Mer EU-positivt i Storbritannien

29 januari 2015

LONDON HEATHROW: Nu hemåt igen efter två hektiska men produktiva dagar här i London.

Huvudsyftet var att vara med vid lanseringen i går förmiddag av den andra utvärderingar som organisationen British Influence gjort av Storbritanniens inflytande i olika frågor inom EU.

Och det genererade också en hel del intresse – liksom olika andra aspekter av den europeiska situationen just nu.

Så det har blivit ett visst flängande mellan olika mediaframträdanden.

I går morse började jag med BBC:s omåttligt populära morgonprogram på radio, och sedan blev det längre TV-intervju med ITN samt olika tidningar.

Och i dag har det varit direkt i BBC:s Politics Today med Andrew Neil och sedan på eftermiddagen en också längre intervju i CNN.

Men utöver detta har åtskilligt annat också hunnits med.

Välbesökt lunchdiskusdion om Ryssland och Ukraina i går. Besök på 10 Downing Street för samtal om aktuella frågor där. Middag med olika vänner inom dessa sfärer. Och i dag längre genomgång med European Council on Foreign Relations om deras arbete.

Mitt fokus har självfallet mycket legat på frågan om Storbritannien och EU, och det är värt att notera att de senaste opinionsundersökningarna visar på en svängning i mer positiv riktning.

Och det budskap jag försökt att förmedla är ju att frågorna inom EU ju rör sig i en riktning som måste ses som rätt från brittisk utgångspunkt.

Den digitala inte marknaden och frihandelsförhandlingarna med USA är ju brittiska hjärtefrågor som nu är synnerligen centrala på EU:s agenda detta år.

Därtill kommer självfallet vikten av en rak och konsekvent linje i Rysslands-politiken.

Sakta börjar valrörelsen inför valet till underhuset den 7 maj att sätta sin prägel på diskussionen.

Utgången är påtagligt oviss.

Labour-oppositionen har knappast vind i seglen, med frågetecken kring partiledaren Ed Milliband och just ju ett påtagligt ifrågasättande av olika företrädare av den hårda satsningen på missnöje med vårdpolitiken.

Men regerande Conservatives har också betydande utmaningar. Styrkan är den ekonomiska politiken – det går påtagligt bra för Storbritannien efter att regeringen ju inledde med en mycket kärv ekonomisk politik – och dessa upprepas ständigt av premiärminister David Cameron.

Hur det går för uppstickarpartier återstår att se.

Populistiska UKIP håller sig framme i media, men det är möjligt att dess uppgång hejdats. I Skottland finns det dock en risk aTT nationalistiska SNP kommer att äta sig in i Labours traditionella fästen – av Conservatives finns det inte mycket kvar i denna del av landet. Och för sympatiska Liberal Democrats går det dessvärre dåligt överallt.

Men risken är att det trots valsystemet blir ett resultat som gör att det kommer att bli besvärligt att bilda regering.

Till den 7 maj är det dock långt, och åtskilligt kan hända.

När jag skriver detta vet jag inte hur extramötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel kommer att utfalla.

Det är ju 27 länder som står för en politik och sedan en ny vänsterregering i Athen som tycks vilka göra sitt yttersta för att inte kritisera Ryssland och dess stöd till separatisterna i Ukraina.

Men när jag landar i Stockholm vet jag förhoppningsvis mer på den punkten.


Iväg till London – och det är Spanien som är frågan.

27 januari 2015

STOCKHOLM: Alltid både trevligt och nyttigt med lite tid hemma, men i eftermiddag bär det iväg igen med London som destination.

Och där finns det alltid saker att göra.

I morgon bitti tillhör jag talarna när organisationen British Influence introducerar sin andra utvärdering av hur stort inflytande Storbritannien har som medlem i EU – och implicit hur mycket man skulle förlora om man lämnade.

Man mäter olika frågor som är av vikt från ett brittiskt perspektiv. Och jag kommer att kommentera resultatet, liksom vad jag tror om det år som nu inletts, från mitt perspektiv.

Därefter är det dags för ett möte med diskussion om utvecklingen i Ryssland i regi Centre for European Reform, och det brukar samla åtskilliga av dem som i olika funktioner arbetar med dessa frågor i den brittiska huvudstaden.

Efter det, och innan middag, hoppas jag hinna med att komma förbi staben i 10 Downing Street för att träffa de som där sysslar med säkerhets- och Europa-politik.

