Olofsborg och Nyslott

En viss diskussion har brutit ut efter det att jag skrev om kvällens planerade besök på premiären för Carmen på operafestivalen i Savonlinna i östra Finland.

Och diskussionen gäller vilket språk som skall användas – finska eller svenska.

Den gamla borg som nu hyser operafestivalen heter på svenska – som jag skrev – Olofsborg och ligger vid den lilla staden Nyslott. På finska är det Olavinlinna respektive Savonlinna.

Varför borgen uppkallats efter Olof vet jag inte, men innan någon upplyser mig om någonting annat tippar jag att det handlar om Olof den helige.

Men en sakkunnig har i alla fall upplyst mig att staden heter just Nyslott eftersom denna borg var den nya i förhållande till den som Torkel Knutsson hade uppfört i Viborg.

Och dessa två borgar var det medeltida svenska väldets viktigaste gränsfästen mot öster.

Kvinnor på frammarsch

Med sommaren nu alldeles runt hörnet går det nu att summera de olika utnämningar av ambassadörer som den nya regeringen gjort sedan oktober förra året.

Av totalt 22 utnämnda ambassadörer under denna tid är 12 män och 10 kvinnor. Det innebär att kvinnor utnämnts i ca 45 % av fallen.

Och det innebär färvisso en rätt så rejäl förändring i förhållande till hur det var förr.

Ser man på UD i dess helhet är ca 32 % av cheferna i dag kvinnor. Men årets ambassadörsutnämningar innebär således ett stort steg framåt för kvinnornas position i utrikesförvaltningen.

Humorn finns!

Jodå, trots rykten om motsatsen finns det i alla fall en del humor och distans också i den politiska debatten, vilket detta blogginlägg visar.

Äntligen brobeslut

Så blev det då ett avtal mellan Danmark och Tyskland om att bygga en bro över Fehmarn Bält och därmed få en fast förbindelse mellan östra Danmark och kontinenten.

2018 är det tänkt att det stora brobygget skall vara klart.

Också för Sverige är detta ett mycket betydelsefullt beslut. I förening med den fasta förbindelsen över Öresund får vi en infrastruktur som kommer att möjliggöra inte minst framtidens snabbtågsförbindelser mellan t ex Stockholm och Paris. Norra Europa integreras tydligare med det övriga Europa.

Infrastrukturminister Åsa Torstensson säger samma sak i sin kommentar till det viktiga beslutet:

”Danmark och Tyskland visar med beslutet att de är beredda att bygga bort en av de största flaskhalsarna i det nordeuropeiska transportsystemet. Näringslivets transporter och medborgarnas resor kommer att underlättas oerhört när bron väl är klar.”

”Restiderna blir kortare och för godstågen blir avståndet mellan Tyskland och Norden 160 kilometer kortare. Bron kommer att knyta våra länder närmare varandra och jag är övertygad om att den kommer att få en positiv betydelse för tillväxten i norra Europa.”

Vi har sannerligen anledning att lyfta på hatten för den energi som den danska regeringen lagt ner på denna viktiga fråga.

Europa på YouTube

Nu finns den Europeiska Unionen också på YouTube. Jag misstänker att det ingår i Margot Wallströms försök att nå ut med information allt bredare.

Alls inte fel.

Lämnar Ohrid

Just på väg att lämna flygplatsen i Ohrid för färd mot Helsingfors. Spännande diskussioner i skuggan av osäkerheten om Kosovos framtid.

Men med möjligheterna till internetuppkopplingar var det dessvärre lite si och så.

I Helsingfors skall jag i kväll tala om Europas framtidsmöjligheter i den accelererande globaliseringens tid. Och platsen är Nokias modernistiska huvudkontor.

Ohrid och Olofsborg

Det sägs att det är sommar nu. I alla fall i almanacken – för dagen ger vädret ett lite mer tveksamt besked.

Oavsett den saken är dagen i alla fall premiär för den s k sommarregeringen. Starkt reducerad besättning på statsskutan, men Fredrik är i alla fall i tjänst. Och själv är jag för dagen både utrikes- och justitieminister. Bäva månde de berörda.

Men därefter styr jag snabbt kosan ner mot Balkan och dess bekymmer. Det finns en ny osäkerhet om både Kosovo och om EU:s utvidgningsvilja. Och det skapar tillsammans en osäkerhet i det mesta andra också.

