Mer EU-positivt i Storbritannien

LONDON HEATHROW: Nu hemåt igen efter två hektiska men produktiva dagar här i London.

Huvudsyftet var att vara med vid lanseringen i går förmiddag av den andra utvärderingar som organisationen British Influence gjort av Storbritanniens inflytande i olika frågor inom EU.

Och det genererade också en hel del intresse – liksom olika andra aspekter av den europeiska situationen just nu.

Så det har blivit ett visst flängande mellan olika mediaframträdanden.

I går morse började jag med BBC:s omåttligt populära morgonprogram på radio, och sedan blev det längre TV-intervju med ITN samt olika tidningar.

Och i dag har det varit direkt i BBC:s Politics Today med Andrew Neil och sedan på eftermiddagen en också längre intervju i CNN.

Men utöver detta har åtskilligt annat också hunnits med.

Välbesökt lunchdiskusdion om Ryssland och Ukraina i går. Besök på 10 Downing Street för samtal om aktuella frågor där. Middag med olika vänner inom dessa sfärer. Och i dag längre genomgång med European Council on Foreign Relations om deras arbete.

Mitt fokus har självfallet mycket legat på frågan om Storbritannien och EU, och det är värt att notera att de senaste opinionsundersökningarna visar på en svängning i mer positiv riktning.

Och det budskap jag försökt att förmedla är ju att frågorna inom EU ju rör sig i en riktning som måste ses som rätt från brittisk utgångspunkt.

Den digitala inte marknaden och frihandelsförhandlingarna med USA är ju brittiska hjärtefrågor som nu är synnerligen centrala på EU:s agenda detta år.

Därtill kommer självfallet vikten av en rak och konsekvent linje i Rysslands-politiken.

Sakta börjar valrörelsen inför valet till underhuset den 7 maj att sätta sin prägel på diskussionen.

Utgången är påtagligt oviss.

Labour-oppositionen har knappast vind i seglen, med frågetecken kring partiledaren Ed Milliband och just ju ett påtagligt ifrågasättande av olika företrädare av den hårda satsningen på missnöje med vårdpolitiken.

Men regerande Conservatives har också betydande utmaningar. Styrkan är den ekonomiska politiken – det går påtagligt bra för Storbritannien efter att regeringen ju inledde med en mycket kärv ekonomisk politik – och dessa upprepas ständigt av premiärminister David Cameron.

Hur det går för uppstickarpartier återstår att se.

Populistiska UKIP håller sig framme i media, men det är möjligt att dess uppgång hejdats. I Skottland finns det dock en risk aTT nationalistiska SNP kommer att äta sig in i Labours traditionella fästen – av Conservatives finns det inte mycket kvar i denna del av landet. Och för sympatiska Liberal Democrats går det dessvärre dåligt överallt.

Men risken är att det trots valsystemet blir ett resultat som gör att det kommer att bli besvärligt att bilda regering.

Till den 7 maj är det dock långt, och åtskilligt kan hända.

När jag skriver detta vet jag inte hur extramötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel kommer att utfalla.

Det är ju 27 länder som står för en politik och sedan en ny vänsterregering i Athen som tycks vilka göra sitt yttersta för att inte kritisera Ryssland och dess stöd till separatisterna i Ukraina.

Men när jag landar i Stockholm vet jag förhoppningsvis mer på den punkten.

Iväg till London – och det är Spanien som är frågan.

STOCKHOLM: Alltid både trevligt och nyttigt med lite tid hemma, men i eftermiddag bär det iväg igen med London som destination.

Och där finns det alltid saker att göra.

I morgon bitti tillhör jag talarna när organisationen British Influence introducerar sin andra utvärdering av hur stort inflytande Storbritannien har som medlem i EU – och implicit hur mycket man skulle förlora om man lämnade.

Man mäter olika frågor som är av vikt från ett brittiskt perspektiv. Och jag kommer att kommentera resultatet, liksom vad jag tror om det år som nu inletts, från mitt perspektiv.

Därefter är det dags för ett möte med diskussion om utvecklingen i Ryssland i regi Centre for European Reform, och det brukar samla åtskilliga av dem som i olika funktioner arbetar med dessa frågor i den brittiska huvudstaden.

Efter det, och innan middag, hoppas jag hinna med att komma förbi staben i 10 Downing Street för att träffa de som där sysslar med säkerhets- och Europa-politik.

På torsdag fortsätter jag så med att bl a träffa European Council on Foreign Relations och gå igenom en del av de frågeställningar de arbetar med innan det är dags att återvända hem.

Åtskilligt av diskussionen runt om i Europa nu handlar om vad som kommer att hända med Grekland.

Greklands svar på vänsterpartiet har ju där bildat regering med någonting som väl närmast kan beskrivas som Greklands svar på Sverigedemokraterna. Och denna regering hyllas nu av alla dessa partiers kollegor runt om i Europa – och alldeles självklart av Moskva.

Hur den skall få alla sina vallöften att gå ihop återstår att se. Halvt på skämt har jag sagt att alkemi väl framstår som en av de mindre orealistiska optionerna för att göra det möjligt.

Grundproblemet är ju att pengarna är slut, och att man lever på att få nya lån från andra europeiska länder.

Och det har fungerat så länge den grekiska regeringen fört en politik som skapar förutrsättningar för att landet skulle kunna stå på egna ben. Mycket har faktiskt åstadkommits – dock inte allt.

Nu säger den nya regeringen att man alls inte vill göra detta, utan att man i stället vill ha nya lån och inte betala tillbaka de gamla.

Vad skattebetalare i t ex Finland tycker om detta återstår att se, men det är väl inte osannolikt att deras entusiasm är begränsad.

Konkret kan det ju handla om att man i Finland måste spara in mer på offentliga utgifter för att göra det möjligt för Grekland att inte göra det alls.

Och samma sak skulle kunna sägas om saken från t ex Italiens horisont.

Men det drama som ligger framför oss handlar nog inte främst om Grekland. Hur det går där ses nog dessvärre inte som särskilt avgörande.

Spanien är det avgörande landet, och mycket kommer att handla om dess val i höst.

Skulle – mot förmodan – den nya regeringen i Athen få stora nya lån eller bli av med de gamla är det nog en säker slutsats att väljarna i Spanien kommer att rösta på partier som lovar samma resultat för deras del.

Och då handlar det om ett stort land med stora konsekvenser.

Grekland är en grekisk kris. Spanien skulle vara en europisk kris.

Innan jag ger mig iväg i riktning London skall jag ägna lite tid åt att på twitter diskutera och svara på frågor om utrikes- och säkerhetspolitik tillsammans med Javier Solana och Wolfgang Ischinger.

Det är en del av förberedelserna för den stora Munich Security Conference som samlas i München under helgen efter den kommande. Och den är ju lite av den europeiska utrikes- och säkerhetspolitikens Davos med diskussioner över ett mycket brett spektrum.

Men nu närmast är det London som gäller.

