Kollapsen i Hanoi.

HAUTE SAVOIE: Så visade det sig att jag hade fel om vad som skulle hända i Hanoi. Jag tillhörde dem som trodde att det nu investerats så mycket i relationen mellan Trump och Kim att de bägge skulle se sig nödsakade att åstadkomma åtminstone något.

Men så blev det inte.

Den planerade lunchen andra dagen inställdes, liksom allt annat.

Och när detta skrivs sitter Kim i sitt tåg på väg hem de 70 timmarna genom Kina till Pyongyang. Trump torde väl i sin Air Force One vara på väg ut över Atlanten efter sannolik mellanlandning på den amerikanska basen i Qatar.

Om vad det var som inte fungerade kommer det säkert att skrivas åtskilligt, och varje kommentar nu blir med nödvändighet preliminär.

President Trump sade i sin offentliga kommentar att Nordkorea krävt att alla sanktioner skulle hävas redan nu, vilket i så fall var en monumental felbedömning från deras sida.

Men samtidigt sade utrikesminister Pompeo i en sidokommentar att Nordkorea inte hade gått med på en fullständig redovisning av sin nukleära infrastruktur, och utan en sådan hade det ju i alla händelser varit svårt att gå vidare.

Samtidigt talas det i amerikanska media om olika meningar i administrationen. Att säkerhetsrådgivaren Bolton är mot det mesta överraskar inte, och han har tydligen gjort allt för att bromsa det särskilda sändebudet Bieguns försök att prova olika vägar att komma fram.

Men mer kommer säkert att komma fram de närmaste dagarna.

Vad händer nu är självfallet en viktig fråga.

Med all sannolikhet har man nu för ett bra tag framåt uttömt vägen med toppmöten utan grundliga förberedelser, och kommer att återgå till mer traditionell metodik med försök till gradvisa framsteg.

Det förefaller t ex som om man i grunden är eniga om att upprätta någon form av ömsesidiga förbindelsekontor i Pyongyang och Washington, och det kan mycket väl komma att ske.

Det kommer nog att finnas ett tryck på att göra något för att visa att processen inte är alldeles död.

Det verkar också som om det som kom ut ur mötet i Singapore för ett år sedan – Nordkorea avstår från nya tester, och USA avstår från större militära övningar i Sydkorea – kvarstår.

Och sedan återstår det att se om det kommer att gå att gå fram med en mer traditionell metod i nära samarbete med främst Peking och Moskva. Bägge dessa kommer att kräva att den amerikanska inställningen i sanktionsfrågan mjukas upp, samtidigt som de alldeles säkert kommer att pressa Pyongyang till substantiella steg i de nukleära sakfrågorna.

I Washingtons säkerhetspolitiska kretsar har jag en känsla av att många drar en suck av lättnad. Det fanns en farhåga för att Trump hade satt sig i en situation där han skulle tvingas att gå med på en dålig uppgörelse.

Där besvikelsen alldeles säkert är stor är Seoul, där man hade hoppats på inte minst en ekonomisk öppning med bl a industrizonen Kaesong. Och det kommer nog inte att bli alldeles lätt för Washington att hålla tillbaka olika försök i Seoul att nå fram på dessa områden i alla fall.

Fara nu mellan Indien och Pakistan – och kuppen på Krim för fem år sedan i dag.

HAUTE SAVOIE: Dessvärre infriades inte min förhoppning i går om att man i Delhi och Islamabad skulle anse att det var dags att gå över i en mer diplomatisk fas i konflikten.

Från pakistansk sida gjorde man tydligen bedömningen att eftersom Indien för första gången sedan 1971 gjort en flygoperationerna över den s k kontrollanten i Kashmir måste man visa att Pakistan hade samma förmåga.

Så tidigt detta dygn gjorde man ett flyganfall över kontrollinjen mot ett icke närmare specificerat indiskt militärt mål. Att ingenting sagts om detta mål från någondera sidan tyder på att det knappast var någonting av betydelse. Det var mer operationen över kontrollinjen som sådan som var det viktiga.

Tidigare i dag vimlade det av anklagelser om olika nedskjutningar.

Vad som dess är bekräftat är dock att en indisk modifierad MiG-21, som sannolikt sänts upp för att möta den pakistanska operationen, sköts ner av pakistanska flygplan, och att piloten sedan togs om hand.

Pakistans premiärminister Imran Kahn har sedan framträtt i TV och manat till återhållsamhet och diplomatisk dialog, medan det i skrivande stund är tyst från ledande indiskt håll. Nedskjutningen och tillfångatagandet är självfallet besvärande för den indiska självkänsla som efter den inledande attacken var på hög nivå.

Nu går man hoppas att kyligare kalkyler sätter in. En upptrappning kan mycket snabbt bli mycket farlig.

Börserna i både Indien och Pakistan backar kraftigt, och hela luftrummet över Pakistan och angränsande områden är stängt för civil lufttrafik med omfattande konsekvenser.

Men denna dag är också fem år efter någonting annat.

Det var klockan halv fem på morgonen för fem år sedan som ett förband av ryska specialtrupper bröt sig in i och tog kontroll över Krims parlamentsbyggnaden i Simferopol.

Förbandet uppträdde självfallet anonymt, men att det var ett specialförband var tydligt från de övervakningsvideon som snabbt blev tillgängliga, och att det var ett förband influget från Ryssland har sedermera bekräftats.

Vad som i detalj hände där inne veta vi inte. Hela byggnaden omringades av anonyma s k gröna män. Vissa parlamentsledamöter kallades in, medan andra vägrades tillträde. Tunga kulsprutor grupperades på parlamentsbyggnaden tak.

Till dem som vägrades tillträde hörde Krims regeringschef Anatolii Mohyliov.

Men snart meddelas att han avsatts, och att som efterträdare utsetts Sergej Aksionov.

Han var en starkt pro-rysk politiker med väl dokumenterad kriminell bakgrund, och i det senaste valet på Krim hade hans parti fått 4% av rösterna.

Men med stöd av de ryska trupper som anlänt satte han igång processen med utrensningar och riggad folkomröstning. Sedan kom han att tillsammans med Vladimir Putin underteckna avtalet om Rysslands annektion av Krim, och fungerar ännu i dag som Krims premiärminister.