Så de vädjade till mig att jag skulle komma ner till kvällens middag med främst regionens utrikesministrar i Ohrid i Makedonien. De träffas där inom ramen för det s k EAPC Security Forum. Det är det andra mötet av detta slag – det första var i Åre för några år sedan.

Och till vackra och historiska Ohrid återvänder jag förvisso gärna. Första gången kom jag dit på en skakig bil på skakiga vägar över de albanska bergen. En gång var det en del av romarrikets Via Egnatia från Rom till Konstantinopel.

Nu landar jag på den flygplats som byggdes för att bringa den märkliga despoten Tito till det av hans många residens som ligger just här.

Där möts vi nu för diskussioner om vägen framåt för en region lika rik på problem som på möjligheter. Och av någon anledning är de angelägna att höra just mina bedömningar. Efter det planerade kvällsfyrverkeriet fortsätter det med statsministern och hans närmaste förtrogna.

Men mina möten vid stranden av Ohrid-sjön blir dessvärre korta.

Redan i morgon strax före lunchtid i morgon bär det av med Helsingfors som nästa destination. På kvällen skall jag tala på Nokias huvudkontor om Europas framtidsutmaningar. Har Europa någon framtid i den accelerande globaliseringens tid? Jag tror det – och jag skall försöka förklara varför.

Och kommer ingenting annat ivägen hoppas jag på lördag kväll kunna se Carmen framföras i Savonlinnas trolska borg. En gång byggdes detta Olofsborg för att säkra Savolax bygder i gränstrakterna mot det novgorodska rikets strävanden. Nu är borgens mäktiga ruin scenen för kulturupplevelser av en alldeles särskild dignitet.

Men snart kommer jag att återvända till Balkans problem. Redan i slutet av nästa vecka samlas också åtskilliga premiärministrar i Dubrovnik för att diskutera vägen framåt. Förra året var Croatia Summit en rätt beskedlig tillställning, men av deltagarlistan att döma har det hela växt ordentligt i år.

Inget fel i det. Dubrovnik har oerhört mycket att bjuda.

Och de politiska utmaningar vi har att diskutera i denna del av Europa skall alls inte underskattas. Alltför ofta kommer de i skymundan för de andra utmaningar som fångar dagens rubriker.

Blairs avsked – nåja…

Det var ett i sanning ståtligt avsked Tony Blair levererade i House of Commons i London i dag. Elegant, värdigt och varmt från alla som deltog.

Parlamentens moder visade sig från sin allra bästa sida.

Där var alla från David Cameron till Ian Paisley med de ord av respekt och uppskattning som annars tyvärr aldrig får plats i den politiska striden.

Men den blairska lyskraften har vi nog icke sett för sista gången.

Vi talades vid härom kvällen i Bryssel och jag passade på att säga mina ord av uppskattning. Men jag misstänker att våra vägar kommer att mötas igen – då kanske snarare i Jerusalem än i London.

Sista fulla dagen

Faktiskt min sista fulla arbetsdag i Stockholm på några veckor. Nåja, man vet aldrig vad som händer, men så ser i alla fall planeringen ut.

Och därmed blir det mycket internt arbete med att ställa saker och ting i ordning.

Mitt i allt har jag bjudit upp Sverker Åström till UD. Vi träffas ju lite då och då, men jag sätter värde på att lite längre lyssna på hans synpunkter. Han har betytt oerhört mycket för svensk diplomati under många decennier.

Till dagens besökare hör också chefen för FN:s administration för palestinska flyktingar UNRWA Karen AbuZayd. Alldeles säkert kommer vi att tala mycket om hur den akuta humanitära situationen i Gaza skall hanteras.

Och under dagen kommer jag att lyssna med ett öra på BBC för att såväl höra Tony Blairs avskedsföreställning i underhuset i London som information om hur den nya brittiska regeringen under Gordon Brown kan komma att se ut.

Så ser jag att radions Eko-redaktion lyckats hetsa socialdemokraterna till att KU-anmäla mig en gång till. Nu blir det inte förrän nästa år, men det hindrar inte att jag ser fram mot möjligheten att åter komma dit och tala om hur det faktiskt är.

Säkert kommer det innan dess att komma ett dussintal ytterligare KU-anmälningar. Det verkar mest vara det som en del i oppositionen ägnar sig åt.

