Nu lever vi i ett radikalt förändrat Europa. Mycket som tidigare var otänkbart har blivit nödvändigt.

NASHVILLE: Historien rullar nu på med i vår tid aldrig tidigare skådad hastighet.

Sedan Vladimir Putin i torsdags inledde sin storskaliga invasion av Ukraina har mycket som tidigare var otänkbart blivit nödvändigt.

När regeringen i Berlin förklarar att man vill komma bort från beroende av rysk gas, att man är beredd att leverera vapen till Ukraina och utannonserar höjningar av försvarsanslagen dom kommer att föra upp fem till över 2% av BNP är det ett strategiskt skifte av historisk dimension som sker.

Och när den svenska regeringen utannonserar ett stödpaket till Ukrainas försvarsmakt som också inkluderar 5.000 moderna pansarskott så är det ett skifte som kanske i grunden är ännu större vad gäller dess konsekvenser.

Betydande vapenleveranser har också utannonserats från främst USA och Storbritannien.

Och allt detta sker samma dag som en uppenbarligen missnöjd Putin kallar in sin försvarsminister och sin ÖB och ber dem höja beredskapen för kärnvapenstyrkorna.

Med de dramatiska förändringar som skett under den vecka som gått är det inte lätt att förutse var vi kommer att befinna oss om ytterligare en vecka.

Den ryska offensiven stötte uppenbarligen på större problem än vad man räknat med, men efter en viss paus finns det all anledning att anta att man nu kommer att sätta in större kraft.

De tyngre mekaniserade förbanden har ännu inte nått fram till Kiev. De är uppenbart att man först ville innesluta staden och därefter erövra den.

Om och hur detta kommer att lyckas vet ingen. Moralen i de ukrainska stridskrafterna förefaller hög, men om den är det i de ryska är nog betydligt mer tveksamt. Och en armés styrka ligger ytterst främst i dess stridsmoral.

Läggs nu till detta betydande leveranser av relevanta vapensystem, förutsatt att dessa på ett eller annat sätt kommer fram till rätt förband i rimlig tid, så talar det mesta för ett utdraget krig i Ukraina.

Om det inte sker en politisk kollaps i Kiev – och på det finns det inga tecken – kommer en snabb och total seger som Putin hade räknat med kommer inte att vara möjlig.

Förlusterna kommer att öka och i förening med effekterna av de omedelbara finansiella sanktionerna kommer spänningarna i det ryska samhället sannolikt att bygga upp. Hur snabbt och hur mycket kan vi bara spekulera kring.

Putin kan knappast retirera. Han har gått för långt. Och det finns ett tilltagande skrämmande drag i hans olika framträdande under denna vecka. Han kommer med stor sannolikhet att försöka ta sig ur situationen genom att trappa upp med alla de möjligheter han har.

Där kommer kärnvapnen in i bilden. Den ryska försvarsmakten som sådan har en ansvarsfull relation till dessa vapen i medvetenhet om hur farliga de är, men om detta också gäller landets president i en allt mer trängd situation kan vi nog dessvärre inte vara alldeles säkra på.

Den brutala sanningen är att vi nu kommit in i ett utdraget skede inte bara med hård politisk konfrontation utan också med ett pågående och sannolikt krig, och att det åtminstone för mig är det nu svårt att se att vi kan få fred igen så länge Vladimir Putin sitter i Kreml.

Om detta är situationen – och det tror jag att det är – så är de politiska och säkerhetsmässiga implikationerna av detta mycket långgående. Vi kommer att ha anledning att tänka igenom åtskilligt och dra konsekvenser av detta.

Men detta är kanske inte i alla delar platsen för detta.

För min del kändes det minst sagt underligt att lämna Europa när aggressionen bröt ut. Men i den digitala världen har kontakterna fungerat väl. Med vänner i Ukraina liksom bedömare runt om i de olika huvudstäderna. Och i mån av tid också med media.

Jag fortsätter att finnas på denna sida Atlanten med snabbt stopp i Nashville men sedan med Washington en tid.

Där kommer president Biden på tisdag att hålla sitt årliga s k State of the Union-anförande, och det säger sig självt att det kommer att bli utomordentligt viktigt.

