Det mesta på agendan i München.

16 februari 2019

MÜNCHEN: Nu drar den stora dagen här på den 55:e säkerhetskonferensen i gång. En serie av anföranden av stats- och regeringschefer i förening med närmast en myriad av olika möten i marginalen på vad som händer i den stora lokalen.

Men det var åtskilligt av betydelse redan i går.

Tysklands och Storbritanniens försvarsministrar diskuterade europeiskt säkerhetssamarbete i världen bortom Brexit. Och det är början på en mycket vikigaste diskussion.

Nato:s generalsekreterare och andra diskuterade konsekvenser av om INF-avtalet havererar, vilket förefaller överväldigande sannolikt, och flera prövade olika idéer om hur ett samarbete om rustningskontroll skulle kunna räddas.

Och Tyskland förbereder olika initiativ i detta syfte under de närmaste månaderna.

Själv började jag gårdagen i en spännande och alls inte enkel diskussion om skilda amerikanska och europeiska perspektiv på Mellersta Östern med fokus på Israel och Iran.

Nyanserna i Trump-administrationen politik i dessa frågor är inte alldeles lätta att upptäcka. Och då uttrycker jag mig försiktigt.

Jag förklarade att vi européer ser det som viktigast att försöka att mildra spänningar och lösa konflikter i en del av världen som vi är intimt sammanvävda med. Det nukleära avtalet med Iran och en fungerande och legitim tvåststatslösning för Israel och Palestina är två mycket viktiga delar av detta.

På plats här i München finns den största amerikanska delegationen i denna konferens historia. I dag skall vi lyssna på såväl vicepresident Pence som representanthusets talman Nancy Pelosi. Och bland andra amerikanska talare finns också f d vicepresidenten Joe Biden, som alldeles uppenbart överväger att kasta sig in i spelet inför valet 2020.

Men det saknar aldrig intresse att lyssna på Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov.

För min del har ECFR en diskussion här med ett antal utrikesministrar kring det europeiska försvars- och säkerhetssamarbetets framtid och tillsammans med bl Madeleine Albright presenterar jag vårt arbete om nya principer för demokrati och samarbete i dagens värld.

Så det blir till att springa mellan olika anföranden att lyssna på och olika andra arrangemang som jag har förpliktat mig till.


Ukraina inför de dubbla valen.

12 februari 2019

KIEV: Strax lyfter jag tillbaka mot Stockholm igen efter mindre än ett dygn här.

Det blev middag i går kväll med några av de bäst informerade ambassadörerna här, och i dag diskussion om Ukrainas ekonomi och framtidsutsikter på konferens med bl a president Poroshenko och premiärminister Groysman.

Inte mindre än 44 kandidater ställer upp i presidentvalet med en fördra omgång 31 mars och en andra och avgörande mellan de två ledande 21 april.

Utgången är helt öppen. Just ju har TV-producenten och komikern Zelensky tagit ledningen i opinionsundersökningarna, f d premiärministern Tymoshenko förlorat lite mark och president Poroshenko seglat upp på andra platsen.

Men mycket kan förändras. Ingen av kandidaterna har ett omedelbart stöd över 20%, vilket väl illustrerar osäkerheten.

Och efter presidentvalet kommer så parlamentsval i slutet av oktober. Mängden av kandidater i presidentvalet förklaras mindre av att de alla tror sig kunna vinna än av att de börjar positionera sig för en position i parlamentet.

Även om presidentmakten informellt är stark i landet, är dess formella makt mer begränsad, med undantag för utrikes- och säkerhetspolitiken. All makten över den ekonomiska politiken ligger i parlamentet och i den regering som måste ha dess stöd.

Så det kommer att dröja en bra bit in i höst innan vi får större klarhet om landets kurs under kommande år. I värsta fall kan regeringsbildningen ta än längre tid.

Jag talade här om lärdomar av landets väg under de senaste decennierna.

Självständigheten från Sovjetunionen. De förlorade decennierna av misskötsel. EU:s Östliga Partnerskap för ett decennium sedan och avtalen med EU som följde. President Putins försök att tvinga in landet i en ny union med Ryssland och den ekonomiska, politiska och militära aggressionen mot landet i detta syfte från sommaren 2013 fram till i alla fall vapenvilan efter de stora striderna på slätterna i östra Ukraina i augusti/september 2014.