På torsdag fortsätter jag så med att bl a träffa European Council on Foreign Relations och gå igenom en del av de frågeställningar de arbetar med innan det är dags att återvända hem.

Åtskilligt av diskussionen runt om i Europa nu handlar om vad som kommer att hända med Grekland.

Greklands svar på vänsterpartiet har ju där bildat regering med någonting som väl närmast kan beskrivas som Greklands svar på Sverigedemokraterna. Och denna regering hyllas nu av alla dessa partiers kollegor runt om i Europa – och alldeles självklart av Moskva.

Hur den skall få alla sina vallöften att gå ihop återstår att se. Halvt på skämt har jag sagt att alkemi väl framstår som en av de mindre orealistiska optionerna för att göra det möjligt.

Grundproblemet är ju att pengarna är slut, och att man lever på att få nya lån från andra europeiska länder.

Och det har fungerat så länge den grekiska regeringen fört en politik som skapar förutrsättningar för att landet skulle kunna stå på egna ben. Mycket har faktiskt åstadkommits – dock inte allt.

Nu säger den nya regeringen att man alls inte vill göra detta, utan att man i stället vill ha nya lån och inte betala tillbaka de gamla.

Vad skattebetalare i t ex Finland tycker om detta återstår att se, men det är väl inte osannolikt att deras entusiasm är begränsad.

Konkret kan det ju handla om att man i Finland måste spara in mer på offentliga utgifter för att göra det möjligt för Grekland att inte göra det alls.

Och samma sak skulle kunna sägas om saken från t ex Italiens horisont.

Men det drama som ligger framför oss handlar nog inte främst om Grekland. Hur det går där ses nog dessvärre inte som särskilt avgörande.

Spanien är det avgörande landet, och mycket kommer att handla om dess val i höst.

Skulle – mot förmodan – den nya regeringen i Athen få stora nya lån eller bli av med de gamla är det nog en säker slutsats att väljarna i Spanien kommer att rösta på partier som lovar samma resultat för deras del.

Och då handlar det om ett stort land med stora konsekvenser.

Grekland är en grekisk kris. Spanien skulle vara en europisk kris.

Innan jag ger mig iväg i riktning London skall jag ägna lite tid åt att på twitter diskutera och svara på frågor om utrikes- och säkerhetspolitik tillsammans med Javier Solana och Wolfgang Ischinger.

Det är en del av förberedelserna för den stora Munich Security Conference som samlas i München under helgen efter den kommande. Och den är ju lite av den europeiska utrikes- och säkerhetspolitikens Davos med diskussioner över ett mycket brett spektrum.

Men nu närmast är det London som gäller.


Tankar på tåget från Davos

25 januari 2015

DAVOS-ZÜRICH: Långsamt slingrar sig tåget genom de vackra alpdalarna, och det finns lite tid att reflektera över 2015 års stora World Economic Forum i Davos.

Som vanligt större än någonsin. Och fortsätter att växa också vad gäller såväl ambitioner som bredden på de frågor som diskuteras.

En gång sågs dessa möten i Davos som själva symbolen för den till synes ostoppbara och i grunden goda processen med globalisering.

Företagets nätverk över världen knöts allt starkare, och ur detta kom en successivt allt bättre utveckling.

Och det var i Davos som alla s k emerging markets ville synas och höras.

Länder som den nya tillväxten i världsekonomin gav helt nya möjligheter. Och som inte sällan i storstilade former kom hit för att synas och i någon mening också höras.

Här fanns, ansåg man, de som fattade de stora beslut om nya investeringar som man, på mycket goda grunder, var så angelägen att attrahera.

Till stora delar gäller detta självfallet fortfarande. Mottagningarna som ges av allt från Malaysia till Mongoliet avlöser varandra.

Och ledare runt om i världen är beredda till åtskilligt för att säkra en attraktiv inbjudan att synas på någon av myriaden av paneler under dagarna här.

Men varje Davos-möte har sin karaktär. Och lite tar man här pulsen på i alla fall delar av den globala utvecklingen och diskussionen.

Sakta har världsekonomin försökt att häva sig ur den djupa kris som inleddes med krisen i USA 2008. Men även om den akuta krisen är över vill de goda tiderna inte riktigt komma tillbaka.

