Och nu högtidligt i Riga.

22 augusti 2019

RIGA: Efter ett dygn hemma är jag nu här i Riga för att delta i högtidlighållandet av den mäktiga Baltic Way för trettio år sedan. Jag har inbjudits att högtidstala vid en stor ceremoni här med också Lettlands president och utrikesminister.

I Stockholm hade jag ett intressant samtal också med den iranske utrikesministern Zarif.

Mycket handlar ju nu om att försöka att rädda det nukleära avtalet med Iran från de amerikanska försöken att underminera det, och det är bra att också de nordiska länderna försöker att göra insatser för detta. Zarif besökte ju också Helsingfors och Oslo.

Och än viktigare är att han av allt att döma träffar Frankrikes president Macron tidigt på fredag.

Något genombrott är dock knappast att vänta i frågan vid G7-mötet under den stundande helgen. En del idéer cirkulerar fram och tillbaka mellan Paris och Teheran, men än är gapet betydande, och sedan tillkommer självfallet den alldeles avgörande frågan hur USA vill ha det.

Jag tror att vi kommer att få se en ganska omfattande diplomati i denna fråga under de närmaste månaderna. Nästa år riskerar vi att komma in i en betydligt mycket mer besvärlig tid också i denna fråga.

Men samtalet kom ju också att handla om en del högst konkreta frågor när det häller maritim säkerhet.

Jag hade ju också offentligt haft frågetecken när det gällde legaliteten av det brittiska beslagtagandet av en iransk tanker i Gibraltar, och det gav mig självfallet en betydande plattform när det gällde att ifrågasätta det iranska agerandet mot en svenskägd men brittiskregistrerad tanker i Hormuz-sundet. Legaliteten i det agerandet var obefintligt.

Dagens begivenhet var ju annars att president Trump plötsligt via twitter lät meddela att han inte alls tänkte komma på det planerade statsbesöket i Danmark om någon vecka efter det att statsminister Mette Fredriksson hade visat begränsad entusiasm för att diskutera en försäljning av Grönland till USA.

Ett statsbesök är inte vad som helst. Det är den högsta möjliga och den mest formella formen för umgänge mellan suveräna nationer, och omges ju ty följandet med ceremonier, pompa och ståt. Så var det också planerat i Köpenhamn.

Att ställa in ett statsbesök för att det mottagandet landet inte är entusiastisk för att börja att diskutera att göra sig av med delar av sitt territorium – och Grönland utgör tillsammans med Färöarna en del av det s k Rigsfällesskapet med Danmark – är nog alldeles unikt i umgänget mellan stater.

Men Trump är Trump, och statsminister Fredriksen fick behärskat försöka att säga att man i alla fall strävade efter goda förbindelser. Något annat gick inte att säga offentligt – vad som sades mindre offentligt lämpade sig nog inte för mer städade sammanhang. Spåren kommer att sitta djupt.

Och i en kolumn i Washington Post har jag försökt att ge min bild av hur jag tror att världen i övrigt uppfattar detta märkvärdiga spektakel.

Men nu är det de tre baltiska länderna som gäller. Det är högtider i alla tre huvudstäderna, och arrangemang också i många andra länder, också i Stockholm.

Och att jag inbjudits att vara högtidstalare här är självfallet en stor ära. Måhända tycker man att jag hade rätt i det jag sade och försökte göra under de för Europa så viktiga åren för tre decennier sedan.


Så drar det hela så sakteligen igång igen…

18 augusti 2019

ŽRNOVO: Så sakta går nu sommaren mot sitt slut. Och vi nalkas en höst som kommer att bjuda på betydande dramatik.

På den europeiska scenen kommer mycket att handla om Brexit och det brittiska dramat samtidigt som den ny besättningen av EU-institutionerna sakta kommer på plats.

På den amerikanska handlar det om Trump-administrationens fortsatta handelskrig, om det val som närmar sig nästa år och om en serie av internationella konflikter med situationen kring Iran mest i fokus.

Och i Moskva och Peking handlar det om hur regimerna där skall hantera den utmaning mot deras legitimitet som de stora och ihållande protesterna i Moskva och Hong Kong innebär.