I kombination med den massiva misskötseln av ekonomin och den massiva korruptionen under dåvarande presidenten Yanukovich ledde detta till att landet bokstavligen stod på avgrundens rand. Dess själva överlevnad som självständig sat hotades.

Men i stället för att splittras under trycket kom Ukraina att enas.

Vägen tillbaka har inte varit lätt. Även om man nu registrerar tre åt av allt bättre tillväxt är ekonomin fortfarande inte tillbaka på nivån från år 2013. Och gapet till EU-medlemmen Polen fortsätter att vidgas.

Men reformerna har varit genuint imponerande, och med en fortsättning efter valen är det inte alls omöjligt att hoppas på en tillväxt på 5-7% som premiärminister Groysman talade om i dag

Då skulle man börja att komma ikapp Polen.

Men det kräver fortsatt makroekonomisk stabilitet, reform av möjligheten till ägande av land, privatisering av de många statsföretag som blöder pengar och göder korruption, steg mot energiberoende och åtskilligt mera.

Och att man håller stången mot den farliga populism som alltid har en tendens att breda ut sig i valrörelser – och inte minst i detta land.

Så farorna och riskerna finns förvisso. Men möjligheterna än mer.

Men nu får jag sluta. Det är dags att lyfta hem mot Stockholm.


Dragkamp kring Mellersta Östern. Inför München.

10 februari 2019

STOCKHOLM: En solig och vacker helg går nu mot sitt slut, och nu drar det ihop sig till en politiskt mer laddad vecka ute i Europa och världen.

För min del inleds den med ett besök i Kiev i morgon kväll och delar av tisdagen. De bägge valen i Ukraina under året – först presidentval i mars-april och sedan parlamentsval tidigt i höst – tillhör ju de viktigaste händelserna i Europa under detta år.

Så det blir en uppföljning till en del av de samtal och kontakter kring detta som jag hade i Davos för några veckor sedan.

Men mot slutet av veckan är det så dags för den stora årliga säkerhetskonferensen i München. Dit är det åtskilliga som vallfärdar.

Mycket där kommer att handla om de transatlantiska förbindelserna. Efter försvarsminister Mattis avgång finns det frågetecken som man vill se om det kommer att gå att räta ut.

Och närvaron från Washington blir betydande. Såväl vicepresident Pence som utrikesminister Pompeo har aviserat sin ankomst, och därtill den största delegationen från kongressen någonsin till denna konferens.

Men också andra delar av världen finns där.

Från Moskva kommer i sedvanlig ordning utrikesminister Sergey Lavrov, och intressant är att Peking representeras på högre nivå än tidigare genom Yang Jiechi, som är den högste ansvarige för utrikesfrågor i det samlade kinesiska systemet.

Dit kommer också Irans utrikesminister Javal Zarif, men än intressantare är kanske att han inleder veckan med ett tre dagars besök i Beirut. Där har det ju nu bildats en ny bred koalitionsregering, och i denna sitter inte mindre än tre representanter för Iran-stödda Hezbollah.

Hur det kommer att se ut från europeisk sida återstår att se.

Den ursprungliga planen med ett gemensamt framträdande av Angela Merkel och Emmanuel Macron har fått överges eftersom den senare funnit det lämpligare att stanna kvar i Frankrike.

Innan konferensen öppnas i München på torsdag eftermiddag kommer mycket annat att ske, och inte minst två viktiga möten om Mellersta Östern.

I Warszawa på onsdag har utrikesminister Pompeo med bistånd av Polen försökt att dra ihop en stor konferens var avsikt alldeles uppenbart har varit att splittra Europa i fråga om politiken gentemot Iran.

Att man sedan från främst polsk sida försökt att ge mötet en något bredare inriktning om säkerhet i Mellersta Östern har nog inte förändrat så mycket av den saken.

