Sol och sommar – men världen står inte still.

30 juli 2015

VID MEDELHAVET: Frekvensen på mina inlägg här har, som säkert noterats, gått ner rätt avsevärt under de senaste veckorna, och jag kan nog inte utlova någon avgörande förbättring under den närmaste tiden.

Förklaringen är ett fenomen som kallas semester.  

Och denna sommar är för min del frekvensen av telefonkonferenser och utryckningar i olika frågor väsentligt mycket mer begränsad. 

Samtidigt lyser solen intensivt och vackert över i alla fall denna del av Europa. Och även det har din inverkan på frekvensen av inlägg.

Men världen står förvisso inte still.

I går lade Ryssland i FN:s säkerhetsråd in sitt veto mot förslaget från en rad länder om att upprätta en internationell tribunal för att utreda nedskjutningen av MH17 och ställa de ansvariga till svars.

Ställningstagandet är måhända inte förvånande – men säger i sak åtskilligt om sakläget i denna fråga.

Den ryska propagandan mal samtidigt på med diverse teorier om hur i stor sett alla tänkbara – med självklart undantag för Ryssland – bär ansvaret för nedskjutningen. 

Men en oberoende internationell utredning vill man till varje pris undvika. Jag har inte svårt att förstå motiven för det.

Annars ligger fokus i uppmärksamheten just nu mycket på den vidare regionen av Mellersta Östern.

Svallvågorna efter avtalet med Iran, och kanske än mer den uppslitande inrikespolitiska debatten om det i USA, kommer inte att lägga sig på länge. 

Det handlar ju om en tämligen avgörande förändring i de strategiska förhållandena i världens mest volatila region.

Hur den iranska politiken kommer att utvecklas framöver blir självfallet av mycket stor betydelse. Jag ser att utrikesminister Zarif nu lägger tid på olika besök i regionen för att sannolikt möta den misstro mot landets avsikter som finns där.

Inte minst blir det intressant att se hur Saudiarabiens politik kommer att utvecklas.

Det yemenitiska äventyret kommer knappast att få ett lyckligt slut, även om man nu tydligen lyckats att återta kontrollen över hamnstaden Aden i de sydliga delarna av landet.

Men minst lika intressant är att se landets övriga positionsförflyttningar.

Nyligen togs ledningen för palestinska Hamas emot på högsta nivå i Riyadh, och det är tydligt att inställningen till det Muslimska Brödraskapet också håller på att genomgå en uppmjukning.

I bägge fallen handlar det om förändringar med uppenbara regionala konsekvenser.

Turkiet befinner sig mitt uppe i försök att bilda RN koalitionsregering, och har nu inte bara gått till militär offensiv från luften mot Daesh, utan också gjort samman sak gentemot baserna för den militära grenen av PKK i bergen i nordligaste Irak.

Bakgrunden till detta förefaller mångfasetterad.

Den fredsprocess som initierades 2013, och vars betydelse för Turkiets långsiktiga utveckling knappast kan underskattas, har alldeles uppenbart drabbats av betydande problem de senaste månaderna.

Och orsakerna till detta striderna man nu om i den turkiska debatten. Från kurdisk sida lägga all skuld på president Erdogan, medan det från regeringens sida påpekas hur PKK efter Daesh terrorattack inne i Turkiet faktiskt vände sina vapen mot den turkiska staten och dess företrädare.

Och det är detta som motiverar att man nu i rätt omfattande skala går till luftangrepp mot PKK:s militära infrastruktur i Kandil-bergen.

Att utvecklingen är mycket olycklig behöver knappast understrykas särskilt, och det har också sänts många signaler av den innebörden till Ankara under de senaste dagarna.

Det målet på ett eller annat sätt finnas en väg tillbaka till en trovärdig fredsprocess, även om det möjligen måste avvakta att det nås klarhet i hur Turkiet kommer att regeras under de kommande åren.

Från allmänna europeiska utgångspunkter vore det sannolikt en fördel om det nu kunde bildas en stabil koalitionsregering mellan regerande AKP och största oppositionspartiet CHP. 

Men dessvärre kan det nog inte uteslutas att utvecklingen i stället går mot ett nyval, och då dessutom ett sådant som bli tämligen polariserande.

Att USA och Turkiet nu närmare samordnar sitt agerande mot Daesh måste självklart välkomnad, även om man nog inte skall ha förväntningar om att amerikanskt utnyttjande av basen i Incirlik och turkiska flyg- och attilleriattacker över gränsen kommer att ha någon avgörande betydelse.

