Dramatik i Stockholm och i Chisinau?

30 november 2014

STOCKHOLM: En lugn och trevlig helg hemma. Och Första Advent bjuder alltid på speciell stämning. Tempot börjar sänkas. Julen börjar att närma sig.

I inrikespolitiken är det däremot tvärt om. Stämningen och spänningen skruvas upp inför avgörandet om regeringens budgetproposition på onsdag. Alla vet att det blir dramatik. Ingen vet hur det kommer att utvecklas och sluta.

En sak är alldeles säker: på detta sätt kan inte Sverige regeras i nästan fyra år till.

Vi riskerar att få inte bara regeringsmaktens utan politikens förfall. På ett eller annat sätt måste det fås till en förändring.

I sak vore det självfallet bättre för Sverige om riksdagen godkände allianspartiernas förslag till budget än den regeringsproposition som man ju tillät vänsterpartiet att få ett mycket kraftigt inflytande över.

Hur detta gick till än för mig fortfarande något av ett mysterium. Det borde ha varit uppenbart att en vändning tydligt till vänster skulle göra det betydligt svårare att vinna stöd i riksdagen. I den meningen ligger regeringen i dag som man bäddat.

För mig påminner det vi nu ser en hel del om vad som inträffade efter regereingsskiftet 1994, även om det också finns betydande skillnader.

Ingvar Carlsson slöt då förbund med Gudrun Schyman och det levererades den ena s k återställaren efter den andra. Presskonferenserna avlöste varandra.

För det hade man då majoritet i riksdagen, men det innebar samtidigt att den ekonomiska politiken snabbt förlorade i trovärdighet. Vi befann oss ju i ett skede av påtaglig uppgång efter den djupa ekonomiska krisen 1991-1993.

Och framåt vintern fungerade det inte. En kursomläggning blev alldeles nödvändig. Vi hade en del diskreta kontakter mellan oss moderater och socialdemokraterna, men i slutändan var det centerpartiet och Olof Johansson som kastade ut en räddningsväst till den drunknande regeringen.

Kursen lades om. Åtskilliga återställare fick återställas igen. Och det gick åter bättre för Sverige.

En motsvarande korrigering kommer förr eller senare, på ett eller annat sätt, att bli nödvändig nu. Men ingen torde i dag veta exakt hur och exakt när.

Då fanns inte en tydlig allians på samma sätt som nu. Olof Johansson -men inte centerpartiet, vars ordförande han var – hade ju lämnat regeringen i protest mot beslutet om Öresundsbron. Och folkpartiets Bengt Westerberg hade flörtat offentligt med tanke på att regera med socialdemokraterna, bara för att bli tämligt snöpligt avvisad av dessa.

Nu har vi en allians med tydlig sammanhållning och med ett tydligt alternativ i den ekonomiska politiken.

Och om inte den rödgröna regeringen får direkt eller indirekt stöd av Sverigedemokraterna – och jag ser att finansminister Magdalena Andersson ständigt säger att hon utgår från att det blir fallet – så måste man på ett eller annat sätt anpassa sig till alliansen.

Något annat alternativ finns faktiskt inte – även om det sedan finns olika varianter på detta tema. Men jag skall avhålla mig från att filosofera mera om hur de olika varianterna kan se ut.

Just nu spekuleras i att de rödgröna skall begära återremiss av budgeten till finansutskottet.

Det kan man göra, men i sig löser detta ju ingenting alls. En lösning kan bara ske den vägen om man sedan kommer ut ur finansutskottet med en budgetöverenskommelse med alliansen. Annars är man ju tillbaka på ruta ett.

Så allt tyder på att det kommer att bli intressanta dagar framöver. Själv har jag tagit fram min vällästa bok med Regeringsformen och Riksdagsordningen.

Nu gäller det att veta vad som gäller.

Mina planer för veckan är dock annorlunda.

Om inte strejker på Lufthansa ställer till det för mycket flyger jag i morgon till Budapest för en diskussion där över middag och i morgon om olika europeiska framtidsperspektiv.

Det är George Soros Open Society Institute som inbjudit några tyckare och tänkare från Öst och Väst att tänka högt och fritt kring detta. Och det är självfallet de mer östliga perspektiven som kommer att stå i centrum för våra diskussioner.

