Dramatik i Stockholm och i Chisinau?

STOCKHOLM: En lugn och trevlig helg hemma. Och Första Advent bjuder alltid på speciell stämning. Tempot börjar sänkas. Julen börjar att närma sig.

I inrikespolitiken är det däremot tvärt om. Stämningen och spänningen skruvas upp inför avgörandet om regeringens budgetproposition på onsdag. Alla vet att det blir dramatik. Ingen vet hur det kommer att utvecklas och sluta.

En sak är alldeles säker: på detta sätt kan inte Sverige regeras i nästan fyra år till.

Vi riskerar att få inte bara regeringsmaktens utan politikens förfall. På ett eller annat sätt måste det fås till en förändring.

I sak vore det självfallet bättre för Sverige om riksdagen godkände allianspartiernas förslag till budget än den regeringsproposition som man ju tillät vänsterpartiet att få ett mycket kraftigt inflytande över.

Hur detta gick till än för mig fortfarande något av ett mysterium. Det borde ha varit uppenbart att en vändning tydligt till vänster skulle göra det betydligt svårare att vinna stöd i riksdagen. I den meningen ligger regeringen i dag som man bäddat.

För mig påminner det vi nu ser en hel del om vad som inträffade efter regereingsskiftet 1994, även om det också finns betydande skillnader.

Ingvar Carlsson slöt då förbund med Gudrun Schyman och det levererades den ena s k återställaren efter den andra. Presskonferenserna avlöste varandra.

För det hade man då majoritet i riksdagen, men det innebar samtidigt att den ekonomiska politiken snabbt förlorade i trovärdighet. Vi befann oss ju i ett skede av påtaglig uppgång efter den djupa ekonomiska krisen 1991-1993.

Och framåt vintern fungerade det inte. En kursomläggning blev alldeles nödvändig. Vi hade en del diskreta kontakter mellan oss moderater och socialdemokraterna, men i slutändan var det centerpartiet och Olof Johansson som kastade ut en räddningsväst till den drunknande regeringen.

Kursen lades om. Åtskilliga återställare fick återställas igen. Och det gick åter bättre för Sverige.

En motsvarande korrigering kommer förr eller senare, på ett eller annat sätt, att bli nödvändig nu. Men ingen torde i dag veta exakt hur och exakt när.

Då fanns inte en tydlig allians på samma sätt som nu. Olof Johansson -men inte centerpartiet, vars ordförande han var – hade ju lämnat regeringen i protest mot beslutet om Öresundsbron. Och folkpartiets Bengt Westerberg hade flörtat offentligt med tanke på att regera med socialdemokraterna, bara för att bli tämligt snöpligt avvisad av dessa.

Nu har vi en allians med tydlig sammanhållning och med ett tydligt alternativ i den ekonomiska politiken.

Och om inte den rödgröna regeringen får direkt eller indirekt stöd av Sverigedemokraterna – och jag ser att finansminister Magdalena Andersson ständigt säger att hon utgår från att det blir fallet – så måste man på ett eller annat sätt anpassa sig till alliansen.

Något annat alternativ finns faktiskt inte – även om det sedan finns olika varianter på detta tema. Men jag skall avhålla mig från att filosofera mera om hur de olika varianterna kan se ut.

Just nu spekuleras i att de rödgröna skall begära återremiss av budgeten till finansutskottet.

Det kan man göra, men i sig löser detta ju ingenting alls. En lösning kan bara ske den vägen om man sedan kommer ut ur finansutskottet med en budgetöverenskommelse med alliansen. Annars är man ju tillbaka på ruta ett.

Så allt tyder på att det kommer att bli intressanta dagar framöver. Själv har jag tagit fram min vällästa bok med Regeringsformen och Riksdagsordningen.

Nu gäller det att veta vad som gäller.

Mina planer för veckan är dock annorlunda.

Om inte strejker på Lufthansa ställer till det för mycket flyger jag i morgon till Budapest för en diskussion där över middag och i morgon om olika europeiska framtidsperspektiv.

Det är George Soros Open Society Institute som inbjudit några tyckare och tänkare från Öst och Väst att tänka högt och fritt kring detta. Och det är självfallet de mer östliga perspektiven som kommer att stå i centrum för våra diskussioner.

Vid det laget borde vi också veta hur dagens viktiga parlamentsval i Moldavien har utfallit. Vallokalerna stängs först klockan 21 lokal tid i kväll.

Här står ju en EU-inriktad koalition i regeringsställning mot mycket tydliga ryska försök att vrida landets utveckling i mer östlig riktning. Valet är i detta avseende verkligen ett val.

För ett år sedan såg det ut som om det moldaviska kommunistpartiet under klassiske ledaren Voronin hade betydande möjligheter att vinna. Och här handlar det om ett genuint kommunistparti – hammaren och skäran på flaggorna och byster och porträtt av Lenin överallt.

Men nu ser bilden annorlunda ut.

Dels har regeringen under Iuri Leanca gjort bättre ifrån sig, och EU-närmandet har börjat att avsätta konkreta och viktiga resultat. Viseringsfriheten är viktig för många.

Men dels har plötsligt Moskva tagit sin hand från kommunistpartiet och i stället satsat stort på två nya partier men en från deras utgångspunkt tydligare agenda.

När det kom till kritan ville inte kommunistpartiet bryta upp hela frihandels- och associeringsavtalet med EU, men det vill Moskva alldeles bestämt, och därmed fick man flytta om pjäserna riktigt ordentligt i ett sent skede.

Hur detta kommer att gå återstår att se. Ett av dessa två partier har i ett sent skede förbjudits eftersom man ansåg att det mer eller mindre helt var finansierat av Moskva.

Förhoppningen är självfallet att regeringskoalitionen under premiärminister Leanca får tillräckligt stöd. Men det kan bli mer osäkra lägen, och jag tror dessvärre inte att man skall hysa några illusioner om de medel som de som vill se Moldavien på en helt annan kurs är beredda att ta till.

Så det kan bli dramatiskt i både Stockholm och Chisinau under den kommande veckan – utan alla jämförelser i övrigt.

Nätets frihet och framtid

OTTAWA: Så inleds nu min sista dag här i Canada. I kväll är det dags att bege mig hem till Stockholm igen.

Men innan dess väntar ännu en fullmatad dag här i den kanadensiska huvudstaden.

I går kväll hedrades jag av att den kanadensiska regeringen gav mig sin fina Diefenbaker Award för de insatser de anser att jag gjort för friheten på nätet.

Och det var förvisso en av de frågor som jag satte högt i den svenska utrikespolitiken under senare år, och där jag i också tror att vi lyckades att påverka den internationella debatten på ett viktigt sätt.

Nu är det en rad andra länder som anslutit sig och bidrar till att föra vidare det arbetet, och Canada tillhör förvisso dessa.

Vid prisceremonin här i går kväll höll utrikesminister John Baird ett engagerat och viktigt tal kring detta, och det visar den vikt som dessa frågor nu får också i Canadas utrikespolitik.

Och det är självfallet mycket välkommet och viktigt.

Gårdagen dominerades annars av arbetsmötet med Global Commission on Internet Governance, med frågan om att överföra ansvaret för den s k IANA-funktionen från USA:s handelsdepartement till någon mer internationell funktion.

Detta kan låta mycket tekniskt, och är det också i sina detaljer, men är i själva verket en politiskt utomordentligt både laddad och viktig fråga.