Israel är inbjudet, vilket självfallet är korrekt, och premiärminister Netyanhu ser säkert sitt anförande där som en del av sin kampanj inför det viktiga valet i april. Iran är däremot inte inbjudet, vilket visar vad det handlar om i den amerikanska politiken.

Och USA har ju talat vagt om att man vill skapa någon form av säkerhetsallians i regionen riktad mot Iran, och försöker att få såväl den arabiska halvöns stater som Israel som delar av detta. Hittills har framgången dock varit begränsad.

Närvaron från europeisk sida på ministernivå i Warszawa kommer av allt att döma att bli tämligen skral. EU.s stöd för det nukleära avtalet med Iran är starkt.

Storbritannien ställer upp, och det skall nog till betydande del ses i perspektivet av Brexit och förhoppningar om polskt stöd. Inte heller i Lonfonm är entusiasmen för den amerikanska politiken i Mellersta Östern påtaglig.

Att konferensen kommer i dagarna när det är 40 år sedan den islamska revolutionen i Iran är möjligen mer än en tillfällighet.

Det kommer dock säkert att skrivas mycket kring vad som hände då. Det var förvisso en genuin revolution med mycket omfattande konsekvenser, och delar av dem lever vi ju med än i dessa dagar. Alldeles säkert kommer vi att få höra en del från Irans president Rouhani när han talar på ett stort möte i Teheran på tisdag.

Dagen efter mötet i Warszawa blir det ett möjligen mer intressant möte i Sochi mellan Rysslands, Turkiets och Irans presidenter med fokus på nästa steg när det gäller utvecklingen i Syrien.

USA drar sig ju tillbaka, och i Sochi handlar det inte minst om hur situationen i norra Syrien och i enklaven Idlib skall hanteras. I bägge fallen besvärliga frågor av betydelse för den långsiktiga stabiliteten.

Kontrasten mellan mötena i Warszawa och Sochi, och deras respektive betydelse, kommer att säga åtskilligt om den politiska situationen i och kring Mellersta Östern just nu.

Och det skall bli spännande att höra hur det låter när de som varit i Warszawa, Sochi och Beirut dagarna innan anländer till säkerhetskonferensen i München och där ger sina olika perspektiv.

Mycket kommer att stå på agendan på den 55:e säkerhetskonferensen i München, men åtskilligt kommer säkert att kretsa kring den dynamik kring Mellersta Östern och dess utmaningar som illustreras av de olika mötena och besöken under dagarna omedelbart före.


Mot deadlines – Brexit och Kina/USA.

08 februari 2019

STOCKHOLM: För varje dag som går blir det allt svårare att tänka sig att det kommer till en harmonisk process i samband med att Storbritannien den sista mars förväntas lämna den Europeiska Unionen.

I går var Theresa May i Bryssel igen men hade tydligen ingenting nytt att komma med. I kväll är hon på middag i Dublin och att det skulle komma någon lösning under det mötet ter sig heller inte särdeles sannolikt.

Samtidigt är det ett starkt intresse att undvika en regelrätt krasch. Och möjligen hoppas Theresa May kunna ställa parlamentet mot väggen och tvinga fram ett stöd för utträdesavtalet när kraschen med allt vad detta innebär hotar.

Det är en påtagligt riskfylld strategi, men det enda rimliga sätt på vilket hennes tämligen rigida agerande kan tolkas. Om den misslyckas kommer konsekvenserna att bli omfattande för betydande tid framöver.

Förr eller senare måste det ju till olika avtal om den framtida relationen mellan EU och Storbritannien, men det säger sig självt att de förhandlingarna riskerar att bli allt annat än harmoniska om allt börjar med en krasch.

Så låt oss hoppas att det hela löser upp sig genom någon typ av mirakel under de närmaste veckorna.

Också förhandlingarna om handelsfrågor mellan USA och Kina går nu in i sitt slutskede. Den amerikanske finansministern Mnuchin väntas till Peking under de närmaste dagarna, och han ses ju som en av dem i Vita Huset och dess närhet som argumenterat för någon typ av lösning.

Signalerna från presidenten själv under den senaste tiden har ju på denna punkt också varit något mindre konfrontatoriska.

