Dagen efter – och inför november.

06 maj 2016

WASHINGTON: I dag var det dagen efter på denna sida Atlanten – dagen efter det blev klart att Donald Trump kommer att bli det republikanska partiets kandidat i presidentvalet i november.

Entusiasmen på de ledarsidor jag började min dag med var knappast överväldigande.

Washington Post skrev om ”the hatred, bigotry, meanness and contempt for constitutional values that former the foundation of his campaign”, och sade att uppgiften nu är att ”ensure that Mr Trump does not become a calamity visited on the United States and the world”.

Starka ord.

Wall Street Journal konstaterade att han inte var deras första kandidat ”or even the 15th”, men nu var det ett faktum att det republikanska partiet kommer att nominera ”a businessman of few fixed convictions and little policy knowledge who has the highest disapproval ratings in the history of presidential polling”.

Och det är alldeles tydligt att ledarsidan har svårt att komma till någon tydlig slutsats om hur detta elände skall hanteras.

Och från Londom kommer så Financial Times, vars ledarsida också kan hantera sin entusiasm.

Man skriver att ”Mr Trump’s personality, intellect and experience makes him radically unqualified for the US presidency”, och att ett val honom ”would be a disastrous choice for the most powerful office in the world”.

Med omdömen som dessa skulle man tro att hans möjligheter att bli vald i november skulle vara närmast obefintliga.

Och förvisso är Hillary Clinton favorit. 

Bedömare säger att om hon bara vinner sex viktiga stater som demokraterna har vunnit alltid hitintills och till dessa lägger Florida bör det inte vara något problem. Och vadhållningsfirmor noterar att det är 70% sannolikhet att hon kommer att vinna i november.

Men fullt så enkelt är det nog inte.

Donald Trump har visat att han förmår att mobilisera. Och även om han väcker närmast unikt starka negativa känslor måste det noteras att Hillary Clinton inte ligger så fasligt mycket efter honom i det avseendet.

Någon av alla de olika kommentatorer som paraderar i media erinrade om Henry Kissingers kommentar till kriget mellan Iran och Irak när han sade att det var synd att inte bägge kunde förlora. Ungefär så förefaller det som om inte obetydliga delar av valmanskåren känner just nu.

Under mina dagar här har jag träffat åtskilliga också framstående republikaner som nu brottas med frågan om hur de skall agera. 

En person jag aldrig misstänkt för böjelser åt det hållet förklarade frankt att han nu tänkte rösta på Hillary för att förhindra att en person han betraktade som direkt farlig hamnade i Ovala Rummet.

Men ute i landet kommer det nog att bli lite annorlunda. 

Den oro för utrikes- och säkerhetspolitiken som finns här finner man knappast där på samma sätt – där finns det nog i stället en viss resonans för hans budskap om America First, mur mot Mexico, stopp för muslimer och nej till frihandel.

Och därtill kommer att många talar om utseendet av nya domare i Högsta Domstolen som den avgörande frågan för framtiden, och att den kommande presidenten kan komma att nominera kanske tre sådana under de kommande åren. 

Den makten vill man inte för allt smör i Småland ge Hillary Clinton, och just den frågan kommer nog att mobilisera åtskilligt.

Det alla är eniga om är att det har alla förutsättningar att bli en osedvanligt smutsigt kampanj, och när jag träffade Hillarey Clintons utrikespolitiske stabschef tillhörde han dem som var tydligt oroade över vad detta kan komma att betyda för bilden av USA runt om i världen.

Men det viktiga är trots allt att det blir ett resultat som inte destabiliserade världen under kommande år.

Det har blivit åtskilliga dagar för mig här i Washington, och det blev så att jag fick stanna också i morgon fredag för att hinna med alla samtal av intresse. 

Men i morgon eftermiddag återvänder jag dock hem till fäderneslandet igen.


Och nu nya frågor.

05 maj 2016

WASHINGTON: Det är förvisso inte utan intresse att vara här under dessa politiskt mycket laddade dagar.

Primärvalet i Indiana i tisdags avgjorde kampen om den republikanska nomineringen. Donald Trumps seger var påtaglig, och alla andra kandidater har sedan dess dragit sig tillbaka.

Och därmed är det så klart det kan bli att valet i höst står mellan Donald Trump och Hillary Clinton.

Kring vad detta kommer att inbära spekuleras det, av lätt insedda skäl, flitigt här i dessa dagar.

I dag har vi hela dagen haft möte med den internationella rådgivargruppen till Atlantic Council här, och även om mycket annat stod på dagordningen var det detta som stod i centrum.