Tankar på tåget från Davos

DAVOS-ZÜRICH: Långsamt slingrar sig tåget genom de vackra alpdalarna, och det finns lite tid att reflektera över 2015 års stora World Economic Forum i Davos.

Som vanligt större än någonsin. Och fortsätter att växa också vad gäller såväl ambitioner som bredden på de frågor som diskuteras.

En gång sågs dessa möten i Davos som själva symbolen för den till synes ostoppbara och i grunden goda processen med globalisering.

Företagets nätverk över världen knöts allt starkare, och ur detta kom en successivt allt bättre utveckling.

Och det var i Davos som alla s k emerging markets ville synas och höras.

Länder som den nya tillväxten i världsekonomin gav helt nya möjligheter. Och som inte sällan i storstilade former kom hit för att synas och i någon mening också höras.

Här fanns, ansåg man, de som fattade de stora beslut om nya investeringar som man, på mycket goda grunder, var så angelägen att attrahera.

Till stora delar gäller detta självfallet fortfarande. Mottagningarna som ges av allt från Malaysia till Mongoliet avlöser varandra.

Och ledare runt om i världen är beredda till åtskilligt för att säkra en attraktiv inbjudan att synas på någon av myriaden av paneler under dagarna här.

Men varje Davos-möte har sin karaktär. Och lite tar man här pulsen på i alla fall delar av den globala utvecklingen och diskussionen.

Sakta har världsekonomin försökt att häva sig ur den djupa kris som inleddes med krisen i USA 2008. Men även om den akuta krisen är över vill de goda tiderna inte riktigt komma tillbaka.

I tisdags höll president Obama sitt årliga stora State of the Union-anförande. Och han kunde där, med stöd av nya siffror, säga att nu har den amerikanska ekonomin tydligt kommit ut ur skuggornas dal.

Så förfaller det också att vara. Innovationskraften och flexibiliteten i den amerikanska ekonomin har åter visat sin styrka.

Och medan olika tillväxtmarknader fortfarande kämpar med olika framstår USA åter som det lysande hoppet för den globala ekonomin.

För Kina går det förvisso inte dåligt, och premiärminister Li Keqiang gjorde dessutom sitt bästa för att övertyga om att en ny våg av marknadsreformer nu är på väg.

Men för en värld som blivit van vid en kinesisk tillväxt kring 10% om året är en sådan ”bara” en bit över 7% dock en betydande förändring.

Råvarupriser från olja till järnmalm talar sitt tydliga språk om vad det betyder, och för länder som byggt år av expansion på just dessa är förändringen inte utan sina utmaningar.

Olika europeiska ledare passade som vanligt på att komma förbi och lägga ut texten. Viktigast och mest uppmärksammad var, i sedvanlig ordning, Tysklands Angela Merkel.

Hon talade samtidigt som Europeiska Centralbanken i Frankfurt annonserade sin nya politik. Och hon underströk med stor tydlighet att denna inte får innebära att kraften i reformpolitiken i olika EU-länder minskade.

Och för att illustrera det åkte hon direkt från Davos till middag i Florens med Italiens premiärminister Renzi. Det var inte svårt att lista ut vad de talade om. Även han var dock självfallet här.

Om huruvida ECB:s beslut är rätt eller fel väg för Europa att gå var meningarna högst delade. Att schweizare är djupt skeptiska har jag ju skrivit om tidigare, och entusiasmen i betydande delar av den tyska debatten håller sig också inom mycket bestämda gränser.

Ekonomer tyckte, i sedvanlig ordning, olika.

Men skulle jag försöka beskriva någon uppfattning som dominerande skulle det väl vara att att detta kan komma att ha en positiv effekt, och att man får hoppas att de långsiktigt negativa effekterna därmed blir begränsade.

Men lägre euro-kurs ger väl i alla fall gladare börser runt om i Europa ett tag. Och på sitt sätt sprider detta ju sin glädje.

Och till den ekonomiska bilden skall självfallet läggas effekterna av de kraftigt minskade oljepriserna. Det handlar ju om en halvering, och det innebär en betydande bördeminskning för ett oljeimporterande Europa.

I dag är det så val i Grekland, men upphetsningen över detta var tämligen begränsad. En vänsterseger kommer förvisso att innebära betydande problem för Grekland i olika avseenden, men verkningarna i övrigt sågs som rätt begränsade.

Valet i Spanien senare i år, och möjliga effekter på Italien, är dock en helt annan sak.

Om det tidigare år alltid varit Davos och globalisering trängde sig detta år Donetsk och geopolitiken på.

Om denna alltid tidigare hållits på ett visst avstånd, och kanske setts som någonting historien lämnat bakom sig, gjorde den nu sin återkomst. Och det med besked.

Den ryska närvaron var påtagligt såväl mer begränsad som mer dämpad. Ryska affärsmän dolde knappast sin oro för situationen i sitt land, och då handlade det om mycket mer än bara sanktioner och fallande oljepriser.

Men de flesta tycktes med viss resignation utgå från att det kommer att bli värre, kanske t o m mycket värre, innan det finns förutsättningar för att det skall kunna bli bättre igen.

Ingen såg egentligen någon omedelbar väg ut ur krisen. Kreml har valt sin väg. Kreml lyssnar inte. Ungefär så lät det.

Att det diskuterades mycket Ukraina säger sig självt.

President Petro Poroshenko talade och förde samtal med bl a Christine Lagarde från IMF, och inte minst de nya ekonomi- och finansministrarna imponerade med sin beslutsamhet när det gällde att ta itu med de stora problemen.

Men under mötet ökade successivt dånet från kanonerna och raketerna i Donbass.

Och i går kväll talade Nato:s nya generalsekreterare Jens Stoltenberg om att det nu ser ut som en rysk offensiv på bred front – det är inte bara Mariupol där ju nästan 30 människor dödades i en raketattack rakt in i ett civilt område i går.

Hur EU kommer att reagera på detta blir viktigt. Jag såg att Lettland hade krävt ett extra möte med utrikesministrarna – men i så fall är det viktigt att det mötet faktiskt resulterar i någonting.

Till de händelser som också påverkade diskussionerna dessa dagar hörde självfallet också tronskiftet i Saudiarabien.

Och kung Salman, som jag minns väl från ett besök han gjorde i Stockholm för några år sedan, tar över en inte okomplicerad situation.

I söder ser det ut som om situationen i Yemen går från dålig till katastrofal, och den utmaning som Daesh utgör för den saudiska regimen och det saudiska samhället tror jag att man gör oklokt i att underskatta.

På den mörknande geopolitiska himlen fanns det dock anledning att notera en liten ljuspunkt i och med att stämningen mellan Japan och Kina nu förefaller att ha förbättrats.

Utrymme för det fanns förvisso. Och vi skall inte glömma att det här handlar om två av världens särklassigt största ekonomier.

Men mycket i Davos kom också att handla om nya teknologier och alla de nya möjligheter som dessa öppnar om.