Sannolikt börjar han fundera på valet 2020 och vill ogärna göra någonting som äventyrar den goda ekonomiska tillväxt som han sannolikt hoppas att vinna en ny mandatperiod med.

Men även om man nu klarar någon typ av överenskommelse i början av mars innebär detta föga mer än att man undvikit ett kortsiktigt sammanbrott i relationen mellan USA och Kina. De bägge makterna är på en rad områden på kollisionskurs på ett sätt som kommer att få omfattande konsekvenser under kommande år.

För mig har det varit en vecka helt och hållet hemma i Sverige, vilket är nog så angenämt, och så kommer det att förbli under den kommande helgen.


Efter en helg vid Donau.

03 februari 2019

WIEN: Efter en helg vid Donau, huvudsakligen dock i Bratislava, är jag nu på väg hem till Stockholm för en vecka som för mon del faktiskt i dess helget skall tillbringas inom fäderneslandets gränser.

Det blev en kväll och en dag av samvaro och samtal med olika personer från det Centraleuropa som ofta tycker att Bryssel ligger långt borta och där frågor om nationell identitet efter ett plågsamt århundrade ofta är betydligt mycket viktigare än hos oss.

Det är lätt att kritisera en politik som förs av en Orban i Ungern eller en Kaczynski i Polen, och förvisso viktigt att se till att grundläggande regler för en rättsstat respekteras, men också viktigt att förstå stämningslägen och perspektiv som formats av en historia annorlunda än vår egen.

I Ungern konsoliderar Victor Orban sin maktställning med hjälp av propaganda om en hotande muslimsk massinvasion driven av byråkrater i Bryssel i förening med av George Soros finansierade organisationer.

Med verkligheten har detta så gott som ingenting alls att göra. De enda flyktingar som finns i Ungern är väl de på de affischer som vill skrämma människor med dem.

Det hindrar dock inte att agitationen har viss kraft i länder där den nationella identiteten, och känslan av utsatthet, ibland är påfallande. På sikt kommer också dessa ekonomier att behöva de tillskott som också invandring utgör, men vägen dit mår nog bäst av att vara i huvudsak nationell och i huvudsak gradvis.

Annars är risken för bakslag som spelar de mörka krafter som ofta finns under ytan i händerna.

Viktigt är att dessa ekonomier tuffar på och att gapet till det demokratiska Europa i övrigt successivt minskar.

Både den polska och den ungerska ekonomin går påfallande bra, och Bratislava kan i dag visa upp en genomsnittsinkomst som till och med ligger över den i Wien. Slovakien tillverkar fler personbilar per capita än något annat land i världen.

Men en ny generation i dessa länder måste hitta sin egen väg till det europeiska samarbetet. Medlemskapet i både EU och Nato är påtagligt populärt, men samarbetet i olika delfrågor samtidigt mindre självklart än för den tidigare generation som under fältropet ”tillbaks till Europa” kastade av sig det kommunistiska och sovjetiska oket.

Och då är det viktigt att den också känner att det övriga Europa lyssnar, och inte drar alla över en kam.

I veckan som kommer får vi höra president Trump leverera sitt årliga tal till nationen på tisdag. Det har ju försenats påtagligt av det utdragna budgetbråket med kongressen.

Säkert kommer det att talas åtskilligt om den berömda mur han vill bygga längs gränsen till Mexico och de fasor som hotar den amerikanska nationen om han inte får de pengar han begärt för detta.

Och med all sannolikhet kommer också krisen i Venezuela att figurera påtagligt i hans anförande. Här står USA i huvudsak enigt, och dessutom tillsammans med huvuddelen av västvärldens demokratier.

Inom EU har det inte varit alldeles lätt att komma fram till en alldeles enig linje.

Regeringar i Rom och Athen har inte velat vara lika tydliga i att Nationalförsamlingens talman Juan Guaidó är landets legitime statschef, och andra länder, däribland vårt eget, verkar också ha varit angelägna om att hålla dörrar öppna åt olika håll. Det talas om en kontaktgrupp som lite av en ersättning för en klar linje.