I tisdags höll president Obama sitt årliga stora State of the Union-anförande. Och han kunde där, med stöd av nya siffror, säga att nu har den amerikanska ekonomin tydligt kommit ut ur skuggornas dal.

Så förfaller det också att vara. Innovationskraften och flexibiliteten i den amerikanska ekonomin har åter visat sin styrka.

Och medan olika tillväxtmarknader fortfarande kämpar med olika framstår USA åter som det lysande hoppet för den globala ekonomin.

För Kina går det förvisso inte dåligt, och premiärminister Li Keqiang gjorde dessutom sitt bästa för att övertyga om att en ny våg av marknadsreformer nu är på väg.

Men för en värld som blivit van vid en kinesisk tillväxt kring 10% om året är en sådan ”bara” en bit över 7% dock en betydande förändring.

Råvarupriser från olja till järnmalm talar sitt tydliga språk om vad det betyder, och för länder som byggt år av expansion på just dessa är förändringen inte utan sina utmaningar.

Olika europeiska ledare passade som vanligt på att komma förbi och lägga ut texten. Viktigast och mest uppmärksammad var, i sedvanlig ordning, Tysklands Angela Merkel.

Hon talade samtidigt som Europeiska Centralbanken i Frankfurt annonserade sin nya politik. Och hon underströk med stor tydlighet att denna inte får innebära att kraften i reformpolitiken i olika EU-länder minskade.

Och för att illustrera det åkte hon direkt från Davos till middag i Florens med Italiens premiärminister Renzi. Det var inte svårt att lista ut vad de talade om. Även han var dock självfallet här.

Om huruvida ECB:s beslut är rätt eller fel väg för Europa att gå var meningarna högst delade. Att schweizare är djupt skeptiska har jag ju skrivit om tidigare, och entusiasmen i betydande delar av den tyska debatten håller sig också inom mycket bestämda gränser.

Ekonomer tyckte, i sedvanlig ordning, olika.

Men skulle jag försöka beskriva någon uppfattning som dominerande skulle det väl vara att att detta kan komma att ha en positiv effekt, och att man får hoppas att de långsiktigt negativa effekterna därmed blir begränsade.

Men lägre euro-kurs ger väl i alla fall gladare börser runt om i Europa ett tag. Och på sitt sätt sprider detta ju sin glädje.

Och till den ekonomiska bilden skall självfallet läggas effekterna av de kraftigt minskade oljepriserna. Det handlar ju om en halvering, och det innebär en betydande bördeminskning för ett oljeimporterande Europa.

I dag är det så val i Grekland, men upphetsningen över detta var tämligen begränsad. En vänsterseger kommer förvisso att innebära betydande problem för Grekland i olika avseenden, men verkningarna i övrigt sågs som rätt begränsade.

Valet i Spanien senare i år, och möjliga effekter på Italien, är dock en helt annan sak.

Om det tidigare år alltid varit Davos och globalisering trängde sig detta år Donetsk och geopolitiken på.

Om denna alltid tidigare hållits på ett visst avstånd, och kanske setts som någonting historien lämnat bakom sig, gjorde den nu sin återkomst. Och det med besked.

Den ryska närvaron var påtagligt såväl mer begränsad som mer dämpad. Ryska affärsmän dolde knappast sin oro för situationen i sitt land, och då handlade det om mycket mer än bara sanktioner och fallande oljepriser.

Men de flesta tycktes med viss resignation utgå från att det kommer att bli värre, kanske t o m mycket värre, innan det finns förutsättningar för att det skall kunna bli bättre igen.

Ingen såg egentligen någon omedelbar väg ut ur krisen. Kreml har valt sin väg. Kreml lyssnar inte. Ungefär så lät det.

Att det diskuterades mycket Ukraina säger sig självt.

President Petro Poroshenko talade och förde samtal med bl a Christine Lagarde från IMF, och inte minst de nya ekonomi- och finansministrarna imponerade med sin beslutsamhet när det gällde att ta itu med de stora problemen.

Men under mötet ökade successivt dånet från kanonerna och raketerna i Donbass.

Och i går kväll talade Nato:s nya generalsekreterare Jens Stoltenberg om att det nu ser ut som en rysk offensiv på bred front – det är inte bara Mariupol där ju nästan 30 människor dödades i en raketattack rakt in i ett civilt område i går.

