Den brutala verkligheten tränger sig på.

22 mars 2020

STOCKHOLM: Sakta börjar den brutala verkligheten att tränga sig på.

Det finns ingen vändning i sikte vad gäller den dramatiska situationen framför allt i provinsen Lombardiet i norra Italien. Sjukhusen går på knäna, och militära kolonner med döda kroppar lämnar hårdast drabbade Bergamo eftersom kremationerna där inte heller de klarar belastningen.

Och det kan finnas anledning att påpeka att det här handlar om en välmående och väl fungerande del av Italien. Den genomsnittliga inkomsten i Lombardiet ligger högre än i Sverige med undantag av Stockholm. Och hela regionen tillhör de regioner i hela EU som har den starkaste exporten.

Varför det kom att drabba så tidigt och så hårt just här kommer det säkert att ta sin tid innan vi kommer att få tillfredsställande svar på.

En stor del av den globalt framgångsrika italienska industrin med lyx- och modevaror har sina centra här, men har också en betydande del av sin tillverkning i Kina. Åtskilliga kineser arbetar i området, och andra pendlar fram och tillbaka också till det centrala Wuhan-området.

Och det tog ju åtskillig tid innan de kinesiska myndigheterna stängde ner Wuhan-området. Det var åtskilliga miljoner som hann lämna under den tiden, och de kom då att bära smittan vidare. Sannolikt också till dessa områden i norra Italien.

Sedan har lokala faktorer tillkommit.

Bergamo låg strax utanför den inledande spärrade s k röda zonen eftersom man då inte kunnat se några fal där. Efter viss diskussion tillät man en viktig fotbollsmatch mellan ett italienskt och spanska lag att äga rum inför stor och entusiastisk publik, och måhända är det där som orsaken till den katastrofal situationen nu ligger.

Men allt detta är historia. I dag har COVD-19 fått fotfäste i samtliga europeiska länder och en stor del av världen.

Och nu gäller det att begränsa smittspridningen så mycket det bara går samtidigt som sjukvårdens resurser förstärks så mycket det över huvud taget är möjligt. Det är bättre att göra för mycket än att göra för lite i detta läge.

Med all sannolikhet kommer det även med bestämda åtgärder att ta betydande tid innan en vändning kan börja skönjas. Därefter kommer det sannolikt att ta än längre tid innan situationen tydligt kan sägas vara under kontroll. Och innan ett vaccin finns på plats kommer faran för nya utbrott och vågor av pandemin hela tiden att vara där.

Därmed är det ju tydligt att den ekonomiska nedgången kommer att bli dramatisk. Och hanteringen av denna av utomordentlig vikt. Utomordentligt svåra avvägningar måste göras på såväl nationell som europeisk och global nivå.

Skakigheten på den globala nivån har jag redan skrivit om, och det har inte blivit bättre sedan jag gjorde det.

Också EU brottas mycket tydligt med den mycket besvärliga situationen.

När gränser plötsligt började att stängas började också möjligheter med försörjning med olika medicinska produkter att äventyras. Man kan tycka att ledare borde inse att det inte finns något land som med bara egna tillgångar och inhemsk produktion kan försörja hela sitt hälsa- och sjukvårdssystem, och att ett hinder snabbt skulle leda till ett annat med alla som förlorare i slutändan.

Nu försöker man att lirka upp alla dessa hinder och få försörjningen att fungerar också över gränserna. En videokonferens mellan EU:s stats- och regeringschefer i förra veckan tog steg på den vägen, och på torsdag är det dags för EU-toppmöte som ju också kommer att äga rum per video.

Mycket på det mötet kommer dock också att handla om den ekonomiska situationen. Ett tvärstopp i den europeiska ekonomin skulle även det drabba hårt både direkt och indirekt genom den utslagning av företag och annat som sedan skulle riskera att bromsa under betydande tid också efter det att den akuta COVD-19 situationen bringats under någon form av kontroll.

Åtskilligt har förvisso redan gjorts. Rubrikerna talar om mycket höga belopp i olika åtgärder.

Men når dessa fram?

Mycket av det som utannonserats i Sverige handlar om lån av olika slag försedda med olika villkor och kostnader. Det har nog sitt värde, men jag tror knappast att de når fram till pizzerian och frisören runt hörnet och gör det möjligt för dem att överleva.

Det måste till mer direkta och tydligare åtgärder inte minst för de små och medelstora företagen och olika egenföretagare. Jag ser att andra länder i viktiga avseenden har gjort mera.

Detta blir dyrt.

Försiktighet med offentliga utgifter är alltid en dygd, men i detta fall handlar det om en unik och förhoppningsvis relativt begränsad situation som kräver unika insatser. Det blir nödvändigt att låna stora belopp, men då tror jag att det är bättre att staten gör den upplåningen i stället för att lasta över den uppgiften på företag som har betydligt sämre möjligheter.

Det kan komma att medföra en rätt betydande ökning av skuldbördan, d v s statsskulden som andel av BNP eftersom ju BNP också kommer att sjunka. Men om vi räddar företagsamheten förbättras ju förutsättningarna för BNP att komma igen efter krisen.