Om det såg mörkt ut med geopolitiken, och trevande vad gäller globalisering och ekonomi, var snarare optimism i turbo i dessa olika diskussioner.

Jag ägnade åtskillig tid åt diskussioner också relaterade till arbetet i Global Commission on Internet Governance.

Men det blev också tid att med bl a Gates Foundation diskutera de fantastiska möjligheter som nya teknologier ger när det gäller att bekämpa sjukdomar och fattigdom, och åtskilliga diskussioner med bl a Google kring de känsliga frågeställningarna kring säkerhet, kryptering och skydd av privatlivet.

På plats med kunniga synpunkter på också dessa frågor fanns bl a Estlands president Toomas Ilves. Och jag såg Ericssons Hans Vestberg springa från det ena mötet till det andra.

Att det är amerikanska företag som rycker fram med de nya teknologierna är tydligt. Deras dominans är påtaglig. Men det finns all anledning att notera hur det kommer en stark utveckling nu också från Kina.

Huawei är ett av världens största företag när det gäller telekommunikation. Och Alibaba tydligt ett av världens största när det gäller e-handel.

Kina är inte längre främst de billiga prylarnas land – härifrån kommer nu en högteknologisk och tydligt expansionsinriktad konkurrens.

För Europa är detta en utmaning som det finns all anledning att uppmärksamma.

Arbetet med en enhetlig digital marknad är en ödesfråga för den europeiska ekonomin i en situation där digitalisering av det mesta nu rycker fram med stormsteg och riskerar att omkullkasta det mesta från tidigare skeden.

Dagarna i Davos ger många intryck och åtskilliga kontakter, och bara en del går att fånga i snabba bilder som denna.

Men det var geopolitikens återkomst – och början på den allt snabbare digitaliseringen av så gott som allt – som för i alla fall mig var det dominerande från just detta Davos.

Nu blir det lite tid för min del i Stockholm.

Nåja, inte överdrivet mycket. På tisdag eftermiddag bär det av till London för ett par dagar där.

Men till den saken får jag återkomma

Dag i Davos

DAVOS: Låt mig börja med att säga att jag har lite dåligt samvete för att inte ha uppdaterat här under de senaste dagarna.

Ursäkten är att det är mycket intensiva dagar – ofta tidig frukost, alltid sena kvälskar – där pauserna för att sitta ner och skriva är ytterligt begränsade.

Men förhoppningsvis kommer jag under helgen att ha tid att samla lite intryck även här.

Denna min dag började med mycket tidig frukost med och om Ukraina.

Fullsatt över bredden. Avgörande delar av den nya regeringen på plats för att svara på frågor. Och viktiga opinionsbildare från USA och Europa därtill.

Intervjuer och uttalanden.

Och nu också om dagens andra händelser.

Saudiarabiens kung Abdullah har avlidit.

Jag erinrade, också i en intervju med CNN, om att det var han som – då kronprins – 2002 lade fram det historiska s k arabiska fredsinitiativet.

Därifrån snabbt iväg till diskussion i mer begränsad krets om olika utmaningar i den muslimska världen under ett par timmar.

Iraks premiärminister. Irans utrikesminister. FN:s f d generalsekreterare. Tunisiens premiärministern. FN:s flyktingkommissarie. Och ett tiotal av likartad dignitet därtill.

Sedan försök till snabb paus.

Men det blev snabbt ett trevligt ”toppmöte” mellan fem f d nordiska utrikesministrar – i dag i lite olika funktioner. Och förevigades också på bild och Twitter.

Sedan snabbt iväg till den lunch som Washington Post ordnar och som ofta ses som en higlight under dessa dagar.

Mycket amerikaner. De vill självfallet vara med när Washington Post bjudet. Men också åtskilliga andra. Australiens f d premiärminister. Rwandas president. Israels f d president. Ekonomer i mängder.

Och i snabba inlägg klarades belystes åtskilliga av de ämnen som diskuterats på de olika mötena runt om i Davos de senaste dygnen.

Oljeprisets utveckling och konsekvenser. Europeiska centralbankens nya beslut. Mexikos reformer. Kinas ekonomiska utsikter. Framgångarna i kampen mot Ebola. Och åtskilligt mera.

Därefter var det dags för diskussion i lite mindre krets om olika utmaningar som försvarsmakten i dag står inför.

Ett antal försvarsministrar. Några säkerhets- och underrättelsechefer. Militära företrädare. Strategiska tänkare från viktiga tankesmedjor.

Snabbt därifrån tillbaka till stora kongresscentrum.

Där talade USA:s utrikesminister John Kerry.

Ett passionerad och viktigt anförande mot den nya terrorism vi nu ser och den utmaning i många avseenden som denna utgör. Och som det kommer att finnas anledning att återkomma till.

Träffade Anna Kinberg Batra som anlänt på eftermiddagen.

Hon satt djupt försjunken i ett samtal med LO:s ordförande. Och strax efter skyndade SIDA:s generaldirektör förbi.

Men snabbt måste jag iväg till ett informellt men viktigt möte om de globala internet-frågorna.

Här stor vi inför avgörande utmaningar under detta år. Och det gäller att alla nyckelspelare vet ungefär vad som bör göras – och riskerna om detta inte ske,

För min del var det sedan dags för middag i regi av ett stort globalt konsultföretag.

Runt bordet samlades en lika brokig som fascinerande skara. Vetenskap. Politik. Teknik. Affärsliv. Miljöengagemang.

Och vi jämförde intryck från olika möten unde dagen. En rätt intensiv middag.

Kvällen började nu bli sen, men jag hade lovat att komma förbi en mottagning för art träffa Mongoliets president.

Så blev det också. Och ett fascinerande samtal om att vara en demokrati inklämd mellan Ryssland och Kina.

Och innan det var dags att stänga butiken blev det också besök hos den lätt annorlunda festen hos Yahoo – men spännande samtal också med några mycket framgångsrika svenska teknikentreprenörer som fanns på plats.

Nu släcker vi lampan.

I morgon bitti drar vi igång igen.

Framtid för EU:s grannskapspolitik

BRYSSEL: Mulet och grått här även denna dag. Inte alldeles ovanligt, tvingas man säga.

Jag har varit här som hastigast för att ge synpunkter på EU:s grannskapspolitik – erfarenheter från de år som gått och idéer inför de år som kommer.

Så det blev middag i går kväll och större diskussion i dag på förmiddagen.

Så småningom kommer ett papper från kommissionen med de slutsatser den drar, och med dess rekommendationer till regeringarna inför de kommande åren.

Att grannskapspolitiken blivit mer komplicerad är tämligen uppenbart.

Och det är också uppenbart att vi inte har bara ett grannskap, utan ett antal sådana, och att skillnaderna mellan dem är betydande.

Till att börja med mellan Öst och Syd

Och jag vill göra gällande att vår politik,trots alla svårigheter, visat sig kraftfullare i den förra än i den senare riktningen.