Vid det laget borde vi också veta hur dagens viktiga parlamentsval i Moldavien har utfallit. Vallokalerna stängs först klockan 21 lokal tid i kväll.

Här står ju en EU-inriktad koalition i regeringsställning mot mycket tydliga ryska försök att vrida landets utveckling i mer östlig riktning. Valet är i detta avseende verkligen ett val.

För ett år sedan såg det ut som om det moldaviska kommunistpartiet under klassiske ledaren Voronin hade betydande möjligheter att vinna. Och här handlar det om ett genuint kommunistparti – hammaren och skäran på flaggorna och byster och porträtt av Lenin överallt.

Men nu ser bilden annorlunda ut.

Dels har regeringen under Iuri Leanca gjort bättre ifrån sig, och EU-närmandet har börjat att avsätta konkreta och viktiga resultat. Viseringsfriheten är viktig för många.

Men dels har plötsligt Moskva tagit sin hand från kommunistpartiet och i stället satsat stort på två nya partier men en från deras utgångspunkt tydligare agenda.

När det kom till kritan ville inte kommunistpartiet bryta upp hela frihandels- och associeringsavtalet med EU, men det vill Moskva alldeles bestämt, och därmed fick man flytta om pjäserna riktigt ordentligt i ett sent skede.

Hur detta kommer att gå återstår att se. Ett av dessa två partier har i ett sent skede förbjudits eftersom man ansåg att det mer eller mindre helt var finansierat av Moskva.

Förhoppningen är självfallet att regeringskoalitionen under premiärminister Leanca får tillräckligt stöd. Men det kan bli mer osäkra lägen, och jag tror dessvärre inte att man skall hysa några illusioner om de medel som de som vill se Moldavien på en helt annan kurs är beredda att ta till.

Så det kan bli dramatiskt i både Stockholm och Chisinau under den kommande veckan – utan alla jämförelser i övrigt.


Nätets frihet och framtid

26 november 2014

OTTAWA: Så inleds nu min sista dag här i Canada. I kväll är det dags att bege mig hem till Stockholm igen.

Men innan dess väntar ännu en fullmatad dag här i den kanadensiska huvudstaden.

I går kväll hedrades jag av att den kanadensiska regeringen gav mig sin fina Diefenbaker Award för de insatser de anser att jag gjort för friheten på nätet.

Och det var förvisso en av de frågor som jag satte högt i den svenska utrikespolitiken under senare år, och där jag i också tror att vi lyckades att påverka den internationella debatten på ett viktigt sätt.

Nu är det en rad andra länder som anslutit sig och bidrar till att föra vidare det arbetet, och Canada tillhör förvisso dessa.

Vid prisceremonin här i går kväll höll utrikesminister John Baird ett engagerat och viktigt tal kring detta, och det visar den vikt som dessa frågor nu får också i Canadas utrikespolitik.

Och det är självfallet mycket välkommet och viktigt.

Gårdagen dominerades annars av arbetsmötet med Global Commission on Internet Governance, med frågan om att överföra ansvaret för den s k IANA-funktionen från USA:s handelsdepartement till någon mer internationell funktion.

Detta kan låta mycket tekniskt, och är det också i sina detaljer, men är i själva verket en politiskt utomordentligt både laddad och viktig fråga.

Det handlar om att USA är villigt att från september nästa år ge upp den sista formella funktionen man har i skötseln av det globala nätet.

Men en förutsättning är att detta kan ske på ett sätt som garanterar det globala nätets fortsatta dynamiska och fria utveckling.

Och det är hur detta skall kunna ske som vi diskuterade intensivt här i Ottawa i går. Jag inleder min dag här med en pressbriefing om de slutsatser vi kom fram till.

Om det sedan kommer att lyckas att bygga tillräckligt internationellt stöd kring en modell som gör att detta överförande från USA kommer att ske är än så länge en öppen fråga. Vi är emellertid övertygade on vikten av att så faktiskt sker.

Det internationella intresset för dessa frågor är betydande.

Nyligen hölls t ex en stor konferens med också internationellt inbjudna i Kina för att markera det stora intresse man där har av frågorna. Och att man följer dem noga i Washington säger sig självt.

