Ryssland, och han har ju begärt en genomlysning av ett antal frågor innan politiken läggs fast. Att avtalet om begränsningar av de strategiska kärnvapnen nu förlängs med fem år påverkas dock inte av detta

Den tydligaste omläggningen av politik gällde annars Jemen, där man kommer att upphöra med stöd till Saudiarabien vad gäller offensiva operationer – hur de sedan definieras – och där man tillsatte en erfaren diplomat för att stärka fredsansträngningarna.

I dag noterade jag att FN:s Jemen- sändebud Martin Griffiths för första gången är i Teheran för samtal. Jag gissar att Trump-administrationen satte stopp för sådana besöka tidigare men att de nu ses som nödvändiga.

På närmare håll har den europeiska centralbankens respekterade f d chef Mario Draghi nu accepterat att bilda ny italiensk regering, och också säkrat ett brett parlamentariskt stöd för att i alla fall bilda den.

Han har nu sannolikt en ganska kort tid på sig, efter det att regeringen bildats och tillträtt, att lägga fram ett solitt reformprogram i samband med planen för fördelningen av bidragen från EU:s räddningsfordon. Och det är ju dessutom viktigt att utnyttja det momentum som han i alla fall inledningsvis alldeles säkert kommer att ha.

Och det är viktigt inte bara för Italien, utan för hela Europa, att han lyckas.


Inför veckan som kommer.

24 januari 2021

STOCKHOLM: Det stora skiftet i USA ligger nu några dygn bakom oss, och efter alla ceremonierna har Biden-administrationen börjat sitt arbete.

Men det kommer att ta sitt tag innan vi mer konkret ser det.

Viktigt framför allt för hans möjligheter i inrikespolitiken, som i sin tur är avgörande för hur demokraterns klarar mellanvalen 2022, är möjligheterna att manövrerar förslag genom kongressen, och det kommer nog att ta sitt tag innan man kan bedöma det.

Hitintills förefaller åtskilligt låst i senaten vad gäller att komma överens om arbetet framöver.

Biden’s stora ekonomiska paket möts av skepsis hos republikanerna, men frågan är om han kan få det igenom utan dem eller om han väljer en kompromiss för att markerar det samarbete som han ju talade så mycket om i sitt installationsanförande.

Och vilka som blir effekterna av riksrättsförfarande mot Trump återstår att se. Det kommer hur som helst att ta upp dyrbar tid, och jag skulle tro att sannolikheten för att han blir friad alls inte skall underskattas.

Utrikesminister Blinken kommer alldeles säkert att godkännas, och det är nog rimligt att räkna med det under de allra närmaste dagarna. Försvarsministern och underrättelsesamnordnaren har redan getts grönt ljus, men det kommer att ta betydande tid innan alla andra ens inom dessa domäner kommer att kunna gå in på sina tjänsterum och börja arbeta.

Just nu är dock våra blickar kanske mer vända mot Ryssland och utvecklingen där. Protesterna i går efter arresteringen av Navalny och den spektakulära video om korruptionen kring Putin hans grupp släppte var påtagligt omfattande, och det inte minst när det gäller den geografiska utbredningen.

När jag först lade ut en twitter om videon noterade jag att den då haft en bit över miljonen besökare, och betraktade det som signifikant. När jag kontrollerar nu har den närmare 82 miljoner besökare vilket torde slå många rekord.

Även om vi utgår från att många runt om i världen nu sett den är det nog inte orimligt att anta att den nått kanske en tredjedel av Rysslands befolkning på ca 140 miljoner människor.

För de flesta kommer det säkert inte som en nyhet att det finns en omfattande korruption kring makteliten – det har de nog i grunden vetat om länge – men det blir i alla fall mer konkret när det presenteras en djupdykning i detaljer på detta sätt.

Och det är en anmärkningsvärd dokumentation.

Det är inte den ryska staten som byggt palats åt sin president – sådant händer i olika länder – utan det är en sammanhållen klick som går tillbaka till StPetersburg i början av 1990-talet som getts positioner med väldiga ekonomiska möjligheter och som nu i en kompliceras konstruktion uttrycker sin tacksamhet.

Officiellt sägs det nu från Kreml att det inte alls är sant att Putin äger något palats. Och det är sant. Ägandet är långt mera komplicerat också för att det skall vara svårt att direkt härleda till Putin.

Videons dokumentation är så detaljerad att jag knappast tror att Navalnys skickliga team kunnat få fram allra utan medverkan från personer betydligt närmare dessa strukturer. Och kanske är detta det allra mest intressanta – kanske finns det tecken på att delar av strukturerna börjar att vittra inifrån.

Det är i så fallet betydelsefullt än vad som händer på gatorna runt om i Ryssland.

Tydligt är nu i alla fall att regimerna i såväl Moskva som Minsk befinner sig under ett visst tryck. Det finns all anledning att försöka att följa de bägge utvecklingarna. Och alldeles säkert förstärker de dessutom varandra – i bägge riktningar.

I morgon möts EU:s utrikesministrar i Bryssel, och det skall bli intressant att se vad de har att säga om saken och vilka slutsatser det leder till.

Och för Sverige tillkommer ju dessutom att vi när det gäller OSCE – där vi har ordförandeskapet detta år – alltid har slagit vakt om dess s k tredje korg om mänskliga rättigheter och demokrati.

Men det händer mer i morgon.

Grekland och Turkiet sätter sig ner och återupptar samtal, även om de har delade meningar om vad samtalen skall handla om. Athen vill bara tala maritima avgränsningszoner, medan Ankara insisterar på en bredare agenda.

Och detta skall också ses i ljuset av samtal som förs om möjligheten av framsteg i relationen mellan EU och Turkiet. En rätt omfattande agenda har lagts på det bordet, men mycket är också beroende av den inrikespolitiska utvecklingen i Turkiet.

Förutom fortsatt samarbete i migrationsfrågor, där Turkiet behöver stöd liksom andra länder med mycket stor börda, är en modernisering av den gemensamma tullunionen någonting som möjligen kan uppnås.

Morgondagen bjuder också på att Kinas ledare Xi Jinping inleder den digitala versionen av årets Davos-möte med ett anförande. Han kommer alldeles säkert att sträcka ut händer till samarbete i olika riktningar i syfte att kanske få en i alla fall marginellt mindre konfrontatorisk relation till Biden-administrationen.

Denna har ju instämt med vad Trump-administrationen sade under sina sista dagar, nämligen att det pågår ett ”folkmord” i Xinjiang, och det är hårda ord som måste få konsekvenser om det tas på allvar. Nu används begreppet ”folkmord” lite mer frikostigt i USA än vad som brukar vara faller i Europa, men det hindrar inte att de rimligen bör dra vissa konsekvenser av det.

I morgon skall också CDU:s nyvalde ordförande Armin Laschet framträda i Berlin och säga någonting mer politiskt, vilket han ju knappast gjorde på den digitala partikongress där han blev vald. Kommer han att säga någonting om Ryssland och Navalny?


Om Ryssland, Italien och USA.

17 januari 2021

STOCKHOLM: Att Alexey Navalny arresterades omedelbart när han landade i Moskva är ett tecken så gott som något på hur allt mer rädda för honom som de styrande i Ryssland blivit.

Det var förvisso djärvt av honom att återvända, men det förvånade mig inte. Jag känner ju honom en del efter två längre sammanträffanden och samtal, och redan då var han mycket tydlig med att vara fullt medveten om alla de risker som hans aktiviteter skulle komma att utsätta honom för.

Nu stundar säkert en snabb rättegång på något mer eller mindre uppdiktat tema. Och alldeles säkert är avsikten att ha honom fängslad i alla fall över valet till duman som kommer att äga rum i höst. Det är tydligt att man känner en osäkerhet för hur det kan komma att utfalla, och då är det bäst att ha Navalny inspärrad.

De tre baltiska ländernas utrikesministrar var tidigt ute med ett uttalande och krävde att också EU och anförs skulle ge sin mening till känna. Och det blir viktigt. Än har jag inte sett någonting från svensk sida.

Den kommande veckans begivenheter är först omröstning på tisdag i den italienska senaten och sedan installation av Joe Biden som ny amerikansk president på onsdag.

I Rom försöker premiärminister Conte frenetiskt få ihop någon typ av majoritet i senaten inför den viktiga omröstningen på onsdag. Möjligen hade det varit mer konstruktivt än de pågående splittrade försöken om man tagit upp förhandlingar med opponenten Renzi om att förändra det ekonomiska räddningspaketet i mer reformtydlig riktning – men så ser det inte ut för ögonblicket.