Så gick det till, och det kan finnas skäl att erinra också om dessa detaljer i detta drama för fem år sedan denna dag.

Farligt mellan Indien och Pakistan.

HAUTE-SAVOIE: Så kom då den väntade indiska attacken mot Pakistan som svar på det terrorattentat i den indiska delen av Kashmir som en Pakistan-baserad terrorgrupp tog på sig ansvaret för.

Och mönster var det som vi sett förr.

Massiv indisk uppmärksamhet med avsikt att få det att framstå som en mäktig och framgångsrik militär operation.

Media fylldes av detaljerad information om de flygplan som deltagit, de bomber som fällts och de ca 300 terrorister som dödats, och nationen enades i hyllningar till det indiska flygvapnet och dess piloter.

Men på den pakistanska sidan hävdade man att de indiska planen i rädsla släppt sina bomber fel, visade upp fyra bombkratrar och sade att en person förvisso hade skadats av splitter av anfallet men att det inte var mer än så.

Oavsett sanningen får man hoppas att man i Indien respektive Pakistan nu fäster tilltro till respektive versioner av vad som hände. Indien kan då känna att man fått sin hämnd, och Pakistan kan säga att det väl inte var så farligt mycket att hetsa upp sig över.

Men om det stannar vid detta är långt ifrån säkert. Vi kan bara hoppas att så blir fallet.

Indien har utan tvekan rätt i sina klagomål om olika kvarvarande terrorgrupper med hemvist i Pakistan, och dessa utgör ett faromoment som Islamabad borde ta på än större allvar.

Men situationen i Kashmir, och då tänker man främst på den indiska delen, är fortfarande efter sju decennier ett öppet sår som förhindrar den samverkan i hela denna region som borde komma till stånd.

Och gång på gång har ledare i ömsom Islamabad och ömsom New Delhi tagit steget tillbaka när det borde ha varit möjligt att komma till en uppgörelse som bägge länderna kan leva med.

Därför flammar dessa konfrontationer upp med jämna mellanrum. Och även om det ömsesidiga innehavet av kärnvapen ofta säkert verkar återhållande finns det ju en Isi för att det utvecklas en situation där så inte är fallet.

Och då kan vi hamna i en utomordentligt farlig situation.

Toppmötet mellan EU och Arabförbundet, som alldeles säkert innehöll viktiga och bra diskussioner, avslutades med ett litet offentligt gräl om mänskliga rättigheter, och det var väl hälsosamt att så faktiskt blev fallet.

På värdarnas sida ville man göra gällande att frågan över huvud taget inte tagits upp från europeisk sida, men blev då offentligt korrigerade, eftersom frågan faktiskt hade nämnts i flera anföranden på mötet.

Och detta ledde i sin tur den egyptiska presidenten Sissi till en tirad i ämnet.

Men det var bra att frågan inre sopades under bordet, och ironiskt nog var det kanske det arabiska försöket att göra det som gjorde att frågan uppmärksammas än tydligare.

Men nu riktas världens blickar mot Hanoi och toppmötet där.

Viktiga toppmöten i Sharm el Sheik och i Hanoi.

HAUTE-SAVOIE: Nere på Sinai-halvöns södra udde är det i dag och i morgon viktigt toppmöte mellan stats- och regeringschefer från EU och Arabförbundet.

Och alldeles självklart är det bra om denna inte okomplicerade relation utvecklas. Mötet är det första på denna nivå.

Omedelbar förefaller det att vara oron över okontrollerad migrationsströmmar över Medelhavet som drivit fram den nya relationen inte minst med Egypten. Men agendan för samarbetet måste självfallet vara vidare än så.

Vi har ett långsiktigt och strategiskt intresse av att dessa våra grannländer öppnar upp och reformeras.

Den s k arabiska vårens förhoppningar har gruvligt grusats. Bara Tunisien fortsätter på de stapplande reformernas väg, medan kontrarevolution och konflikt tagit över i mycket av regionen i övrigt.

Det gäller också i värdlandet Egypten, som fortsätter att växa befolkningsmässigt, och som nu torde räkna mer än 100 miljoner invånare längs floden genom öknen och i dess delta.

Under Mubarak-eran före den arabiska våren var läget för mänskliga rättigheter i landet förvisso allt annat än bra, men i dag anser de flesta att det är betydligt värre. FN:s höge representant för mänskliga rättigheter har i dagarna uttalat sina stora bekymmer över det höga antalet avrättningar, också för politiska brott, under den senaste tiden.

Senast i onsdag avrättades nio personer.

I längden går det aldrig att utveckla ett samhälle med massrepression. Och Egypten är i desperat behov av utveckling mot ett öppnare samhälle och en öppnare ekonomi. Att försöka att på olika sätt, också genom nära relationer, främja en sådan utveckling är ett starkt europeiskt intresse.

Jag hoppas att också perspektiv som dessa fanns med i diskussionerna nere i Sharm el Sheik.

Annars sviker vi vårt långsiktiga ansvar för vårt närområde.

I den kommande veckan kommer mycket uppmärksamhet att riktas mot Hanoi och det andra toppmötet mellan president Trump och Nordkoreas Kim Jong Un där under onsdag och torsdag.

Kommer verkliga steg mot denuklearisering nu att tas av Nordkorea? USA:s deklarerade mål är ju ett totalt och verifierat avskaffande av Nordkoreas samlade kapacitet på detta område.

Hitintills förefaller ingenting i den riktningen ha skett. Att tester upphört betyder föga för den kapacitet man faktiskt har.

Och de amerikanska underrättelsetjänsterna har ju varit påfallande öppna i sina slutsatser på denna punkt – till presidentens uppenbara irritation. Oberoende bedömare tror att Nordkorea producerat klyvbart material till ytterligare 5-7 laddningar under det senaste året, och bedömningar av den totala arsenalen varierar mellan 20 och 50 laddningar, vilket är ett inte obetydligt antal.

I Vita Huset är man nöjd med att Nordkorea inte gjort fler tester av sin interkontinentala robot, och att förmågan att med tillräcklig säkerhet nå USA därmed fortfarande är begränsad.