Över allt detta svävar så en tilltagande osäkerhet om vart den globala ekonomin är på vägg. Signalerna om en förespående avmattning och nedgång har blivit allt fler, och de späds självfallet på av handelskrig och politiska spänningar.

Den kommande veckan blir i den större politiken lite av en uppladdning inför toppmötet med G7- länderna i Biarritz i Frankrike den kommande helgen. Som vanligt är det en ambitiös agenda, men jag skulle tro att uppmärksamheten kommer att ligga dels på Trump och hans Iran-politik och dels på Boris Johnsons entré på scenen och vad han har att säga främst till EU-ledarna.

Numera tillhör ju inte Vladimir Putin dem som inbjuds till dessa möten, men han kommer under veckan att besöka först Paris där nog inte minst Ukraina står på dagordningen och därefter Finland för samtal som väl numera tillhör lite av rutinen i den finska utrikespolitiken.

Mötena mellan Boris Johnsson och de olika ledarna för EU- länderna – främst Angela Merkel och Emmanuel Macron – kommer väl knappast att kännetecknas av någon större värme, men alldeles säkert är man mån om så goda förbindelser som den eländiga situationen gör möjligt.

Budskapet från EU kommer att bli att det ”skilsmässotal” som det tog ca två år att förhandla fram inte kommer att kunna ändras, men att det självfallet är möjligt att göra olika deklarationer och ändringar i den mer långsiktiga s k politiska deklarationen om relationerna.

Men detta kommer knappast att räcka för Boris Johnson. Han har surrat sig vid masten när det gäller att inte acceptera detta avtal, och förefaller tro att EU kommer att blinka i sista sekunden. Det vi kommer att se denna vecka är bara de begynnande förpostfäktningar i ett drama kring detta som kommer att komma till sitt crescendo i den andra halvan av oktober.

Som det ser ut nu är det svårt att se hur det skulle gå att undvika att Storbritannien kraschar ut ur EU utan avtal den 31 oktober. I den brittiska debatten cirkulerar alla möjliga scenarier för hur det skulle kunna undvikas, men inget av dem förefaller för dagen särdeles sannolikt.

President Trump anländer till Biarritz i en situation där hans utrikespolitiska problem blir allt mer påtagliga.

Den stora charmoffensiven med Nordkorea har lett till absolut ingenting alls, och med Kina ser det allt mer besvärligt ut. I Caracas sitter den förfärliga Maduro fortfarande kvar vid makten, och politiken med ”maximalt tryck” vad gäller Iran har hitintills bara lett till att den iranska politiken rört sig i en riktning motsatt den önskade.

I upptakten till G7 kommer Irans utrikesminister Zarif till såväl Helsingfors som Stockholm under de närmaste dagarna, där väl besöker i Helsingfors skall ses i ljuset av EU-ordförandeskapet och Sverige ju fortsatt att försöka att spela en roll för att överbrygga motsättningarna.

Samma ambition har president Macron tydligt haft, och emissarier har åkt fram och tillbaka mellan Paris och Teheran. Detta har dock uppenbarligen tagits illa upp i Vita Huset, och föranledde Trump att i ett tweet indirekt kritisera Macron för hans ansträngningar i frågan.

Jag skulle inte tro att det har förbättrat stämningen mellan Vita Huset och Elysée-palatset inför den kommande helgen.

Senare kommer ju president Trump att besöka både Danmark och Polen, och redan har visst tumult utbrutit kring dessa resor.

Idén att köpa loss Grönland från Danmark sågs i Köpenhamn som ett tecken på allmän galenskap, men garanterade i alla fall att frågor om just Grönland kommer att stå i centrum för det besöket. Och vad gäller Polen tycks Trump vilka flytta amerikanska baser från Tyskland, som han ju i största allmänhet tycker illa om, dit men för nog finna sig i att substantiella sådana förändringar knappast är möjliga.

Den kommande veckan inleds dock med att Angela Merkel kommer till Sopron i Ungern för att tillsammans med Victor Orbán högtidlighålla att det är 30 år sedan den s k paneuropeiska picknick där som ledde till att 600-700 östtyska medborgare kunde fly genom järnridån.