På onsdag morgon lämnar så Donald Trump Vita Huset, och efter en mindre avskedsceremoni på Andrews-flygplatsen flyger han så till sin golfklubb i Florida.

Och därefter inleds ceremonierna i samband med installationen av Joe Biden och Kamala Harris.

De blir mycket annorlunda än vad de brukar vara. Dels p g a COVID-19 och dels alldeles självklart p g a säkerhetshotet efter den svarta dagen den 6 januari. Det finns i dag fler amerikanska soldater i Washington än vad det finns i Afghanistan, Irak och Syrien sammantaget.

Men jag tror samtidigt att det blir en imponerande manifestation av enighet med tidigare presidenter också närvarande för att ge sina bidrag till detta. Och vicepresidenten Mike Pence kommer också att närvaro efter sin tydliga brytning med Donald Trump.

Till vad Joe Biden har att säga i sitt installationsanförande kommer det att finnas anledning att återkomma. Några politiska överraskningar är nog inte att vänta eftersom man ju tydligt redan lagt ut de bredare politusa linjerna, men det hindrar inte att formuleringarna blir viktiga.

Och jag är redan uppbokad för kommentarer i olika sammanhang såväl under onsdagen som torsdagen.


Det viktiga skiftet i CDU.

16 januari 2021

STOCKHOLM: I dag blev det ett antal timmar framför skärmen för att följa med tyska CDU:s digitala partikongress med val av ny partiordförande.

Och det var ett imponerande arrangemang.

Det blir mer och mer av dessa hybridarrangemang med några personer fysiskt närvarande och de flesta digitalt medverkande. Här hade man byggt upp det mycket imponerande, och därtill kom att alla de olika omröstningarna med närmare tusen delegater fungerade utan några som helst problem.

Men självfallet var det valet av ny CDU-ledare som tilldrog sig allt intresse.

Armin Laschet gjorde en skicklig presentation som handlade om att bygga förtroende och att vara samlande men som inte innehöll någonting alls av sakpolitiska markeringar eller tyngdpunkter.

Friedrich Merz var då tydligare också i sakpolitiska ställningstaganden – han markerade att den nu förds energipolitiken i Tyskland inte kommer att räcka för att klara klimatutmaningen – liksom i sitt fokus på de olika valen runt om i Tyskland i år.

Och Norbert Röttgen fokuserade på behovet av att göra CDU modernare och mer digitalt, men utan några skarpare kanter. Klimatfrågan lyfte han också fram.

I den första röstomgången fick Merz en handfull fler röster än Laschet, och Röttgen försvann ur bilden, men i den andra och avgörande var det Armin Laschet som fick några tiotal röster mer och därmed segrade.

Norbert Röttgen kunde trösta sig med att mycket övertygande ta sig in i den inre partistyrelsen. Han hade knappast räknat med att vinna, men har tveklöst stärkt sig inför framtiden.

Med Laschet valde man den person som man nog trodde hade störst förutsättningar att bibehålla det förtroende som Angela Merkel byggt upp. Han har ju lite ironiskt ibland också beskrivits som Mutti 2.0. Mede Merz hade det blivit klarare konturer i politiken, men det är samtidigt någonting som man nog på sina håll såg som alltför riskabelt.

Med Laschet kan möjligen dessutom en koalition med de Gröna bli något lättare, även om också Merz gjorde markeringar som kunde tydas som en öppenhet för en sådan.

Om åtta veckor är det viktig delstatsval i Baden-Wurtenberg och Rheinland-Pfalz, och hur det går i dem blir nog viktigare än vanligt. Kommer CDU med Armin Laschet att kunna bibehålla den påtaglig dominerande ställning som opinionsmätningarna nu visar för det parti som ju fortfarande förknippas tydligt med Angela Merkel?

Jag skulle tro att svaret på den frågan blir viktig när man tillsammans med bajerska CSU skall besluta om gemensam kandidat till förbundskansler i valet i september. Än så länge är det CSU:s Markus Söder som står starkast i opinionsmätningarna.

Armin Laschet har visserligen suttit i Europaparlamentet, men är knappast någon starkare profil på den europeiska scenen. Som ministerpresident i den största delstaten Nordrhein-Westfalen har han uppenbarligen varit framgångsrik, och det bör ju noteras att det är en delstat som befolkningsmässigt motsvarar hela Norden sammantaget.

Nu blir det valår med besked i Tyskland med en serie av delstats- och kommunalval.

Men tills dess att en ny regering bildats efter valet i slutet av september förblir Angela Merkel förbundskansler.


Skifte i Tyskland – och kris i Estland, Italien och Nederländerna.

15 januari 2021

STOCKHOLM: Ytterligare en vecka har gått, och här i Sverige har antalet avlidna i COVID-19 passerat 10.000. Och jämförelsen med vår nordiska grannländer fortsätter att vara starkt besvärande, även om siffrorna de senaste veckorna vänt uppe tydligt också i Danmark.

Mycket av uppmärksamheten i media forsätter att fokusera på situationen i USA och i synnerhet Washington inför presidentskiftet på torsdag i den kommande veckan.

Men viktigt på närmare håll är när CDU i Tyskland i morgon på en digital partikongress med 1001 delegater väljer en ny Partiordförande. CDU är Europas största och starkaste politiska parti, och har ju levererat politisk ledning till först Västtyskland och sedan Tyskland under huvuddelen av tiden sedan 1945.

Och med Storbritanniens utträde ur EU har relationerna med Tyskland blivit än viktigare för Sverige.

Tre personer kandiderar, och två av dem känner jag väl, dels utrikespolitiska talesmannen Norbert Röttgen och dels den f d ledaren för förbundsdagsgruppen Friedrich Merz.

Och i morgon vet vi vem av dem som valts. Jag får alldeles säkert anledning att återkomma då.

Dock är det först i april som CDU och systerpartiet i delstaten Bayern beslutar om vem som skal bli deras gemensamma kandidat till förbundskansler i valet i slutet på september.

I opinionsundersökningarna just nu är det faktiskt CSU:s ordförande Markus Söder som är den mest populäre kandidaten till att bli CDU/CSU-kandidat, men tre månader är en lång tid i politik och mycket kan hända tills dess.

Tyskland är dessutom ett land med betydande kulturella skillnader mellan landets olika delar, och längre norrut finns en betydande skepsis mot en bajrare som ledare. Det trettioåriga krigets skuggor finns fortfarande.

Också i andra länder finns det anledning att ha ögonen på den politiska utvecklingen.

I Estland kan det komma att bli en ny regering efter det att den gamla fått avgå efter anklagelser om korruption i samband med ett bygg i Tallinn. Reformpartiets ledare Kallas sonderar nu möjligheten av en koalition med det s k centerparti som ju tills nu tillsatte premiärministern.

Det återstår om detta lyckas, men det innebär i så fall att högerpopulistiska EKREE försvinner ur regeringen, vilket förvisso skulle vara befriande.

I Italien har regeringen förlorar sin parlamentariska majoritet i en kamp mellan sittande premiärministern Conti och ambitiösa om än något självupptagne f d premiärministern Renzi. Den senare förefaller framför allt inriktad på att bli av med den förra.

Vissa politiska skillnader finns. Och leder tumultet till en tydligare reformprofil i politiken när de stora hjälpbidragen från EU nu successivt skall användas skulle det inte skada.

Italien behöver förvisso omedelbar hjälp med sin ekonomi – och får det också – men mer långsiktigt är det egna substantiella reformer som landet behöver.

Och i dag har också regeringen Rutte i Nederländerna avgått i svallvågorna av en skandal för några år sedan, även om den sitter kvar till det val som i alla fall skall äga rum i mitten av mars.


Nya krav och framtida konflikter.

11 januari 2021

STOCKHOLM: På Folk och Försvars i huvudsak digitala rikskonferens i dag hade jag ombetts att vara en av dem som sade någonting om kommande konflikters möjliga karaktär.

Och här vad jag hade att säga:

Det är ofta klokt att återvända till Clausewitz.

Krig är politikens fortsättning med inblandning av andra medel. Och: Det handlar om att bryta motståndarens vilja.

Så har det alltid varit – och så kommer att förbli.

Jag har talat och skrivit om den nya oredans tid. Om hur maktförhållanden förskjuts, nya instabiliteter öppnar och kampen om och med nya teknologier blir allt viktigare.

Om hur vi lämnar den industriella eran och går in i den digitala.

Och därmed förändras också förutsättningar för makters ständiga konkurrens och kamp.

I den industriella eran gick det att se en tydlig skillnad mellan fred och krig.

Det blir svårare nu. Den digitala eran kännetecknas av ständigt pågående konflikt. Och en bredare skala av instrument för att uppnå politiska mål.