I grunden handlar det ju där om europeiska länder – och länder som vill vara en del av Europa också politiskt och ekonomiskt.

Söder om Medelhavet är det en annan situation. Egypten har t ex en helt annan uppfattning om sin situation och destination.

Uppenbart är att vår politik måste differentieras – men att erbjudande om integration och delaktighet i den inre marknaden på olika sätt är inslag som måste finnas för alla.

I den östliga riktningen är Ukraina alldeles avgörande, och om det rådde total enighet i våra diskussioner. Krävande, förvisso, men samtidigt alldeles avgörande.

I den andra riktningen rekommenderade jag en fokusering på Egypten av det enkla skälet att inget land är vare sig svårare eller viktigare – om jag i det första avseendet bortser från kongliktområden som Libyen och Syrien.

Här i Bryssel finns det väl anledning att notera att gårdagens möte med EU:s utrikesministrar resulterade i en tydligare linje vad gäller krisen med Ryssland än vad som fanns i en del papper som lagts på bordet, och som nog utgick från en inte alldeles korrekt analys av den ryska politiken.

Och det var självfallet mycket bra att detta blev resultatet av diskussionerna.

Men nu sitter jag på flygplatsen och väntar på att ge mig iväg till Zürich och därifrån ett par timmar upp till Davos och det stora mötet där.

Det är stort öppningsarrangemang där i kväll, men om jag hinner till det är väl ytterligt tveksamt.

En vecka mest i Davos

STOCKHOLM: Skönt med en dag hemma, även om man skulle önska att det blev lite mer av vinter. Vi börjar ju faktiskt närma oss slutet av januari.

Den kommande veckan blir en laddad europeisk vecka, med fokus såväl på de finansiella som de utrikespolitiska frågorna.

Beslutet från Europeiska Centralbanken på torsdag kommer att diskuteras både före och efter, och oavsett hur det kommer att utformas kommer meningarna säkert att vara delade.

Till bilden hör självfallet att det är val i Grekland under den kommande helgen, och utgången där kommer att följas med stort intresse.

Om vänstern på ett eller annat sätt skulle ta över kommer svårigheterna nog snabbt att bli betydande.

Även om den grundläggande ekonomiska utvecklingen har förbättrats genom den politik som förts återstår mycket. Och man är utomordentligt beroende av fortsatta lån från såväl euro-länderna som andra.

Men dessa lån kommer knappast att stå till förfogande om politiken läggs om så att nya utgifter läggs till och lånen dessutom aldrig kommer att återbetalas.

På det utrikespolitiska området ligger fokus dels på utvecklingen i Ukraina – mest konkret kring flygplatsen i Donetsk – men också på de FN-ledda samtalen om Libyen i Geneve.

De senare rör sig långsamt framåt, men än är man inte vid en situation där samtliga fullt ut är beredda att sitta ner vid förhandlingsbordet. Dock verkar det som om de flesta i alla fall är inställda på att inställa fortsatta strider under den tid som samtalen fortgår.

Jag börjar min vecka i Stockholm, men flyger i morgon eftermiddag till Bryssel för att delta i diskussioner med kommissionen om EU:s närområdespolitik.

Man vill i det arbete man nu bedriver med denna också lyssna på en del personer som man tydligen tror har erfarenhet av och synpunkter på hur denna skall utformas framöver.

Och den frågan är förvisso både viktig och svår.

Utmaningarna i det europeiska närområdet ter sig ju mer krävande än på utomordentligt länge.

På tisdag eftermiddag flyger jag så till Zürich – det var ju inte så länge sedan jag var där – för vidare färd till Davos och World Ecobomic Forum där.

Och där förblir jag så under hela den kommande veckan. Först på söndag är jag hemma här i Stockholm igen.

Där nere kommer i sedvanlig ordning allt möjligt och omöjligt att stå på dagordningen.

Jag ser att Angela Merkel kommer för att hålla tal. Liksom USA:s John Kerry. Och Ukrainas Petro Poroshenko.

För min del blir det några mer formella sessioner om globala nätfrågor, internationell säkerhet och utvecklingen i Ukraina, men till detta kommer så rader av andra möten och sammankomster jag är inbjuden till.

Det verkar nästan vara mer av den varan detta år än vad som var fallet i fjol.

Svensk närvaro i övrigt ser jag att det dessutom blir åtskilligt av.

Såväl Stefan Löfven som Anna Kinberg Batra kommer att finnas på plats. Och med sitt uppdrag i World Economic Forum också Anders Borg.

Och därtill självfallet en rad företrädare för olika delar av näringslivet.

Så det är ännu en intressant vecka att se fram emot.

Också valutor i centrum

ZÜRICH: Till ett nytt års rutiner har för mig sedan ett bra tag tillbaka hört en helg med diskussioner med olika strategiska bedömare här i utkanten av Zürich.

I år blev det lite kortare än vanligt för min del – annat tränger sig på – men samtalsämnen saknades inte.

Och heller inte självkritik om vår mindre imponerande förmåga att förutse det gångna årets ofta omvälvande händelser.

Men dygnet här har också varit ett dygn när Schweiz flög upp i de internationella rubrikerna.

I torsdags upphörde utan varje form av förgående varning den schweiziska centralbanken sin politik med att hålla nere den schweiziska francen vid en lägre kurs mot euron.

Det var mitt i de värsta spekulationerna kring euron som man hösten 2011 inledde denna politik. Då strömmade stora mängder valuta till Schweiz sökande en trygg hamn, och detta pressade då upp valutan till nivåer som blev alldeles olidlig.

Från att ha betalat ca 1:60 franc för en euro syltats plötslig valutan till paritet med euron. Men centralbanken ingrep, och lade fast att man skulle hålla kursen vid 1:20,

Men nu ändras plötsligt denna politik.

Och grunden nu ligger i de omfattande spekulationerna om att den europeiska centralbanken ECB på torsdag kommer att ta ett nytt steg genom att börja att i större omfattning köpa upp olika länders statsskuld.

Syftet skulle vara att ge stöd till en europeisk ekonomi som utvecklas alltför svagt.

Föraningar om detta har redan lett till att eurons värde sjunkit påtagligt, och detta gjorde att kostnaderna för den schweiziska centralbankens ansträngningar att hålla nere den egna valutan mycket snabbt steg.

Det var ett av motiven för det som skedde.

Men därtill kommer att man är föga imponerande av den politik som man nu ser avteckna sig från ECB:s sida. Och det framgår tydligt i de olika kommentarer man tar del av här

Att satsa på en ”mjukare” valuta och en ”lösare” penningpolitik är närmast anatema för detta i dessa avseenden tämligen så konservativa land. Och när man tycker sig se att detta nu sker kopplat man helt enkelt loss.

Omedelbart steg den schweiziska francen med ca 20% och ligger nu närmast i paritet med euron.

För den schweiziska exportindustrin – och turistnäringen – är detta självfallet mycket dåliga nyheter, och börsutvecklingen blev också därefter. Åtskilliga kommer att få svårigheter.