Det var början på den historiska process som några månader senare ledde till att muren i Berlin föll. Skepsis mot Viktor Orbán och hans politik är en sak, men den tyska tacksamheten mot Ungern för den roll landet spelade då är naturligt nog viktigare för Angela Merkel.

Min egen vecka innebär en försiktig start efter sommaren.

I kväll landar jag i Hamburg – mitt tredje besök i denna Hansa-metropol denna sommar – för en dag av diskussioner med bl a den rådgivande styrelsen till den stora indisk tankesmedjan ORF.

På tisdag är jag dock i Stockholm, och där blir det också för min del ett möte med den iranske utrikesministern förutom en diskussion med styrelsen för svensk-amerikanska handelskammaren i New York.

På onsdag bär det dock av till Riga för först informell middag i Jurmala och sedan ett stort arrangemang på torsdagen med anledning av att det är 30 år sedan den mäktiga manifestation som den s k baltiska kedjan av närmare två miljoner människor längs cs 600 kilometer utgjorde.

Det kommer att bli många hågkomster denna höst av den närmast mirakulösa europeisk utvecklingen för tre decennier sedan.

Men direkt från Riga återvänder jag till Medelhavet för ytterligare en helg här innan det blir lite mer definitiv återkomst till Stockholm efter denna sommar.


En olycka kommer sällan ensam.

11 augusti 2019

CHOBIELIN: En olycka kommer sällan ensam, brukar det heta, och för Ryssland och dess försvar har detta alldeles påtagligt varit fallet under de senaste månaderna.

Att ett jättelikt ammunitionsförråd går i luften är illa nog.

Bilderna visar en gigantisk detonation, och ammunition förefaller att ha regnat ner över ett stort område. Omedelbart hade 11.000 personer evakuerats, och ytterligare ca 100.000 aviserats om att det kan bli aktuellt.

Explosioner fortsatte under flera dygn.

Men här rörde det sig av allt att döma om mycket stora förråd av konventionell ammunition. Förargligt och påtagligt kostsamt, men inte katastrofalt.

Betydligt värre var då olyckan i början av sommaren med specialubåten Losharik AS-31 under en övning uppe i Barents-havet. En explosion ombord krävde inte mindre än fjorton liv, och en stor del av dessa var kvalificerade officerare,

När president Putin informerades av försvarsminister Shoygu om olyckan dagen därpå sade han att det var en mycket speciell ubåt, och det var sannerligen fallet. Han beordrade en speciell undersökning av vad som hade hänt.

Sovjetunionen och efter dess fall Ryssland har utvecklat ett mycket litet antal mycket avancerade specialubåtar för operationer på mycket stora djup. Syftet har med all sannolikt varit att komma ut olika västliga installationer och kablar på oceanernas botten, delvis för att kunna avlyssna dessa och delvis alldeles säkert för att kunna förstöra dem i händelse av konflikt.

Dessa operationer har skötts av en speciell enhet baserad på Kola-halvön, direkt underställd generalstaben i Moskva och tidigare omgiven med extrem sekretess.

Losharik var den senaste och mest avancerade av dessa mycket speciella ubåtar. Den är atomdriven och bärs fram mot sitt operationsområde kopplad till undersidan av en speciellt ombyggd större atomubåt. Inget till närmelsevis motsvarade system finns i något annat land.

Olyckan inträffade tydligen i ubåtens batterier, och en möjlig förklaring uppges vara att de speciella batterier som tidigare var avsedda för ubåten hade sitt ursprung i Ukraina, nu inte längre var tillgängliga, och hade ersätts av en annan typ från ett ryskt företag. Och de exploderade plötsligt.

Heroiska insatser av kvarvarande delar av ubåtens besättning gjorde att den kunde föras tillbaka till sin bas och den kommer säkert att repareras och moderniseras. Det handlar om ett mycket högt prioriterar system.

Men olyckan var både pinsam, plågsam och tragisk.

Och efter den stora olyckan med den stora atomubåten Kursk i augusti 2000, med över hundra döda besättningsmän, går det inte längre ens i Ryssland att hemlighålla olyckor som dessa.

Bara dagar efter den enorma explosionen i ammunitionsdepån inträffade så olyckan med den atomdrivna kryssningsroboten med den ryska beteckningen 9M730 strax söder om Severodvinsk uppe vid Vita Havet.