Vi hade i går också möjlighet att planera vår kommissions arbete framöver, med möten nästa år i Storbritannien, Nederländerna, Sydfrika, Indien och Brasilien.

Förutom pressbriefing på förmiddagen här kommer jag under dagen att ha ett seminarium om s k digital diplomati på utrikesministeriet här med medverkan av också utrikesminister Baird.

De ser Sverige som lite av en modell i dessa avseende.

Men här i Ottawa har det också blivit åtskilliga diskussioner om Ryssland och Ukraina.

I måndags träffade jag ledningen för utrikesutskottet i underhuset, och i dag blir det lunch i parlamentet med olika senatorer för diskussion främst om just detta.

Och Canada är mycket engagerat i dessa frågor.

Sedan blir det – som alltid – många andra möten också.

I förrgår blev det en kvällsöl med Rysslands f d premiärminister Mikhail Kasyanov, och i går blev det samma sak med amerikanska delstaten Marylands guvernör Martin O’Malley som är på arbetsbesök här.

Kvällar med rysk respektive amerikansk inrikespolitik. Nyttigt i bägge fallen.

Innan jag ger nog hem i kväll hoppas jag hinna med en snabbtitt också i en av stadens bättre bokhandlar.

Canada är ett land med en intressant historia, och dessutom en viktig roll i en rad andra frågor.

T ex investerar Ericsson just nu närmare 9 miljarder kronor (!) för att bygga ett av sina tre globala datacenters i Montreal.

Så det har varit intressant dagar här i såväl Halifax som Ottawa.


ISIL, Ryssland och nya informationskrigen

23 november 2014

HALIFAX: Dagens diskussioner här har dominerats av frågeställningarna kring ISIL, även om det blir allt tydligare hur relationerna till Iran och dess framtid i ljuset av vad som händer i Wien påverkar mycket också av detta.

Den amerikanske generalen John Allen, som från Washingtons utgångspunkt koordinerar också de internationella insatserna mot ISIL, var här och deltog i en mycket öppen om än icke publik diskussion under två timmar.

Jag lyssnade ju på honom också förra helgen i öknen i Abu Dhabi, men här fanns det möjlighet att föra resonemangen lite djupare.

Åter var det svårigheterna att hitta en väg framåt i Syrien som vi kom tillbaka till gång efter gång.

BBC:s Lyse Doucet sade i en av våra publika diskussioner att hon när hon nyligen var i Aleppo vare sig kunde hitta någon s k moderat opposition eller något markant stöd för den västliga politiken gentemot ISIL.

Parallellt med våra diskussioner här har USA:s vice president Biden varit i Ankara, och det sägs det fyra timmar långa samtalet med president Erdogan att de amerikanska och turkiska synpunkterna i alla fall börjar att närma sig.

I diskussionerna här underströks den avgörande roll som Turkiet på ett eller annat sätt måste spela. Landet är påtagligt berört.

Skulle antingen ISIL eller regimen rycka fram ytterligare kring Aleppo finns den överhängande risken för nya flyktingströmmar i stor skala. Men samtidigt är de turkiska förslagen på en s k skyddszon och olika flygförbudszoner inte alldeles lätta att hantera.

Att bortse från relationen till Iran i dessa avseenden är helt enkelt inte möjligt. Vi fick höra om att der var Iran som varit de första att skicka konkret hjälp till Irak för att möta ISIL, och att man gjorde det också i form av fältsjukhus som tog emot sårade oavsett konfession.

Men uppgiften att balansera relationen till Iran i dimensionerna ISIL, Damaskus och de nukleära frågeställningarna är inte alldeles okomplicerad.

Till detta skall nog också läggas situationen i Afghanistan. Det är ju frågan som alldeles för ofta glöms bort i alla dessa diskussioner.

Men självfallet har åtskilligt här också handlat om Ryssland och Ukraina, även om frågeställningarna där måhända är mer tydliga.

En genomgående fråga har dock rört den nya fas av krigföring med information vi nu är inne i.

ISIL och olika extremistiska grupperingar utnyttjat inte minst sociala media mycket skickligt, och det finns en oro för den rekrytering som åtminstone delvis sker på detta sätt.