Det handlar om att USA är villigt att från september nästa år ge upp den sista formella funktionen man har i skötseln av det globala nätet.

Men en förutsättning är att detta kan ske på ett sätt som garanterar det globala nätets fortsatta dynamiska och fria utveckling.

Och det är hur detta skall kunna ske som vi diskuterade intensivt här i Ottawa i går. Jag inleder min dag här med en pressbriefing om de slutsatser vi kom fram till.

Om det sedan kommer att lyckas att bygga tillräckligt internationellt stöd kring en modell som gör att detta överförande från USA kommer att ske är än så länge en öppen fråga. Vi är emellertid övertygade on vikten av att så faktiskt sker.

Det internationella intresset för dessa frågor är betydande.

Nyligen hölls t ex en stor konferens med också internationellt inbjudna i Kina för att markera det stora intresse man där har av frågorna. Och att man följer dem noga i Washington säger sig självt.

Vi hade i går också möjlighet att planera vår kommissions arbete framöver, med möten nästa år i Storbritannien, Nederländerna, Sydfrika, Indien och Brasilien.

Förutom pressbriefing på förmiddagen här kommer jag under dagen att ha ett seminarium om s k digital diplomati på utrikesministeriet här med medverkan av också utrikesminister Baird.

De ser Sverige som lite av en modell i dessa avseende.

Men här i Ottawa har det också blivit åtskilliga diskussioner om Ryssland och Ukraina.

I måndags träffade jag ledningen för utrikesutskottet i underhuset, och i dag blir det lunch i parlamentet med olika senatorer för diskussion främst om just detta.

Och Canada är mycket engagerat i dessa frågor.

Sedan blir det – som alltid – många andra möten också.

I förrgår blev det en kvällsöl med Rysslands f d premiärminister Mikhail Kasyanov, och i går blev det samma sak med amerikanska delstaten Marylands guvernör Martin O’Malley som är på arbetsbesök här.

Kvällar med rysk respektive amerikansk inrikespolitik. Nyttigt i bägge fallen.

Innan jag ger nog hem i kväll hoppas jag hinna med en snabbtitt också i en av stadens bättre bokhandlar.

Canada är ett land med en intressant historia, och dessutom en viktig roll i en rad andra frågor.

T ex investerar Ericsson just nu närmare 9 miljarder kronor (!) för att bygga ett av sina tre globala datacenters i Montreal.

Så det har varit intressant dagar här i såväl Halifax som Ottawa.

ISIL, Ryssland och nya informationskrigen

HALIFAX: Dagens diskussioner här har dominerats av frågeställningarna kring ISIL, även om det blir allt tydligare hur relationerna till Iran och dess framtid i ljuset av vad som händer i Wien påverkar mycket också av detta.

Den amerikanske generalen John Allen, som från Washingtons utgångspunkt koordinerar också de internationella insatserna mot ISIL, var här och deltog i en mycket öppen om än icke publik diskussion under två timmar.

Jag lyssnade ju på honom också förra helgen i öknen i Abu Dhabi, men här fanns det möjlighet att föra resonemangen lite djupare.

Åter var det svårigheterna att hitta en väg framåt i Syrien som vi kom tillbaka till gång efter gång.

BBC:s Lyse Doucet sade i en av våra publika diskussioner att hon när hon nyligen var i Aleppo vare sig kunde hitta någon s k moderat opposition eller något markant stöd för den västliga politiken gentemot ISIL.

Parallellt med våra diskussioner här har USA:s vice president Biden varit i Ankara, och det sägs det fyra timmar långa samtalet med president Erdogan att de amerikanska och turkiska synpunkterna i alla fall börjar att närma sig.

I diskussionerna här underströks den avgörande roll som Turkiet på ett eller annat sätt måste spela. Landet är påtagligt berört.

Skulle antingen ISIL eller regimen rycka fram ytterligare kring Aleppo finns den överhängande risken för nya flyktingströmmar i stor skala. Men samtidigt är de turkiska förslagen på en s k skyddszon och olika flygförbudszoner inte alldeles lätta att hantera.

Att bortse från relationen till Iran i dessa avseenden är helt enkelt inte möjligt. Vi fick höra om att der var Iran som varit de första att skicka konkret hjälp till Irak för att möta ISIL, och att man gjorde det också i form av fältsjukhus som tog emot sårade oavsett konfession.

Men uppgiften att balansera relationen till Iran i dimensionerna ISIL, Damaskus och de nukleära frågeställningarna är inte alldeles okomplicerad.

Till detta skall nog också läggas situationen i Afghanistan. Det är ju frågan som alldeles för ofta glöms bort i alla dessa diskussioner.

Men självfallet har åtskilligt här också handlat om Ryssland och Ukraina, även om frågeställningarna där måhända är mer tydliga.

En genomgående fråga har dock rört den nya fas av krigföring med information vi nu är inne i.

ISIL och olika extremistiska grupperingar utnyttjat inte minst sociala media mycket skickligt, och det finns en oro för den rekrytering som åtminstone delvis sker på detta sätt.

Men än mer värd att notera är ju utvecklingen med den nya ryska stora satsning på informationskrig som vi ser tydligast sedan förra hösten, och där allt tyder på att man nu ytterligare kommer att bygga ut instrumenten för detta.

Här handlar det ofta om att massivt sprida medvetet falsk information i syfte att vilseleda och förvilla. Den som vill ha tydliga exempel på det kan se hur ryska statliga media sprider olika teorier och påhittade informationer om nedskjutningen av MH17.

Också detta måste vi komma fram till bättre sätt att möta än vad de lyckats med hitintills.

Strax lämnar jag Halifax efter säkerhetskonferensen här och flyger till Ottawa för att tillbringa de kommande tre dagarna där.

Då är det främst de globala internetfrågorna som står i fokus, men självfallet kommer det att bli också utrymme för andra frågor under dessa dygn.

Samtal och hummer i Halifax

HALIFAX: I går eftermiddagen kom jag så hit till denna hamnstad på den kanadensisk Atlantkusten för den årliga internationella säkerhetskonferens som hålls här.

Också flygningen över Atlanten blev ett bra tillfälle till också olika samtal, eftersom deltagare till säkerhetskonferensen fyllde upp betydande delar av direktplanet från London.

En sittande president, en just f d president, två f d premiärministrar och till detta lite annat löst folk med med mer eller mindre betydande specialisering på vår tids varierande säkerhetsutmaningar.

Framme där fanns också andra vänner att träffas.

Canada:s justitieminister Peter McKay var den som i egenskap av försvarsminister tog initiativet till dessa möten för fem år sedan, och utrikesminister John Baird var självklart också här.

Konferensen inleddes med en TV-sänd diskussion om säkerhetspolitik från en kontinental amerikansk utgångspunkt, d v s Canada, USA och i någon mån Mexico i det här fallet.

Från en europeisk utgångspunkt var den kanske inte så fascinerande. Oceanerna finns forfarande där, och frågor om säkerhet blir därmed, även om man talar om terrorism, polisiära snarare än militära.

Men sedan har diskussionerna här, som på många andra håll, kommit att handla om dels Mellersta Östern och ISIL och dels utvecklingen med Rysslands revisionism och aggression i östra Europa.

Här i Canada är bägge dessa frågor stora. Kanadensiskt stridsflyg deltar i operationerna mot ISIL i Irak, och landet har den största ukrainska befolkningen utanför Ukraina självt.

På G20-toppmötet i Brisbane var premiärminister Stephen Harper tydlig på gränsen av vad det diplomatiska protokollet tillät till president Putin i denna fråga.