Vår värld förändras nu oerhört snabbt.

Vi går in i betydande utmaningar utöver de vi redan hade att hantera – klimatkris, pandemi – och det kommer att ställa stora krav på politiken framöver.

Nu är vi den nya farans tid, och det är handling snarare än ord som gäller.

MIAMI: När jag skrev här senast – det var i söndags – sade jag att det sannolikt blir krig men att diplomatins möjligheter kanske inte var helt uttömda.

I måndags såg jag hela den dockteater Putin ställde till det med sitt nationella säkerhetsråd och därefter hans märkliga, obalanserade och i grunden direkt extremistiska anförande på kvällen.

Och där försvann tyvärr mina återstående förhoppningar om att kriget skulle kunna förhindras. Det blev en fråga om ”när” snarare än ”om”.

Tidigt på morgonen denna torsdagen den 24 februari inleddes så den stora invasionen. Och de som möjligen trott på en begränsade operation fick snart inse att det ryska målet är att erövra Ukraina i dess helhet.

Något självständigt Ukraina skall inte längre få finnas.

Hur lång tid det kommer att ta och till vilken kostnad för de ryska stridskrafterna det skall ske vill jag i detta läge inte ge mig in och spekulera kring.

Frågan är i stället vad vi – EU, Sverige m fl – skall göra nu.

Sanktioner är en självklarhet. Runt rådsbordet i Bryssel måste man se sig själva i spegeln och säga att detta blev långt värre än vad de allra flesta av dem trodde, och man måste handla därefter.

Diplomatin är just nu död, och det är viktigt att vi inser detta.

Allt vad ryska diplomater – från utrikesminister Lavrov och nedåt – sagt om att det inte blir någon invasion, om att ingenting sådant planeras och att alla varningar bara är illasinnad hysteri har visat sig vara lögnaktigt.

Antingen har alla dess ryska diplomater ljugit – och då bör de behandlas därefter – eller har de inte haft en aning om vad de pratade om – och då skall de ses som i grunden ointressanta också framöver.

Och jag hoppas innerligt att vi inte nu får se någon kasta sig på ett flygplan till Moskva och buga sig för Vladimir Putin. Jag vet några europeiska flygplatser jag nog skulle vilja belägga med flygförbud just nu.

Nu är det tid för handling snarare än ord.

Först tycker jag att alla EU:s ambassadörer i Moskva skall kallas hem för konsultationer, vilket är den tekniska termen. Just nu behövs de inte i Moskva. Att tala med det ryska utrikesministeriet MID är i detta läge slöseri med tid.

Och meningslösheter som att kalla upp ryska ambassadörer för att protesterna tycker jag också man borde avstå från. De vet vad vi tycker, men skall kanske inte i onödan kunna fråga om vad vi kommer att göra.

Därefter anser jag det viktigt att alla EU-länder omgående utvisar samtliga de som man identifierat som delar av de ryska säkerhets – och underrättelsetjänsterna på de ryska ambassaderna.

Detta är inte primärt en proteståtgärd – det är en skyddsåtgärd. Dessa personer kommer ju med all säkerhet att ha som en uppgift att identifiera, störa eller aktivt ingripa mot individer som tydligt ställer upp till Ukrainas försvar i våra olika länder.

De har visst att de inte ens drar sig för att döda personer i andra europeiska länder. Den faran får vi inte utsätta medborgare eller andra i vårt land för.

Kreml kommer att i Ukraina sträva efter att oskadliggöra, arrestera eller eliminera alla dem som de ser som aktiva motståndare. Ukrainas kämpande demokrater kommer att beskrivas som ”fascister” och göras till föremål för det Putin nu kallar ”avnazifiering” av landet.

Han har varit skrämmande tydlig på den punkten också.

Självklart är att vi måste ta emot dem som nu tvingas att fly sitt land för att rädda sina liv och sin frihet. På den punkten får vi inte sväva på målet. Många kommer säkert att söka sig också till Sverige. I denna svåra situation skall de ha vårt stöd.

Där vi kan sätta in humanitära hjälpinsatser skall vi självfallet göra det. Sverige har en förmåga att snabbt komma på plats när sådana behövs.