Men än mer värd att notera är ju utvecklingen med den nya ryska stora satsning på informationskrig som vi ser tydligast sedan förra hösten, och där allt tyder på att man nu ytterligare kommer att bygga ut instrumenten för detta.

Här handlar det ofta om att massivt sprida medvetet falsk information i syfte att vilseleda och förvilla. Den som vill ha tydliga exempel på det kan se hur ryska statliga media sprider olika teorier och påhittade informationer om nedskjutningen av MH17.

Också detta måste vi komma fram till bättre sätt att möta än vad de lyckats med hitintills.

Strax lämnar jag Halifax efter säkerhetskonferensen här och flyger till Ottawa för att tillbringa de kommande tre dagarna där.

Då är det främst de globala internetfrågorna som står i fokus, men självfallet kommer det att bli också utrymme för andra frågor under dessa dygn.


Samtal och hummer i Halifax

22 november 2014

HALIFAX: I går eftermiddagen kom jag så hit till denna hamnstad på den kanadensisk Atlantkusten för den årliga internationella säkerhetskonferens som hålls här.

Också flygningen över Atlanten blev ett bra tillfälle till också olika samtal, eftersom deltagare till säkerhetskonferensen fyllde upp betydande delar av direktplanet från London.

En sittande president, en just f d president, två f d premiärministrar och till detta lite annat löst folk med med mer eller mindre betydande specialisering på vår tids varierande säkerhetsutmaningar.

Framme där fanns också andra vänner att träffas.

Canada:s justitieminister Peter McKay var den som i egenskap av försvarsminister tog initiativet till dessa möten för fem år sedan, och utrikesminister John Baird var självklart också här.

Konferensen inleddes med en TV-sänd diskussion om säkerhetspolitik från en kontinental amerikansk utgångspunkt, d v s Canada, USA och i någon mån Mexico i det här fallet.

Från en europeisk utgångspunkt var den kanske inte så fascinerande. Oceanerna finns forfarande där, och frågor om säkerhet blir därmed, även om man talar om terrorism, polisiära snarare än militära.

Men sedan har diskussionerna här, som på många andra håll, kommit att handla om dels Mellersta Östern och ISIL och dels utvecklingen med Rysslands revisionism och aggression i östra Europa.

Här i Canada är bägge dessa frågor stora. Kanadensiskt stridsflyg deltar i operationerna mot ISIL i Irak, och landet har den största ukrainska befolkningen utanför Ukraina självt.

På G20-toppmötet i Brisbane var premiärminister Stephen Harper tydlig på gränsen av vad det diplomatiska protokollet tillät till president Putin i denna fråga.

Halifax och Nova Scotia är stolt över sin historia och tradition, och på kvällen bjöds det till ackompanjemang av säckpipor på traktens humrar till middag.

Diskussionen efter middagen dominerades för min del av Ryssland, där jag tillhörde en av talarna, och där den bild som växte fram ur samtalet var minst lika mörk som i många liknande diskussioner.

Så kommer diskussionerna att fortsätta här under dagen.

Under förmiddagen är det Mellersta Österns olika utmaningar som har dominerat och frågan som hängt över diskussionen har varit om och hur fenomenet ISIL kan bekämpas.

Från lite andra utgångspunkter – här är frekvensen av amerikanska generaler rätt hög, och en betydande delegation från amerikanska kongressen finns också på plats – är det samma diskussioner som i öknen i Abu Dhabi förra helgen.

Och vi får se om de slutsatser som växer fram är Desamma.

Konferensen här fortsätter till efter lunch i morgon söndag, och då är det för mig dags att bege mig till Ottawa för att sedan tillbringa de närmaste tre dagarna där i olika diskussioner.

Framför allt är det mötet med Global Commission on Internet Governance, men åtskilligt annat står också på programmet.

I Wien pågår just nu slutförhandlingar med Iran i den nukleära frågan, och även om ingenting i sak läcker ut är det uppenbart att osäkerheten kommer att bestå intill den slutpunkt man sagt till någon gång på måndag eftermiddag.

Men alldeles uppenbart är att vad som händer i dessa förhandlingar kommer att ha större betydelse för utvecklingen i den vidare regionen än åtskilligt av det som nu mer kortsiktigt diskuteras mot ISIL.

Och jag hoppas att den insikten finns fullt ut hos beslutsfattare i Teheran och Washington och andra ställen.