Hur EU kommer att reagera på detta blir viktigt. Jag såg att Lettland hade krävt ett extra möte med utrikesministrarna – men i så fall är det viktigt att det mötet faktiskt resulterar i någonting.

Till de händelser som också påverkade diskussionerna dessa dagar hörde självfallet också tronskiftet i Saudiarabien.

Och kung Salman, som jag minns väl från ett besök han gjorde i Stockholm för några år sedan, tar över en inte okomplicerad situation.

I söder ser det ut som om situationen i Yemen går från dålig till katastrofal, och den utmaning som Daesh utgör för den saudiska regimen och det saudiska samhället tror jag att man gör oklokt i att underskatta.

På den mörknande geopolitiska himlen fanns det dock anledning att notera en liten ljuspunkt i och med att stämningen mellan Japan och Kina nu förefaller att ha förbättrats.

Utrymme för det fanns förvisso. Och vi skall inte glömma att det här handlar om två av världens särklassigt största ekonomier.

Men mycket i Davos kom också att handla om nya teknologier och alla de nya möjligheter som dessa öppnar om.

Om det såg mörkt ut med geopolitiken, och trevande vad gäller globalisering och ekonomi, var snarare optimism i turbo i dessa olika diskussioner.

Jag ägnade åtskillig tid åt diskussioner också relaterade till arbetet i Global Commission on Internet Governance.

Men det blev också tid att med bl a Gates Foundation diskutera de fantastiska möjligheter som nya teknologier ger när det gäller att bekämpa sjukdomar och fattigdom, och åtskilliga diskussioner med bl a Google kring de känsliga frågeställningarna kring säkerhet, kryptering och skydd av privatlivet.

På plats med kunniga synpunkter på också dessa frågor fanns bl a Estlands president Toomas Ilves. Och jag såg Ericssons Hans Vestberg springa från det ena mötet till det andra.

Att det är amerikanska företag som rycker fram med de nya teknologierna är tydligt. Deras dominans är påtaglig. Men det finns all anledning att notera hur det kommer en stark utveckling nu också från Kina.

Huawei är ett av världens största företag när det gäller telekommunikation. Och Alibaba tydligt ett av världens största när det gäller e-handel.

Kina är inte längre främst de billiga prylarnas land – härifrån kommer nu en högteknologisk och tydligt expansionsinriktad konkurrens.

För Europa är detta en utmaning som det finns all anledning att uppmärksamma.

Arbetet med en enhetlig digital marknad är en ödesfråga för den europeiska ekonomin i en situation där digitalisering av det mesta nu rycker fram med stormsteg och riskerar att omkullkasta det mesta från tidigare skeden.

Dagarna i Davos ger många intryck och åtskilliga kontakter, och bara en del går att fånga i snabba bilder som denna.

Men det var geopolitikens återkomst – och början på den allt snabbare digitaliseringen av så gott som allt – som för i alla fall mig var det dominerande från just detta Davos.

Nu blir det lite tid för min del i Stockholm.

Nåja, inte överdrivet mycket. På tisdag eftermiddag bär det av till London för ett par dagar där.

Men till den saken får jag återkomma


Dag i Davos

23 januari 2015

DAVOS: Låt mig börja med att säga att jag har lite dåligt samvete för att inte ha uppdaterat här under de senaste dagarna.

Ursäkten är att det är mycket intensiva dagar – ofta tidig frukost, alltid sena kvälskar – där pauserna för att sitta ner och skriva är ytterligt begränsade.

Men förhoppningsvis kommer jag under helgen att ha tid att samla lite intryck även här.

Denna min dag började med mycket tidig frukost med och om Ukraina.

Fullsatt över bredden. Avgörande delar av den nya regeringen på plats för att svara på frågor. Och viktiga opinionsbildare från USA och Europa därtill.

Intervjuer och uttalanden.

Och nu också om dagens andra händelser.

Saudiarabiens kung Abdullah har avlidit.

Jag erinrade, också i en intervju med CNN, om att det var han som – då kronprins – 2002 lade fram det historiska s k arabiska fredsinitiativet.

Därifrån snabbt iväg till diskussion i mer begränsad krets om olika utmaningar i den muslimska världen under ett par timmar.

Iraks premiärminister. Irans utrikesminister. FN:s f d generalsekreterare. Tunisiens premiärministern. FN:s flyktingkommissarie. Och ett tiotal av likartad dignitet därtill.