Uppgifter sipprade ut gradvis. Plötsligt utannonserades att stora områden spärrades av. Och en plötsligt ökning av radioaktivitet noterades i såväl Severodvinsk som lite mer avlägsna Arkangelsk. Och då gick det inte att hålla helt hemligt längre.

Det var i mars förra året som president Putin i ett stort anförande inför ett speciellt möte med den ryska duman gjorde stor sak av nya avancerade vapensystem som landet utvecklat. Det var stor multimediashow för att visa Rysslands nya förmåga.

Ett av dessa nya vapen var en kärnkraftsdriven kryssningsrobot.

Fördelen är självklart att räckvidden blir gränsande till oändlig. Varje mål i världen kan angripas från valfritt håll.

Men nackdelen är att få det hela att fungera.

På 1950-talet arbetade USA med att försöka använda kärnreaktorer för att driva flygplan, men avbröt det hela. Strålningen var bara ett av problemen. Med luft strömmande genom en arbetade reaktor, och där hettas upp, expanderar och driver det hela framåt är det uppenbart att problemen blir närmast enorma.

Efter det att Putin offentliggjort detta nya vapen kom det ut uppgifter om att man på västligt håll hade observerat vad som uppenbarligen var ett antal mindre lyckade tester med det nya vapnet.

Och nu kom så denna olycka.

Exakt vad som hände kommer vi sannolikt inte att få veta. Den ryska atomkoncernen Rosatom har publicerat en kommuniké där man säger att fem av dess medarbetare avlidit och tre allvarligt skadats under testet med en robotmotor, och bekräftade därmed indirekt vad det handlade om.

Ett antal personer har under speciell bevakning först till Moskva för vård av personal med skyddskläder mot strålning. Och ett stort område på 25 km2 har stängts av för flera månader.

Vad fortsättningen blir på detta återser att se. Efter Chernobyl finns det en känslighet för olyckor som inkludera radioaktivitet, och de ryska myndigheterna har nu demonstrerat en kombination av öppenhet om att olyckan inträffat med viss återhållsamhet om detaljer.

Det skall bli intressant under kommande år att se om detta program fortsätter. Den militära logiken bakom projektet förefaller dessutom tveksam.

Att olyckor inträffar vid utvecklingen av avancerad vapensystem är dessvärre ingenting unikt. Men för regimen i Kreml är prestige och intrycket av makt av betydelse, och det inte minst i en situation där man utmanades av allt större demonstrationer lördag efter lördag mitt i den egna huvudstaden.

Och då får en serie av olyckor som dessutom berör några av de mest avancerade och utannonserade av landets vapensystem också sin politiska betydelse.


INF-avtal och protester i Hong Kong och Moskva.

08 augusti 2019

ZRNOVO: Sommarveckorna har nu också givit möjlighet till ett antal dagar i olika delar av Bosnien, Montenegro och Albanien, vilket förvisso inte saknat intresse.

Förutom naturskönhet har ju de olika delarna av Balkan åtskilligt att bjuda på när det gäller såväl fascinerande historia som komplicerad politisk verklighet.

Inte minst var det trevligt att se hur Bosnien nu sakta men säkert håller på att bli en turistdestination, och det inte bara för dem som från Mellersta Östern landar i Sarajevo för att uppleva lite av grönska och natur i en kulturell miljö de inte uppfattar som mer vänlig, utan också åtskilliga andra.

Och inte minst trevligt är att träffa på många som har en bakgrund i flykten från krigets grymma verklighet men som funnit en ny framtid i Sverige. Byggnadsingenjörer, säkerhetsföretagare, kommunfullmäktigeledamöter och jag vet inte vad som som nu var tillbaka under några veckor i det land där deras familjer en gång hade sina rötter.

Men världen trängde sig stundtals på.

Från ett hotell i norra Albanien deltog jag i en diskussion med BBC om konsekvenserna av att det s k INF-avtalet nu upphört att gälla. Står vi inför en ny era av nukleär kapprustning och instabilitet?

Enligt min och mångas mening hade det varit bättre om USA hade stannat inom avtalet och inom det fortsatt försöken att få klarhet om Moskvas vilja till total efterlevnad av dess bestämmelser. Om det hade lyckats eller inte går inte att veta, men klart är att det nu inte finns några instrument kvar för en sådan strävan.

