Dialoger dagen efter

WASHINGTON: I dag är det dagen efter voteringen i FN:s generalförsamling i går, och mycket av diskussionen om vad som skall hända nu centreras ju till den stad där jag nu befinner mig.

Och jag ser att på plats här i staden för diskussioner i dag finns såväl Israels utrikes- och försvarsministrar som Palestinas premiärminister och Jordaniens utrikesministrar.

Alla kommer de att träffa utrikesminister Hillary Clinton, och det är inte svårt att gissa vilka frågor de samtalen kommer att handla om.

Mina olika samtal här handlade ju också de till betydande del om situationen i Mellersta Östern och om vad som måste stå på agendan nu.

Själv ägnar jag större delen av dagen åt den mer informella transatlantiska dialog vi brukar ha i regi av bl a Brookings Institution.

Den har skett två gånger om året under de senaste tretton åren, och även om jag inte var med om det allra första mötet har jag deltagit relativt kontinuerligt under större delen av denna tid.

Situationen i Syrien och våra olika alternativ och möjligheter där, säkerhetsfrågor i det vidare europeiska området och utvecklingen i Kina hör till de frågor som står på dagordningen för våra diskussioner i dag.

Och senare på dagen och kvällen skall jag sammanträffa med min polske kollega Radek Sikorski som också tillhör de utrikesministrar som av det ena eller det andra skälet råkar vara i den amerikanska huvudstaden just nu.

I den politiska debatten här är det dock snarast den prekära situationen med de amerikanska statsfinanserna som dominerar.

Det handlar mycket konkret om nödvändigheten av att före årsskiftet komma fram till en överenskommelse som mycket tydligt får ner det stora underskottet.

Budet från Vita Huset just nu förefaller huvudsakligen att handla om att höja olika skatter, och detta har uppenbart lett till en försämring i atmosfären i samtalen.

För en överenskommelse kommer det sannolikt också att bli nödvändigt med betydande minskningar av olika utgifter.

Men även om valet nu har klarats av är de politiska svårigheterna att komma överens om dessa uppenbarligen betydande.

För oss européer här känns det på något sätt bekant, men för många här är det en ny och bitter verklighet som de nu konfronteras med.

Fullmatad dag

WASHINGTON: En fullmatad men konstruktiv och intressant dag av olika samtal och annat.

Biträdande utrikesminister William Burns träffade jag på förmiddagen, och kommer strax att träffa igen på middag.

Och i dag bad utrikesminister Hillary Clinton att jag skulle komma förbi henne. Vi hade ett enskilt samtal om både saker i substans och annat som ter sig naturligt just nu.

Hennes insatser som utrikesminister för sitt land har ju varit mycket imponerande, och vårt samarbete utomordentligt gott.

Hon reser strax till Europa igen för en serie viktiga möten nästa vecka där jag tyvärr inte kommer att kunna vara.

Och under tiden går spekulationsvågorna om vem som kommer att bli hennes efterträdare höga.

På eftermiddagen var jag upp på ”the Hill” för ett samtal med senator John Kerry, sedan var det fullsatt anförande på CSIS med Zbigniew Brzezinski modererande diskussionen, och direkt därefter bar det iväg till Vita Huset och presidentens säkerhetsrådgivare Tom Donilon.

I skrivande stund snabb paus på hotellet, sedan iväg till en Nobel-mottagning och därefter till en middag med fortsatta diskussioner i olika utrikespolitiska frågor.

Och under tiden har omröstningen i FN:s generalförsamling gett det resultat vi väntade.

Av EU:s medlemsstater röstade 14 ja, en röstade nej och resten avstod.

Nu handlar det om de kommande stegen.

Sverige röstar ja

WASHINGTON: Vid eftermiddagens omröstning i FN:s generalförsamling i New York om Palestina kommer Sverige att rösta ja till den resolution som tydligt stöder en tvåstatslösning och som ger Palestina status som observatörsstat utan medlemskap.

Det är ett intensivt diplomatiskt arbete som lett fram till dagens omröstning.

Vår inriktning har hela tiden varit att eftersträva enighet inom EU on vår inställning, men att rösta ja om en sådan inte visade sig möjlig att uppnå.

Men har varit viktigt att hålla öppet utåt om vår avsikt för att ge utrymme för samtal om förbättringar i texten eller klargöranden på andra sätt.

Resolutionens text ligger ju nu i avgörande avseenden väl i linje med den politik som EU med viktig svensk medverkan formulerat under de senaste åren.

Och därmed är det också mycket naturligt att rösta ja.

Vid en interpellationsdebatt i riksdagen i förra veckan redovisade jag såväl i svaret som i den efterföljande debatten vår inställning i erkännandefrågan.

Vår votering i dag ändrar ingenting i det jag hade att säga då.

För ett år sedan tillhörde Sverige de länder som röstade nej till fullt medlemskap för Palestina i FN-organisationen UNESCO.

Dagens votering är på sitt sätt en logisk följd av detta. I dag handlar det ju om att Palestina skall ges samma ställning i FN som Vatikanstaten i dag har.

Det innebär en viktig uppgradering.

Det skall ses som ett tydligt stöd för en tvåstatslösning och för ansträngningarna att få igång konkreta förhandlingar för en sådan.

Däremot innebär den inte det fulla medlemskap som ju förutsätter ett beslut i FN:s säkerhetsråd.

