Kollapsen i Hanoi.

28 februari 2019

HAUTE SAVOIE: Så visade det sig att jag hade fel om vad som skulle hända i Hanoi. Jag tillhörde dem som trodde att det nu investerats så mycket i relationen mellan Trump och Kim att de bägge skulle se sig nödsakade att åstadkomma åtminstone något.

Men så blev det inte.

Den planerade lunchen andra dagen inställdes, liksom allt annat.

Och när detta skrivs sitter Kim i sitt tåg på väg hem de 70 timmarna genom Kina till Pyongyang. Trump torde väl i sin Air Force One vara på väg ut över Atlanten efter sannolik mellanlandning på den amerikanska basen i Qatar.

Om vad det var som inte fungerade kommer det säkert att skrivas åtskilligt, och varje kommentar nu blir med nödvändighet preliminär.

President Trump sade i sin offentliga kommentar att Nordkorea krävt att alla sanktioner skulle hävas redan nu, vilket i så fall var en monumental felbedömning från deras sida.

Men samtidigt sade utrikesminister Pompeo i en sidokommentar att Nordkorea inte hade gått med på en fullständig redovisning av sin nukleära infrastruktur, och utan en sådan hade det ju i alla händelser varit svårt att gå vidare.

Samtidigt talas det i amerikanska media om olika meningar i administrationen. Att säkerhetsrådgivaren Bolton är mot det mesta överraskar inte, och han har tydligen gjort allt för att bromsa det särskilda sändebudet Bieguns försök att prova olika vägar att komma fram.

Men mer kommer säkert att komma fram de närmaste dagarna.

Vad händer nu är självfallet en viktig fråga.

Med all sannolikhet har man nu för ett bra tag framåt uttömt vägen med toppmöten utan grundliga förberedelser, och kommer att återgå till mer traditionell metodik med försök till gradvisa framsteg.

Det förefaller t ex som om man i grunden är eniga om att upprätta någon form av ömsesidiga förbindelsekontor i Pyongyang och Washington, och det kan mycket väl komma att ske.

Det kommer nog att finnas ett tryck på att göra något för att visa att processen inte är alldeles död.

Det verkar också som om det som kom ut ur mötet i Singapore för ett år sedan – Nordkorea avstår från nya tester, och USA avstår från större militära övningar i Sydkorea – kvarstår.

Och sedan återstår det att se om det kommer att gå att gå fram med en mer traditionell metod i nära samarbete med främst Peking och Moskva. Bägge dessa kommer att kräva att den amerikanska inställningen i sanktionsfrågan mjukas upp, samtidigt som de alldeles säkert kommer att pressa Pyongyang till substantiella steg i de nukleära sakfrågorna.

I Washingtons säkerhetspolitiska kretsar har jag en känsla av att många drar en suck av lättnad. Det fanns en farhåga för att Trump hade satt sig i en situation där han skulle tvingas att gå med på en dålig uppgörelse.

Där besvikelsen alldeles säkert är stor är Seoul, där man hade hoppats på inte minst en ekonomisk öppning med bl a industrizonen Kaesong. Och det kommer nog inte att bli alldeles lätt för Washington att hålla tillbaka olika försök i Seoul att nå fram på dessa områden i alla fall.


Fara nu mellan Indien och Pakistan – och kuppen på Krim för fem år sedan i dag.

27 februari 2019

HAUTE SAVOIE: Dessvärre infriades inte min förhoppning i går om att man i Delhi och Islamabad skulle anse att det var dags att gå över i en mer diplomatisk fas i konflikten.

Från pakistansk sida gjorde man tydligen bedömningen att eftersom Indien för första gången sedan 1971 gjort en flygoperationerna över den s k kontrollanten i Kashmir måste man visa att Pakistan hade samma förmåga.

Så tidigt detta dygn gjorde man ett flyganfall över kontrollinjen mot ett icke närmare specificerat indiskt militärt mål. Att ingenting sagts om detta mål från någondera sidan tyder på att det knappast var någonting av betydelse. Det var mer operationen över kontrollinjen som sådan som var det viktiga.

Tidigare i dag vimlade det av anklagelser om olika nedskjutningar.