Men det är föga tröst för hela den ostasiatiska region, inklusive Japan, som ligger inom de existerande arsenalernas räckvidd.

I Hanoi blir det säkert fortsatt vackra ord – Trumps tweet om ledaren för vad som är världens brutalaste familjediktatur gränsar ju bisarrt nog till det kärleksfulla – men i motsats till Singapore ställs nu krav på konkreta steg.

Kim kommer alldeles säkert att ha sina krav. För ett år sedan fick han Trump att inställa USA:s militära övningar i Sydkorea, och alldeles säkert vill han fortsätta på den vägen. Och minst lika viktigt är säkert att uppnå vissa lättnader i de ekonomiska sanktionerna.

På den punkten har han dessutom Sydkorea med sig.

Där ser man gärna bl a att den sydkoreanska industrizonen Kaesong norr om den demilitariserade zonen i Nordkorea kan öppnas igen. För Pyongyang var den alltid en viktig källa för hårdvaluta – lönerna i hårdvaluta betalades till regimen, och vad den sedan betalade till de nordkoreanerna som arbetade där var inte riktigt känt. Det handlade om bråkdelar.

I Washingtons säkerhetspolitiska kretsar finns tydliga farhågor för att Trump i allmän entusiasm skall låta sig luras med alldeles för långt. Det var ju det som hände i Singapore. Han har ju sedan dess retoriskt investerat så starkt i relationen att han inte har utrymme för ett sammanbrott, och har därmed försatt sig i ett förhandlingsmässigt underläge.

Jag var med i en diskussion på ett av CNN:s söndagsförmiddagsprogram i dag där de farhågorna lyftes fram.

Möjligen kan man hoppas att besöket i Hanoi ger Kim lite intryck inför framtiden. Vietnam förblir en hård kommunistisk diktatur, men har dock liberaliserat sin ekonomi med positiva effekter.

Det sägs att han kommer att besöka en av Samsungs stora fabriker där. Den sydkoreanska jätten har hälften av sin tillverkning av mobiltelefoner i just Vietnam.

Och jag minns att när Sverige drev vissa program för att hjälpa till att utbilda nordkoreanska ekonomer valde vi att förlägga dessa till Vietnam. Att ta dem till Sverige fungerade sämre – chocken över kontrasten blev helt enkelt för stor.

Till den kommande veckans begivenheter hör också den jättelika mässan för mobil telekommunikation i Barcelona. När jag var där för några år sedan var det ca 100.000 personer på mässområdet varje dag.

Räkna med att det blir mycket om kommande 5G, om kinesiska Huawei och svenska Ericsson i media under de närmaste dagarna. I Tyskland väntas dessutom nu beslut om Deutsche Telekoms val av leverantör för sin 5G-satsning.

Dimmor om robotar och kris i Sydasien.

STOCKHOLM: Fortfarande ser jag åtskilliga svallvågor i den globala debatten efter den föregående helgens möte i München. Själv har jag bidragit med artiklar i både Washington Post och för Project Syndicate med dess spridning i olika tidningar i ärendet.

Sedan dess har president Putin hållit sitt årliga tal till nationen, om man nu skall använda denna amerikanska parallell.

Där sades att utländska investerare i Ryssland kan känna sig trygga, vilket rimmade särskilt dåligt dagen efter det att den störste individuella utländske investeraren hade blivit arresterad, och dagen före han presenterades med ett massivt åtal.

Pressade av fallande opinionssiffror talades om olika sociala satsningar, men samtidigt är tillväxtkraften i den ryska ekonomin under nuvarande förhållanden relativt svag.

Som vanligt spelade olika strategiska vapensystem en betydande roll i framställningen. Åter var det hypersoniska missiler, och nu sades man också vara redo att snart ta den atomdrivna strategiska jättetorpeden i bruk. Den senare kommer f ö mycket tydligt att fokusera ny uppmärksamhet på Nordatlanten och Norska Havet.

Dock sades att Ryssland inte kommer att utplacera några nya system som skulle vara spärrade av INF-avtalet så länge inte USA gör det. Och än så länge är signalerna från Washington att man inte avser att göra det i Europa.

Däremot tätnar snarast dimmorna kring det robotsystem som USA och dess allierade säger har brutit mot avtalet.

Kreml visade ju upp delar av det s k 9M729-systemet utanför Moskva för några veckor sedan, och vidhöll att dess robot hade en räckvidd under 500 km. Man gav inte information om allt, men dock betydligt mer än tidigare. Och man var rätt detaljerad om skillnaderna mellan 9M728-roboten i det ordinarie Iskander-systemet och denna robot.

Men nu säger mer eller mindre sanktionerade artiklar i media i Washington att man där inte alls anser att det är denna robot det handlar om, och det trots att andra motsvarande artiklar pekat på just den.

Och man undrar hur många nya robotsystem det kan finnas. Dimmorna i denna fråga framstår som tämligen täta.

Den potentiellt farligaste utvecklingen på den vidare globala scenen just nu är dock alldeles tydligt mellan Indien och Pakistan.

Ett terrordåd i den indiska delen av Kashmir har lett regionen in i en ny kris. En terrorlistad organisation med säte i Pakistan har tagit på sig ansvaret, och i New Delhi pekar man dessutom på kopplingar till den pakistanska säkerhetstjänsten ISI.

Alldeles bortsett från att det är valrörelse i Indien, och att premiärminister Modi alls inte är ohotad, är det en politisk nödvändighet för Indien att på ett eller annat sätt svara. Man säger nu att man gett det indiska försvaret fria händer att slå tillbaka.

Förra gången detta skedde var jag i New Delhi, och minns väl en skickligt koreograferad operation med mycket kraftfulla uttalanden, stort buller men tämligen liten faktisk militär insats och påtagligt internationellt stöd.

Men frågan är om det går att upprepa denna gång. Då gjordes det faktiska tillslaget så begränsat att Pakistan kunde säga att de ingenting noterat och inte behövde slå tillbaka.

Men nu är retoriken från bägge sidor uppe på betydligt högre nivå. Och även om man inte alltför tydligt skall måla det spöket på väggen handlar det ju om två kärnvapenstater.