Men hur utvecklingens dynamik kommer att utvecklas internt i Venezuela är det viktiga. Tidigare intensiva försök till medling mellan regim och opposition, inte minst genom Vatikanen, har mest utnyttjats av den förra till att fördröja och förhala.

Nu ökar dock det ekonomiska trycket markant i och med att USA inte längre kommer att köpa någon olja och riktar sanktioner mot oljebolaget PDVSA. Att Moskva och Peking skulle ställa upp och kompensera för detta med nya miljarder är väl inte alldeles sannolikt, men ingenting är uteslutet. Tonläget i pressen i Moskva är i alla fall kritiskt mot ytterligare dyra engagemang.

Men den kubanska säkerhetstjänstens slår en järnring kring regimen och torde inte minst fokusera sina insatser på att säkra fortsatt stöd från landets ca 2.000 generaler och allt vad de disponerar.

Nu bär det hem till Stockholm.

I morgon blir det diskussioner där om olika säkerhetsfrågor med insiktsfulla bedömare från både Storbritannien och USA.

Och på tisdag bär det av till Skövde.


Dagens INF-besked – vart är detta på väg?

01 februari 2019

STOCKHOLM: Någon direkt blixt från klar himmel var det knappast när USA:s utrikesminister Pompeo i dag meddelade att USA avser att lämna det s k INF-avtalet.

Lite historia kan vara på sin plats.

När den nukleära kapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen inleddes hade man forfarande inte utvecklat missiler med interkontinental räckvidd. USA utvecklade bombflygplan för att kunna nå Sovjet, medan Sovjet satsade hårdare på missiler som med bas i den teknologi från tyska V2 man hämtat in efter andra världskriget kunde nå mål i västra Europa.

SS4 och SS5 kallades dessa system med Nato-terminologi, och de placerades ut i rätt stort antal. Det var innan man hade möjligheten att i någon omfattning bygga system med interkontinental räckvidd.

I vårt närområde baserades dessa bl a i Litauen, och förbandet därifrån fick sin speciella historia när det i största hemlighet om ombaserades till Cuba och därmed föranledde det kalla krigets allvarligaste kris 1962.

Men så småningom började dessa V2-baserade system bli omoderna, och en ersättning planerades, och det blev de långt mer avancerade rörliga SS20-robotar med multipla stridsdelar som började dyka upp mot slutet av 1970-talet.

Från sovjetisk utgångspunkt sågs de sannolikt bara som en ersättning för de äldre systemen, men från västeuropeisk utgångspunkt sågs de som ett kvalitativt nyt och allvarlig hot.

Den som larmad tidigast och tydligast var den dåvarande västtyske förbundskanslern Helmut Schmidt. Utan ett tydlig svar från Nato såg han en risk för sovjetisk kärmvapenutpressning av Västeuropa i en krissituation.

Resultatet av den omfattande strategiska debatt som detta utlöste blev Nato:s s k dubbelbeslut 1979.

Om inte Sovjet avvecklade sina SS20 skulle Nato börja placera ut kärnvapenladdade missiler – kryssningsmissiler och ballistiska sådana – i Västeuropa.

Detta kom i sin tur att utlösa en påtagligt inflammerad debatt i de olika länder där dessa nya kärnvapensystem skulle placeras ut – kryssningsrobotar i bl a Storbritannien och ballistiska robotar i Tyskland.

Och det politiska och diplomatiska spelet blev omfattande. Mycket av den dåvarande s k fredsrörelsen, med häftigt understöd från den sovjetiska propagandan, argumenterar för en s k frysning, men en sådan skulle innebära att Sovjet hade kvar sina SS20 medan Nato inte hade någonting.

Men Nato-länderna, och inte minst den västtyska regeringen i Bonn, stod fast. Och resultatet blev till slut att Sovjet vek ner sig och accepterade att skrota alla sina SS20 och andra landbaserade system med räckvidder mellan 500 och 5.500 km i utbyte mot att USA inte placerade ut sina motsvarande nya system.

Det s k INF-avtalet undertecknades av Michael Gorbatjov och Ronald Reagan i Washington i december 1987.

Det var en betydande framgång. Ett mycket stort antal vapensystem skrotades. En farlig spiral av kärnvapenrustning bröts.