Vad som dess är bekräftat är dock att en indisk modifierad MiG-21, som sannolikt sänts upp för att möta den pakistanska operationen, sköts ner av pakistanska flygplan, och att piloten sedan togs om hand.

Pakistans premiärminister Imran Kahn har sedan framträtt i TV och manat till återhållsamhet och diplomatisk dialog, medan det i skrivande stund är tyst från ledande indiskt håll. Nedskjutningen och tillfångatagandet är självfallet besvärande för den indiska självkänsla som efter den inledande attacken var på hög nivå.

Nu går man hoppas att kyligare kalkyler sätter in. En upptrappning kan mycket snabbt bli mycket farlig.

Börserna i både Indien och Pakistan backar kraftigt, och hela luftrummet över Pakistan och angränsande områden är stängt för civil lufttrafik med omfattande konsekvenser.

Men denna dag är också fem år efter någonting annat.

Det var klockan halv fem på morgonen för fem år sedan som ett förband av ryska specialtrupper bröt sig in i och tog kontroll över Krims parlamentsbyggnaden i Simferopol.

Förbandet uppträdde självfallet anonymt, men att det var ett specialförband var tydligt från de övervakningsvideon som snabbt blev tillgängliga, och att det var ett förband influget från Ryssland har sedermera bekräftats.

Vad som i detalj hände där inne veta vi inte. Hela byggnaden omringades av anonyma s k gröna män. Vissa parlamentsledamöter kallades in, medan andra vägrades tillträde. Tunga kulsprutor grupperades på parlamentsbyggnaden tak.

Till dem som vägrades tillträde hörde Krims regeringschef Anatolii Mohyliov.

Men snart meddelas att han avsatts, och att som efterträdare utsetts Sergej Aksionov.

Han var en starkt pro-rysk politiker med väl dokumenterad kriminell bakgrund, och i det senaste valet på Krim hade hans parti fått 4% av rösterna.

Men med stöd av de ryska trupper som anlänt satte han igång processen med utrensningar och riggad folkomröstning. Sedan kom han att tillsammans med Vladimir Putin underteckna avtalet om Rysslands annektion av Krim, och fungerar ännu i dag som Krims premiärminister.

Så gick det till, och det kan finnas skäl att erinra också om dessa detaljer i detta drama för fem år sedan denna dag.


Farligt mellan Indien och Pakistan.

26 februari 2019

HAUTE-SAVOIE: Så kom då den väntade indiska attacken mot Pakistan som svar på det terrorattentat i den indiska delen av Kashmir som en Pakistan-baserad terrorgrupp tog på sig ansvaret för.

Och mönster var det som vi sett förr.

Massiv indisk uppmärksamhet med avsikt att få det att framstå som en mäktig och framgångsrik militär operation.

Media fylldes av detaljerad information om de flygplan som deltagit, de bomber som fällts och de ca 300 terrorister som dödats, och nationen enades i hyllningar till det indiska flygvapnet och dess piloter.

Men på den pakistanska sidan hävdade man att de indiska planen i rädsla släppt sina bomber fel, visade upp fyra bombkratrar och sade att en person förvisso hade skadats av splitter av anfallet men att det inte var mer än så.

Oavsett sanningen får man hoppas att man i Indien respektive Pakistan nu fäster tilltro till respektive versioner av vad som hände. Indien kan då känna att man fått sin hämnd, och Pakistan kan säga att det väl inte var så farligt mycket att hetsa upp sig över.

Men om det stannar vid detta är långt ifrån säkert. Vi kan bara hoppas att så blir fallet.

Indien har utan tvekan rätt i sina klagomål om olika kvarvarande terrorgrupper med hemvist i Pakistan, och dessa utgör ett faromoment som Islamabad borde ta på än större allvar.

Men situationen i Kashmir, och då tänker man främst på den indiska delen, är fortfarande efter sju decennier ett öppet sår som förhindrar den samverkan i hela denna region som borde komma till stånd.

Och gång på gång har ledare i ömsom Islamabad och ömsom New Delhi tagit steget tillbaka när det borde ha varit möjligt att komma till en uppgörelse som bägge länderna kan leva med.

Därför flammar dessa konfrontationer upp med jämna mellanrum. Och även om det ömsesidiga innehavet av kärnvapen ofta säkert verkar återhållande finns det ju en Isi för att det utvecklas en situation där så inte är fallet.