Så vilka är då de politiska mål som i ett visst läge kan leda till att en makt i vår del av världen beslutar att ta till också det öppna kriget på ett sätt som påverkar eller drar in även oss?

Den alldeles avgörande frågan lägger jag åt sidan – den ligger utanför det jag betts att tala om.

Men hur kan i en sådan konflikt motståndarens vilja brytas?

Mycket beror självklart på vilket politiskt mål en motståndare vill uppnå. Medlen för att bryta vår vilja är ju också beroende av målet som skall uppnås.

Ytterst kan det handla om att erövra vårt territorium och avskaffa vår demokratiska stat. Men det behöver inte alls vara nödvändigt. En konflikt kan ha många stadier. Det kan i en spänd situation handla om att övertyga oss om att inte göra vissa saker som kanske vi eller kanske andra makter vill att vi skall göra.

I den digitala eran öppnas dramatiskt nya möjligheter att fjärrförvirra våra samhällen och att fjärrförstöra våra ekonomier i syfte att bryta vår vilja.

Och vi har bara sett början av de möjligheterna ännu.

Cyber ses numera som den kanske avgörande arenan – vid sidan av land, sjö, luft och rymd – för konflikter före, under och kanske också efter det skede i en konflikt där också våldsanvändningen är viktig.

Bara ett exempel.

Den nya tidens trojanska hästar – trojaner kallar vi ju dem – kan nu placeras ut långt i förväg. Det sker alldeles säkert redan i dag – och system spanas ut för att göra det möjligt.

Förprogrammerade och fjärrutlösta sammanbrott av först kanske mer harmlösa – i förening med politiska signaler – och sedan tilltagande allt mer kritiska funktioner för en stat och ett samhälle är en ny realitet.

Då är försvar mot detta redan för sent. Trojanerna finns ju redan där.

En annan realitet.

Vi kan drabbas av insatser som primärt inte alls är riktade mot oss. Men hur vet vi då vad som verkligen gäller? Och våra system kan utnyttjas för operationer mot andra utan att vi är medvetna om det. Men hur vet de som drabbas då att vi inte har något ansvar?

Och det kan gå snabbt. Mycket mycket snabbt.

Om viljan att säga nej inte redan brutits kan en konflikt övergå i ett också väpnat skede.

Kanske sker det först mycket snabbt genom fjärrverkande system som slår på djupet. Vi ser en påtaglig satsning hos ledande makter på system som just kan slå mycket snabbt och mycket långt bort. Exklusiva i dag – men sannolikt mindre så i morgon.

Kanske sker detta i successivt stegrade vågor avbrutna av pauser för politiska signaler.

Och samtidigt trappas de fjärrförstörande och fjärrförvirrande digitala insatserna upp. Allt mer automatiserade system identifierar snabbt svagheter och slår till. Igen och igen. Artificiell intelligens spanar och styr. Vi får ett algoritmernas krig som avgör enstaka systems eller hela samhällenas förmåga att stå emot. Molnet kan blir det avgörande slagfältet. Millisekunder blir av kritisk betydelse.

I ett sådant läge betyder avstånd och gamla nationella gränser allt mindre. Konflikten kan snabbt bli global. Då handlar det om säkerheten hos satelliter och servrar, om uthålligheten hos nätverk och om möjligheten att säkert kunna kommunicera. Satelliter måste snabbt kunna ersättas. Servrarnas kraft måste snabbt kunna distribueras. Nätverken måste ha redundans i flera dimensioner. Och kan kommunikation säkras när kvantteknologier blir en ny realitet?

Men allt det nya innebär inte att allt det gamla försvinner.

Ett exempel:

Med denna utveckling ökar sannolikt också risken för användning av kärnvapen. En kärnvapenmakt som ser sina satelliter och servrar hotade vet att detta hotar dess förmåga också till sitt yttersta försvar med sina kärnvapen. Risken för att de kommer till användning innan denna fara blir akut kan då öka.

Vi har ju dessutom sett en viss tendens att se hot om kärnvapen som ett sätt att signalera. När Putin snabbt tagit Krim påminde han om att Ryssland också hade kärnvapen. Budskapet var tydligt. Jag skall inte utveckla det i andra scenarier.

Utvecklingar som dessa kommer att ställa extrema krav på vår stats och vårt samhälles samlade förmåga till ledning och beslutsfattande. Ständiga avgöranden – ständiga beslut. En kraftmätning eller konflikt som drar in eller är direkt riktad också mot oss kan bölja fram och tillbaka över en längre tid.

Skiften kan ske snabbt. Ett avgörande kan vara nära – eller mycket avlägset.

Och mitt i allt detta allt annat. Ett finansiellt system som bryter samman. En livsmedelsförsörjning som sviktar. Människor på flykt.

Åter till Clausewitz.

Kriget är politikens förlängning med inblandning av andra medel. Och det handlar om att bryta motståndarens vilja.

Och enligt min mening gäller det också när vi nu står uppe i den digitala erans dragkamper, konfrontationer, konflikter och möjliga krig. Men medan teknologin var tämligen konstant på Clausewitz dagar är det nu dramatiskt annorlunda.

Den geopolitiska oredan förenas med en geoteknologiskt snabbt accelererande utveckling och konkurrens.

Den skapar dramatiskt nya sårbarheter i våra system och samhällen, innebär dramatiskt nya möjligheter att påverka oss och innebär – förvisso – substantiellt nya utmaningar också för vår samlade säkerhetspolitik.

Med detta vill jag alls inte säga att kriget står för dörren. Det gör det enligt min mening inte.

Men vi lever i en geopolitiskt mer utmanande och teknologiskt mycket mer omvandlande tid. Vi måste vara mer vaksamma. Vi måste våga tänka på framkant.


Trumps kollaps i USA och EU-genombrott med Kina.

03 januari 2021

STOCKHOLM: Så har nu det nya året tagit sin början riktigt på allvar.

En del skrivande blir det alltid i anslutning till årsskiftet.

I Dagens Industri skrev jag en del om utmaningarna inför det nya året, men också om de möjligheter som ligger i det kommande skiftet i Washington. I centrum kommer att stå frågorna kring makten över de teknologier som kommer att forma framtiden.

Geoteknologin blir en allt viktigare del av geopolitiken.

På Project Syndicate skrev jag om situationen tio år efter den s k arabiska våren med alla de förväntningar som vi då hade. Men snart fick vi den arabiska kontrarevolutionen med allt vad detta kom att innebära. De grundläggande problem som utlöste utvecklingen för ett decennium sedan finns dock kvar – och har i vissa avseenden t o m fördjupats.

Länkar till dessa artiklar finns i sedvanlig ordning på mitt svenska respektive engelska twitter-konto.

Men annars har det alldeles självklart varit dramatiken i Washington som varit i fokus. Det blev ett dygn i olika TV-studios för min del för att försöka att bidra med kommentarer.

Onsdagen blev en mörk dag i USA:s historia.

Landets president uppviglade mot dess demokrati genom ett militant ifrågasättande av dess demokratiska val och genom att de fakto hetsa sina anhängare till marschen mot Capitolium.

Och därefter bröt sig en militant och målmedveten grupp av extrema huliganer in i kongressen, stoppade dess arbete och började plundra.

Till det mörka hör självfallet också det massiva misslyckandet att stoppa detta. Kongressens polisstyrka klarade inte av det, och det tog timmar innan försörjningar värda namnet anlände.

Men trots detta oerhörda kunde kongressen återuppta sitt arbete, och mitt i natten till torsdagen bekräfta valet av Joe Biden till ny president.

Bilden av USA som demokratins fyrbåk i världen har självklart solkats rätt påtagligt av det som inträffat. Det blir svårare för USA att ge andra länder pekpinnar när det gäller demokrati och politisk anständighet.

Men samtidigt skall sägas att den amerikanska konstitutionens konstruktion av olika balanserande institutioner bestod det allvarligaste prov som den utsatts för sedan inbördeskriget. Med en president som öppet föraktade demokratins metoder och principer, och dessutom är utrustad med mycket betydande makt, kunde det ha gått mycket illa.

Men i slutändan bestod institutionerna provet. Den 20 januari kommer Joe Biden att installeras som ny president.

Tills dess återstår dock tolv dygn.

I natt har Donald Trump påtagligt tvingats hala flaggan. De huliganer som han den mörka dagen sade att han ”älskade” har han nu tvingats att ta avstånd från. Och nu säger han att han accepterar skiffer vid makten.

Osvuret är dock bäst när det gäller denne man.