Halifax och Nova Scotia är stolt över sin historia och tradition, och på kvällen bjöds det till ackompanjemang av säckpipor på traktens humrar till middag.

Diskussionen efter middagen dominerades för min del av Ryssland, där jag tillhörde en av talarna, och där den bild som växte fram ur samtalet var minst lika mörk som i många liknande diskussioner.

Så kommer diskussionerna att fortsätta här under dagen.

Under förmiddagen är det Mellersta Österns olika utmaningar som har dominerat och frågan som hängt över diskussionen har varit om och hur fenomenet ISIL kan bekämpas.

Från lite andra utgångspunkter – här är frekvensen av amerikanska generaler rätt hög, och en betydande delegation från amerikanska kongressen finns också på plats – är det samma diskussioner som i öknen i Abu Dhabi förra helgen.

Och vi får se om de slutsatser som växer fram är Desamma.

Konferensen här fortsätter till efter lunch i morgon söndag, och då är det för mig dags att bege mig till Ottawa för att sedan tillbringa de närmaste tre dagarna där i olika diskussioner.

Framför allt är det mötet med Global Commission on Internet Governance, men åtskilligt annat står också på programmet.

I Wien pågår just nu slutförhandlingar med Iran i den nukleära frågan, och även om ingenting i sak läcker ut är det uppenbart att osäkerheten kommer att bestå intill den slutpunkt man sagt till någon gång på måndag eftermiddag.

Men alldeles uppenbart är att vad som händer i dessa förhandlingar kommer att ha större betydelse för utvecklingen i den vidare regionen än åtskilligt av det som nu mer kortsiktigt diskuteras mot ISIL.

Och jag hoppas att den insikten finns fullt ut hos beslutsfattare i Teheran och Washington och andra ställen.

En överenskommelse är fullt möjlig, men frågan är om det kommer att gå att övervinna den djupa misstro som finns hos mer konservativa krafter såväl i Iran som annorstädes.

En av mina middagssamtal i går var med en framträdande senator från Texas, och det illustrerades väl utmaningarna i detta avseende.

Man tar för lätt på riskerna med fortsatt konflikt, och sitter fast i fiendebilder som odlats i decennier. Och det gäller självfallet med minst samma styrka i Iran.

Halifax har en tydlig nordisk och atlantisk atmosfär, och det är inte svårt för en nordbo att trivas i miljöerna här.

Nordisk modell…. eller?

STOCKHOLM: Nu lämnar jag Stockholm för ett tag igen, men innan jag gör det bara några rader om en viktig diskussion som jag deltog i under gårdagen.

Det var Boston Consulting Group som redovisade resultatet av ett omfattande arbete de gjort för att analysera de nordiska ländernas konkurrenskraft och framtidsutmaningar.

Och resultatet var tankeväckande och viktigt.

De konstaterade, som alla andra, att vi i många internationella mätningar ligger i positioner i toppen eller dess närhet.

I synnerhet gäller detta Sverige efter de senaste åren.

Men när de mer i detalj går in i detta blir bilden att vi inom denna övre grupp tydligt hållet på att förlora positioner.

Danmark är det land där detta är tydligast, men även vad gäller Finland och Sverige är tendensen tveklöst där.

På seminariet där detta diskuterades i går sade jag att jag alltid haft ett lite ambivalent förhållande till allt tal om den nordiska modellen.

Framför allt därför att talet om en modell kan leda till tron att allt är fixat och färdigt och att uppgiften mest är att bevara det som är.

Men delvis också för att det lätt leder till tron att vi inte behöver lyssna på och lära också av andra länders erfarenheter.

Så jag uppskattar förvisso när andra länder talar om någon form av nordisk modell, men när vi själva ägnar oss för mycket åt detta blir jag oroad.

Och studien i går visade varför.

Världen förändras snabbt och vi står inför nya teknologiska revolutioner.

Då är det avgörande att vi också har förmågan att förändra och förnya, och det har vi bara om vi har förmågan att inse de utmaningar vi står inför.

Därför var det en hälsosam och viktig rapport som BCG publicerade i går.

Jag hoppas att den får genomslag i diskussionen i samtliga våra länder.

Och den rekommenderas till läsning. Länk finns via Twitter här till höger.

Sedan var det också spännande att lyssna till den omvandling som Nokia gått och går igenom, liksom att åter träffa Anders Fogh Rasmussen som talade om sina erfarenheter både som statsminister i Danmark och generalsekreterare i Nato

Men nu är det tidig morgon fredag, och nu styr jag under dagen kursen mot Halifax vid den kanadensiska Atlant-kusten.

Där har under några år arrangerats en internationell säkerhetskonferens som jag varit inbjuden till ett antal gånger, men då inte haft möjlighet att delta i.

Men nu blir det av.

Och det passar tidsmässigt väl ihop med att den globala internet-kommission jag leder kommer att mötas i Ottawa på måndag och tisdag.

Så det blir ett antal dagar i Canada för min del.

I och för sig ingenting som det finns någon anledning att klaga på.

Nu lämnar jag öknen

ABU DHABI: Nu på kvällen lämnar jag öknen och dygnen av mycket intressanta diskussioner här.

Mörkret sänker sig snabbt över öknen, och det blir ju dessutom påtagit mörkt. Men jag skall i alla fall ta mig härifrån till flygplatsen för att genom natten börja att tråckla nig hem till Stockholm igen.

Det var ett tag sedan jag hade möjlighet att sova i den egna sängen, men i morgon är det äntligen dags.

Det är femte året detta möte ordnas, och det samlar experter och politiker från och om regionen till mycket öppna diskussioner.

Och i dag har det inte minst varit frågor relaterad till ISIL som har dominerat våra diskussioner.

Bilden som framträder är tydligt bekymmersam. Flera experter varnade för att underskatta den attraktionskraft som ISIL faktiskt har i såväl regionen som den vidare världen.

Men samtidigt finns det en skepsis till att ISIL:s försök att bygga en egen stat kommer att lyckas. Vi diskuterade paralleller med det försök i denna riktning som ju talibanerna gjorde, men som egentligen misslyckades redan före 2001.

Och mycket talar för att samma sak förr eller senare kommer att hända här.

Problemet är att det riskerar at bli senare snarare än förr, och att åtskilligt annat då hinner att hända i regionen.

Genom våra diskussioner löpte som en röd tråd frågan om Syrien och det faktum att vi saknar en verksam politik.

Och här vittnade flera om att operationer a mot ISIL snarare stärkt de mer fundamentalistiska krafterna, medan de s k moderata nu är så marginaliserade att en person som kom direkt från Aleppo till våra diskussioner inte hade innan hitta dem alls.

Men vi lämnade nog alla dessa diskussioner med insikten om att politiken vad gäller Syrien kräver ny uppmärksamhet.

Vi står inför besvärliga vägval ed betydande konsekvenser.

Men nu lämnar jag i söla fall här och åker hem till Stockholm för några dagar.

Ett möjligt snabbt besök i Bryssel i veckan står på programmet, och näst helg kommer jag så att befinna mig borta i Canada

Diskussioner i öknen

ABU DHABI: Det är femte gången vi samlas ute i öknen för diskussioner om de olika utmaningar som denna region står inför.

Men inte någon gång tidigare har situationen varit så komplicerad som nu, och det har varit mycket tydligt i alla våra diskussioner i går och i dag.