En överenskommelse är fullt möjlig, men frågan är om det kommer att gå att övervinna den djupa misstro som finns hos mer konservativa krafter såväl i Iran som annorstädes.

En av mina middagssamtal i går var med en framträdande senator från Texas, och det illustrerades väl utmaningarna i detta avseende.

Man tar för lätt på riskerna med fortsatt konflikt, och sitter fast i fiendebilder som odlats i decennier. Och det gäller självfallet med minst samma styrka i Iran.

Halifax har en tydlig nordisk och atlantisk atmosfär, och det är inte svårt för en nordbo att trivas i miljöerna här.


Nordisk modell…. eller?

21 november 2014

STOCKHOLM: Nu lämnar jag Stockholm för ett tag igen, men innan jag gör det bara några rader om en viktig diskussion som jag deltog i under gårdagen.

Det var Boston Consulting Group som redovisade resultatet av ett omfattande arbete de gjort för att analysera de nordiska ländernas konkurrenskraft och framtidsutmaningar.

Och resultatet var tankeväckande och viktigt.

De konstaterade, som alla andra, att vi i många internationella mätningar ligger i positioner i toppen eller dess närhet.

I synnerhet gäller detta Sverige efter de senaste åren.

Men när de mer i detalj går in i detta blir bilden att vi inom denna övre grupp tydligt hållet på att förlora positioner.

Danmark är det land där detta är tydligast, men även vad gäller Finland och Sverige är tendensen tveklöst där.

På seminariet där detta diskuterades i går sade jag att jag alltid haft ett lite ambivalent förhållande till allt tal om den nordiska modellen.

Framför allt därför att talet om en modell kan leda till tron att allt är fixat och färdigt och att uppgiften mest är att bevara det som är.

Men delvis också för att det lätt leder till tron att vi inte behöver lyssna på och lära också av andra länders erfarenheter.

Så jag uppskattar förvisso när andra länder talar om någon form av nordisk modell, men när vi själva ägnar oss för mycket åt detta blir jag oroad.

Och studien i går visade varför.

Världen förändras snabbt och vi står inför nya teknologiska revolutioner.

Då är det avgörande att vi också har förmågan att förändra och förnya, och det har vi bara om vi har förmågan att inse de utmaningar vi står inför.

Därför var det en hälsosam och viktig rapport som BCG publicerade i går.

Jag hoppas att den får genomslag i diskussionen i samtliga våra länder.

Och den rekommenderas till läsning. Länk finns via Twitter här till höger.

Sedan var det också spännande att lyssna till den omvandling som Nokia gått och går igenom, liksom att åter träffa Anders Fogh Rasmussen som talade om sina erfarenheter både som statsminister i Danmark och generalsekreterare i Nato

Men nu är det tidig morgon fredag, och nu styr jag under dagen kursen mot Halifax vid den kanadensiska Atlant-kusten.

Där har under några år arrangerats en internationell säkerhetskonferens som jag varit inbjuden till ett antal gånger, men då inte haft möjlighet att delta i.

Men nu blir det av.

Och det passar tidsmässigt väl ihop med att den globala internet-kommission jag leder kommer att mötas i Ottawa på måndag och tisdag.

Så det blir ett antal dagar i Canada för min del.

I och för sig ingenting som det finns någon anledning att klaga på.


Nu lämnar jag öknen

16 november 2014

ABU DHABI: Nu på kvällen lämnar jag öknen och dygnen av mycket intressanta diskussioner här.

Mörkret sänker sig snabbt över öknen, och det blir ju dessutom påtagit mörkt. Men jag skall i alla fall ta mig härifrån till flygplatsen för att genom natten börja att tråckla nig hem till Stockholm igen.

Det var ett tag sedan jag hade möjlighet att sova i den egna sängen, men i morgon är det äntligen dags.

Det är femte året detta möte ordnas, och det samlar experter och politiker från och om regionen till mycket öppna diskussioner.

Och i dag har det inte minst varit frågor relaterad till ISIL som har dominerat våra diskussioner.

Bilden som framträder är tydligt bekymmersam. Flera experter varnade för att underskatta den attraktionskraft som ISIL faktiskt har i såväl regionen som den vidare världen.