Indien har sin valrörelse, och Pakistan har sin utomordentligt prekära finansiella situation. Man gav i dagarna den saudiske kronprinsen MBS det ståtligaste mottagande som tänkas kan i hoppet om stora mängder miljarder i stöd, men ett brutalt IMF-program går sannolikt inte att undvika i alla fall.

Pakistan speglar dessutom just nu en viktig och tydligen i huvudsak konstruktiv roll i de amerikanska samtalen med talibanerna. En ny omgång samtal är planerad för den kommande veckan.

Och så har vi givetvis Kinas roll i det hela. Landet är ju Pakistans s k allvädersvän, och har tidigare blockerat försök att i FN terrorlista den person som leder den terrorgrupp som nu tagit på sig ansvaret. Nu sägas Frankrike göra en ny framstöt i FN i just denna fråga, och hur Kina ställer sig där blir betydelsefullt,

Det finns all anledning att följa utvecklingen.

Men helgen innebär också viktiga val.

Dels presidentval i Nigeria av uppenbar betydelse, och dels parlamentsval i betydligt mindre Moldavien som inte är helt utan betydelse heller.

Klyftan vidgas. Tre dagar i München.

MÜNCHEN: När det kommer att blickas tillbaka på raden av säkerhetskonferensen här i München skulle jag tro att Angela Merkels anförande här 2019 kommer att noteras på samma sätt som Vladimir Putins anförande 2007 kommit att göras.

Han sände tydliga signaler om att en kallare tid höll på att komma, medan hon signalerade en övertygelse om en multilateral världsordning i bär kontrast mot dagens signaler från Washington.

Årets konferens slutade vid lunchtid i går, men en kärna fanns kvar för en traditionell middag för att summera upp i går kväll.

Och det handlade då mycket om de två talen här detta år – Angela Merkels och vicepresidentens Pences och kontrasten mellan dem. Och i detta fångades mycket av substansen i detta års möte.

Skall ett tal läggas till som mer värt att notera skulle det vara den iranske utrikesministern Zarif. Han är skicklig i en klass som tidigare Rysslands Lavrov, och demonstrerade det i ett anförande som polemiserade med vad han kallade USA:s närmast patologiska besatthet med Iran i olika avseenden.

Och i motsats till vicepresidenten Pence, som vägrade att besvara några frågor, utsatte han sig för en påtagligt tuff utfrågning efteråt.

Alldeles utan poänger var det inte.

Andra framträdande var något avslagna. Sergey Lavrov verkade trött på det mesta. Och av europeiska utrikesministrar var det väl ingen som direkt lyste.

Norges statsminister Erna Solberg och Finlands president Sauli Niinistö visade dock styrka i sina framträdanden.

Att Greklands och Nordmakedoniens premiärministrar Tsipras och Zaev belönades för sitt genombrott var mer än väl förtjänt, men Serbiens och Kosovos presidenter demonstrerade samtidigt att något närmande i alla fall inte är omedelbart förestående.

Klimatfrågorna och dess konsekvenser stod högre på dagordningen denna gång än tidigare, Afrika framstår allt mer som den viktiga europeiska utmaningen för framtiden och frågor om teknologi och Kina tränger sig ju också allt tydligare på.

Men när dagens tyska tidningar sammanfattar så är det Merkel och Pence och den allt tydligare klyftan över Atlanten som dominerar.

Och det nog en korrekt summering av de tre viktiga dygnen här.

Merkel och Pence. Två mycket olika tal.

MÜNCHEN: I dag har varit huvuddagen på säkerhetskonferensen hör med en ständig serie av viktiga anföranden.

Två finns anledning att nämna speciellt.

Angela Merkel höll ett engagerat och starkt anförande som många, mig inkluderad, ansåg vara det bästa de hört denna hålla.

Det var en politisk ledare med vision, kunskap och styrka som framträdde. Och hon fick också ett synnerligen varmt mottagande.

Hennes försvar för den multilaterala globala ordningen var lika tydligt som det var uppenbart åt vilket håll de orden var riktade. Ryssland fick sig sina fiskar relativt varma på grund av konflikten med Ukraina, men pikarna åt Vita Huset var inte mindre tydliga.

Mottagandet för USA:s vicepresident Pence var då mer återhållsamt. Men självfallet artigt.

Åtskilligt skulle kunna sägas om det anförandet, men avsnittet om det nukleära avtalet med Iran var kanske det mest anmärkningsvärda. Vicepresidenten kom ju dessutom från det lite märkliga möte de hade ordnat i Warszawa.

Han sade direkt att Europa borde lämna det nukleära avtalet med Iran. Men det han därmed säger är att man vill att Iran skall lämna detta avtal och återuppta nukleära aktiviteter som stoppas av detta avtal.

För mig verkar detta närmast huvudlöst. Kan detta verkligen ligga i USA:s nationella intresse? Att det inte ligger i Europas är alldeles uppenbart.

Och misstanken smyger sig in att man vill tvinga fram en utveckling som kan provocera fram en vidare konflikt. Att Israels premiärminister Netanyahu i Warszawa twittrade om krig mot Iran – även om ordvalet efter en halvtimme justerades – var också det illavarslande i dessa avseenden.

Dessutom sade han att Europa måste sluta underminera USA:s sanktioner mot Iran. Och det måste avse den mekanism för finansiering av leveranser av bl a medicinsk utrustning som faktiskt är helt tillåtna också enligt de amerikanska sanktionerna.

Man får ett intryck av att den amerikanska politiken vad gäller Iran har lämnat rationaliteten och gått över till renodlad konfrontation.

Till de stora frågorna här hör också frågan om rustningskontroll efter det att INF-avtalet med all sannolikhet går i graven.

USA är tydliga i att de anser att den ryska roboten 9M729 har provskjutits med räckvidder väl över de 500 km som är gränsen i INF-avtalet. Och ryssarna är lika tydliga med att systemets räckvidd ligger under denna gräns.

På sina håll odlar man förhoppningen att en breddning av avtalet till att inkludera också Kina skulle kunna rädda det hela. Men det ter sig orealistiskt. Skulle INF-avtalet omfatta Kina skulle det förbjuda 85-95% av den samlade kinesiska arsenalen av ballistiska missiler, och varför Kina skulle gå med på detta utan några fördelar för landet i övrigt är inte lätt att se.