Det leder förvisso till en rubrik då och då, men när granskningen verkligen sker brukar det hela mycket snabbt rinna ut i sanden.

Sveriges ståndpunkt

För den som intresserar sig för Sveriges ståndpunkt i en av de viktiga frågorna på den europeiska politiska agendan framöver kan bara hänvisas till tidningen Zaman i Turkiet.

Oroande signaler

Hemma i Stockholm och en lite lugnare dag. Nu handlar det mycket om att förbereda för sommar och semester och ett lite lägre tempo.

Dock oroar starkt signalerna från Bryssel om att det finns de som vill sätta käppar i hjulet för Turkiets förhandlingar om medlemsskap i den Europeiska Unionen.

Här ser vi redan konturerna av en debatt som för Europas framtid kommer att vara än viktigare än den om hur vi skall hantera fördragsfrågorna.

Och lite samband har detta självklart med min middag i kväll med den turkcypriotiske ledaren Talat. Utan ett medlemskapsperspektiv för Turkiet är det svårt att se hur öns delning skall kunna övervinnas. Vi riskerar att gå mot en helt ny situation med besvärliga konsekvenser på många områden.

Mitt i det hela hann jag i alla fall med att skriva en liten kommentar på statsminister Anders Fogh Rasmussens blogg. Vi talades vid om våra respektive bloggar under den långa brysselnatten nyligen.

Bra möte om Sudan

Sitter åter på de Gaulle-flygplatsen utanför Paris på väg hem. Nu är det efter dagens stora internationella möte om situationen i Sudan och Darfur.

Jag hann i tid – även om det var knappt. Planet från Stockholm var försenat och det var med en sekund eller så tillgodo som jag smet in i det gruppfoto i Elysée-palatsets trädgård som inledde dagens överläggningar.

Värdet i dagens möte låg i att alla de stora internationella aktörerna – från USA till Kina – talade i allt väsentligt samma språk. Och det sände förhoppningsvis en stark signal till såväl regeringen i Khartoum som till de olika starkt splittrade rebellgrupperna om att det är dags att ta den politiska processen på allvar.

Problemet just nu ligger mycket i att samla och sortera de rebellgrupper som under det senaste året blivit allt fler. En mycket stor del av de olika stridigheter som nu skapar stora problem i Darfur emanerar ur denna splittring. Jag tror att det är här som Jan Eliassons och Salim Salims allra svåraste uppgift under de närmaste veckorna ligger.

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon var relativt optimistisk om möjligheterna att komma fram till en konkret förhandling mot slutet av sommaren. Jag hoppas att han har rätt. Hur som helst har vi inget realistiskt alternativ till att ge den politiska processen allt det stöd vi kan – inklusive ett visst tålamod med den tid det kan ta att samla alla.

Själv underströk jag – förutom det starka stödet till den politiska processen och vikten av de humanitära insatserna – vikten av att se på Sudan och regionen i dess helhet. Enligt fredsavtalet CPA mellan nord och syd skall det 2008 genomföras en folkräkning i landet i dess helhet, 2009 allmänna val och 2011 en folkomröstning om huruvida södra Sudan skall förbli en del av Sudan eller inte.

Det är av yttersta vikt också för möjligheterna till fred i Darfur att CPA kan implementeras fullt ut under de närmaste åren. Och det torde också fordra förstärkta insatser för statsbyggande och ekonomisk utveckling i olika delar av det väldiga landet.

Det franska initiativet till en förstärkt kontaktgrupp – där nu för första gången också Sverige ingår – välkomnades av alla. Och vi kom överens om att träffas igen i samband med FN:s generalförsamling i New York i september.

Då kommer det att finnas möjligheter att mer i detalj värdera den politiska processens möjligheter.

Sommarvecka?

En ny vecka tar sin början. Och den första veckan med det som kallas semesterregering. De flesta har flytt, men Fredrik Reinfeldt, Cecilia Malmström och jag tillhör i alla fall dem som försöker upprätthålla regeringsmakten i sommarlandet.

En spännande vecka i Europa. I dag är jag – som jag redan skrivit om – i Paris för att främst diskutera främst Sudan och Chad. Men det blir mycket annat också.