Och då kan vi hamna i en utomordentligt farlig situation.

Toppmötet mellan EU och Arabförbundet, som alldeles säkert innehöll viktiga och bra diskussioner, avslutades med ett litet offentligt gräl om mänskliga rättigheter, och det var väl hälsosamt att så faktiskt blev fallet.

På värdarnas sida ville man göra gällande att frågan över huvud taget inte tagits upp från europeisk sida, men blev då offentligt korrigerade, eftersom frågan faktiskt hade nämnts i flera anföranden på mötet.

Och detta ledde i sin tur den egyptiska presidenten Sissi till en tirad i ämnet.

Men det var bra att frågan inre sopades under bordet, och ironiskt nog var det kanske det arabiska försöket att göra det som gjorde att frågan uppmärksammas än tydligare.

Men nu riktas världens blickar mot Hanoi och toppmötet där.


Viktiga toppmöten i Sharm el Sheik och i Hanoi.

24 februari 2019

HAUTE-SAVOIE: Nere på Sinai-halvöns södra udde är det i dag och i morgon viktigt toppmöte mellan stats- och regeringschefer från EU och Arabförbundet.

Och alldeles självklart är det bra om denna inte okomplicerade relation utvecklas. Mötet är det första på denna nivå.

Omedelbar förefaller det att vara oron över okontrollerad migrationsströmmar över Medelhavet som drivit fram den nya relationen inte minst med Egypten. Men agendan för samarbetet måste självfallet vara vidare än så.

Vi har ett långsiktigt och strategiskt intresse av att dessa våra grannländer öppnar upp och reformeras.

Den s k arabiska vårens förhoppningar har gruvligt grusats. Bara Tunisien fortsätter på de stapplande reformernas väg, medan kontrarevolution och konflikt tagit över i mycket av regionen i övrigt.

Det gäller också i värdlandet Egypten, som fortsätter att växa befolkningsmässigt, och som nu torde räkna mer än 100 miljoner invånare längs floden genom öknen och i dess delta.

Under Mubarak-eran före den arabiska våren var läget för mänskliga rättigheter i landet förvisso allt annat än bra, men i dag anser de flesta att det är betydligt värre. FN:s höge representant för mänskliga rättigheter har i dagarna uttalat sina stora bekymmer över det höga antalet avrättningar, också för politiska brott, under den senaste tiden.

Senast i onsdag avrättades nio personer.

I längden går det aldrig att utveckla ett samhälle med massrepression. Och Egypten är i desperat behov av utveckling mot ett öppnare samhälle och en öppnare ekonomi. Att försöka att på olika sätt, också genom nära relationer, främja en sådan utveckling är ett starkt europeiskt intresse.

Jag hoppas att också perspektiv som dessa fanns med i diskussionerna nere i Sharm el Sheik.

Annars sviker vi vårt långsiktiga ansvar för vårt närområde.

I den kommande veckan kommer mycket uppmärksamhet att riktas mot Hanoi och det andra toppmötet mellan president Trump och Nordkoreas Kim Jong Un där under onsdag och torsdag.

Kommer verkliga steg mot denuklearisering nu att tas av Nordkorea? USA:s deklarerade mål är ju ett totalt och verifierat avskaffande av Nordkoreas samlade kapacitet på detta område.

Hitintills förefaller ingenting i den riktningen ha skett. Att tester upphört betyder föga för den kapacitet man faktiskt har.

Och de amerikanska underrättelsetjänsterna har ju varit påfallande öppna i sina slutsatser på denna punkt – till presidentens uppenbara irritation. Oberoende bedömare tror att Nordkorea producerat klyvbart material till ytterligare 5-7 laddningar under det senaste året, och bedömningar av den totala arsenalen varierar mellan 20 och 50 laddningar, vilket är ett inte obetydligt antal.

I Vita Huset är man nöjd med att Nordkorea inte gjort fler tester av sin interkontinentala robot, och att förmågan att med tillräcklig säkerhet nå USA därmed fortfarande är begränsad.

Men det är föga tröst för hela den ostasiatiska region, inklusive Japan, som ligger inom de existerande arsenalernas räckvidd.