Avgörande blir hur Daesh klarar av uppgiften att bygga strukturerna för sitt s k kalifat, och det kommer i som tur i mångt och mycket att vara en funktion av hur man lyckas att rekrytera anhängare och stöd runt om i den islamska världen.

Och där tror jag att det är mycket farligt att underskatta den attraktionskraft som man har. Bredden i de arresteringar som skett under de senaste veckorna i Saudiarabien talar sitt tydliga språk i det avseendet.

Dock finne i allt detta också vissa försiktiga ljuspunkter i utvecklingen.

Att vara optimistisk om utvecklingen i Libyen är inte enkelt, men FN-sändebudet Bernardino Leons ansträngningar går dock framåt.

Och på Cypern finns det nu grundad anledning att hoppas på ett fredsavtal som skulle kunna underställas folkomröstningar i landets bägge delar kanske nästa vår. Här är stödet från Ankara för fredsprocessen tydligt. 

Närmare fäderneslandet såg jag att president Putin åkte till Baltisk i Kaliningrad-enklaven i samband med den ryska flottans dag.

Den nationalistiska retoriken flödade, vilket inte är alldeles ovanligt i sammanhang som dessa. 
Intressantare är kanske att Kaliningrad är en region där stödet för Putins maktparti har minskat dramatiskt under den senaste tiden, och att han säkert hade ett behov av att stärka upp det.


Vilka konsekvenser för EU får det grekiska dramat?

23 juli 2015

VID MEDELHAVET: Avsiktligt har jag hitintills avhållit mig från mer utförliga kommentarer till det grekiska dramat efter det att det nu gått in i sin nya fas.

Hur denna fas kommer att utvecklas återstår att se.

Premiärminister Tsipras accepterade ett paket av åtgärder mer omfattande än det han sett till att en folkomröstning sagt nej till, och sade sedan i samband med att han fick det grekiska parlamentet att godkänna viktiga beståndsdelar i detta att han inte trodde på det.

Den grekiska politiken arbetar alldeles uppenbart med en logik inte alldeles lik den som vi är mer vana vid.

Hur detta kommer att utfalla politiskt och ekonomiskt återstår att se.

Själv har jag svårt att se annat än att landet går mot en regeringskris och möjligen dessutom ett nyval. Om ett sådant kommer att lösa så mycket är däremot tveksamt – oppositionen befinner sig för närvarande i ett splittrat och svagt tillstånd.

Ekonomiskt har de senaste månadernas manövrerande av regeringen allvarligt försvårat landets läge, och det innebär att vägen tillbaka är blir längre och svårare.

För ett år sedan talades realistiskt om att Grekland var på väg ut ur krisen och kunde återvända till de internationella kapitalmarknaderna på samma sätt som en rad andra krigsländer gjort.

Men vänsterregeringen har spolierat den möjligheten för en betydande tid.

Grekland förblir dock i eurozonen, även om det nog finns frågetecken för om man kommer att klara av det.

Under den akuta krisen efter folkomröstningen förbereddes såväl i Bryssel som i Berlin och i Athen scenarier för ett utträde ut eurozonen. Men problemet var att ett sådant ju snarast skulle ha gjort situationen för landet ännu värre – alldeles säkert på kort sikt.

För oss är det självfallet en viktig fråga vilka långsiktiga konsekvenser utvecklingen kan komma att få på EU-samarbetet och Sveriges plats i detta.

Frankrikes president Hollande har nu sagt att han vill se ett stort steg mot en mer centraliserad ekonomisk politik i eurozonen, och hans premiärminister har kompletterat med att man med detta avser de sex ursprungliga EU-länderna.

Realismen i detta förslag kan man ha delade meningar om. Det skall inte glömmas bort att det var i Frankrike som en folkomröstning gav tummen ner för det mer omfattande integrationsförslag som föregick det som senare blev nu gällande Lissabon-fördraget.

Men avsikten med det man presenterat är tydligen att kasta loss inte bara från Grekland, utan också från euroländerna i Nordeuropa och från de länder i Centraleuropa som längre fram kan tänkas ansluta sig.

Och därmed syftar förslaget alldeles uppenbart att komma tillbaka till en geografiskt mer begränsad kärna i dagens EU. Frankrike tillhör ju de länder som nog aldrig känt sig alldeles bekväma med unionens gradvisa utvidgning under de senare decennierna.