I ett uttalande inför voteringen har EU genom Catherine Ashton också att klargjort vår förväntan att den palestinska ledningen nu är beredd till omedelbara och direkta fredsförhandlingar.

Och samma förväntan har vi alldeles självklart på Israel.

Om de i stället skulle försöka straffa den palestinska myndigheten för dagens omröstning genom olika åtgärder vore detta självfallet någonting vi skulle ha anledning att kritisera skarpt.

Om den palestinska ledningen efter dagens omröstning är redo till direkta och omedelbara förhandlingar på det sätt som Israel efterlyst måste detta nu självfallet välkomnas.

Transatlantiskt frihandelsavtal?

WASHINGTON: Den intensiva dagen här avslutades med en middagsdiskussion med Atlantic Council som inte minst kom att fokusera på möjligheten av ett frihandelsavtal mellan EU och USA.

De ekonomiska fördelarna är uppenbara, och vi behöver en tillväxtinjektion på bägge sidor av Atlanten.

Men frågan är om det kommer att gå att manövrera saken framåt politiskt.

Här förefaller administrationen starkt intresserad av tanken, men ovillig att ge sig in på något som man inte är säker på att man kan föra i hamn inom rimlig tid.

Och på vår sida måste vi vara säkra på att kunna hantera en del av de särintressen som säkert kommer att försöka att bromsa.

Men med starka ekonomiska vinster och betydande politiska fördelar borde det vara möjligt att föra frågan framåt.

Och jag kommer förvisso att fortsätta att driva den i mina olika samtal här.

Annars har dagens samtal spänt över vida områden.

Utvecklingen i arabvärlden, situationen i Afghanistan, Palestina-omröstningen i FN, politiska och ekonomiska utmaningar i Iran, alternativ vad gäller Ukraina, utvecklingen i Georgien, trender i samarbetet inom EU – det har inte saknats samtalsämnen.

Och i morgon fortsätter det på samma sätt.

Då står också möten i Vita Huset med bl a presidentens säkerhetsrådgivare Tom Donilon på programmet.

Jag träffar också ordföranden i senatens utrikesutskott John Kerry.

På eftermiddagen talar jag på tankesmedjan CSIS här i staden om gemensamma utmaningar framöver.

Under dagen talar dessutom utrikesminister Clinton, som jag träffade som hastigast i dag, på Brookings om relationerna mellan USA och EU.

Sedan träffar jag de fem amerikanska Nobelpristagarna på en mottagning innan det blir dags för middag med biträdande utrikesminister William Burns och ett antal tankeledare från bägge sidor Atlanten.

Scholarship Awards och Nobelpris

WASHINGTON: Till dagens viktiga uppgifter har också hört att dela ut stipendier till tre amerikanska ungdomar som tävlat i The Swedish Scholarship Award för att få just dessa.

Vi har i dag ca 5.000 svenska studenter som studerar runt om i USA, men inte mer än ca 600 från USA på olika svenska universitet och högskolor.

Men nu tar vi i alla fall ett litet steg gör att förbättra detta.

Och det sker samtidigt som förberedelserna är igång för president Obama att i morgon ta emot de fem Nobel-pristagarna från USA i Vita Huset.

Därefter blir det stor middag på det svenska residenset till deras ära.

Början i Washington

WASHINGTON: Mycket sen kväll efter ankomsten hit, och i morgon onsdag drar programmet med olika samtal och överläggningar i gång på allvar.

Börjar dagen gör jag dock på Sveriges ambassad i det imponerande huset nere vid Potomac-floden, och därifrån kopplar vi upp ett videomöte med medarbetare i Stockholm och Bryssel för att gå igenom det aktuella läget.

Det är ju mycket som kräver samordning i dessa dagar.

Men sedan blir det en intensiv serie av möten på främst utrikesdepartementet här med frågor kring Mellersta Östern, Afghanistan, Iran och förbindelserna över Atlanten i centrum.

Biträdande utrikesministern för Europa och gode vännen Phil Gordon tillhör alldeles självklart dem jag sitter ned med för ett längre samtal den första dagen.

Och på kvällen blir det middag i regi Atlantic Council med en lång rad av de intressantare tänkarna i utrikespolitiska frågor här.

Jag misstänker att också jag förväntas förmedla några tankar under kvällens lopp.

Mellanlandning i snöblandat regn

NEW YORK: Landat på Newark-flygplatsen här i snöblandat regn och ett väder som faktiskt får det jag lämnade i Stockholm att framstå i ett förklarat skimmer.

Men snart bär det vidare till Washington och diskussionerna där.

Diplomatin kring Mellersta Östern går nu på högvarv, och mycket handlar om den sannolika omröstningen i FN:s generalförsamling på torsdag om Palestinas status i organisationen.

Och vi deltar självfallet i de aktiva försöken i Bryssel att finna en linje som enar så många av EU:s stater som möjligt.

EU:s kraft i fredsansträngningar är ju till betydande del en funktion av den politiska enighet man kan uppnå.

Men jag har också nära kontakt med mina nordiska kollegor och de överväganden som sker i deras respektive huvudstäder.

I morgon hoppas jag att bilden skall klarna ytterligare i alla dessa avseenden. Då börjar väl också den möjliga resolutionen att få sin slutgiltiga utformning.