Det är svårt att komma ifrån att Donald Trump trotsat alla odds och med eftertryck besegrat inte mindre än 17 andra republikanska medtävlare, medan Hillary Clinton trots alla odds inte lyckats att riktig besegra en åldrad socialist som tillbringade sin smekmånad i Sovjet.

Därmed är det nog klokt att inte vara alltför tvärsäker i tron att Hillary Clintons väg till Vita Huset nu ligger klar. 

Det går inte att utesluta att det faktiskt blir Donald Trump som svär presidenteden den 20 januari 2017 – med allt vad detta kan komma att innebära.

Jag skulle egentligen återvänt hem redan nu, men stannar nu något dygn för en del ytterligare samtal. Det har sitt intresse att ta del av bedömningar från den samlade bredden av det amerikanska politiska spektrat just nu.

Det handlar såväl om hur olika republikaner kommer att hantera en situation många av dem gjorde sitt yttersta för att förhindra, och om hur demokraterna skall undvika att överraskningarna fortsätter på det sätt som hitintills varit fallet.

Och det är tydligt att detta i bägge fallen är frågor som man brottas med i dessa dagar. Svaren måste växa fram och få kontur relativt snart.

Så det blir något dygn till för mig här vid Potomac. 

Och lite av mina slutsatser skall jag återkomma till här lite senare.


Danmarks diplomati och försvar.

02 maj 2016

KASTRUP-WASHINGTON: Under ett par timmar över Nordatlanten ägnade jag mig åt att läsa den rappet med rekommendationer om Danmarks utrikes- och säkerhetspolitik som publicerades tidigare i dag, och som jag nämnde när jag skrev här senast.

Det är en noga genomtänkt och väl formulerad rapport, som säkert kommer att ge betydande avtryck. Och den förtjänar att läsas också i andra inte minst nordiska länder.

Med viss grundlighet går den igenom vad politiken egentligen skall handla om. 

Men självfallet börjar det med att definiera landets position i världen:

Kongeriget Danmark er en arktisk stormagt og et mindre europæisk land placeret mellem de regionale stormagter og en del af en nordisk og nordeuropæisk kulturkreds.”

I den formuleringen finns inte bara uppenbar geografi, utan dessutom en hel del av genklang av historiens olika utmaningar.

Och med denna utgångspunkt skriver man, att ”formålet med Kongeriget Danmarks udenrigspolitik er at forstå, påvirke og forholde sig til den internationale udvikling med henblik på at bevare og videreudvikle et sikkert, frit og velstående Danmark og det danske værdigrundlag til gavn for befolkningen.”

På denna grund måste landet föra en ”en interessebaseret, samtænkt og fokuseret udenrigspolitik”.

Betoningen av det intressebaserade är genomgående i rapporten, även om man understryker att danska samhällsvärderingar är en del av dessa intressen.

Men det är ändå tydligt att det handlar om en ansats som nog inte skulle kännas alldeles naturlig i delar av Sveriges utrikespolitiska debattklimat. 

Där det på sina håll hos oss kan finnas storslagna visioner om att med utrikespolitikens retorik omgestalta globen talas det här mer viss nykterhet om ”ett mindre europeiskt land” som måste tillvarata sina intressen.

Ett viktigt undantag finns dock. Med rätta påpekas att Danmark är en stormakt i ett Arktis som kommer att bli allt viktigare. Men med det som heter Rigsfællesskabet med Grönland och Färöarna är man världens till ytan tolfte största land.

Och här kommer det att krävas ett än mer aktivt danskt engagemang under kommande decenniet. 

Det är säkert riktigt av rapporten att undvika några av de besvärligare frågor som ligger i förlängningen när det gäller Grönlands situation, men alldeles rätt att föreslå ökade resurser för övervakning, kommunikation, närvaro och diplomati i och om detta väldiga område.

Den danska utrikesförvaltningen har sedan 2000 fått se sin budget minskad med ca en tredjedel, men medan rapporten talar om ökade försvarsanslag föreslås inget motsvarande på den mer direkta diplomatins område.

Mycket kommer säkert att koncentreras kring förslaget om att bättre samla och fokusera beslutsfattandet i dessa frågor i regeringskretsen. Men det är inte svårt att ana en betydande dragkamp mellan statsministerns kontor och utrikesdepartementet i rapportera formuleringar.

Jag är övertygad om att det också hos oss måste gå mot att inrätta någon form av nationellt säkerhetsråd med förankring hos statsministern. Vi står inför betydligt mer sammansatta utmaningar nu än förr, och det tror jag kommer att påverka hur dessa frågor hanteras i samtliga nordiska länder framöver.