Men i en stor kommentar på första sidan i dag skriver Neue Zürcher Zeitung att detta inte är någonting att bekymra sig för.

Tvärt om. Trycket från en stark valuta får företagen att anstränga sig allt mer för att klara sin internationella konkurrenskraft.

Och detta kontrasterar man mot riskerna för att det steg som kan komma från ECB kan leda till att trycket på reformer i de olika euro-länderna nu avtar. Räntorna i Italien är, påpekar man, redan lägre än i USA.

Förvisso finns det risker med de steg som nu sannolikt kommer att tas i Frankfurt.

Trycket på politiken i länder där viktiga reformsteg måste tas riskerar att minska. Och därtill kommer självfallet risken för att ”billiga pengar” leder till olika typer av spekulationsbubblor i delar av ekonomin.

Steget som Schweiz nu tagit har sänt stötvågor genom världens valutamarknaden, och är ju dessutom del av bredare utvecklingar.

Valutadramatiken i östra Europa har varit påtaglig. Den ryska rubeln har fallit mer cirka 50%, och samma är utvecklingen i Ukraina.

Och dollarn stärks successivt mot euron med allt vad detta innebär. Medan euro-området tidigare var i ungefär balans med omvärlden visar man redan nu upp ett bytesbalansöverskott kring 2,5% av BNP.

Den kommande veckan kommer man med all sannolikhet att ha anledning att följa dessa frågor med större uppmärksamhet än vanligt – mellan den schweiziska chocken och ECB:s förväntade beslut på måndag.

Att den kommande veckan dessutom är tiden för det sedvanliga världsekonomiska mötet i Davos gör inte att uppmärksamheten kommer att bli mindre.

Men också annat tränger sig på.

Det är uppenbart att striderna om kontrollen av flygplatsen i Donetsk har trappats upp under de arbete dygnen.

Separatister med stöd av också reguljära ryska enheter försöker att tränga ut de ukrainska förbanden ur de delar av flygplatsens ruiner som de fortfarande kontrollerar.

Med den ryska diplomatiska retoriken kring denna kris har denna den brutala verkligheten mycket litet att skaffa.

Samtal om Ryssland

VILNIUS: Att det finns en påtaglig oro för vart den ryska politiken kommer att leda i Europas östliga delar var mycket påtagligt i de årligen återkommande diskussionerna på det s k Snow Summit här.

Och det förvånar förvisso inte. Det handlar om geografi och det handlar om historia. De skulle själva att det handlar om erfarenhet.

Men sedan handlar det om att i denna situation utforma en konkret och tydlig politik.

I diskussionerna i går kväll ute i vackra Trakai upprepade jag mitt sedvanliga budskap om att framtiden för Ukraina kommer att avgöra framtiden för Ryssland, och att framtiden för Ryssland kommer att avgöra framtiden för mycket av Europa.

Och därmed blir det en central uppgift för oss att på olika sätt stödja och stärka Ukraina.

Olika stapplande diplomatiska försök att få igång en mer konstruktiv dialog med Kreml om hantering av den pågående krisen förefaller just nu inte att leda någonstans alls.

Det jag hör om de samtal som förts under den senaste tiden tyder inte på att det finns lägga öppningar i Moskva. Och samtidigt har striderna i Donbass åter intensifierats.

Sannolikt strävar man nu efter att konsolidera den ryska enklaven i Donbass och att på olika sätt få den accepterad eller möjligen t o m legitimerad.

Att genomföra Minsk-avtalet som det är formulerat blir därmed inte möjligt – vilket säkert inte hindrar att man kommer att säga att man respekterar någon starkt skruvad och stympad tolkning av detta. Vi har sett mönstret förr.

Men här har åtskilligt av diskussionen också kommit att handla om det diskussionspapper om Rysslands-politiken som läckt ut i Bryssel inför ministermötet där på måndag.

Att mottagandet av pappret varit strävt i de kretsar som samlats till diskussionerna här är ett mycket försiktigt uttryck.

Det ses som fel papper vid fel tidpunkt, och det finns en påtaglig farhåga för att det i Kreml kommer at uppfattas som tecken på vacklande och svaghet och därmed leda till en än hårdare rysk position.

I dag fortsätter vi så våra diskussioner inne i Vilnius, och lyssnar också på olika ryska företrädare som kommit hit.

Då handlar det dock inte om den nuvarande ryska regimens främsta vänner.

Yevgeny Kiselev var en gång den kanske främsta av alla TV-journalister i Ryssland, men kanalen NTV var ett av de allra första målen för Putin-regimen redan i maj 2000 och numera är han i stället verksam i Kiev.

Mikhail Khodorkovsky var en gång den kanske allra mest framgångsrika av de olika s k oligarkerna i Ryssland, men i november 2003 arresterades han under spektakulära omständigheter och har sedan dess tillbringat ett decennium i det ryska fängelsesystemet.

Deras, och andras perspektiv, är också viktiga att ta del av när vi diskuterar dagens ryska situation och vart landets politik kan föra.

Kring dessa frågor kommer vi att fortsätta att samtala under dagen.

Men sedan bär det för min del vidare till Zürich för informella diskussioner om olika utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar där.

Där skall perspektivet vara mer globalt, men jag är alldeles övertygade om att mycket även där kommer att handla om Ryssland.

Östdiskussioner i Bryssel

BRYSSEL: Strax bär det hem efter en och en halv dag här med lite olika möten och samtal om den europeiska utvecklingen.

Fortfarande handlar det ju om ett inledande skede för de nya bemanningar som de olika EU-institutionerna fått, och man skall nog vara lite försiktig med alltför säkra omdömen om hur det fungerar.

Detta hindrar dock inte att just detta tillhör de ledande samtalsämnena i den bubbla som ju Bryssel i många avseenden utgör.

Många av mina samtal har alldeles självklart handlat om de olika utrikes- och säkerhetsutmaningarna runt Europas gränser.

Och även om den terror som drabbade Paris hade sin mer omedelbara grund i Frankrike självt har även den självfallet bidragit till att göra denna diskussion än viktigare.

Samtalen i Berlin i går med Ryssland om situationen i Ukraina förde inte till en situation där man ansåg att det fanns underlag för ett möte på toppnivå i Astana på det sätt som man hoppats.

Fortfarande befinner sig Ryssland långt bort från det fulla respekterande av det s k Minsk-avtalet från september, och därmed är möjligheterna att gå vidare knappast för handen.

Det ryska agerandet diplomatiskt i Berlin och mer militärt i Donbass självt kan knappast tydas på annat sätt än att man nu försöker att konsolidera det som man erövrat och etablerat.

Militärt skaffar man sig större kontroll över området, och försöker nog sannolikt bli av ed det värsta av florerande gangsterbror, samtidigt som man söker politiskt accept av Kiev och av Väst för det an skapat.

Med genomförande av Minsk-avtalet har detta självfallet mycket föga att skaffa.