Sedan försök till snabb paus.

Men det blev snabbt ett trevligt ”toppmöte” mellan fem f d nordiska utrikesministrar – i dag i lite olika funktioner. Och förevigades också på bild och Twitter.

Sedan snabbt iväg till den lunch som Washington Post ordnar och som ofta ses som en higlight under dessa dagar.

Mycket amerikaner. De vill självfallet vara med när Washington Post bjudet. Men också åtskilliga andra. Australiens f d premiärminister. Rwandas president. Israels f d president. Ekonomer i mängder.

Och i snabba inlägg klarades belystes åtskilliga av de ämnen som diskuterats på de olika mötena runt om i Davos de senaste dygnen.

Oljeprisets utveckling och konsekvenser. Europeiska centralbankens nya beslut. Mexikos reformer. Kinas ekonomiska utsikter. Framgångarna i kampen mot Ebola. Och åtskilligt mera.

Därefter var det dags för diskussion i lite mindre krets om olika utmaningar som försvarsmakten i dag står inför.

Ett antal försvarsministrar. Några säkerhets- och underrättelsechefer. Militära företrädare. Strategiska tänkare från viktiga tankesmedjor.

Snabbt därifrån tillbaka till stora kongresscentrum.

Där talade USA:s utrikesminister John Kerry.

Ett passionerad och viktigt anförande mot den nya terrorism vi nu ser och den utmaning i många avseenden som denna utgör. Och som det kommer att finnas anledning att återkomma till.

Träffade Anna Kinberg Batra som anlänt på eftermiddagen.

Hon satt djupt försjunken i ett samtal med LO:s ordförande. Och strax efter skyndade SIDA:s generaldirektör förbi.

Men snabbt måste jag iväg till ett informellt men viktigt möte om de globala internet-frågorna.

Här stor vi inför avgörande utmaningar under detta år. Och det gäller att alla nyckelspelare vet ungefär vad som bör göras – och riskerna om detta inte ske,

För min del var det sedan dags för middag i regi av ett stort globalt konsultföretag.

Runt bordet samlades en lika brokig som fascinerande skara. Vetenskap. Politik. Teknik. Affärsliv. Miljöengagemang.

Och vi jämförde intryck från olika möten unde dagen. En rätt intensiv middag.

Kvällen började nu bli sen, men jag hade lovat att komma förbi en mottagning för art träffa Mongoliets president.

Så blev det också. Och ett fascinerande samtal om att vara en demokrati inklämd mellan Ryssland och Kina.

Och innan det var dags att stänga butiken blev det också besök hos den lätt annorlunda festen hos Yahoo – men spännande samtal också med några mycket framgångsrika svenska teknikentreprenörer som fanns på plats.

Nu släcker vi lampan.

I morgon bitti drar vi igång igen.


Framtid för EU:s grannskapspolitik

20 januari 2015

BRYSSEL: Mulet och grått här även denna dag. Inte alldeles ovanligt, tvingas man säga.

Jag har varit här som hastigast för att ge synpunkter på EU:s grannskapspolitik – erfarenheter från de år som gått och idéer inför de år som kommer.

Så det blev middag i går kväll och större diskussion i dag på förmiddagen.

Så småningom kommer ett papper från kommissionen med de slutsatser den drar, och med dess rekommendationer till regeringarna inför de kommande åren.

Att grannskapspolitiken blivit mer komplicerad är tämligen uppenbart.

Och det är också uppenbart att vi inte har bara ett grannskap, utan ett antal sådana, och att skillnaderna mellan dem är betydande.

Till att börja med mellan Öst och Syd

Och jag vill göra gällande att vår politik,trots alla svårigheter, visat sig kraftfullare i den förra än i den senare riktningen.

I grunden handlar det ju där om europeiska länder – och länder som vill vara en del av Europa också politiskt och ekonomiskt.

Söder om Medelhavet är det en annan situation. Egypten har t ex en helt annan uppfattning om sin situation och destination.

Uppenbart är att vår politik måste differentieras – men att erbjudande om integration och delaktighet i den inre marknaden på olika sätt är inslag som måste finnas för alla.

I den östliga riktningen är Ukraina alldeles avgörande, och om det rådde total enighet i våra diskussioner. Krävande, förvisso, men samtidigt alldeles avgörande.