Mycket annat har det också handlar om här.

Klimatfrågan självklart. Samarbetet med Afrika. Den kinesiska utvecklingen. Motsättningar men också framgångar på Balkan.

Och för min del tillsammans med Madeleine Albright presentationen av förslaget till principer för frihet, välstånd och stabilitet i en förändrad tid.

Det mesta på agendan i München.

MÜNCHEN: Nu drar den stora dagen här på den 55:e säkerhetskonferensen i gång. En serie av anföranden av stats- och regeringschefer i förening med närmast en myriad av olika möten i marginalen på vad som händer i den stora lokalen.

Men det var åtskilligt av betydelse redan i går.

Tysklands och Storbritanniens försvarsministrar diskuterade europeiskt säkerhetssamarbete i världen bortom Brexit. Och det är början på en mycket vikigaste diskussion.

Nato:s generalsekreterare och andra diskuterade konsekvenser av om INF-avtalet havererar, vilket förefaller överväldigande sannolikt, och flera prövade olika idéer om hur ett samarbete om rustningskontroll skulle kunna räddas.

Och Tyskland förbereder olika initiativ i detta syfte under de närmaste månaderna.

Själv började jag gårdagen i en spännande och alls inte enkel diskussion om skilda amerikanska och europeiska perspektiv på Mellersta Östern med fokus på Israel och Iran.

Nyanserna i Trump-administrationen politik i dessa frågor är inte alldeles lätta att upptäcka. Och då uttrycker jag mig försiktigt.

Jag förklarade att vi européer ser det som viktigast att försöka att mildra spänningar och lösa konflikter i en del av världen som vi är intimt sammanvävda med. Det nukleära avtalet med Iran och en fungerande och legitim tvåststatslösning för Israel och Palestina är två mycket viktiga delar av detta.

På plats här i München finns den största amerikanska delegationen i denna konferens historia. I dag skall vi lyssna på såväl vicepresident Pence som representanthusets talman Nancy Pelosi. Och bland andra amerikanska talare finns också f d vicepresidenten Joe Biden, som alldeles uppenbart överväger att kasta sig in i spelet inför valet 2020.

Men det saknar aldrig intresse att lyssna på Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov.

För min del har ECFR en diskussion här med ett antal utrikesministrar kring det europeiska försvars- och säkerhetssamarbetets framtid och tillsammans med bl Madeleine Albright presenterar jag vårt arbete om nya principer för demokrati och samarbete i dagens värld.

Så det blir till att springa mellan olika anföranden att lyssna på och olika andra arrangemang som jag har förpliktat mig till.

Ukraina inför de dubbla valen.

KIEV: Strax lyfter jag tillbaka mot Stockholm igen efter mindre än ett dygn här.

Det blev middag i går kväll med några av de bäst informerade ambassadörerna här, och i dag diskussion om Ukrainas ekonomi och framtidsutsikter på konferens med bl a president Poroshenko och premiärminister Groysman.

Inte mindre än 44 kandidater ställer upp i presidentvalet med en fördra omgång 31 mars och en andra och avgörande mellan de två ledande 21 april.

Utgången är helt öppen. Just ju har TV-producenten och komikern Zelensky tagit ledningen i opinionsundersökningarna, f d premiärministern Tymoshenko förlorat lite mark och president Poroshenko seglat upp på andra platsen.

Men mycket kan förändras. Ingen av kandidaterna har ett omedelbart stöd över 20%, vilket väl illustrerar osäkerheten.

Och efter presidentvalet kommer så parlamentsval i slutet av oktober. Mängden av kandidater i presidentvalet förklaras mindre av att de alla tror sig kunna vinna än av att de börjar positionera sig för en position i parlamentet.

Även om presidentmakten informellt är stark i landet, är dess formella makt mer begränsad, med undantag för utrikes- och säkerhetspolitiken. All makten över den ekonomiska politiken ligger i parlamentet och i den regering som måste ha dess stöd.

Så det kommer att dröja en bra bit in i höst innan vi får större klarhet om landets kurs under kommande år. I värsta fall kan regeringsbildningen ta än längre tid.

Jag talade här om lärdomar av landets väg under de senaste decennierna.

Självständigheten från Sovjetunionen. De förlorade decennierna av misskötsel. EU:s Östliga Partnerskap för ett decennium sedan och avtalen med EU som följde. President Putins försök att tvinga in landet i en ny union med Ryssland och den ekonomiska, politiska och militära aggressionen mot landet i detta syfte från sommaren 2013 fram till i alla fall vapenvilan efter de stora striderna på slätterna i östra Ukraina i augusti/september 2014.

I kombination med den massiva misskötseln av ekonomin och den massiva korruptionen under dåvarande presidenten Yanukovich ledde detta till att landet bokstavligen stod på avgrundens rand. Dess själva överlevnad som självständig sat hotades.

Men i stället för att splittras under trycket kom Ukraina att enas.

Vägen tillbaka har inte varit lätt. Även om man nu registrerar tre åt av allt bättre tillväxt är ekonomin fortfarande inte tillbaka på nivån från år 2013. Och gapet till EU-medlemmen Polen fortsätter att vidgas.

Men reformerna har varit genuint imponerande, och med en fortsättning efter valen är det inte alls omöjligt att hoppas på en tillväxt på 5-7% som premiärminister Groysman talade om i dag

Då skulle man börja att komma ikapp Polen.

Men det kräver fortsatt makroekonomisk stabilitet, reform av möjligheten till ägande av land, privatisering av de många statsföretag som blöder pengar och göder korruption, steg mot energiberoende och åtskilligt mera.

Och att man håller stången mot den farliga populism som alltid har en tendens att breda ut sig i valrörelser – och inte minst i detta land.

Så farorna och riskerna finns förvisso. Men möjligheterna än mer.

Men nu får jag sluta. Det är dags att lyfta hem mot Stockholm.

Dragkamp kring Mellersta Östern. Inför München.

STOCKHOLM: En solig och vacker helg går nu mot sitt slut, och nu drar det ihop sig till en politiskt mer laddad vecka ute i Europa och världen.