Självfallet är det viktigt att försöka att hålla igång så stora delar av ekonomin som möjligt, men i just det skede vi är i nu är det nog åtgärder som förhindrar smittspridningen som måste väga tyngst när de svåra avvägningarna måste göras.

Signalerna på EU-nivån talar ju nu också om att underskottsmålen just nu inte är de avgörande, och det diskuteras dessutom olika gemensamma finansieringsformer för insatser nu och längre fram som då också Sverige kommer att ha att ta ställning till. Den diskussionen måste vi förbereda oss på och inse att detta är en situation där europeisk solidaritet är av utomordentligt stor betydelse.

Parallellt med den humanitära och ekonomiska krishanteringen dras nu ett visst internationellt propagandakrig igång.

Det var oklokt av Donald Trump att kalla detta för ett ”Kina-virus”, liksom det var oklokt av honom att börja att kritisera européerna. I en situation som denna, som ingen medvetet skapat, är ett element av medkänsla liksom en inriktning på samarbete det som borde gälla.

Ser vi på de motsvarande globala hälsoutmaningar vi haft att hanterar under de senaste två decennierna har de haft sitt ursprung i såväl Kina som Västafrika som Saudiarabien. Och den omtalade s k spanska sjukan för ett sekel sedan, som det nu allt oftare jämförs med, började ju trots namnet i USA.

Virus kan ha många hemländer.

Men nu slår Kina tillbaka med olika konspirationsteorier, även om jag skulle tro att man kommer att ha begränsad framgång med dessa.

Effektivare är då att man med betydande media skickar stora flygplan med hjälpsändningar till främst Italien. Också Ryssland rycker nu in och nio stora transportflygplan med militära medicinska team har i dag landat i Italien. Även Serbien, som inledningsvis drabbades av en EU-spärr på vissa leveranser, har varit föremål för denna typ av politiskt kraftfulla hjälpsändningar.

Vi kommer med all säkerhet att se mer av denna hjälpdiplomati under den närmaste tiden. Dess betydelse skall inte underskattas.

Nu inleds ju också kampen om hur världen efter denna kris kommer att se ut.


Det mesta har förändrats – och mer blir det.

15 mars 2020

STOCKHOLM: Den globala pandemin med COVD-19 dominerar självfallet så gott som allting i dessa dagar.

För egen del innebär det stopp för åtskilligt vad gäller uppdrag och möten. Denna helg skulle jag ha varit i Washington och den kommande veckan bl a i Växjö, men allt ställs självfallet in, och så ser det ut att förbli i alla fall någon månad framåt.

Jag avser inte att bidra till det allmänna spekulerandet om de olika medicinska och folkhälsoaspekternba av pandemin. Det finns tillräckligt många som gör det. Ser jag bara på siffrorna visar de en situation i Sverige nu som är ungefär den som rådde i Italien för två veckor sedan.

Och det finns ingenting som tyder på annat än att vi bara är i början av utveckling. Och det gäller också om man ser på den globala situationen.

De ekonomiska konsekvenserna kommer att bli betydande. Nolltillväxt i den globala ekonomin detta år förefaller vara ett rimligt antagande när nu det mesta bromsar in, och sedan innebär det lika olika för olika länder och för olika delar av ekonomin.

Besöksnäringen är den tredje största sektorn i den europeiska ekonomin, och här går ju utvecklingen snabbt mot något som sannolikt bäst kan beskrivas som tvärstopp. Att det handlar om en sektor av våra ekonomin som betyder mycket för sysselsättningen finns anledning att påpeka särskilt.

Flygbolag tillhör de som är i den omedelbara farozonen, men här skulle jag tro att man från EU-kommissionen kommer att tillfälligt lätta upp reglerna för statsstöd för att göra ett sådant nödvändigt för överlevnad. Jag ser att t o m ett stort företag som British Airways nu talar i dessa termer. Det polska flygbolaget LOT har ställt in alla sina flygningar.

Men gradvis kommer detta att beröra så gott som varje del av ekonomin.

När det började i Kina var problemet stundtals att företag inte kunde producerar för att olika delar inte kunde levereras från de värsta drabbade områdena. Gradvis kanske denna situation förbättras, men nu är det efterfrågan i ekonomin som tydligt går ner. Och det slår mycket brett.

Ibland görs jämförelser med den globala finansiella krisen med början tidig höst 2008. Det var ju något av en nära döden-upplevelse för den globala ekonomin.

I jämförelse med då har vi nu en påtagligt mycket mer mångfacetterad kris.

Vi har pandemin i sig, och begränsa den måste självklart ha politisk prioritet, till det kommer så den ekonomiska kris som denna leder till, och till detta skall så läggas effekterna av det oljepriskrig som Moskva och Riyadh har passat på att dra igång. För Europas del kan vi så lägga till den möjliga flyktingkrisen med Idlib-katastrofen och Turkiets agerande.

Var och en för sig är detta en rejäl kris. Tillsammans blir det ett megakrisscenario av sällan skådad dignitet. De politiska krishanteringssystemens bandbredd kommer att utmanas rejält.

