STOCKHOLM: Efter fyra och ett halvt år av osäkerhet och förhandlingar blev det då till sist ett avtal om relationerna mellan EU och Storbritannien efter det att landet vid årsskiftet lämnar tullunionen och den inre marknaden.
Ett avtal var självfallet bättre än inget avtal alls, men där stannar i stort sett det positiva som kan sägas om detta.
Avtalet är ju unikt i modern tid i det avseendet att det reglerar en försämring av de ekonomiska förbindelserna. Undantagslöst har avtal mellan olika länder i frågor som dessa handlat om att på olika sätt underlätta förbindelserna. Här är det tvärt om.
Och avtalet är tämligen minimalistiskt.
Omedelbart efter folkomröstningen 2016 diskuterades en rad olika alternativ för mer eller mindre nära förbindelser mellan EU och Storbritannien, men när Theresa May kom att ersätta av Boris Johnson som premiärminister var det uppenbart att det var det mest minimalistiska av alla dessa alternativ som han eftersträvade.
Temat för hans del har varit ”återvinna kontroll” och ”suveränitet”, och det är ett ofrånkomligt faktum att vare avtal ett land – eller en individ – ingår med någon annan i någon utsträckning inskränker den handlingsfriheten. Att ett land är medlem av FN innebär t ex vissa åtaganden som inskränker den egna möjligheten att göra vad som helst-
Och mer ambitiösa ekonomiska samarbetsavtal innebär självfallet samma sak.
Nu innebär detta avtal i alla fall tullfrihet för handel med varor. Det är avtalets kärna, även om självfallet även förutsättningarna för handeln med varor kommer att försämras genom nya bestämmelser av olika slag.
Storbritannien har ca 45% av sin export av varor till EU, och detta är därför inte obetydligt. Det kan hävdas att det är ännu mer betydelsefullt för EU som har ett betydande överskott i sin handel med Storbritannien.
Men Storbritannien är inte längre främst ett industriland, utan det är tjänstesektorn – den finansiella och den övriga – som är långt viktigare också för utrikeshandeln. Och på dessa områden innehåller avtalet ingenting alls med undantag av vissa tillfälliga bestämmelser.
För Boris Johnson verkar det dock ha varit viktigare att förhandla om fisk – enstaka promille av ekonomin – än om den viktiga tjänstesektorn. Att fiskarna i Storbritannien känner sig förråda av honom i alla fall är knappast förvånande – det är en yrkesgrupp som är notabelt svår att tillfredsställa.
Trots uttryckliga löften om motsatsen beslutade Boris Johnson att lämna det framgångsrika studentutbytesprogrammet Erasmus, och här har protesterna också blivit osedvanligt starka.
Erasmus-programmet har blivit en stor framgång, och Boris Jonsons beslut var sannolikt ett medvetet försök att kapa banden mellan de kommande generationerna i Storbritannien och EU. Att det för Storbritannien har varit en enorm fördel att kunna ta emot och knyta framtidsband med studenter från hela Europa vid sina olika universitet förefaller inte ha spelat någon roll för beslutet.
Intressant är att den irländska regeringen nu sagt att den kommer att finansierar medverkan i Erasmus av alla studenter från Nordirland som så vill. En liten Erasmus-gräns uppstår i den Irländska Sjön.
När allt detta är sagt är ett avtal bättre än inget avtal alls, eftersom det ger någonting att bygga på för framtiden.
Vad detta sedan kommer att bli återstår att se.
Boris Johnson förefaller besatt av en önskan att i olika avseenden avvika från EU och vad dess bestämmelser innebär. Jag ser att han nu nämnt djurskydd som ett konkret exempel på ett område där han ville göra det, även om jag har svårt att se att just sämre djurskydd skulle kunna ses som en framtida brittisk konkurrensfördel.
Men det kan komma andra områden där spänningar då lätt kan uppstå.
Om dataflöden sägs inte mycket i avtalet. Och här blir det EU som kommer att besluta om skydd för privatlivet etc i Storbritannien lever upp till de krav som EU ställer och fortsatta fria dataflöden kommer att vara möjliga eller ej. För London kommer det att handla om huruvida man kommer att fortsätta att respektera bestämmelserna i GDPR eller inte.
Hur detta kommer att utvecklas under kommande år blir nog i mångt och mycket beroende av hur relationerna mellan EU och USA kommer att utvecklas under kommande år. Blir det en djupare spricka i de digitala frågan är det lätt att se att Storbritannien kommer att avvika allt mer från EU, medan ett närmande mellan EU och USA i dessa frågor självfallet medför att London måste anpassa sig.
Hur som helst är det utvecklingen av den digitala ekonomin som under kommande år kommer att vara av långt större betydelse än fisket.
Det återspeglas på intet sätt i detta avtal – men så ser verkligheten ut.