Om det finns frågetecken kring den inrikespolitiska realismen i dessa tankar i Frankrike finns det nog ännu större frågetecken för möjligheten att få Tyskland med på förslaget. 

För Tyskland har ju utvidgningen inneburit att alla landets grannländer nu är medlemmar i EU, och det är osannolikt för att man skulle vilka stänga dörren för t ex Polens framtida möjligheter i unionen. 

Men även om president Hollandes tankar således torde ha begränsad realism är det ju tydligt att euroländerna som grupp snarare svetsas samman av den kontinuerliga krishantering man bedriver, och förr eller senare kan det också leda till att man tar nya och egna steg av integration.

Sverige är sedan resultatet av folkomröstningen 2003 som bekant inte med i euron, och en realistisk politisk bedömning måste leda till slutsatsen att vi heller inte kommer att bli det under de närmaste åren.

Att vi rent ekonomiskt sannolikt skulle vinna på det är en annan sak.

Men detta innebär utan tvekan risker för en successiv marginalisering av oss i det europeiska samarbetet. Tendenser finns där redan.

Jag tror att det vore klokt av Sverige att försöka att i någon mån balansera detta med att försöka att vara pådrivande på andra områden av den europeiska integrationen.

Vi har länge setts som pådrivande när det gäller det utrikespolitiska samarbetet, och det är självfallet viktigt från en rad utgångspunkter att så fortsatt blir fallet. 

Också när det gäller fördjupningen och utvidgningen av den inre marknaden borde vi nog kunna vara än mer pådrivande. Vi har ju ett uppenbart starkt intresse av arbetet nu med en gemensam digital inre marknad.

Här har vi ett starkt intresse i brittiska tankarna om någon form av säkerhet i att beslut om den inre marknaden fattas gemensamt av de 28 medlemsländerna, och inte på ett eller annat sätt glider in i någon typ av euro-arrangemang.

Det skadar nog inte heller om vi då och då uttalar att också vi har ett starkt intresse av eurons utveckling. 

Den typ av europeisk valutaturbulens som vi såg i början av 1990-talet ligger alldeles definitivt inte i Sverige intresse, och här har eurons införande inneburit en tydlig förbättring också för Sverige.
Olika länder kommer säkert från sina utgångspunkter diskutera slutsatser som kan komma ur det grekiska dramat, och hur dessa diskussioner sedan flyter samman till gemensam politik kommer nog att bli mer betydelsefullt än vad som händer i Grekland självt.

 


Bra att KU kan klargöra.

19 juli 2015

VID MEDELHAVET: Hemma ser jag att diskussionen nu handlar om frågan om vice statsminister. Och att den nu också anmälts till riksdagens konstitutionsutskott.

Det tycker jag är bra.

Inte för att nödvändigtvis ”pricka” och plocka politiska poäng, utan för att få besked om och lägga fast vad som bör vara konstitionell praxis. 

Begreppet ”vice statsminister” finns inte i vår regeringsform, utan där talas i stället om möjligheten att utse ett statsråd som ersätter statsministern när det finns skäl till detta.

Men begreppet har detta till trots etablerat sig under de senaste decennierna. 

I de borgerliga regeringar som jag har erfarenhet av – och det är sedan 1976 – var det självklart att det begreppet användes för det statsråd som också formellt gavs funktionen att träda in i statsministerns ställe.

Hur det var i de socialdemokratiska regeringar innan dess som använde titeln vet jag inte, men jag skulle vara förvånad om inte samma sak gällde då.

Och därmed skulle man – även om saken inte är formellt reglerad i RF – med skäl kunna tala om en tämligen väl etablerad konstitutionell praxis i frågan. 

Någon journalist skrev i kommentar till att saken nu kommer upp i KU att vederbörande hade svårt att se att det skulle finnas något förbud i RF att göra som regeringen Löfven nu gjort.

Så är det säkert.

I formell mening finns det ju ingenting som hindrar att man skickar ut ett pressmeddelande och säger att ett visst statsråd skall kallas ”utbildningsminister” trots att det är något annat statsråd som är chef för utbildningsdepartementet och föredragande i regeringen för de frågor som bereds i detta.

Men det skulle förvisso uppfattas som mycket märkligt – så märkligt att jag betvivlar att någon ens skulle komma på tanken att göra det.