Oroande är att hans administration nu faller sönder. Det sker ett lämmeltåg ut från nationella säkerhetsrådet, även om dess chef tydligen övertygats om att stanna kvar de återstående dagarna. Det är bra. Världens ledande makt kan inte vara alldeles roderlöst under dessa dagar.

I dramatiken den mörka dagen noterades knappt att demokratins vann de två senatsplatserna i Georgien. Och därmed förlorade republikanerna majoriteten i senaten och den betydelsefulla maktposition denna skulle ha inneburit.

I en analys i Wall Street Journal är den republikanske valstrategen tydlig med att lägga ansvaret för det misslyckandet på Donald Trump. Denne startade ett inbördeskrig i det republikanske partiet i Georgia som var kunde ge detta resultat.

Hur den framtida utvecklingen i det republikanske partier kommer att bli återstår att utreda.

Donald Trump framstod under den mörka dagen mest som en klanledare för ett gäng huliganer. Men frågan är om han kommer att på lite längre sikt kunna bibehålla sitt grepp över det republikanska partiet och dess representanter.

Det blir av stor betydelse för utvecklingen i USA under kommande år.

I vår del av världen skiftar nu ordförandeskapet i EU från Berlin till Lissabon.

Ett nytt s k socialt toppmöte liksom ett toppmöte mellan EU och Indien tillhör det som står på det portugisiska ordförandeskapets program för det kommande halvåret.

Under de sista skälvande dagarna av det tyska ordförandeskapet åstadkoms inte bara det minimalistiska avtalet med Storbritannien utan också ett avslut i de sedan sju år tillbaka pågående förhandlingarna med Kina om ett s k investeringsavtal.

En politisk överenskommelse om det ingicks, och nu vidtar alla de processer som sedvanlig är förknippade med att sätta avtal som detta i kraft. Målet förefaller att vara att avsluta dessa under det franska ordförandeskapet 2022.

Okontroversiellt är avtalet inte.

Det innebär betydande framsteg när det gäller att komma till rätta med alla de begränsningar för europeiska företag i Kina som det klagats över sedan mycket lång tid tillbaka, och öppnar nu upp också nya sektorer av den kinesiska ekonomin för EU-företag. När det gäller finansiella tjänster handlar det t ex om att EU-företag nu får samma möjligheter som USA:s företag redan har.

Och Kina åtar sig nya förpliktelser när det gäller att ansluta sig till olika internationella överenskommelser.

Invändningarna mot avtalet från bl a delar av Europaparlamentet är i huvudsak två.

Dels att man borde ha väntat och koordinerat med Biden-administrationen i USA. Dels att detta avtal sannolikt inte innebär någon förbättring vad gäller t ex situationen med tvångsarbete i Xinjiang eller den nya säkerhetslagen i Hong Kong.

Förhandlingen har som bekant pågått i sju år, och det har länge sagts att målet var att komma till ett avslut detta år. När så Kina plötsligt och i ett sent stadium gjorde högst väsentliga eftergifter, som EU försökt få dem till sedan år tillbaka, hade det knappast varit möjligt att springa från förhandlingsbordet.

En gemensam förhandling med USA hade knappast heller varit möjlig. Hade USA nödvändigtvis varit intresserat av att pressa på för att ge EU-företag rättigheter som de redan har? Och fanns det inte en risk för att dessa fördelar för EU skulle bromsas för lång tid framöver på grund av helt andra frågor? En gemensam handelsförhandling av det slaget har aldrig skett.

Det som däremot måste ske är ju gemensamma förhandlingar om att stärka regelverket i WTO. Här har det funnits skillnader i synsätt mellan USA, EU och Japan, men dessa borde det vara fullt möjligt att överbrygga och sedan få en global förhandling kring detta.

Här skulle det komma att handla t ex om viktiga bestämmelser om statsstöd, dumping, skydd för intellektuella rättigheter och mycket annat. På punkter som dessa krävs det starka multilaterala regelverk.

Och det förtjänar ju noteras att investeringsavtalet ingenting förändrar vad gäller de olika skyddsmekanismer som EU-länder nu sätter upp när det gäller kinesiska investeringar.

Den andra invändningen är ju korrekt i den meningen att avtal som dessa inte förändrar grunderna i landets politiska system, och Kina är ju nu inne i en påtagligt mer auktoritär fas av sin utveckling. Något mandat att göra så gavs aldrig för dessa förhandlingar, och det hade knappast varit möjligt heller.

Dessa frågor får drivas på annat sätt.

Att USA nu åter kommer med i FN:s kommission för mänskliga rättigheter ökar påtagligt förutsättningarna för att sätta press på Kina där. Och en rad andra mer eller mindre viktiga instrument finns ju dessutom.

Här finns det all anledning att försöka forma en gemensam strategi över Atlanten.

En tredje möjlig invändning som finns i debatten är att man inte vet om Kina fullt ut kommer att respektera avtalet. Så är det självfallet, det gäller alltid, men då innehåller avtalet bestämmelser för att hantera den saken, och det finns också andra åtgärder som EU i ett sådant läge kan ta till.

Men i grunden har EU självfallet ett starkt intresse för att förbättra villkoren för handeln med vad som råkar vara världens snabbast växande större ekonomi.

De ansträngningarna har pågått under många år, och nu lett till viktiga framgångar.

Men debatten om detta kommer med all sannolikhet att fortsätta.


För ett år sedan denna dag…

01 januari 2021

STOCKHOLM: Så har då ett nytt år tagit sin början. Det gångna året 2020 kommer vi förvisso att komma ihåg. Det har redan skrivit in sig i historieböckerna.

Det var för ett år sedan som de första rapporterna började komma om ett nytt virus i Wuhan borta i Kina. Man hade fångat upp information från websidor och sociala media redan under det då gångna årets allra sista dagar, och WHO:s kontor i Peking hade börjat att få information.

Åtskilligt var ännu mycket oklart, och det är knappast så konstigt. Ingen visste vad det handlade om.

Det var för exakt ett år sedan som ett laboratorium först kunde konstatera att det rörde sig om ett nytt coronavirus.

Några dagar senare cirkulerades den genetiska informationen om det nya viruset, och den 9 januari sändes de första varningarna ut från EU:s ECDC här i Stockholm.

Mycket få brydde sig då om den saken.

Det skulle dröja intill dess att de kinesiska myndigheterna slog till med dramatiska restriktioner den 23januari innan allvaret i det som hände i Kina började att uppmärksammas.

Då hade lokala myndigheter i Wuhan under någon vecka av festligheter försökt att lägga locket på, men att döma av den dramatiska karaktären av de åtgärder som då vidtogs av Peking hade man där blivit medveten faran.

Omvärlden – med undantag av Taiwan och Kinas omedelbara grannländer – regerade dock knappt alls. President Trump ägnade sig åt att spela ner faran. Och i vår del av världen var det först när viruset med stor kraft dök upp i norra Italien en månad senare som man började inse att detta skulle komma att beröra oss också.

Men det skulle ta ännu längre innan Sverige började vakna. Och våra myndigheter tillhörde ju de som spelade ner såväl faran som behovet av åtgärder.

Hela detta uppspel till 2020 års globala tragedi – liksom historiska erfarenheter med pandemier – har jag ju skrivit rätt utförligt om i pocketupplaga av Den Nya Oredans Tid.

Den texten var klar i somras, men den information som kommit fram sedan dess om hur det hela började har inte förändrat de slutsatser som jag då drog.

Kina tog till dramatiska åtgärder och lyckades på några månader faktiskt få situationen i huvudsak under kontroll. I dag är restriktionerna internt i Kina i allt väsentligt borta, och den kinesiska ekonomin registrerar en påtaglig tillväxt.

Facit av pandemin och dess effekter har vi ännu inte, men en del vet vi i alla fall.

I våra nordiska grannländer Danmark, Norge och Finland vidtogs relativt betydande restriktiva åtgärder tidigt för att bekämpa smittspridningen, medan Sverige konsekvent avstod från sådana. I dag kan vi konstatera att antalet som dött i Sverige ligger vida över hur många som dött i Norden i övrigt.

Den ofrånkomliga slutsatsen är att åtgärder hade betydelse – och att inte vidta åtgärder hade konsekvenser.

Misslyckandet för Sverige är stort.

Det handlar i grunden om bristande ledarskap. Det är ju där snarare än någon annanstans som skillnaden mellan oss och andra länder ligger, även om det förvisso kommer att finnas anledning att kritiskt utvärdera också hur vårt offentliga maskineri på olika sätt fungerade.

Vi är nu raskt på väg mot 10.000 döda.

Och det går dessvärre inte att undvika slutsatsen att detta till betydande del hade kunnat undvikas.