I den andra riktningen rekommenderade jag en fokusering på Egypten av det enkla skälet att inget land är vare sig svårare eller viktigare – om jag i det första avseendet bortser från kongliktområden som Libyen och Syrien.

Här i Bryssel finns det väl anledning att notera att gårdagens möte med EU:s utrikesministrar resulterade i en tydligare linje vad gäller krisen med Ryssland än vad som fanns i en del papper som lagts på bordet, och som nog utgick från en inte alldeles korrekt analys av den ryska politiken.

Och det var självfallet mycket bra att detta blev resultatet av diskussionerna.

Men nu sitter jag på flygplatsen och väntar på att ge mig iväg till Zürich och därifrån ett par timmar upp till Davos och det stora mötet där.

Det är stort öppningsarrangemang där i kväll, men om jag hinner till det är väl ytterligt tveksamt.


En vecka mest i Davos

18 januari 2015

STOCKHOLM: Skönt med en dag hemma, även om man skulle önska att det blev lite mer av vinter. Vi börjar ju faktiskt närma oss slutet av januari.

Den kommande veckan blir en laddad europeisk vecka, med fokus såväl på de finansiella som de utrikespolitiska frågorna.

Beslutet från Europeiska Centralbanken på torsdag kommer att diskuteras både före och efter, och oavsett hur det kommer att utformas kommer meningarna säkert att vara delade.

Till bilden hör självfallet att det är val i Grekland under den kommande helgen, och utgången där kommer att följas med stort intresse.

Om vänstern på ett eller annat sätt skulle ta över kommer svårigheterna nog snabbt att bli betydande.

Även om den grundläggande ekonomiska utvecklingen har förbättrats genom den politik som förts återstår mycket. Och man är utomordentligt beroende av fortsatta lån från såväl euro-länderna som andra.

Men dessa lån kommer knappast att stå till förfogande om politiken läggs om så att nya utgifter läggs till och lånen dessutom aldrig kommer att återbetalas.

På det utrikespolitiska området ligger fokus dels på utvecklingen i Ukraina – mest konkret kring flygplatsen i Donetsk – men också på de FN-ledda samtalen om Libyen i Geneve.

De senare rör sig långsamt framåt, men än är man inte vid en situation där samtliga fullt ut är beredda att sitta ner vid förhandlingsbordet. Dock verkar det som om de flesta i alla fall är inställda på att inställa fortsatta strider under den tid som samtalen fortgår.

Jag börjar min vecka i Stockholm, men flyger i morgon eftermiddag till Bryssel för att delta i diskussioner med kommissionen om EU:s närområdespolitik.

Man vill i det arbete man nu bedriver med denna också lyssna på en del personer som man tydligen tror har erfarenhet av och synpunkter på hur denna skall utformas framöver.

Och den frågan är förvisso både viktig och svår.

Utmaningarna i det europeiska närområdet ter sig ju mer krävande än på utomordentligt länge.

På tisdag eftermiddag flyger jag så till Zürich – det var ju inte så länge sedan jag var där – för vidare färd till Davos och World Ecobomic Forum där.

Och där förblir jag så under hela den kommande veckan. Först på söndag är jag hemma här i Stockholm igen.

Där nere kommer i sedvanlig ordning allt möjligt och omöjligt att stå på dagordningen.

Jag ser att Angela Merkel kommer för att hålla tal. Liksom USA:s John Kerry. Och Ukrainas Petro Poroshenko.

För min del blir det några mer formella sessioner om globala nätfrågor, internationell säkerhet och utvecklingen i Ukraina, men till detta kommer så rader av andra möten och sammankomster jag är inbjuden till.

Det verkar nästan vara mer av den varan detta år än vad som var fallet i fjol.

Svensk närvaro i övrigt ser jag att det dessutom blir åtskilligt av.

Såväl Stefan Löfven som Anna Kinberg Batra kommer att finnas på plats. Och med sitt uppdrag i World Economic Forum också Anders Borg.

Och därtill självfallet en rad företrädare för olika delar av näringslivet.

Så det är ännu en intressant vecka att se fram emot.


Också valutor i centrum

17 januari 2015

ZÜRICH: Till ett nytt års rutiner har för mig sedan ett bra tag tillbaka hört en helg med diskussioner med olika strategiska bedömare här i utkanten av Zürich.