I Sverige är jag övertygad om att de åtgärder som redan utannonserats när det gäller ekonomin måste och kommer att följas av flera. Vi har i alla fall en riksbankschef som har betydande erfarenhet av krishantering av snarlikt slag.

Samma sak gäller på EU-nivå.

Finansministrarna har videokonferens i morgon, och just nu förbereds med all sannolikhet en inrikting med mer eller mindre koordinerade finanspolitiska insatser. Vi är ju i en situation där penningpolitikens möjligheter är långt mer begränsade än vid tidigare kriser.

Med en statsskuld kring 33% har Sverige betydande handlingsutrymme, och det gäller generellt i det nordeuropeiska området, med betydande handlingsutrymme också för den stora och viktiga tyska ekonomin.

Det är inga problem att låta statsskulden öka i ett krisläge som detta – det är ju i själva verket för att ha denna möjlighet som vi har haft den inriktning vi haft på statsskuldspolitiken.

Den globala nivån ter sig då i alla fall just nu lite mer bekymmersam.

Vid krisen 2008 hade vi Barack Obama i Vita Huset och en inriktning på samordnade globala insatser från alla ledande ekonomier. G20-toppmötet i Pittsburgh koordinerade agerandet, Obama tog fram åtgärder i samarbete med kongressen, EU och ECB agerade tydligt och Kina bidrog med ett mycket viktigt och stort stimulanspaket.

I dag är Kinas vikt i den globala ekonomin betydligt större, och vad som kommer ut i form av ytterligare åtgärder därifrån blir ty följande viktigt.

Men i övrigt är bilden mer bekymmersam.

Donald Trump företräder en filosofi där globalt samarbete ses som någonting ont och farligt, och ordförandeskapet i G20 ligger detta år i Saudiarabien med dess erratiske kronprins som avgörande beslutsfattare.

Typiskt var ju att Trump i sitt anförande i veckan, som omedelbart ledde till ett historiskt börsfall, talade om ett ”utländskt virus”, och ägnade sig åt att kritisera Europa. Det fanns inte en antydan om att en global utmaning, vilket det ju mycket tydligt är, kräver gemensamma globala ansträngningar.

Hur stor krisen kommer att bli för den globala ekonomin beror i mycket hög utsträckning på om det kommer att bli möjligt att få till stånd sådana samordnade globala insatser.

De populister och provinsialismen av olika schatteringar i olika länder som tidigare hetsat mot allt vad europeiskt och globalt samarbete heter tar förhoppningsvis viss lärdom.

Men världen i övrigt står ju inte still.

I skuggan av allt detta hetsas det nu fram en grundlagsändring i Ryssland som skulle göra det möjligt för Vladimir Putin att sitta kvar till 2036. Det skall visserligen till en folkomröstning om detta och andra förändringar i slutet av april, men sådana brukar man kunna styra upp.

Uppenbart har den mer hårdföra delen av den ryska regimen blivit allt mer rädd för vad ett maktskifte 2024 skulle komma att innebära. Formuleringar i ett upprop som berett väg för förändringen är talande i denna del. Och i andra sammanhang har det sagts att ett skifte 2024 skulle kunna bereda vägen för en ny perestrojka med alla de faror som de hårdföra tydligen anser ligger i en sådan utveckling.

Man får ett intryck av att de som drivit fram detta kanske inte främst är rädda för omvärlden, utan faktiskt när rädda för sitt eget samhälle.

Och i det har de måhända kortsiktigt rätt, men en förlängd stagnationsperiod för Ryssland borgar icke väl för den långsiktiga politiska stabiliteten i landet.

Vänder vi oss åt väster är det nu uppenbart att föutsättningarna för det amerikanska presidetvalet i november nu förändrats radikalt.

För några veckor sedan var grundantagandet att president Trump skulle kunna surfa på rekordkurser på Wall Street och att demokraterna skulle nominerar en kandidat som talade om socialism. Utgången sågs som tämligen given.

Men nu är det totalt annorlunda.

Hur USA:s ekonomi kommer att se ut i november vet ingen. Och det brukar sägas att det är hur ekonomin upplevs ett eller två kvartal före valet som är avgörande. Och då kommer det med all sannolikhet att se betydligt mindre bra ut än vad man tidigare utgått från.

Och demokraternas kandidat blir med all sannolikhet Joe Biden. Om han kan generera tillräcklig entusiasm, speciellt hos yngre väljare, och undvika för många egna misstag, återstår att se.

Men tveklöst har spelplanen förändrats radikalt.

Också i det avseendet.


Det skakar lite både här och där i dessa dagar.

08 mars 2020

STOCKHOLM: Det saknas förvisso inte dramatik i dessa dagar.

Den italienska regeringens beslut att utvidga den avspärrade s k röda zonen till att omfatta ca 16 miljoner människor och avgörande knutpunkter i den italienska ekonomin – Milano och Venedig var och en på sitt sätt – illustrerar väl allvaret i den utmaning som vi står inför.