För min del inleds den med ett besök i Kiev i morgon kväll och delar av tisdagen. De bägge valen i Ukraina under året – först presidentval i mars-april och sedan parlamentsval tidigt i höst – tillhör ju de viktigaste händelserna i Europa under detta år.

Så det blir en uppföljning till en del av de samtal och kontakter kring detta som jag hade i Davos för några veckor sedan.

Men mot slutet av veckan är det så dags för den stora årliga säkerhetskonferensen i München. Dit är det åtskilliga som vallfärdar.

Mycket där kommer att handla om de transatlantiska förbindelserna. Efter försvarsminister Mattis avgång finns det frågetecken som man vill se om det kommer att gå att räta ut.

Och närvaron från Washington blir betydande. Såväl vicepresident Pence som utrikesminister Pompeo har aviserat sin ankomst, och därtill den största delegationen från kongressen någonsin till denna konferens.

Men också andra delar av världen finns där.

Från Moskva kommer i sedvanlig ordning utrikesminister Sergey Lavrov, och intressant är att Peking representeras på högre nivå än tidigare genom Yang Jiechi, som är den högste ansvarige för utrikesfrågor i det samlade kinesiska systemet.

Dit kommer också Irans utrikesminister Javal Zarif, men än intressantare är kanske att han inleder veckan med ett tre dagars besök i Beirut. Där har det ju nu bildats en ny bred koalitionsregering, och i denna sitter inte mindre än tre representanter för Iran-stödda Hezbollah.

Hur det kommer att se ut från europeisk sida återstår att se.

Den ursprungliga planen med ett gemensamt framträdande av Angela Merkel och Emmanuel Macron har fått överges eftersom den senare funnit det lämpligare att stanna kvar i Frankrike.

Innan konferensen öppnas i München på torsdag eftermiddag kommer mycket annat att ske, och inte minst två viktiga möten om Mellersta Östern.

I Warszawa på onsdag har utrikesminister Pompeo med bistånd av Polen försökt att dra ihop en stor konferens var avsikt alldeles uppenbart har varit att splittra Europa i fråga om politiken gentemot Iran.

Att man sedan från främst polsk sida försökt att ge mötet en något bredare inriktning om säkerhet i Mellersta Östern har nog inte förändrat så mycket av den saken.

Israel är inbjudet, vilket självfallet är korrekt, och premiärminister Netyanhu ser säkert sitt anförande där som en del av sin kampanj inför det viktiga valet i april. Iran är däremot inte inbjudet, vilket visar vad det handlar om i den amerikanska politiken.

Och USA har ju talat vagt om att man vill skapa någon form av säkerhetsallians i regionen riktad mot Iran, och försöker att få såväl den arabiska halvöns stater som Israel som delar av detta. Hittills har framgången dock varit begränsad.

Närvaron från europeisk sida på ministernivå i Warszawa kommer av allt att döma att bli tämligen skral. EU.s stöd för det nukleära avtalet med Iran är starkt.

Storbritannien ställer upp, och det skall nog till betydande del ses i perspektivet av Brexit och förhoppningar om polskt stöd. Inte heller i Lonfonm är entusiasmen för den amerikanska politiken i Mellersta Östern påtaglig.

Att konferensen kommer i dagarna när det är 40 år sedan den islamska revolutionen i Iran är möjligen mer än en tillfällighet.

Det kommer dock säkert att skrivas mycket kring vad som hände då. Det var förvisso en genuin revolution med mycket omfattande konsekvenser, och delar av dem lever vi ju med än i dessa dagar. Alldeles säkert kommer vi att få höra en del från Irans president Rouhani när han talar på ett stort möte i Teheran på tisdag.

Dagen efter mötet i Warszawa blir det ett möjligen mer intressant möte i Sochi mellan Rysslands, Turkiets och Irans presidenter med fokus på nästa steg när det gäller utvecklingen i Syrien.

USA drar sig ju tillbaka, och i Sochi handlar det inte minst om hur situationen i norra Syrien och i enklaven Idlib skall hanteras. I bägge fallen besvärliga frågor av betydelse för den långsiktiga stabiliteten.

Kontrasten mellan mötena i Warszawa och Sochi, och deras respektive betydelse, kommer att säga åtskilligt om den politiska situationen i och kring Mellersta Östern just nu.

Och det skall bli spännande att höra hur det låter när de som varit i Warszawa, Sochi och Beirut dagarna innan anländer till säkerhetskonferensen i München och där ger sina olika perspektiv.

Mycket kommer att stå på agendan på den 55:e säkerhetskonferensen i München, men åtskilligt kommer säkert att kretsa kring den dynamik kring Mellersta Östern och dess utmaningar som illustreras av de olika mötena och besöken under dagarna omedelbart före.

Mot deadlines – Brexit och Kina/USA.

STOCKHOLM: För varje dag som går blir det allt svårare att tänka sig att det kommer till en harmonisk process i samband med att Storbritannien den sista mars förväntas lämna den Europeiska Unionen.

I går var Theresa May i Bryssel igen men hade tydligen ingenting nytt att komma med. I kväll är hon på middag i Dublin och att det skulle komma någon lösning under det mötet ter sig heller inte särdeles sannolikt.

Samtidigt är det ett starkt intresse att undvika en regelrätt krasch. Och möjligen hoppas Theresa May kunna ställa parlamentet mot väggen och tvinga fram ett stöd för utträdesavtalet när kraschen med allt vad detta innebär hotar.

Det är en påtagligt riskfylld strategi, men det enda rimliga sätt på vilket hennes tämligen rigida agerande kan tolkas. Om den misslyckas kommer konsekvenserna att bli omfattande för betydande tid framöver.

Förr eller senare måste det ju till olika avtal om den framtida relationen mellan EU och Storbritannien, men det säger sig självt att de förhandlingarna riskerar att bli allt annat än harmoniska om allt börjar med en krasch.

Så låt oss hoppas att det hela löser upp sig genom någon typ av mirakel under de närmaste veckorna.

Också förhandlingarna om handelsfrågor mellan USA och Kina går nu in i sitt slutskede. Den amerikanske finansministern Mnuchin väntas till Peking under de närmaste dagarna, och han ses ju som en av dem i Vita Huset och dess närhet som argumenterat för någon typ av lösning.