I det nu diskuterade fallet förhåller det sig likartat.

Strikt formellt går det sannolikt att göra som man gjort, men det överensstämmer näppeligen med den konstitutionella praxis som utvecklats under ett antal decennier, och därtill kommer att det ju lätt uppfattas som politiskt vilseledande.

Mot denna bakgrund är det bra att KU kan dokumentera hur denna fråga hanterats sedan begreppet ”vice statsminister” först användes och sedan på ett auktoritativt sätt kodifiera den konstitutionella praxis som man anser bör gälla.
Detta för att undvika den typ av förvirrade situationer som saken hamnat i just nu.


Ett år efter MH17.

17 juli 2015

VID MEDELHAVET: I dag är det ett år sedan det civila passagerarplanet MH17 sköts ner över östligaste Ukraine och 298 oskyldiga människor från 11 olika länder förlorade livet.

Själv var jag här också den dagen, och rätt snart efter det att rapportera kommit uttalade jag att det med all sannolikhet var de rysk-stödda separatisterna som hade skjutit ner planet.

På sina håll tyckte man att det var lite väl snabbt, men för den som följde noga med utvecklingen, inte minst med alla de möjligheter som sociala media gav, var slutsatsen inte svår att dra.

Hela konflikten i Donbass hade ju initierats av Kreml i mitten av april genom operationen i Slovyansk, och planen då var uppenbarligen att inom en tidsram av några månader sätta upp ett ”Novorossyia” som sträckte sig hela vägen till och inkluderade Odessa.

Övertagandet av Krim hade gått lättare än vad man nog hade varit rädd för, och man intalade sig själv att ett övertagande av betydande delar av södra Ukraina skulle vara en process man kunde klara av på nästan samma sätt.

Självfallet var den direkta ryska rollen i detta avgörande, men det var nog fortfarande så att man ville undvika mer massiv inblandning av större reguljära ryska militära förband. Det skulle man senare tvingas att förändra.

Fokus låg på s k frivilliga, olika typer av specialförband och ett tillflöde av olika typer av vapen – och en massiv politisk och propagandaoperation. 

Innan nedskjutningen av MH17 hade vi sett tydliga tecken på att man tillförde allt mer avancerade vapen. Skälet till detta var att det började gå dåligt. De inte alltför imponerande ukrainska operationer som dragits ingång höll på att vinna terräng.

I dessa försök att stå emot ingick alldeles uppenbart att föra in avancerade luftvärnssystem för att med dessa bekämpa inte bara det ukrainska flygvapnet utan också Ukrainas möjligheter till flygtransporter i området.

Det s k Buk-system som vi i dag vet sköt ner MH17 fördes in från den 53:e ryska luftvärnsbrigaden vid Kursk, och det är övervägande sannolikt att de som opererade systemet den aktuella dagen också kom från detta förband.

Avsikten var knappast att skjuta ner MH17, och omedelbart efter nedskjutningen meddelades från separatisternas sida också att man skjutit ner ett ukrainskt transportflygplan. 

Med all sannolikhet var det detta man trodde att man hade gjort – och när sanningen gick upp för dem började man med stor frenesi att sopa igen alla spår. Då var det för sent – spåren är och förblir mycket tydliga.

Och successivt kommer de olika utredningar som holländska myndigheter har huvudansvaret för också att visa detta.

Fortsättningen kommer att bli viktig.

Omedelbart efter det inträffade sade EU:s utrikesministrar att de som direkt eller indirekt bar ansvaret borde ställas inför rätta för detta.

Det är nu också vad Nederländerna, Australien, Malaysia, Belgien och Ukraina kräver i ett utkast till resolution i FN:s säkerhetsråd om att upprätta någon form av internationell tribunal.

Från rysk sida har man lagt ner stor energi på att marknadsföra snart sagt varje annan tänkbar teori om vad som hände och var ansvaret ligger. 

Bara dagar efter hade den ryska generalstaben en famös presskonferens där man hävdade att det var ett ukrainskt flygplan som ansvarade för nedskjutningen. Självfallet visste man att det var lögn.
Och olika ryska propagandamedia har sedan dess pumpat ut den ena versionen mer bisarr än den andra.
Nu motsätter sig Ryssland i FN:s säkerhetsråd förslaget om en internationell process för att ställa de ansvariga till svars. Det är inte alltför svårt att se de verkliga motiven bakom denna ståndpunkt.