Ett nytt utkast kom i natt, men om det var det slutgiltiga vet vi ännu inte.

Nätets både frihet och säkerhet

STOCKHOLM: Bland det som denna dag innehöll var bland mycket annat ett möte med vårt s k strategiska råd för att diskutera internationellt samarbete när det gäller nätfriheten.

Det strategiska rådets syfte är att skapa ett forum för samverkan och diskussion mellan olika främst svenska aktörer i frågor med lite längre och bredare perspektiv än det vanliga.

Vi har ju en rad olika institutioner och andra som arbetar med frågor kring olika delar av den internationella utvecklingen, och då och då skadar det inte att samlas för lite bredare diskussioner.

Denna gång hade vi i just detta ämne också hjälp av den expertis som finns på den gemensamma utrikestjänsten EAS i Bryssel.

Vi har ju ägnat betydande kraft, också i samarbete med andra, åt nätfrihetsfrågorna, och kommer förvisso att fortsätta med detta.

Samtidigt växer nätsäkerhetsfrågorna snabbt i betydelse.

Dels finns det självfallet ett intresse av att utveckla ett väl fungerande samarbete kring dessa. Hotas nätsäkerheten så hotas i grunden vi alla.

Men dels finns det ett tydligt intresse av att se till att detta inte kommer i konflikt med nätfriheten.

I den internationella debatten finns det ju aktörer som talar nätsäkerhet i strävan inte minst att komma åt nätfriheten.

Just nu fokuseras mycket på det kommande stora ITU-mötet i Dubai, men på radarskärmen i dessa frågor finns också arbetet inför OSCE:s ministermöte i Dublin.

Och det är viktigt att vi och övriga EU-länder på dessa och andra möten har en klar linje tydligt förankrad såväl i våra värderingar som i våra intressen.

Sverige är och skall vara en nation på framkanten i dessa frågor, och det skall också gälla i den internationella dialogen.

Efter några inledande möten i morgon bär det för min del därefter iväg till Washington och några dagar av diskussioner och överläggningar där.

Och till dem får jag säkert anledning att återkomma.

Till stor del over there

STOCKHOLM: En med de mått som gäller i min värld relativt lugn helg håller på att gå mot sitt slut, och en ny vecka väntar alldeles strax.

Utvecklingen i Mellersta Östern kommer sannolikt att fortsätta att dominera under de kommande dagarna.

I Egypten har president Morsi genom dekret skaffat sig mycket vittgående maktbefogenheter på ett sätt som inte kan undgå att oroa och som ju dessutom påtagligt skärpt de politiska motsättningarna i landet.

Inre konfrontation av den art vi nu ser är nog det som Egypten behöver minst i ett läge då man dels borde sträva efter bred överenskommelse om en ny författning och dels politisk stabilitet för att kunna ta itu med de ekonomiska utmaningarna.

Utrikespolitiskt har president Morsi utan tvekan stärkt sin och Egyptens ställning under den senaste veckan, men om inrikespolitiken rämnar kommer det att vara föga tröst.

Hur saker och ting kommer att utveckla sig i FN:s generalförsamling under veckan kring Palestina återstår att se.

Att detta senaste Gaza-krig stärkt Hamas bland palestinierna och i arabvärlden är nog dessvärre en slutsats som är svår att undvika.

Vad en omröstning i FN skulle komma att leda till är föremål för betydande diskussioner just nu. På sina håll verkar det finnas en risk för att reaktionerna inte blir rationella.

Inte minst vi från de olika EU-länderna har nog anledning att försöka att fokusera politiken på vad som händer efter en sådan omröstning.

Varje möjlighet att föra situationen närmare förhandlingar och en fredlig lösning måste självfallet utnyttjas till fullo.

Och varje försök att underminera eller försvaga den palestinska myndigheten riskerar att spela de redan stärkta extrema krafterna än mer i händerna.

Efter en morgondag hemma kommer huvuddelen av veckan att tillbringas på andra sidan av Atlanten i Washington för olika informella och formella diskussioner.

Alldeles säkert kommer de till betydande debatt handla också om situationen i Mellersta Östern.

Det har sin betydelse att vara där när den nya Obama-administrationen börjar att ta form. Det är viktigt att de europeiska perspektiven finns med i de diskussionerna.

Och vi har ju också anledning att se på de olika sätt som vi kan förstärka förbindelserna ytterligare på.

På svenska ambassaden blir det också sedvanlig mottagning och middag för de amerikanska Nobel-pristagare som dessförinnan tas emot av president Obama och som ju lite senare tar sig till Stockholm för att ta emot sina pris.

Och jag hoppas kunna vara med också om delar av detta.

På den europeiska hemmaplanen innebär veckan slutkampanjer inför såväl det parlamentsval som jag hoppas skall ge politisk stabilitet i Rumänien som den avgörande andra omgången i presidentvalet i Slovenien.

Var och en på sitt sätt blir dessa valresultat viktiga.

Kring den kommande helgen kommer jag så att vara tillbaka här igen.

Skymningens försök till nyheter

STOCKHOLM: Det är inte lätt att vara aftonblad på ständig jakt efter saftiga skandaler.

Dagens dito är en löpsedel som basunerar ut att jag hotar rikets säkerhet genom att vi skickar gmail på UD.