Fortsatta förstärkningar av vårt försvar är en nödvändighet. Ryssland visar inte bara kraftig förmåga utan också tydlig vilja till massiva militära anfall. ÖB skulle till i dag redovisa vad som behövs. Godkänn det, men gör samtidigt en ny snabb genomgång av vad som behövs på lite längre sikt.

Nato kommer med all säkerhet att stärka sin närvaro i olika medlemsländer i de östligare delarna av Europa. Att det är just Nato som gör det, och i all synnerhet USA, är mycket viktigt. Men skulle det komma fråga från Nato om att även Sverige skall bidra är det en självklarhet att svara ja.

Vi bygger ju vår egen säkerhet också på tron att Nato och USA skall komma att hjälpa oss. Men solidaritet kan aldrig vara bara enkelriktad. Att hjälpa till nu är en nödvändig investering också i vår egen säkerhet.

Där diplomatin inte får vara död är att mobilisera internationellt stöd för ett kämpande Ukraina. Det handlar inte bara om anföranden och voteringar i FN i New York utan om direkta och tydliga budskap till länder som måhända känner det ryska trycket.

Kina är bara ett av dem.

Kreml strävar efter att upprätta en marionettregim i Kiev, och lyckas man med det bör vi behandla denna på samma sätt som vi behandlar talibanregimen i Kabul. Den kan inte erkännas som landets legitima regim.

Våra diplomatiska förbindelser skall så länge detta är möjligt vara med den legitima ukrainska regeringen var än denna må befinna sig – inom eller utom landet. På den punkten är det viktigt att Sverige strävar efter att hela EU är tydligt.

I förlängningen av detta uppkommer en rad andra frågor som jag för dagen inte går in på.

Vi har denna dag gått från den nya oredans till den nya farans tid.

Vi måste inse att den kommer att vara intill dess att Vladimir Putin på ett eller annat sätt lämnar Kreml.

För att klara denna krävs både fasthet och styrka i vår egen politik. Ett enat, starkt och tydligt EU i tät samverkan med USA är en absolut nödvändighet.

Blir det krig? Ja, mycket tyder dessvärre på det, men än har diplomatin inte uttömt sina möjligheter.

MÜNCHEN. Snart lyfter jag härifrån efter att ha tillbringat tiden sedan i torsdags kväll på den stora årliga säkerhetskonferensen här. Och världens blickar har i betydande utsträckning varit blickade på diskussionerna här.

Innan dess gjorde jag ett besök i onsdags i Ukraina tillsammans med främst Polens och Estlands f d presidenten Alexander Kwasniewski och Kersti Kaljulaid.

Det var bara något dygn innan när vi blev bekymrade inte bara över rapporterna på en omedelbart förestående rysk invasion utan kanske än mer intrycket av att såväl USA som olika europeiska länder rekommenderade alla att lämna landet.

Detta skapade, menade vi, ett påtaglig dåligt intryck av vårt stöd till Ukraina.

Så det blev en dag inte i Kiev men väl i strategiskt viktiga Dnipro i de mer sydöstliga delarna av landet.

Dnipro är landets tredje största stad och ett viktigt industriellt och intellektuellt centra med närmare en miljon invånare. I striderna våren 2014 var Dnipro centralt i att organisera försvaret mot de ryska försöken att bryta upp stora delar av Ukraina.

Det blev ett besök som kom att få stort genomslag i också nationella media just därför att det genom konkret närvaro markerade internationellt stöd i en kritisk situation.

Det vi mötte var en stark beslutsamhet att försvara sitt land, och det oavsett vilka vi mötte. Det blev en dag med stormöte på universitetet, möte med stadens styresmän, besök på ett museum över striderna 2014 och möte med anställda på ett av stadens stora stålverk.

Och bilden var densamma överallt.

Från Dnipro fortsatte jag via några samtal också Warszawa till München och den stora säkerhetskonferensen här.

Och här har olika världsledare sedan dess paraderat förbi. USA ställde upp med vicepresidenten Kamala Harris, utrikesminister Tony Blinken och en stor delegation från kongressen med representanthusets mäktige talman Nancy Pelosi i spetsen.

Självfallet var hela EU-ledningen på plats liksom den nya tyska regeringen med förbundskansler Olaf Scholtz i spetsen.