Utsikterna för en fredsprocess mellan Israel och Palestina är utomordentligt dystra.

Personer mycket centrala i det försök som gjordes under amerikansk ledning sade att det är fullständigt orealistiskt att tänka sig att de kan återupptas under nuvarande förutsättningar.

Också från amerikansk sida är man tydlig med att det är den israeliska bosättningspolitiken som var och är det avgörande hindret.

Och det vi ser i Israel är ju dessvärre att bosättarna ockuperar inte bara Västbanken i allt större antal utan också den israeliska regeringen.

Jag tror dessvärre att det behövs någonting som skakar om mer rejält, och förändrar förutsättningarna, innan det kommer att vara möjligt att tala om en fredsprocess.

Mycket uppmärksamhet ges nu till arbetet med att pressa tillbaka ISIL allra främst i Irak. Vi hade generalen Allen som leder mycket av detta i våra diskussioner.

Men förr eller senare kommer mycket tillbaka till den allt värre situationen i Syrien.

Om det möjligen finns en strategi för framgång i Irak är det svårt att ens se konturer av en sådan i Syrien.

Just nu förefaller regimen att stärkas också som ett resultat av flyganfallen mot ISIL. Inte minst gäller det runt Aleppo.

En central person från Syrien ställde frågan om inte en orättvis fred nu är att föredra framför ett rättvist krig som inte förefaller att ha något slut.

Men hur en sådan skall arbetas fram förblir en synnerligen öppen fråga.

Just nu handlar mycket om Aleppo.

Regimen stärker sin ställning i området, och skulle den lyckas få kontroll över staden i dess helhet skulle det vara en mycket betydelsefull förändring.

Samtidigt koncentrerar FN-sändebudet Staffan de Mistura sina ansträngningarna på att få slut på striderna och någon typ av normalt liv i just detta område.

I regionen i dess helhet ser vi nu en serie olika konflikter. Det går att räkna till kanske sex, och de är mer eller mindre såväl relaterade till varandra som olika.

Fler och fler börjar nu tala om jämförelsen med Europas trettioåriga krig på 1600-talet. Och likheterna är betydande.

En stor svårighet då var att komplexiteten i ett skede med överlappande konflikter gjorde det mycket svårt att åstadkomna fred.

Det skulle som bekant dröja till 1648 innan det visade sig möjligt.

Hur lång tid det kommer att ta här törs nog ingen ens gissa. Men i våra diskussioner har det gått som en röd tråd att det inte kommer att gå att bara ägna sig åt en eller annan skut fråga – just nu ISIL – utan att det förr eller senare måste till ett bredare grepp.

Och det, om inte annat, gör det ju nödvändigt att föra samtal som dessa här i öknen vidare.

Inga tvivel om operation mot Sverige

ABU DHABI: Det var självfallet viktigt att stats- och försvarsministrarna ställde sig bakom ÖB:s rapport om den främmande undervattensoperationen i Stockholms skärgård i oktober.

Allvaret i denna situation kan inte nog understrykas.

I motsats till den diskussion vi haft om olika mer eller mindre slumpvisa kränkningar i luften handlar det här om avancerade operationer långt in i svenskt inre vatten.

Och misstag är självfallet alldeles uteslutna.

Det kräver betydande skicklighet att manövrera även en specialubåt i dessa mycket komplicerade vatten.

Det handlar om väl förberedda inträngningar på djupet av vårt territorium.

All den kunskap vi har – och jag säger detta utan tillgång till någonting utöver vad som redovisats offentligt om den senaste utvecklingen – säger att det är en stat som ligger bakom.

Och att misstankarna i detta sammanhang riktas mot Ryssland är kanske inte så förvånande. Ingen misstänker nog Finland eller Danmark, för att nu bara nämna två andra länder i regionen.

Att operationer som denna företogs av Sovjetunionen under främst 1980-talet, men med en avtagande fortsättning ett par år in på 1990-talet, tror jag nog att så gott som alla i dag accepterar.

Jag säger så gott som alla – det finns självfallet den sedvanliga förnekarplutonen, och jag antar att de kommer att försöka att paradera i media nu igen och antyda att allt detta är ett påhitt.

Själv tillhörde jag dem som var övertygade om att dessa operationer klingade av och upphörde efter dessa år. Historien om hur och varför kan det finns anledning att återkomma till.

Det är inte lätt att tro att det som nu konstaterats av försvarsmakten skulle vara någonting fundamentalt annorlunda av fundamentalt annorlunda ursprung.

De operationer som nu konstaterats sker i komplicerade områden där operationer som dessa konstaterades för mer än två decennier sedan.

Misstanken att det finns betydande element av kontinuitet är svår att avvisa.

Då skrev och talade jag åtskilligt om den sannolika bakgrunden till de operationer som skedde.

Tidigare i oktober hade jag här länkar till några av de mer utförliga saker jag skrev under denna period, och de rekommenderas forfarande för den som har ett seriöst intresse av dessa frågor.

Nu ter det sig svårare att ta fram hypoteser för bakgrunden till det som sker.

Icke desto mindre måste det vara en central uppgift för den seriösa hanteringen av vår säkerhetspolitik att göra det.

Vi kan inte ha en politik som famlar i blindo.

Då är det viktigt att det också kommer fram ett gediget underlag om de tecken och trender när det gäller denna utveckling som vi sett under de senaste åren. Det är då det börjar bli möjligt att dra slutsatser.

Den minnesgode erinrar sig kanske vad som rapporterades i samband med en marin övning i skärgården utför Göteborg 2011.

Inom kort kommer försvarsmakten att redovisa sitt underlag inför det kommande försvarsbeslutet. Om man där till fullo har tagit in konsekvenserna av denna utveckling återstår att se.

Alldeles uppenbart finns det kapaciteter som måste återskapas.

Att vi på de starkt försenade nya helikoptrarna bara kommer att ha tre (3) hydrofoner för ubåtsjakt ter sig t ex lite patetiskt.

Detta får för dagen räcka som kommentar från min sida. Alldeles uppenbart kommer det att finnas anledning att återkomma i frågan.

Det handlar ju om en förstklassig utmaning för vår utrikes- och försvarspolitik, och jag utgår från att också regeringen tydligt ser det på samma sätt.

Men just nu sitter jag i öknen i Abu Dhabi och diskuterar förutsättningarna för en fredsprocess mellan Israel och Palestina – liksom regionens alla övriga utmaningar.

Dygn i ”världens intressantaste land”

NEW DELHI: På middagen som avslutade konferensen om förbindelserna mellan Indien och Europa här hävdade historikern och författaren Ramachandra Guha – också jag tillhör hans stora läsarskara – att Indien är världens mest intressanta land.

Konkurrensen är hård, men det ligger mycket i påståendet.

Och han fortsatte med att bl a peka på att EU och Indien är de stora, multinationella, multikulturella och demokratiska enheterna i vår värld i dag.

Mycket som skiljer – förvisso – men också åtskilligt som faktiskt förenar.

Och det har förvisso varit temat för mina nästan två dygn här.

Världens blickar riktas nu mot Indien efter det att regeringen Modi tillträtt efter sin synnerligen imponerande valseger i april-maj.

Valresultatet speglade en längtan efter förändring, och förväntningarna är nu påtaglig höga.

Åtskilligt har redan gjorts, men åtskilligt mer förväntas inför den stora budget som kommer att presenteras en bit in på det nya året.

Då har regeringen fortfarande momentum – därefter kommer situationen gradvis att förändras.