Ja, det är alldeles korrekt att så faktiskt sker.

Och i detta fall handlar det om ett särskilt gmail-konto som används för snabb och direkt information om saker och ting som är helt offentliga och öppna.

Allt vi gör och säger på UD, och all den information vi hämtar in, är inte hemlig.

I själva verket är det så att vi medvetet strävat efter att det skall vara så i allt mindre utsträckning.

Och detta gör det dessutom lättare att identifiera och säkert skydda den information och den kommunikation som är och måste vara skyddad.

Den har sina egna system och rutiner.

Så i det fall som skymningsbladet nu gett så braskande rubriker är några säkerhetsrisker inte möjliga eftersom det inte skall finnas någon sekretessbelagd information i den kommunikationen.

Så var det med den saken.

Budget för sju år

STOCKHOLM: Lördag hemma i huvudstaden med åtskilligt att göra av den art som faktiskt kräver en närvaro i hemmet.

Att EU-toppmötet inte lyckades att omedelbart komma fram till en uppgörelse om budgeten för samarbetet för de kommande sju åren var knappast särskilt överraskande.

Dessa långtidsöverenskommelser brukar ta sin tid att hamra fram, och den inrikespolitiska hanteringen i olika länder brukar också kräva en del dörrslamrande i Bryssel innan det är dags att komma överens.

Att det finns olika meningar i sak är knappast så förvånande.

EU:s budget motsvarar ca 1% av EU:s ekonomi medan t ex Frankrikes offentliga budget ligger över 50% av den nationella ekonomin.

I jämförelse med andra offentliga budgetar vi finansierar – stat, landsting och kommun – är detta den särklassigt minsta.

Det finns de som på sikt anser att det är rimligt att den gemensamma europeiska andelen av våra offentliga utgifter ökar en bra bit, och det går förvisso att argumentera för den ståndpunkten.

Just nu befinner vi oss dock i en situation där man i en rad olika länder tvingas att spara ordentligt i de offentliga utgifterna, och då är återhållsamhet självfallet nödvändig också på denna nivå.

Till denna fråga kommer så frågan om hur pengarna skall användas, och också här finns det naturligt nog lite olika uppfattningar.

Alla länder kämpar för mer pengar till sig, men från ett bredare perspektiv är det ju inte orimligt att mer går till områden och länder där behoven är störst.

Det gäller t ex de nya medlemsländerna i de östligare delarna av Europa. Vi har ett starkt intresse av att också på detta sätt förbättra deras möjligheter till utveckling.

Men då krävs också att man minskar på bidrag till områden där behoven är mindre. De stora bidragen till jordbrukssektorn tillhör de områden där detta alldeles tydligt kan ske.

Då skapas också utrymme för viktiga framtidssatsningar när det gäller t ex forskning och utveckling liksom gemensam infrastruktur.

Och från min utgångspunkt är det självklart viktigt att det finns resurser till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Nu blir det tanke- och diskussionspaus kring dessa frågor under ett tag. Så brukar det ofta vara.

Och sedan hoppas jag att det i början av det kommande året lyckas att få ihop en uppgörelse för de kommande sju åren.

Promenader i Paris

STOCKHOLM: Dagen i Paris kom bland annat att bjuda på ett antal snabba promenader genom staden med den möjlighet att suga in lite av dess angenäma atmosfär.

Och skälet till detta var den kombination av italienskt statsbesök och lite sedvanliga demonstrationer som kom att blockera trafiken lite mer än vanligt.

Så de snabba promenaderna var vår långt ifrån oangenäma lösningen på den utmaningen.

Förmiddagen kom att ägnas dialogen om behovet och möjligheten av en tydligare gemensam europeisk global strategi inte minst när det gäller frågor om vår säkerhet.

Här fanns företrädare för tankesmedjor i Sverige, Polen och Italien, ledningarna för såväl vår egen försvarsberedningen som Frankrikes arbete med en ny vitbok om sin säkerhetspolitik liksom olika militära och diplomatiska representanter.

Och det blev ett intresseväckande tankeutbyte som jag tror att vi alla lämnade berikade med nya tankar och intryck.

Sedan går vi se vad detta sedan kommer att sätta för avtryck i de olika ansträngningar som deltog i dessa timmar av dialog på anrika universitetet Sciences Po.

Utöver detta passade jag självfallet på tillfället till uppföljande samtal främst om situationen i Syrien med den sakkunskap i denna fråga som ju finns i den franska huvudstaden.

Och innan det var hemåt igen blev det samtal på utrikesministeriet Quai d’Orsay med utrikesminister Laurent Fabius.

Vi träffades visserligen förra veckan i Kairo och i början av denna vecka i Bryssel, men det har blåst mycket sand genom öknarna sedan dess, och det var viktigt att stämma av olika synpunkter och informationen.

Vi var alldeles överens om nödvändigheten av att alla nu fullt ut respekterade varje del av den överenskommelse om vapenvila och blockadöppning som nu de facto ingåtts mellan Israel och Hamas.

Inte minst EU har ju anledning att verka för att den politik vad gäller Gaza vi sedan länge stått för nu verkligen genomförs.

På sikt tror jag det är en avgörande förutsättning för att överenskommelsen i övrigt skall hålla.

Vi berörde också den sannolika men ingår säkra voteringen i FN:s generalförsamling om Palestina mot slutet av den kommande veckan.