Rysslandskrisen – utrikesminister Annalena Baerbock var tydligen med att det är det som det handlar om – dominerade självfallet hela konferensen.

Mycket handlade om att försöka att få en bild av Rysslands avsikter och handlande, men än mer handlade om att visa enighet och beslutsamhet när det gällde att såväl med hot om kraftiga sanktioner som diplomati förhindra att Ryssland än en gång griper till vapenmakt och öppnar för ett stort krig i Europa.

Varningar från amerikansk sida om nära förestående anfall med också Kiev som mål var tydliga. Den brittiska militära underrättelsetjänsten kompletterade med en karta där just Dnipro skulle vara ett strategiskt mål för en rysk invasion.

Andra var fortfarande mer undrande. Är detta verkligen möjligt?

Alldeles i upptakten till konferensen överlämnade Moskva sitt svar till USA på det amerikanska svaret på dess olika krav. I huvudfrågorna fanns inga öppningar, men möjligen i vissa andra frågor, även om Moskva fortfarande understryker att det är sina extrema krav som man först vill ha gehör för.

Och förmedla fortsätter dramat. Den militära uppladdningen fortsätter och man är nu alldeles uppenbart i en situation där ett stort militärt anfall kan slås ut i stort sett när som helst. Samtidigt fortsätter vissa diplomatiska kontakter som visserligen inte visar några öppningar men som möjligen i alla fall kan skjuta upp ett krigsutbrott.

Kanske är det vad man kan hoppas på i detta i grunden mycket mörka läge.

Nu bär det hemåt för några dagar i Stockholm, men sedan bär det iväg till först London och sedan för min del en lite längre vistelse i USA som tar sin början i Miami och sedan fortsätter därifrån.

Nu börjar den militära uppmarschen mot Ukraina att avslutas – och politiken är helt låst utan varje öppning.

STOCKHOLM: Nu är vi inne i påtagligt nervösa tider.

När jag skrev för en vecka sedan skrev jag att nästa steg i dramat i öster var att Moskva skulle inkomma med ett skriftligt svar på de skriftliga papper som USA och Nato levererat, och att förväntan var att detta skulle ske inom de allra närmaste dagarna.

Då, menade jag, skulle det gå att bedöma tydligare om det fanns några framkomliga politiska vägar ur krisen.

Men så blev det inte.

Från Moskva har ingenting inkommit. Det som sagts i olika sammanhang är att man bara konstaterats att de huvudsakliga ryska kraven inte har tillgodosetts, vilket är korrekt, utan att man visat minsta vilja att plocka upp de förslag och trådar i övrigt som fanns i dessa dokument.

När president Macron besökte Moskva fick han tydligen sig till livs en utdragen historisk föreläsning om hur saker och ting ser ut från Putins perspektiv, och hans försök att komma till konkret diskussion om mer relevanta frågor förefaller inte att ha kommit så långt.

Att han efter besöket uttalade viss optimism om vad som åstadkommits får nog föras till den begynnande franska valrörelsens konto.

I torsdags var det då i Berlin överläggningar i det s k Normandie-formatet om konflikten i Donbas, men föga förvånande ledde det inte till någonting alls.

Det är ju inte Donbas- konflikten som är i Putins fokus denna gång, och det är därför svårt att se att han skulle ha något intresse av att nu ta konstruktiva steg i den frågan, och det gjorde den ryske förhandlaren ty följande inte heller.

I fredags kom så Washington med betydligt mer konkreta varningar om att en ny och större rysk invasion av Ukraina kunde vara förestående. President Biden kopplade upp ett videomöte med viktigare europeiska allierade, och efter detta förändrades tonläget i europeiska huvudstäder påtagligt.

Det förefaller nu som om den ryska uppmarschen mot Ukraina börjar att bli färdig.

Kanske är det nu kring 100 bataljonsstridsgrupper som finns på plats. De landstigningsfartyg som orsakade visst rabalder när de passerade Östersjön finns nu i Svarta Havet. Ett stort antal helikoptrar har flyttats fram mot gränsen. Den pansararmé som är Rysslands starkaste offensiva förband förefaller att ha gjort samma sak.