I dag talas det om en tillväxt kring 6%, men när vi lyssnade på finansminister Arun Jaitley var hans förväntningar på den politik han ville föra snarare kring 9% om året.

Skillnaden är inte oväsentlig.

I dag är den kinesisk ekonomin fem gånger större än den indiska, men med rätt politik och omfattande investeringar inte minst i infrastruktur finns goda förutsättningar för att Indien under kommande år kommer att ha en tillväxt över den kinesiska.

Inte minst är det en nödvändighet för att fortsätta att minska fattigdomen i detta land. Indien är kontrasternas land – fattigdom liksom ett avancerat rymdprogram.

Stora förhoppningar sätts nu i den officiella politiken till en accelererad industrialisering av landet, och för detta är det nödvändigt att attrahera utländska investeringar i större omfattning.

Och åtskilliga av diskussionerna här under dessa dygn har handlat om förutsättningarna för detta.

Handelsavtal är viktiga i detta sammanhang.

I och kring USA och Ostasien arbetas nu intensivt på det s k TPP-avtalet, och hos oss i EU är det ju TTIP med USA som står högt upp på dagordningen.

Efter kongressvalet i USA har ju, som jag redan skrivit om, förutsättningarna där för bägge dessa avtal sannolikt förbättrats.

Indien riskerar att hamna mitt emellan dessa bägge stora avstängningar, och inte minst därför vore det viktigt om det s k BTIA-avtalet om handel och investeringar mellan Indien och EU kunde föras i hamn.

Kanske kan det toppmöte mellan EU och Indien som borde äga rum någon gång första halvåret 2015 vara tillfället att ge det arbetet ny energi.

Mycket av förhandlingsarbetet är f ö redan gjort – men det har saknats den politiska kraften att föra det framåt.

Ett viktigt stort togs i går när handelsminister Nirmala Sitharaman kunde meddela att USA och Indien enats om vissa frågor så att Indien kunde släppa den blockering man haft av vissa frågor inom WTO.

Cecilia Malmström tillhörde dem som varmt välkomnade det framsteget.

Att vi vid sidan av dessa mer ekonomiska frågor har all anledning att ha också en djupare strategisk dialog med Indien tillhör också bilden.

Under min tid som utrikesminister var jag angelägen om regelbundna möten med Indiens såväl utrikesminister som nationella säkerhetsrådgivare, och det var alltid nyttigt.

Och en del av dessa kontakter hade jag möjlighet att träffa också dessa dagar.

Men nu lämnar jag New Delhi och Indien för denna gång, även om jag hoppas ha möjlighet att komma tillbaka inom en inte alltför avlägsen framtid.

Nu flyger jag via Doha till Abu Dhabi, och i eftermiddag är jag framme på den informella konferens som brukar samla åtskilliga av den vidare regionens ledande beslutsfattare för något dygn av samtal och diskussioner.

Vi samlas på en anläggning mitt ute i synnerligen genuin öken i det som brukade kallas Empty Quarter på den arabiska halvön.

Miljön är förvisso mycket annorlunda.

Men det brukar inspirera till osedvanligt öppna och intressanta samtal, och jag skulle tro att så kommer att vara fallet också under denna helg.

Utmaningar saknas inte.

Och nu hemåt – om än kort

DUBAI: Ett snabbt bad hanns i alla fall med tidigt på morgonen, men annars har det varit diskussioner i längd dagen igenom.

Men nu packar jag ihop mina saker för att under natten flyga tillbaka till Stockholm igen. Tidig i morgon bitti borde jag vara hemma.

Det är en del saker att göra i Stockholm under dagen, och det är därför jag åker hem. Redan i morgon kväll bär det nämligen av igen, och då med New Delhi som destination.

Således något av en liten omväg över Stockholm – mellan Dubai och New Delhi går det många plan om dagen.

I dag har det varit de mer geopolitiska frågeställningarna som har dominerat diskussionerna här.

Och det råder ingen tvekan om att vi befinner oss i en betydligt mycket mer krävande situation än för bara några år sedan.

Osäkerheten om de detaljerade ryska avsikterna i Ukraina består, men den grundläggande revisionismen har ju blivit allt tydligare. Konsekvenserna är betydande.

Och i denna del av världen saknas ju inte utmaningar.

Dem kommer jag att återkomma till senare i veckan.

I Beijing är nu Stilla Havs-regionens ledare samlade, och mycket av uppmärksamheten var fokuserad på den spända relationen mellan Japan och Kina.

Men långsiktigt – och det var mycket tydligt under mina samtal i Washington – handlar det ju också om osäkerheten i den också för regionens säkerhet så viktiga relationen mellan USA och Kina.

Också detta tillhör den avgjort mer krävande geopolitiska bilden i världen just nu. Och ingenting talar mot att det handlar om en förändring för en betydande tid framöver.

Och nu hemåt – om än kort

DUBAI: Ett snabbt bad hanns i alla fall med tidigt på morgonen, men annars har det varit diskussioner i längd dagen igenom.

Men nu packar jag ihop mina saker för att under natten flyga tillbaka till Stockholm igen. Tidig i morgon bitti borde jag vara hemma.

Det är en del saker att göra i Stockholm under dagen, och det är därför jag åker hem. Redan i morgon kväll bär det nämligen av igen, och då med New Delhi som destination.

Således något av en liten omväg över Stockholm – mellan Dubai och New Delhi går det många plan om dagen.

I dag har det varit de mer geopolitiska frågeställningarna som har dominerat diskussionerna här.

Och det råder ingen tvekan om att vi befinner oss i en betydligt mycket mer krävande situation än för bara några år sedan.

Osäkerheten om de detaljerade ryska avsikterna i Ukraina består, men den grundläggande revisionismen har ju blivit allt tydligare. Konsekvenserna är betydande.

Och i denna del av världen saknas ju inte utmaningar.

Dem kommer jag att återkomma till senare i veckan.

I Beijing är nu Stilla Havs-regionens ledare samlade, och mycket av uppmärksamheten var fokuserad på den spända relationen mellan Japan och Kina.

Men långsiktigt – och det var mycket tydligt under mina samtal i Washington – handlar det ju också om osäkerheten i den också för regionens säkerhet så viktiga relationen mellan USA och Kina.

Också detta tillhör den avgjort mer krävande geopolitiska bilden i världen just nu. Och ingenting talar mot att det handlar om en förändring för en betydande tid framöver.

Europa i Dubai

DUBAI: Sent i går kväll landade jag här, och i dag på morgonen drog diskussionerna på denna Global Agenda Summit igång.

Här finns tyckare, tänkare och aktörer från världens alla hörn och engagerade över ett mycket brett spektrum av olika frågor samlade. Många återseenden, men också många nya kontakter.

Och livaktiga diskussioner där man ju bara har möjlighet att följa en liten del.

För min del har det handlat främst om prioriteter för Europa eftersom det är den grupp som jag fått förtroendet att leda under de kommande två åren.

Ämnet är brett, utmaningarna allt fler, och mycket handlar om de prioriteter utan vilka politiken knappast kommer att kunna få de resultat vi önskar.

Åtskilligt av våra diskussioner i dag har handlat om ekonomi och handel, men också om den geostrategiska betydelsen inte minst av TTIP-förhandlingarna med USA.

Men också om den parallella nödvändigheten för EU att under det kommande åren verkligen göra verklighet av en gemensam digital marknad. Här finns ju mycket av potentialen för den europeisk ekonomin framöver.