Jag hade ju möjlighet att se inledningen av det italienska dramat på nära håll och var i grunden rätt imponerad av hur man då hanterade situationen. I dag har det visat sig att det inte var tillräckligt, och i detta ligger lärdomar för oss andra.

Antalet rapporterade smittade i Stockholm i dag ligger väl snarare över den nivå som rapporterades i norra Italien när jag kom dit i början av vår sportlovsvecka.

Och antalet rapporterade fall i Frankrike och i Tyskland ligger i dag på ungefär samma nivå som gällde i Italien när jag lämnade i slutet på sportlovsveckan.

Ökningstakten har förvisso inte avtagit. Och det fortsätter.

Denna vecka säger Lufthansa att man räknar med att ställa in upp till hälften av alla sina flygningar. Och i New York har man förklarat någon typ av nödtillstånd för att bättre kunna hantera situationen.

De ekonomiska effekterna av allt detta kommer att bli betydande. Jag skulle tro att den OECD-prognos jag tidigare referat snarast ligger i underkant i sin bedömning.

I Italien svarar turismen i vid bemärkelse för ca 14% av BNP, och det säger sig självt att den drabbas mycket hårt. Det talas om olika stödinsatser, och en del sådana har redan utannonserats, men även om Europakommissionen säger att man kommer att se mindre noggrant på underskottsmålen finns det begränsningar av möjligheterna för en ekonomi som har en offentlig skuld kring 130% av BNP.

Om det varit penningpolitiken som varit den viktiga för att klara den europeiska ekonomin efter finanskrisen 2008 är det nu tydligt att dess möjligheter är tämligen begränsade och i alla händelser alls inte vad de tidigare var.

Nu talas det i stället om finanspolitiken som instrumentet, men då hamnar man snabbt i problemet med en redan betydande offentlig skuldbörda i ett antal länder. Det blickas på Tyskland och dess överskott i förhoppningen om att en rejäl expansion där skulle kunna hjälpa upp hela den europeiska ekonomin, men om det kommer att vara möjligt är långt ifrån självklart.

I många fall kommer det nog också att handla om att hjälpa banker som kommer att se kunder i stort antal som kommer att ha svårigheter att klara sina betalningar.

Det finns nog inte ett företag i dag som inte är fullt upptaget med att se över sina planer i olika avseenden. Och de olika åtgärder de ser sig nödgade att vidta har självfallet en kumulativ effekt på ekonomin.

De finansiella marknaderna kommer med all säkerhet att fortsätta att vara turbulenta. Jag skulle tro att åtgärderna i Italien har skakat om en hel del.

I ett visst läge kommer alldeles säkert politiska signaler och insatser vara nödvändiga för att vända den ekonomiska utvecklingen. Och de måste då ske på europeisk och global nivå – den som tror att nationen allena fungerar i ett läge som detta vet mycket lite om vilken tid och värld som vi lever i.

Återverkningarna nu ser vi på många områden. Det skakar lite både här och där.

För att hantera en minskad efterfrågan på olja ville Saudiarabien begränsa produktionen, men Ryssland sade plötsligt nej, och oljepriserna började att falla dramatiskt.

Det fick omedelbara effekter på marknaderna i Saudiarabien.

Och till det kom att kronprinsen MBS plötsligt arresterade de i övrigt mest inflytelserika delarna av den vidsträckta familjen. Kanske är ryktena om att kungen är krasslig en förklaring i och med att MBS vill vara säker på ohotad att kunna stiga upp på tronen.

Fortsättning på detta drama lär följa.

Lite närmare kommer många att uppmärksamt följa den turkiske presidenten Erdogans besök i Bryssel i morgon kväll.

Under överläggningar i Moskva i torsdag fick han fram någon typ av vapenvila i Idlib för att också kunna begränsa den humanitära katastrofen där. Men det bör nog noteras att det var den 14:e vapenvilan i området. Sannolikheten för att just denna skulle bli evig skall nog inte överdrivas.

President Erdogans försök att tvinga in migranter och flyktingar i stor skala i Grekland och EU har i allt väsentligt misslyckats. Det förefaller som om man lyckats att i alla fall i grova drag upprätthålla ordningen vid gränsen trots olika försök att storma och bryta igenom.

Nu kommer det att handla om det finns någon möjlighet att återupprätta avtalet från 2016 mellan Turkiet och EU om bl a dessa frågor.

Förhoppningsvis är EU berett till att ge generös hjälp också till flyktingar som finns i Turkiet, men det finns åtskilligt annat i det avtalet som säkert kommer att leda till inflammerade diskussioner under morgondagen.

Men flyktingsituationen är allvarlig och kräver åtgärder.

Turkiet är det land som i absoluta tal tagit emot flest från den syriska tragedin, men relativt sett ligger Libanon särklassigt i topp. Och det är en av de svåra påfrestningar som gör att landet nu står på den absoluta gränsen av finansiellt sammanbrott.

Och det ligger inte i Europas intresse.

För min del förändras åtskilligt. Det ena arrangemanget efter det andra ställs in.