Slående är hur tydlig rapporten är med att prioritera samarbetet inom EU liksom självfallet det inom Nato. FN finns självklart med också, men på tredje plats, medan nordiska dimensionen knappast är särskilt framträdande. 

Man noterar att besök i samband med framtagandet av rapporten avlagts i en rad huvudstäder runt om i världen – dock inte i någon nordisk eller baltisk sådan.

Det finns dock ett litet bekymmersamt drag i beskrivningen av Danmark i EU i och med den risk för gradvis marginalisering som ligger i att man vare sig är med i euron eller i samarbetet om migration. 

När det gäller inriktning för kommande år talar man om en europeisk, en atlantisk och en asiatisk axel, och ser sedan fem tyngdpunktsområden där Danmark skall koncentrera sina insatser.

Det handlar om närområdet, Europa, flyktingar och migration, ekonomisk diplomati och det som brukar kallas globala nyttigheter.

Och förvisso är det klokt att på detta sätt försöka att prioritera. 

Som de små nationer vi är – Sverige tillhör definitivt också den kategorin – är det en nödvändighet om vi skall kunna värna våra intressen och uppnå något också i övrigt.

Vad gäller den mer konkreta säkerhetspolitiken konstaterar rapporten att Danmark har en tydlig tradition av en ”aktivistisk säkerhetspolitik” dom tar sig uttryck i att man vill vata en allierad och partner i olika internationella operationer.

Och så är det. Också här ser vi skillnader mellan hur de olika nordiska länderna inriktar sin försvarspolitik.

Den danska försvarspolitik traditionen har sedan lång tid varit annorlunda, och för det modern Danmark är det otänkbart att dess försvar någonsin skall stå eller uppträda ensamt. 

Allt inriktas helt och hållet på allians- och partnerskapet. Däri ligger ”aktivismen” – att ständig vara med.

För likaledes Nato-allierade Norge är det dock så att man bygger ett försvar för att under en inledande period, kanske en vecka eller så, stå närmast ensam mot en angripare. Men sedan handlar det självfallet om att ta emot och integrera den allierade hjälp utan vilken man knappast tror att man klarar sig.

För Sverige var ju detta under långa decennier en känslig och nedtystad materia. Först under senare år finns ju en mer öppen diskussion om detta, även om konkreta förberedelser än så länge till större delen ligger på det retoriska planet.

För Finland, slutligen, är det närmast tvärt om. Erfarenheterna från framför allt vinterkriget har lett till en utbredd skepsis om möjligheterna till avgörande hjälp utifrån i ett kritiskt läge. Och jag tror knappast ett inledde försvarssamarbetet med Sverige rubbar detta i någon avgörande del.

Nu säger rapporten att Danmark står inför ”skarpare strategiska villkor” under de närmaste åren, att man är ensamt i regionen om att inte ha lyft försvarsutgifterna och att det nu i allra högsta grad är hög tid att göra det.

Och det handlar om att mer aktivt kunna medverka i alla tre av Nato-alliansens kärnuppgifter – territoriellt försvar, internationella operationer och partnerskap. Danmark måste kunna vara med. Inte med mycket, men alltid med något. 

Rapporten är mer allmän om vilka mer konkreta förstärkningar som krävs. Möjligheten av att utrusta någon eller några fregatter med långräckviddiga luftförsvarsmissiler finns tydligt med, liksom med avancerad radar för att möjliggöra medverkan i Nato:s missilförsvar.

Hur det kommer att gå med detta återstår att se. Det är först nästa år som landets partier skall samla sig till ett nytt femårigt försvarsbeslut. 

Men tydligt är att rapporten nu ger debatten inför detta en helt ny inriktning.

Och för mig var det en spännande läsning och anledning till några tankar på planet över Nordatlanten mellan strax norr om Orkneyöarna och Grönland en bit norr om Nuuk.


Till Washington – och nordisk säkerhetspolitik.

01 maj 2016

STOCKHOLM: En underbar vårsöndag i Stockholm efter firandet av Valborg i Uppsala i går. Vitsipporna bryder backarna, och till och med gullvivor kunde noteras under promenaden.

I morgon bär det för min del iväg till Washington igen för några dagar av olika diskussioner där. Det var ju inte så rasande länge sedan jag var där, men saker och ting står ju knappast still.

Då spekulerades det friskt om att det republikanska partikonventet i Cleveland kunde bli en dramatisk affär.

Men nu ser det snarare ut som om Donald Trump efter primärvalet i Indiana på tisdag kommer att ha tillräckligt med röster för att ta hem nomineringen som presidentkandidat.

Så det blir nu med all sannolikhet en kamp mellan Hillary Clinton och Donald Trump i höst.