Exakt hur resolutionen kommer att utformas är inte klart, och mot den bakgrunden är ju ett slutgiltigt ställningstagande vare sig möjligt eller lämpligt.

I grunden borde ju få stater ha starkare skäl att rösta för denna än Israel eftersom den är så tydlig om en tvåstatslösning med full respekt för staten Israel och därtill skulle bereda vägen för direkta och omedelbara fredssamtal.

Däremot är väl dess text någonting som en stat som Iran kommer att ha svårt att svälja. Det skall bli spännande att se.

Men kontakterna i dessa frågor kommer att fortsätta under de kommande dygnen.

Medan vi samtalade i Paris samlades stats- och regeringscheferna till viktigt toppmöte i Bryssel med EU:s långtidsbudget i centrum.

Om det kommer att lyckas att nå en uppgörelse under de kommande dygnen eller ej återstår att se. Förr eller senare måste alla vara beredda att kompromissa.

För min del hoppas jag att den kompromissen i alla fall inte kommer att gå ut över de resurser vi ju så tydligt behöver för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

I morgon blir en annorlunda dag med besök av bl a Tunisiens utrikesminister Rafik Abdessalem och möte med ambassadörerna från de övriga EU-länderna.

Viktigt och välkommet

PARIS: När jag anländer till Paris kommer den officiella bekräftelse på att de egyptiska ansträngningarna att få till stånd en vapenvila kring Gaza nu krönts med framgång.

Och det är självklart att detta är någonting som vi varmt välkomnar.

I överenskommelsen talas också om att blockaden av Gaza nu skall lättas, och att handel och humanitär hjälp nu får nya möjligheter, och det är självfallet en utomordentligt viktig del av överenskommelsen.

Inte minst från europeisk sida har vi ju understrukit denna del av den samlade problematiken.

Nu är det viktiga att överenskommelsen i alla delar – som ju är en överenskommelse mellan Israel och Hamas genom förmedling av Egypten – verkligen respekteras.

Sedan kommer säkert diskussionen om den politiska betydelsen av överenskommelsen.

I Israel kan premiärminister Netanyahu säga att det nu blir ett stopp på raketattacker från Gaza mot södra Israel, och det är självfallet av mycket stor också politisk betydelse.

Av minst lika stor betydelse från Hamas sida är vad som nu finns på papper om att öppna gränsen mellan Gaza och Israel för handel och humanitär hjälp.

Viktigt är att detta verkligen genomförs fullt ut. Skulle så inte ske är det ju lätt att se risken för att konflikten kommer tillbaka.

En del av överenskommelsen är att den ju förefaller att acceptera Hamas som de facto regering i Gaza, och det är självfallet att den marginalisering av den palestinska myndigheten i Ramallah som detta kan innebära är bekymmersam.

Till vinnarna – om nu detta uttryck kan användas – hör utan tvivel den egyptiska regeringen under president Morsi. Utan dess insatser hade denna överenskommelse inte varit möjlig.

Säkert kommer jag att ha anledning att diskutera vad denna överenskommelse innebär mer i detalj och de politiska konsekvenser den kan få när jag i morgon också träffar utrikesminister Fabius här i Paris.

Annars är jag här för att också med ledamöter av den svenska försvarsberedningen tillsammans med den franska nya säkerhetsöversynen diskutera hur vi kan förbättra det säkerhetspolitiska samarbetet i Europa.

Och det sker inom ramen för en diskussion vid ansedda universitetet Sciences Po om det arbete vi bidragit till att initiera för att ta fram vad vi kallar en European Global Strategy.

I morgon kväll kommer jag att vara tillbaka i Stockholm igen.

Steg mot vapenvila

STOCKHOLM: Arbetsdag i Stockholm som gav möjligheter till samtal inte minst med kollegor i regeringen och regeringskansliet om olika frågor som står på dagordningen.

Mycket händer ju också denna vecka.

Italiens finansminister var här för samtal och lunch med Anders Borg innan han gav sig iväg till Eurogruppens finansministermöte för att diskutera främst situationen i Grekland.

I Bryssel har Birgitta Ohlsson suttit i överläggningar dom förberedelse till mötet med EU:s stats- och regeringschefer som inleds på torsdag och som kommer att fokusera på EU:s budget för de kommande sju åren.

Det kommer att bli ett både viktigt och svårt möte, och förberedelserna för det dominerar just nu Fredrik Reinfeldts tid.

På extra regeringssammanträde i anslutning till lunch i dag fattade vi också beslut med anledning av att arbetet med det viktiga sparprogrammet för SAS ju kunde föras i hamn.

Att detta kunde ske var självfallet djupt tillfredsställande.

Ett tag såg det påtagligt mörkt ut, men kanske var blicken ner i avgrunden nödvändig för att alla skulle inse vad som krävdes.

Och alldeles självklart har jag följt de omfattande diplomatiska ansträngningarna att åstadkomma ett slut på striderna kring Gaza. 

Tecknen tyder på att en överenskommelse borde ligga relativt nära. 

Egyptens ansträngningar är viktiga, har under dagen fått stöd på plats av FN:s Ban Ki-moln och får det nu också av Hillary Clinton.

Till dagens besökare hörde också vår f d ÖB Håkan Syrén som ju nyss lämnat tjänsten som chef för EU:s militära stab i Bryssel.