Och allt detta går inte att genomföra utan att västliga underrättelsetjänster på olika sätt hör och ser åtminstone viktiga delar av det som sker. USA har då valt att larma, också för att måhända kunna varna i akt och mening att förhindra att någonting faktiskt sker.

Mönstret från tidigare fall jag känner till är att stora uppmarscher som dessa förvisso sker med inriktning på att sedan med kort förvarning kunna inleda en stor operation, men att den slutgiltiga ordern att gå över gränsen kan komma relativt sent.

När det under 1980 fanns en stor oro i den sovjetiska ledningen över utvecklingen i Polen skedde en motsvarande stor uppmarsch, och jag minns att vi i Stockholm då sade att en invasion kunde ske bara någon timma efter det att order getts.

Så blev det inte. I den sovjetiska politbyrån varnade såväl militären som KGB för det också väpnade motståndet en inmarsch i Polen skulle leda till. I stället tvingades det polska kommunistpartiet till en intern lösning med undantagstillstånd och repression.

I dag är läget annorlunda. Det finns knappast någon politbyrå – bara en person. Och någon s k intern lösning är heller ingen aktuell eller möjlig hur mycket Vladimir Putin skulle försöka.

När president Biden på egen begäran i går talade med president Putin fanns av allt att döma inga öppningar. Samtalet beskrivs visserligen som sakligt, men några framsteg i sak gjordes inte.

Putin sade att hans viktigaste krav inte tillgodosetts – Biden att stora sanktioner kommer om det blir en ytterligare invasion. Men det finns inte en antydan till öppning i de ryska positionerna.

I morgon kommer så tyske kanslern Scholtz till Kiev för samtal, och på tisdag fortsätter han till Moskva. Kanske är det först efter dessa samtal som president Putin fattar beslut om de s k militär-tekniska åtgärder som han sagt skall komma om han inte får gehör för sina krav.

Dagen därpå – på onsdag – samlas Nato:s försvarsministrar för möte i Bryssel som självklart kommer att domineras av den aktuella situationen.

På torsdag har så Ryssland i sin egenskap av ordförande denna månad kallat till ett sammanträde i FN:s säkerhetsråd om Ukraina, och det skall bli intressant att se hur man lägger upp detta.

Och på fredag samlas i München sedan den årliga stora säkerhetskonferensen. Den är något nedbantad igår, och försedd med omfattande covid-restriktioner. Det finns länder som fortfarande tar pandemin på allvar.

För första gången sedan det kalla kriget kommer inga officiella ryska representanter till München, och det är ett illavarslande tecken i sig. De har inbjudits, men de har tackat nej. USA deltar som vanligt med vicepresidenten och självfallet kommer också förbundskanslern Olaf Scholtz dit.

Såväl den diplomatiska aktiviteten som den militära uppbyggnaden fortsätter. Ingenting är uteslutet under de närmaste veckorna.

STOCKHOLM: I går landade jag här hemma igen efter en vecka spenderad i Bryssel, New York och Washington i lite olika ärenden.

Den stora Berlaymont-byggnaden i Bryssel var tämligen övergiven, men det blev i alla fall en intressant middag på översta våningen med perspektiv på politiken från Bryssels horisont just nu.

Två frågor dominerade den omedelbara dagordningen – dels den s k taxonomin och enkannerligen rollen för gas och kärnkraft i den gröna omställningen och dels samordningen av ett rejält sanktionspaket mot Ryssland om vi ser en ny rysk invasion av Ukraina.

I den senare delen hörde jag enbart positiva kommentarer om den intensiva samordningen över Atlanten, och det var slående att jag några dagar senare hörde motsvarande kommentarer på motsvarande nivå i Washington.

Säkert kommer det att komma upp frågor där det kan finnas olika bedömningar, men än så länge är dessa marginella. Och även om USA skulle gå något längre i någon del kommer de europeiska sanktionerna att slå hårdare eftersom relationen mellan EU och Ryssland är betydligt mer omfattande.

Det europeiska gasberoendet är ett betydande problem, och även om det talas mycket om Qatar och annat tror jag att det som i det korta perspektivet kan åstadkommas vad gäller alternativa leverantörer är tämligen marginellt.

På längre sikt är det annorlunda, och här var diskussionerna i Berlaymont mycket bestämda.