I år blev det lite kortare än vanligt för min del – annat tränger sig på – men samtalsämnen saknades inte.

Och heller inte självkritik om vår mindre imponerande förmåga att förutse det gångna årets ofta omvälvande händelser.

Men dygnet här har också varit ett dygn när Schweiz flög upp i de internationella rubrikerna.

I torsdags upphörde utan varje form av förgående varning den schweiziska centralbanken sin politik med att hålla nere den schweiziska francen vid en lägre kurs mot euron.

Det var mitt i de värsta spekulationerna kring euron som man hösten 2011 inledde denna politik. Då strömmade stora mängder valuta till Schweiz sökande en trygg hamn, och detta pressade då upp valutan till nivåer som blev alldeles olidlig.

Från att ha betalat ca 1:60 franc för en euro syltats plötslig valutan till paritet med euron. Men centralbanken ingrep, och lade fast att man skulle hålla kursen vid 1:20,

Men nu ändras plötsligt denna politik.

Och grunden nu ligger i de omfattande spekulationerna om att den europeiska centralbanken ECB på torsdag kommer att ta ett nytt steg genom att börja att i större omfattning köpa upp olika länders statsskuld.

Syftet skulle vara att ge stöd till en europeisk ekonomi som utvecklas alltför svagt.

Föraningar om detta har redan lett till att eurons värde sjunkit påtagligt, och detta gjorde att kostnaderna för den schweiziska centralbankens ansträngningar att hålla nere den egna valutan mycket snabbt steg.

Det var ett av motiven för det som skedde.

Men därtill kommer att man är föga imponerande av den politik som man nu ser avteckna sig från ECB:s sida. Och det framgår tydligt i de olika kommentarer man tar del av här

Att satsa på en ”mjukare” valuta och en ”lösare” penningpolitik är närmast anatema för detta i dessa avseenden tämligen så konservativa land. Och när man tycker sig se att detta nu sker kopplat man helt enkelt loss.

Omedelbart steg den schweiziska francen med ca 20% och ligger nu närmast i paritet med euron.

För den schweiziska exportindustrin – och turistnäringen – är detta självfallet mycket dåliga nyheter, och börsutvecklingen blev också därefter. Åtskilliga kommer att få svårigheter.

Men i en stor kommentar på första sidan i dag skriver Neue Zürcher Zeitung att detta inte är någonting att bekymra sig för.

Tvärt om. Trycket från en stark valuta får företagen att anstränga sig allt mer för att klara sin internationella konkurrenskraft.

Och detta kontrasterar man mot riskerna för att det steg som kan komma från ECB kan leda till att trycket på reformer i de olika euro-länderna nu avtar. Räntorna i Italien är, påpekar man, redan lägre än i USA.

Förvisso finns det risker med de steg som nu sannolikt kommer att tas i Frankfurt.

Trycket på politiken i länder där viktiga reformsteg måste tas riskerar att minska. Och därtill kommer självfallet risken för att ”billiga pengar” leder till olika typer av spekulationsbubblor i delar av ekonomin.

Steget som Schweiz nu tagit har sänt stötvågor genom världens valutamarknaden, och är ju dessutom del av bredare utvecklingar.

Valutadramatiken i östra Europa har varit påtaglig. Den ryska rubeln har fallit mer cirka 50%, och samma är utvecklingen i Ukraina.

Och dollarn stärks successivt mot euron med allt vad detta innebär. Medan euro-området tidigare var i ungefär balans med omvärlden visar man redan nu upp ett bytesbalansöverskott kring 2,5% av BNP.

Den kommande veckan kommer man med all sannolikhet att ha anledning att följa dessa frågor med större uppmärksamhet än vanligt – mellan den schweiziska chocken och ECB:s förväntade beslut på måndag.

Att den kommande veckan dessutom är tiden för det sedvanliga världsekonomiska mötet i Davos gör inte att uppmärksamheten kommer att bli mindre.

Men också annat tränger sig på.

Det är uppenbart att striderna om kontrollen av flygplatsen i Donetsk har trappats upp under de arbete dygnen.

Separatister med stöd av också reguljära ryska enheter försöker att tränga ut de ukrainska förbanden ur de delar av flygplatsens ruiner som de fortfarande kontrollerar.

Med den ryska diplomatiska retoriken kring denna kris har denna den brutala verkligheten mycket litet att skaffa.