De senaste dygnen har striderna kring flygplatsen i Donetsk också intensifieras. I dag raserade beskjutningen helt också flygledartornet, och det kommer säkert att ha sina konsekvenser för de fortsatta striderna.

Men alldeles uppenbart försöker separatisterna, med stöd i olika avseenden från ryska reguljära förband, i åter att erövra flygplatsen i dess helhet.

I Bryssel diskuteras samtidigt olika möjliga inslag i den långsiktiga politiken gentemot Ryssland.

Utrikesministrarna skall ha en mer informell diskussion på sitt möte på måndag, stats- och regeringscheferna kommer att ha frågan på sin agenda vid sitt möte i mars och i sluter av juli kommer frågan upp om förlängning eller inte av de mer relevanta av de sanktioner mot Ryssland som EU i nära samarbete med USA infört.

Och till frågorna som diskuteras hör möjliga handelsförhandlingar med den s k Euroasiatiska Unionen.

Problemet med den saken är ju att försöken under ett antal år att nå framsteg i försöken att etablera en friare handel mellan EU och Ryssland alltid strandat på bestämt ryskt motstånd.

Jag minns väl hur utrikesminister Lavrov på förslag från bl a nig alltid sa att man hade fullt upp med att genomföra sina åtagande till WTO, och att man därför inte hade möjlighet att ta några ytterligare steg i riktning mot friare handel.

Det var illa nog, men värre är ju att man knappast tar sina förpliktelser enligt WTO-avtalet på något större allvar. EU har redan inlett inte mindre än fyra processer inom WTO mot Ryssland med anledning av detta.

Rimligt vore dels att man först klarade av dessa frågor och att man dessutom säkrade medlemsskap i WTO för också Kazakhstan och Vitryssland. I det förra fallet är det knappast några större problem, men det är det desto mer i det senare.

När Ryssland vill ha förhandlingar mellan EU och Euroasiatiska Unionen handlar det knappast om att man nu sett ljuset och vill överge sin påtagligt protektionistiska väg, utan snarare om försök att dels utnyttja EU för förstärkt kontroll av den egna tullunionens övriga medlemmar och dels ett försök att föra in EU:s avtal med Ukraina i detta sammanhang.

Och intetdera borde rimligtvis ligga i EU:s intresse.

På sikt måste vi självfallet hoppas på att Ryssland i handling liksom i ord är berett till att arbeta för verklig och fördjupad frihandel från Lissabon till Vladivostok.

Men där är vi dessvärre inte i dag.

Och det är ju Rysslands desperata försök att förhindra att Ukraina slår in på denna väg som drivit fram mycket av den djupa europeiska kris vi nu står mitt uppe i.

Mycket annat har också hunnits med under mina snabba möten här – jag kommer att komma tillbaka för att diskutera just närområdespolitiken inom mindre än en vecka – men nu bär det hem till Stockholm.

I morgon skall jag bl a diskutera säkerhetspolitik på en stor konferens organiserad av Dagens Industri.

Det har ju varit sedvanlig stor konferens uppe i Sälen de senaste dagarna, och ett och annat som sagts där kan det ju också finnas anledning att kommentera.

Spännande söndag i Europas mitt

WIEN: Det skulle knappast gå att samla närmare tusen personer på Operan i Stockholm – och få dem att betsla tio euro dessutom – för att under en söndagsförmiddag under några timmar lyssna på en diskussion om Europas utrikespolitska utmaningar.

Men i Wien går det.

Och här kan man också förs ett samtal där referensen till 1914 eller 1815 känns alldeles naturliga för så gott som alla.

Utställningarna kring 1914 – hundra år efter första världskrigs utbrott – är nu på upphällningen. Nu kommer utställningarna om 1815 – Wien-kongressen efter Napoleon-krigens alla omvälvningar.

Det blev en livaktig diskussion, och därefter en inte mindre livlig buffélunch som samlade åtskilliga intressanta personer från olika delar av främst Centraleuropa.

Det gamla imperiet finns förvisso inte längre. Men i vissa avseenden bibehåller nog den gamla huvudstaden lite av sin betydelse.

Att händelserna i Paris också upptog vår uppmärksamhet var självklart.

Jag påpekade att det som hänt tyvärr inte var unikt, och att vi sannolikt kommer att se det hända igen, och erinrade om vad som nästan hände i både Stockholm och Köpenhamn för fyra år sedan.

Och i ett längre perspektiv finns det anledning att erinra om att våra öppna samhällen alltid varit hotade av grupper som också varit beredda att använda våld.

En gång fanns det anarkister som ansåg att vägen framåt var att spränga folk i luften.

Och vare sig kommunister eller fascister hade några större skrupler när det gällde metoder för att förverkliga sina anti-demokratiska föreställningar.

Nu drabbas vi i Europa av denna terrorism. Men det är viktigt att ha klart för sig att det är i den muslimska världen självt som den skördar allra flest offer.

Paris var förvisso hemskt. Men Peshawar var inte mindre hemskt. I den muslimska världen räknas terrorismens offer sannolikt i tusental varje vecka.

Men även vårt Europa dras in och påverkas av den djupa kris som i dag finns i betydande delar av den muslimska världen.

Fokus i vår diskussion låg dock i geopolitikens återkomst i och med den ryska revisonismens härjningar.

Jag talade åter om hur våra ansträngningar att byta en ny och fungerande europeisk fredsordning baserats på att respektera de gränser som kontinentens blodiga historia gett oss, och i stället genom integration och samarbete gradvis minska deras betydelse.

Men med Rysslands aggression, invasion och annektion är vi tillbaka i en tid när militär makt används för att ändra gränser. Och de faror som detta innebär för framtiden skal alls inte underskattas.

Kring detta böljade så vår dialog fram och tillbaka. Och självfallet kom den också att beröra hur den inre politiska utvecklingen i de olika länderna kan komma att påverkas av det som nu händer.

Får vi ett mer enat, eller ett mer splittrat, Frankrike efter det som nu hänt och efter dagens mäktiga manifestation i Paris?

Hur stora är riskerna för att en farligt defensiv nationalism nu börjar vinna terräng i våra olika länder?

Var finns glöden i den europeiska tanken i denna tid?

Det blir för min del en kväll med fortsatta diskussioner här i Wien, om än i lite annan krets, och med Ryssland i än tydligare fokus.

I morgon bär det vidare till Bryssel och olika samtal där.

Viktigt skifte – och nytt steg mot Nato

ARLANDA: Det blev tyvärr nödvändigt för mig att lämna moderatstämman i Friends Arena före kvällens festligheter och försöka navigera mig genom snömoln och trafikstockningar ut hit till Arlanda.

Sedan tidigare har jag accepterat att vara med i en stor diskussion om geopolitikens återkomst i Europa i Wien i morgon förmiddag, och då blev det dessvärre nödvändigt att åka redan i kväll.

Byte av partiordförande är en stor sak i varje parti, och moderaterna är förvisso inget undantag.