Det var spännande att höra hans erfarenheter, och vi diskuterade också de synpunkter han ju nu fört fram också offentligt om hur Europas försvarsansträngningar skulle kunna göras mer relevanta och bättre.

Att det finns mycket att göra är uppenbart – liksom att Sverige tillhör de länder som ligger på framkant i den stora omställningen.

I riksdagen besvarade jag på eftermiddagen interpellationer om Palestina, Syrien och vad vi gör för Dawitt Isaak.

Och det blev rätt bra diskussioner på alla dessa områden. 

Morgondagen börjar åter som arbetsdag i Stockholm, men på eftermiddagen bär det av till Paris för middag och diskussioner om arbetet med en ny europeisk global strategi och med ett fördjupat säkerhetspolitiskt samarbete inom EU.

Efter vecka i Mellersta Östern

STOCKHOLM: Efter arla ankomst tillbaka till Europa och full dag med möten i EU-byggnaden i Bryssel landade jag sent på kvällen tillbaka här hemma.

Egentligen skulle jag ha varit kvar för en middag i Bryssel, men av olika skäl var det bättre att komma hem lite tidigare.

Utrikesministermötet kom föga förvånande att domineras av frågeställningarna kring det nya Gaza-kriget och det pågående kriget i Syrien.

Men innan dess hann vi med ett möte också i en lite mindre krets för att diskutera hur vi kan föra den strategiska relationen med Turkiet framåt under de kommande månaderna.

Och vi hade en del konstruktiva idéer i det avseendet.

Diskussionen om det nya Gaza-kriget präglades av ett betydande allvar.

Några av oss var ju mycket påtagligt med redan under det förra Gaza-kriget 2008/2009.

Jag minns mycket väl laddade möten såväl i presidentbyggnaden i Ramallah som i det israeliska försvarsdepartementet i Tel Aviv.

Men nu är läget på många sätt värre. Regionen i dess helhet är skör på ett helt annat sätt. Mycket ligger i vågskålen.

Vi var tydliga om att det nu krävs ett snabbt slut på såväl attacker från som attacker mot Gaza.

Men jag underströk att detta inte räcker, och i våra slutsatser upprepar vi också våra krav på att blockaden av Gaza måste hävas.

Dess syfte har ju varit att förhindra att Hamas och andra militanta grupperingar skulle kunna förses med vapen, men erfarenheten är ju att de alldeles uppenbart lyckats med detta i alla fall.

Och då blir kanske blockadens mest bestående resultat att underblåsa de fundamentalistiska strömningar som vi har sett få ett allt starkare fotfäste i Gaza under de senaste åren.

Denna utveckling måste vi försöka att motverka, och ett Gaza öppet för den öppna ekonomins alla möjligheter borde ge betydligt bättre förutsättningar för detta. Inte minst borde det ligga i Israels intresse.

Allt talar nu för att en resolution om Palestina kommer att läggas fram för omröstning i FN:s generalförsamling kring den 29 november. Och det var naturligt att vi också diskuterade denna.

Hur resolutionen slutligen kommer att se ut vet vi inte, och det har självfallet stor betydelse. Men de utkast vi sett hitintills ligger mycket nära vad som är etablerad EU-politik.

Få var dock i diskussionen nu beredda till kategoriska låsningar inför denna omröstning, och det tror jag var klokt. Vi måste bibehålla ett diplomatiskt manöverutrymme som kan ge oss möjligheter att påverka utvecklingen.

Efter en vecka i och med Mellersta Östern är jag således nu tillbaka i Stockholm.

Men frågorna finns förvisso kvar.

I morgon tisdag har vi dessutom interpellationsdebatt i riksdagen i frågan. Socialdemokraterna vill profilera sig som mer Israel-kritiska än andra partier, men det är ju i och för sig ingen större nyhet.

Och jag kommer genom olika kontakter självfallet att hålla mycket nära kontakt med den fortsatta utvecklingen i området.

Farorna i den nuvarande utvecklingen är, som jag påpekat åtskilliga gånger på denna plats, mycket påtagliga.

Krav på vapenvila i och kring Gaza

ABU DHABI: Sent på kvällen lämnar jag nu Abu Dhabi mer destination först Frankfurt och sedan Bryssel för EU:s utrikesministermöte i morgon.

Och många av de frågor som dominerat mina dagar i Kairo och Abu Dhabi kommer att stå på agendan för diskussionerna där.

Min franske kollega Laurent Fabius har i dag varit i regionen och försökt driva på för en vapenvila kring Gaza, och jag hoppas att vi kommer att kunna sända ett starkt budskap i denna fråga i morgon.

Alldeles oavsett hur allt detta började är det svårt att se annat än att en fortsatt konflikt kommer att spela Hamas i händerna och underminera den mer moderata palestinska ledningen.

Och någon renodlat militär lösning på säkerhetsproblemen i och kring Gaza finns ju inte.

Men också situationen i Syrien står på dagordningen i morgon.

Också där kommer det att finnas mycket att säga.

Att jag följer dramat kring SAS säger sig självt – och hoppas intensivt att de olika fackliga organisationerna skall inse vad det är som står på spel för såväl deras medlemmar som för oss alla.