Det talades om att EU till 2030 skulle kunna frigöra sig från detta beroende. Jag tror kanske det är lite svårare än så, men alldeles tydligt är att det är denna inriktning politiken nu kommer att få, och det alldeles oavsett utgången av den akuta krisen.

Annars var det självfallet den akuta krisen som dominerade många av mina samtal under veckan.

Ingen vet vad Kreml till slut kommer att besluta, men alldeles tydligt är att man fortsätter en militär uppbyggnad som kommer att göra en större invasion av Ukraina möjlig, och det samtidigt som det diplomatiska spelet fortsätter.

De amerikanska uppgifterna talar nu om 85 bataljonsstridsgrupper på plats runt Ukraina och ytterligare minst 14 på väg. Nu börjar man också se åtskilliga av de speciella funktioner och enheter som krävs för en större operation.

Lite oroande är att Kreml nu tidigarelagt den övning man normalt har med sina strategiska kärnvapenstyrkor till slutet av februari. Gör man en större militär operation är det nog inte osannolikt att man kommer att ha också ett kärnvapenhot i bakgrunden.

Svaren från USA och Nato på de ryska kraven levererades ju förra veckan, och har sedan dess föga förvånande också blivit offentligt tillgängliga. I dem finns dels ett tydligt tillbakavisande av de grundläggande ryska kraven, men samtidigt intressanta öppningar för samtal i frågor som borde intressera en mer konstruktivt lagd ledning i Kreml.

Nästa steg i denna del av spelet är att Moskva förväntas inkomma med sitt svar på dessa svar i början av veckan, och åtminstone i Washington är förväntan att det därefter blir en ny kontakt mellan de bägge utrikesministrarna.

Men mycket av uppmärksamheten de kommande dagarna kommer att ligga på tyske kanslern Scholtz och Frankrikes president Macron.

Den förstnämnde kommer i morgon till Washington för samtal, och några dagar senare reser han först till Kiev och sedan till Moskva. President Macron börjar morgondagen i Kiev, och reser därefter till Moskva.

Och vad som sägs under dessa resor kommer självklart att granskas med lupp. Olaf Scholtz har hitintills knappast rosat marknaden i ärendet, delar kan kanske förklaras med ny regerings inledande problem, men nu måste han visa tydlighet på ett annat sätt.

Från inte minst fransk sida finns nu en tydlig ambition att få igång de s k Normandie-samtalen om Donbas på allvar igen. Det är nog gott och väl, men Putins krav sträcker sig nu betydligt mycket längre än till att enbart lösa ut den konflikten.

I Paris ses dock det mesta nu i termer av presidentvalet i Paris, och Macron vill gärna framstå som den som tog den diplomatiska ledningen och förhindrade ett krig. Uttalanden de senaste dagarna har gett en tydlig försmak av detta.

I veckan som gick har jag varit engagerad i bl a ett intressant samtal med väl insatta bedömare om huruvida Putin kommer att vinna eller förlora denna dragkamp. Det finns starka argument för bägge dessa ståndpunkter.

Själv tillhör jag dem som har svårt att se annat än att han kommer att förlora, och det nästan oavsett vad han gör. Han har gett sig in i ett äventyr vars slutresultat jag har svårt att se kan komma ut positivt för honom och för hans land.

Om han hade räknat med att USA och Europa skulle splittras är det bara att konstatera att det han hitintills åstadkommit är motsatsen. Men till detaljerna i det resonemanget kan jag återkomma senare.

Sammanfattningsvis tror jag att vi har att se fram mot ytterligare en vecka av frenetiska diplomatiska ansträngningar parallellt med fortsatt tydlig rysk styrkeuppbyggnad. Något vare sig militärt eller diplomatiskt avgörande är inte omedelbart förestående.

Från kinesiskt håll har man dementerar uppgiften om att man bett Kreml att vänta med dramatiska åtgärder till efter det att vinterolympiaden avslutats, men viss logik ligger det trots allt i detta.

Länken till Peking är viktig för Moskva, och olympiaden är viktig för Peking.

För min del blir det nu i alla fall en vecka utan några resor. Skönt. Men mycket kommer i alla fall att handla om den stora krisen i öst.