I veckan som kommer skulle jag ha varit i Paris för att diskutera Balkan-politiken och därefter i Washington för att diskutera det mesta. Men av detta torde det inte bli någonting alls. Den närmaste resa jag just nu har på programmet är till Växjö i nästa vecka.

Och vi får se hur det går med det.

På tisdag tillhör jag i allas fall talarna på ett möte i Stockholm med anledning av att professor Assar Lindbeck fyller 90 år. Hans insatser för att forma diskussionen om ekonomisk-politiska frågor, inklusive också den långa diskussionen om s k löntagarfonder, har ju varit mycket betydelsefulla.

Och jag skall tala om hur vi mitt i den ekonomisk krisen 1992 tillsatte den s k Lindbeck-kommissionen, vars förslag ju kom att bli av stor betydelse.

I den mer återblickande delen deltog jag härom dagen i ett arrangemang med anledning av att den s k IT-bubblan sprack för två decennier sedan.

Finansiellt gjorde den det – värden hade blåsts upp alldeles för mycket – men i sak gjorde den det självfallet inte alls.

En ny generation av entusiastiska företagare kastade sig över den nya teknologins alla möjligheter, och den digitala tsunamin fortsätter ju att att stöpa om vårt samhälle.

Till det bättre.


Antwerpen – och en tom kalender.

05 mars 2020

ANTWERPEN: I går kväll var jag inbjuden att tala på det årliga stora möte som handelskammaren i denna gamla handelsmetropolen anordnar.

Inte mindre än 900 personer mötte upp i vackra och nyrenoverade gamla börshuset, som sades vara det äldsta huset i världen med just den funktionen.

Förutom att lyssna på mig om Sveriges ekonomiska utveckling och Europas framtida utmaningar och en intressant utblick av stadens borgmästare Bart De Wever fick de sig till livs också Ericssons styrelseordförande Ronnie Leten som ju har sina rötter just här.

Och de verkade relativt nöjda med detta.

Gott belgiskt öl serverades i betydande mängder när det hela övergick till mer informella och sociala samtal.

Antwerpen och Flandern har ju en gammal historia som nav i Europas handelsrelationer.

Det var på marknaderna i Flandern som i tidig medeltid Östersjöns och Medelhavets handelsutbyten kunde knytas samman. Under Antwerpens storhetstid – innan politiska och religiösa konflikter gjorde att Amsterdam kunde börja att ta över – var staden en av de största i Europa.

Och det var i senare tid från dess hamn som en stor del av emigrationen från inte minst östra och centrala Europa till det nya förlovade landet på andra sidan Atlanten gick. Det är fascinerande att läsa alla de senare kända namnen i listorna i museet tillägnat just detta.

I dag sysselsätter hamnen här direkt och indirekt ca 150.000 människor lärde jag mig. Därmed är den Europas näst största efter närbelägna Rotterdam.

Och till vissa delar är de ett integrerat komplex. Råolja tas t ex in primärt till Rotterdam för att sedan gå vidare till de stora petrokemiska komplexen i anslutning till det stora hamnområdet i Antwerpen.

Tillsammans utgör de den mest betydelsefulla logistiska knutpunkten i vår del av världen.

Men Antwerpen har också andra funktioner.

Den absoluta merparten av alla diamanter i världen passerar genom staden. Hit kommer de till större delen från södra Afrika eller Sibirien, värderas och klassificeras och går sedan vidare ut till de internationella marknaderna.

Den allra mest kvalificerade slipningen görs fortfarande här, men annars har allt mer av detta förskjutits till bl a Gulf-staterna och Indien.

Det var judar som förvisades från Spanien som en gång förde handeln och hanteringen hit, men under senare decennier är det familjer som kommit från Indien som blivit allt viktigare i denna verksamhet.

Och det är inga obetydliga summor det handlar om. Hanteringen av diamanter i Antwerpen svarar för ca 5% av Belgiens samlade ekonomi.

Den belgiska politiken är en lite annan historia.

Sedan valet i maj förra året har man inte lyckats att bilda en ny regering, och utsikterna för att det skulle lyckas förefaller mycket dystra när jag lyssnar på olika också insatta röster.

Ett nyval rycker allt närmare? Men kommer det att lösa upp knutarna? Många skakar på huvudet.

Belgiens konstitutionella system är förmodligen det mest komplicerade i Europa. Flandern och Vallonien, med sina olika språk och ekonomiska orientering, men därtill separata Bryssel mitt i det hela som komplicerar arrangemanget betydligt, och dessutom en liten tyskspråkig del längst i öster.

Bosnien ser faktiskt en bra bit enklare ut.

Jag satt en timme i går med Flanderns nytillträdde regeringschef Jan Jambon och gick igenom läget. Komplicerat – för att helt kort sammanfatta situationen. Och att lösa upp Belgiens konstitutionella knutar är ingenting som förefaller omedelbart förestående.

Det påverkar också ekonomin.

Förutsättningarna är goda, men frånvaron av starka regeringar har betytt frånvaron av nödvändiga ekonomiska reformer, och det syns tydligt i snart sagt varje del av den ekonomiska statistiken.

Bekymmersamt.