På tisdag får Stockholm besök av den turkcypriotiske ledaren Mehmet Ali Talat och jag är självfallet nyfiken på hans syn på hur öns delning skall kunna övervinnas. Cyperns delning är ett problem för hela Europa.

På onsdag är det officiellt skifte på premiärministerposten i Storbritannien. Gordon Brown flyttar in i 10 Downing Street och det blir med all säkerhet en större ombildning av den brittiska regeringen.

Vilka politiska signaler kommer han att sända? I hans tal i samband med att han i går valdes till ny partiordförande i Labour fanns utrikespolitiken knappt med och ordet Europa hörde jag inte alls.

Efter sommarregeringens sammanträdet på torsdag skall jag så iväg till Ohrid nere i Makedonien – FYROM – för att diskutera olika frågor i den delen av världen.

Och på fredag skall jag till Helsingfors för att bl a tala om Europas möjligheter i den accelererande globaliseringens tid.

Till Paris om Sudan och Chad

I morgon bitti bär det av till Paris igen, men nu för att diskutera den humanitära situationen i Sudan och Chad.

Det är utrikesminister Bernard Kouchners initiativ. Och fokus ligger nu mycket på vad som kan göras för att hjälpa flyktingar i Chad.

Mötet inleds dock mer formellt och högtidligt hos president Sarkozy i Elysée-palatset, så det är bara att hoppas att planet hinner i tid ner till Paris i morgon.

Viktigt är att mötet i Paris uttrycker starkt stöd till de ansträngningar som nu pågår att få till stånd ett fungerande fredsavtal om Darfur i Sudan. Just nu ligger den största stötestenen sannolikt i att samla de allt mer fragmenterade rebellrörelserna till någonting som skulle kunna likna en gemensam linje mot regeringen i Khartoum.

Jan Eliasson kommer att finnas på plats för att rapportera om FN:s arbete.

Det sker dock framsteg när det gäller de fredsbevarande truppinsatserna. FN och Khartoum har just träffat en överenskommelse om den stora s k hybridstyrka som skulle kunna vara på plats i Darfur kring årsskiftet. Detaljerna återstår att granska, och frågan om ett svenskt deltagande tillhör dem som vi just nu sysslar en hel del med.

Även om det blir Sudan och Darfur som står i fokus i Paris i morgon kommer det att bli också andra möten och diskussioner.

Bland andra Condoleezza Rice finns på plats, och såväl Kosovo som situationen i Mellersta Östern kommer med all säkerhet att diskuteras.

Dagen efter

Dagen efter midsommarsuccéen nere i Bryssel med mandatet till regeringskonferensen om reformering av det europeiska samarbetet.

Jag skulle tro att de europeiska söndagstidningarna är fyllda av kommentarer och analyser, men jag har inte riktigt hunnit dit ännu.

Speciellt intressant att se blir reaktionerna i Storbritannien, Nederländerna, Frankrike och Polen.

Det är lätt att tro att allt är avgjort – men så är det inte. Den formella regeringskonferensen från slutet av juli till oktober kommer att producera det faktiska fördraget. Och därefter kommer debatten och ratifikationen i 28 olika parlament innan fördraget kan träda i kraft 2009.

På sina håll kommer det säkert att stå strid. Utgången i t ex Storbritannien går nog inte att ta alldeles för given.

I den svenska huvudstadspressen skriver Fredrik Reinfeldt på SvD:s Brännpunkt. DN har en huvudledare och i SvD finns Rolf Gustavssons alltid lika läsvärda analys.

Har Rolf rätt när han skriver att en ny generation ledare inom EU nu gör sig kvitt ”ett politiskt förbrukat arvegods” från de tidigare generationerna?

Sant är att tiderna ändras och de politiska uppgifterna med dem. I dag är det den praktiska politikens nödvändighet i den accelererande globaliseringens värld som driver det europeiska samarbetet framåt snarare än de visioner som kom ur den omedelbara efterkrigsgenerationens omedelbara erfarenheter.

Arvegodset förlorar nog gradvis i betydelse när generationerna växlar, men dagskraven är de som är de verkligt betydelsefulla, och slutsatserna blir nog i många fall rätt likartade.

I dag är det nog den nya verkligheten som mer än de gamla visionerna driver samarbetet framåt. Men frågan är om inte den nya drivkraften är ännu starkare än den gamla.