Första gången jag var med om detta var vid den beryktade extra stämman i Farsta Gymnasium omedelbart efter det föga framgångsrika valet 1970.

Moderaterna var då ett parti i trakterna kring 10% av väljarna, och i media och samhällsdebatt blåste kraftiga vänstervindar. Olof Palme hade nyss blivit socialdemokratisk ledare.

Mycket har sannerligen hänt sedan dess. Och mycket av det som hänt var närmast otänkbart då. Bokstavligen talat.

Nu får vi en målmedveten kvinna som mer eller mindre omedelbart ses som den naturliga kandidaten till statsminister i en ny alliansregering, och som ar siktet inställt på i alla fall mitten på det kommande decennier.

Och det är viktigt att politiken inte minst i dessa tider av ofta medialt driven kortsiktighet förs med långa andetag.

Det handlar förvisso om att söka och försöka förankra svaren, men det handlar också om den ibland betydligt svårare uppgiften att identifiera de frågor som är de avgörande.

Såväl Fredrik Reinfeldt som jag, där vi satt där på första raden, mindes den stund när vi steg upp i talarstolen för att hålla vårt första tal som nyvalda partiordföranden.

Det är, och skall vara, ett mycket speciellt tillfälle.

Anna Kinberg Batra höll ett idéburet och principiellt anförande som jag är övertygad om kommer att få goda recensioner.

Att gensvaret hos alla de som samlats i Friends Arena var gott var det nog ingen som kunde ta fel på.

Här fanns också utrikes- och säkerhetspolitiken med, och det kommer säkert att uppmärksammas att hon som en viktig punkt hade kravet på en utredning om ett svenskt medlemskap i Nato.

Vart en sådan, enligt moderat uppfattning, borde syfta råder det ingen tvekan om. Men samtidigt är det viktigt att på detta sätt steg för steg vända på argument och fakta för att skapa en så bred bas för politiken som möjligt.

Det finns de som av olika skäl är frågande inför eller motståndare till ett Nato-medlemsskap.

Viktigt är att också deras frågor och invändningar prövas på ett sätt som också de upplever som trovärdigt och seriöst.

Säkert kan det komma att ta sin tid. Och i det ligger inte nödvändigtvis någon större skada. Säkerhetspolitikens förankring är ibland lika viktig som dess innehåll.

Jag tillhör dem som brukar säga att ett svenskt steg in i Nato i dag är ett mycket mindre steg än vad som skulle ha varit fallet för ett kvarts sekel sedan.

Neutralitetsmöjligheten övergav vi ju redan 1995 när vi gick in i den politiska säkerhetsallians som EU faktiskt är.

Vi kan aldrig vara neutrala i en konflikt som berör något medlemsland i EU – och motsatsen gäller självfallet också.

Därtill kommer att det ju nu ingår i den officiella svenska doktrinen att vi både skall kunna ge och emot militär hjälp i kritiska lägen.

Och därmed har så gott som alla de faktiska invändningar mot ett medlemskap i Nato som den famla doktrinen dikterade fallit bort.

Kvar finns ofta de som fäster vikt vid vad Ryssland skulle tycka i denna fråga.

Men för vårt eget ställningstagande skall muller från Moskva vara lika lite relevant som locktoner från Bryssel. Det handlar om vårt ställningstagande grundat i vår egen bedömning av våra intressen.

Jag har ibland sagt att anledningen till att Sverige inte förr gick med i Nato kunde sammanfattas i ett enda ord: Finland.

Så var det, och det var en faktor som på utomordentligt goda grunder var klart avgörande under alla det kalla krigets decennier.

Och fortfarande är det så att den väg Finland väljer är av stor betydelse för oss. Jag ser det knappast som möjlig för något av våra länder att ensamt ta steget in i Nato.

Vi har all anledning att också tillsammans pröva denna väg och dess olika möjligheter.

Jag finner det fortfarande mycket märkligt att regeringen så bryskt avvisat utredaren Tomas Bertelmans försiktiga förslag om att Finland och Sverige gemensamt skulle utreda denna fråga.

Har man fortfarande så starkt beröringsångest för Nato att man till och med är rädd för en utredning?

Märkligt. Men det är svårt att finna någon annan förklaring.

En utredning skulle ju vara en utomordentlig möjlighet att också redovisa och pröva de invändningar och utmaningar som ett sådant steg skulle kunna komma att innebära.

Anna Kinberg Batras förslag om en utredning anger förvisso en riktning, men visar samtidigt en öppenhet för debatt och diskussion som alltid är viktig i frågor så viktiga som dessa.

Mycket annat skull förvisso kunna sägas såväl om hennes anförande som om situationen i övrigt, men ju kallar Lufthansa och jag skall flyga iväg genom den snöiga kvällen.

Men i Friends Arena blir det dans, glädje och gamman under kvällen.

Nu terror i Paris – vi lever i en farligare tid.

STOCKHOLM: På detta års första ordentliga arbetsdag efter helgerna kom så terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris med, som det ser ut nu, inte mindre än tolv personer som målmedvetet och cyniskt mördades.

Attacken och dödandet riktade sig i första hand mot tidningens journalister, och bland offren finns några av de mest framträdande av dessa, men också poliser attackerades och mördades.

Att det rör sig om en attack av islamiska fundamentalister tillhör nog det som kan anses klarlagt. Men trots att attacken förefaller att ha genomförts professionellt och med avancerad utrustning är det nog för tidigt att säga om det handlade om en isolerad grupp eller om vi såg en attack utförd av en större organisation.

Men utförande och utrustning skulle möjligen kunna peka i den senare riktningen.

Att fördömanden av detta illdåd nu strömmar in är självklart och viktigt. Det handlar om att visa att våra fria och öppna samhällen med kraft och bestämdhet står upp mot terror.

Och det blir självfallet inte mindre viktigt när attacken så tydligt riktar sig mot det fria ordet. Snarare tvärt om.

Men därefter kommer självfallet, och det i synnerhet om det visar sig ligga en något större grupp bakom attentatet, att ställas frågor om varför de franska säkerhetsorganisationerna, med alla de fullmakter och möjligheter dessa har, inte lyckades att uppdaga dessa planer och förhindra detta dåd.

Alltför ofta glömmer vi det arbeta i det tysta som dag efter dag utförs av säkerhetsorganisationer i våra olika länder – Sverige inte undantaget – för att skydda oss mot attacker som denna.

Vi ser när det misslyckas, men får för den sakens skull inte bortse från att det finns mycket som också förhindras.

Att det ofta handlar om individer och grupper som rör sig och arbetar över de nationella gränserna gör det absolut nödvändigt med ett mycket nära internationellt samarbete i dessa ansträngningar. Och, lite beroende på ansvaret för dagens attentat, det skulle inte förvåna mig om det som nu hänt leder till en förstärkning av detta samarbete främst i Europa.