Och i morgon förskjuts vårt fokus mer mot de mer geopolitiska frågeställningarna. Vi sitter ner med de här som Ryssland som sitt huvudsakliga fokus, och gör det tillsammans med dem som har USA som sin.

Person till person är det naturligt att vi diskuterar också utmaningarna i denna del av världen.

I Muscat några stenkast härifrån förhandlar Iran, EU och USA om den nukleära frågan. För Dubai har alltid handeln tvärs över vattnet med Persien varit viktig. Från flygbaser och hangarfartyg alldeles i närheten startar flygplan för anfall mot ISIL. Och åtskilligt handlar också den politiska krisen i Yemen.

Åtskilligt av detta kommer jag att återkomma till under ett annat besök i denna region lite senare i den kommande veckan.

Nu är det kväll, och via TV följer jag de känslosamma ceremonierna i Berlin denna för Berlin, Tyskland och Europa så historiska dag.

Beethoven i Berlin – men samtidigt dånar kanonerna borta i Donetsk.

Vi delar glädjen över friheten som vanns – men känner en djupare oro för den fred som nu åter hotas.

Så diskussioner om Europa – även när de förs i den lite annorlunda miljön i Dubai – är sannerligen viktiga.

Dystra perspektiv

WASHINGTON: Efter en intensiv dag av diskussioner lämnar jag nu den amerikanska huvudstaden.

Sent på kvällen lokal tid här sätter jag på ett plan som i morgon kväll lokal tid förväntas att landa i Dubai i en helt annan del av världen.

Och där är det stort möte med World Economic Forum och dess olika Global Action Councils. Jag leder det av dessa som har Europa – vare sig ner eller mindre – på sin agenda.

Men här har ämnena virvlat förbi under dagens diskussioner.

Förmiddagens diskussion om Ryssland och Ukraina slutade i tämligen mörka perspektiv.

Det håller på att sjunka in att vi har att göra med ett Ryssland påtagligt annorlunda än vad vi kanske trodde och framför allt hoppades på.

Och frågan som blev hängande i luften är om vi egentligen är förberedda för den utveckling som vi kan komma att ställas inför.

Jag tillhörde dem som noggrant hade läst president Putins anförande vid den s k Valdai-klubben för några veckor sedan.

Där framträder det revisionistiska Kreml med full kraft, och med en världsbild som inte kan annat än oroa.

Temat för det var en värld med nya regler eller en med inga regler alls för staters uppträdande.

Och i denna formulering ligger självklart att man avvisar de regler som vi hitintills tagit närmast för självklara för umgänget mellan stater också i det Europa som vuxit fram efter Berlin-murens fall.

Att Kreml demonstrerat detta i fallet Ukraina är alldeles uppenbart. Men här upphöjs det till programmatisk politik för dagens Kreml.

Och det är djupt oroande.

Vi diskuterade olika scenarior för den ryska politiken gentemot Ukraina, och det var nog så att de som vi alla såg som önskvärda av de flesta sågs som de mindre sannolika.

Diskussionen om utvecklingen i Mellersta Östern med fokus på ISIL blev knappast mer upplyftande.

Att bevara och stärka ett fungerande Irak är avgörande, men framgång i de ansträngningarna är på intet sätt garanterade.

Och vad gäller Syrien är det ju uppenbart att åtskilliga av de antaganden som vår politik under de senaste åren vilat på visat sig felaktiga.

Det förde naturligt över till diskussionen om Iran, de just nu akuta nukleära förhandlingarna och den mer långsiktiga politiken.

Vad vi sade i dessa avseenden mer i detalj skall jag nog hoppa över här, men betydelsen av hur detta utvecklas är alldeles uppenbar.

Och min grundläggande inställning i dessa frågor är ju inte okänd för dem som följt vad jag skrivit här i detta ämne.

Men vid sidan av dessa diskussioner blev det självfallet åtskilliga samtal också om konsekvenserna för amerikansk politik av utfallet av kongressvalen i tisdags.

Att det gick avsevärt bättre för republikanerna än väntat, och vad det kommer att innebära, dominerar nu helt den inrikespolitiska diskussionen här.

På den positiva sidan från europeisk utgångspunkt kan måhända noteras att sannolikheten för att presidenten får ett vidsträckt mandat för handelsförhandlingar från kongressen ökat.

Den republikanska ledningen i kongressen har tydligt indikerat att de nu kommer att vara beredd till detta.

Vi får hoppas att Vita Huset verkligen också tar upp den bollen.

Sedan handlar det självfallet också om att EU kan driva vår TTIP-förhandling fram till det avgörande som jag är övertygad om måste komma under 2015.

Sannolikheten för att förhandlingarna med Japan, som kommer att bereda vägen för det s k TPP-avtalet med 12 nationer kring Stilla Havet, kommit att föras in hamn före våra TTIP-förhandlingar är dock betydande.

När jag söndag morgon i Dubai inleder våra diskussioner där kommer detta alldeles självklart att tillhöra en av de viktigare frågorna.

Efter lång dags flygning

WASHINGTON: En lång dags flygning först över ett molnigt Europa – men lite ljusare i Frankfurt – och sedan ett molnigt Atlanten.

Men framme här ljusnade det upp och blev en vacker och behaglig höstdag.

Redan på planet från Frankfurt blev det tillfälle till diskussioner, eftersom vi var några med samma ärende och destination.

Men snabbt upplystes vi om att amerikanska bestämmelser innebär att i flygplan på väg till USA får det inte stå tre personer och prata.

Och därvid fick det bli.

Nu är jag dock framme i mitt hotel i Washington, skall försöka hinna med en intervju med franska Le Monde och därefter är det iväg till middag på den tyska ambassaden här.

Och där skall vi höra mera om Vita Husets syn på läget i världen just nu och USA:s roll.

I morgon fortsätter så diskussionerna.

Ryssland och Ukraina är ett självklart ämne med N-L a biträdande utrikesminister Victoria Nuland.

Mellersta Östern och ISIL ett lika självklart. Liksom förhandlingarna och utsikterna med Iran just nu.

Men det brukar bli spännande diskussioner i denna blandade europeiska och amerikanska grupp, som också har en blandning av personer i officiell ställning och sådana som inte är det.

Och som temperaturmätare på relationerna och agrndsn över Atlanten brukar de vara alldeles utmärkta.

Så mycket mer än detta kommer jag nog dessvärre inte att hinna med här denna gång. Ett snabbt besök i bokhandeln alldeles här intill hoppas jag i alla fall hinna med senare i kväll.

Andra delen av Francis Fukiyamas senaste bokverk hade inte kommit ut när jag senast var här i USA, men nu finns den.

Då blev det Henry Kissingers nyutkomna World Order som inhandlades, och den visade sig föga förvånande vara mycket läsvärd.

Och nu till Washington

STOCKHOLM: Arbetsdag i Stockholm. Och hann med att vara en del också i riksdagen och krokarna.

Bland mina gamla papper hittade jag ett exemplar av den östtyska partitidningen Neues Deutschland från lördagen den 11 november 1989.

Det var ju sent på kvällen den torsdagen den 9 november som gränsövergångarna mellan Öst- och Västberlin plötsligt öppnades – som muren föll, som vi i mer politisk bemärkelse säger.

Jag kom dit under helgen som följde, tog med mig både minnen och tidningen hem, och har nu den kvar inför de dagar inte minst i Tyskland, men förvisso i Europa i övrigt, som kommer att domineras av det historiska som hände för ett kvarts sekel sedan.