Men samtidigt finns det en skepsis till att ISIL:s försök att bygga en egen stat kommer att lyckas. Vi diskuterade paralleller med det försök i denna riktning som ju talibanerna gjorde, men som egentligen misslyckades redan före 2001.

Och mycket talar för att samma sak förr eller senare kommer att hända här.

Problemet är att det riskerar at bli senare snarare än förr, och att åtskilligt annat då hinner att hända i regionen.

Genom våra diskussioner löpte som en röd tråd frågan om Syrien och det faktum att vi saknar en verksam politik.

Och här vittnade flera om att operationer a mot ISIL snarare stärkt de mer fundamentalistiska krafterna, medan de s k moderata nu är så marginaliserade att en person som kom direkt från Aleppo till våra diskussioner inte hade innan hitta dem alls.

Men vi lämnade nog alla dessa diskussioner med insikten om att politiken vad gäller Syrien kräver ny uppmärksamhet.

Vi står inför besvärliga vägval ed betydande konsekvenser.

Men nu lämnar jag i söla fall här och åker hem till Stockholm för några dagar.

Ett möjligt snabbt besök i Bryssel i veckan står på programmet, och näst helg kommer jag så att befinna mig borta i Canada


Diskussioner i öknen

15 november 2014

ABU DHABI: Det är femte gången vi samlas ute i öknen för diskussioner om de olika utmaningar som denna region står inför.

Men inte någon gång tidigare har situationen varit så komplicerad som nu, och det har varit mycket tydligt i alla våra diskussioner i går och i dag.

Utsikterna för en fredsprocess mellan Israel och Palestina är utomordentligt dystra.

Personer mycket centrala i det försök som gjordes under amerikansk ledning sade att det är fullständigt orealistiskt att tänka sig att de kan återupptas under nuvarande förutsättningar.

Också från amerikansk sida är man tydlig med att det är den israeliska bosättningspolitiken som var och är det avgörande hindret.

Och det vi ser i Israel är ju dessvärre att bosättarna ockuperar inte bara Västbanken i allt större antal utan också den israeliska regeringen.

Jag tror dessvärre att det behövs någonting som skakar om mer rejält, och förändrar förutsättningarna, innan det kommer att vara möjligt att tala om en fredsprocess.

Mycket uppmärksamhet ges nu till arbetet med att pressa tillbaka ISIL allra främst i Irak. Vi hade generalen Allen som leder mycket av detta i våra diskussioner.

Men förr eller senare kommer mycket tillbaka till den allt värre situationen i Syrien.

Om det möjligen finns en strategi för framgång i Irak är det svårt att ens se konturer av en sådan i Syrien.

Just nu förefaller regimen att stärkas också som ett resultat av flyganfallen mot ISIL. Inte minst gäller det runt Aleppo.

En central person från Syrien ställde frågan om inte en orättvis fred nu är att föredra framför ett rättvist krig som inte förefaller att ha något slut.

Men hur en sådan skall arbetas fram förblir en synnerligen öppen fråga.

Just nu handlar mycket om Aleppo.

Regimen stärker sin ställning i området, och skulle den lyckas få kontroll över staden i dess helhet skulle det vara en mycket betydelsefull förändring.

Samtidigt koncentrerar FN-sändebudet Staffan de Mistura sina ansträngningarna på att få slut på striderna och någon typ av normalt liv i just detta område.

I regionen i dess helhet ser vi nu en serie olika konflikter. Det går att räkna till kanske sex, och de är mer eller mindre såväl relaterade till varandra som olika.

Fler och fler börjar nu tala om jämförelsen med Europas trettioåriga krig på 1600-talet. Och likheterna är betydande.

En stor svårighet då var att komplexiteten i ett skede med överlappande konflikter gjorde det mycket svårt att åstadkomna fred.

Det skulle som bekant dröja till 1648 innan det visade sig möjligt.

Hur lång tid det kommer att ta här törs nog ingen ens gissa. Men i våra diskussioner har det gått som en röd tråd att det inte kommer att gå att bara ägna sig åt en eller annan skut fråga – just nu ISIL – utan att det förr eller senare måste till ett bredare grepp.

Och det, om inte annat, gör det ju nödvändigt att föra samtal som dessa här i öknen vidare.