Men nu bär det hemåt igen.

Och mycket handlar nu om att planera om. Det ena mötet och resan efter den andra ställs in. Den tidigare fulla kalendern blir allt mer tom. Men saker och ting måste uträttas i alla fall på ett eller annat sätt.

Vart allt detta bär hän återstår att se. Vi är bara i början på den globala COVD-19 krisen.

Börserna världen över studsar upp och ner i allmän förvirring. Ekonomiska data just nu från USA ser mer bekymmersamma ut än väntat. Redan skakiga ekonomier glider mot en tydlig riskzon. Hälsa- och sjukvårdssystem förbereder sig för det värsta.

Från Kina rapporterar dock företag att livet långsamt och försiktigt börjar att komma tillbaka. Det är fortfarande påtagligt illa, men det låter som om man nu börjar att se ljuset i andra änden av tunneln.

Låt oss hoppas att den försiktiga utvecklingen fortsätter.

I Europa och Nordamerika har vi dock några påtagligt utmanande månader framför oss.

Och vad gäller resten av världen är det bara att hoppas att situationen någorlunda kan kontrolleras.


I dessa de svarta svanarnas tid.

02 mars 2020

STOCKHOLM: Vi lever förvisso i den globala klimatförändringens tid – och det oavsett om vi talar om det fysiska eller det geopolitiska klimatet – men utöver det så lever vi nog också i vad vi kan kalla de svarta svanarnas – överraskningarnas – period.

Och det handlar om två olika typer av förändringar.

Den första kommer gradvis och går till sina huvuddrag i alla fall att ha uppfattningar om. Den smyger sig på steg för steg.

Den andra kommer utan mycket till förvarning och kan ha mer omedelbart dramatiska konsekvenser.

Den coronavirus som nu går under beteckningen COVD-19 tillhör tveklöst den senare kategorin.

För några månader sedan fanns frågan inte – nu ser det ut att bli den över så gott som allt annat dominerande frågan under i alla fall de närmaste månaderna.

Konsekvenserna kommer att bli betydande.

Med alla rimliga mått har situationen nu passerat över till det som kallas en pandemi. Och en sådan kommer att rulla på under betydande tid även om mycket betydande åtgärder vidtas. I mer utsatta områden ökar antalet smittade nu exponentiellt. Då går det snabbt.

Sannolikt kommer antagandena vad gäller dödlighet liksom om det antal som drabbas mycket allvarligt att fortsätta att sjunka något när man får bättre grepp om siffrorna i ett större antal länder.

Men eftersom det handlar om ett alldeles okänt virus finns det ingen motståndskraft mot det alls i befolkningen. Jämför man med influensa, som ju är ett snarlikt virus, har en betydande del av befolkningen över åren byggt upp ett motstånd, och bara en mindre del drabbas av de årliga utbrotten.

Därmed riskerar spridningen att bli mycket stor i detta fall, och därmed också effekterna på berörda samhällen och ekonomier.

I sin bedömning i dag säger OECD att man tror att den redan inte alltför imponerande tillväxten sänks med 0,5 procentenheter om utbrottet kan begränsas någorlunda och ytterligare en procentenhet om så inte blir fallet.

Jag deltog i en längre telefonkonferens i styrelsen för International Crisis Group i dag med bl a en ledande forskare i USA i dessa frågor, och hans bedömning just nu låg närmare den senare möjligheten.

Det kommer att ta tid innan vi vet. Det är fortfarande mycket som fortfarande är mindre klart.

Ser man på kartan över drabbade områden säger dessa att Afrika och Latinamerika ännu inte berörts, med undantag av ett rapporterat fall i Nigeria. Men de jag lyssnar på säger att det med största sannolikhet är fel redan i dag, och i alla händelser kommer att bli det.

Och verkligt allvarligt blir det ju när länder med svagare sjuk- och hälsovårdssystem drabbas. Iran är alldeles uppenbart ett land det finns anledning att vara oroad för.

Våra europeiska länder har mer eller mindre väl fungerande nationella sjuk- och häldovårdssystem. Italien har faktiskt etts som rankas till de bättre. Men en stark ökning kommer att utsätta alla för betydande påfrestningar.

USA är nog mer problematiskt i detta avseende. Här kan det nog bli så att många inte vill testa sig eller komma till tidig behandling av rent ekonomiska skäl, och det riskerar att leda till en snabbare smittspridning.

Men COVD-19 är inte allt i dessa dagar.

Situationen från Idlib-provinsen i nordvästra Syrien till gränsen mellan Turkiet och Grekland/EU är påtagligt bekymmersam.

I morgon besöker hela EU-ledningen den grekisk/turkiska gränsen. På torsdag planeras toppmöte mellan Erdogan, Putin, Merkel och Macron med fokus på att försöka få ett stopp på den syrisk/ryska offensiv i Idlib som nu lett till den snabbaste ökning av fördrivna människor under hela de nio år som detta krig pågått.

Närmare en miljon människor har fördrivits sedan offensiven inleddes i december, och ytterligare ca 400.000 anses vara i den omedelbara farozonen.