I morgon måndag är det middag i Washington med ledande utrikespolitiska och andra personer från såväl det demokratiska som det republikanska lägret, om dock i det senare fallet i huvudsak personer som inte skulle ta i Donald Trump med tång.

Men det blir intressant i alla fall. 

Donald Trumps utrikespolitiska linjetal förra veckan har väl knappast ökat hans trovärdighet i dessa kretsar.

Men till allt detta kommer jag att ha anledning att återkomma under mina dagar i Washington. Först på fredag planeras jag var hemma här igen.

I fredags publicerades i Helsingfors den oberoende utvärdering av effekterna av ett finskt medlemsskap i Nato som det arbetstid med under de senaste månaderna.

Rapporten konstaterade att ett Nato-medlemsskap ”skulle stärka Finlands omedelbara säkerhet”, men hade inget mandat att komma med någon direkt rekommendation.

Av särskilt intresse är att rapporten ägnar betydande uppmärksamhet åt relationen mellan Sverige och Finland, och rätt självklart landar i slutsatsen att det bästa vore om vi kunde träffa vårt val mer eller mindre gemensamt.

Att man på detta sätt vidgar perspektivet från det rent nationella är påtagligt positivt, men jag tror att det varit ännu bättre om man vidgade resonemanget till att omfatta den samlade strategiska region som Östersjö-området och betydande delar av Skandinavien utgör.

Det är interaktionen mellan olika möjliga utmaningar och olika möjliga säkerhetspolitiska i denna vidare strategiska region som är det viktiga.

Förr handlade från svensk säkerhetspolitisk utgångspunkt mycket om Finland. Det var Systerbäck, Karelska näset och så småningom Salla som mycket handlade om.

Men nu är perspektivet delvis förändrar. De möjliga utmaningarna ses nog snarare i samband med de tre baltiska länderna, och för all del fortsatt i någon utsträckning utvecklingen längre norrut i det vi brukar kalla Nordkalotten.

Och i och med detta förändras den svensk-finska traditionella säkerhetspolitiska koreografin på ett sätt som jag nog inte tycker att rapporten till fullo tagit in.

Om det sedan skulle leda till några andra avgörande konklusioner är kanske mindre klart, men det vidgade perspektivet tror jag icke desto mindre är viktigt att ha klart för sig inför de ställningstaganden som kommer.

Men nu ligger den finska rapporten på bordet, och det blir självfallet intressant och viktigt att följa den fortsatta debatten kring den i Finland, och kanske faktiskt också i Sverige.

Vänder vi blickarna söderut har just publicerades en rapport om inriktningen av Danmarls utrikespolitik som regeringen Lökke beställt, och som också kommer att ingå i underläge för det försvarsbeslut som Danmark kommer att fatta 2017.

Men än har jag inte läst rapporten i dess helhet, och har därmed inga djupare kommentarer.

Inom kort väntas också besked om vilken flygplanstyp som kommer att ersätta de ca 30 operativa F16 som det danska flygvapnet har kvar. Mitt tips är att man landar på F35, men att antalet i bästa fall blir hälften av det man inriktar sig på i Norge.

Även i Norge är försvarspolitiken uppe till prövning. Inom kort kommer ett nytt förslag till flerårsplan från regeringen, och det kommer av allt att döma att trots ökade anslag innebära en del beska besked.

Att Norge valde F35 som sitt framtida stridsflygplan framför Gripen NG finns det ingen anledning att ha synpunkter på, men när man hävdade att det var ett billigare val gav man sig ut i en matematik som man har att äta upp.

Förhoppningen är dock att man på ett eller annat sätt får ihop det. Styrkan i Norges flygvapen är viktig också för Sverige.

Däremot finns det anledning att sätta ett antal rejäla frågetecken för hur man hanterar den upphandling av nya ubåtar som kommer att ske.

Här uteslöts plötsligt, utan föregående varning och utan begripliga skäl Sverige från en upphandling som begränsades till bara Tyskland och Frankrike.

Som lök på laxen sade man sedan att man dessutom var intresserad av samarbete i ärendet med en del andra länder, dock inte med Sverige. 

Det gav ofrånkomligen intrycket av ett principiellt avståndstagande från möjligheten av samarbete med just Sverige.

Det säger sig självt att detta har lett till en diskussion i Sverige om möjligheten av samarbete med Norge också i vidare avseende. 

Jag fruktar att de negativa effekterna kan bli tämligen djupgående – och detta var sannerligen inte vad vi hade eftersträvat.


Diskussioner i London – och Sergey Lavrov.

29 april 2016

HEATHROW-ARLANDA: Så är jag på väg tillbaka till Stockholm efter dagarna med olika samtal i Bryssel och London.