I Hanoi blir det säkert fortsatt vackra ord – Trumps tweet om ledaren för vad som är världens brutalaste familjediktatur gränsar ju bisarrt nog till det kärleksfulla – men i motsats till Singapore ställs nu krav på konkreta steg.

Kim kommer alldeles säkert att ha sina krav. För ett år sedan fick han Trump att inställa USA:s militära övningar i Sydkorea, och alldeles säkert vill han fortsätta på den vägen. Och minst lika viktigt är säkert att uppnå vissa lättnader i de ekonomiska sanktionerna.

På den punkten har han dessutom Sydkorea med sig.

Där ser man gärna bl a att den sydkoreanska industrizonen Kaesong norr om den demilitariserade zonen i Nordkorea kan öppnas igen. För Pyongyang var den alltid en viktig källa för hårdvaluta – lönerna i hårdvaluta betalades till regimen, och vad den sedan betalade till de nordkoreanerna som arbetade där var inte riktigt känt. Det handlade om bråkdelar.

I Washingtons säkerhetspolitiska kretsar finns tydliga farhågor för att Trump i allmän entusiasm skall låta sig luras med alldeles för långt. Det var ju det som hände i Singapore. Han har ju sedan dess retoriskt investerat så starkt i relationen att han inte har utrymme för ett sammanbrott, och har därmed försatt sig i ett förhandlingsmässigt underläge.

Jag var med i en diskussion på ett av CNN:s söndagsförmiddagsprogram i dag där de farhågorna lyftes fram.

Möjligen kan man hoppas att besöket i Hanoi ger Kim lite intryck inför framtiden. Vietnam förblir en hård kommunistisk diktatur, men har dock liberaliserat sin ekonomi med positiva effekter.

Det sägs att han kommer att besöka en av Samsungs stora fabriker där. Den sydkoreanska jätten har hälften av sin tillverkning av mobiltelefoner i just Vietnam.

Och jag minns att när Sverige drev vissa program för att hjälpa till att utbilda nordkoreanska ekonomer valde vi att förlägga dessa till Vietnam. Att ta dem till Sverige fungerade sämre – chocken över kontrasten blev helt enkelt för stor.

Till den kommande veckans begivenheter hör också den jättelika mässan för mobil telekommunikation i Barcelona. När jag var där för några år sedan var det ca 100.000 personer på mässområdet varje dag.

Räkna med att det blir mycket om kommande 5G, om kinesiska Huawei och svenska Ericsson i media under de närmaste dagarna. I Tyskland väntas dessutom nu beslut om Deutsche Telekoms val av leverantör för sin 5G-satsning.


Dimmor om robotar och kris i Sydasien.

22 februari 2019

STOCKHOLM: Fortfarande ser jag åtskilliga svallvågor i den globala debatten efter den föregående helgens möte i München. Själv har jag bidragit med artiklar i både Washington Post och för Project Syndicate med dess spridning i olika tidningar i ärendet.

Sedan dess har president Putin hållit sitt årliga tal till nationen, om man nu skall använda denna amerikanska parallell.

Där sades att utländska investerare i Ryssland kan känna sig trygga, vilket rimmade särskilt dåligt dagen efter det att den störste individuella utländske investeraren hade blivit arresterad, och dagen före han presenterades med ett massivt åtal.

Pressade av fallande opinionssiffror talades om olika sociala satsningar, men samtidigt är tillväxtkraften i den ryska ekonomin under nuvarande förhållanden relativt svag.

Som vanligt spelade olika strategiska vapensystem en betydande roll i framställningen. Åter var det hypersoniska missiler, och nu sades man också vara redo att snart ta den atomdrivna strategiska jättetorpeden i bruk. Den senare kommer f ö mycket tydligt att fokusera ny uppmärksamhet på Nordatlanten och Norska Havet.

Dock sades att Ryssland inte kommer att utplacera några nya system som skulle vara spärrade av INF-avtalet så länge inte USA gör det. Och än så länge är signalerna från Washington att man inte avser att göra det i Europa.

Däremot tätnar snarast dimmorna kring det robotsystem som USA och dess allierade säger har brutit mot avtalet.

Kreml visade ju upp delar av det s k 9M729-systemet utanför Moskva för några veckor sedan, och vidhöll att dess robot hade en räckvidd under 500 km. Man gav inte information om allt, men dock betydligt mer än tidigare. Och man var rätt detaljerad om skillnaderna mellan 9M728-roboten i det ordinarie Iskander-systemet och denna robot.