Globalt ökar pandemin tydligt. Det talas om ca 1,7 miljoner döda hitintills. Och sannolikheten för att vaccin skall nå fram till världens miljarder innan den siffran ökar väsentligt är mycket låg.

Nu handlar mycket om vaccin och hur snabbt detta kan komma ut. Att vetenskap och företagsamhet har slagit rekord när det gäller att ta fram flera olika typer av vaccin är tydligt, men sedan handlar det ju om att få it dessa så snabbt som möjligt till tillräckligt breda grupper.

Och alldeles säkert kommer vi att se skillnader i hur olika länder klarar av den uppgiften.

Vi är fortfarande mitt uppe i den pandemi som tog sin början när det nya viruset konstaterades för exakt ett år sedan.


Dataflöden är faktiskt viktigare än fisk.

28 december 2020

STOCKHOLM: Efter fyra och ett halvt år av osäkerhet och förhandlingar blev det då till sist ett avtal om relationerna mellan EU och Storbritannien efter det att landet vid årsskiftet lämnar tullunionen och den inre marknaden.

Ett avtal var självfallet bättre än inget avtal alls, men där stannar i stort sett det positiva som kan sägas om detta.

Avtalet är ju unikt i modern tid i det avseendet att det reglerar en försämring av de ekonomiska förbindelserna. Undantagslöst har avtal mellan olika länder i frågor som dessa handlat om att på olika sätt underlätta förbindelserna. Här är det tvärt om.

Och avtalet är tämligen minimalistiskt.

Omedelbart efter folkomröstningen 2016 diskuterades en rad olika alternativ för mer eller mindre nära förbindelser mellan EU och Storbritannien, men när Theresa May kom att ersätta av Boris Johnson som premiärminister var det uppenbart att det var det mest minimalistiska av alla dessa alternativ som han eftersträvade.

Temat för hans del har varit ”återvinna kontroll” och ”suveränitet”, och det är ett ofrånkomligt faktum att vare avtal ett land – eller en individ – ingår med någon annan i någon utsträckning inskränker den handlingsfriheten. Att ett land är medlem av FN innebär t ex vissa åtaganden som inskränker den egna möjligheten att göra vad som helst-

Och mer ambitiösa ekonomiska samarbetsavtal innebär självfallet samma sak.

Nu innebär detta avtal i alla fall tullfrihet för handel med varor. Det är avtalets kärna, även om självfallet även förutsättningarna för handeln med varor kommer att försämras genom nya bestämmelser av olika slag.

Storbritannien har ca 45% av sin export av varor till EU, och detta är därför inte obetydligt. Det kan hävdas att det är ännu mer betydelsefullt för EU som har ett betydande överskott i sin handel med Storbritannien.

Men Storbritannien är inte längre främst ett industriland, utan det är tjänstesektorn – den finansiella och den övriga – som är långt viktigare också för utrikeshandeln. Och på dessa områden innehåller avtalet ingenting alls med undantag av vissa tillfälliga bestämmelser.

För Boris Johnson verkar det dock ha varit viktigare att förhandla om fisk – enstaka promille av ekonomin – än om den viktiga tjänstesektorn. Att fiskarna i Storbritannien känner sig förråda av honom i alla fall är knappast förvånande – det är en yrkesgrupp som är notabelt svår att tillfredsställa.

Trots uttryckliga löften om motsatsen beslutade Boris Johnson att lämna det framgångsrika studentutbytesprogrammet Erasmus, och här har protesterna också blivit osedvanligt starka.

Erasmus-programmet har blivit en stor framgång, och Boris Jonsons beslut var sannolikt ett medvetet försök att kapa banden mellan de kommande generationerna i Storbritannien och EU. Att det för Storbritannien har varit en enorm fördel att kunna ta emot och knyta framtidsband med studenter från hela Europa vid sina olika universitet förefaller inte ha spelat någon roll för beslutet.

Intressant är att den irländska regeringen nu sagt att den kommer att finansierar medverkan i Erasmus av alla studenter från Nordirland som så vill. En liten Erasmus-gräns uppstår i den Irländska Sjön.

När allt detta är sagt är ett avtal bättre än inget avtal alls, eftersom det ger någonting att bygga på för framtiden.

Vad detta sedan kommer att bli återstår att se.

Boris Johnson förefaller besatt av en önskan att i olika avseenden avvika från EU och vad dess bestämmelser innebär. Jag ser att han nu nämnt djurskydd som ett konkret exempel på ett område där han ville göra det, även om jag har svårt att se att just sämre djurskydd skulle kunna ses som en framtida brittisk konkurrensfördel.

Men det kan komma andra områden där spänningar då lätt kan uppstå.

Om dataflöden sägs inte mycket i avtalet. Och här blir det EU som kommer att besluta om skydd för privatlivet etc i Storbritannien lever upp till de krav som EU ställer och fortsatta fria dataflöden kommer att vara möjliga eller ej. För London kommer det att handla om huruvida man kommer att fortsätta att respektera bestämmelserna i GDPR eller inte.

Hur detta kommer att utvecklas under kommande år blir nog i mångt och mycket beroende av hur relationerna mellan EU och USA kommer att utvecklas under kommande år. Blir det en djupare spricka i de digitala frågan är det lätt att se att Storbritannien kommer att avvika allt mer från EU, medan ett närmande mellan EU och USA i dessa frågor självfallet medför att London måste anpassa sig.

Hur som helst är det utvecklingen av den digitala ekonomin som under kommande år kommer att vara av långt större betydelse än fisket.

Det återspeglas på intet sätt i detta avtal – men så ser verkligheten ut.


Brutala avslöjanden av Navalny.

22 december 2020

STOCKHOLM: Julen är så gott som redan här, men världen står sannerligen inte stilla för den sakens skull.

De senaste dagarna har inneburit ny dramatik kring mordförsöket på Alexej Navalny i Ryssland.

Den oberoende organisationen Bellingcat har redan tidigare gjort anmärkningsvärt detaljerade utredningar om olika händelser i eller med anknytning till Ryssland – nedskjutningen av MH17, mordförsöket i Salisbury m m – men överträffar snarare sig själva i hur man nu rullat upp hela FSB:s operation mot Navalny.

En viktig förklaring till att man lyckas är uppenbarligen korruptionen i Ryssland.

Man lyckas helt enkelt köpa data om flygreservationer och mobiltelefonianvändning som förvisso finns i våra länder, men alls icke är offentligt tillgängliga. Och med hjälp av detta lägger man så ihop hela mönstret av en omfattande och långvarig FSB-operation mot Navalny som kulminerar i mordförsöket i Tomsk.

Som kröningen på dessa avslöjanden ringer Alexej Navalny självt – förebärande att han är en tjänsteman i det ryska säkerhetsrådet – upp en av FSB-männen i operationen och får denna på telefon att ge ytterligare konkreta detaljer om hur hela förgiftningsoperationen gick till och varför den sannolikt misslyckats.

Och inspelningen av hela det samtalet lades sedan ut på Alexej Navalnys hemsida.

När jag kontrollerar nu har mer än 11 miljoner personer gått in och sett på YouTube-videon med inspelningen av samtalet. I morgon kommer det sannolikt att vara någon miljon till.

Föga förvånande har FSB sagt att det hela är lögn och dikt från början till slut, och antytt att västliga underrättelsetjänster står för det hela. Något annat var väl knappast att vänta.

Men därtill har Kreml inlett lite mer av motoffensiv.

Ambassadörerna från Tyskland, Frankrike och Sverige har kallats upp till ryska UD och informerats om nya sanktioner mot olika personer som anses ansvariga för dessa s k anti-ryska operationer. Urvalet av länder är länkat till de laboratorier – i Sverige FOI i Umeå – som oberoende av varendra konstaterade den extremt farliga nervgasen Novichok i Alexei Navalnys blod efter ankomsten till Tyskland.

Och jag skulle väl tro att man dessutom begärt att få ut allt möjligt och omöjligt material från dessa laboratoriet. Så brukar Ryssland agera. Det kommer dock näppeligen att beviljas.

Men alldeles uppenbart är att den redan stora Navalny-historien nu blivit ännu större.

Alexej Navalny finns fortfarande i Tyskland, men säger att han avser att återvända till Ryssland.

Vi kommer att höra mer om detta. Mycket mera, skulle jag tro.


Brexit? Och cybersäkerhet.

18 december 2020

STOCKHOLM: På gatan i går blev jag stoppade av en man som klagade på att jag inte gjort några uppdateringar på min blogg på ett tag. Jag erkände mina synder, skyllde på dessa märkliga tider och lovade i alla fall gradvis bättring.