Huvuddelen av dessa trängs nu upp mot den turkiska gränsen. Och även om Turkiet var ytterligt välkomnande av dessa flyktingströmmar i krigets inledning, och fick mycket beröm för detta, är tålamodet när man nu har fler flyktingar än något annat land i världen mer begränsat.

Turkiet försöker nu rent militärt att stoppa Damaskus-offensiven, men i detta ligger självfallet risken av en direkt militär konfrontation med Ryssland. Härom dagen förlorade man ett 30-tal soldater i ett flyganfall som de ryska stridskrafterna inte kan ha varit medvetna om, och i går sköt man ner två tunga syriska attackflygplan.

Det är hög tid för diplomati.


Coronavirus, Iran och Afghanistan.

25 februari 2020

TABIANO: För att vara säker på att vara där det händer har jag denna vecka utlokaliserats mig själv till norra Italien. Och här har ju coronaviruset slagit till i ett antal orter med starka åtgärder från myndigheternas sida för att begränsa spridningen.

Något, men inte mycket, märker man av det hela.

Vid motorvägen var bensinstationer och vägkrogar stängda nära det aktuella området. Skolor har stängts och större offentliga eller privata möten har ställts in.

Men i övrigt verkar det hela tämligen normalt om man bortser från den ständiga informationen via alla media. I den stora matbutiken i går verkade allt vara ungefär som vanligt.

Men med all sannolikhet tvättas det händer som sällan förr. Och det är förvisso klokt.

Den massiva och omfattande informationen i media förefaller ha effekten att rykten av olika slag inte får fotfäste.

Att det inträffar i landets ekonomiskt starkaste regioner är dock ett bekymmer i sig. Den italienska ekonomin har utvecklats alltför svagt under senare år, och de olika restriktioner som nu blir nödvändiga kommer ofrånkomligen att ha en dämpande effekter,

Men det mest oroande är kanske inte just detta utan den bredare globala bilden i ärendet.

Italien förefaller att ha goda resurser för att hantera situationen, men hur det ser ut i Iran med alla dess övriga problem är en annan sak. Och mardrömmen är att sjukdomen når och biter sig fast i t ex delar av Afrika.

När Europakommissionen på torsdag infinner sig i Addis Abeba för ett toppmöte med den Afrikanska Unionen kommer dessa bekymmer med all sannolikhet att stå på dagordningen.

Jag noterar att den europeiska smittskyddsmyndigheten ECDC – med säte vid Haga Norra i Stockholm – har en mer bekymrad ton i gårdagens bedömning av situationen.

Parlamentsvalet i Iran utmärktes av ett relativt lågt valdeltagande trots ihärdiga uppmaningars från regimen, och i detta ligger säkert en kombination av utmattning över alla problem och en tyst protest mot regionen.

Resultatet blev dock som väntat en betydande seger för de mer konservative krafter som hela tiden motsatt sig president Rouhanis försök att reformera regimen och att öppna upp för samarbete med omvärlden inte minst genom det nukleära avtalet.

Deras argument var från början att man inte kunde lita på Väs t i allmänhet och USA i synnerhet, och i och med president Trumps övergivande av avtalet upplevs det som om de faktiskt fått rätt.

Vad detta kommer att leda till i politik återstår att se. Det nyvalda parlamentet kommer att börja att bli effektivt först efter sommaren, och även om dess inflytande inte är avgörande är det nog då vi kommer att se den iranska politiken svänga in på en delvis annan kurs.

Och skulle vi därefter få en ny period för president Trump måste nog prognosen för hur denna situation kommer att utvecklas bli påtagligt dyster. Så hade det förvisso inte behövt att bli – men så riskerar det nu att bli.

I grannlandet Afghanistan har nu inletts en veckolång period av väpnad återhållsamhet som förväntas leda fram till en formell överenskommelse mellan USA och talibanerna om bl a betydande reduktion av den amerikanska militära närvaron i landet.

Den är dock bara inledningen till den långt mer besvärliga och viktiga förhandlingen mellan de afghanska parterna själva om hur landets framtid skall formas. USA vill dra sig ur det långa kriget, och hast ju faktiskt tvingats att sitta ner och förhandla med sin fiende, men den grundläggande konflikten har inte nödvändigtvis lösts med detta.

Situationen kompliceras dessutom av den öppna konflikten mellan president Ashraf Ghani, som återvalts knappt i ett val med lågt deltagande, och hans formella medregent Abdullah Abdullah.

Den konflikten känner jag mycket väl efter långa samtal med dem bägge efter tidigare komplicerade presidentval i nationens senare historia.

Och den förefaller sedan dess att ha skärpts. Enligt planen skall Ashraf Ghani installeras för en ny presidentperiod på torsdag, men osvuret är nog bäst när det gäller den saken.

Så det handlar nu dels om att hantera denna politiska motsättning och dels om att få igång en meningsfull förhandling mellan de afghanska parterna om landets framtid.

USA må reducera sin militära närvaro, men ett fortsatt aktivt diplomatiskt engagemang från omvärldens sida är en absolut nödvändighet för att detta skall fungera, och olika länder förbereder sig nu också för ett sådant.