Alla kommentarer uttalar förhoppningen att samarbetet nu skall kunna koncentreras på de viktiga utmaningar Europa står inför.

På det freds- och utrikespolitiska området är det lätt att hålla med – uppgifterna framför oss är många och viktiga – men samtidigt vet jag att vi står inför en djup och uppslitande diskussion om Turkiet och den fortsatta utvidgningsprocessen under de närmaste månaderna.

Kanske den diskussionen kommer att definiera det kommande europeiska samarbetet i än högre grad än vad midsommarsuccéen med reformfördraget kommer att göra.

Ekot igen

Så har då Ekoredaktionen återkommit i sin stora story om olika uppdrag som jag anses inneha.

Redan när man först började med detta pekade jag på hur man friskt blandade ihop enkla medlemskap, styrelser, hederspaneler och andra sammanhang där mitt namn genom åren förekommit.

Och Ekoredaktionen vägrade då att rätta även alldeles uppenbart felaktiga uppgifter.

Samma metodfel förekommer nu igen. Men alla mina tidigare uppdrag som enligt regelverket skall redovisas är självfallet också redovisade. Och jag har inga uppdrag kvar som inte är förenligt med min position som statsråd.

I de två konkreta fall som förekom när riksdagens konstitutionsutskott frågade mig med anledning av Ekots uppgifter – Centre for European Reform och International Institute for Strategic Studies – medger Ekot nu att deras ledningar uppger att jag lämnat.

Och även i övrigt är det självfallet så att det jag sagt är korrekt. Inte ens Ekot har ju lyckats hitta någon som hävdat att jag deltagit i några styrelsesammanträden eller motsvarande i något av dessa sammanhang. När jag sade att jag de facto hade avgått var det korrekt.

Värt att notera i sammanhanget är måhända att allt i mitt förflutna som man nu ägnar sig åt handlar om hedrande och välrenommerade institutioner och aktiviteter.

Så är det med den saken.

Midsommarsuccée

Klockan var några minuter över halv fem på midsommardagens morgon när Angela Merkel på sitt sedvanligt lugna sätt kunde konstatera att vi nog hade klarat av allt som skulle klaras av och vi alla bröt ut i en spontan applåd inte minst för hennes insatser.

Natten hade förvisso bjudit på sin dramatik. Ett tag såg det ut som om allt skulle köra fast i envisheten i en regeringsgrupp som satt samlad i Warzawa och sade nej till det mesta.

När stats- och utrikesministrarnas olika middagar inleddes vid tiotiden i går kväll föreföll mörkret totalt. Men det hade inte gått att bryta upp. Vi såg alla att det var nödvändigt att försöka igen. Och när diplomatin åter bröt ut lirkades så småningom fram de öppningar som ledde till att Polen kunde ansluta sig.

Och trots svårigheterna i Warzawa var det uppenbart att de ville ha en överenskommelse. Polen behöver en stark Europeisk Union. Ett misslyckande i Bryssel i natt hade försvagat Polen och dess intressen.

Men det var sedan inbördeskriget i BeNeLux-kretsen bröt ut. Och större delen av natten kom faktiskt att handla om detta med utgående belgiske premiärministern Verhofstads flera gånger nära att skjuta allt i sank. För vad? Ja, det var inte alltid alldeles lätt att inse. Men till slut insåg även han att Europa bygger på kompromisser.

Gång på gång fördes det från olika håll fram olika typer av förslag som mer eller mindre tydligt syftade till att bromsa den fortsatta utvidgningsprocessen. Och Sveriges roll blev gång på gång att rida spärr mot dessa förslag och strävanden. Gång på gång vände sig Angela Merkel till Fredrik Reinfeldt och den svenska linjen för hjälp att komma fram utan att kompromettera utvidgningsprocessen.

Även om jag är part i målet tror jag mig kunna säga att nog alla på detta toppmöte sett och noterat Sverige som det land som tydligast står för ett Europa öppet föra nya medlemmar. Andra teg och instämde – men det var vi som talade.

Och jag ser att Financial Times – kanske ledande i EU-bevakning – tydligt noterat den viktiga roll som Sverige spelat i denna viktiga fråga.

Nattens segrare är dock Angela Merkel – och Europa.