Dessa dygn pågår de allra sista försöken att nå en överenskommelse mellan EU och Storbritannien efter det att man ju lämnar tullunionen och den inre marknaden vid årsskiftet.

Det handlar nu om möjligheten av ett påfallande minimalistiskt avtal. EU hade gärna sätt en mycket mer ambitiös ansats när det gäller samarbetet, men även ett minimalistiskt avtal är betydligt bättre än inget avtal alls.

Just nu signaleras från Downing Street att det ser dåligt ut, men det hela låter som ett spel för att tvinga EU till möjliga eftergifter. Åter förefaller frågorna om fiskekvoter att vara de svåraste, men trots de starka känslor som finns investerade i fiskekvoter förblir det nog sannolikt att det i alla fall blir ett avtal till helgen.

Och det innebär i så fall en utomordentligt skyndsam behandling såväl i det brittiska parlamentet som i Europaparlamentet för att allt skall kunna vara på plats 1 januari.

Det som då inträffar är ju även med ett avtal en avsevärd försämring av villkoren för handel och annat mellan EU och Storbritannien. under decennier har länder runt om i världen strävat efter att riva hinder för handel och samarbete, men i det här fallet handlar det med Brexit om ett medvetet försök att i stället göra handeln svårare.

Och så kommer det också att bli.

Andra förhandlingar förefaller att röra sig åt ett annat håll.

Jag tillhör fortfarande de som tvivlar, men plötsligt kommer det signaler om betydande framsteg i förhandlingarna om ett s k investeringsavtal mellan EU och Kina.

I motsats till det avtal med Kina som president Trump under stort oväsen förhandlade fram, och som ju i grunden handlade om att frisera handelssiffrorna, är detta ett avtal som skulle förändra förutsättningarna för handeln och det ekonomiska förutsättningarna.

Det återstår att se, men det är ju inte omöjligt att den kinesiska ledningen gör bedömningen att de nu behöver göra en del substantiella eftergifter för att inte hamna i en internationellt alltför utsatt position.

Till de verkligt stora nyheter som knappt trängt igenom i Sverige hör det mycket stora dataintrång som skett via dataserviceföretag i USA och vars dimensioner hela tiden förefaller att växa. Bakom intrånget anses den ryska underrättelsetjänsten stå.

Preliminärt talas det om att detta kan ha lett till att denna fått tillgång till datorsystem hos 18.000 operatörer runt om i världen. Att könsliga amerikanska myndigheter finns på listan är tydligt, men vi kommer säkert att se att också känsliga operatörer i andra länder finns med.

Att få bukt med detta kommer att ta tid. De ryska operatörerna kan ha ägnat månader åt att steg för steg försiktigt ta sig in i och parkera sig i känsliga system runt om i världen antingen för att exfiltrera information eller för att vid lämplig tidpunkt utföra olika typer av operationer. Då kan t ex handla om att helt enkelt ändra data i dessa system så att deras funktion påverkas.

Hur mycket av detta som kan ha skett finns det knappast någon som har någon uppfattning om ännu, men av det jag ser är det nog ingen tvekan om att detta är det största och allvarligaste säkerhetsintrång som någonsin konstaterats.

Om detta direkt påverkat Sverige eller ej vet jag inte, men sannolikheten för att så skett är rimligen mycket hög.

Och hos oss har det ju tagit år att börja att få en tämligen minimalistisk samordningsmyndighet för cybersäkerhet på plats. Det är ett plågsamt faktum att vi ligger påtagligt efter de flesta andra jämförbara länder i denna typ av oerhört viktiga frågor.

Samma känsla av lätt frustration över hur Sverige saknar fokus och kraft i viktiga framtidsfrågor får jag när jag bläddrar igenom regeringens nya forskningsproposition. Man skulle tro att nyckelfrågor som AI och kvantdatorer skulle ges en prominent plats i en sådan proposition, men så är det dessvärre inte alls.

AI nämns förvisso på en sida, och lite satsas, men det är tydligt att regeringen inte vill se detta som ett vare sig prioriterat eller speciellt viktigt område.

I världen i övrigt ser det annorlunda ut. Och risken är att vi kommer att bli omkörda.


Mycket bråda dygn för EU kommande veckan.

06 december 2020

STOCKHOLM: Det kommer att bli osedvanligt bråda dagar för EU under den kommande veckan.

Först i sedvanlig ordning Brexit där ett avgörande nu måste komma inom de närmaste dagarna.

Ett samtal mellan Boris Johnson och Ursula von der Leyen i går upprepade de låsta positionerna, nu vidtar en omgång förhandlingar till och sedan skall Johnson och von der Leyen ha ny kontakt måndag kväll.

Vad som kommer ut från 10 Downing Street är att ett avtal är fullt möjligt om bara EU accepterar det brittiska kravet på full suveränitet definierat av dem själva. Det är tydligen så Boris Johnson vill formulera saken. Han förefaller i grunden att vara anhängare av en mycket hård Brexit.

Och när man spelar upp det på det sättet tyder det på att man hoppas att EU i sista stund skall vika ner sig i avgörande frågor, vilket jag tror är relativt osannolikt.

De flesta förefaller fortfarande tro att det är 65% sannolikt att det blir ett avtal, men det går inte att komma ifrån att den siffran för en månad sedan var högre, och att den kommer att börja att sjunka om det inte blir ett genombrott under de närmaste dygnen.

Ovanpå detta har Bryssel och Berlin – det är ju tyskt ordförandeskap – att hantera hotet från Warszawa och Budapest att lägga in veto mot EU:s budget och räddningspaket om inte tydlig krav på en fungerande rättsordning tas bort.

Här förefaller positionerna än så länge tämligen låsta. Och det gäller inte minst de tydliga krav på ett villkor i fråga om rättsordning från Europaparlamentet.

Men också medlemsstater i övrigt är i åtskilliga fall mycket bestämda. Den holländske premiärminister Rutte har varit hård i sina krav. Han har val om bara några månader och inte mycket marginal alls för kompromisser i grundläggande frågor som dessa.

Så det är ingen lätt uppgift Angela Merkel står inför i den fråga under de närmaste dagarna.

EU-toppmötet på torsdag och fredag skulle egentligen som huvudfråga haft att fastställa klimatmålen för 2030, men nu finns det en risk för att den frågan kommer i skymundan, och alla frågor är inte heller utklarade vad gäller de målen. Polen tillhör de länder som kräver ökad ekonomisk hjälp om de skall gå med på det föreslagna målet med en 55% reduktion av utsläpp tills dess.

Och till detta skall så läggas effekterna av de fortsatta motsättningarna i olika avgränsningsfrågor i östra Medelhavet. Turkiet har kanske inte höjt sin trovärdighet genom att sända sitt exploateringsfartyg på nya uppgifter i omstridda vatten sedan det senaste toppmötet, och nu kräver Grekland att konkreta sanktioner skall riktas mot landet.

Även denna fråga ligger nog ytterst på bordet i Bundeskanzleramt i Berlin för faktiskt avgörande under de närmaste dygnen.

Således en alldeles sedvanligt laddad vecka för EU som ligger framför oss.


Konsekvenser också för Sverige.

27 november 2020

STOCKHOLM: Samtidigt som Donald Trump långsamt börjar att acceptera att han kommer att få lämna Vita Huset är delar av hans administration fullt upptagen med åtgärder för att på olika sätt försvara för den inkommande Biden-administrationen.

Och det gäller inte minst på det utrikespolitiska området.

När han besökte Israel härom dagen gick utrikesminister Pompeo över åtskilliga linser som tidigare varit röda.

Notabelt är att han officiellt besökte en illegal bosättning på den ockuperade Västbanken, liksom han avlade ett besök på likaledes ockuperade Golan-höjderna. Och han förklarade att USA nu kommer att anse uppmaning till bojkott av produkter från de illegala bosättningarna som ett uttryck för antisemitism.

Men mycket har också handlat om åtgärder för att så mycket som möjligt förhindra Joe Biden att återgå till det nukleära avtalet med Iran.

Så gott som varje dag har man förkunnat nya sanktioner mot Iran eller mot företag i t ex Kina eller Ryssland som har kontakter med landet. Och dessa motiveras och konstrueras på ett sådant sätt att de inte skall vara lätta att omedelbart avskaffa.

Mordet i Teheran i dag av den man som var chef för det program för att utveckla kärnvapen som Iran hade intill 2003, då man ju beslutade att avbryta det, ingår med stor sannolikhet i samma mönster.

Att misstankar riktas mot Israel är inte onaturligt efter en serie av motsvarande mord som det allmänt ansetts att Israel haft ansvar för.

Och mord som dessa utförs inte slumpmässigt utan efter beslut på hög politisk nivå.