Signalerna från presidenten själv under den senaste tiden har ju på denna punkt också varit något mindre konfrontatoriska.

Sannolikt börjar han fundera på valet 2020 och vill ogärna göra någonting som äventyrar den goda ekonomiska tillväxt som han sannolikt hoppas att vinna en ny mandatperiod med.

Men även om man nu klarar någon typ av överenskommelse i början av mars innebär detta föga mer än att man undvikit ett kortsiktigt sammanbrott i relationen mellan USA och Kina. De bägge makterna är på en rad områden på kollisionskurs på ett sätt som kommer att få omfattande konsekvenser under kommande år.

För mig har det varit en vecka helt och hållet hemma i Sverige, vilket är nog så angenämt, och så kommer det att förbli under den kommande helgen.

Efter en helg vid Donau.

WIEN: Efter en helg vid Donau, huvudsakligen dock i Bratislava, är jag nu på väg hem till Stockholm för en vecka som för mon del faktiskt i dess helget skall tillbringas inom fäderneslandets gränser.

Det blev en kväll och en dag av samvaro och samtal med olika personer från det Centraleuropa som ofta tycker att Bryssel ligger långt borta och där frågor om nationell identitet efter ett plågsamt århundrade ofta är betydligt mycket viktigare än hos oss.

Det är lätt att kritisera en politik som förs av en Orban i Ungern eller en Kaczynski i Polen, och förvisso viktigt att se till att grundläggande regler för en rättsstat respekteras, men också viktigt att förstå stämningslägen och perspektiv som formats av en historia annorlunda än vår egen.

I Ungern konsoliderar Victor Orban sin maktställning med hjälp av propaganda om en hotande muslimsk massinvasion driven av byråkrater i Bryssel i förening med av George Soros finansierade organisationer.

Med verkligheten har detta så gott som ingenting alls att göra. De enda flyktingar som finns i Ungern är väl de på de affischer som vill skrämma människor med dem.

Det hindrar dock inte att agitationen har viss kraft i länder där den nationella identiteten, och känslan av utsatthet, ibland är påfallande. På sikt kommer också dessa ekonomier att behöva de tillskott som också invandring utgör, men vägen dit mår nog bäst av att vara i huvudsak nationell och i huvudsak gradvis.

Annars är risken för bakslag som spelar de mörka krafter som ofta finns under ytan i händerna.

Viktigt är att dessa ekonomier tuffar på och att gapet till det demokratiska Europa i övrigt successivt minskar.

Både den polska och den ungerska ekonomin går påfallande bra, och Bratislava kan i dag visa upp en genomsnittsinkomst som till och med ligger över den i Wien. Slovakien tillverkar fler personbilar per capita än något annat land i världen.

Men en ny generation i dessa länder måste hitta sin egen väg till det europeiska samarbetet. Medlemskapet i både EU och Nato är påtagligt populärt, men samarbetet i olika delfrågor samtidigt mindre självklart än för den tidigare generation som under fältropet ”tillbaks till Europa” kastade av sig det kommunistiska och sovjetiska oket.

Och då är det viktigt att den också känner att det övriga Europa lyssnar, och inte drar alla över en kam.

I veckan som kommer får vi höra president Trump leverera sitt årliga tal till nationen på tisdag. Det har ju försenats påtagligt av det utdragna budgetbråket med kongressen.

Säkert kommer det att talas åtskilligt om den berömda mur han vill bygga längs gränsen till Mexico och de fasor som hotar den amerikanska nationen om han inte får de pengar han begärt för detta.

Och med all sannolikhet kommer också krisen i Venezuela att figurera påtagligt i hans anförande. Här står USA i huvudsak enigt, och dessutom tillsammans med huvuddelen av västvärldens demokratier.

Inom EU har det inte varit alldeles lätt att komma fram till en alldeles enig linje.

Regeringar i Rom och Athen har inte velat vara lika tydliga i att Nationalförsamlingens talman Juan Guaidó är landets legitime statschef, och andra länder, däribland vårt eget, verkar också ha varit angelägna om att hålla dörrar öppna åt olika håll. Det talas om en kontaktgrupp som lite av en ersättning för en klar linje.

Men hur utvecklingens dynamik kommer att utvecklas internt i Venezuela är det viktiga. Tidigare intensiva försök till medling mellan regim och opposition, inte minst genom Vatikanen, har mest utnyttjats av den förra till att fördröja och förhala.

Nu ökar dock det ekonomiska trycket markant i och med att USA inte längre kommer att köpa någon olja och riktar sanktioner mot oljebolaget PDVSA. Att Moskva och Peking skulle ställa upp och kompensera för detta med nya miljarder är väl inte alldeles sannolikt, men ingenting är uteslutet. Tonläget i pressen i Moskva är i alla fall kritiskt mot ytterligare dyra engagemang.

Men den kubanska säkerhetstjänstens slår en järnring kring regimen och torde inte minst fokusera sina insatser på att säkra fortsatt stöd från landets ca 2.000 generaler och allt vad de disponerar.

Nu bär det hem till Stockholm.

I morgon blir det diskussioner där om olika säkerhetsfrågor med insiktsfulla bedömare från både Storbritannien och USA.

Och på tisdag bär det av till Skövde.

Dagens INF-besked – vart är detta på väg?

STOCKHOLM: Någon direkt blixt från klar himmel var det knappast när USA:s utrikesminister Pompeo i dag meddelade att USA avser att lämna det s k INF-avtalet.

Lite historia kan vara på sin plats.

När den nukleära kapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen inleddes hade man forfarande inte utvecklat missiler med interkontinental räckvidd. USA utvecklade bombflygplan för att kunna nå Sovjet, medan Sovjet satsade hårdare på missiler som med bas i den teknologi från tyska V2 man hämtat in efter andra världskriget kunde nå mål i västra Europa.

SS4 och SS5 kallades dessa system med Nato-terminologi, och de placerades ut i rätt stort antal. Det var innan man hade möjligheten att i någon omfattning bygga system med interkontinental räckvidd.

I vårt närområde baserades dessa bl a i Litauen, och förbandet därifrån fick sin speciella historia när det i största hemlighet om ombaserades till Cuba och därmed föranledde det kalla krigets allvarligaste kris 1962.