Men kravet kommer att drivas. I ett uttalande i dag upprepar EU:s Federica Mogherini kravet på att de indirekt eller direkt ansvariga ställs till svars. 

Och det är bra att hon gör det.

Brottet den 17 juli 2014 får inte glömmas.


Historiskt avtal av stor betydelse.

14 juli 2015

VID MEDELHAVET: I dag på morgonen kom det så äntligen vit rök från Coburg-palatset i Wien där slutfasen av förhandlingarna med Iran i den nukleära frågan pågått under de senaste 17 dygnen.

Inte sedan Henry Kissingers dagar har en amerikansk utrikesminister spenderat så lång tid utomlands i enstaka förhandling som John Kerry nu gjort. Och han förtjänar förvisso stor uppskattning för de insatser han nu gjort.

Utan tvekan är den slutliga överenskommelsen i Wien den viktigaste diplomatiska överenskommelsen på många år. Det som kunde ha lett till ett nytt krig har nu lett till en överenskommelse och ett nytt skede i en utomordentligt konfliktfylld region. 

De som följt denna blogg under senare år vet att jag, också i tider då vindarna blåste åt helt andra håll, varit en envis förkämpe för en överenskommelse av ungefär den innebörd som vi nu till slut fått se.

Länge föreföll det närmast omöjligt. 

Tydliga trevare från iransk sida så tidigt som 2003 avvisades med vändande post. Misstron var monumental, och på sina håll var det säkert bekvämt att måla upp regimen i Iran som en ondskans representant.

En vändpunkt kom 2007 när en rapport från de amerikanska underrättelsetjänsterna gjorde bedömningen att Iran sedan 2003 inte haft någon aktuell ambition att skaffa kärnvapen. Det tog sin tid innan den insikten sjönk in och accepterades, men självfallet var det av stor betydelse.

Regimen Ahmedinejad i Teheran var inte lätt att hantera, och de möjligheter som möjligen fanns var inte lätta att utnyttja. 

Men när Hassan Rouhani i juni 2013 överraskande valdes till hans efterträdare som president öppnades i alla fall politiskt nya möjligheter. Försiktigt inleddes en trevande dans mellan Washington och Teheran.

Här spelade utan tvekan EU:s dåvarande högre representant Catherine Ashton en betydelsefull roll, inte minst i den relation hon kom att etablera med Irans nye utrikesminister Javad Zarif.

Jag tillhörde dem som efter ringa förmåga försökte hjälpa till. När jag reste till Iran i början av förra året var det formellt sett inte alls med de nukleära frågorna på agendan, men självfallet var ett av mina viktiga syften att försöka att övertyga också skeptiker i Iran om att detta var en historisk möjlighet.

Och om att – det var jag då övertygad om – att president Obama var seriös i sin öppning för en diplomatisk överenskommelse. Att det då fortfarande fanns en betydande skepsis på den punkten i Teheran var mycket tydligt.

Under åren har det också varit många samtal för min i Washington i ärendet. I början var misstron där total, och atmosfären var fylld av förebud om ett militärt angrepp mot Iran tillsammans med Israel.

Hur nära det i vissa skeden var vet jag inte. Att president Bush mycket seriöst studerade och planerad för möjligheten vet jag, men jag vet också att de spel man gjorde av detta visade på betydande utmaningar och problem. 

För president Obama var ett amerikanskt militärt angrepp sannolikt aldrig en option med undantag av i ett extremt kristall. Men nu handlade det om farhågorna för att Israel under premiärminister Netanyahu ensidigt skulle gå till anfall och därmed de facto dra in USA i en militär konflikt med Iran.

Inte heller i detta fall vet vi hur nära ett sådant beslut verkligen var. I debatten i Israel har ju senare såväl f d chefer för underrättelsetjänsten som f d överbefälhavare uttryckt sig mycket kritiskt om sin premiärministers politik.

Det avtal som nu fått sin slutliga form – efter den s k Joint Plan Of Action november 2013 och vad man kom överens om i Lausanne tidigare i år – innebär i all enkelhet att Irans nukleära program fredliga karaktär solitt säkras samtidigt som de omfattande sanktionerna mot landet lyfts.

Detaljerna är många, och kring dessa kommer der att tvistas inte minst i den debatt som nu kommer att följa i den amerikanska kongressen, och som självfallet också skall ses i ljuset av presidentvalet nästa år.