Vad detta kommer att leda till återstår att se. Avsikten är med all sannolikhet att provocera fram reaktioner från de ledande i Iran som gör ett återupptagande av diplomatiska kontakter betydligt svårare.

Detta kan självfallet också ha negativa konsekvenser för Sverige med det aktuella och känsliga ärende vi just nu har med Iran.

Ännu är vi bara i slutet av november, och alldeles säkert kommer åtskilligt mer att hända innan den 20 januari. Vi kan vara övertygade om att det avgående Trump-teamet kommer att utnyttja varje dag.

Iran är självfallet i fokus.

Men jag skulle tro att Kina också kommer att vara det på olika andra sätt under de mörkaste veckorna.


Det goda skiftet i Washington.

24 november 2020

STOCKHOLM: Det är tveklöst ett mycket erfaret team som Joe Biden sätter i spetsen för den amerikanska utrikespolitiken.

Tony Blinken och Joe Sullivan är de två personer som hållit i Biden-teamets förberedelse på det utrikespolitiska området, och övergången när flyttar in dels på sjunde våningen i State Departement och dels hörnrummet på västra flygeln på Vita Huset har därför alla förutsättningar att bli smidig.

Framför allt Tony Blinken har lång erfarenhet av utrikespolitik på hög nivå i USA. Jag träffade honom bara ytligt när han var biträdande utrikesminister under Hillary Clinton, men betydligt mycket mera när han innan dess satt inklämd i det lilla rum i västra flygeln som rymmer den biträdande nationella säkerhetsrådgivaren.

Och det är en underskattad nyckelposition, eftersom det oftast är från den som den centrala samordningen av det stora utrikes- och säkerhetspolitiska maskineriet sker.

Jake Sullivan var den som ofta stod vid Hillary Clintons sida under Obama-åren. Under senare år har vi suttit tillsammans i styrelsen för International Crisis Group.

Medan Tony Blinken som utrikesminister ju kräver godkännande av senaten, kan Jake Sullivan som säkerhetsrådgivare tillträda omedelbart.

Mycket viktigt blir självfallet vilka personer som kommer att utnämnas på posterna på nivån omedelbart under dessa och nivån därunder.

Oftast är det som högst där där den mer operativa dagliga utrikespolitiken av betydelse för relationerna med länder som t ex Sverige sköts.

Dessa positioner på State Departement kan ta lite tid att besätta, men i Vita Huset kommer det sannolikt att gå snabbare. Jag skulle tro att nyckelmannen redan är beslutade.

Det som kan ta tid i det amerikanska systemet är dock den säkerhetskontroll som FBI utför, och dom kan vara rätt grundlig. Den genomförs också på personer som tidigare varit föremål för processen.

Men den goda nyheten är att maktskiftet i Washington nu börjar att ske på ett mer normalt sett – och att ett mycket erfaret och respekterar team vad gäller utrikespolitiken.


Om Balkan och lite strategisk autonomi.

22 november 2020

STOCKHOLM: I går var det 25 år sedan fredsavtalet om Bosnien och Hercegovina efter det grymma kriget förseddes med signaturer efter tre veckor av förhandlingar på den stora amerikanska flygbasen utanför Dayton i Ohio i USA.

Då hade jag varit EU:s sändebud i alla de frågor som hade med konflikterna att göra sedan lite mer än ett halvt år tillbaka, men kommit att ägna nästan all min tid åt det som skulle komma att bli det dramatiska slutskedet i försluten att få ett slut på kriget i Bosnien.

Och föga anade jag då att jag skulle hamna några år i svårt krigshärjade Sarajevo med en nyckelfunktion i det begynnande arbetet för att av ett avslutat krig göra en fungerande fred.

För min del blev det ju boken ”Uppdrag Fred” om dessa år när jag så småningom kom hem. Och den kom ju sedan ut också på engelska, bosniska och serbiska.

Men det var som bekant ett kvartssekel sedan.

Freden har bestått. Den enorma Nato-styrka som ryckte in i landet efter kriget har för länge sedan lämnat, men kvar finns fortfarande en liten EU-styrka som ett utryck för omvärldens beslutsamhet att förhindra att våldet och kriget kommer tillbaka.

Men landets spänningar har mildrats endast mycket långsamt. Alltför länge har alltför många av dess ledare sett freden mest som en fortsättning av kriget men med andra medel.

På den bosniska nivån tog det 14 månader efter det senaste valet att få till en regering. På den underliggande federationen – en av de två delarna av landet – har man fortfarande inte lyckats med den saken. I staden Mostar kommer man i december att kunna hålla lokalval efter det att detta inte varit möjligt på tolv år.

Det finns de som kritiserar att den konstitution som blev resultatet av kompromisserna i Dayton blev alldeles för komplicerad. En enhetstat grundad på ett maktcentra hade varit bättre.

Men så ser inte verkligheten i länder som dessa ut. Och kompromissen var den kompromiss som till slut enade de sidorna.

Ser man på överenskommelser efter långa inbördeskrig i t ex Nordirland eller Libanon ser det inte så annorlunda ut. I Cypern har man inte ens kommit så långt. I Belgien är det tämligen komplicerat trots att djup fred alltid rått i landet.

Och i andra länder ser vi hur krav på lokal autonomi växer. Det räcker med att peka på diskussionerna kring såväl Skottland som Katalonien.

Förr eller senare är det den bredare europeiska ramen som kommer att sluta stabilitet och integration i såväl Bosnien som i den vidare regionen. Men än är vi inte där.

I dessa dagar har Bulgarien stoppat inledandet av medlemskapsförhandlingar mellan Norra Makedonien och EU eftersom man inte är överens om tolkningen av vissa historiska skeenden.

Den minnesgode erinrar sig möjligen att den s k makedoneska frågan under många decennier stod på den europeiska politikens dagordning till följd av komplexiteten av intressen och folkgrupper i området. Och det är delar av dessa spänningar som fortfarande lever kvar.

Och skulle man vänta med varje steg framåt mot EU innan alla på Balkan har samma tolkning av varje historiskt skeende så kan vi nog glömma den saken för ett betydande antal generationer framöver.

Stockholms blodbad var ett tag sedan – men synen på saken är fortfarande lite annorlunda i Sverige och i Danmark. Vi hankar oss fram inom EU i alla fall – dock utan att i onödan ta upp saken.

På den lite mer aktuella europeiska scenen fortsätter de utdragna Brexit-förhandlingarna efter det att alla utsatta slutpunkter passerats, Berlin försöker att brotta ner Ungerns och Polens hot att lägga en veto mot hela budgeten med återstartspaketet och det har utbrutit en inte ointressant diskussion mellan Berlin och Paris om vad egentligen begreppet strategisk autonomi innebär.

I grunden säger Paris att det där med Biden är nog bra, men man vet aldrig vad som kommer längre fram, och därför måste vi fortsätta arbetet för att stå mer på egna ben i EU.

Jovisst, säger Berlin, men låt oss nu utnyttja den möjlighet som skiftet i Washington faktiskt kommer att innebära på viktiga områden för att förnya den gamla och sluta nya allianser, och trots allt är det ju så att vi militärt för stora uppgifter är påtagligt beroende av USA.

I grunden ligger det självfallet en del i bägge argumenten. Vi måste kunna stå på bättre egna ben, men vi måste samtidigt utnyttja den nya möjligheten med USA och när det gäller att balansera Ryssland kommer vi inte inom överskådlig framtid att kunna klara av detta själva.

Sedan finns det självfallet mer näraliggande intressen. Paris ser inte med blida ögon på hur det ena landet efter det andra köper amerikanska F35-flygplan när de anser att deras Rafale är mycket bra och hur som helst europeiskt.

Att Sverige köpte amerikanska Patriot-robotar i stället för ett franskt system som nog även objektivt var minst lika bra har satt inte obetydliga spår. Det försöker nu vår regeringen kompensera på andra sätt i relationen med Paris.

Och denna debatt har också andra inslag av intresse

I Bryssel talar Europeiska Rådets ordförande Charles Michel om strategisk autonomi som Alfa och Omega, medan kommissionens ordförande Ursula von der Leyen knappt ens tar begreppet i sin mun.

Och jag har en känsla av att vi mer lutheranskt präglade länder uppe i norr också har lite svårt med de latinska verbala utflykterna, och tenderar att fråga vad de egentligen betyder omsatta i faktiska och konkreta beslut.

Fortsättning följer, som det brukar heta.


Snabbare resultat i Moldavien än i USA.