Men nu säger mer eller mindre sanktionerade artiklar i media i Washington att man där inte alls anser att det är denna robot det handlar om, och det trots att andra motsvarande artiklar pekat på just den.

Och man undrar hur många nya robotsystem det kan finnas. Dimmorna i denna fråga framstår som tämligen täta.

Den potentiellt farligaste utvecklingen på den vidare globala scenen just nu är dock alldeles tydligt mellan Indien och Pakistan.

Ett terrordåd i den indiska delen av Kashmir har lett regionen in i en ny kris. En terrorlistad organisation med säte i Pakistan har tagit på sig ansvaret, och i New Delhi pekar man dessutom på kopplingar till den pakistanska säkerhetstjänsten ISI.

Alldeles bortsett från att det är valrörelse i Indien, och att premiärminister Modi alls inte är ohotad, är det en politisk nödvändighet för Indien att på ett eller annat sätt svara. Man säger nu att man gett det indiska försvaret fria händer att slå tillbaka.

Förra gången detta skedde var jag i New Delhi, och minns väl en skickligt koreograferad operation med mycket kraftfulla uttalanden, stort buller men tämligen liten faktisk militär insats och påtagligt internationellt stöd.

Men frågan är om det går att upprepa denna gång. Då gjordes det faktiska tillslaget så begränsat att Pakistan kunde säga att de ingenting noterat och inte behövde slå tillbaka.

Men nu är retoriken från bägge sidor uppe på betydligt högre nivå. Och även om man inte alltför tydligt skall måla det spöket på väggen handlar det ju om två kärnvapenstater.

Indien har sin valrörelse, och Pakistan har sin utomordentligt prekära finansiella situation. Man gav i dagarna den saudiske kronprinsen MBS det ståtligaste mottagande som tänkas kan i hoppet om stora mängder miljarder i stöd, men ett brutalt IMF-program går sannolikt inte att undvika i alla fall.

Pakistan speglar dessutom just nu en viktig och tydligen i huvudsak konstruktiv roll i de amerikanska samtalen med talibanerna. En ny omgång samtal är planerad för den kommande veckan.

Och så har vi givetvis Kinas roll i det hela. Landet är ju Pakistans s k allvädersvän, och har tidigare blockerat försök att i FN terrorlista den person som leder den terrorgrupp som nu tagit på sig ansvaret. Nu sägas Frankrike göra en ny framstöt i FN i just denna fråga, och hur Kina ställer sig där blir betydelsefullt,

Det finns all anledning att följa utvecklingen.

Men helgen innebär också viktiga val.

Dels presidentval i Nigeria av uppenbar betydelse, och dels parlamentsval i betydligt mindre Moldavien som inte är helt utan betydelse heller.


Klyftan vidgas. Tre dagar i München.

18 februari 2019

MÜNCHEN: När det kommer att blickas tillbaka på raden av säkerhetskonferensen här i München skulle jag tro att Angela Merkels anförande här 2019 kommer att noteras på samma sätt som Vladimir Putins anförande 2007 kommit att göras.

Han sände tydliga signaler om att en kallare tid höll på att komma, medan hon signalerade en övertygelse om en multilateral världsordning i bär kontrast mot dagens signaler från Washington.

Årets konferens slutade vid lunchtid i går, men en kärna fanns kvar för en traditionell middag för att summera upp i går kväll.

Och det handlade då mycket om de två talen här detta år – Angela Merkels och vicepresidentens Pences och kontrasten mellan dem. Och i detta fångades mycket av substansen i detta års möte.

Skall ett tal läggas till som mer värt att notera skulle det vara den iranske utrikesministern Zarif. Han är skicklig i en klass som tidigare Rysslands Lavrov, och demonstrerade det i ett anförande som polemiserade med vad han kallade USA:s närmast patologiska besatthet med Iran i olika avseenden.

Och i motsats till vicepresidenten Pence, som vägrade att besvara några frågor, utsatte han sig för en påtagligt tuff utfrågning efteråt.

Alldeles utan poänger var det inte.