Gårdagkvällen var middag på italienska residenset i London med diskussion om en del aktuella frågor inledd av dels USA:s ambassadör till EU och dels Storbritanniens nationella säkerhetsrådgivare.

Och förmiddagens diskussion handlade om Nato:s kommande toppmöte i Warszawa med inledningar av tyska UD:s politiske chef och USA:s ambassadör till just Nato.

Men för min del blev det nödvändigt att återvända hem till Stockholm något tidigare. 

På Heathrow gavs det tid att snabbt gå igenom alla de brittiska tidningar jag kunde få tag på. 

Att Daily Mail och The Sun hetsar mot invandring och Europa är knappast en nyhet, även om råheten i argumenten känns nästan stötande. Mer oroande är att jag tycker det finns en tendens också i tidningar som Daily Telegraph och The Times som på ett försiktigare sätt tenderar åt samma håll.

Mycket grovt kan man dela in debatten i den om ekonomin och den om invandringen. Och om vi fortsätter den grova indelningen kan sägas att de som är oroad över de ekonomiska frågorna lutar åt Bremain medan de som sätter invandringen först lutar åt Brexit.

Och därmed handlar mycket om vilka fråga som kommer att dominera debatten.

Enligt min mening är de ekonomiska argumenten för fortsatt medlemsskap både tunga och övertygande. Så gott som samtliga studier visar också detta – nu senast från såväl IMF som OECD för de som inte vill tro på brittiska finansdepartementet.

Men det hindrar inte att det sticker upp några ekonomer som hävdar motsatsen. De hävdar att om man blir av med EU skulle man kunna föra en ultraliberal politik en lång rad områden, och detta skulle kunna ge hygglig tillväxt.

Problemet är bara att den politiken ju inte är politiskt möjlig. 

De som stöder Brexit är ju snarare de som vill ha mer murar och mindre globalisering, och med dem vid rodret skulle ju utvecklingen med all sannolikhet bli mindre ekonomiskt liberal än vid fortsatt EU-medlemskap. 

De ekonomiska förlusterna skulle därmed riskera att bli än större än i de mer officiella analyserna.

Frågor kring invandring och migration är betydande i den brittiska debatten, och det är här Brexit-anhängarna hoppas att de skall vinna tydligt.

Då handlar det knappast om flyktingar eller migranter från utanför EU. Storbritannien är ju inte med i Schengen-området, och har därmed redan i dag kontroll på sin yttre gräns. Den saken påverkad inte.

Vad det handlar om är ju migrationen från andra EU-länder, och den har förvisso varit betydande från främst de nya östliga medlemsländerna. Sedan 2000 har Storbritannien växt med ca 10% främst genom denna migration.

Siffror visar dock att denna migration varit till ekonomisk fördel för landet. Dessa migranter har högre sysselsättningsgrad än såväl brittiska medborgare som migranter från andra delar av världen. Och även om förvisso vissa av dem tar emot olika former av bidrag visar studier att de bidrar mer till de offentliga finanserna.

Problemet är dock att man i sedvanlig ordning bara ser problemen, och de problem med migration man ser associeras då med EU och dess fria rörlighet trots att varje studie visar att det faktiskt är felaktigt.

Till en del handlar det ju i dessa dagar också om terrorism och hotet från våldsbenägen terrorism.

Från Storbritannien har mer än 800 personer sökt sig till Daesh, och det är mer än vad man konstaterade under de två decennier man var fokuserad på de spm sökte sig till Afghanistan eller delar av Pakistan. 

Andra europeiska länder har visserligen ett större problem – andelsmässigt ligger t ex Sverige betydlig högre – men det förminskar ju inte allvaret i situationen.

Men åter är det ju en situation som inte blir bättre av att man går ur EU. I stället är det tvärt om, eftersom man då riskerar att hamna utanför viktigt samarbete i dessa frågor. Den synpunkten undersöks starkt inte minst av olika amerikanska företrädare i de diskussioner jag varit med om under det senaste dygnet.

Om en avgörande frågeställning således är vilken typ av problem som kommer att dominera debatten fram till 23:e juni är en annan och minst lika viktig hur valdeltagandet i olika åldersgrupper kommer att se ut.

Det är tydligt att Brexit har större stöd bland de äldre, medan Bremain tydligt dominerar bland de yngre. Men historiskt är det så att valdeltagandet i den förra gruppen är en bra bit högre än i den senare. 

I det senaste allmänna valet var valdeltagandet 66% – men bland dem under 25 år betydlig lägre 43%. 

Här ligger en betydande risk – risken att den äldre generationen begränsar framtiden för den yngre på ett allvarligt sätt.