15 november 2020

STOCKHOLM: Borta i USA har Donald Trump ännu inte offentligt medgett att han den 20 januari kommer att få lämna presidentämbetet. Hans stödtrupper fortsätter att tala om oegentligheter i valprocessen, och stundtals kanske en och annan inbillar sig att ett annat och ”riktigt” resultat skulle kunna komma fram.

Men så blir det inte.

Sannolikt kommer denna situation att bestå ett tag till. Jag skull tro att det behövs något mer definitivt besked om valresultatet, och det sannolikaste är väl att man kommer att acceptera när de valda s k elektorerna i de olika delstaterna den 14 december avger sina röster.

Intill dess skall alla möjliga oklarheter vara utklarade, och därmed kan det inte längre föreligga några oklarheter om själva valresultatet.

Det är inte första gången det tar tid att inleda den mer formella processen med maktöverlämnande. Vid presidentvalet 2000 uppstod ju strid om röster i ett valdistrikt i Florida, och det tog mer än en månad innan den kunde klaras upp och den officiella processen med att förbereda maktövergången inledas.

Och denna gång skulle jag då tro att det kommer att ta ytterligare en liten tid. Om det är det som krävs för att en stor majoritet av dem som röstade på Donald Trump också accepterar valresultatet kanske det är värt olägenheten av en viss försening.

På närmare håll har det i dag varit viktigt presidentval i Moldavien.

Mer EU-orienterade Maia Sandu har stått mot den nuvarande mer Moskva-orienterade presidenten Igor Dodon.

I skrivande stund tyder allt på att det faktiskt blir Maia Sandu som vunnit valet. Och det är i så fall en glädjande nyhet som ger nytt hopp om framtiden för detta utsatta land.

Många röster har avgivits av moldavier i andra länder. Det har varit länga köer utanför vallokaler i bl a Tyskland och Italien i dag, men med all sannolikhet också i Ryssland.

Och vi får väl utgå från att Igor Dodon kommer att acceptera ett valresultat med så klara marginaler som det förefaller att vara.

Kring Nagorno Karabach inleds i dessa dagar överlämnadet av områden som i dag har armenisk befolkning till Azerbadjan, och vi ser bilder på förtvivlade människor som bränner sina hus innan de lämnar.

Och för mig kommer då bilderna från situationen för snart 25 år sedan när efter Dayton-avtalet i Bosnien områden skulle skiftas mellan de tidigare stridande partnerna, inte minst i Sarajevos förorter. Då brann det också när kolonner av förtvivlade människor lämnade.

Sammantaget var det då närmare 100.000 människor som på nytt blev flyktingar i sitt eget land. I min bok ”Uppdrag Fred” från 1997 beskriver jag de mänskliga tragedier som utspelades då.

I dessa dagar är det dags för nya förhandlingar om ett Brexit-avtal mellan London och Bryssel, men tiden börjar nu riktigt på allvar att rinna ut. På torsdag har EU-ledarna videotoppmöte, och då kommer man rinligen att göra en värdering av om det finns anledning att förhandla vidare.

Ingen av de mer kniviga frågor som stått i centrum för förhandlingarna har man ännu löst ut, även om det är rimligt att anta att man kommit varandra närmare i huvuddelen av dem.

Kanske blir det till slut frågan om fiskerättigheterna som blir den allra svåraste.


Är fred nu möjligt?

10 november 2020

STOCKHOLM: Så lyckades Moskva få till stånd ett vapenstillestånd och ett preliminärt avtal i det brutala kriget mellan Armenien och Azerbadjan.

I grunden gjordes det möjligt genom de azeriska militära framgångarna. När man intog den viktiga staden Susha/Sushi i Nagorno Karabach var det uppenbart att det samlade armeniska försvaret stod inför kollaps. Fortsatta strider hade säkert lett till att den större staden Stepanakert hade fallit inom något dygn.

Ledningen i Yerevan hade att välja mellan denna förlust och en ännu större förlust.

Tre faktorer har bidragit till de azeriska militära framgångarna.

Den första är alldeles självklart att Azerbadjan är ett större och rikare land som därmed har haft möjlighet att investera mer i militära resurser under det senaste decenniet.

Det andra är alldeles uppenbart de framgångar man haft med de beväpnade drönare av olika slag som levererats av såväl Turkiet som Israel, och som effektivt slog ut stora delar av den materiel som det armenska försvaret var beroende av.

Och en tredje faktor som flämtar fram är att de armenska styrkorna var hårt drabbade också av COVID-19 med den nedsättande effekt på deras förmåga som de hade.

Ser man saken i ett lite längre perspektiv kan man självfallet sätta ett frågetecken kring varför Armenien inte tidigare varit berett till en politisk lösning enligt de s k Madrid-principer som situationen nu efter detta krig i alla fall rör sig mot.

De innebar ju att man skulle lämna tillbaka till Azerbadjan de tämligen stora områden man ockuperat, och att Nagorno Karabach skulle ha någon form av självstyre inom Azerbadjan som skulle definieras närmare längre fram.

Nu rycker ryska soldater in i Nagorno Karabach och tar över kontrollera över området liksom den korridor som förbinder den med egentliga Armenien. Därmed ter sig ett nytt utbrott av strider under de kommande fem eller tio åren som mycket osannolikt.

Tveklöst har Moskva fått en fjäder i hatten av det som skett. Man marginaliserade såväl Paris som Washington som ju också är delordföranden i den s k Minsk-grupp inom OSCE vars framtid nu måste vara mycket oviss. Och Ankaras roll att få en stark roll i den kommande processen har det hitintills inte heller blivit så mycket med.

Omedelbart återstår att se de politiska konsekvenserna för den sköra demokratin och ekonomin i Armenien. Bakslaget upplevs säkert som mycket bittert, och säkert upplever man att man svikits av traditionella vänner i såväl Moskva som Paris.

Sedan återstår att se om det under kommande år går att få fram ett genuint fredsavtal. Den faktiska situationen på marken ligger ju nu betydligt närmare den situation som ett sådant kan tänkas föra fram mot.

Jag skulle hoppas att ambitiös europeisk diplomati då skulle våga att ta upp möjligheten för att parallellt få ett fredsavtal också mellan Armenien och Turkiet. Här är svårigheterna egentligen hur stora som helst, men när det en gång var mycket nära ett sådant avtal stupade det i grunden på motsättningen om Nagorno Karabach.

Men om den konflikten när allt kring detta krig har falnat kan lösas ut borde det logiskt finnas skäl att göra ett försök också med relationen mellan Armenien och Turkiet.

Det skulle vara ett alldeles avgörande steg mot stabilitet och bättre möjligheter i hela denna av konflikter och krig så hårt sargade region.

Men dit är det långt – mycket långt.


Avgörandet i Pennsylvania.

08 november 2020

STOCKHOLM: Det har varit bråda dagar med media, samtal och anlyser med anledning av det inte oväsentliga presidentvalet i USA.

Valdagen var i tisdags, och som väntat vann Donald Trump när det gällde röster avgivna på själva valdagen.

Men sedan började, enligt olika bestämmelser i de olika delstaterna, räknandet av alla andra röster.

Min gissning redan i tisdags var att det skulle komma att avgöras när resultatet blev klart på fredagen i Pennsylvania. Så blev det inte riktigt.

Det var först i går eftermiddag vår tid som det blev klart och ledande nyhetsmedia kunde gå ut och säga att Joe Biden kommer att bli USA:s 46:e president.

Men viktiga val återstår.

Viktigt blir det omval av två platser i senaten som kommer att äga rum den 5 januari. Det sannolika är dock att republikanerna efter det valet kommer att kunna bibehålla sin majoritet i senaten.

Och det har alldeles avgörande betydelse framför allt för den amerikanska inrikespolitiken under kommande år.

Någon ”blå våg” av demokratiska framgångar blev det inte. Donald Trump gjorde ett bättre val än väntat, och republikanerna gjorde ett bättre val än vad hans gjorde.

Det kommer att sätta sina spår framöver.

Mer skall jag inte säga i detta ämne som ju fyller media och uppmärksamhet så till den milda grad under dessa dygn. Donald Trunp förblir USA:s president till den 20 januari, och åtskilligt kan komma att hända intill dess.

Och via twitter lägger jag ut de olika artiklar och annat som jag producerar med mer utförliga kommentarer.

I skuggan av allt detta fortsätter den azeriska framryckningen i och kring Nagorno Karabach, och jag skulle tro att det snart börjar närma sig en uppgörelse mellan Moskva och Ankara om hur konfliktens slutskede skall hanteras.

Därmed har OSCE:s s k Minsk-grupps USA och Frankrike satts åt sidan, och Turkiet tagit ett steg framåt i inflytande.

Men vi får se under den närmaste veckan hur detta utvecklar sig.