Vägar framåt i Syrien

ABU DHABI: Diskussionerna här har av skäl som är lätta att inse vacklat mellan dels vad som händer i och kring Gaza just nu och dels vad som kan göras för att få ett slut på våldet och tragedin i Syrien.

Att säga att diskussionen i den senare frågan präglats av någon större optimism vore inte alldeles sanningsenligt.

Sakkunskap i ärendet har inte saknats. 

Här finns såväl ledande företrädare för oppositionen som regionens ledande analytiker och företrädare för det internationella samfundets samlade ansträngningar.

Från olika utgångspunkter och med olika betoningar talar alla om nödvändigheten av en politisk lösning.

En påtagligt sakkunnig bedömare sade att regimen förvisso inte kan vinna militärt, att oppositionen möjligen kan göra det, men att det kommer att ta så lång tid att det då inte kommer att finnas mycket av Syrien kvar.

Faran för en ”somalisering” av regionen i ett sådant scenario skall inte underskattas.

Men i dag förefaller en politisk lösning knappast möjlig. Regimen säger visserligen inte nej till något, men respekterar och fullföljer heller ingenting man sagt eller gått med på.

Dess väg just nu är uppenbart våldets.

Vi har på alla de sätt vi kan försökt att öka trycket på regimen, men med FN:s säkerhetsråd splittrat finns det uppenbara begränsningar i det avseendet.

Vi måste trots detta fortsätta på den vägen.

Öka trycket, men också fortsätta ansträngningarna i FN:s säkerhetsråd. Alla borde ju ha ett intresse av att undvika en okontrollerad utveckling.

En betydande diskussion finns om våra möjligheter att på olika sätt förstärka stödet för oppositionen.

Den nya oppositionskoalitionen innebär ett viktigt steg framåt, och vi bör ge den allt det stöd vi kan. Sverige har varit tydligen på den punkten.

På sina håll talas om att vi skall ”erkänna” denna, men vad det innebär är inte alldeles klart. 

Vi erkänner allt för vad det faktiskt är – vare sig mer eller mindre.

När EU:s utrikesministrar möts i Bryssel på måndag kommer vi dock att ha anledning att diskutera hur vi skall kunna bli än effektivare i vårt stöd.

Jag tror att det är mycket viktigt inte minst för att öka förutsättningarna för en politisk lösning.

Lakhdar Brahimi har förvisso inget enkelt uppdrag från FN och Arabförbundet när det gäller att försöka åstadkomma en lösning. 

Jag har haft åtskilliga samtal om alla svårigheter med honom under de senaste dygnen.

Men med fullt medvetande om alla dessa har jag svårt att se något alternativ om vi skall kunna undvika en utveckling som förstör både Syrien och regionen i övrigt.

Om olika aspekter på detta har diskussionens vågor gått höga här under dagen och kvällen.

Så kommer det säkert att fortsätta under söndagen intill dess att vi skiljs åt och beger oss åt olika håll.

De tilltagande farornas tid

ABU DHABI: På planet från Kairo och hit kom jag att läsa Thomas Friedmans reflektion i New York Times i dag om riskerna i denna region inför det kommande året.

Och den risk han ser har jag dessvärre inte alltför svårt att också se:

”The whole Middle East erupts in one giant sound and light show of civil wars, states collapsing and refugee dislocations, as the keystone of the entire region – Syria – gets pulled asunder and the disorder spills across the neighborhood.”

Egypten befinner sig i ett känsligt övergångsregering, där mycket har gått hyggligt, men där viktiga frågeställningar återstår.

De avgörande frågorna är dels om man lyckas överbrygga den polarisering som finns i det egyptiska samhället i dag och dels om man lyckas få en ekonomi som uthålligt levererar en tillväxt på 7% eller mer.

Det är inte svårt att se att tilltagande tumult i regionen kommer att göra det svårare för arabvärldens ledande land att klara detta på det sätt som vi hoppas.

Just nu diskuteras alla diskussioner av det som pågår kring Gaza.

Och frågorna förblir många.

Vem startade detta och med vilken politisk målsättning? Jag ser inget alldeles självklart svar på den frågan ännu.

Och medan det är lätt att se varför Israel började sina operationer, är det inte alldeles lätt att se hur de skall avsluta dem.

Hur skall en seger definieras – och åstadkomnas? Israel har vid åtskilliga tidigare tillfällen misslyckats med att finna tillfredsställande svar på de frågorna.

Och för en israelisk premiärminister i det inledande skedet av en viktig valrörelse är det ingen oviktig fråga.

Arabvärlden sluter nu upp bakom Gaza på ett sätt som var lätt att förutse. Den egyptiska premiärministern har varit där i dag, och jag är övertygad om att fler besök på hög nivå kommer under de närmaste dagarna.

Och det är inte osannolikt att vi hamnar i en situation där det hela slutar med en starkare position för Gaza och därmed Hamas i den samlade arabvärlden.

Detta innebär ju i sin tur en försvagning av möjligheterna till en fredlig tvåstatslösning, och borde ju ytterst knappast ligga i Israels intresse.

Men allt detta är just nu bara frågor.

Jag minns väl hur dynamiken utvecklades under den konflikt vi hade i slutet av 2008 och 2009, och även om historien inte upprepar sig har den ju en tendens ibland att rimma.