I dag kan några av dessa skrotade missiler ses som någon typ av konstverk utanför FN-högkvarteret i New York, och den intresserade kan se en komplett SS20 med sina tre stridsspetsar på museum i Washington.

Och därvid har det förblivit under en lång tid.

Sedan några år har emellertid USA rest frågetecken för huruvida Sovjet verkligen respekterar avtalets bestämmelser. Detta förbjuder bl a testning, tillverkning eller utplacering av landbaserade kryssningsmissiler med en räckvidd som överstiger 500 km.

Och USA har hävdat att Sovjet testat ett sådant system. Under det senaste året har man också hävdat att detta robotsystem utplacerats på förband. Tidigare har det talats om ett begränsat antal, men nu talas det om upp till fyra bataljoner. Efter att ha delgetts underrättelseinformation, och efter viss tvekan, har Nato-krisen accepterat denna slutsats.

Ryssland erkänner att robotsystemet med namnet 9M729 finns, men säger att USA har fel om dess räckvidd, och här blir det svårt att definitivt avgöra vad som är rätt och vad som är fel. Ryssland har för diplomater i Moskva visat upp delar av systemet, men inte roboten som sådan, och att förlänga en robots räckvidd genom att förlänga bränsletankar är knappast särdeles svårt.

Relevansen av systemet kan ifrågasättas.

INF-avtalet förbjuder inte sjö- eller luftbaserade system, och i samband med konflikten i Syrien har ju Ryssland använt sjö- och luftbaserade kryssningsrobotar med påtagligt lång räckvidd. Varför man skulle behöva ett landbaserat system med dessa räckvidder också är inte alldeles uppenbart.

Hur som helst säger Pompeo nu att Rysslands brott mot avtalet nu gör att USA kommer att lämna detta.

Till saken hör att Ryssland självfallet kommer med motanklagelser mot USA vad gäller brott mot avtalet. Dessa är något skruvade, och tämligen tekniska, men rysk klassisk misstänksamhet mot vad USA har för sig borde kunna hanteras.

I den amerikanska debatten framhålls som ett motiv för att säga upp avtalet att Kina inte är en del av det, och att så borde vara fallet

Och faktum är att upp mot 90% av Kinas strategiska missiler har räckvidder som skulle omfattas av INF-avtalet. De har byggt upp regionala system, med Taiwan i uppenbart fokus, men deras interkontinentala kapacitet mot USA är mer begränsad.

Frågan är nu vad som händer om avtalet går i graven.

Ryssland har om man så skulle vilja möjligheten att accelerera tillverkningen av sin kryssningsrobot, sannolikt relativt snabbt.

USA har dock knappast omedelbart några motsvarande system. Det kräver tid och resurser att utveckla, och dessutom skulle tanken att placera ut nya kärnvapensystem i de olika länderna i Europa omedelbart leda till mycket infekterade debatter.

Det är nog få regeringar i dessa länder som är beredda att gå den vägen. Många minns fortfarande debatterna kring det s k dubbelbeslutet. Det spekuleras om Polen som en möjlighet, men även det skulle bli osäkert.

Diskussionen just nu i Tyskland om att anförskaffa nya flygplan som också kan bära taktiska kärnvapen illustrerar väl svårigheterna. Här sägs SPD i regeringen säga nej till at fortsätta en kapacitet som man faktiskt har i dag.

Och att placera ut landbaserade system i Ostasien för att balansera Kina förefaller heller inte helt rationellt. Japan och Sydkorea förefaller knappast tänkbara som platser, förvisso inte heller Taiwan, andra möjliga platser ligger påtagligt långt bort. Då förefaller luft- eller sjöbaserade system mer möjliga, och här finns inte heller i dag några begränsningar.

Så rationaliteten i den amerikanska inställningen är inte alldeles uppenbar.

Det är inte svårt att se vilka problem den riskerar att skapa – betydligt mycket svårare att se vilka problem den skulle kunna lösa.

Och därför är det inte svårt att förstå den påtagliga olusten – försiktigt uttryckt – runt om i Europa med anledning av dagens besked från Washington.