Situationen efter den 23 juni kommit knappast att bli enkel alldeles oavsett utgången. Det finns en bitterhet i debatten inte minst mellan olika konservativa företrädare som inte kommer att bli alldeles enkel att hantera.

Men till de olika scenarierna efter 23 juni kommer jag säkert att ha anledning att återkomma.

Hemma ser jag att det är viss upphetsning över vad Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov sagt i en intervju om ett möjligt svenskt och finskt medlemsskap i Nato.

Men jag tyckte nog att hans kommentarer, icke minst med hans mått mätt, var relativt försiktiga. Att Moskva inte skulle tycka om ett sådant steg förvånar väl knappast. 

Och att den ryska militären möjligen skulle göra vissa ändrade dispositioner är heller knappast sensationellt. 

Lavrov uttalar sig dessutom rent hypotetiskt – skulle han fråga dem skulle han med stor sannolikhet få beskedet att de redan gjort sådana dispositioner. 

Det var ett bra tag sedan Sverige lämnade neutralitetspolitiken – och också under dess skeden visste ju Moskva betydligt mer om våra också militära västkontakter än vad som berättades offentligt i Sverige.

Däremot trampar Lavrov på i grova propagandistiska uppstrumpor när han talar om en ”statskupp” i Ukraina. 

Det handlade ju om att president Yanukovich flydde sin position och sitt land efter det att han, med all sannolikhet uppmuntrad av Moskva, hade skjutit ihjäl kring 100 demonstranter.

Och hela krisens ursprung var ju att Moskva inte ville acceptera Ukrainas önskan om fri handel och samarbete med EU. 

Men rätt har Sergey Lavrov förvisso i sitt konstaterande att denna ryska politik på ett avgörande sätt försämrad relationerna mellan EU och Ryssland.

Så hade det inte behövt bli. 

På toppmötet mellan Ryssland och EU i Stockholm i december 2009 diskuterade vi t o m ett kommande viktigt partnerskap för modernisering. 

Och det bilaterala mötet vi då hade med såväl president Medvedev som utrikesminister Lavrov var alls inte dåligt.

Men sedan slog Kreml in på andra vägar. 

Och det kan man ju knappast lasta vare sig Sverige eller EU för.


I ett soligt London.

28 april 2016

LONDON: Efter en intressant dag i Bryssel i går tog jag tåget hit i dag för dialog om olika frågor på den västliga utrikes- och säkerhetspolitiska dagordningen i en grupp som brukar träffas två gånger om året.

Politik rörande Ryssland och krisen i Syrien har dominerat våra diskussioner i det magnifika Locarno-rummet på brittiska UD under eftermiddagen.

Och efter middag på trevlig ambassad i kväll fortsätter vi i morgon förmiddag med bl a Nato-utvecklingen och relationerna med Turkiet innan det för mig är dags att ta planet hem igen.

Någon påtaglig optimism i de olika frågor vi diskuterade är det väl inte alldeles lätt att tala om.

Ingen verkade se någon verklig vilja från rysk sida att göra en genuin uppgörelse om Donbas mer eller mindre enligt de principer som lades fast i Minsk-uppgörelsen. 

Men det hindrar inte att den nu, också efter diskussionerna i Hannover, sker intensifierade diplomstiska ansträngningar för att se om det inte trots allt finns några öppningar.

Fortsatta sanktioner är dock viktiga för att det skall finnas någon möjlighet att uppnå något, och tveklöst rör sig den samlade diskussionen i denna fråga nu tydligt i den riktningen.

Om Ryssland är ett besvärligt problem är Syrien Dick ett som just ju är betydligt mycket värre. Landet har förlorat halva sin befolkning och halva sin ekonomi, och det som ett tag såg ut som en fredsprocess ser just nu inte riktigt så ut.

Som alltid utspann sig den retroaktiva diskussionen om röda linjen och augusti 2013, men mest försökt vi dock diskutera med ett perspektiv framåt.

Även om retoriken upprepas är det idag uppenbart att någon snabb kollaps eller ersättning av regimen Assad inte är möjlig eller sannolik. Den ryska interventionen har bidragit till denna slutsats.

Allt mer diskuteras i termer av mindre fullständiga lösningar. Att acceptera att olika grupper styr olika delar av landet samtidigt som våldet upphör, humanitär hjälp kommer in och ansträngningarna konfronteras på att bekämpa Daesh. 

Inför FN:s säkerhetsråd i går nämnde Staffan de Mistura för första gången begreppet maktdelning. Och det implicerar att det omedelbart inte längre handlar om något maktskifte.

Men samtidigt ser det nu ut som om striderna håller på att övertas i några strategiska områden i landet. Och detta medför självfallet att de politiska samtalen i Genève stagnerar.