Republikaner kommer att försöka att kasta sand i maskineriet, och Israel kommer att lägga hårt tryck på de trogna vänner man har. Hillary Clinton borde självfallet entydigt ställa sig bakom sin president i denna fråga, men ett visst manövrerande är nog dessvärre inte uteslutet.

Men i slutändan är det svårt att se annat än att detta avtal kommer att träda i kraft och sanktionerna försvinna.

I Iran förefalle glädjen över avtalet påtaglig, och det förvånar mig inte. När jag var där mötte jag ett samhälle trött på isolering och förtryck, och jag är övertygad om att många iranier hoppas att detta avtal kommer att innebära mycket mer än vad dess text säger.

Samtidigt finns det alldeles säkert de mer konservativa krafter som nu fruktar just detta, och någon säker väg till uppluckring och öppning av regimen tror jag det är alldeles för tidigt att tala om. 

Men möjligheterna är dock betydligt större än vad som annars hade varit fallet. Att president Rouhani står för en med regimens mått mätt liberalare agenda också i övriga frågor är nog alldeles klart.

För EU öppnas nu en möjlighet till en mer aktiv diplomati i regionen, och ECFR har omedelbart efter dagens besked publicerat sin rapport med rekommendationer om detta. 

Säkert kommer vi att se en viss nationell kapplöpning till Teheran för att vinna kommersiella fördelar, men engagemanget från EU:s måste ha betydligt vidare syften än så.

Samtidigt är det viktigt att nu också stärka relationerna inte minst med de mindre stater i Gulf-regionen som historiskt känner en betydande oro för en persisk hegrmoni, och hos vilka det finns en fruktan för att all Västs uppmärksamhet nu kommer att riktas mot Teheran.

Stabilitet i denna region är av stor betydelse, och den kräver ett tydligt engagemang också för de mindre staternas intressen. 

Till bilden hör ju dessutom att Saudiarabien efter tronskiftet befinner sig i vad som förefaller att vara ett känsligt skede. Rationaliteten i dess agerande har ju i vissa avseenden inte varit alldeles uppenbar under senare tid.

På Twitter skrev jag tidigare i dag att överenskommelsen rimligen innebär att arbetet för den norska Nobel-kommittén detta år har underlättats. Men osvuret är som bekant alltid bäst i detta sammanhang.
Men alldeles entydigt handlar det om ett diplomatiskt genombrott av stor historisk betydelse. 


Viktig signal om TTIP.

08 juli 2015

TABIANO: Just nu njuter jag av norra Italiens sol och värme, och det saknas förvisso inte av någondera dessa dagar här.

I morgon är det besök på världsutställningen Expo som står på mitt program, och det lovar att bli påtagligt intressant.

Europa i övrigt verkar i huvudsak ägna sig åt det grekiska dramats fortsatta utveckling, men i allt väsentligt lägger jag det åt sidan för dagen.

I morgon skall ju den grekiska regeringen presentera ett konkret reformprogram för de andra Euro-länderna, och sedan kommer väl någon typ av avgörande senast i samband med det nya toppmöte som man nu talar om på söndag.

Och då finns det väl möjligen anledning att återkomma i det ärendet.

I dag på eftermiddagen röstade Europaparlamentet till slut om den rekommenderande rapport om TTIP-förhandlingarna som tumult och osäkerhet inom vänstern i början av juni gjorde att man inte kunde ta ställning till.

Och även om det bara var ett uttalande och en rekommendation var det en viktig politisk signal som sändes genom denna positiva omröstning. 

Det blev 436 röster för och 241 röster mot – det var en tydlig majoritet.

I en rad länder har ju olika vänsterkrafter gått till storms mot TTIP med en uppsjö av olika argument. 

Inte sällan har det rört sig om de krafter som är mot globalisering och handel i största allmänhet, men det har inte hindrat att de fått ett betydande genomslag i vissa länder.

Och inte minst mot den bakgrunden är dagens signal från Strasbourg positiv.

Den kommer också efter det att president Obama har lyckats att bryta igenom det motstånd som finns i den amerikanska kongressen, även om detta mer konkret riktat sig mot TPP-förhandlingarna med en rad asiatiska länder med Japan som det ekonomiskt tydligt tyngsta.