Andra framträdande var något avslagna. Sergey Lavrov verkade trött på det mesta. Och av europeiska utrikesministrar var det väl ingen som direkt lyste.

Norges statsminister Erna Solberg och Finlands president Sauli Niinistö visade dock styrka i sina framträdanden.

Att Greklands och Nordmakedoniens premiärministrar Tsipras och Zaev belönades för sitt genombrott var mer än väl förtjänt, men Serbiens och Kosovos presidenter demonstrerade samtidigt att något närmande i alla fall inte är omedelbart förestående.

Klimatfrågorna och dess konsekvenser stod högre på dagordningen denna gång än tidigare, Afrika framstår allt mer som den viktiga europeiska utmaningen för framtiden och frågor om teknologi och Kina tränger sig ju också allt tydligare på.

Men när dagens tyska tidningar sammanfattar så är det Merkel och Pence och den allt tydligare klyftan över Atlanten som dominerar.

Och det nog en korrekt summering av de tre viktiga dygnen här.


Merkel och Pence. Två mycket olika tal.

16 februari 2019

MÜNCHEN: I dag har varit huvuddagen på säkerhetskonferensen hör med en ständig serie av viktiga anföranden.

Två finns anledning att nämna speciellt.

Angela Merkel höll ett engagerat och starkt anförande som många, mig inkluderad, ansåg vara det bästa de hört denna hålla.

Det var en politisk ledare med vision, kunskap och styrka som framträdde. Och hon fick också ett synnerligen varmt mottagande.

Hennes försvar för den multilaterala globala ordningen var lika tydligt som det var uppenbart åt vilket håll de orden var riktade. Ryssland fick sig sina fiskar relativt varma på grund av konflikten med Ukraina, men pikarna åt Vita Huset var inte mindre tydliga.

Mottagandet för USA:s vicepresident Pence var då mer återhållsamt. Men självfallet artigt.

Åtskilligt skulle kunna sägas om det anförandet, men avsnittet om det nukleära avtalet med Iran var kanske det mest anmärkningsvärda. Vicepresidenten kom ju dessutom från det lite märkliga möte de hade ordnat i Warszawa.

Han sade direkt att Europa borde lämna det nukleära avtalet med Iran. Men det han därmed säger är att man vill att Iran skall lämna detta avtal och återuppta nukleära aktiviteter som stoppas av detta avtal.

För mig verkar detta närmast huvudlöst. Kan detta verkligen ligga i USA:s nationella intresse? Att det inte ligger i Europas är alldeles uppenbart.

Och misstanken smyger sig in att man vill tvinga fram en utveckling som kan provocera fram en vidare konflikt. Att Israels premiärminister Netanyahu i Warszawa twittrade om krig mot Iran – även om ordvalet efter en halvtimme justerades – var också det illavarslande i dessa avseenden.

Dessutom sade han att Europa måste sluta underminera USA:s sanktioner mot Iran. Och det måste avse den mekanism för finansiering av leveranser av bl a medicinsk utrustning som faktiskt är helt tillåtna också enligt de amerikanska sanktionerna.

Man får ett intryck av att den amerikanska politiken vad gäller Iran har lämnat rationaliteten och gått över till renodlad konfrontation.

Till de stora frågorna här hör också frågan om rustningskontroll efter det att INF-avtalet med all sannolikhet går i graven.

USA är tydliga i att de anser att den ryska roboten 9M729 har provskjutits med räckvidder väl över de 500 km som är gränsen i INF-avtalet. Och ryssarna är lika tydliga med att systemets räckvidd ligger under denna gräns.

På sina håll odlar man förhoppningen att en breddning av avtalet till att inkludera också Kina skulle kunna rädda det hela. Men det ter sig orealistiskt. Skulle INF-avtalet omfatta Kina skulle det förbjuda 85-95% av den samlade kinesiska arsenalen av ballistiska missiler, och varför Kina skulle gå med på detta utan några fördelar för landet i övrigt är inte lätt att se.

Mycket annat har det också handlar om här.

Klimatfrågan självklart. Samarbetet med Afrika. Den kinesiska utvecklingen. Motsättningar men också framgångar på Balkan.

Och för min del tillsammans med Madeleine Albright presentationen av förslaget till principer för frihet, välstånd och stabilitet i en förändrad tid.