Den något dystra slutsatsen på eftermiddagens diskussion var nog att frågan knappast kommer att vara löst när vi träffas nästa gång. 

Och någon ställde också frågan när länder som Egypten och Algeriet kommer att gå in i mer besvärliga perioder – att det är oundvikligt rådde det knappast några delade meningar om.

Men här i London är det ofrånkomligt att också ägna uppmärksamhet åt debatten mellan Bremain och Brexit.

Kampanjerna inför den viktiga folkomröstningen den 23 juni börjar inte riktigt på allvar förrän efter lokalvalen här den 5 maj, men frågan är redan tämligen stor i den offentliga debatten här.

Förra veckans mycket tydliga budskap från president Obama verkar ännu inte ha påverkat opinionen nämnvärt – faktiskt visar samtliga senaste undersökningarna en rörelse i den motsatta riktningen – men sådant tar erfarenhetsmässigt viss tid.

Det förhindrar inte intrycket dels av att opinionen är starkt delad och dels av att Brexit-sidan klarat den inledande delen av kampanjen bättre än vad nog de flesta hade förväntat sig.

Jag förblir vid min föga heroiska gissning att det är utgången 50/50 och att det blir slutspurten som kommer att avgöra.


En kväll på Dramaten om Östersjön.

26 april 2016

STOCKHOLM: I går hade vi så speciell föreställning på Dramaten här i Stockholm om Östersjöns olika utmaningar. 

Det blev en spännande kväll som spände över miljö, historia, säkerhetspolitik, handel och framtid. När vi alla medverkande samlades på scenen efter föreställningens slut verkade i alla fall Kungen påtagligt nöjd med vad kvällen hade inneburit.

Och det var i alla fall en viktig del av syftet med övningen. Men lika viktigt var självfallet att inspirera alla de andra som fyllde upp nationalscenens salong denna afton.

Själv talade jag om Östersjön från ett mer långsiktigt säkerhetspolitiskt perspektiv.

Lite skedde det i form av en konversation, men för de som möjligen är intresserade lägger jag här ut en text som jag skrev för någon månad sedan som underlag för det jag skulle kunna säga.

Här är den:

Europas historia kan i mångt och mycket skrivas som historien om och kring dess nära hav. Medelhavet kanske allra främst. Svarta Havet förvisso. Och för vår del såväl Nordsjön som Östersjön.

Vårt Sverige är i mångt och mycket en Östersjö-nation. Så formades vi tidigt. Och så har det i mycket förblivit.

Frågan om fred och krig för Sverige har historiskt till mycket stor del varit en fråga om fred och krig i Östersjö-området. 

En gång kring vikingarnas handelsvägar över Östersjön och ner över floderna till Svarta Havet och avlägsna Miklagård. I Haga Sophia kan man än i dag ser klotter i runor. 

Sedan Hansa-systemet med dess handel under ett antal sekler. Från Flanders marknader till Novogorods berömda handelsplats. Det var över Östersjön som Väst mötte Öst. 

Och när Tyska Orden föll samman kampen om kontrollen över dessa handelsvägar och möjligheter. Mellan Sverige och . Mellan Sverige och Polen. Och sedan successivt ett Ryssland som trängde sig allt längre fram.

Riga var då det svenska rikets största stad. Tullen vid Danzig levererad dess största inkomster. Och tanken var att den barockstad Erik Dahlberg gjorde Narva till skulle bli en östlig centralpunkt för det svenska väldet.

När Peter den Store 1703 började bygga det ryska rikets nya huvudstad i träskmarkerna vid Nevas utlopp i Finska Viken, och försöka göra ett europeiskt rike av den moskovitiska staten, skapades förvisso en ny situation.

Under två sekler därefter växte St Petersburg fram som Östersjö-regionens metropol och stora magnet. Men trots sin styrka saknade imperiet förmågan till reformer. Och i kaoset och sönderfallet tog bolsjevikerna makten, flyttade huvudstaden till Moskva och lät staden vid Östersjön sjunka ner i isolering och förfall.

När Stalin ville återbygga den ryska makten föll hans ögon åter på Östersjö-området. Han begärde av Hitler fria händer i Finland, Estland, Lettland och Litauen. I gengäld fick Hitler sina möjligheter i Polen. 

Och det nya europeiska storkriget – strax ett nytt världskrig – blev ett faktum. 

I ruinerna av Europa efter 1945 sköt Stalin fram sin säkerhetsgräns långt in i Europas hjärta. 

Hans västligaste position vid Östersjön låg i utkanten av Hansans gamla centrum Lübeck. Och drog man en linje norr ut därifrån låg Sverige i dess helhet tydligt öster om denna.