Nu borde det finnas förutsättningar för president Obama att föra TPP i hamn, och tillsammans med det avtal med Iran som det finns all anledning att hoppas på blir detta ju det särklassigt viktigaste avtal som kommer att ingås under Obama-administrationens åtta år.

TTIP ligger tidsmässigt dessvärre efter TPP, men när detta är i hamn blir nödvändigheten av TTIP än mer akut.

Ekonomer må strida kring beräkningar av hur stora de positiva effekterna av detta avtal kan bli, men de geopolitiska följderna för Europa av om TPP skulle lyckas medan TTIP skulle haverera skulle vara mycket betydande och entydigt negativa.

Men dagens votering i Strasbourg har förhoppningsvis minskat riskerna för en sådan utveckling.

I övrigt må noteras att de nukleära förhandlingarna med Iran i Wien skaffat sig ytterligare några dygn, och att FN:s säkerhetsråd på grund av oenighet fick skjuta upp sin debatt om Srebrenica ett dygn.
Så är det.


Blickar mot Athen, Bryssel, Wien och New York.

06 juli 2015

STOCKHOLM: En hektisk dag i Stockholm eftersom det bär iväg i morgon och viss osäkerhet om när jag måste ta mig tillbaka hit igen. Kan ta sitt tag – eller kan bli mer plötsligt.

Den grekiska folkomröstning gick som den gick men löser ju egentligen ingenting alls när det gäller själva sakfrågan. 

Och landets ekonomiska läge är ju nu en bra bit värre än när vänsterpopulisterna hittade på denna manöver.

Det skrivs nu mycket om de finansiella utmaningar som den allra närmaste tiden kommer att innebära. 

I morgon kväll möts ju eurozonens ledare i Bryssel, och det finns en förväntan på att då få en signal från Athen om hur de hade tänkt att hantera situationen.

Innan dess kommer det att bli diskussion i ärendet i Europaparlamentet på dess session i Strasbourg.

Att Athen bytt finansminister får väl möjligen ses som ett steg för att underlätta samtal. 

Företrädarens senaste uttalande om att de som gett generösa lån till Grekland ägnar sig åt terrorism rev väl den sista av spänger som möjligen fanns kvar.

Men i ärlighetens namn skall väl sägas att också premiärminister Tsipras förlorat åtskilligt i förtroende som förhandlingspartner efter de senaste turerna. 

Många blickar kommer i morgon att vara riktade mot konstellationen Athen och Bryssel, men själv tänkte jag följa också Wien och New York.

I Wien är det nu sista dagen för de nukleära samtalen med Iran. Alla utrikesministrar är nu på plats för att försöka att lösa de sista återstående frågorna.

Jag ser att USA:s John Kerry säger att det är 50/50, men jag har svårt att se att alla skulle bege sig till Wien på det sätt man gjort om det inte fanns bättre möjligheter till en överenskommelse.

Men i morgon vet vi – även om det aldrig kan uteslutas att morgondagen inte är den allra sista av de sista dagar vi sett i detta viktiga diplomatiska drama.

Vikten av en överenskommelse kan knappast överskattas. Ytterligare en öppen konflikt i dessa tider av allt fler konflikter tillhör det sista vi behöver.

Att en överenskommelse sedan förskjuter dispyten till den amerikanska inrikespolitiska scenen är en annan sak. För många där förblir Iran ett ”ondskans imperium” och varje överenskommelse med det har drag av förräderi över sig. 

I New York sammanträder i morgon FN:s säkerhetsråd för att diskutera Srebrenica 20 år efter folkmordet. 

Det hade väl kunnat bli en viktig ceremoni med möjlighet att bidra till försoning om det inte kastats in tanken på beslut om en formell resolution, och det sedan utbrutit strid såväl i regionen som i säkerhetsrådet om formuleringarna om denna.

Om detta var nödvändigt eller ej kan man diskutera, men nu är det som det är, och det finns all anledning att följa vad som kommer att ske. 

En viss risk för att det nya New York-spelet kring Srebrenica skapar nya spänningar går dessvärre inte att bortse från.

Själv styr jag nu några dagar till norra Italien för att bland annat passa på och besöka världsutställningen i Milano.

Sverige finns tyvärr inte där – men större delen av världen i övrigt gör det. Och det är inte minst frågor om livsmedelsförsörjning och uthållig utveckling som står i centrum, och där de olika länderna vill visa upp vad de förmår.

Spännande – och viktigt.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 652 andra följare