Men denna den 9 november kommer jag att finnas i Dubai för olika diskussioner vid det stora mötet där med World Economic Council. Jag leder dess arbetsgrupp om Europa-frågor.

I morgon bär det dock först av till Washington för informella samtal där.

Vi inleder med en middagsdiskussion på en av de stora ambassaderna där, och den kommer med all säkerhet att handla om konsekvenserna av de republikanska framgångarna för de återstående åren av Obama-administrationen.

Och sedan fortsätter vi på fredagen med en rad olika ämnen.

Till dess hör alldeles självklart Iran, och vi är nu några med erfarenhet av europeisk utrikes- och säkerhetspolitik som publicerat ett upprop mer upp aning till en överenskommelse.

Det finns länk via Twitter här till höger.

Till undertecknarna hör såväl Javier Solana som Robert Cooper. Och det har sin betydelse mot bakgrund av att det är två personer som under ett antal år varit djupt engagerade i samtalen med Iran från EU:s sida.

Till dagens orosmoln – det finns alltid sådana – hör utan tvekan utvecklingen i Georgien.

I dag avskedas plötsligt försvarsministern Irakli Alasani, och det medförde en serie andra avgångar, inklusive Europa- och utrikesministrarna. Uppgifter, ej bekräftad, säger att också ett betydande antal ambassadörer begärt avsked.

Att alla de som mer konkret har svarar för kontinuiteten i landets utrikes- och säkerhetspolitiska orientering nu avskedas eller avgår är självfallet påtagligt oroande.

Jag anser att EU på ett eller annat sätt och tämligen snart bör vara närvarande i Tbilisi.

Det handlar ju om att man måste ha klarhet om landet har viljan och förmågan att leva upp till de krav som ligger också i Associationsavtalet med EU.

Och det är ju långt ifrån uteslutet att det kommer att växlas ett eller annat ord om detta också i Washington.

Internet och utveckling

TALLINN: Det blev som väntat en produktiv dag i Tallinn. Fokus var på internet och utveckling, men självklart blev det tydligt också för annat.

Det var Världsbanken som samlat en grupp individer från världens alla hörn för ett dygn av diskussioner på detta tema.

Och resultat av det arbete som våra diskussioner är en del av kommer att redovisas i den World Development Report som officiellt kommer att se dagens ljus vid Världsbankens möte i Lima i Peru nästa höst.

Det säger sig självt att det fanns åtskilliga synergier mellan dessa diskussioner i Tallinn och de diskussioner vi hade i den globala kommissionen i Seoul och om några veckor kommer att fortsätta i Ottawa.

Estlands egen utveckling när det gäller dessa frågor är imponerande, och president Toomas Ilves kunde med rätta vara stolt när han berättade om och konkret visade hur man med hjälp av internet tar språng framåt i utvecklingen på olika områden.

Alldeles säkert kommer Estlands utveckling att tillhöra det som lyfts fram i rapporten nästa år som en inspiration för andra länder.

Att nätet betyder mycket i dag behöver knappast påpekas.

Varje sekund skrivs 6.000 tweets, varje minut laddas det upp 100 timmar video på Youtube, varje timme sker 240 miljoner sökningar på Google, varje dag sänds 160 miljarder email – och så här kan man fortsätta…

Viktigare än att titta bakåt och se på dagen är självfallet att försöka skönja morgondagen.

Om fem år räknar man med att ca 65% av världens befolkning kommer att täckas av mobilt bredband med högre kapacitet än vad vi har tillgång till i huvuddelen av Europa i dag.

Vi ser ju nu också hur smartphones håller på att bli allt billigare. I Seoul var man nervös för att Samsungs dominans nu hotades av kinesiska företag som erbjöd betydligt billigare produkter.

Och mycket av den diskussionen handlade vad som skulle komma att hända på Afrikas och Indiens snabbt växande marknader.

Om detta vet vi i detalj mycket lite – men vi vet alldeles bestämt att väldigt mycket kommer att hända och att detta kommer att ha betydande ekonomiska, sociala och för all del också politiska effekter.

Och det var kring dessa frågeställningar som mycket av våra diskussioner under dygnet i Tallinn kretsade.

Men självfallet blev det också tillfälle till diskussioner om det säkerhetspolitiska läget i Europa i allmänhet och våra nordligare delar av Europa i synnerhet.

Uppskattat var självfallet att såväl stats- som utrikesministrarna i Sveriges nya regering varit på tidigt besök. Och ett besök av försvarsministern ligger också i det som förväntas inom inte alltför lång tid.

Så skall det vara. Relationerna över Östersjön är viktiga för oss.

Men i morgon blir det en välbehövlig arbetsdag hemma i Stockholm. Sådana behövs då och då.

Alla dessa veckor…

STOCKHOLM: Förvisso skönt med en dag hemma. Det finns ju som bekant alltid åtskilligt av mer vardaglig karaktär som helt enkelt måste göras. Och då behövs dagar som dessa.

Och kontrasten mot Italiens väder under den gångna veckan har ju inte frestat till några mer omfattande externa expeditioner.

Men som vanligt på söndagar finns det anledning att blicka lite fram mot den kommande veckan.

Efter en förmiddag i Stockholm i morgon flyger jag till Tallinn för att med president Ilves och en grupp sammansatt av Världsbanken diskutera vilken betydelse internet kan ha för inte minst utvecklingsländernas framtid.

Det ingår i förberedelserna för den World Development Report nästa år som kommer att ha just detta som sitt bärande tema.

Men som vanligt i Tallinn kommer det att finnas anledning att diskutera också annat.

Och till detta räknas förvisso den starka ryska militära aktivitet som skett i närheten av olika europeiska staters luftrum under den allra senaste tiden.

Att det skett samtidigt med skott med Rysslands mest avancerade interkontinentala robot tyder ju på att det också handlar om en övning med landets strategiska kärnvapenstyrkor.

Men säkert kommer vi att beröra också vad som kan komma att komma efter dagens s k val i de två s k folkrepublikerna i östligaste Ukraina.

Jag skrev ju en del om detta i går, och men till bilden skall ju nu läggas dels den sällsamma skara från olika ljusskygga organisationer som utgör s k internationella observatörer, och dels de rapporter som nu finns om ökad rysk militär aktivitet i området.

Tyvärr tror jag inte att det kan råda någon tvekan om att Kreml nu vill konsolidera och legitimerade dessa s k folkrepubliker. Men sedan är frågan om vi också ser tecken på ytterligare militära framryckningar i entydig strid med det s k Minsk-protokollet.

Att man försöker att ta kontrollen över flygplatsen i Donetsk är alldeles uppenbart. Men det finns tecken som tyder på vidare ambitioner.

Tydliga signaler från omvärlden är viktiga.

Efter dagar i Tallinn är jag dock hemma i Stockholm på onsdagen, men sedan blir det en lite längre period som kommer att domineras av olika resor.

På torsdag flyger jag till Washington för ett dygn av utrikes- och säkerhetspolitiska samtal i den transatlantiska krets som brukar samlas två gånger om året. Det brukar bli en både bred och intressant genomgång av de utmaningar som främst Europa och USA står inför.

Tidpunkten saknar ju heller inte intresse.

På tisdag är det s k mid-term elections i USA, och utfallet av dem kommer inte att sakna betydelse.

Val är alltid osäkra in i det sista, men det kan alls inte uteslutas att republikanerna tar över majoriteten också i senaten.