Men för mindre än tre decennier sedan började det sovjetiska väldet att krackelera, och för ett kvarts sekel sedan rämnade och försvann det. Liksom sin föregångare saknade det förmågan till reformer. 

Och i ett slag förändrades Östersjön-regionens politiska geografi. Tyskland återförenades. Polen blev en framgångsrik demokrati. De tre baltiska nationerna kunde återvinna den självständighet de åtnjutit under den korta mellankrigsperioden.

Men till skillnad från perioden omedelbart efter de motsvarande sammanbrotten 1917 och 1918 byggdes nu upp en mer robust samarbets- och säkerhetsordning.

Hand i hand med Finland kunde vi 1995 gå med i den Europeiska Union, och lade därmed de facto den linje som under senare decennier kallats neutralitet och som i en eller annan form bestått sedan 1812 bakom oss.

Och vi hade solida nationella skäl till att starkt stödja Polens och de tre baltiska staternas nationens väg in i samma EU. Mindre tydligt, men dock, hälsade vi också deras anslutning till Nato.

Nu var allt förändrat. Nu gick plötslig gränsen för den dominerande amerikanska maktens säkerhetsgaranti vid Narva-floden långt öster om Sverige. 

Ryssland vid Östesjön var nu bara enklaven Kaliningrad – Preussens gamla Königsberg, där Immanuel Kant en gång skrev sin lilla skrift om den eviga fredens förutsättningar – och St Petersburg, åter där längst inne i Fiska Viken.

För vår säkerhet var det nu viktigt att konsolidera och stärka de tre baltiska ländernas ekonomiska och poltiska framtid, att utveckla ett brett samarbete med Polen och att successivt skapa förutsättningarna också för säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete i den nordiska kretsen.

Och alldeles självklart gick detta hand i hand med ansträngningarna att bygga goda relationer med det nya ryska samhälle som växte fram. Vi hjälpte till att bygga reningsverk i St Petersburg och Kaliningrad, såg IKEA-varuhusen växa som svampar ur jorden runt om i Ryssland och noterade med glädje de ryska turistbussarna vid Slottet i Stockholm.

Det fanns en vision om en ny Hansa-tid.

Men sedan några år tillbaka är vi inne i ett mer utmanande och mörkare skede. Ett revisionistiskt Ryssland utmanar den freds-, samarbets- och säkerhetsordning vi strävade efter att bygga. 

Omedelbart riktar sig detta knappast mot Östersjö-regionerna. Men en mer oberäknelig rysk politik har skapat ett behov av ökade trygghetsgarantier hos nationer där de historiska erfarenheterna av den ryska makten är bittra och djupa.

Nato:s toppmöte in Warsawa i juli kommer att tala om nya insatser. Det kommer att ske förhandslagring för viss tung amerikansk materiel på andra sidan Östersjön. Försvarsanslagen i en rad länder ökar tydligt. Om några år beräknas en amerikansk missilförsvarsbas att bli operativ vid Östersjöns södra kust.

Den ryska maktens politik gentemot de tre baltiska länderna är i mångt och mycket lackmustestet på dess politik gentemot Europa i dess helhet – självfallet inklusive vårt eget land.

Det är gentemot dem som mer vidsträckta ryska ambitioner i Europa historiskt sett först har riktats. Det gällde för Peter den Store och det gällde för Josef Stalin. 

Men genom historien är det bara när Ryssland kunnat gå hand i hand med någon annan betydande europeisk makt som man på något avgörande sätt kunnat flytta fram sina positioner.

Stalin tillsammans med Hitler. Alexander I tillsammans med Napoleon. Och Peter den Store hade förvisso också sina europeiska allierade.

Och så tror jag det förblir. 

Ett Europa i övrigt som står samlat kan säkra fred och stabilitet också i vårt Östersjö-område. 

Den Europeiska Unionen – dess sammanhållning och dess styrka – är en avgörande fredsfaktor. Och banden till den amerikanska makten, icke minst i form av Nato, är självfallet också av den yttersta betydelse.

Vår egen säkerhetspolitik bygger på våra kunskaper, våra kontakter och våra kapaciteter, och i detta delvis nya europeiska lägen är det viktigt att vi blir bättre i alla dessa tre hänseenden. 

Det är helheten som ger styrkan.

Och detta måste gå hand i hand med, och är faktiskt ofta en förutsättning för, att bygga ut det fredliga samarbetet mellan våra samhällen. 

Östersjön har alltid varit havet för kontakter, för handel och för samarbete. Och dess betydelse för utvecklingen av Europa i dess helhet har varit mycket stor.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 709 andra följare