I såväl Ryssland som USA arbetar man nu med att ta fram nya landbaserade medeldistansrobotar av den kategori som INF-avtalet eliminerade. I bägge fallen handlar det inledningsvis om landbaserade varianter av de kryssningsrobotar man redan har.

Det militära värdet av detta i Europa har jag inte alldeles lätt att se, och de politiska svårigheter USA skulle få om man började att söka baser för dessa system skulle vara betydande. Polen, som i Europa pekats ut som en kandidat, har sagt att man bara ger grönt ljus om det är ett resultat av sett beslut som omfattas av Nato i dess helhet.

Från rysk sida har nu föreslagits att man skall uttala ömsesidigt att några nya system inte skall placeras ut i Europa, vilket i alla fall är en ansats till diplomatisk öppning. Av de fyra förband med den robot som USA säger bryter mot avtalet finns bara ett i de europeiska delarna av Ryssland, även om det i och för sig handlar om rörliga förband.

I Washington talas det om att det nu handlar om att få med Kina i det hela, och president Trump påstår att Kina med entusiasm har sagt att man vill vara med om detta. Sannolikheten för att det uttalandet är sant är mycket begränsad. Skulle Kina omfattas av INF-avtalet skulle det innebära att de skulle tvingas skrota kring 90% av sin samlade robotarsenal eftersom denna ju långt mer än USA:s och Rysslands mycket större arsenaler i allt väsentligt är regionalt inriktad.

Och det kan noteras att den nye amerikanske försvarsministern sagt att han gärna ser att vapen av denna typ kan placeras ut i Asien. Men inte heller där är det alldeles lätt att se var de skulle kunna baseras – bortsett från den amerikanska ön Guam.

Relationen mellan USA och Kina fortsätter att försämras, och det var tydligen mot också sina närmastte rådgivare som president Trunp kom med sina nya hot om ytterligare ökade tullar på kinesiska varor. Att detta omedelbart ledde till kinesiska hot om betydande motåtgärder, med bl a stopp för import av jordbruksprodukter från USA, var knappast överraskande, vilket det däremot var när valutafrågorna plötsligt drogs in i bilden.

Ingenting talar i dag för att denna konflikt får någon snar lösning. Efter en förhandlingsomgång i Shanghai nyligen talas det om nya samtal först i september, och det förefaller i dag som om positionerna snarast håller på att hårdna på ömse sidor. Oron för de effekter detta kommer att få på världsekonomin i dess helhet har dessutom ökat högst påtagligt efter den senaste upptrappningen.

I Peking skulle jag dock tro att det i dessa dagar snarare är situationen i Hong Kong som sysselsätter partiledningen. Det som utvecklats där är en direkt utmaning mot den kinesiska makten, och får man inte situationen under någon typ av kontroll finns det en risk för att man kommer att ta till mer dramatiska metoder.

Det är värt att notera att man avvisar de relativt enkla medgivanden som skulle kunna lugna situationen. Ingen kommissionen för att se på polisens våldsanvändning, och inget formellt tillbakadragande av det förslag om utlämning till egentliga Kina som utlöste de stora protesterna.

Det förefaller som om man tror att en upptrappning av försöken att stoppa demonstrationerna kommer att lyckas. Hitintills har så inte varit fallet.

Något direkt samband mellan utvecklingen i Hong Kong och de stora protester vi sett under de senaste veckorna i Moskva finns självfallet inte, men bägge visar på skörheten i respektive regimers legitimitet på ett sätt som är vårt att notera.

I Moskva handlar det om oppositionens rätt att fritt ställa upp sina kandidater i höstens lokalval, men här har tydligen regimen sagt att en gräns måste dras, och det med besked. Alla som skulle kunna vara ledare har arresterats, och under den senaste helgens protest var det ett tusental som fördes till arrest.

Detta vittnar knappast om en regim med starkt självförtroende, och redan tydligare detta år har vi ju sett hur lokala protester i Ryssland fått en påtaglig kraft. Kanske har stämningen i det ryska samhället, och framför allt bland yngre människor, förändrats.

Hösten lovar, också i detta avseende, att bli intressant.