Några alldeles omedelbara konsekvenser får det kanske inte, men om det sker så kommer det utan tvekan att ytterligare komplicera tillvaron för Obama-administrationen under dess två sista år.

Och det gäller då också viktiga frågor som de förhandlingar med Iran som ju nu går in i ett alldeles avgörande skede.

Jag tror att man kan utgå från att den israeliska regeringen inte kommer att dra sig för att utnyttja sina kontakter i den amerikanska kongressen för att sätta käppar i hjulen. Vi har sett det förr.

Så alldeles säkert kommer vi också att diskutera vad utfallet av detta val kan komma att innebära.

Från Washington flyger jag så till Dubai i Förenade Arabemiraten för andra diskussioner där under helgen och inledningen av veckan som kommer. Men till dem kommer jag självfallet att återkomma.

I dag har den internationella klimatpanelen IPCC publicerat en viktig rapport med tydliga varningar för konsekvenser om vi inte på allvar börjar att tydligt minska utsläppen av växthusgaser.

Att Sverige och steg för steg EU gör sitt är viktigt, men avgörande kommer med all säkerhet utvecklingen i Indien och Kina att vara.

Jag kommer att vara också i New Delhi i veckan efter denna, och det blir självfallet intressant att höra tongångarna från den nya regeringen där också i dessa frågor.

IPCC-rapporten bör leda till ny uppmärksamhet för den utmärkta rapport om New Climate Economy som bl a vår regering medverkade till att få fram, och som presenterades i september.

Den visar att det alls icke är omöjligt, och inte alltför krävande, att klara denna utmaning.

Det är ett viktigt budskap – annars finns risken för att alarmism mest leder till defatism. Och det vore farligt.

Skifte i Bryssel – och svåra utmaningar

ROM: Efter en vecka i den eviga staden, med utflykt också ner mot Neapel-buktens nejder, bär det nu hemåt igen för nya uppgifter.

Italien har under tiden fått en ny utrikesminister.

Media låter berätta att president Napolitano satte ner foten när premiärminister Renzi ville utnämna personer med mer begränsad erfarenhet, och resultatet är att erfarna Paolo Gentiloni nu drar in i utrikesministeriet Farnesina.

Efter åtta månader som Italiens utrikesminister tillträder så Federica Mogherini den betydelsefulla positionen som efterträdare till Catherine Ashton som EU:s High Representative.

Och den positionen kommer hon, enligt fördraget, att ha under de kommande fem åren.

När det gäller de förhandlingar med Iran som nu går in i ett mer hektiskt skede inför den tidsgräns som satts till den 24 november fortsätter dock Catherine Ashton.

Att byta där nu hade självfallet varit idioti.

Betydelsen av dessa kan knappast överskattas, och det är uppenbart att det i alla fall finns en ömsesidig vilja från de olika sidorna att försöka att finna konstruktiva lösningar på de icke oväsentliga problem som återstår.

Att Iran:s och USA:s utrikesministrar kommer att träffas i Oman för avgörande samtal är både viktigt och symboliskt.

Oman har under åtskilliga år spelat en viktig roll som förmedlande kraft mellan Iran och västvärlden.

Federica Mogherini tar över ansvaret i en situation med större utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar än på utomordentligt länge.

Revisionism i Öst, extremism och sönderfall i Syd och en eskapism i Väst – syftande på den brittiska debatten – gör hennes situation långt ifrån lätt.

Och till detta skall så läggas den tendens till åternationalisering av EU:s utrikespolitik som jag skrivit om tidigare här.

Inte minst gälle detta i relationerna österut.

Från Berlins och Paris sida har man helt sonika skjutit undan det s k Geneve-format för samtal – med USA, EU, Ukraina och Ryssland runt bordet – till förmån för att sköta det hela självt.

Andra EU-länder har därmed också kommit att marginaliseras på ett sätt som inte är bra.

Att det kunde slutas en gasöverenskommelse mellan Ukraina och Ryssland efter medling av EU var självfallet bra.

Det har varit min bedömning hela tiden att Ryssland vare sig finansiellt eller politiskt hade utrymme för en ny stor konflikt om gasleveranser till Ukraina och det övriga Europa.

Men oerhört mycket återstår. Och detginns betydelsefull risk för att konflikten nu går in i en ny fas.

De s k val som kommer att hållas i de Moskva-stödda utbrytarregionerna i morgon är tydligt oförenliga med det s k Minsk-protokollet, och visar att man är inriktad på att nu skapa en Transnistrien-liknande situation i denna del av Ukraina.

Handlingar säger i detta avseende betydligt mer än ord vad gäller det man vill åstadkomma.

Minsk-protokollet talar om lokalval i enlighet med ukrainsk lag, men här skall det nu väljas president och parlament enligt synnerligen egna regler.

Bara två partier är tillåtna, och bägge är strikt separatistiska. Tvånget är tydligt.

Officiella uttalanden från Moskva visar att man avser att erkänna dessa illegitima val, och därmed de facto erkänna dessa illegitima s k folkrepubliker.

Att de i snart sagt varje del är skapelser av Kreml är nog obestridligt, och nu förefaller man berett att ta ett avgörande steg när det gäller att konsolidera dem.

Det är viktigt att omvärlden reagerar med stor bestämdhet på detta.

I Kiev är det nu av yttersta betydelse att Petro Poroshenko och Arsenij Yatsenjuk kommer överens om en stark regering och ett starkt regeringsprogram.

Att den senare gjorde ett betydligt bättre val än väntat påverkar självfallet bilden.

Sedan handlar det om att snabbt gå vidare med ett nytt program med IMF, och viktigt är också att EU är berett att stödja en tydlig reformpolitik med betydande ekonomiska resurser.

En ny kommission har i dag tagit över i Bryssel, och det återstår att se hur denna kommer att hantera dessa frågor.

Stefan Fule var som kommissionär djupt engagerad i dessa frågor, men hans efterträdare är ett oskrivet blad i åtskilliga viktiga frågor.

Och Jean-Claude Juncker har aldrig haft den vidare utrikespolitiken som personlig prioritet.

Därmed blir den roll som Federica Mogherini kommer att spela, men kanske också Europeiska Rådets nye ordförande Donald Tusk, av mycket stor betydelse inte minst i dessa frågor.

Men utmaningarna när man blickar söderut är knappast mindre.

Genomförandet och resultatet av parlamentsvalet i Tunisien är väl den enda ljuspunkten i en bild av i övrigt tilltagande mörker.

I media ser jag bedömningar att kring 1.000 personer i månaden från olika delar av världen nu ansluter sig till ISIL och dess insatser i Syrien och Irak.

Och även om irakiska styrkor registrerat vissa framgångar mot dem är nog trenden fortfarande mycket bekymmersam.

Nu återvänder jag till Stockholm där också den inrikespolitiska scenen ter sig tämligen bekymmersam.

Kjell-Olof Feldts bredsida mot regeringen, med kritik inte minst av hur den satt sig i ett tydligt skadligt beroende av vänsterpartiet, kommer inte att sakna betydelse.

Jag tror inte att man skall underskatta sannolikheten för att regeringen inte kommer att få igenom sitt förslag till statsbudget för 2015.

Något sådant har aldrig förut inträffat, och då hamnar vi plötsligt i ett mycket spänt politiskt läge vars utgång det nog är för tidigt att sia om.

Men för min del blir det nu i alla fall delar av helgen hemma, innan det på måndag bär iväg till Tallinn.