Att fördömandena strömmar in också från den muslimska världen och från olika muslimska företrädare runt om i Europa är viktigt och värt att uppmärksamma.

Risken finns ju annars att det som hänt kommer att utnyttjas av främlings- och islamfientliga krafter runt om i Europa med alla de negativa konsekvenser som detta kan få för våra öppna samhällen.

I måndags skrev jag en större artikel i Dagens Industri om de slutsatser som måste dras av olika utvecklingar under 2014, och tidningen gav artikeln den rättvisande rubriken att vi nu lever i en farligare tid.

Och det som inträffade i dag kan ju dessvärre tjäna som ytterligare ett exempel på det.

Vad händer med NBG15? Är vår beredskap nog?

ROM: Sedan årsskiftet står åter en Nordic Battle Group under svensk ledning redo för de insatser som EU kan besluta som en del av sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

Det var 1999, efter Kosovo-krigets erfarenheter, som EU på toppmöte i Helsingfors fattade beslut om att utvidga sina också militära möjligheter, och i juni 2004 tillkom mer officiellt just dessa stridsgrupper av bataljonsstorlek som skall stå i ständig beredskap.

Då hade EU redan i juni 2003 i den s k Operation Artemis genomfört en lyckad militär operation i Kongo för att hjälpa FN i samband med att världsorganisationen med sitt lite långsammare sätt att arbeta skulle förstärka sina fredsinsatser i landet.

Och Artemis-operationen blev också något av ett elddop för de svenska specialförband som deltog i den, och vars insatser kom att värderas påtagligt högt.

Tanken sedan dess har varit att det ständigt skall stå två stridsgrupper beredda för insatser på kort varsel. Och vi hade ju en nordisk stridsgrupp insatsberedd senast 2011.

Dock är det så att stridssgrupperna som sådana aldrig satts in, och därmed har frågetecknen kring konceptet successivt blivit allt större. Icke obetydliga resurser används för att utrusta, utbilda och hålla dem i beredskap i de olika länderna.

Tillfällen att använda dem har inte saknats.

När det förra året plötsligt blev aktuellt med en militär EU-insats i Centralafrikanska Republiken för att förhindra det som mycket väl hade kunnat leda till ett regelrätt folkmord tillhörde jag dem som argumenterade för att EU:s stridsgrupp skulle sättas in.

Så blev det dock inte.

Skälen var lite blandade.

Huvudansvaret för den stridsgrupp som då stod i beredskap låg på Grekland, och i Athen var intresset minst sagt svagt. Men minst lika viktigt var att man i Paris tydligt föredrog att plocka ihop någonting som visserligen var EU men som tydligare stod under franskt befäl.

Och skälet till det var att det ju handlade om att förstärka och komplettera den nationella franska styrka som ju gjorde den första snabba insatsen i landet.

För mig – då utrikesminister, och tämligen aktiv i diskussionen i frågan i ministerkretsen – var detta tyvärr ett tecken på att stridsgruppernas dagar kanske var räknade.

Situationen i Centralafrikanska Republiken var så nära de situationer stridsgrupperna hade satts upp för som man kunde tänka sig: hotande folkmord, vädjan från FN, behov av snabb och begränsad insats.

Men så blev det inte. Efter betydande svårigheter fick man ihop den betydligt mer begränsade styrka EUFOR RCA som nu har ett mandat som sträcker sig fram till i mars i år.

Nu står så vår väl utbildade och väl utrustade Nordic Battlegroup i beredskap för de kommande sex månaderna – 2.400 personer från sju olika länder.

Om den kommer att sättas in tror jag konceptet med EU:s stridsgrupper överlever. Om den inte gör det tror jag det kommer att falna bort.

I spekulationer i irländsk press – Irland är också en del av styrkan – talas om möjliga insatser i Södra Sudan eller Mali.

Det har jag inte alldeles lätt att se, även om ingenting kan uteslutas.

Situationen i Södra Sudan är katastrofal, och tecknen just nu tyder snarast på att den kommer att bli än värre, men en stor FN-styrka finns redan på plats.

Och om FN-styrkan i Mali drabbas av utmaningar den inte klarar tror jag snarare på andra insatser för att hantera den situationen.

Själv skulle jag nog snarare se en option för insats i Libyen. Situationen där försämras löpande, och även om FN genom sitt specialsändebud Bernardino Leon gör förtjänstfulla insatser för att nå en politisk lösning har framgångarna hitintills varit begränsade.

Skulle ha börja nå framgång är det väl inte alldeles uteslutet att det skulle kunna finnas behov av en styrka som snabbt kan säkra några centrala installationer eller funktioner. En sådan uppgift skulle stridsgruppen ha förutsättningar att lösa.

Självfallet finns också andra situationer som skulle kunna tänkas – inklusive ett nytt sammanbrott i Centralafrikanska Republiken.

Att säkra delar av ”kontaktlinjen” mellan de separatistiska ryska grupperna i östra Ukraina och det övriga Ukraina skulle vara en sådan, men sannolikheten för att EU skulle kunna samla sig till ett sådant beslut tror jag bäst kan beskrivas som obefintlig.

För en insats krävs beslut av EU:s utrikesministrar, och det kräver att ingen motsätter sig detta. Därefter krävs snabba beslut av respektive länder, och i Sverige handlar det då om att regeringen föreslår riksdagen ett beslut med ett snabbförfarande som det tagits fram en modell för.

Hur Sveriges regering skulle ställa sig i ett läge där EU ville ha en insats av stridsgruppen vet ingen i dag, men dels vet vi att miljöpartiet så gott som alltid varit motståndare till tankar som dessa, och dels vet vi att de pengar som tidigare fanns reserverade för en möjlig insats håller på att försvinna åt andra håll.

På sina håll finns det de som säger att satsningen på stridsgrupper tagit resurser och energi från arbetet med det nationella försvaret, och att det nu är hög tid att sadla om.

Det håller jag inte med om.

Låt oss inte glömma att i försvarsbesluten 2000 och 2004 avskrevs så gott som helt den nationella försvarsuppgiften. Arbetet med stridsgrupperna var då ett viktigt sätt att säkra kvalitetsutveckling inom försvarsmakten i förening med internationell samverkan. Utan detta arbete hade vi varit i ett klart sämre läge i dag.

Och även om de nationella försvarsuppgifterna nu – med rätta! – kommit mer i fokus bör Sverige inte abdikera när det gäller internationella freds- och stabilitertsinsatser.

Vi är kvar med en liten del i Nato:s träningsinsats i Afghanistan, finns med i EU:s träningsinsatser i Somalia och Mali, går nu in i den krävande FN-insatsen i Mali och kommer också nu ännu en gång att finnas med i den marina EU-insatsen i Indiska Oceanen.

Och världen runt Europas gränser har knappast blivit fredligare och stabilare under de senaste åren. Att EU skulle avhända sig det instrument som stridsgrupperna innebär vore näppeligen ansvarsfullt.

Men de kommande månaderna kan komma att bli avgörande.