Men så småningom började dessa V2-baserade system bli omoderna, och en ersättning planerades, och det blev de långt mer avancerade rörliga SS20-robotar med multipla stridsdelar som började dyka upp mot slutet av 1970-talet.

Från sovjetisk utgångspunkt sågs de sannolikt bara som en ersättning för de äldre systemen, men från västeuropeisk utgångspunkt sågs de som ett kvalitativt nyt och allvarlig hot.

Den som larmad tidigast och tydligast var den dåvarande västtyske förbundskanslern Helmut Schmidt. Utan ett tydlig svar från Nato såg han en risk för sovjetisk kärmvapenutpressning av Västeuropa i en krissituation.

Resultatet av den omfattande strategiska debatt som detta utlöste blev Nato:s s k dubbelbeslut 1979.

Om inte Sovjet avvecklade sina SS20 skulle Nato börja placera ut kärnvapenladdade missiler – kryssningsmissiler och ballistiska sådana – i Västeuropa.

Detta kom i sin tur att utlösa en påtagligt inflammerad debatt i de olika länder där dessa nya kärnvapensystem skulle placeras ut – kryssningsrobotar i bl a Storbritannien och ballistiska robotar i Tyskland.

Och det politiska och diplomatiska spelet blev omfattande. Mycket av den dåvarande s k fredsrörelsen, med häftigt understöd från den sovjetiska propagandan, argumenterar för en s k frysning, men en sådan skulle innebära att Sovjet hade kvar sina SS20 medan Nato inte hade någonting.

Men Nato-länderna, och inte minst den västtyska regeringen i Bonn, stod fast. Och resultatet blev till slut att Sovjet vek ner sig och accepterade att skrota alla sina SS20 och andra landbaserade system med räckvidder mellan 500 och 5.500 km i utbyte mot att USA inte placerade ut sina motsvarande nya system.

Det s k INF-avtalet undertecknades av Michael Gorbatjov och Ronald Reagan i Washington i december 1987.

Det var en betydande framgång. Ett mycket stort antal vapensystem skrotades. En farlig spiral av kärnvapenrustning bröts.

I dag kan några av dessa skrotade missiler ses som någon typ av konstverk utanför FN-högkvarteret i New York, och den intresserade kan se en komplett SS20 med sina tre stridsspetsar på museum i Washington.

Och därvid har det förblivit under en lång tid.

Sedan några år har emellertid USA rest frågetecken för huruvida Sovjet verkligen respekterar avtalets bestämmelser. Detta förbjuder bl a testning, tillverkning eller utplacering av landbaserade kryssningsmissiler med en räckvidd som överstiger 500 km.

Och USA har hävdat att Sovjet testat ett sådant system. Under det senaste året har man också hävdat att detta robotsystem utplacerats på förband. Tidigare har det talats om ett begränsat antal, men nu talas det om upp till fyra bataljoner. Efter att ha delgetts underrättelseinformation, och efter viss tvekan, har Nato-krisen accepterat denna slutsats.

Ryssland erkänner att robotsystemet med namnet 9M729 finns, men säger att USA har fel om dess räckvidd, och här blir det svårt att definitivt avgöra vad som är rätt och vad som är fel. Ryssland har för diplomater i Moskva visat upp delar av systemet, men inte roboten som sådan, och att förlänga en robots räckvidd genom att förlänga bränsletankar är knappast särdeles svårt.

Relevansen av systemet kan ifrågasättas.

INF-avtalet förbjuder inte sjö- eller luftbaserade system, och i samband med konflikten i Syrien har ju Ryssland använt sjö- och luftbaserade kryssningsrobotar med påtagligt lång räckvidd. Varför man skulle behöva ett landbaserat system med dessa räckvidder också är inte alldeles uppenbart.

Hur som helst säger Pompeo nu att Rysslands brott mot avtalet nu gör att USA kommer att lämna detta.

Till saken hör att Ryssland självfallet kommer med motanklagelser mot USA vad gäller brott mot avtalet. Dessa är något skruvade, och tämligen tekniska, men rysk klassisk misstänksamhet mot vad USA har för sig borde kunna hanteras.

I den amerikanska debatten framhålls som ett motiv för att säga upp avtalet att Kina inte är en del av det, och att så borde vara fallet

Och faktum är att upp mot 90% av Kinas strategiska missiler har räckvidder som skulle omfattas av INF-avtalet. De har byggt upp regionala system, med Taiwan i uppenbart fokus, men deras interkontinentala kapacitet mot USA är mer begränsad.

Frågan är nu vad som händer om avtalet går i graven.

Ryssland har om man så skulle vilja möjligheten att accelerera tillverkningen av sin kryssningsrobot, sannolikt relativt snabbt.

USA har dock knappast omedelbart några motsvarande system. Det kräver tid och resurser att utveckla, och dessutom skulle tanken att placera ut nya kärnvapensystem i de olika länderna i Europa omedelbart leda till mycket infekterade debatter.

Det är nog få regeringar i dessa länder som är beredda att gå den vägen. Många minns fortfarande debatterna kring det s k dubbelbeslutet. Det spekuleras om Polen som en möjlighet, men även det skulle bli osäkert.

Diskussionen just nu i Tyskland om att anförskaffa nya flygplan som också kan bära taktiska kärnvapen illustrerar väl svårigheterna. Här sägs SPD i regeringen säga nej till at fortsätta en kapacitet som man faktiskt har i dag.

Och att placera ut landbaserade system i Ostasien för att balansera Kina förefaller heller inte helt rationellt. Japan och Sydkorea förefaller knappast tänkbara som platser, förvisso inte heller Taiwan, andra möjliga platser ligger påtagligt långt bort. Då förefaller luft- eller sjöbaserade system mer möjliga, och här finns inte heller i dag några begränsningar.

Så rationaliteten i den amerikanska inställningen är inte alldeles uppenbar.

Det är inte svårt att se vilka problem den riskerar att skapa – betydligt mycket svårare att se vilka problem den skulle kunna lösa.

Och därför är det inte svårt att förstå den påtagliga olusten – försiktigt uttryckt – runt om i Europa med anledning av dagens besked från Washington.