Och det ekonomiska stödet till landet kommer fortsatt att vara mycket betydelsefullt. Afghanistan är ju fortsatt det land som bl a får det största svenska bilaterala biståndet, men viktigt är inte minst det stöd som andra länder ger till landets arbete med sin säkerhet.


De stora projekten för EU framöver.

19 februari 2020

STOCKHOLM: Ett dygn och lite mer i Bryssel gav en viss möjlighet att känna av stämningarna i staden någon månad efter det att de olika EU-institutionerna fått nya personer i sina ledningar.

När Ursula von der Leyen tillträdde som kommissionspresident gjorde hon det med ett mycket ambitiöst program. Till en betydande del handlade detta om nödvändigheten av att dela ut blommor till olika delar av Europaparlamentet för att säkra de nödvändiga rösterna för en majoritet. Och det lyckades ju också – om än med knapp marginal.

Sedan dess har hon för några veckor sedan presenterat färdplanen för det första av de stora projekt som hon vill skall prägla de kommande åren, nämligen den stora gröna omställningen av Europa.

Senare under året skall hon få medlemsstaterna med på att tydligt höja ambitionerna vad gäller utsläppsbegränsningar till 2030 – från de 40% som utlovats tidigare till de 50 eller 55% som det borde handla om nu – men huvuddelen av de riktigt skarpa förslagen i klimatpolitiken kommer inte att stå på agendan förrän 2021.

Även om det knappast kommer att påverka inriktningen av EU:s politik vet vi ju då hur viktiga COP26-mötet i Glashow i november bar utfallit. Liksom självfallet det också i detta avseende viktiga amerikanska presidentvalet.

I dag har kommissionen så presenterat inriktningen när det gäller det andra av de stora projekt som kommer att dominera de kommande åren, nämligen den digitala omställningen.

När vi träffade Ursula von der Leyen i går var hon tydlig med att det var dessa två stora projekt – den gröna omställningen och den digitala omställningen – som hon såg som kärnan i det politiska uppdraget under de kommande åren.

Åtskilligt skall självfallet läggas till detta.

Det måste ske ett försök att få ordning på den gemensamma asyl- och migrationspolitiken. Någon typ av förslag på den punkten kommer också under de närmaste månaderna.

Och närområdespolitiken förblir viktig. Man måste göra ett försök till nystart vad gäller de politiska ansträngningarna på Balkan. Jag skulle tro att vi kommer att få se det i samband med stats- och regeringschefernas möte i mars, och därefter kommer så toppmötet med Balkan-länderna i Zagreb i maj.

Runt om i staden var det uppenbart att man funderar på hur man bäst skall leva upp till ambitionen att bli en geopolitisk spelare under de kommande åren.

Men en del av detta kommer nog att ge sig självt. Närområdet med dess olika problem tenderar att höra av sig, om man uttrycker sken på det sättet.

Och de stora gröna och digitala omställningarna kommer ju i olika avseenden faktiskt att handla också om relationerna med dels USA och dels Kina.

I det mer omedelbara perspektivet handlar det dock om nödvändigheten av att få en överenskommelse om budgeten för EU för de kommande sju åren. Det handlar om något över 1% av den samlade ekonomin i medlemsländerna. Små variationer i detta procenttal skulle inte betyda så mycket för de olika länderna, men utfaller som åtskilliga miljarder i den gemensamma budgetens möjligheter till olika satsningar.

Kring detta sätter sig stats- och regeringscheferna ner i Bryssel i morgon eftermiddag, och hur länge den seansen kommer att vara vågar ingen spekulera om. Ett dygn eller två kan det mycket väl bli innan man med stor sannolikhet kommer fram till att man måste ta en paus och återkomma med ett nytt försök om några veckor.

Särskilt förvånande är detta knappast för var och en som varit med om att få en svensk regering att göra den slutliga överenskommelsen om det budgetförslag som skall lämnas till riksdagen. Också där brukar finnas påtagliga inslag av gyttjebrottning eller slagfält.

Och när man så småningom kommer överens mellan regeringarna måste det ju så till en överenskommelse med Europaparlamentet också. Det kommer att ta sin tid.

Och just relationen med parlamentet kommer nog att bli mer besvärlig än vad som tidigare varit fallet. Den tidigare självklara majoriteten mellan EPP-partiet och socialdemokraterna finns inte längre. Det kommer att vara mer besvärligt att komma fram till de nödvändiga besluten.

Till allt detta skall så läggas Brexit.

Ett EU-mandat för förhandlingarna är förhoppningsvis klart i nästa vecka, och då kan förhandlingar inledas i mars. Men hos dem i Bryssel som fortfarande ägnar dessa frågor någon större uppmärksamhet – Brexit är gårdagens fråga – finns det en påtaglig pessimism om att kunna föra dessa förhandlingar i hamn utan betydande dramatik.

Sammanfattningsvis är det tydligt att EU-samarbetet nu kommit igång igen efter skiftes- och Brexitåret 2019.

Stora projekt ligger på bordet.