Efter år efter år av diskussion om fördrag och författning har vi nu kommit till ett avslut som reformerar institutionerna och skapar förutsättningar för ett Europa som står starkare globalt och med en effektivare freds- och utrikespolitik.

Att det har krävt kompromisser är alldeles klart. Men vårt Europa byggs inte på diktat – det byggs på kompromisser mellan olika nationella intressen och politiska önskemål.

För min del var detta min andra midsommarnatt på europeiskt toppmöte. Förra gånger var för tretton år sedan på Korfu i Grekland, och då var stämningen i botten när man misslyckades att enas om en efterträdare till Jaques Delors som ordförande i kommissionen. Denna natt var stämningen – även när allt såg hopplöst ut – ojämförligt mycket bättre.

Trots allt är det ett rätt väl fungerande Europa som vi har. Och nu finns förutsättningar för att göra det ännu bättre.

Midsommar? Jodå, lite sill och snaps och sång och så hann vi faktiskt med i det svenska delegationsrummet. Margot Wallström passade på att komma med liksom Finlands Europaminister Astrid Thors. Nordister kan inte missa en midsommarafton. En liten, liten midsommarstång hade vi faktiskt också.

Nu är det åter ljust i Bryssel. Vi byter skjorta, duschar, ordnar pappren och kastar oss strax på ett plan i riktning hembygden.

En minnesvärd och viktig midsommarhelg blev det i alla fall.

Läs- och tänkvärt

Sittande borta i Kalifornien har Timothy Garton Ash sitt eget perspektiv på vad vi har för oss dessa dygn i Bryssel och vad det kan komma att betyda.

Läsvärt. Och tänkvärt. Jag tror han har alldeles rätt.

Midsommarafton i Bryssel

En kvartssolig midsommarafton inlåst i Justus Lipsus-byggnaden i Bryssel är väl inte alldeles idealisk för en sol- och sommartörstande nordbo.

Men det europeiska toppmötet är viktigt för framtiden.

I skrivande stund är det dock högst oklart om Angela Merkel kommer att lyckas också med detta mästerstycke eller ej. Toppmötet med mars – som gjorde EU till den globala ledaren i klimatfrågan – och G8-mötet i Heiligendamm – som förde den frågan vidare – visade dock hennes förmåga i kritiska situationer.

Nu är motsättningarna dock hårdade. Polen verkar i sin argumentation ibland befinna sig på en annan planet än vi andra. Det märks mycket tydligt att medan Tony Blair pratar och förhandlar här sitter Gordon Brown i London och bildar den regering som i torsdag nästa vecka kommer att ta över makten. Och från Haag kommer en serie av olika krav i olika frågor.

För oss är det viktigt att det reformfördrag som nu avtecknar sig gör den fortsatta utvidgningsprocessen möjlig. I viss mån är det ju en förutsättning för denna i och med att det kommer att ge en formel som löser ut de komplicerade frågorna om röster och inflytande för kommande nya medlemmar. Men det får inte byggas in nya spärrar i reformfördraget.

Här är det just nu holländarna som är problemet.

Dessutom ser jag det som viktigt att vi får bättre instrument för den gemensamma europeiska freds-, utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är tillsammans vi kan påverka de stora frågorna och möta de stora utmaningarna. Den nationella politiken är i de stora frågorna helt enkelt för liten.

Här är det London som nu bromsar och bråkar. Minnet från fornstora dagar spelar fortfarande sin roll.

Om allt detta kommer det att blötas och stötas i Bryssel denna midsommarafton. Först efter lunch blir det ett mer formellt möte – innan dess är det bara bilaterala förhandlingar. Och framåt kvällen kommer vi nog att komma in i det första riktigt kritiska skedet.

Allt mer euro

Till gårdagens små händelser på toppmötet här i Bryssel hörde välkomnandet av Cypern och Malta i kretsen av länder som kommer att gå över till att använda euron. Slovenien gick ju över till euron vid årsskiftet i år.

Också i Sverige har nu gjorts viss forskning om vilken effekt euron haft, och resultaten visar att handeln ökat mycket påtagligt mellan euroländerna. Detta medför i sin tur att tillväxt och välfärd på sikt kommer att utveckla sig bättre än vad som annars hade blivit fallet.

Så förr eller senare talar logik och egenintresse för att också vårt land borde se på nytt på möjligheten att komma med i euron.