Och nu var jag anlänt till årets upplaga av Sir Bani Yas Forum här i Abu Dhabi för öppna och informella diskussioner om inte minst dessa frågor.

Den alldeles avgörande uppgiften nu är att se vad vi möjligen kan göra för att de händelser vi nu ser utspelas på TV-skärmarna resulterar i det scenario som Tom Friedman med stor tydlighet tecknar.

Allvarlig upptrappning kring Gaza

KAIRO: Det är helgdag här med anledning av muslimskt nyår, och det hade ju inte minst det med sig att trafiken i den myllrande mångmiljonstaden flöt lite lättare.

Situationen i och kring Gaza, som jag ju kommenterat tidigare här, har under det senaste dygnet skärpts avsevärt.

Allt fler raketer har avlossats mot Israel, och Israel har inlett en betydande militär operation för att ”återställa tilltron till sin vedergällningsförmåga”.

Det är så målet för den nu pågående operationen beskrivs.

Det har sagts förut.

När kriget 2008-2009 snabbt eskalerade – det började ju kring Gaza och spreds snabbt till Libanon – beskrevs det ju av den israeliska regeringen på exakt samma sätt.

Men det kriget blev ju från israelisk utgångspunkt i allt väsentligt ett misslyckande, även om situationen i södra Libanon inte minst tack vare en förstärkt närvaro av FN sedan dess varit lugnare.

Vad som mer i detalj ligger bakom den upptrappning vi nu ser, och som ju förefaller att ha initierats genom upptrappad raketbeskjutning från Gaza, är just nu svårt att bedöma.

Det är möjligt att det skall ses i det bredare regionala perspektivet, och alldeles klart är att det riskerar att få konsekvenser i detta.

I grunden handlar det dock om frånvaron av en fredsprocess värd namn i området under de senaste åren, och det samtidigt som den israeliska bosättningspolitiken allt mer undergrävt möjligheterna till den tvåstatslösning alla säger sig sträva efter.

Vår politik – från Sveriges och EU:s sida – måste nu inriktas på dels att få ett slut på våldet från och mot Gaza och dels på att försöka skapa förutsättningarna för en bredare fredsprocess.

Och dessa frågor kommer att stå i centrum för mig under de närmaste dygnen.

Här kommer jag inom kort att träffa såväl Syrien-medlaren Lakhdar Brahimi som Arabförbundets generalsekreterare Nabil El Araby för samtal i dessa frågor.

Därtill blir det ytterligare samtal med arabiska företrädare också i denna fråga.

Och i morgon bär det av till Abu Dhabi för samtal i en bredare krets om dessa frågor innan jag kommer till EU:s utrikesministermöte i Bryssel på måndag där dessa frågor med all sannolikhet kommer att stå i centrum.

Att hjälpa Egypten

KAIRO: I dag har dialogen mellan EU och Egypten – Task Force – gått in på din andra dag med högnivåpaneler på en rad områden.

På förmiddagen tog president Morsi mot oss kommissionären och ministrar samt ledande företagsrepresentanter i presidentpalatset i stadsdelen Heliopolis.

Han var tydlig om sin strävan att bygga ett öppet och demokratiskt samhälle, men sade också att det tar sin tid och att utmaningarna inte minst på det ekonomiska området är mycket betydande.

Just nu är det arbetet med att fullborda förlaget till ny författning som står i centrum. Betydande motsättningar finns, men förhoppningen är i alla fall att det skall finnas ett förslag som blir föremål för folkomröstning innan årsskiftet.

Och det kommer i så fall att bereda vägen för nya parlamentsval under de första månaderna nästa åt.

Därmed skulle Egyptens nya demokratiska institutioner vara på plats.

Då rycker de ekonomiska och social utmaningarna i förgrunden.

Inte minst gäller det ekonomin, där man siktar på en tillväxt kring 7% för att möta inte minst de krav dom ligger i den snabbt ökande befolkningen.

Där är man inte i dag. Tillväxten ligger strax över 2% med en dragning till över 3% under det kommande året och kanske högre därefter om det finns en tydlig reformpolitik.

På den punkten är utmaningarna betydande, vilket inte minst dagens diskussioner visat.

Den egyptiska statsbudgeten tyngs av enorma subventioner inte minst för bränsle. De motiveras ofta socialt, men 40% av dem kommer de rikaste 20% av befolkningen till del.

Och andra utgifter trängs ut. Subventionerna kostar mer än fyra gånger mer än sjukvården och nästan dubbelt så mycket som utbildningen i statsbudgeten.

Att detta är orimligt är uppenbart.

Men att skära i subventioner är inte enkelt. Utvecklingen i Jordanien dessa dagar visar detta.

Det kommer att krävas ett tydligt politiskt ledarskap. Och detta måste ha den legitimitet som demokratisk förankring ger.

Att vi i EU har ett mycket stort intresse av att detta lyckas är uppenbart. Och det är därför vi nu är här gör att diskutera vägar framåt.

Här finns kommissionär, ministrar, finansiella institutioner, parlamentariker och företrädare för frivilligorganisationer för att visa bredden på vårt engagemang.

Och det har varit mycket öppna och mycket bra diskussioner. Uppmärksamheten i media här i Egypten är också betydande.

I kväll blir det så middag med företrädare för olika politiska partier och rörelser.

I morgon är det muslimskt nyår, med de begränsningar detta kommer att innebära.